Korsväg 2021 1

Sociala medier – ännu en existentiell fråga 

för Svenska kyrkan | Alice Andreasson 16 

En relation i förändring – om kyrkans 

roll i samhället | Frank Lorentzon 28 

Korsvägar eller engagemangets 

kompasskurs? | Martin Ärnlöv 40 

1 | 2021 

Svenska kyrkan på Bokmässan 

Religion och kultur – 

kan vi ens skilja dem åt?

Har du fly tat e ler är adre sen fel? Kontakta i första 

ti l: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se 

ps | Jonas Ransgård 

”vanligt” liv. 

i världen men inte av världen. 

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv 

eftersändning återsänds tidskriften med nya 

adre sen på baksidan. Returadre s: Göteborgs 

stift, Box 11937, 404 39 Göteborg. 

Jonas Ransgård, stiftsdirektor 

1 | 2021 

intro | Torgny Lindén 

KKorsväg 

Bilden av Svenska kyrkan 

Som kommunikatör reflekterar jag ofta kring frågor om 

hur Svenska kyrkan syns och speglas i det offentliga 

rummet, och som pressekreterare naturligtvis främst i media. 

Det finns en del uttryck som vi kommunikatörer ibland 

tar till för att förklara eller bortförklara något som inte 

blev som vi hoppats eller tänkt oss; Syns du inte finns du 

inte, All publicitet är bra publicitet, Mediet är budskapet … 

När jag pratar kommunikation brukar jag tala om bilden 

av Svenska kyrkan, den bild som människor har av Svenska 

kyrkan. Vad är det som formar den bilden? Det ser naturligtvis 

olika ut för olika människor. Först får vi ställa oss 

frågan: Vad är kyrkan? och sedan: Var möter människor 

kyrkan? 

Det är klart att bilden av Svenska kyrkan delvis kan 

formas av hur organisationen Svenska kyrkan syns i media, 

hur Kyrkoordningen är formulerad, hur församlingen presenteras 

på sin webbplats och vad företrädare för kyrkan 

säger såsom biskopar, präster och chefer. Om människor 

möter den bilden! Men kyrkan är ju vi tillsammans, vi 

medlemmar – vi människor. Det är i mötet människor 

emellan som bilden formas av det företag den andre jobbar 

i, den organisation hen är engagerad i och det trossamfund 

hen tillhör. 

Min bild av en organisation, en förvaltning eller en 

förening har formats av de samtal jag haft med en granne, 

en kollega eller en vän. Vad ”predikar” deras ord och handlingar? 

Bär deras träd god frukt? Det formar min bild av de 

sammanhang de finns i. 

När jag talar media med medarbetare brukar jag säga: 

”allt vi säger och gör och allt vi inte säger och inte gör 

kommunicerar”. Även tystnaden säger något – att inte säga 

ifrån eller att inte sträcka ut en hand kommunicerar också 

bilden av Svenska kyrkan. 

Detta nummer av Korsväg handlar om kyrkans och 

trons synlighet i samhället och om engagemang … 

Box 11937 

404 39 Göteborg 

www.svenskakyrkan.se/ 

goteborgsstift 

031-771 30 00 vx 

Ansvarig utgivare: 

Jonas Ransgård 

jonas.ransgard@ 

svenskakyrkan.se 

031-771 30 00 

Redaktör: 

Torgny Lindén 

torgny.linden@ 


031-771 30 31 

070-633 12 87 

Övrig redaktion: 

Camilla Arnäs-Nielsen 

Lasse Bengtsson 

Agneta Riddar 

Helena Jonsson 

Frank Lorentzon 

Kristine Ålöv 

Kontakt 

goteborg.korsvag@ 


Grafisk form: 

Kyrkbyrån 

Tryck: 

Sandstens Tryckeri AB 

Korsväg delas ut till alla 

anställda, förtroendevalda 

och ideella medarbetare i 

Göteborgs och Karlstads 

stift. Korsvägs uppgift är att 

stimulera teologisk reflektion 

över kristen tro, kyrkans 

identitet och kyrkans uppgift 

som kristen församling. 

Bildbank: 

Ikon, Getty Images, 

Pixabay och 

Unsplash. 

hand din församling så a t du ha rä t adre supgifter 

registrerade i databasen Kyrksam. Du kan a nars mejla 

Uppdraget finns här och nu 

K 

ristna symboler är vinterns hetaste acce 

soarer. Så skriver Göteborgs-Posten i 

helgmagasinet Två Dagar. Artikeln handlar om 

mode men ger anledning ti l reflektion också 

över platsen för kristen tro i det offentliga 

rummet. Ses tron som en a ce soar, e ti lbehör 

man adderar ti l en i övrigt färdig klädsel 

för a t ge e t vi st intryck? De sku le i så fa l 

POSTTIDNING B 

Omslagsbild: 

Vivianne Öhnander, 

foto: Mikael 

Ringlander 

förklara tankefiguren a t göra strikt åtski lnad 

me lan kristet och värdsligt, me lan tro och 

När v istä let ser tron som grunden för 

vad vi gör och hur vi ser på livet blir det 

tydligt a t förväntan på a t vara kyrka i e t 

sammanhang och socialkontor i e t annat är 

orimlig. Kyrkan är kyrka i a lt hon gör. Hon är 

Göteborg stift har en ny strategi. Den 

antogs av stiftsfu lmäktige i november. Den 

föregicks av e t gediget grundarbete där 

stift styrelsens arbetsgrupp tog in inspel 

från församlingar och pastorat i stiftet, från 

Kyrkokansliets framtidsprognoser, från 

kontraktsprostarna och från stiftskansliets 

personal. Omvärldsförutsä tningarna ger o s 

både svårigheter och möjligheter. På e t plan 

ser det svårt ut: antalet medlemmar beräknas 

minska med 20 % fram ti l 2030. På e t annat 

plan ser vi möjligheter i a t människor söker 

meningsfu lhet i vad de ägnar si t liv och 

arbete åt. Existentie la frågor gör sig gä lande i 

många olika åldrar och sociala sammanhang. 

Stiftsorganisationen prioriterar a t 

främja och stödja tro för nästa generation, 

verksamhetsomstä lning och en kyrka mi t 

i samhä let. Vi vi l bidra ti l a t det kristna 

budskapet och Bibelns berä telser är kända 

också av dem som nu växer upp. Biskop 

Susanne tog på kyrkomötet emot budkavlen 

om lärande och undervisning och vi tar 

under året fram e t program för de ta. Många 

församlingar och pastorat kommer liksom 

stiften och kyrkans natione la nivå a t få 

förändrade förutsä tningar och e t behov 

a t stä la om verksamheten efter de sa. Här 

vi l stiftsorganisationen bidra med hopp, 

kompetens och erfarenhetsutbyte. E t viktigt 

arbete är a t finnas med på arenor och 

mötesplatser där vi kan bidra med kyrkans 

perspektiv i aktue la samhä lsfrågor. I de ta 

nummer av Korsväg kan vi läsa om det 

mångåriga arbetet med Se Människan på 

Bokmä san. Vi medverkar också i Filmoch 

vetenskapsfestivalerna och kommer 

under 2021 a t för första gången delta i 

Kvalitetsmä san. Här ingår biskop Susanne nu 

i juryn för Götapriset. 

Vi lever i märkliga tider med de 

begränsningar och skador coronapandemin 

medför. Det förändrar våra förutsä tningar 

men i grunden inte vårt uppdrag. Uppdraget 

väntar inte på a t pandemin går över utan 

finns här och nu. Låt o s ta o s an det med 

kompetens, lyhördhet och hopp! 

Korsväg 1 | 2021 Tema: Närvarande tro 

Svenska kyrkan på Bokmässan 

Sociala medier – ännu en existentie l fråga 

för Svenska kyrkan | Alice Andreasson 16 

En relation i förändring – om kyrkans 

ro l i samhä let | Frank Lorentzon 28 

Korsvägar e ler engagemangets 

kompasskurs? | Martin Ärnlöv 40 

Religion och kultur – 

kan vi ens skilja dem åt? 

2 Korsväg 1 | 2021

innehåll 

Tema | Närvarande tro 

42. 

46. 

04. 

08. 

16. 

18. 

24. 

28. 

34. 

38. 

40. 

42. 

46. 

56. 

60. 

64. 

66. 

70. 

76. 

78. 

80. 

86. 

88. 

Ledare: Brobyggare 

Religion och kultur – kan vi ens skilja dem åt? 

Krönika: Sociala medier – ännu en existentiell fråga för 

Svenska kyrkan 

Om kyrka och tro i det offentliga rummet 

Tron – mer närvarande än vi tror! 

En relation i förändring – om kyrkans roll i samhället 

Värö-Stråvalla – modell för kyrkans klimatarbete 

Att ta ansvar i en hotad värld 

Krönika: Korsvägar eller engagemangets kompasskurs? 

