skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

i domstol. 895 Den centrala skillnaden är att fokus flyttas från abstrakta
rättsfakta till konkreta, det vill säga en övergång från det allmängiltiga
till det enskilda och från det principiella till det kontextuella. 896 Skönsutövningen
ges möjlighet att variera med de olika unika fall som den
fakultativa regeln aktualiseras i. 897
7.3.2 Skönsutövning som analogi
Förståelse för den föreliggande processuella situationen utgör det skönsmässiga
resonemangets startpunkt. 898 Enligt den teleologiska metoden
sker denna bedömning genom att situationen typfallsbestäms; härigenom
fastställs inte endast de aktuella omständigheternas rättsligt relevanta
innebörd, utan också deras (typiska) följder. Den teleologiska metoden
fäster härvid avgörande vikt vid de relevanta likheter mellan olika situationer
som möjliggör att de kan subsumeras under samma (oskrivna)
abstrakta rättsfakta.
Introduktionen av en kontextuell metod kräver ett alternativt sätt
att förstå den föreliggande situationen, som inte reducerar analysen av
omständigheterna till en fråga om grupptillhörighet. Kontextuellt skönsutövande
skulle istället kunna förstås som en analogibaserad verksamhet.
899 Utgångspunkten tas därmed i det unika i omständigheterna i det
enskilda målet och i likabehandlingsprincipens negativa sida; att olika fall
ska behandlas olika. 900 Medan den typfallsorienterade metodens fokus
895
Den kontextuella metoden för skönsutövning är i stora delar inspirerad av Flyv bjergs
”fronetic social science” (se Flyvbjerg (2001)), som i sin tur är inspirerad av det aristoteliska
begreppet fronesis: en intellektuell dygd som definieras som en förmåga till informerat
handlande avseende mänskliga värden (se Aristoteles, Nikomachiska etiken, bok
VI kap. 5).
896
Flyvbjerg (2001) s. 22 kallar detta för ”the qualitative jump […] from rule-based,
context-independent to experience-based, situational behavior.”
897
Jfr Chase (2003) s. 318, som betonar skönets partikularistiska natur och Zahle (2003)
s. 240 f., som menar att detta gäller rättstillämpning i allmänhet. Jfr även Nylund (2006)
s. 130, som föreslår att fakultativitet kan betraktas som ett krav på proportionalitet.
898
Se Ralli (2010) s. 89 f. samt avsnitt 7.1 ovan.
899
Se Stone Sweet och McCown (2003) s. 99, som menar att dömande är ”a manifestation
of a deeply rooted human penchant for using analogic reasoning to make sense of,
and manage, the complexity of the environment”, och Davis (1969) s. 59 ff., som föreslår
att ”rule-making through hypotheticals” kan undgå vissa problem som är förenade med
mer generaliserad skönsutövning.
900
Se Stone Sweet och McCown (2003) s. 86: ”[D]iscretion being the power to treat
unlike cases in unlike ways”. Jfr även Hurri (2013) s. 154 f.
202