skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

För egen del vill jag, baserat på en sammanvägning av det ovanstående
– dock högst tentativt och utan anspråk på att vara uttömmande
– förespråka att följande fakultativa regler räknas till kategorin regler
avseende processmaterialet: de fakultativa bestämmelserna i RB 13:2 och
3 st. 2 p. 1 om talans väckande och ändring (samt även 1 § i samma
kapitel, om denna betraktas som fakultativ 819 ), 820 RB 15:1–4 och 9 om
säkerhetsåtgärder, 821 RB 17:15 om rättelse och komplettering av dom, 822
de materiella kostnadsreglerna i RB 18:3–5 samt 7, 823 bevisreglerna i RB
35:5 samt 7 och 14 st. 2, 824 RB 36:4 och 6 st. 3 med vissa inskränkningar
i vittnesplikten (samt motsvarande bestämmelser i 39:1 st. 2 och 40:4
819
Se för en diskussion om detta Ekelöf (1956) s. 144 och Lindell (2012) s. 73. För egen
del anser jag – i huvudsaklig överensstämmelse, som jag förstår dem, med Ekelöf och
Lindell – att regeln torde böra klassificeras som falskt fakultativ.
820
Se Matz (1919) s. 4, som hänför domstolens verksamhet för ”fastställande av tvistens
föremål” till den materiella processledningen, Nordh (2010) s. 63 f. och 65 f. om 13:3:s
tillämplighet på enskilt anspråk i brottmålsrättegång samt Vogel och Spühler (2006)
s. 68. Jfr dock Kallenberg (1927) s. 25, som med ”det faktiska processmaterialet” avser
”anförandet av fakta och förebringandet av bevis”, vilket torde korrespondera mot regler
avseende grunder och bevis men inte yrkandet. Detta förefaller emellertid lite konstlat,
eftersom grunderna och bevisningen är direkt beroende, och föranledda, av yrkandet.
Ekelöf (1956) s. 241 menar att regler avseende talans väckande är problematiska i detta
kvalificeringsavseende; hans uttalande torde dock avse mer formella aspekter, såsom
exempelvis regler om ansökan om stämning etc.
821
Se ovan. Det kan noteras att den schweiziska federationsdomstolen (Bundesgericht)
(jfr not 758 ovan) valde en medelväg bestående i att säkerhetsåtgärder som endast upprätthåller
ett befintligt sakförhållande hänfördes till den kantonala processrätten, medan
sådana åtgärder som förändrar status quo hänfördes till den federala kompetensen (Vogel
och Spühler (2006) s. 69). Som Vogel och Spühler (a.st.) noterar framstår denna ordning
som något opraktisk.
822
Detta bygger framför allt på systematiska hänsyn. Särskilt kompletteringsmöjligheten
utgör ett undantag från domens slutgiltighet till förmån för dess fullständighet i förhållande
till processmaterialet. Jfr Bruns (1979) s. 120, som påtalar att processmaterialet,
som helhet betraktat, endast är en vid viss tidpunkt frusen bild av successivt framlagda
fakta. Rättelse- och kompletteringsmöjligheten kan betraktas som en möjlighet att i efterhand
korrigera denna bild.
823
Se ovan.
824
RB 35:5 får ju i någon mån effekten att ersätta processmaterial (se Heuman (2011/12)
s. 348 f.). Avseende de båda sistnämnda lagrummen kan konstateras att de tydligt inverkar
på processmaterialets omfattning och innehåll genom att möjliggöra avvisning av
bevisning. Se dock Kallenberg (1927) s. 194 f. och 205 samt Matz (1919) s. 4, som
hänför avvisande av irrelevant bevisning till den formella processledningen. Möjligen kan
det faktum att regelns tillämpningsområde utvidgats på senare år (se prop. 2004/05:131
s. 156 ff.) påverka uppfattningen.
186