skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

utan direkt effekt. Det bör dock framhållas att olikbehandling av rent
nationella mål, jämfört med unionsrättsliga, kan uppstå som en konsekvens
av kompetensfördelningen mellan EU-domstolen och de nationella
domstolarna, eftersom den förra inte har kompetens att utsträcka
sin praxis till att omfatta rent nationella mål medan de senare är skyldiga
att ge unionsrätten företräde framför den egna medlemsstatens rent
inhemska rätt. Även om också en sådan särbehandling kan uppfattas som
problematisk, kan den alltså förklaras med hänvisning till den vertikala
maktfördelningen inom unionen. Distinktionen mellan unionsrättsakter
med och utan direkt effekt motiveras istället av den horisontella maktfördelningen
mellan den verkställande och den rättstillämpande makten,
där uttrycket att en rättsakt ”har direkt effekt” endast är ett annat sätt
att påstå att rättsakten ifråga är av sådan karaktär att den lämpar sig för
att hanteras inom den rättstillämpande sfären. 573 Detta framstår som en
fråga som ska vara föremål för prövning vid en rättslig process, snarare
än styra dess utformning. 574 Sammanfattningsvis talar övervägande argument
mot att fästa avgörande betydelse vid EU-domstolens hänvisning
till direkt effekt vid tolkningen av van Schijndel och Kraaijeveld.
5.1.3 Taking van Schijndel seriously
Målet Berkeley som avgjordes av brittiska House of Lords år 2000 utgör
en illustration av hur slutsatsen från van Schijndel kan få effekt i nationell
process. Berkeley rörde ett byggnadstillstånd, som hade beviljats efter
omfattande utredning och offentlig tillståndsprocess men utan att någon
miljökonsekvensbeskrivning (MKB) hade upprättats, vilket innebar att
förfarandet inte uppfyllt den relevanta unionsregleringens processuella
krav. Detta innebar i sin tur att beslutet kunde undanröjas. Den aktuella
regeln (section 288(5)(b) av the Town and Country Planning Act 1990)
lydde enligt följande (min kursivering): ”[T]he High Court, if satisfied
that the order or action in question is not within the powers of this Act,
or that the interests of the applicant have been substantially prejudiced
by a failure to comply with any of the relevant requirements in relation
to it, may quash that order or action.” Denna utformning av regler avse-
573
Se Winter (1972) s. 425 ff., särskilt s. 435 ff. och Edward (2002) s. 6.
574
Jfr 41/74 van Duyn p. 12: ”Det måste därför i varje enskilt fall undersökas om den
aktuella bestämmelsen med hänsyn till sin rättsliga natur, systematik och ordalydelse är
ägnad att ha direkt effekt i förhållandet mellan medlemsstaterna och de enskilda.” Kursiverat
här.
131