Unga får verktyg för att bli experter på demokrati 

Aktiva i kyrkovalet: De fick frågan av någon som trodde 

att de skulle passa 

Stort genomslag för TV-gudstjänst 

Trovärdighet berör 

Krönika: Predika alltid … 

Jag kallade mig inte kristen – jag såg mig som politisk 

Klockorna bär bud 

Klockorna talar sitt språk 

Den florentinska liljan – en spännande och bildande bok 

Bibelstudium: Matteusevangeliet på sju dagar 

Vänligen, Sören: Att vara kristen idag 

PS: Uppdraget finns här och nu 

24. 

Vibeke Olsson, författare 

och baptistpastor, 

har skrivit ett 20-talet 

böcker och i dem är tron 

alltid närvarande och det 

finns kristna, baptister 

och pastorer i böckerna. 

Att hon får så få frågor 

kring detta, tänker hon 

kan ha att göra med att 

vi inte längre har ett 

språk för att prata tro. 

Korsväg 1 | 2021 3

Ledare | +Susanne Rappmann 

Brobyggare 

Hur ser du på kyrkans roll i samhället? 

Vi står längst upp i Läppstiftet, det 

höga huset vid Göta älv som bland annat 

rymmer stiftskansliet i Göteborg. 

Inte ens en gråmulen februarimorgon 

kan hindra oss från att förundras över 

utsikten. Vi går utmed de stora panoramafönstren 

och i de centrala delarna 

av staden skjuter det ena kyrktornet 

upp efter det andra. Masthuggskyrkan 

sticker upp som ett välkänt landmärke 

i staden. Efter tre år som biskop är 

frågan välbekant. Vid det här laget vet 

jag också att frågan kan ha många bottnar. 

Den kan rymma nyfikenhet och 

intresse, men också en mer avvaktande 

attityd. 

Vi blickar ut över älven och där på 

andra sidan, vid foten av Ramberget, 

ligger Göteborgsmoskén. Jag föreslår 

att vi ska se om vi också kan få en 

skymt av synagogan. Den gömmer sig 

bakom byggkranar och hus, ett stenkast 

från centralstationen. Med utblick 

över staden växer insikten om att trons 

uttryck alltid varit närvarande i staden. 

Idag noterar jag att dessa byggnader 

väcker blandade känslor. Få ifrågasätter 

religionsfrihet, rätt att tro, men många 

tycks mena att tro ska begränsas till 

privatlivet. Tankarna snurrar i mitt 

huvud. Jag försöker läsa journalisten 

jag har framför mig, vad har hon för 

bild av tro och kyrka? 

På vilket sätt kan jag beskriva den 

glädje och stolthet som jag känner över 

att vara biskop i Svenska kyrkan? Att få 

vara del av en levande trosgemenskap 

som är inte bara är viktig för enskilda 

människor utan för hela samhällen. 

Jag letar efter en gångbar bild och 

inser att den finns rakt nedanför mina 

fötter. För just utanför Läppstiftet 

pågår bygget av Hisingsbron. Den ska 

ersätta Götaälvbron som efter drygt 80 

år visar sig allt för spröd för den belastning 

som trafik och Göteborgsvädret 

utsätter den för. En viktig roll för 

kyrkan, säger jag, är att vara brobyggare. 

Jag drömmer om en kyrka som 

länkar samman människor. En kyrka 

som bidrar till att människor möts 

över alla möjliga gränser som delar upp 

och sorterar. En kyrka som myllrar av 

liv och på ett aktivt sätt bidrar till det 

samhällsbygge som ständigt pågår. 

I hissen ner frågar jag journalisten 

om hennes förväntningar på kyrkan. 

Svaret kommer blixtsnabbt ”Jag vill 


Den nya Hisingsbron som byggs invid den gamla Götaälvbron, broar som för människor närmare varandra. 

(Foto: Torgny Lindén) 

att kyrkan ska vara en del av samtiden 

men också värna traditionerna”. 

Väl på marken överröstas vi av 

brobygget. Där står idag den nya bron 

sida vid sia med den gamla. Den ska 

en dag demonteras och allt som går 

ska återanvändas. Jag tittar på broarna 

och drömmer vidare. Om en kyrka 

som bygger hållfasta broar som för 

människor närmare varandra. Som 

hittar nya former för den tid vi lever 

i och som samtidigt med stolthet 

återanvänder gammalt material. Vad 

drömmer du om? 

+Susanne 


NÄRVARANDE TRO 

Reach out and touch faith 

Your own personal Jesus 

Someone to hear your prayers 

Someone who cares 

Your own personal Jesus 

Ur Personal Jesus, Depeche Mode 

Foto: Magnus Aronsson 

Eftersom vi inte kan se Kristus, kan vi inte 

uttrycka vår kärlek till honom, men våra grannar 

kan vi alltid se, och vi kan göra mot dem vad om 

vi såg honom skulle vi vilja göra mot Kristus. 

Moder Teresa 

Ge kyrkan kraft att höras 

bland stadens många ljud, 

där många gudar vördas 

men få dock anar Gud. 

Ge kyrkan kraft att vara 

för stadens folk ett hem, 

i handling uppenbara 

Guds närvaro bland dem. 

Ps 790, vers 1. Text: Per Harling 


Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå. Alla 

människors möte borde vara så. 

Ur Människors Möte av Hjalmar Gullberg 

Härlanda kyrka i Minecraft. 

Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, 

som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem. 

Efesierbrevet 2:10 

Could it be you’re afraid of 

what your friends might say 

If they knew you believe in God above? 

They should realize before they criticize 

That God is the only way to love 

Ur After Forever, Black Sabbath 


Religion och kultur: 

kan vi ens skilja dem åt? 

Varje år arrangerar Svenska kyrkan Se människan-scenen på 

Bokmässan. En scen som har vuxit sig så stor att Svenska kyrkan 

nu är Bokmässans största samarbetspartner och Bokmässan är 

Svenska kyrkans största årliga publika arrangemang. 


Biskop Sören Dalevi i samtal med barnboksförläggare Erik Titusson och författare Sara Lövestam om Genus och 

jämställdhet i böcker för barn och unga. Samtalet leds av DN:s barnbokskritiker Lotta Olsson. 

Kyrkan har, och har alltid haft, en aktiv 

roll på den kulturella scenen i det 

offentliga rummet. Men hur kommer 

det sig att kyrkan medverkar på Bokmässan? 

Och hur förhåller sig kulturen och religionen 

till varandra? De frågorna har vi ställt till ett 

antal personer som på olika vis har medverkat 

på Se människan-scenen, både folk med rötter 

i och utanför kyrkan. Och svaren vi får är i 

mångt och mycket samstämmiga: religionen 

och kulturen är tätt sammanflätade, kanske 

rent av oskiljbara. 


Det är kyrkans roll att delta i dagsdebatten, säger journalisten Per Svensson. 

”Det är samma typ av 

frågor i konsten och i 

teologin” 

Per Svensson jobbar idag på DN, han är journalist 

sedan 70-talet och har tidigare bland 

annat varit kulturchef på Expressen. Han har 

varit aktiv på Bokmässan på olika vis under 

flera år och var extra engagerad det år då 

Bildningsscenen var temascen. Per är inte 

själv aktivt engagerad inom Svenska kyrkan 

men för honom är Svenska kyrkans engagemang 

på Bokmässan helt självklart. 

– Det finns inte så många institutioner som 

bär upp föreställningen om kulturen och 

bildningens betydelse – vi har biblioteken, 

universitetet, kulturlivet som sådant och 

kyrkan, som också är en sån institution som 

bär det uppdraget. Kyrkan är också en instans 

för de djupare frågorna som kulturen sysslar 

med i hög grad. Det är samma typ av frågor 

i konsten och i teologin. Kanske ger de lite 

olika svar, men inte alltid. Dessutom är Bokmässan 

ett ställe för opinion och debatt, och 

det är kyrkans roll att delta i dagsdebatten. De 

som säger att kyrkan inte ska vara politisk gör 

mig arg, för kyrkan har alltid varit politisk. 

Evan gelierna i sig har varit det, kyrkan har 

varit det och har tagit på sig den uppgiften. Så, 

kyrkan är en del av kulturlivet, teologin och 

litteraturen har med varandra att göra, och 

kyrkan ska definitivt delta i samhällsdebatten. 

Per ser att konsten och religionen är, och 

alltid har varit, tätt sammanflätade. 

– Kyrkan ska, och har alltid, använt sig 

av konst och gestaltat teologi konstnärligt. 

Väldigt många människor får sin emotionella 

religiösa upplevelse förmedlad via konstverket. 

Det är inget nytt, annars hade vi inte haft 

kyrkomusiken, altarskåpen, målningarna 

och psalmerna. Man förmedlar det religiösa 

budskapet via konstverk. 

