skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

turella gränser, som utgör en starkare garant än den kodifierade regeln R
och därför kan tillämpas utan, eller med ett minimum av, skönsmässiga
bedömningar. Annorlunda uttryckt: genom skönsutövning enligt den
tele o logiska metoden övergår fakultativitet över tid i obligatorium.
Denna effekt bör sättas i relation till de syften som motiverat valet av
fakultativ reglering. Som konstaterats i kapitel 3 kan dessa syften grovt
beskrivas som effektivisering och komplexitetsreducering, där det senare
syftet i sin tur kan brytas ned till dels att skapa en mer lättfattlig lagtext
för allmänheten, dels att minimera kraven på lagstiftaren att hålla lagstiftningen
à jour med samhällsutvecklingen.
I det senare fallet, komplexitetsreducering, kan syftet med fakultativ
reglering i grova drag beskrivas som att varken lagstiftaren eller presumtiva
parter ska behöva befatta sig med detalj reglering, som tycks betraktas
som både svårkonstruerad och svårbegriplig. Fakultativiteten framstår
huvudsakligen som en fråga om framställningsteknik. 881 Avsikten tycks
inte ha varit att möjliggöra handläggning anpassad efter det enskilda fallet,
vilket innebär att den teleologiska metodens fokus på det allmänna
och det typiska inte är oförenlig med lagstiftarens intentioner. 882 I dessa
fall möter väl inga hinder mot att domstolarna internt håller sig med mer
komplexa och detaljerade regler för varje typfall (R mod ). Ett sådant tillvägagångssätt
har också fördelar i form av förutsebarhet (åtminstone för
de aktörer som inte endast nöjt sig med att läsa den vagt hållna lagtexten
utan även satt sig in i bakomliggande domstols praxis) och processuell
likabehandling, och därtill vissa beslutsekonomiska vinster eftersom det
besparar domarna kravet att göra komplexa bedömningar i varje enskilt
fall. 883
Skyddet mot godtycklighet och omotiverad olikbehandling kommer
emellertid till priset av att motiverad olikbehandling omöjliggörs; det
betraktas som viktigare att ta fram allmänna riktlinjer för framtiden än
att hantera den föreliggande situationen på bästa sätt. 884 Om man tänker
881
Det kan ifrågasättas om denna distinktion mellan form och innehåll är hållbar (se
ovan i not 70). Här är det dock tillräckligt att konstatera det i detta sammanhang främst
är formen som intresserat lagstiftaren.
882
Det kan också noteras att det främst tycks vara detta syfte bakom valet av lagstiftningsteknik
som förespeglat Ekelöf vid utarbetandet av den teleologiska metoden, se Ekelöf
och Edelstam (2002) s. 82 f.
883
Jfr SOU 2007:26 s. 69 f.
884
Detta är möjligen ett pris som företrädare för ett typfallsorienterat synsätt är beredda
att betala; jfr Damaška (1986) s. 22 f. Häri framgår släktskapet mellan frågan om hur
199