skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

5.3 Sammanfattande kommentar
I den andra 717 delen av avgörandet i Uniplex konkluderade EU-domstolen
att en tolkningsfakultativ regel om tidsfrist för att väcka talan är
oförenlig med unionsrätten, huvudsakligen på grund av bristande förutsebarhet.
I Donau Chemie kom den istället fram till att obligatorisk reglering
är oförenlig med EU-rätten, eftersom denna kräver att motstående
unionsrättsliga intressen kan avvägas mot varandra i det enskilda fallet.
Dessa två avgöranden skiljer sig från van Schijndel, Kühne & Heitz och
Uniplex (avseende förlängningsmöjligheten) eftersom de tar sikte på lagstiftarens
utformning av den nationella regleringen, snarare än på domstolarnas
tillämpning av densamma. Därigenom introduceras också en
ny dimension i diskussionen; avgörandena kan inte längre inordnas på en
endimensionell skala från mest till minst integrationsfrämjande, eftersom
en spänning tydligen föreligger inte endast i relationen union/medlemsstat
utan även i kompetensfördelningen lagstiftare/domstol.
Såväl i EU-domstolens krav på tillämpningen av fakultativa regler som
i dess uttalanden om den unionsrättsenliga förekomsten av sådana tycks
en genomtänkt och konsekvent strategi saknas. Detta illustreras både av
spänningen mellan van Schijndel och Uniplex (förlängningsmöjligheten)
och av de skilda slutsatserna från Uniplex (skyndsamhetsrekvisitet) och
Donau Chemie. Någon förklaring till varför EU-domstolen i vissa fall
väljer att rikta sig mot de nationella domstolarna och i andra mot lagstiftaren
har inte heller kunnat upptäckas.
Även om betydelsen av dessa avgöranden på en övergripande nivå således
är oklar demonstrerar de emellertid sammantagna att inte endast den
nationella processregleringens innehåll utan även dess utformning, mer
specifikt valet mellan fakultativitet och obligatorium, är av unionsrättslig
betydelse. För domstolarnas del innebär detta att en regels fakultativa
karaktär inte kan fastställas endast med hänvisning till nationella rättskällor
ens om regelns samtliga tillämpningsalternativ är förenliga med unionsrättens
minimikrav. För lagstiftarens del innebär det dels att fakultativ
reglering i vissa fall är unionsrättsstridig i sig själv, dels att det vid valet av
fakultativ eller obligatorisk reglering bör beaktas att fakultativ reglering
kan komma att utnyttjas av EU-domstolen som ett verktyg för att främja
717
Eller, för att anknyta till EU-domstolens disposition av domen, den första delen av
den andra frågan (den i avsnitt 5.1.4 ovan diskuterade förlängningsmöjligheten utgjorde
den andra delen av samma fråga).
163