I litteraturen och författarskapen har religionen 

och teologin heller aldrig varit frånvarande. 

Det syns i Selma Lagerlöfs texter, i Lars 

Ahlins och i många andras. 

– De stora monoteistiska religionerna är 

textbaserade religioner och textförfattare är 

också intresserade av dessa texter. Det tror jag 

fortfarande författarna är, kanske mer nu än 

på länge. Jag tycker ändå att man uppfattar att 


det finns ett starkt intresse för de existentiella 

frågorna. 

Per lyfter att kyrkan har varit en av de allra 

viktigaste drivkrafterna till den historiska 

utvecklingen och att vi lever i den historien 

än idag. Intresset för de frågor som lyfts på Se 

människan-scenen är stora och han tror att 

det kommer att förbli så. 

– Det är fullkomligt rimligt att kyrkan är 

på Bokmässan. Publiken är uppenbarligen 

intresserad av de här frågorna, för det är alltid 

jättemycket folk där. Författarna och debattörerna 

är uppenbarligen också intresserade. 

Och ingenting tyder på att de existentiella 

frågorna skulle minska, för även de kritiska 

är intresserade av att diskutera. Det behövs 

ingen lojalitetsförklaring för att komma till 

Se människan-scenen, eller att man skriver 

under på en speciell tro, utan du behöver bara 

tycka att frågorna är intressanta och viktiga. 

Det är själva poängen. 

Lisbeth Larsson har skrivit boken ”Märkvärdiga svenska kvinnor” om 200 kvinnor som format oss och vår historia. 

Här samtalar hon med prästen Cristina Grenholm på Se människan-scenen. 

”Människan är skapad 

för att skapa” 

Se människan-scenen är en samverkan 

mellan Göteborgs stifts arbete med kultursamverkan 

och Svenska kyrkan på nationell 

nivå. Cristina Grenholm är kyrkosekreterare 

på det nationella kansliet i Uppsala och professor 

i teologi. Hon har ansvar för att arbeta 

med teologiska frågor, särskilt sådana som 

aktualiseras i samtiden. Hon har i sin tjänst 

medverkat under många år på Bokmässan 

och sitter bland annat i styrgruppen för Se 

människan-scenen. 


– Svenska kyrkan är en stor kulturarrangör 

och kulturaktör i Sverige. Många tycker att 

det är väldigt naturligt att vi finns på Bokmässan 

för man uppfattar kyrkan som en 

kulturbärare och kulturaktör. Kultur är en del 

av kyrkans vardagsverksamhet. Det gemensamma 

utforskandet av livet är det som kultur 

handlar mycket om. Det är inte så att kulturen 

ställer frågorna och religionen har svaren, 

utan tillsammans kan vi ställa frågorna på ett 

bättre sätt. 

Cristina betonar också att religionen och 

kulturen är sammanflätade. 

– Det går inte att skilja dem åt. Det är ett 

gemensamt samtal, jag tycker snarare att det 

är en gemensam arena. Där är vi allihop – 

med våra olika bagage, förutsättningar och 

intressen. 

Cristina berättar att många av författarna 

som deltar på Se människan-scenen upplever 

att samtalen där är speciella. 

– Många författare tar upp en religiös tematik 

i sina böcker, men de kan uppleva att det 

inte är så många andra aktörer på Bokmässan 

som närmar sig just den tematiken i sina samtal. 

Men det gör vi, på Se människan-scenen. 

Vårt bidrag är ju att de djupare frågorna, de 

som kanske inte har något omedelbart svar, de 

vi kallar livsåskådningsfrågor, de har ju våra 

samtalsledare redskap för att tillsammans 

med författaren bearbeta. Så frågorna ställs 

kanske på ett lite annat sätt hos oss. 

Kulturarbete knyter också an till teologin 

och kyrkans budskap på många sätt. 

– Människan är skapad för att skapa. Vi är 

både skapade och skapande. Som människa 

måste du vara skapande och förhålla dig till 

andras skapande. Kulturen hänger samman 

med livet. 

I skapandet finns också utmaningar: 

– Det finns både möjligheter och risker i 

det mänskliga och kulturella skapandet. Det 

kan till exempel innebära att någras skapande 

osynliggörs. Så har det ju länge varit när 

det gäller kvinnors författande. I samtalet 

om kulturen bör vi inte bara förhålla oss till 

det vi redan känner igen och är trygga med, 

utan också till det som skaver och utmanar 

våra värderingar och vår världsbild. I både 

religion och kultur handlar det också om att 

våga beröra det allvarligaste – skulden, döden, 

sveken. Här finns en anknytningspunkt 

till evangeliets budskap om försoning. Och 

liksom litteraturen så vill ju tron lyfta fram en 

bild av hela livet. Glädjen har en lika naturlig 

plats som allvaret. Hoppet är inte naivt, utan 

förmår också möta verkligheten som den 

är. Det är i de här spänningarna som också 

litteraturen finns. 

”Till sitt väsen är 

religion egentligen 

en konstform” 

Mikael Ringlander är programchef för kultursamverkan 

på Göteborgs stift och är en av 

de som varje år är engagerad i arbetet med Se 

människan-scenen. 

– Kultur är mer grundläggande än man 

tänker, med tavlor eller musik. Det är hela 

sättet att förstå sig själv och sin omgivning. 

Kyrkan har varit med i så många hundratals 

år och genom kyrkliga handlingar skapat en 

grogrund, varit delaktig. Till sitt väsen så är 

religion egentligen en konstform. Att nå sig 

själv på djupet och förstå sig själv. 


Mikael Ringlander, präst och programchef för kultursamverkan i Göteborgs stift, tillsammans med författare Ulrika 

Knutson och förläggare Björn Linnell, på den för 2020 tillfälliga Se människan-scenen. (Foto Annica Starfalk) 

Kyrkans närvaro på de offentliga kulturella 

scenerna har också en stor betydelse utifrån 

ett socialt sammanhang. Vid Se människanscenen 

serveras varje år kaffe gratis: 

– När vi jobbar med de här kulturyttringarna 

så är det meningsfullt på flera sätt. Om 

vi tar Bokmässan som exempel så fyller den 

här scenen en funktion, och ytan i övrigt en 

annan. Kaffet är ju mötesplatsen, och mötet 

med människor är så otroligt viktigt. Samtidigt 

som scenen för samtalet vad det är att 

vara människa. 

Det finns en stor organisation bakom Se 

människan-scenen, med över 150 människor 

engagerade. Många av de är anställda inom 

kyrkan och en stor del är ideella. 

– Det finns en väldig glädje och arbetslust i 

detta arbete. Se människan-scenen bygger på 

det. 


Många av Se människan-scenens samtal 2020 spelades in i Gamla stans bokhandel i Stockholm, med Annica Starfalk 

som scen-presentatör. 

Under det föregående året påverkades Bokmässan, 

liksom allt annat i samhället, av 

spridningen av Covid-19. Hösten 2020 sändes 

Bokmässan främst digitalt för besökarna, men 

samtalen skedde fysiskt genom personliga, 

mindre möten. I Se människan-scenens fall 

sändes samtalen från Gamla stans bokhandel i 

Stockholm. 

Mikael Ringlander säger följande om den 

digitala varianten 2020: 

– Vi har sänt på nätet sen många år, men i år 

hade vi så oändligt många fler visningar än vi 

någonsin haft tidigare. Och många av samtalsledarna 

säger att det var lugnt och skönt att 

sitta där utan bruset runt om. 

Cristina Grenholm lyfter att väldigt många 

samtal hade många fler som tog del av dem än 

vad som hade kunnat rymmas vid den fysiska 

Se människan-scenen, samtidigt som en del av 

mötet uteblev. 

– Det blev en möjlighet till delaktighet för 

väldigt många, och därför en öppenhet på ett 

annat sätt. Men, som med hela pandemin, så 

går det nästan inte att förstå vidden av vad 

som går förlorat när de spontana mötena inte 

äger rum. 

Per Svensson säger att även om det generellt 

ansetts att Bokmässan genomfördes på ett 

bra sätt 2020 så finns en övermättnad av det 

digitala under det gångna året. 

– Det är en nyttig lärdom av det här året, att 

de faktiska fysiska mötesplatserna är ovärderliga. 

Nätet kommer inte att ta över och ersätta 

det. Det fungerar som ett komplement och 

är praktiskt för en viss typ av möten. Men 

det fina med bokmässan är ju att, visst folk 

kommer dit för att höra på kända intressanta 

personer, men man kommer ju också dit för 

att så att säga se alla andra som är där. Det 

finns ett behov av att samlas för att genomföra 

vissa riter, och Bokmässan är också en rit. 

