skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

p. 3), 825 RB 39:1 st. 1 om syn, 826 reglerna om materiell processledning i
RB 42:8 st. 2 och 43:4 st. 2, 827 preklusionsreglerna i RB 42:15–15 a, 43:10
och 50:25 st. 3 och motsvarande bestämmelser i sjätte avdelningen, 828
samt RB 58:1 om resning. 829 Till uppräkningen kan eventuellt även fogas
regleringen av rättens förlikningsverksamhet i RB 42:17 st. 1 och 50:11
st. 1, 830 och prövningstillståndsregeln i RB 49:14. 831 Vid tillämpning av
dessa regler skulle domstolen alltså vara förpliktigad att välja den lösning
som inkluderar fler bevis eller fler rättsfakta i processmaterialet, hellre
tillåta en fastställelsetalan än avvisa den, hellre bifalla ett yrkande om
säkerhetsåtgärd än avslå det, hellre tillåta ett nytt åberopande än anse
825
Ekelöf (1956) s. 241.
826
Om inskränkningar i vittnesplikten och i andra skyldigheter att förete bevis hör till
processmaterialet (se Ekelöf (1956) s. 241), torde rimligen även huvudreglerna tillhöra
denna kategori. Av dessa är det endast regeln om syn (och möjligen edition; jfr Hjertstedt
(2011) s. 443 ff. avseende obligatoriskt utformade RB 38:2 och fakultativa 38:4) som är
fakultativ (ang. sakkunnigutlåtande enligt RB 40:1 se Ekelöf m.fl. (2009) s. 284 f. och
287).
827
Se Ekelöf m.fl. (2011) s. 44, som anger att den materiella processledningen avser
processmaterialet och ska ställas i kontrast till den formella processledningen, som avser
processens inre förlopp, samt Lindell, not 828 nedan. Fitger m.fl., RBK s. 22:11, noterar
avseende processledningen vid enskilt anspråk att den materiella processledningen ”i
princip bör […] vara lika långtgående oavsett i vilken form anspråket prövas”, vilket som
konstaterats talar för att regeln bör hänföras till processmaterialet. Det kan även erinras
om själva distinktionens koppling till uppdelningen mellan formell och materiell processledning.
En annan klassifikation vore dock inte otänkbar; se ovan vid not 112.
828
Se ovan. Notera även Lindell (2012) s. 94, som konstaterar att preklusionsreglerna,
liksom reglerna om materiell processledning och bevis- och åberopsbördan, rör beslutsunderlaget,
vilket torde vara detsamma som processmaterialet (jfr Ekelöf och Edelstam
(2002) s. 38). Jfr Galič (2014) s. 230 f. ang. kopplingen mellan preklusion och en materiellt
riktig utgång.
829
Särskilt med avseende på mom. 2–3 som explicit hänför sig till processmaterialet;
detta skulle även korrespondera väl med gränsdragningen mellan resning och domvilla,
där den senare avser handläggningsfel och (därför) bör betraktas som en regel avseende
förfarandet. Även 58:6 st. 3 om interimistiskt rättsskydd och 8 § p. 1 om resningskostnader
bör betraktas som processmaterialsregler, jfr ovan vid noterna 821 resp. 823.
830
Även om förlikningsverksamheten är fristående från processmaterialet syftar den till
att uppnå en materiell lösning på tvisten. RU behandlar rättens förlikningsverksamhet
under samma rubrik (”Rättens materiella funktion i målen”) som den materiella processledningen
(se SOU 1982:26 s. 101 och 137 ff.). Jfr dock Kallenberg (1927), som menar
att förlikningsverksamheten varken tillhör den formella eller den materiella processledningen,
och Sjöström (1925) s. 150 ff., som hänför förlikningsverksamheten till den
formella processledningen. Att förlikningsprocessen inte saknar unionsrättslig relevans
framgår av C-317/08 till C-320/08 Alassini p. 52–66.
831
Se ovan vid och i not 810. Samma överväganden gör sig troligen gällande avseende
prövningstillstånd till HD (RB 54:10).
187