skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

dighet och effektivt rättsskydd, vilka som konstaterats ovan utgör överordnade
normer som nationell rätt måste överensstämma med. Medan
dessa principer, som konstaterats ovan, kan innebära att frågan om vad
som är lagligt förändras i förhållande till vad nationell rätt stadgar, utgör
lojalitetsprincipen istället en standard för hur domstolen bör agera inom
ramen för det lagliga. 481 Lojalitetsprincipen reglerar därmed direkt domstolens
utövande av skön i kognitiv bemärkelse.
Några exempel ur EU-domstolens praxis kan illustrera denna funktion.
482 I van Schijndel och Kraaijeveld menade EU-domstolen att det
faktum att den nationella domstolen hade möjlighet att på eget initiativ
beakta rättsliga argument som parterna inte diskuterat eller åberopat,
medförde att den var skyldig att uppmärksamma och tillämpa relevanta
unionsrättsliga bestämmelser ex officio. 483 I Kühne & Heitz gjordes nationell
myndighets skyldighet att ompröva ett förvaltningsbeslut beroende
av att nationell rätt öppnade för en sådan möjlighet. 484 I båda fallen tycks
detta ha följt av lojalitetsprincipen, alltså av att det föreskrivna agerandet
var en lämplig åtgärd som domstolarna inom ramen för sin behörighet
kunde vidta för att säkerställa unionsrättens genomslag i målet. Temple
Lang argumenterar utifrån en liknande ståndpunkt för att lojalitetsprincipen
under vissa omständigheter, särskilt vid motstridiga överrättsavgöranden,
borde omvandla de nationella underrätternas möjlighet
att begära förhands avgörande enligt den fakultativa regeln i art. 267(2)
FEUF till en skyldighet att göra det. 485 I samtliga dessa fall utgör det
enligt (nationell) rätt tillåtna en ram, utom vilken lojalitets principen inte
tycks uppställa några krav men inom vilken domstolen är skyldig att välja
om en normkollision mellan den nationella regeln som förhindrade meddelandet av ett
interimistiskt beslut och en unionsrättslig regel som krävde det, varvid den nationella
domstolen var förpliktigad att ge företräde åt den senare (Factortame I p. 13 och 21).
481
Jfr C-249/11 Byankov p. 81–82, där EU-domstolen fann att viss nationell lagstiftning
stred mot bl.a. lojalitetsprincipen, men inte uttalade att detta hindrade den nationella
domstolen att tillämpa regeln ifråga, och C-268/06 Impact p. 92, där domstolen stannade
vid konstaterandet att en nationell myndighet hade brutit mot lojalitetsprincipen utan
att kräva att den nationella domstolen skulle åsidosätta de illojalt ingångna avtalen (detta
kan emellertid också delvis ha att göra med hur frågan var formulerad, jfr ibid. p. 81).
482
Samtliga exempel kommer att diskuteras mer utförligt i kap. 5 och därför endast
beröras översiktligt här.
483
C-430/93 och C-431/93 van Schijndel p. 14 resp. C-72/95 Kraaijeveld p. 58 och 60.
484
C-453/00 Kühne & Heitz p. 28.
485
Temple Lang (1997) s. 15 och dens. (2003) s. 1923. Denna tolkning förefaller dock
motsägas av EU-domstolens uttalande i C-173/09 Elchinov p. 48.
109