skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

Avseende möjligheten att förlänga tidsfristen fann EU-domstolen att
denna möjlighet skulle omvandlas till en skyldighet endast om och i den
utsträckning det var nödvändigt för att tidsfristen totalt sett skulle uppgå
till de föreskrivna tre månaderna räknat från det relevanta datumet. 642
Redan här föreligger en avgörande skillnad gentemot avgörandena i van
Schijndel och i viss mån även Kühne & Heitz, eftersom skyldigheten
där uppkom trots att den nationella processrätten i sig var förenlig med
unionsrättens minikrav. 643 Istället jämställer EU-domstolen i Uniplex
den fakultativa möjligheten att förlänga tidsfristen med principen om
unionsrättskonform tolkning, vilken som framgått i avsnitt 4.3.2 ovan
främst syftar till att undvika potentiella konflikter mellan unionsrätt
och nationell rätt. 644 Detta torde innebära att fakultativiteten kvarstår
oförminskad för det fall kränkning av unionsrätten kan undvikas redan
genom indirekt effekt.
En sådan slutsats vinner stöd i generaladvokat Kokotts förslag till
avgörande, där det konstateras att den nationella domstolen är ”skyldig
att subsidiärt [till unionsrättskonform tolkning] söka en direktivkonform
lösning i samband med sin skönsmässiga bedömning av huruvida fristen
ska utsträckas.” 645 ”Domstolen skulle följaktligen”, fortsätter generaladvokaten,
”ha en skyldighet att bevilja en klaganden [sic] som Uniplex en
utsträckning av fristen. Utsträckningen av fristen skulle beräknas så, att
klaganden från den tidpunkt då denne fick kännedom om eller borde
ha fått kännedom om den påstådda överträdelsen av upphandlingsrätten
åtminstone hade de tre månader som föreskrivs i [den nationella regeln]
till sitt förfogande för att förbereda och väcka talan. För övrigt står det
emellertid den nationella domstolen fritt att bevilja en längre utsträckning
av fristen i samband med den skönsmässiga bedömningen […].” 646
642
C-406/08 Uniplex p. 48, jfr även förslag till avgörande p. 62. Direktivets reglering
av den kritiska tidpunkten fungerar här alltså som ett minimikrav, jfr avsnitt 4.2.3 ovan.
643
Detta framgår i C-430/93 och C-431/93 van Schijndel av svaret på den andra frågan
i det målet (p. 19–22) och vad gäller Kühne & Heitz i C-234/04 Kapferer p. 22–23, där
EU-domstolen konstaterar att den nationella rättens förenlighet med de unionsrättsliga
minimikraven inte har ifrågasatts och därefter diskuterar möjligheten att ändå uppställa
krav baserade på Kühne & Heitz.
644
C-406/08 Uniplex p. 47–48, se även förslag till avgörande i samma mål, p. 61–62.
645
C-406/08 Uniplex, förslag till avgörande p. 62, kursivering i originalet.
646
C-406/08 Uniplex, förslag till avgörande p. 62–63. Första kursiveringen i originalet,
andra här.
145