skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor
alternativ. Att utöva skön skulle således kunna förstås som att, inom skönetsstrukturella ramar så som de fastställs av den fakultativa regeln, analogiseramellan den förevarande och tidigare uppkomna situationer. Varjebeslut fattas i relation till tidigare händelser och beslut, men den enskildedomaren är varje gång behörig och rentav förpliktigad att avgöra om detförevarande fallet faktiskt liknar eller tvärtom i relevant avseende skiljersig från de tidigare. 9057.3.3 Värdering, beslutsfattande och förnuftig oenighetSkönsutövningens huvudsakliga normativa komponent består i fråganom vad som utgör ett önskvärt resultat. Denna fråga hör intimt ihopmed det beslutsfattande som skönsutövningen utmynnar i, inte minsteftersom de möjliga utfallen vanligen är givna av den fakultativa regeln. Iden teleologiska metoden träffas detta normativa beslut med hänvisningtill regelns ändamål, 906 som i sin tur leder till skapandet av en allmängiltignorm. En sådan lösning kan inte accepteras inom ramen för en kontextuellförståelse av skönsutövning där tonvikten ligger på det enskildafallet. 907 Den förefaller som visats i avsnitt 7.2.2 inte heller stå i överensstämmelsemed lagstiftarens effektiviseringsintentioner. 908Här är det värt att påminna om vad som i kapitelinledningen konstateradesvara skillnaden mellan skön och godtycke: närvaron av garanter. 909Åtminstone tre olika typer av garanter som styr domstolens värderandeverksamhet vid utövandet av skön kan identifieras. För det första är905Ralli (2013) s. 141 (se även a.a. s. 137) som framhåller betydelsen av undantag: ”Surprisingparticulars can be relevant – and we ought not to apply principles or rules toothers as if knowing, without attentively listening to the other, what their situation is.”906Ändamålets normativa karaktär påtalas av Ekelöf själv, se Ekelöf (1951) s. 116 f. ochovan not 891.907Se Flyvbjerg (2001) s. 130 som förespråkar övergivandet av ideologiska inriktningartill förmån för ”contextualism, that is, […] situational ethics.” Jfr även Hurri (2013)s. 159 f. som noterar att aristotelisk skönsutövning ”is not some comprehension of universaland total morality, but only sensitivity to what is singular in events” (kursiverat här).908Se prop. 2004/05:131 s. 95, där regeringen betonar att inte endast utfallet av prövningenutan även de relevanta bedömningskriterierna, alltså de abstrakta rättsfakta, varierarfrån fall till fall: ”Vad som är av särskild vikt för rättens bedömning i det enskilda falletvarierar beroende på vem som ska inställa sig och varför.” Kursiverat här.909Avsnitt 7.1 ovan. Jfr även Heuman (2004/05) s. 43 ang. skillnaden mellan fullständigoch relativ objektivitet. Heuman menar att den senare är godtagbar inom rättskipningen,förutsatt att ”man kan ange tydliga kriterier för hur olika undersökningar och prövningarskall begränsas.”204
domstolen bunden av de gränser som själva den fakultativa regeln sätterupp. För det andra styrs dess resonemang av sådana svagare rättskällor910 som förarbetsuttalanden och överrättsavgöranden med bäring påsituationen, 911 eller av att regeln själv pekar ut aspekter som ska tas ibeaktande. 912 Vid svagt fakultativ reglering finns flera eller tydliga sådanariktlinjer som styr domstolens resonemang, medan vid stark fakultativitetde kan saknas helt. 913 För det tredje omfattas domstolen även i dettaavseende av sådana allmänna krav som kan ställas på domstolars resonemang.914 Dessa inkluderar såväl formella krav på saklighet, objektivitetoch respekt för allas likhet inför lagen (RF 1:9) som mer materiella kravpå att de värderande ställningstaganden som domstolen gör ska vara resultatetav en avvägning mellan ”inomrättsliga värderingar”. 915 Vari sådanabestår kan förstås diskuteras; utbredda föreställningar och uppfattningari jurist- eller domarkåren förefaller vara en vanlig utgångspunkt i litteraturen.916 I synnerhet i processuella frågor kan det tänkas att domarkårenserfarenheter bör tillmätas särskild betydelse. 917Gemensamt för åtminstone de två senare typerna av riktlinjer ellergaranter är att de styr beslutsprocessen snarare än själva utfallet. 