skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor
den nationella rätten endast möjliggör ett sådant agerande från domstolenssida, det vill säga vid fakultativ reglering. Den nationella fakultativitetenomvandlas således till ett obligatorium. 522van Schijndel var en civilrättslig 523 tvist mellan två arbetstagare (vanSchijndel och van Veen) å ena sidan och en pensionsfond å den andra.Pensionsfonden, som var ett enskilt rättssubjekt, hade upprättats av ennationell arbetstagarorganisation och medlemskap i fonden var i principobligatoriskt enligt nederländsk lag. van Schijndel och van Veen, somanslutits till fonden mot sin vilja, ansökte om att undantas från det obligatoriskamedlemskapet. Ansökan avslogs av fonden och saken hamnadeefter överklagande i flera instanser hos den nederländska högstainstansenHoge Raad, och först där gjordes gällande att den nationella lagen skullevara oförenlig med EU:s konkurrensrätt. Hoge Raad konstaterade att densjälv på grund av nationella preklusionsregler var förhindrad att pröva fråganom pensionssystemets fördragsenlighet. 524 Arbetstagarna (som ocksåvar klagande) hävdade emellertid att underinstanserna (Rechtbank) hadevarit skyldiga att ex officio pröva om den nationella regleringen var förenligmed unionsrätten och yrkade, eftersom ingen sådan prövning hadegenomförts, att underinstansernas domar skulle undanröjas. 525I EU-domstolens dom, i ett flertal språkversioner och i de versionersom förefaller ha varit bestämmande för resonemanget och utfallet, angesatt de nederländska domstolarna enligt inhemsk processrätt inte endastvar skyldiga att ex officio beakta rättsliga argument (jura novit curia), 526utan därtill var berättigade, men inte förpliktigade, att åsidosätta dispositionsprincipenvad gäller parternas yrkanden och grunder. 527 Detta före-522Se Andersson (1997) s. 121 och dens. (1999) s. 198 och 212, Heukels (1996) s. 341,Prechal (1998) s. 697 f., Werlauff (2000) s. 53, Delicostopoulos (2003) s. 607, Nordback(2005) s. 63, Eliantonio (2009) s. 141 och da Cruz Vilaça (2013) s. 297.523Tvistens karaktär såsom rörande ”civilrättsliga rättigheter och skyldigheter över vilkaparterna förfogar fritt” betonades av såväl den nationella domstolen (C-430/93 ochC-431/93 van Schijndel p. 12) som EU-domstolen (ibid. p. 15).524C-430/93 och C-431/93 van Schijndel p. 11.525C-430/93 och C-431/93 van Schijndel p. 10.526C-430/93 och C-431/93 van Schijndel p. 11: ”[A]rtikel 48 i de nederländska rättegångsreglernaförpliktar domstolen att vid behov ex officio komplettera de rättsligagrunderna […]” (kursiverat här). På engelska och franska används orden ”requires” resp.”oblige”, jfr även den nederländska lagtextens ”moeten”.527Lokutionen att principen om jura novit curia ”inte tvingar” den nationella domstolenatt gå utöver parternas yrkanden och åberopanden återfinns i åtminstone den engelska,franska, spanska, svenska och danska versionen av C-430/93 och C-431/93 van Schijndel120
faller emellertid vara en delvis felaktig beskrivning av gällande rätt. Detnederländska rättsläget påminde istället av allt att döma om det svenska;det vill säga, domstolarna var bundna av parternas yrkanden och de faktiskaomständigheter som anförts till stöd för dessa, men däremot skyldigaatt komplettera processmaterialet med för tvisten relevanta rättsakter,även utan åberopande. 528 Detta framgår av den autentiska, nederländskaversionen av domen och i förslaget till avgörande, som förmedlar bildenav att regeln om dispositionsprincipen och jura novit curia var obligatoriski sin helhet. 529Generaladvokaten (Jacobs), som till följd av sin förståelse av dennederländska rätten inte explicit berör tillämpningen av fakultativaregler, uttalar att ”en nationell domstol skall tillämpa en bestämmelsei gemenskapsrätten ex officio endast då den ex officio skall tillämpa enmotsvarande bestämmelse i nationell lagstiftning.” 