skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

får indirekt effekt som ett hjälpmedel vid tolkningen av den potentiellt
unionsrättsstridiga nationella regeln; det är den senare som tillämpas av
den nationella domstolen, men den förra som dikterar hur den nationella
regeln ska förstås. 491 Den unionsrättsliga regel som fungerar som
tolkningsdatum behöver inte uppfylla kraven för direkt effekt. 492 Direkt
och indirekt effekt kan heller inte aktualiseras samtidigt, eftersom direkt
effekt innebär att den nationella domstolen faktiskt tillämpar den unionsrättsliga
normen direkt, i vilket fall den nationella rätten inte tillämpas
och således inte heller behöver tolkas. 493
Förpliktelsen att tolka nationell rätt mot bakgrund av och såvitt möjligt
i överensstämmelse med unionsrätten gäller inte endast för rättsakter
som antagits i syfte att implementera unionsrätten, utan för all nationell
rätt oavsett syfte och tidpunkt för ikraftträdande. 494 EU-domstolen har
även uttalat att etablerad nationell rättspraxis i medlemsstaterna omfattas
av tolkningsskyldigheten och alltså vid behov ska tolkas unionsrättskonformt.
495 Det kan vidare konstateras att alla typer av unionslagstiftning
491
Betlem (2002) s. 397.
492
Craig och de Búrca (2011) s. 200 f. Jfr även Dashwood m.fl. (2011) s. 241, som
omvänt påpekar att ”the duty of consistent interpretation will apply even where the relevant
provisions of Union law might in theory be fully capable of having direct effect”.
A.m. anförs möjligen av Hartley (2014) s. 235 som i not 123 skriver att indirekt effekt
kan tillerkännas ”any Union instrument that is not directly effective” (kursiverat här).
493
Se generaladvokat van Gervens förslag till avgörande i C-106/89 Marleasing p. 7. Se
även Dashwood m.fl. (2011) s. 241, som introducerar en hierarki mellan principerna om
direkt och indirekt effekt: ”[I]f an apparent inconsistency between Union and national
law can be resolved by purely interpretative means [i.e. indirect effect], then that path
should be followed as the solution of first resort, without ever needing to have recourse to
the principles of direct effect and supremacy at all.”
494
C-106/89 Marleasing p. 8, C-240/98 till C-244/98 Océano p. 30 och C-397/01 till
C-403/01 Pfeiffer p. 115. Även Craig och de Búrca (2011) s. 202 samt Hartley (2014)
s. 235 f. och Bobek (EU Law 2014) s. 154. Slutsatsen har dock inte varit okontroversiell,
se t.ex. lord Slynn of Hadleys välkända invändning (cit. i Weatherill (2014) s. 137): ”I
find it difficult to say that a statute of 1870 must be interpreted in the light of a 1991
directive.”
495
C-456/98 Centrosteel p. 17. Referensen till etablerad praxis har inte letat sig in i EUdomstolens
standard formulering om indirekt effekt, men det är svårt att se någon anledning
till att domstolarnas lojalitet gentemot unionsrätten skulle tillåtas vara mindre vid
tillämpning av nationella prejudikat än av nationell lagstiftning. Prechal (2005) s. 186 vid
not 139 betraktar det som en ”resolved issue” (se avsnittsrubriken) att plikten att tolka
nationell rätt unionsrättskonformt också omfattar oskrivna rättsprinciper och ”judgemade
law”. Se även Drake (2005) s. 345 f. samt C-309/06 Marks & Spencer p. 28 (i den
svenska över sättningen har en negation fallit bort, varför punkten här citeras på engelska):
”[I]t would be inconsistent with the Community legal order for individuals to be able to
111