skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

i ett gemenskapsvarumärke, fastslog EU-domstolen att vite måste dömas
ut sedan sådant intrång konstaterats (såvida inte förnyat intrång vore
direkt omöjligt), trots att den tillämpliga förordningen hänvisade till
nationell process- och sanktionslagstiftning och den nationella lagstiftningen
ifråga var av fakultativ karaktär samt oaktat att det vid ett intrång
i ett nationellt varumärke under motsvarande omständigheter inte hade
förelegat förutsättningar för att utfärda vitesföreläggande. 727 Det bör visserligen
framhållas att målet i stora delar byggde på tolkning av sekundärrätt
snarare än av allmänna rättsprinciper, vilket kan ha haft betydelse för
bedömningen. 728 Dessutom var den aktuella nationella regeln inte i strikt
mening processrättslig. 729 Det kan dock konstateras att målet tydligt följer
van Schijndel såtillvida att det fakultativa utrymmet i den nationella
regeln elimineras i mötet med unionsrätten, till förmån för det alternativ
som starkast bidrar till unionsrättens genomslag. Det kan också konstateras
att den aktuella regeln utgjorde en sanktionsregel och således var
mycket starkt kopplad till själva saken.
Även en jämförelse mellan avgörandena i Melloni och Jeremy F., som
båda avsåg överklagande möjligheter i mål där europeisk arresteringsorder
utfärdats, ger visst stöd för tesen, även om målen delvis avsåg den
nationella lagstiftarens snarare än domstolens handlingsutrymme. Melloni
rörde den överlämnade personens möjlighet att efter överlämnandet
överklaga den aktuella straffrättsliga domen i sak, 730 medan Jeremy
F. avsåg möjligheten att överklaga själva beslutet om överlämnande. 731
Det förra var enligt EU-domstolen otillåtet enligt unionens sekundärrätt,
medan avgörande i den senare, formella frågan överläts till medlemsstaternas
lagstiftning. 732 Därtill kan målet N.S. nämnas, där EU-domstolen
omvandlade en nationell förvaltningsmyndighets möjlighet att ta upp
ett asylärende till sakprövning till en skyldighet. 733 Eftersom avgörandet
dels gällde grundläggande mänskliga rättigheter och dels får betraktas
727
C-316/05 Wärdell p. 8, 10 och 59–61.
728
Jfr C-316/05 Wärdell p. 53 och 62, där EU-domstolen helt stöder sig på en tolkning
av sekundärrätten.
729
Angående sambandet mellan sanktion och process se dock Andersson (1997) s. 22
(samt verkets undertitel) samt notera Ekelöf (1942) s. 5 ff. och Ekelöf och Edelstam
(2002) s. 13 ff.
730
C-399/11 Melloni p. 24 och 35.
731
C-168/13 PPU Jeremy F. p. 27 och 33.
732
C-399/11 Melloni p. 46 och C-168/13 PPU Jeremy F. p. 52 och 55.
733
C-411/10 och C-493/10 N.S. p. 106–108.
167