Text: Agnes Hillert 

Foto: Mikael Ringlander 


Kultursamverkan 

i Göteborgs stift 

Två författarröster 

Korsväg har talat med två författare som har deltagit på Se 

människan-scenen om deras syn på Se människan-scenen 

och kyrkans förhållande till kulturen. Marit Kapla som vann 

Augustpriset 2019 med boken Osebol och Jan Guillou som är 

en aktiv författare sedan 70-talet. 

Marit Kapla 

– Det blir ett annat fokus 

på Se människan-scenen 

tycker jag än på många andra 

scener. Det är en bra plats, lite 

lugnare, lite mörkt med ljuset 

där på ett lugnande sätt, och 

fokus på samtalet. 

Hur tänker du att religion 

och kultur kan påverka 

varandra? 

– Religion och kultur är väl 

redan sedan tusentals år, sen 

människans födelse, en del av 

varann. Jag ser det som att de, 

religion och kultur, är oupplösliga 

delar av varann. 

Jan Guillou 

– Se Människan-scenen är sen 

många år mitt favoritställe på 

Bokmässan. Det beror på den 

speciella publiken med såväl 

högre genomsnittsålder som 

bildningsnivå än annorstädes. 

Det innebär bland annat att 

jag kan använda citat och 

religiösa metaforer på ett sätt 

som numera vore omöjligt 

inför en mer normalsvensk 

publik. Det får mig att känna 

mig lite som kalv på grönbete 

när jag slår mig ned i fåtöljen. 

Till saken hör ju att jag 

tillhör den sista generationen 

som läst mer kristendom än 

engelska i skolan. 

Kultursamverkan handlar om 

kyrkans närvaro i det offentliga 

rummet, i kulturella sammanhang 

och på kulturella scener. I 

Göteborgs stift arbetar man med 

kultursamverkan för att stimulera 

olika samverkansformer mellan 

kyrkan och kulturlivet – för 

att på olika arenor lyfta frågor 

om tro, livsåskådning, etik och 

religion. 

Göteborgs stift samarbetar med 

Svenska kyrkan på nationell nivå 

bland annat i följande projekt: 

• Se människan-scenen på 

Bokmässan, den nuvarande 

största kulturella händelsen i 

Svenska kyrkan. 

• Svenska kyrkans filmpris på 

Göteborg International Film 

Festival som varje år tilldelas 

en svensk långfilm som vinner 

50.000 kronor. 

• Kvalitetsmässan, där svenska 

kyrkan i år medverkar för 

första gången. 

• Vetenskapsfestivalen. 

Utöver dessa tar arbetet med 

kultursamverkan många olika 

former. Kultursamverkan i Göteborg 

stift har genom åren skapat 

temamässor och konserter, 

tryckt böcker, influerat arbetet 

med kultur i konfirmandgrupper 

och mycket mer. 

– Vi vill att miljön ska vara så att 

man kan komma med vilka idéer 

som helst! Sedan går allt inte 

alltid att realisera, om det kostar 

för mycket pengar eller är svårt 

att få hit en viss person, men vi 

försöker göra på ett så kvalitativt 

och riktigt bra sätt som möjligt, 

säger Mikael Ringlander som 

jobbar med Kultursamverkan i 

Göteborgs stift. 


Krönika | Alice Andreasson 

Sociala medier – ännu en existentiell 

fråga för Svenska kyrkan 

Vad tänker du på när du hör Svenska 

kyrkan och sociala medier i samma 

mening? Det första jag tänker på är 

det legendariska vandringskontot 

på Instagram som fått representera 

församlingar och kristna över hela 

landet. Jag tänker också på Twitter. Där 

biskopar och Svenska kyrkan skriver 

och får både stormar av hat och kärlek 

var dag. Men hur fungerar Svenska 

kyrkan på sociala medier egentligen? 

Funkar algoritmerna med det innehåll 

som vi kan erbjuda? Och vad är det för 

innehåll? Är det en förlängd arm in i 

gemenskapen eller bara ett sätt att få 

ut information? Låt oss bryta ner dessa 

stora viktiga frågor och se om vi kan 

hitta några svar tillsammans. 

En stor del av min uppväxt har varit 

att lära känna det stora Internet och 

testa mig fram på alla sociala medier 

där ute. Min personliga utveckling 

har gått jämte utvecklingen av 

Instagram och jag har följt varje steg. 

Men vet Svenska kyrkan att ett av det 

största sociala medierna, det vill säga 

Instagram, håller i just denna stund 

på att passera sitt utgångsdatum? Nej, 

tänkte väl det. Vi som just bestämt 

vems mail som ska användas för att 

skapa församlingens officiella konto 

på appen. Så pass sena på bollen är vi. 

Eller självklart inte alla församlingar. 

Precis som hur resten av världen anpassar 

sig till digitaliseringen anpassar sig 

landets församlingar olika också. Vissa 

är fortfarande kvar på frågan om det 

ska finnas ett swish-nummer till kollekten 

och andra har skapat en server 

på Discord till sina ungdomsgrupper. 

(För dig som undrar, Discord är ett 

program skapt för gaming och är som 

Skype fast mycket häftigare.) 

Något som jag däremot upplevt 

revolutionerat hela Svenska kyrkan 

och dess väg in i digitaliseringen är den 

pågående coronapandemin. Precis som 

alla andra var Svenska kyrkan inte redo 

för de konsekvenser pandemin skulle 

föra med sig, speciellt hur vi skulle 

hålla kontakt med våra församlingsbor 

på bästa sätt. Helt plötsligt när vi för ett 

år sedan fick ställa in och ställa om förvandlades 

våra kyrkor till TV-studios. 

Prästerna blev programledare, församlingspedagogerna 

blev producenter och 

diakonerna manusförfattare. En nödvändig 

förändring för att kunna fira 

gudstjänst hemma i vardagsrummet. 

Pandemin kommer någon dag passera 

men det digitala sättet att umgås kommer 

att stanna. Så det vi måste fokusera 

på är vad sociala medier kan göra för 

våra verksamheter och vilka möjlig- 


heter som finns. Självklart kommer 

det aldrig kunna ersätta de personliga 

möten som sker i kyrkorummet, 

på kyrkkaffet eller under det mysiga 

hänget i ungdomsrummet. Men om vi 

ska finnas där våra församlingsbor är, 

så måste vi finnas både i församlingshemmet 

och på sociala medier. Och 

inte bara som ett sätt att nå ut med 

information, för tänk dig själv? Är det 

något du skulle vilja följa på Instagram? 

Analysera ditt eget flöde för en stund. 

Fyller du det med roliga klipp, inspirerande 

personer, nära och kära eller folk 

som delar samma intressen som du? 

Det kanske är lättare sagt än gjort 

och är kanske lite läskigt; att det kräver 

mer än vad man tror för att skapa en 

gemenskap på sociala medier som kan 

komplettera och bidra till den gemenskapen 

vi har i kyrkan. Om inte så 

kommer det ta tid av arbetstimmarna 

att lära sig sociala medier och dess alla 

konstiga algoritmer som finns. Och är 

cheferna redo att ge sina medarbetare 

den tiden i schemat? Vissa av oss har 

ju inte ens Wi-Fi som räcker till andra 

sidan kyrkobyggnaden. Vissa kanske 

måste starta där? 

Jag kan inte svara på någon av alla 

dessa frågor i denna lilla text, men är 

det något jag vill att du ska ta med dig 

efter att ha läst detta, är det just att 

vi måste få mer tid till att arbeta med 

digitalisering och sociala medier i våra 

scheman. För det är framtiden. Och när 

jag säger att det kommer ta tid att lära 

sig och att det fortfarande är många 

frågor vi måste svara på, så vill jag 

absolut inte skrämmas. Lyssna på Jesus 

och alla andra i Bibeln som säger ”Var 

inte rädd”. Det finns massor av församlingar 

där ute som testar gränserna 

på sociala medier. Följ era grannförsamlingar 

på Instagram, eller varför 

inte TikTok? Inspireras av varandra, 

våga testa och sen se vad som fungerar 

och inte. Fortsätta dela Guds kärlek 

vidare, fast genom ett knapptryck. Med 

risk för att låta som en rektor på en 

skolavslutning vill jag ändå avsluta med 

orden; testa er fram, bjud på er själva 

och ha kul. Kyrkan är en rolig arbetsplats 

och det är något jag tycker vi ska 

dela med världen. 

Alice Andreasson 

Journaliststudent och ledamot i Göteborgs 

Distriktsstyrelse för Svenska Kyrkans Unga. 

Tidigare medarbetare i Svenska kyrkan. 


Vibeke Olsson, baptistpastor, författare till ett tjugo böcker samt krönikör, funderar ofta kring kyrkornas och 

folkrörelsernas marginalisering i samhället. 

