skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

Peterbroeck. 626 Ward å sin sida menar att avgörandet i Kühne & Heitz
dikterades ”nästan helt” av likvärdighetsprincipen. 627
Som konstaterats har domen i Kühne & Heitz lånat åtminstone delar
av sin logik från Rewe och Comet, såtillvida att resonemanget utgår ifrån
den nationella processregleringen snarare än den materiella unionsregleringen.
Någon explicit prövning av effektivitets- och likvärdighetskriterierna
genomförs emellertid inte, och man kan ifrågasätta om inte res
judicata, liksom dispositionsprincipen i van Schijndel, borde kunna motivera
en begränsning av domstolens möjligheter att genomföra unionsrätten.
628 Vad gäller likvärdighetsprincipen är det, liksom avseende van
Schijndel-praxisen, tveksamt om den principen på ett tillfreds ställande
sätt kan förklara en så långtgående slutsats som den som EU-domstolen
nådde; Kühne & Heitz skapade en skyldighet för den nationella myndigheten
som den inte hade haft i ett rent nationellt mål, där endast en möjlighet
att återuppta prövningen hade förelegat. 629 Det framgår dessutom
av domen att det är osannolikt att myndigheten i ett rent inhemskt mål
faktiskt skulle ha omprövat sitt beslut, eftersom senare rättspraxis som
huvudregel inte ansågs vara ett tillräckligt skäl för att vidta en förnyad
prövning av ett definitivt beslut. 630
Det är inte alldeles klart i vilken mån slutsatsen från Kühne & Heitz
kan överföras till civilrättsliga mål. Generaladvokat Tizzano betonade i
626
Caranta (2005) s. 184 ff.
627
Ward (2008) s. 751.
628
Se C-126/97 Eco Swiss p. 46 och jfr C-430/93 och C-431/93 van Schijndel p. 21. Res
judicata torde snarast ha högre unionsrättslig status än dispositionsprincipen, eftersom
den förra men inte den senare har erkänts som en unionsrättslig princip (C-453/00 Kühne
& Heitz p. 24 och C-224/01 Köbler p. 38).
629
Jfr ovan vid noterna 543–546.
630
C-453/00 Kühne & Heitz p. 15–16. Jfr även C-316/05 Wärdell p. 59–61, där EUdomstolen
tillbakavisar möjligheten att i ett EU-rättsligt mål inte utnyttja en fakultativt
föreskriven sanktionsmöjlighet, som enligt den hänskjutande domstolen inte skulle ha
utnyttjats i ett motsvarande nationellt mål. Den nationella domstolen i Kühne & Heitz
påpekade visserligen att Hoge Raad hade ansett att senare praxis från Europadomstolen,
enligt vilken en kränkning av rätten till rättvis rättegång hade förekommit, utgjorde ”ett
tungt vägande skäl som kan utgöra hinder för verkställighet av en brottmålsdom.” Det
kan dock härvid vara värt att påpeka dels att inställd verkställighet (i brottmål) processrättsligt
sett inte innebär ett avsteg från prin cipen om res judicata, varför situationen
inte tycks vara riktigt parallell, dels att Europadomstolens av gör an den om kränkning
av rätten till en rättvis rättegång möjligen kan och bör till skrivas en annan tyngd än
EU-domstolens förhandsavgöranden i mål avseende tullklassificering av kycklingdelar (jfr
Wattel (2004) s. 188 f.).
142