skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

liance with the Directive” 579 kunde rättfärdiga ett upprätthållande av
beslutet enligt den fakultativa regleringen. Lord Bingham menade att
fakultativiteten redan på nationell grund var att betrakta som svag, och
framhöll därefter att i unionsrättsliga sammanhang, ”unless a violation
is so negligible as to be truly de minimis and the prescribed procedure
has in all essentials been followed, the discretion (if any exists) is narrower
still”. Han hänvisade därefter till lojalitetsprincipen, till ”the obligation of
national courts to ensure that Community rights are fully and effectively
enforced” och till det relevanta direktivets utformning, som enligt hans
uppfattning ”all point towards an order to quash as the proper response to
a contravention such as admittedly occurred in this case.”
Lordernas resonemang förefaller vara en direkt, om än implicit, 580 tilllämpning
av avgörandena i van Schijndel och Kraaijeveld eller åtminstone
bygga på samma förståelse av lojalitetsprincipen som låg till grund för
EU-domstolens slutsats i de målen. Detta gäller för det första slutsatsen;
i flera kommentarer uppfattas målet som en omvandling av regeln från
starkt – eller åtminstone starkare 581 – till svagt 582 eller falskt 583 fakultativ.
584 Det gäller emellertid även, för det andra, den kombination av
lojalitetsprincipen och hänsynen till enskildas rättsskydd som både EU-
579
Det är oklart för mig varför lord Hoffmann stöder sitt argument på direktivets direkta
effekt istället för den implementerande nationella lagstiftningen (jfr Berkeley, ref. s. 604
och 610); möjligen rör det sig om en sorts implicit unionsrättskonform tolkning (jfr ibid.
s. 614 f.). Detta är emellertid utan betydelse för de aspekter av målet som är av intresse
här.
580
Hänvisningar till EU-domstolens praxis saknas helt i de här aktuella delarna av
domen. Lord Hoffmann hänvisade dock till generaladvokatens yttrande i Kraaijeveld
avseende MKB-direktivets syfte (ref. s. 615). Även klaganden stödde sig på Kraaijeveld
och motparten åberopade generaladvokatens yttrande i van Schijndel (ref. s. 605 ff.).
Trots avsaknaden av explicit hänvisning kan det således förutsättas att House of Lords var
bekant med EU-domstolens avgöranden i dessa mål.
581
Både lord Hoffmann och lord Bingham påpekade att domstolarnas handlingsutrymme
redan på grundval av rent nationell rätt hade varit snävt kringskuret.
582
Robinson och Elvin (2000) s. 886 f. och Maurici (2001) s. 23. Ang. dessa artiklar
bör framhållas att både Maurici och Elvin biträdde svaranden i Berkeley. Se även Woolley
m.fl. (2009) s. 741 f.
583
McCracken (2010) s. 1523, som tycks anse att Berkeley skapade en obligatorisk regel,
men dock medger att skyldigheten att undanröja beslutet inte omfattar fall av helt försumbara
formfel. McCracken var ombud för klaganden i Berkeley.
584
Jfr dock Jans och Prinssen (2002) s. 121, som tycks anse att Berkeley utgör ett exempel
på att fakultativ reglering kan respekteras även i EU-rättsliga mål.
133