skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

inskränkt sig till den dispositiva civilprocessen. I mina studier av lagtext
har jag därtill helt inriktat mig på RB. Även om resonemangen i princip
är sådana att de skulle kunna överföras på processer även av annan
karaktär, särskilt den indispositiva civilprocessen och straffprocessen som
i många avseenden delar reglering med den dispositiva civilprocessen,
kan det inte uteslutas att dessa processformer aktualiserar andra hänsyn
som skulle leda till att slutsatserna behövde kvalificeras. Studien gör således
endast anspråk på att uttala sig om förhållandena i den dispositiva
civilprocessen.
När det gäller EU-rättsliga källor är denna avgränsning emellertid
inte utan vissa svårigheter. EU-domstolen arbetar utifrån en autonom
förståelse av vad som utgör processrätt, vilken inte nödvändigtvis korrelerar
med hur samma rättsområde definieras i medlemsstaterna. 17
Den upprätthåller ingen principiell skillnad mellan civil-, straff- och
förvaltningsprocess, 18 och skiljer inte heller på något tydligt sätt mellan
”remedies” och ”procedure”. 19 Medan ”procedure” grovt sett kan anses
omfatta förfaranderegler av mer teknisk natur och i princip kan inrymmas
i det svenska processrättsbegreppet, faller begreppet ”remedies” 20 åtmins-
17
Jfr Haapaniemi (2009) s. 94: ”[W]hen the ECJ in the context of the Rewe/Comet
jurisprudence refers to procedural rules, it does not intend procedural law as it is defined
in the laws of the Member States […] By contrast, the meaning of procedural rules
should here be read autonomously. The ECJ has construed the expression in a very broad
sense. […] What is meant here with the concept of procedural rules is all substantive and
organizational rules and principles applicable to actions brought to obtain judicial protection.”
Se även Andersson (2003) s. 29.
18
Se Andersson (2003) s. 25 f. och Rosas (2007) s. 1. Detta är tydligt i EU-domstolens
praxis; se t.ex. hänvisningen till civilrättsliga C-430/93 och C-431/93 van Schijndel i
förvaltningsrättsliga C-72/95 Kraaijeveld p. 58, till förvaltningsrättsliga C-312/93 Peterbroeck
i civilrättsliga C-473/00 Cofidis p. 37, till civilrättsliga C-106/89 Marleasing och
förvaltningsrättsliga C-334/92 Wagner Miret i straffrättsliga C-168/95 Arcaro p. 41 samt
till förvaltningsrättsliga 33/76 Rewe i civilrättsliga C-443/03 Leffler p. 49–50, för att bara
nämna några exempel. EU-domstolen kommenterar inte vid något av dessa tillfällen
överföringen av en slutsats från en processtyp till en annan. Detta innebär dock inte
att målets civil-, straff- eller förvaltningsrättsliga karaktär inte stundtals påverkar EUdomstolens
resonemang och avgörandets utfall.
19
Se van Gerven (2000) s. 524 i not 114, som dock de sentencia ferenda förespråkar en
tydligare gränsdragning mellan ”procedural rules sensu stricto” och ”remedial rules”. Jfr
även Craig och de Búrca (2011) s. 218 ff., som behandlar frågor om nationell processuell
autonomi under rubriken ”Remedies in national law”. Jfr dock Engström (2009) s. 85 f.,
som menar att EU-domstolen i sin praxis upprätthåller en klar åtskillnad mellan ”remedies”
och ”procedures”.
20
Begreppet ”remedy” översätts ofta till ”rättsmedel”, men bör inte förväxlas med det
processrättsliga rättsmedels begreppet (jfr Bernitz (2008) s. 82). Med ”rättsmedel” i EU-
21