Om kyrka och tro i det 

offentliga rummet 

Vibeke Olsson, författare och baptistpastor, har ofta 

med kristna människor och trons perspektiv i sina böcker, 

något som hon sällan får frågor om i intervjuer. Hon tror 

det beror på att vi lever i ett samhälle där folkrörelserna 

marginaliserats, tron är osynlig i offentliga rummet och att 

vi inte längre har ett språk för att prata tro. 


Ialla Vibeke Olssons drygt tjugo böcker 

finns det spår av tro och det kristna budskapet. 

Men det är ytterst sällan som Vibeke, 

som också är pastor, får frågor i intervjuer 

om betydelsen av tron. 

– Jag har funderat väldigt mycket över 

orsaken till att kyrkan blivit så marginaliserad 

i samhället, säger Vibeke. Hör man talas 

om kristna, så är det ofta i sammanhang som 

Knutby eller när Ulf Ekman stod och skrek på 

någon scen. 

– Det är väldigt orättvist mot alla kristna 

som strävar på i lokala församlingar, som 

hjälper flyktingar, som hjälper gamla, som 

försöker skapa mötesplatser, som gör ett stort 

socialt arbete och bidrar till bistånd i olika 

former. 

Vibeke Olsson är dotter till det välkända 

journalistparet Margareta Sjögren och Jan 

Olof Olsson (Jolo) och skrev sin debutroman 

Ulrike och kriget, en bok från NaziTyskland, 

redan som femtonåring! Hon har skrivit historiska 

romaner om kristna, slavar och soldater 

under den romerska kejsartiden och är just nu 

engagerad i serien från sekelskiftet om Sundsvallsflickan 

Bricken, där den sjunde delen, Som 

skuggan följer ljuset kom ut förra året. 

Som den baptistpastor (Baptistsamfundet 

bildade tillsammans med Missionskyrkan och 

Metodistkyrkan den nya Equmeniakyrkan 

2011) och socialist hon är har Vibeke naturligtvis 

funderat över frikyrkans, men också 

Svenska kyrkans marginalisering. 

– Svenska kyrkan hade ju tidigare en otroligt 

stark ställning, både på gott och ont. Men 

många inom Svenska kyrkan blev oerhört 

repressiva mot väckelsekristendomen och det 

ledde till att för många blev Svenska kyrkan 

synonymt med makten. 



Nu behöver vi en väckelse » 

mot individualismen! 

Enligt Vibeke gick då frikyrkan i bräschen 

för demokrati. 

– Frikyrkan är demokratins vagga i Sverige. 

För hundra år sedan, när demokratin slog 

igenom, var väldigt många av riksdagsledamöterna 

frikyrkliga och organiserade nykterister. 

Det var i de rörelserna man hade lärt sig. 

Vibeke menar att när man funderar över 

frikyrkans marginalisering så måste man 

också se att andra ideella rörelser, nykterhetsrörelsen, 

facket, scouterna, Rädda Barnen, 

Röda Korset, idrottsrörelsen fått allt svårare 

att locka frivilliga att hjälpa till. 

– Det är så sorgligt, för är man en folkrörelsemänniska 

så vet man att folkrörelserna, och 

då också kristendomen, har svaret på en av vår 

tids stora frågor. Den stora ensamheten. 

– Folkrörelserna erbjuder ett unikt koncept 

för att bryta ensamhet, att skapa ett lokalt 

engagemang till ett globalt tänkande. Så görs 

demokrati från grunden, så skapas samhällsförändring! 

– Det är en fantastisk kombination av 

individualism och kollektivism. Vi kämpar 

tillsammans, men du väljer själv om du vill 

vara med. Det är ditt eget val. Sen finns en 

gemenskap och en gemensam kamp. 

Att folkrörelserna marginaliserats menar 

Vibeke beror på att vårt samhälle idag är så 

oerhört individualiserat. Hon menar att nyliberalismen 

kämpade hårt på 80-talet för att slå 

sönder den svenska modellen och tänkandet 

om gemenskap. Många hänvisade till Margret 

Thatchers ord: ”det finns inget samhälle, bara 

individer, deras familjer och företag.” 

– I Sverige hade vi den liberala frihetsfronten 

som kämpade mot skatter och regleringar. 

Ett tänkande som slog igenom väldigt mycket. 

– Nu behöver vi en väckelse mot individualismen! 

Det handlar inte bara om kyrkan utan 

om allt det gemensamma. Om samhällsansvaret 

och möjligheten att skapa gemenskap, om 

glädjen i det ideella arbetet. Vi som varit med 

om det vet att det verkligen kan förvandla liv! 

Ett annat fenomen från 80-talet som också 

påverkat kyrkans marginalisering, menar 

Vibeke, var framväxandet av Livets Ord. 

– Många, många attraherades ju av trosrörelsens 

förkunnelse. Men många upptäckte 

ju att det inte stämde. Bara för att du ber rätt, 

betyder ju inte det att du blir frisk och lycklig. 

– Så är inte den kristna läran, förutom när 

det gäller frälsningen. Den är bara att ”kvittera 

ut”. Om du tror på vad som skett på Golgata, 

om du tackar ja till det, då är du frälst! 

– Men att kristna skulle ha någon gräddfil i 

livet, vare sig det gäller vårt fysiska, psykiska, 

ekonomiska eller sociala liv, det är inte sant. 

Vi lever i världen som alla andra. 

– Sen kan man naturligtvis be för sjuka, eller 

för vägledning i sitt liv men det finns inga 

garantier. Det var nästan det som trosrörelsen 

sa och det stötte ju bort människor. De märkte 

att det inte stämde och så föll hela tron. Detta 

har skadat kristenheten. 

Vibeke växte upp på Lidingö i ett gammalt 

radhus med kakelugnar och höga spröjsade 

fönster. I hemmet fanns mycket böcker och 

när Vibeke började läsa var föräldrarna noga 

med att Vibeke och hennes syster också skulle 

kunna läsa äldre texter, något hon är tacksam 

för idag. 

Det var ett kärleksfullt hem, men det fanns 

en period för Vibeke när hon blev mobbad 

i skolan, en erfarenhet som hon senare har 

kunnat använda i sina romaner. Men i tonåren 


Då var jag på väg till » 

min omvändelse. 

blev det bättre, hon och systern hade mycket 

roligt, det handlade både om fotboll och 

hockey. 

– Det blev en öppning ut i världen, jag träffade 

folk och lärde mig hitta i Stockholm. 

Världen öppnade sig allt mer. Vibeke satte 

in en annons i Min Värld om brevvänner, 

hon följde med en kristen klasskamrat på en 

studiecirkel, en annan vän var med i 70-talsvänstern. 

– Men sen hände det hemska, när jag var 

16 år. Då dog min pappa i hjärtinfarkt och jag 

tvärgamlades, jag blev vuxen direkt. 

Att bli kristen var en lång utveckling för 

Vibeke. Från en diffus tro på Gud med en 

önskan att få döpas, för att få konfirmeras. 

Men konfirmationsläsningen hoppade hon av, 

hon tyckte inte den gav någonting. När hon 

sedan var 18 år följde hon med till en studiecirkel 

hos Missionskyrkan på Lidingö och sen 

fortsatte hon med konfirmation för vuxna. 

– Då var jag på väg till min omvändelse. Då 

tog jag till mig att Gud har blivit en människa 

i Kristus och att det finns en försoning. 

Jag hade mött Jesus och då kom jag fram till 

korset. 

I flera böcker skildrar Vibeke tron och upplevelsen 

av en levande tro. 

”Yvonne och jag satt längst bak i kyrksalen. 

Trägolvet luktade nyskurat. Med såpdoften 

blandades lukten av ytterkläder, lite avgaser, 

vått ylle, lite rök, allt med en rå ton av kyla. En 

man från Latinamerika sjöng en väckelsesång 

på spanska, ackompanjerad av indianharpa. 

Det var då jag blev frälst… Jag såg inget ljus, 

och ingenting yttre hände, förutom min stilla, 

men ymniga gråt till indianharpans underbara 

toner. Vad jag såg för min inre syn var 

vardagliga bilder ur mitt snart nittonåriga liv 

… Bilderna kom och gick till indianharpans 

toner. Det var inget nytt, inget jag inte visste, 

men allt var inneslutet i ett lugn – ordet nåd 

kunde jag inte då… 

(Ur Koltrasten i Tegnerlunden) 


Ett skrämmande exempel på konsekvensen av trons osynlighet i det offentlig är, påpekar Vibeke Olsson, att 

Migrationsverket ställer så konstiga frågor till nyomvända afghanska tonåringar. Frågor som man måste vara 

teolog för att kunna svara på. 

Några evangelisationsböcker har det däremot 

inte blivit för Vibeke, även om tron är 

närvarande och det finns kristna, baptister 

och pastorer i böckerna. Att hon får så få 

frågor kring detta, tänker hon kan ha att göra 

med att vi inte längre har ett språk för att prata 

tro. Och människor känner sig främmande 

för ord som kristen och frälst. 

