skönsmässigt beslutsfattande i processrättsliga frågor

för att skapa nya sanktioner 435 och genomförandemekanismer 436 men
däremot sällan för att modifiera eller åsidosätta mer tekniska nationella
processregler. 437 Den förefaller därför, om än med en grov förenkling, ha
sin största relevans i tolkningen av materiell unionsrätt och de sanktioner
som knyts till denna snarare än vid utvärderingen av nationella processrättsliga
regler, åtminstone så som detta rättsområde brukar avgränsas i
svensk rätt. 438 Därtill kommer att principen om unionsrättens effektiva
genomslag liksom principen om effektivt rättsskydd skapar positiva förpliktelser
för medlemsstaterna, men till skillnad från den sistnämnda inte
utgör en minimistandard, utan en totalharmonisering. 439 När effet utile
tillämpas finns således inget utrymme för fakultativitet kvar på nationell
nivå. Principen om unionsrättens fulla genomslag är därför av mindre
direkt betydelse för denna avhandling.
4.2.2 Likvärdighetsprincipen
Likvärdighetsprincipen, som liksom effektivitetsprincipen etablerades
i Rewe och Comet som ett förbehåll till medlemsstaternas processuella
autonomi, framstod länge i EU-domstolens praxis som en lillebrorsprincip
och har också fått en mer undanskymd plats i litteraturen. 440 Principen
har därför inte genomgått samma utvecklingsstadier som effektivitetsprincipen,
utan kunde redan i ett av de första i detta avseende mer
intressanta avgörandena, Palmisani från år 1997, placeras in i en skola
motsvarande den som för effektivitetsprincipens del etablerades i van
435
Se t.ex. C-213/89 Factortame I p. 21 och C-6/90 och C-9/90 Francovich p. 32–35.
436
Se t.ex. C-453/99 Courage mot Crehan p. 26, jfr även C-432/05 Unibet p. 64–65
(motsatsvis).
437
Se Ross (2006) s. 481 i not 33. Jfr C-432/05 Unibet, där frågan om tillgång till interimistiskt
rättsskydd (p. 66–77) avgörs med stöd av principen om unionsrättens fulla
effektivitet (se särskilt p. 67), medan frågan om hur detta rättsskydd ska utövas lämnas till
den nationella rätten med reservation för Rewe-kraven (p. 78–83, särskilt p. 82). Se även
Engström (2009) s. 85 ff.
438
Se van Gerven (2000) s. 526 f., Bengoetxea (A True European 2003) s. 364 f., Prechal
(1998) s. 685, Engström (2009) s. 85 och Nebbia (2008) s. 291 ff. Jfr även Ward (2007)
s. 754.
439
van Gerven (2000) s. 526 f.
440
Prechal (1998) s. 687 konstaterade då att likvärdighetsprincipen ”has not generated
many spectacular results.” Samma uppfattning uttrycks av Dougan (Evolution of EU Law
2011) s. 422 f., som framhåller att ”the great majority of significant rulings [concerning
the principle of equivalence] only date from around 1997 onwards.”
101