skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor
slutligen begränsar skyldigheten att utnyttja fakultativiteten på visst sätttill situationer där detta är nödvändigt för att undvika unionsrättsstridigtillämpning. Medan de båda förstnämnda målen tycks resa krav vidfakultativ reglering som går utöver de som följer av minimiprincipernaom effektivitet, likvärdighet och effektivt rättsskydd är innebörden avUniplex att fakultativa regler kan tillämpas på samma sätt i unionsrättsligasom i rent nationella mål, med endast de reservationer som gäller vidutövandet av nationell processuell autonomi i allmänhet. 663När och varför en viss tillämpning bör premieras av en nationell domstolär oklart. Att uppfatta van Schijndel som ett allmängiltigt uttalandeom fakultativ reglering på medlemsstatsnivå vinner visst stöd i domensutformning. En sådan tolkning har också förekommit i litteraturen ochförefaller ha legat till grund för det brittiska överhusets dom i Berkeley.I praktiken är det dock svårt att föreställa sig vad det skulle innebäraatt tillämpa alla nationella fakultativa regler på det sätt som bäst främjarunionsrättens materiella genomslag, särskilt vad gäller processuellaregler avseende förfarandets mer praktiska aspekter. Kühne & Heitz är,som generellt prejudikat betraktat, förknippat med liknande svårigheterfrämst med hänsyn till att rekvisiten från det fallet svårligen kan överföraspå andra processuella problem (eller ens andra processuella omständigheter).Härtill kommer att EU-domstolen i sin senare praxis hänvisat till dehär aktuella delarna av van Schijndel och Kühne & Heitz endast avseendede processuella problem som de ursprungligen avsåg, alltså dispositionsprincipenrespektive res judicata. 664 Inte heller förekommer korshänvisningarmellan de båda målen eller deras respektive uppföljare, utöver itvå avgöranden: Kempter och Asturcom. 665 Dessa domar är dock närmastägnade att förstärka intrycket av att det, ur EU-domstolens perspektiv,rör sig om två skilda praxissviter, eftersom de båda i någon mån handlarom möjligheten att undanröja tidigare avgöranden, där parterna i denförsta processen inte gjort gällande att unionsrätten skulle vara tillämplig.Målen kombinerar således frågorna om jura novit curia och res judicata,663EU-domstolens ståndpunkt i Uniplex påminner alltså om vad som förespråkades avgeneraladvokaten i van Schijndel, se ovan vid not 530.664Det förefaller också vara så målen har uppfattats och kommenterats i den akademiskalitteraturen, se t.ex. Prechal (1998) och Engström (2008) å den ena sidan och Groussotoch Minssen (2007) samt Briza (2008) å den andra.665Se C-2/06 Kempter p. 40–44 resp. 45 och C-40/08 Asturcom p. 36–37 resp. 54.150
och det är tydligt att EU-domstolen även här hänvisar till van Schijndel idet förra avseendet och Kühne & Heitz (respektive Kapferer) i det senare.Uniplex är visserligen lätt att inlemma i traditionen om medlemsstaternasprocessuella autonomi från Rewe och Comet, dock endast om manbortser från – den enligt min mening förvisso märkliga – tolkningenav likvärdighets principen från Asturcom, Jőrös och Asbeek Brusse. Därtillkommer att denna autonomi orienterade inställning är svårförenlig medden starka integrationstendensen från van Schijndel. Vid en jämförelseav argumentationen i Uniplex och van Schijndel framstår det förra avgörandetsom i hög grad dikterat av det aktuella direktivet och därmedmer begränsat i räckvidd, medan resonemanget i van Schijndel är merprincipiellt hållet. Om man lyfter blicken kan inkonsekvenserna mellanvan Schijndel och Uniplex emellertid också uppfattas som symptomatiskaför en djupare motsättning i EU-domstolens praxis, där de båda avgörandenakan placeras in i varsitt konkurrerande, och delvis överlappande,paradigm. 666Sammanfattningsvis är det svårt att tolka de här behandlade domarnasom delar i en konsekvent EU-processuell doktrin om tillämpningen avfakultativa regler i nationell domstol. Avgörandena tycks lättare kunnagrupperas utifrån de materiellt processrättsliga frågor de berör: domstolsofficialverksamhet, lagakraftvunna avgörandens rättskraft samt tidsfristervid klander av offentlig upphandling. Detta skulle också förklara denannars anmärkningsvärda frånvaron av hänvisning till van Schijndel iKühne & Heitz, och över huvud taget frånvaron av korshänvisningar iden efterföljande praxis som de båda avgörandena har givit upphov till.Att uppfatta van Schijndel, som är det av målen som enligt sin motiveringhar störst potential att tjäna som prejudikat inom ett vidare område, somett allmängiltigt uttalande om fakultativa regler förefaller således inteendast få oönskade konsekvenser utan kanske också vore att tillskrivadomstolen en ståndpunkt som den aldrig haft för avsikt att uttrycka.666Jfr Prechal (1998) s. 689 f. Jacobs har förslagit att dessa diskrepanser ska förstås somförsök att hitta en balans mellan unionsrättens genomslag och processrättens integritet(Jacobs (1997) s. 25 ff., särskilt s. 27 och 35); det må så vara, men frågan är vilken balans.Till den frågan återkommer jag i kap. 6.151