– Mest skrämmande konsekvens av detta är 

ungdomarna från Afghanistan, som konverterat 

till kristen tro, men ändå blir utvisade. 

Migrationsverket ställer så oerhört konstiga 

frågor till nyomvända tonåringar, frågor som 

man måste vara teolog för att svara på. 

– Detta är ett tydligt, skrämmande exempel 

på konsekvensen av trons osynlighet i offentliga 

rummet. Det kan kosta människoliv, de 

kan bli dödade eftersom de konverterat. 

raseri från gravarnas branter. Ibland har jag 

snuddat vid tanken att vi som blir kristna är 

vi som älskar livet så högt att vi inte uthärdar 

insikten om dess korthet och bräcklighet. 

Om det finns en Gud måste allt vara bevarat i 

hans hjärta, så som jag Ing-Marie, en bräcklig 

varelse av kött och längtan, alltid bevarat den 

där koltrasten som sjöng i Tegnerlunden en 

kväll i maj 1976 och kanske frös ihjäl redan 

nästa vinter.” 

(Ur Koltrasten i Tegnerlunden) 

Text: Agneta Riddar 

Foto: Magnus Aronson 

Men Vibeke Olsson kan använda orden: 

”Den kristna tron är en proteströrelse mot 

förgängelsen, en halsstarrig sång ur bräckliga 

kroppar som vägrar att tystna, ett skri av 


Tron – mer närvarande 

än vi tror! 

Tron är din ensak och detta har öppnat upp för en privatisering 

som är olycklig. Men tillvaron är full med teologiska 

spörsmål, men vi ser dem inte som sådana. Jag tror uppriktigt 

att den kristna tron och traditionen rymmer svar, 

säger opinionschef Jonas Eek! 

– Mycket av det som rör sig i samhället idag 

har sin grund i en vilsenhetens epidemiologi. 

En vilsenhet, rotlöshet och ensamhet 

som skulle kunna få sin gestaltning genom 

kyrkans tro och tradition. Kyrkan, som har en 

infrastruktur över hela landet, med ett tydligt 

torn som pekar mot himlen. Vi finns ju närvarande 

i rummet, tänk om vi också kunde 

bli närvarande i medvetandet hos människor 

eller i agendan för det offentliga samtalet! 

Han vet vad han talar om, Jonas Eek. 50- 

årig trebarnspappa, prästson, boende på Prästgårdsgatan 

i Göteborg! Som präst, teologie 

doktor, flerfaldig biskopskandidat, krönikör 

i GP, ledarskribent i Kyrkans Tidning och 

tidigare utgivningschef på Verbum, Svenska 

kyrkans bok- och mediebolag har han en unik 

utsiktspunkt för att tolka teologins plats i 

kyrka och samhälle idag. 

– Se bara på vår helgmålsbön, säger Jonas, 

dess funktion, uppgift och rikedom. Som blir 

en puls i almanackan, som ger tid för eftertanke, 

kopplar upp människan in i ett större 

sammanhang och ger oss bönen. Vi läser om 

psykisk ohälsa och allehanda tips för att må 

bättre, men jag tror uppriktigt att den kristna 

tron och traditionen rymmer svar! 

Men var syns då den kristna tron i offentligheten, 

var finns den? 

– Kyrkan har verkligen blivit mer osynlig. 

En viktig del i sekulariseringen var samhällets 

avkristning. Tidigare var kyrkan skolans huvudman, 

kyrkan hade en roll för hindersprövning 

för äktenskapet, utfärdade personbevis, 

hade uppdrag som medling vid skilsmässa. 

Inget sådant finns kvar. 

– Kyrkans arenor har blivit färre, det har jag 

sett även på min egen arena. För tjugo år sedan 

kom jag som skolpräst till Örgryte, det är 

inte lika självklart längre. Då var det naturligt 

att skolan kom till kyrkan för olika program, 

så är det knappt idag. 

Jonas konstaterar, att i och med att kyrkans 

arenor har minskat, så har kyrkan också blivit 

mer osynlig. 

– Men detta har också betytt att kyrkan blivit 

tydligare som kyrka. Kyrkan är inte längre 

en kommunal myndighet och det har kyrkan 

också vunnit på. 

– Problemet blir ju då, att när samhället 

fragmentiseras och alla får sina nischer, så blir 

konsekvensen också en privatisering. Kyrkan 

försvinner från offentligheten, tron har inte 

med det gemensamma, med samhället, eller 

med skolan att göra. Tron är din ensak och 

detta har öppnat upp för en privatisering som 

är olycklig. 

Jonas växte upp i ett troende hem och hans 

pappa, Bo Eek, var präst och fanns med i 

många offentliga sammanhang. Hur var det då 


att växa upp så, med tron som 

offentlig och självklar? 

– Tron var väldigt offentlig 

även om min pappa inte hade 

församlingstjänst utan arbetade 

på kyrkans nationella 

nivå. Jag har aldrig bott i en 

prästgård, så jag har inte haft 

den riktiga prästungeuppväxten. 

Men alla visste att pappa 

var präst, han pratade ibland 

på skolavslutningarna, som 

alltid var i kyrkan. 

Minns du vad du tyckte om 

det? 

– Varken jag eller mina 

bröder blev mobbade för att 

pappa var präst, men i någon 

mening blev vi mer offentliga 

än våra kamrater. Det var 

ju inte alltid så kul. Men det 

innebar också att tron var 

offentlig, att tron var väldigt 

självklar. 

– Med ökad ålder har jag 

förstått att detta inte är självklart för många 

människor. Men det har varit en självklar del i 

de sammanhang jag rört mig i. 

2016 intervjuade Korsväg David Thurfjell, 

religionshistoriker och professor i religionsvetenskap 

vid Södertörns högskola, om hans bok 

Det Gudlösa folket. En bok som handlade om att 

många i Sverige idag smyger med sin kristna 

tro, eftersom den är ett brott mot normen, 

den sekulära normen. Idag är det mer udda 

att säga sig vara kristen än att säga sig vara 

medlem i Svenska kyrkan. 

– Det handlar också om ordet kristen, menade 

David Thurfjell. Vem 

har tolkningsföreträdet över 

ordet kristen? Kristen betyder 

inte att man firar jul och påsk 

och är allmänt hygglig och 

medlem i Svenska kyrkan, det 

kallar man inte för kristen 

längre. 

Samtidigt är en stor majoritet 

av befolkningen medlemmar 

i ett religiöst samfund, 

de flesta i Svenska kyrkan. 

Många väljer att döpa sina 

barn, gifta sig och begravas 

inom kyrkans ram, trots att 

man inte vill rubricera sig 

som ”kristen”. 

Att känna genans för sin tro, 

har Jonas Eek aldrig behövt 

göra, genom sin uppväxt och 

sitt yrkesval. Den upplevelsen 

delade han inte med de intervjuade 

i David Thurfjells bok. 

Däremot att människor gör 

kristna handlingar, utan att kalla sig kristna. 

Och han vet ju att många människor ”smygtror”, 

är privata med sin tro. 

– I undersökningar är det ju fler människor 

som anger att de ber, än de som anger att de 

tror på Gud. Man kan inte kognitivt omfatta 

en gudstro, men kan inte existentiellt undvika 

att be. 

– Detta betyder att kyrkan ibland går bort 

sig. Vi tror att vår utgångspunkt är den som 

andra har. Men vi kan inte utgå från oss själva 

när vi funderar på vad kyrkan ska göra. Vi 

tillhör ju egentligen en minoritet! 


Jonas har arbetat mycket 

med konfirmander och med 

konfirmationsundervisning. 

Har han sett några förändringar 

där? 

– Från att ha varit ett 

majoritetsval att konfirmeras 

är det nu ett minoritetsval. De som konfirmeras 

idag måste motivera det valet. Det är en 

enorm skillnad. Men det betyder också att de 

som verkligen kommer är mer motiverade. På 

så sätt har det blivit mer kvalitet i undervisningen, 

i samtalet. 

– Många saknar kunskap och erfarenhet av 

levande tro, många har aldrig bett aftonbön, 

många har aldrig gått i kyrkan. Därmed finns 

en större nyfikenhet och öppenhet. 

En annan intressant utveckling, menar 

Jonas, är de unga konfirmandledarna. Trots att 

antalet konfirmander minskar, så ökar antalet 

unga konfirmandledare. De blir kvar som 

volontärer i kyrkan och som faddrar. 

– De kommer som ett oskrivet blad och vill 

veta mer. 

– Dessutom har det skett en väldig förändring 

i tolerans nu i samhället. Det finns en 

tolerans för det som inte är mainstream. Förr 

var det oerhört strömlinjeformat, de som stack 

ut på minsta sätt kunde bli hårt åtgångna. 