918 Det är910Jfr Peczenik (1995) s. 215 f.911Ett särskilt tydligt exempel på överrättspraxis som utpekar garanter (snarare än attta fram prejudicerande typfall) återfinns i den gemensamma delen av hovrättens resonemangi RH 1986:81 I och II.912Se t.ex. RB 5:10 st. 2 p. 2, 9:10 st. 2 sista p. och 35:14 st. 1 mom. 3 (som är indirektfakultativt).913Jfr avsnitt 2.1.2 ovan.914Se t.ex. Lindblom (1997) s. 619 och Heuman (2004/05), särskilt s. 49. När Lindblomframhåller att domarens handlingsfrihet begränsas av ”de ramar lagstiftaren, tidigarepraxis, systematiska hänsyn, allmänna principer, samhällsutvecklingen etc. lagt ner”(a.st.) är den första och eventuellt också den andra av begränsningarna av strukturellnatur, d.v.s. de tillhör själva den fakultativa regeln, medan de tre sistnämnda snarast är attbetrakta som allmänna krav på resonemanget inom dessa ramar.915Andersson (1997) s. 205. Eckhoff använder i första upplagan av Retskildelære det träffandebegreppet ”de lege lata-värderingar” (Eckhoff (1971) s. 315).916Se Heuman (JT 1999/2000 b) s. 559, Bengoetxea (Judicial Discretion 2003) s. 67och Flyvbjerg (2001) s. 130 samt vidare Westberg (1995/96) s. 92 avseende värderingarsom uppkommit i samband med och till följd av yrkesutövningen.917Jfr Ställvik (2009) s. 221 f. och Molander (2011) s. 331 om betydelsen av förstahandserfarenhetvid skönsutövning, som för övrigt betonades redan av Aristoteles (Nikomachiskaetiken, bok VI kap. 8).918Se Strömholm (1996) s. 416: ”[S]aknas förutsättningar för likformighet i avgörandenagrundad på likhet mellan de sakförhållanden som bedömes, kan sådan likformighetuppnås eller åtminstone eftersträvas genom likhet mellan de resonemang (argument) som205
- Page 154 and 155: brukas i denna avhandling (och ofta
- Page 156 and 157: nationella domstolen skyldig att an
- Page 158 and 159: således en intressekonflikt mellan
- Page 160 and 161: Här är emellertid lika intressant
- Page 162 and 163: suella bestämmelser typiskt sett f
- Page 164 and 165: unionsrättens genomslag; som framg
- Page 166 and 167: istället att underlätta genomdriv
- Page 168 and 169: som uttryck för ett undantag av sn
- Page 170 and 171: förvisningsregeln i RB 50:28, enli
- Page 172 and 173: förhindras genom flitigt utnyttjan
- Page 174 and 175: första frågan från van Schijndel
- Page 176 and 177: del 764 med de modifikationer som s
- Page 178 and 179: materiella civilrätten. 770 Distin
- Page 180 and 181: flera av de äldre författarna, vi
- Page 182 and 183: tinktion som redan konstaterats avs
- Page 184 and 185: Dessutom ger metoden ibland tvetydi
- Page 186 and 187: För egen del vill jag, baserat på
- Page 188 and 189: det prekluderat, hellre bevilja res
- Page 190 and 191: lojalt ska tillämpa denna praxis,
- Page 192 and 193: 7 Fritt skönHow can behaviour be r
- Page 194 and 195: Om skönsutövning betraktas som et
- Page 196 and 197: målet, utan att identifiera de osk
- Page 198 and 199: 7.2.2 Teleologisk skönsutövning o
- Page 200 and 201: sig att de typfall i vilka rättsf
- Page 202 and 203: i domstol. 895 Den centrala skillna
- Page 206 and 207: därför rimligt att förvänta sig
- Page 208 and 209: let. Detta förutsätter ett förtr
- Page 210 and 211: 8 Skön, delegation och kontrollen
- Page 212 and 213: Det råder emellertid delade mening
- Page 214 and 215: I båda fallen sker överprövninge
- Page 216 and 217: Detta innebär att en strukturellt
- Page 218 and 219: att anse som tillåtet. Någon bed
- Page 220 and 221: för ståndpunkten att även tillä
- Page 222 and 223: avgörande. 981 Detta är emellerti
- Page 224 and 225: omständigheter i det enskilda fall
- Page 226 and 227: vilka lämnar stort utrymme för de
- Page 228 and 229: stolen. 1009 Den sammantagna effekt
- Page 230 and 231: tillspetsat kan man säga att den h
- Page 232 and 233: till en högre abstraktionsnivå, m
- Page 234 and 235: tensfördelningen mellan den enskil
- Page 236 and 237: kommer att göras till föremål f
- Page 238 and 239: 9 Sammanfattning och avslutandekomm
- Page 240 and 241: fallet. De tolkningsfakultativa reg
- Page 242 and 243: stolens praxis visar dessa fall sam
- Page 244 and 245: kringskärs eller helt bortfaller.
