SWEABladet vår 2021

Siljan. Det känns som en fin avslutning på skidsäsongen.
Två kompisar i Sverige har också en lång tradition av att
åka Vasaloppet och i år sågs vi på hotellet i Mora. Pandemin
gjorde att allt anpassades och vi fick t.ex. inte sitta fem
vid bordet utan bara fyra. Antalet gäster var också mindre
till antalet. Det var trevligt att kunna umgås om än med
avstånd och nu användes också munskydd. Kul att kunna ha
lite uppladdning och snack med kompisarna när sonen Nils
också var med! Han lyssnade uppmärksamt och i år blev
hans tredje försök med Vasaloppet, som i år benämndes
Vasaåket! Upplägget var så att totalt 1 800 åkare per dag
fick åka med 300 startande var 10:e minut. Under två veckor
fanns datum att välja från. På grund av pandemin kunde
man inte kalla årets lopp för tävling trots att alla hade chip
för tidtagning. För att tydliggöra ännu mer att det inte var
en tävling i år hade ingen nummerlapp på sig!
Alla vätskekontroller fanns på plats med plastskärmar framför
alla de funktionärer som serverade. Blåbärssoppan smakade
som den brukade ändå! Gott! Vatten och sportdryck är
också bra alternativ liksom att doppa en kardemummabulle
i varm buljong!! Man blir hungrig de sista milen!
Det fungerade så fint och jag tycker att arrangörerna har
lyckats så bra med att genomföra alla dessa lopp på ett
Corona-säkert sätt. Just i år då stor del av Sverige har haft
en ordentlig vinter med snö tror jag att många var tacksamma
för att kunna träna inför ett lopp och att det organiserades
så att det gick att genomföra. Mora med omnejd är
så beroende av detta stora event.
Ute i spåret var det tyst, ingen publik på de vanliga platserna.
Återigen kunde jag känna mig tacksam över min
musik i örat. Särskilt vid målgången märktes frånvaron av
påhejande publik.
Vår uppladdning och träningsläger i år hade vi förlagt till
Orsa Grönklitt. Perfekt underhållna och preparerade spår.
Många olika spårlängder med varierande myrmark och
backar. Precis som i Vasaloppet och
en bra förberedelse! Sonen Nils
bestämde sig att försöka åka snabbare
än mig och på de två veckor vi
tränade tillsammans gjorde han stora
framsteg. Han går också regelbundet
på gym, vilket hjälper.
Under hans två tidigare försök att
klara loppet har han fallit för ”repet”
i Hökberg med endast 20 km kvar
till mål. Dåligt förberedd med för
lite träning på skidor. Oj, så revanschsugen
han var nu! Han var mäkta
stolt när han kunde konstatera att
han gick i mål en timme(!) före mig!
Han var helt slut efter målgången
och tyckte att det var det värsta han
någon gång gjort förstås!! Skillnaden
med mig i det läget är att jag är fortfarande
ganska pigg efter målgång!
Min och Jans ambition har alltid varit
att må bra också efter målgång. Jag har lärt mig ”min
farthållare “ och jag kan mala på i timmar utan att bli utmattad.
Erfarenhet och tillräckligt med kroppskännedom
plus psykisk uthållighet är mitt recept. Jag är därmed nöjd
med mina tider som genom åren inte varierar så mycket
utan ligger stadigt mellan 9-10 timmar. För mig skulle det
inte funka att pressa tid i ett så långt lopp utan återigen är
välbefinnande och det lustfyllda viktigast. Man vill ju inte
tröttna!
Årets lopp innebar ett avbrytande för maken redan vid
Mångsbodarna. Han hjälpte en äldre åkare, en veteran som
åkte sitt 61:a lopp och ramlade illa i de isiga spåren. Som
läkare ville han naturligtvis hjälpa mannen som slagit sig,
blödde och fick bli hämtad med ambulans. Efter den incidenten
som tog sin tid från loppet kändes det tufft att
fortsätta för Jan, som bröt där. Det blev ett hedervärt sätt
att avbryta på!
Förra året sprang jag loppet!
Förra årets lopp blev en isig, otäck och snöfattig historia
med konstsnö på sina håll och grön barmark på sidan om
spåren. Spåren som var obefintliga på sina håll var svåra
att åka utför i då skidorna började ”vobbla” i hög fart och
det var jättejobbigt att hålla ihop skidorna. Efter Evertsberg
gav jag upp och tog av mig skidorna och sprang nedför alla
backar fram till Mora. Jag var inte ensam om det beslutet!
Det bildades köer framför alla backar och funktionärer
hjälpte till att styra mängden åkare då alla ville ta sig ner på
ett säkert sätt. Framförallt gällde det att inte köra på någon
i de isiga snabba spåren. Vi hade dessutom en bokad resa
till Argentina två veckor senare och ville inte riskera några
benbrott!! Det här året, 2020, hade man dessutom bestämt
att alla som gick i mål skulle få medalj! Den medaljen kändes
fint att få! Vasaloppet har annars inte haft traditionen
med medaljer till åkarna, men gav det även i årets lopp.
Alla medaljer hängde på en ställning och efter målgång fick
man gå fram och plocka ner en. Allt Corona säkert!!
Nästa år firar Vasaloppet 100 år!!
Den som lever får se, men det kan
nog bli ett lopp då också! Vi tycker
att Vasaloppet ger en så bra motivation
till träning och förberedelserna
ger mersmak till nästa år!
Det finns många 80-åringar där ute
i spåret som har hållit på i många år
och vad vi vet så finns två åkare med
61 lopp! Just nu har jag ont i en häl
efter överbelastning och överträning
så jag behöver vara mer ödmjuk när
kroppen säger ifrån och träna klokt.
Smärtan kändes redan under loppet
men tack vare all stakning kunde
foten vila mellan varven. Jag ville
verkligen inte avbryta!! Alla lopp ger
någon form av insikt och detta var
årets.
27