- Page 100 and 101: Schijndel ingår i en prövning mot
- Page 102 and 103: Schijndel och Peterbroeck. 441 Liks
- Page 104 and 105: nyttjade potential” 456 håller p
- Page 106 and 107: inte domstolens kognitiva skönsut
- Page 108 and 109: tera och bistå varandra när de fu
- Page 110 and 111: den, ur unionens synvinkel, mest ef
- Page 112 and 113: är kapabla att utgöra referenspun
- Page 114 and 115: domstolarna. 510 En domstol som fin
- Page 116 and 117: av fakultativa regler såtillvida a
- Page 118 and 119: 5 Fakultativa regler iEU-domstolens
- Page 120 and 121: den nationella rätten endast möjl
- Page 122 and 123: sägas visa större respekt för me
- Page 124 and 125: reglering stöddes på likvärdighe
- Page 126 and 127: med effektivitetsprincipen normalt
- Page 128 and 129: relevanta unionsrättigheten saknar
- Page 130 and 131: korrekt får dess bestämmelser int
- Page 132 and 133: ende rättsföljderna vid laglighet
- Page 134 and 135: domstolen i van Schijndel och lord
- Page 136 and 137: frågan om rättens materiella proc
- Page 138 and 139: menteras generellt vid nationella d
- Page 140 and 141: Under dessa omständigheter, konklu
- Page 142 and 143: Peterbroeck. 626 Ward å sin sida m
- Page 144 and 145: (NHS) och rörde en tidsfrist för
- Page 146 and 147: Till skillnad från vad som var fal
- Page 148 and 149: att effektivitetsprincipen inte kr
- Page 152 and 153: 5.2 Förekomsten av fakultativa reg
- Page 154 and 155: brukas i denna avhandling (och ofta
- Page 156 and 157: nationella domstolen skyldig att an
- Page 158 and 159: således en intressekonflikt mellan
- Page 160 and 161: Här är emellertid lika intressant
- Page 162 and 163: suella bestämmelser typiskt sett f
- Page 164 and 165: unionsrättens genomslag; som framg
- Page 166 and 167: istället att underlätta genomdriv
- Page 168 and 169: som uttryck för ett undantag av sn
- Page 170 and 171: förvisningsregeln i RB 50:28, enli
- Page 172 and 173: förhindras genom flitigt utnyttjan
- Page 174 and 175: första frågan från van Schijndel
- Page 176 and 177: del 764 med de modifikationer som s
- Page 178 and 179: materiella civilrätten. 770 Distin
- Page 180 and 181: flera av de äldre författarna, vi
- Page 182 and 183: tinktion som redan konstaterats avs
- Page 184 and 185: Dessutom ger metoden ibland tvetydi
- Page 186 and 187: För egen del vill jag, baserat på
- Page 188 and 189: det prekluderat, hellre bevilja res
- Page 190 and 191: lojalt ska tillämpa denna praxis,
- Page 192 and 193: 7 Fritt skönHow can behaviour be r
- Page 194 and 195: Om skönsutövning betraktas som et
- Page 196 and 197: målet, utan att identifiera de osk
- Page 198 and 199: 7.2.2 Teleologisk skönsutövning o
och det är tydligt att EU-domstolen även här hänvisar till van Schijndel i
det förra avseendet och Kühne & Heitz (respektive Kapferer) i det senare.
Uniplex är visserligen lätt att inlemma i traditionen om medlemsstaternas
processuella autonomi från Rewe och Comet, dock endast om man
bortser från – den enligt min mening förvisso märkliga – tolkningen
av likvärdighets principen från Asturcom, Jőrös och Asbeek Brusse. Därtill
kommer att denna autonomi orienterade inställning är svårförenlig med
den starka integrationstendensen från van Schijndel. Vid en jämförelse
av argumentationen i Uniplex och van Schijndel framstår det förra avgörandet
som i hög grad dikterat av det aktuella direktivet och därmed
mer begränsat i räckvidd, medan resonemanget i van Schijndel är mer
principiellt hållet. Om man lyfter blicken kan inkonsekvenserna mellan
van Schijndel och Uniplex emellertid också uppfattas som symptomatiska
för en djupare motsättning i EU-domstolens praxis, där de båda avgörandena
kan placeras in i varsitt konkurrerande, och delvis överlappande,
paradigm. 666
Sammanfattningsvis är det svårt att tolka de här behandlade domarna
som delar i en konsekvent EU-processuell doktrin om tillämpningen av
fakultativa regler i nationell domstol. Avgörandena tycks lättare kunna
grupperas utifrån de materiellt processrättsliga frågor de berör: domstols
officialverksamhet, lagakraftvunna avgörandens rättskraft samt tidsfrister
vid klander av offentlig upphandling. Detta skulle också förklara den
annars anmärkningsvärda frånvaron av hänvisning till van Schijndel i
Kühne & Heitz, och över huvud taget frånvaron av korshänvisningar i
den efterföljande praxis som de båda avgörandena har givit upphov till.
Att uppfatta van Schijndel, som är det av målen som enligt sin motivering
har störst potential att tjäna som prejudikat inom ett vidare område, som
ett allmängiltigt uttalande om fakultativa regler förefaller således inte
endast få oönskade konsekvenser utan kanske också vore att tillskriva
domstolen en ståndpunkt som den aldrig haft för avsikt att uttrycka.
666
Jfr Prechal (1998) s. 689 f. Jacobs har förslagit att dessa diskrepanser ska förstås som
försök att hitta en balans mellan unionsrättens genomslag och processrättens integritet
(Jacobs (1997) s. 25 ff., särskilt s. 27 och 35); det må så vara, men frågan är vilken balans.
Till den frågan återkommer jag i kap. 6.
151
Change language