- Page 246 and 247: och kanske också beslutets innehå
- Page 248 and 249: Samma eller motsvarande kritik kan
- Page 250 and 251: mål finns ingen strid för genomsl
- Page 252 and 253: anpassning av nationell rätt till
domstolen bunden av de gränser som själva den fakultativa regeln sätter
upp. För det andra styrs dess resonemang av sådana svagare rättskällor
910 som förarbetsuttalanden och överrättsavgöranden med bäring på
situationen, 911 eller av att regeln själv pekar ut aspekter som ska tas i
beaktande. 912 Vid svagt fakultativ reglering finns flera eller tydliga sådana
riktlinjer som styr domstolens resonemang, medan vid stark fakultativitet
de kan saknas helt. 913 För det tredje omfattas domstolen även i detta
avseende av sådana allmänna krav som kan ställas på domstolars resonemang.
914 Dessa inkluderar såväl formella krav på saklighet, objektivitet
och respekt för allas likhet inför lagen (RF 1:9) som mer materiella krav
på att de värderande ställningstaganden som domstolen gör ska vara resultatet
av en avvägning mellan ”inomrättsliga värderingar”. 915 Vari sådana
består kan förstås diskuteras; utbredda föreställningar och uppfattningar
i jurist- eller domarkåren förefaller vara en vanlig utgångspunkt i litteraturen.
916 I synnerhet i processuella frågor kan det tänkas att domarkårens
erfarenheter bör tillmätas särskild betydelse. 917
Gemensamt för åtminstone de två senare typerna av riktlinjer eller
garanter är att de styr beslutsprocessen snarare än själva utfallet. 918 Det är
910
Jfr Peczenik (1995) s. 215 f.
911
Ett särskilt tydligt exempel på överrättspraxis som utpekar garanter (snarare än att
ta fram prejudicerande typfall) återfinns i den gemensamma delen av hovrättens resonemang
i RH 1986:81 I och II.
912
Se t.ex. RB 5:10 st. 2 p. 2, 9:10 st. 2 sista p. och 35:14 st. 1 mom. 3 (som är indirekt
fakultativt).
913
Jfr avsnitt 2.1.2 ovan.
914
Se t.ex. Lindblom (1997) s. 619 och Heuman (2004/05), särskilt s. 49. När Lindblom
framhåller att domarens handlingsfrihet begränsas av ”de ramar lagstiftaren, tidigare
praxis, systematiska hänsyn, allmänna principer, samhällsutvecklingen etc. lagt ner”
(a.st.) är den första och eventuellt också den andra av begränsningarna av strukturell
natur, d.v.s. de tillhör själva den fakultativa regeln, medan de tre sistnämnda snarast är att
betrakta som allmänna krav på resonemanget inom dessa ramar.
915
Andersson (1997) s. 205. Eckhoff använder i första upplagan av Retskildelære det träffande
begreppet ”de lege lata-värderingar” (Eckhoff (1971) s. 315).
916
Se Heuman (JT 1999/2000 b) s. 559, Bengoetxea (Judicial Discretion 2003) s. 67
och Flyvbjerg (2001) s. 130 samt vidare Westberg (1995/96) s. 92 avseende värderingar
som uppkommit i samband med och till följd av yrkesutövningen.
917
Jfr Ställvik (2009) s. 221 f. och Molander (2011) s. 331 om betydelsen av förstahandserfarenhet
vid skönsutövning, som för övrigt betonades redan av Aristoteles (Nikomachiska
etiken, bok VI kap. 8).
918
Se Strömholm (1996) s. 416: ”[S]aknas förutsättningar för likformighet i avgörandena
grundad på likhet mellan de sakförhållanden som bedömes, kan sådan likformighet
uppnås eller åtminstone eftersträvas genom likhet mellan de resonemang (argument) som
205
Change language