530 Konsekvensen avdet resonemanget tycks vara att den skönsmässiga beslutandemakt somfakultativa regler överför på domstolarna kan utnyttjas även i EU-rättsligamål. 531 Generaladvokatens förslag kan således i förhållande till domenp. 11. Motsatsvis tycks EU-domstolen därav ha slutit sig till att den nationella rätten inteheller förbjöd sådant officialagerande.528Se Stein (1993) s. 198: ”[T]he court has an ex officio duty to apply the law to the setof facts presented by the parties” (första kursiveringen i originalet, andra här). Samma uppfattningframförs av Andersson (1997) s. 133, Prechal (1998) s. 702, Eliantonio (2009)s. 131, Westerouen van Meeteren och Reinhold (1966) s. 77 i not 40 samt, dock avseendenyare nederländsk rätt, van Rhee (2008) s. 56.529C-430/93 och C-431/93 van Schijndel, förslag till avgörande p. 11: ”Enligt HogeRaad innebär principen om domstolens passivitet i dispositiva tvistemål att när domstolenkompletterar de rättsliga grunderna kan denna varken gå utanför ramarna för tvisteneller stödja sig på andra fakta och omständigheter än de som åberopats av den part varsgrunder måste kompletteras” (kursiverat här). Motsvarande uttryckssätt återfinns i denengelska, franska och nederländska versionen. I den nederländska, autentiska versionenav själva domen (p. 11) anges att domstolen inte får gå utöver tvistens ramar (”de rechterniet mag treden buiten de grenzen van de rechtsstrijd van partijen en zich evenminmag baseren op andere feiten en omstandigheden dan die welke aan de vordering tengrondslag liggen”, kursiverat här). Det är värt att notera att dessa båda punkter i förslagetrespektive domen i de nederländska versionerna nästan ordagrant överensstämmer medvarandra, vilket inte är fallet i de övriga språkversionerna.530C-430/93 och C-431/93 van Schijndel, förslag till avgörande p. 38. Kursiverat här.531Jfr även C-430/93 och C-431/93 van Schijndel, förslag till avgörande p. 49, där detframhålls att tillgodoseende av ”icke-diskrimineringsprincipen” torde vara tillräckligt föratt säkerställa överensstämmelse mellan nationell rätt och unionsrätt i detta avseende.Som jag ska återkomma till strax nedan kan en princip om likabehandling svårligen tas tillintäkt för den slutsats som EU-domstolen nådde avseende tillämpningen av fakultativaregler.121
- Page 70 and 71: 3 En flexiblare rättegångTiderna
- Page 72 and 73: rimligen inte endast att dessa frå
- Page 74 and 75: minskningar genom förenklingar av
- Page 76 and 77: domstolens och parternas inflytande
- Page 78 and 79: genheter att utöva inflytande öve
- Page 80 and 81: samt såvitt möjligt snabbare och
- Page 82 and 83: att handläggningen i domstolarna s
- Page 84 and 85: som medför att det ”inte [är] m
- Page 86 and 87: Allmänt kan slutligen noteras att
- Page 88 and 89: mer heltäckande process lagstiftni
- Page 90 and 91: Vidare begränsas medlemsstaternas
- Page 92 and 93: av undantags bestämmelser i fördr
- Page 94 and 95: Effektivitetsprincipen innebär enl
- Page 96 and 97: del/Peterbroeck vara i klar minorit
- Page 98 and 99: Det bör vidare noteras att de båd
- Page 100 and 101: Schijndel ingår i en prövning mot
- Page 102 and 103: Schijndel och Peterbroeck. 441 Liks
- Page 104 and 105: nyttjade potential” 456 håller p
- Page 106 and 107: inte domstolens kognitiva skönsut
- Page 108 and 109: tera och bistå varandra när de fu
- Page 110 and 111: den, ur unionens synvinkel, mest ef
- Page 112 and 113: är kapabla att utgöra referenspun
- Page 114 and 115: domstolarna. 510 En domstol som fin
- Page 116 and 117: av fakultativa regler såtillvida a
- Page 118 and 119: 5 Fakultativa regler iEU-domstolens
- Page 122 and 123: sägas visa större respekt för me
- Page 124 and 125: reglering stöddes på likvärdighe
- Page 126 and 127: med effektivitetsprincipen normalt
- Page 128 and 129: relevanta unionsrättigheten saknar
- Page 130 and 131: korrekt får dess bestämmelser int
- Page 132 and 133: ende rättsföljderna vid laglighet
