skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

beslut över huvud taget underställs hovrätten, 936 och för det andra att
hovrätten därvid har befogenhet att göra ett sådant ”ingripande”. 937
Vad gäller fakultativt reglerade beslut torde den förra aspekten vara
relativt oproblematisk, medan den senare erbjuder vissa särskilda svårigheter.
Möjligheterna att överklaga ett processuellt beslut torde, som
Ekelöf påpekar, vara ”helt oberoende” av regelns fakultativa eller obligatoriska
karaktär. 938 Ståndpunkten stöds av förekomsten av regler som
uttryckligen möjliggör överklagande och därmed överprövning i fakultativt
reglerade frågor. 939 Oavsett regleringens karaktär är emellertid
möjligheterna att överklaga andra än slutliga beslut begränsade; endast
en minoritet av besluten kan överklagas särskilt, 940 andra kan överklagas
endast i samband med dom och då endast om beslutet gått emot samma
part som domen, 941 och vissa beslut kan över huvud taget inte överklagas.
942 I sådana fall, liksom i andra fall där domen överklagats endast i
sak, får hovrättens prövning istället ske inom ramen för dess officialkontroll
av tingsrättens handläggning enligt RB 50:26–28.
936
Däremot krävs väl inte med nödvändighet att det finns grund för att meddela prövningstillstånd,
eftersom hovrättens kontrollerande verksamhet kan uppfyllas i samband
med prövningstillståndsprövningen (och möjligen i sig ge anledning att meddela prövningstillstånd
enligt RB 49:14 mom. 4 eller, för HD:s del, 54:10 mom. 2). Liknande
betraktelsesätt anlades av EU-domstolen i C-99/00 Lyckeskog p. 17–18.
937
Eftersom undanröjande enligt RB 50:28 förutsätter att felet åtminstone kan antas
ha inverkat på målets utgång är det oklart om hovrätterna faktiskt har lagstöd för att
undanröja underrättsdomar vid ”allvarliga rättegångsfel” som inte givit upphov till oriktiga
avgöranden i sak, som förutsätts i lagstiftarens ovan vid not 935 citerade uttalande.
Formuleringen ”kan antas” öppnar ju dock för att regeln kan tillämpas extensivt (jfr
Welamson och Munck (2011) s. 225, som (ang. RB 59:1 mom. 4) anför att kravet på
inverkan på målets utgång torde presumeras vara uppfyllt vid ”åsidosättande av en väsentlig
rättssäkerhets garanti” och därmed ”knappast får någon självständig betydelse”).
938
Ekelöf (1956) s. 152.
939
Se bl.a. RB 49:3 jämförd med 13:2 och RB 49:5 mom. 3 och 6 jämförda med 38:4
resp. 15:1–4.
940
Se RB 49:4–5, jfr även, vad gäller hovrättsbeslut, 54:4. Eftersom de flesta processhindersregler
är obligatoriska (ett undantag utgörs dock av RB 13:2) torde slutliga beslut
sällan fattas med stöd av fakultativa regler.
941
Se RB 49:3 st. 2 resp. 54:5; jfr dock RB 49:9.
942
Se NJA 1993 s. 591 ang. RB 5:9 st. 2. I särskilt yttrande anför JustR Nilsson att
det får ”antas att RB:s bestämmelser om överklagande av beslut under rättegången över
huvud taget inte är tillämpliga på handläggningsbeslut [där ”en överklagningsmöjlighet
i samband med fullföljd mot det slutliga avgörandet i huvudsaken saknar all mening”];
sådana beslut kan alltså inte överklagas genom ett ordinärt rättsmedel” (ref. s. 593).
211