Men mycket tack vare dagens mångkulturella 

samhälle har det förändrats enormt. Acceptansen 

för oliktänkande är mycket större idag. 

Men Jonas berättar också om en del rapporter 

från Sveriges kristna råd, som visar 

att unga människor blir utsatta i skolan, inte 

minst från sina lärare. 

Det finns en 

tolerans för 

det som inte är 

mainstream. 

– Lärare som står och 

raljerar över tro. Sällan över 

muslimsk tro, men gärna 

kristen tro. Mobbningskulturen 

har flyttat upp en våning 

i ålder, eleverna är duktigare 

än många lärare med toleransen. 

Jag kanske övertolkar rapporterna, men 

jag tror inte vi ska avfärda fenomenet. 

Vad ser då Jonas från sitt perspektiv, om 

trons synlighet i det offentliga rummet? Var 

finns tron? 

– Tron tar sig nya uttryck. Ta Tegnell, 

Trump och Tesla som exempel. Vi har en 

enorm tilltro till experterna, många tror 

på konspirationerna, och väldigt många på 

framstegen, på tekniken. Att det ska bli bättre 

i framtiden. 

– I en mening är tron självklart närvarande 

i vårt samhälle. Det finns en tro och det finns 

en andlighet även om den inte är klädd i de 

termerna. 

Jonas menar att tillvaron är full med 

teologiska spörsmål, men vi ser dem inte som 

sådana. Politiker som avgår först efter att 

skammens rodnad blivit offentlig, inte när 

den skamliga händelsen inträffade. Det är inte 

skulden över handlingen som är tung att bära, 

utan skammen när andra får veta. 

Eller politikern som hyllar Torgny Segerstedt 

och tillskriver honom citatet: ”Vad 

gagnar det en människa att vinna hela världen, 

om hon förlorar sin själ”. När det är Jesus som 

säger det i Matteusevangeliet. 

– Ofta är tron osynlig, men så konfronteras 

vi med en annan kulturs högtidlighet, som när 

Joe Biden installerades som president. En ce- 


emoni med högtidlighet, vördnad och många 

kristna förtecken. Men då blir många av de 

svenska reportrarna perplexa och vet inte hur 

de ska hantera situationen och har heller inget 

språk för det. 

Den kommunikativa utmaningen som Svenska 

kyrkan står inför är något som Jonas gärna 

talar om. 

– Vi kan inte längre förutsätta att någon vet 

någonting. Varje möte är som om det vore 

för första gången. Det ställer enorma krav på 

kyrkan som kommunikatör. 

Många människors enda erfarenhet av kyrkan 

är via en löpsedel, när någon gjort eller 

sagt något dumt. 

– Den kommunikativa utmaningen slår igenom 

på alla plan och då har vi som präster en 

enorm utmaning i varje möte. Vi måste kunna 

kommunicera en tro som går att tro på! Detta 

ser jag i mina roller som präst, opinionsbildare 

och ledare inom Svenska kyrkan, en fråga som 

slår igenom på alla plan! 

Hur väl rustad är kyrkan och kyrkans 

ledare för den frågan? Jonas Eek har stuckit ut 

hakan och menat att kyrkan tenderar att möta 

utmaningen med kommunikatörer istället 

för med teologer. En åsikt som fått kritik av 

kommunikatörer. 

– Visst är kommunikatörer en nyckelgrupp, 

förtydligar Jonas. Men de måste få hjälp av 

teologerna. Och teologerna måste få hjälp av 

kommunikatörerna. Detta är en av kyrkans 

största utmaningar! 

Även om tro och teologi inte syns så mycket 

längre i det offentliga samtalet är det väldigt 

livligt i Svenska kyrkans egen tidning. 

Kyrkans Tidning är en arena för debatt och 

den når varje vecka 110 000 läsare. Läsare som 

är intresserade av Svenska kyrkan. I tidningen 

finns tre sidor med debattinlägg, men 

det kommer in långt fler inlägg än de som 

publiceras. Det är många människor som vill 

diskutera kyrka och tro. 

– Kultursidorna i våra tidningar är väldigt 

existentiella idag, menar Jonas. Här finns 

politik, men också livsåskådning. Kulturen 

är idag politiserad. När man diskuterar en 

bok, är det inte bara boken man diskuterar 

utan ofta skribentens kön, politiska hemvist, 

kanske hudfärg. Så kulturdebatten är väldigt 

bred och handlar mycket också om tro och 

livsåskådning. 

– Också detta är en av kyrkans kommunikativa 

utmaning: att finna sambanden mellan 

de samtalen och kyrkans budskap. Att hitta 

anknytningspunkter i kulturdebatten eller 

den politiska debatten och brygga över. 

– Vi som har funnit något måste berätta om 

vad vi funnit. Jag har respekt för att alla inte 

omfattar den erfarenheten eller tron. Men 

vi som funnit en levande tro i kyrkan, måste 

ju någonstans berätta om vad vi funnit. Och 

förhoppningsvis försöka så något frö av nyfikenhet. 


Foto: Mikael M Johansson 


En relation i förändring – 

om kyrkans roll i samhället 

Religiositet, sekularisering, religiös institution och religionens 

återkomst är ord och begrepp som återkommer i 

samtalet och debatten om kyrkan och samhället. Stiftsadjunkt 

Frank Lorentzon samtalar med David Thurfjell, 

professor och författare till bl.a. Granskogsfolk, om 

kyrkans och religionens plats och roll i samhället. 


Dalby kyrka i norra Värmland och Biskopsgårdens 

kyrka på Hisingen i Göteborg, två vitt skilda sammanhang 

men en och samma Kyrka. 

bok, Granskogsfolk, har han av tidningen 

Fokus utsetts till årets kultursvensk 2020. 

För drygt tjugo år sedan skiljdes Svenska 

kyrkan från staten, och idag är vi – om 

medlemstappet fortsätter att rasa – på 

väg mot att bli en minoritetskyrka. Men tittar 

vi i backspegeln så är detta bara kulmen på en 

utveckling som pågått under lång tid. För att 

förstå hur vi hamnade där vi är idag, och vad 

det säger om såväl vårt samhälle som om vår 

kyrka, tog jag kontakt jag med David Thurfjell. 

Han är professor vid Södertörns högskola, 

och har bland annat forskat och skrivit om 

sekulariseringen av vårt land. Med sin senaste 

Vårt samtal tar sin utgångspunkt vid tiden 

för reformationen på 1500-talet. Innan 

dess var Sverige katolskt, men denna kyrka 

utgjorde en konkurrent till olika världsliga 

makter. Gustav Vasa ville såväl slippa denna 

konkurrens som att betala pengar till Rom. 

Han tog därför kontrollen inte bara över riket 

utan även över kyrkan, och ökade därigenom 

sin makt. Kyrkan stod dessutom i direktkontakt 

med människor och deras privatliv, något 

som staten genom att slå ihop kyrka och stat 

ville komma åt. Vi befinner oss i det moderna 

statsbyggandets tid, vilket hänger samman 

med krutets utveckling. Krutet tillät effektivare 

arméer, och då gick det att på ett helt 

annat sätt än innan hålla ihop stora territorier, 

en utveckling vi ser över hela världen där det 

användes. 

Gustav Vasa och hans efterträdare på tronen 

under 1600-talet ville i likhet med andra 

riken också bygga ett imperium. Kyrkan, med 

sin ingång i det privata, blev den perfekta 

apparaten för att ena och stärka riket, och dess 

inflytande över samhället har aldrig varit så 

stort som då. Kyrkan blev en statlig institution 

med ansvar för inte bara de religiösa handlingarna, 

utan även för sjukvård, fattigvård, 

rättskipning, juridik, lantmäteri, utbildning 

på alla nivåer, folkbokföring – ja egentligen 

allt utom posten och det militära. Prästen var 

såväl socknens mest utbildade person som en 

sorts statstjänsteman. 

Man kan fråga sig om kyrkan alls var religiös 

på 1600-talet undrar David, och svarar själv 

att den i alla fall inte var särskilt religiös 

i 1900-talsmeningen av ordet. Begreppet 


David Thurfjell, religionshistoriker och professor i religionsvetenskap, samtalar med Frank Lorentzon, stiftsadjunkt 

för teologisk fördjupning, om sekularisering och religionens återkomst. 

religiositet som det ser ut nu fanns inte då; det 

är med upplysningen på 1700-talet ordet fick 

sin mycket snävare innebörd. Innan dess var 

hela samhällsbygget kristet. Så var Sverige ett 

kristet imperium, med ett kors på sin flagga, 

som spred den evangeliska tron över världen 

– och hela paketet ingick i detta, inte bara det 

vi kallar religiöst idag. Det fanns ingen domän 

som stod utanför det religiösa. Men efter 

USA:s bildande samt den franska revolutionen 

sprids idén om sekularisering och om en sekulär 

stat, och tanken uppstår på att skilja kyrka 


och värld. Det ligger även i 

tidsandan att allt snävas in. 