- Page 134 and 135: domstolen i van Schijndel och lord
- Page 136 and 137: frågan om rättens materiella proc
- Page 138 and 139: menteras generellt vid nationella d
- Page 140 and 141: Under dessa omständigheter, konklu
- Page 142 and 143: Peterbroeck. 626 Ward å sin sida m
- Page 144 and 145: (NHS) och rörde en tidsfrist för
- Page 146 and 147: Till skillnad från vad som var fal
- Page 148 and 149: att effektivitetsprincipen inte kr
- Page 150 and 151: slutligen begränsar skyldigheten a
- Page 152 and 153: 5.2 Förekomsten av fakultativa reg
- Page 154 and 155: brukas i denna avhandling (och ofta
- Page 156 and 157: nationella domstolen skyldig att an
- Page 158 and 159: således en intressekonflikt mellan
- Page 160 and 161: Här är emellertid lika intressant
- Page 162 and 163: suella bestämmelser typiskt sett f
- Page 164 and 165: unionsrättens genomslag; som framg
- Page 166 and 167: istället att underlätta genomdriv
- Page 168 and 169: som uttryck för ett undantag av sn
den nationella rätten endast möjliggör ett sådant agerande från domstolens
sida, det vill säga vid fakultativ reglering. Den nationella fakultativiteten
omvandlas således till ett obligatorium. 522
van Schijndel var en civilrättslig 523 tvist mellan två arbetstagare (van
Schijndel och van Veen) å ena sidan och en pensionsfond å den andra.
Pensionsfonden, som var ett enskilt rättssubjekt, hade upprättats av en
nationell arbetstagarorganisation och medlemskap i fonden var i princip
obligatoriskt enligt nederländsk lag. van Schijndel och van Veen, som
anslutits till fonden mot sin vilja, ansökte om att undantas från det obligatoriska
medlemskapet. Ansökan avslogs av fonden och saken hamnade
efter överklagande i flera instanser hos den nederländska högstainstansen
Hoge Raad, och först där gjordes gällande att den nationella lagen skulle
vara oförenlig med EU:s konkurrensrätt. Hoge Raad konstaterade att den
själv på grund av nationella preklusionsregler var förhindrad att pröva frågan
om pensionssystemets fördragsenlighet. 524 Arbetstagarna (som också
var klagande) hävdade emellertid att underinstanserna (Rechtbank) hade
varit skyldiga att ex officio pröva om den nationella regleringen var förenlig
med unionsrätten och yrkade, eftersom ingen sådan prövning hade
genomförts, att underinstansernas domar skulle undanröjas. 525
I EU-domstolens dom, i ett flertal språkversioner och i de versioner
som förefaller ha varit bestämmande för resonemanget och utfallet, anges
att de nederländska domstolarna enligt inhemsk processrätt inte endast
var skyldiga att ex officio beakta rättsliga argument (jura novit curia), 526
utan därtill var berättigade, men inte förpliktigade, att åsidosätta dispositionsprincipen
vad gäller parternas yrkanden och grunder. 527 Detta före-
522
Se Andersson (1997) s. 121 och dens. (1999) s. 198 och 212, Heukels (1996) s. 341,
Prechal (1998) s. 697 f., Werlauff (2000) s. 53, Delicostopoulos (2003) s. 607, Nordback
(2005) s. 63, Eliantonio (2009) s. 141 och da Cruz Vilaça (2013) s. 297.
523
Tvistens karaktär såsom rörande ”civilrättsliga rättigheter och skyldigheter över vilka
parterna förfogar fritt” betonades av såväl den nationella domstolen (C-430/93 och
C-431/93 van Schijndel p. 12) som EU-domstolen (ibid. p. 15).
524
C-430/93 och C-431/93 van Schijndel p. 11.
525
C-430/93 och C-431/93 van Schijndel p. 10.
526
C-430/93 och C-431/93 van Schijndel p. 11: ”[A]rtikel 48 i de nederländska rättegångsreglerna
förpliktar domstolen att vid behov ex officio komplettera de rättsliga
grunderna […]” (kursiverat här). På engelska och franska används orden ”requires” resp.
”oblige”, jfr även den nederländska lagtextens ”moeten”.
527
Lokutionen att principen om jura novit curia ”inte tvingar” den nationella domstolen
att gå utöver parternas yrkanden och åberopanden återfinns i åtminstone den engelska,
franska, spanska, svenska och danska versionen av C-430/93 och C-431/93 van Schijndel
120
Change language