skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

sig att de typfall i vilka rättsföljden ska inträda kan modifieras eller bytas
ut över tid säkerställs visserligen en viss flexibilitet som möjliggör differentiering
i takt med samhälls utvecklingen, vilket skulle möjliggöra den
ajourföring av rättsläget som är komplexitetsreduceringens andra sida.
Någon differentiering med utgångspunkt i det enskilda målets egenskaper
tillåter den typfalls orienterade teleologiska metoden emellertid
inte. 885 Denna aspekt blir problematisk i förhållande till fakultativitetens
andra åsyftade funktion: effektiviseringen. I förarbetena framgår tydligt
att effektiviseringen tänks ske genom att domstolen i det enskilda fallet
anpassar processen till målets specifika förutsättningar. 886 Här framstår
det som om lagstiftaren har avsett att resurserna ska satsas på just de mål
där de faktiskt behövs, snarare än på den grupp av mål där det typiskt
sett föreligger ett behov. 887 Den individualiserade resursanpassning som
lagstiftaren menar ska effektivisera förfarandet förutsätter att domstolar
även i första instans ägnar sig åt aktiv skönsutövning in casu. 888 Skönsutövning
enligt den teleologiska metoden motverkar således fakultativitetens
åsyftade effektiviseringsfunktion.
skönsutövning bör förstås och den om processens funktion; jfr Lindblom (1997) s. 605 f.
Processens samhällsfunktion ska inte vidare beröras här; för en utmärkt sammanfattning
av diskussionen se Andersson (1997) s. 201 ff.
885
Se Ekelöf (1951) s. 117: ”Klart är emellertid att avgörande för frågans bedömande
ej bör vara förhållanden i det enskilda fallet”, och Lindblom (1993) s. 329 i not 33:
”Meningen är däremot knappast att ge domaren valmöjlighet för det individuella fallet
i sig”.
886
Se kap. 3 ovan, särskilt vid not 246 samt vidare avsnitt 3.2.
887
Den svenska lagstiftaren har därmed valt ett annat alternativ än exempelvis den
engelska, som eftersträvat effektivare resursutnyttjande genom att allokera mål till olika
”tracks” men där förfarandet inom varje ”track” styrs av legalitetsprincipen. Se avseende
detta val Lindblom (2000) s. 149 ff. och avseende det engelska alternativet Zuckerman
(2013) s. 633 ff.
888
Lindblom (2000) s. 151 påpekar att en mer flexibel process förutsätter aktiva domare
under hela förfarandet och är oförenlig med en ”renodlad” domarroll där domarna endast
ägnar sig åt dömande verksamhet i sak medan målets beredning överlåts till annan domstolspersonal.
Domarens processledande funktion har under 2000-talet även uppmärksammats
alltmer i den internationella, särskilt anglosaxiska, litteraturen, se bl.a. Zuckerman
(2007) s. 4 ff. och Epstein (2005) s. 196 med hänvisningar.
200