Idén om yrkesmannen, om 

rationalisering, specialisering 

och specialistyrken, ersätter 

situationen där prästen var en 

universalperson som skötte 

allt. 

Sammantaget påverkar detta kyrkan, som 

med tiden blir en alltmer specifik organisation 

när allt fler områden skiljs med tiden från kyrkan 

och blir egna institutioner. Rättskipningen 

avskiljs 1860, sjukvården mot 1800-talets 

slut, och så har det fortsatt in i vår tid. Skolan 

hade t ex såväl kristendomsundervisning som 

morgonandakter långt in på 60-talet, och 

fram till 70-talet var kyrko- och skolminister 

samma post. 1991, några år innan det faktiska 

skiljandet mellan kyrka och stat vid millennieskiftet, 

försvann även folkbokföringen, och 

idag är det inte mycket mer än begravningsväsendet 

som ligger kvar i kyrklig förvaltning. 

Från att ha haft en identitet av att sköta 

viktiga saker i staten har utvecklingen gjort 

kyrkan till en (i modern mening) mer specifikt 

religiös institution, en som har att konkurrera 

med andra andliga producenter, som New Age 

och friluftsliv. Det är, säger David, lite som om 

Socialstyrelsen plötsligt skulle privatiseras och 

hamna i en situation där man behöver konkurrera 

med t ex Amnesty och Rädda barnen 

om att vara en ”god” organisation! 

Jag berättar för David hur jag som nybliven 

präst av kyrkorådets ordförande i en församling 

i Göteborg fick höra att när hen många år 

tidigare av sitt politiska parti fick uppdraget 

att axla denna uppgift, så var uppdraget att se 

till att kyrkan höll sig till sitt och inte lade sig 

… tackade kyrkan 

för lång 

och trogen 

tjänst … 

i samhällets angelägenheter. 

David nickar, och berättar 

hur Alva Myrdal på sin tid 

tackade kyrkan för lång och 

trogen tjänst – men lade 

till att ”nu tar vi över”. Den 

socialdemokratiska ideologin 

är också den ideologi som tydligast förvaltat 

det religionskritiska arvet från upplysningen, 

precis som ateismen kanske tydligast har 

drivits av två revolutioner: den franska och 

den ryska. 

Intressant nog har kyrkan, särskilt den 

protestantiska, själv drivit den insnävning 

som kyrkan genomgick. Som ett försvar 

mot den kritik som riktats mot kyrkan för 

dess övergrepp formuleras redan på 17- och 

1800-talet en tanke på att kyrkan inte skall 

vara en maktinstitution. Och gentemot den 

naturvetenskapliga kritiken mot kyrkan för 

att den upprätthållit en världsbild som Galilei 

och andra visat inte stämmer, hävdas nu att 

detta inte är vad kyrkan skall ägna sig åt, inte 

vad som är viktigt för den. Dess domän är 

den inre känslan, och ett sådant hävdande gör 

kyrkan oantastlig menar David. Du kan aldrig 

vetenskapligt komma åt att människor faktiskt 

känner vad de känner är sant i sina hjärtan! 

Vårt samtal tar nu steget till vår tid, och 

den religionens återkomst som synts de senaste 

årtiondena. För att förstå denna utveckling 

börjar David med att förklara att hela den 

dynamik mellan marknadsliberalismen och 

socialismen som format samhället efter andra 

världskriget upplöses efter Sovjetunionens 

fall. Det gav en helt ny karta. Innan dess fanns 

ett enormt självförtroende i det moderna 

projektet, och alla frågor – även existentiella 


livsåskådningsfrågor – kanaliserades 

i den politiska 

höger-vänsterskalan. Religionen 

var helt onödig. Man 

avfärdade det som upptagit människor under 

hundratusentals år – och var helt övertygade 

om att man hade rätt, att man hade knäckt 

koden. 

David berättar att han, när han ville undersöka 

religionskritiken från 60- och 70-talen, 

särskild inom feminismen, upptäckte att 

det fanns otroligt lite av den varan. Implicit 

ansågs kyrkan och kristendomen vara något 

dåligt, men de var så nere för räkning att man 

inte behövde lägga någon tid på att kritisera 

dem. Kyrkan var för den sekulära vänstern 

helt ute, och inget man trodde någonsin skulle 

komma tillbaka. 

Men så föll Sovjet, och luften går ur vänsterpositionen, 

också som existentiell position. 

Och då kommer religionen tillbaks och återtar 

den plats den haft fram till 40 år innan, något 

som sker såväl i det gamla östblocket som 

i muslimska länder. I Sverige ser vi något 

senare på 90-talet en liknande utveckling, 

där religionen från att ha varit helt uträknad 

på 80-talet, åter blir synlig. Detta blir särskilt 

tydligt efter attentaten 9/11, då det knappt går 

en dag utan att det skrivs om religion i media. 

Och detta är inte så konstigt menar David. 

Inom religionsvetenskaplig forskning menar 

man att religionen finns i människan som art. 

Vi har en benägenhet att tolka världen symboliskt 

och att se en dold vilja bakom det som 

sker. Detta fostrades bort under en tid – men 

återkom sedan, när denna fostran upphörde, 

med full kraft. 

… lika många 

medlemmar 

som på Nathan 

Söderbloms tid 

Före 90-talet fick kyrkan 

inte lägga sig i omsorgen, 

det som tidigare varit dess 

kanske viktigaste utåtriktade 

verksamhet – att likt Jesus bota de sjuka. Men 

med genomslaget för New public management 

var plötsligt fältet öppet att t ex starta vårdinrättningar 

– men då ville man inom kyrkan i 

allmänhet inte detta. Det är, säger David, en 

förenklad bild att säga att det var socialdemokratin 

som drev bort kyrkan från samhällsarenan. 

Det var mer komplicerat än så. 

Kyrkan har genom åren varit styrd av sina 

politiker och av biskopar som främst hört 

till den folkkyrkliga traditionen, och dessa 

delade överlag den sekulära statens vision om 

kyrkans uppdrag. Kyrkan har, när den drivit 

på utvecklingen av att ta ett steg tillbaka, 

därigenom sekulariserat sig själv. Och nu, när 

samhället inte längre klarar sitt uppdrag, och 

därför i många fall har vänt sig till kyrkan och 

bett om hjälp, t ex med att avlasta psykologimottagningarna 

genom att ta sig an samtal, 

eller genom att organisera verksamhet och boende 

för ensamkommande flyktingar, så finns 

en tvehågsenhet över detta inte bara inom 

staten, utan i även inom kyrkan. I grunden 

delar man inom kyrkan uppfattningen att det 

är samhällets ansvar att ta hand om de svaga 

och behövande; idealt skall det inte behövas 

någon välgörenhet. 

Avslutningsvis frågar jag David vad han tror 

om framtiden för kyrkan. Kommer dess relevans 

och inflytande att minska, förbli oförändrat 

eller öka? David börjar med att gissa 

att den svenskkyrkliga identiteten kommer att 

bli mer profilerad. Det behövdes inte när det 


var något självklart att höra till, men utöver 

sekulariseringen har vi idag en situation där 

Sverige enligt vissa sätt att se det är Europas 

mest mångreligiösa land – och dessutom 

nästan bisarrt segregerat. Inom några årtionden 

kommer gissningsvis 25 procent av 

befolkningen att ha muslimsk bakgrund, och 

inom de områden där det mångreligiösa redan 

märks återvänder en kulturkristen identitet 

hos de som har en svenskkyrklig bakgrund. 

Barnen ser ju de andra som har en tydlig identitet 

och vet vad de hör hemma, och då vill de 

själva veta var de hör hemma. Och svensken 

har ju en lång tradition av en livslång men 

extremt lågintensiv relation till kyrkan. 

Svenska kyrkan står inför problem också 

menar David, inte minst vad gäller vår identitet. 

De grupper som stöder kyrkan är också 

ofta de som stöder kungahuset och militären. 

Dessutom är Svenska kyrkan en av de mest 

etniskt renodlade kyrkorna i vårt land; de som 

flyttar hit blir i allmänhet inte medlemmar. 

Bägge dessa punkter stämmer mycket illa med 

den självbild som kyrkans ledning har och 

vill ge, och är något vi måste förhålla oss till 

framöver. 

Medlemsantalet kommer förmodligen att 

fortsätta att sjunka gissar David, men det är 

svårt att säga hur mycket. Om vi jämför med 

England, så valde kyrkan där en högkyrklig 

väg under 60- och 70-talens utmaningar – och 

tappade sitt folk. De är idag nere på ett medlemstal 

på 20 procent. Sverige valde en annan 

väg, en där vi anställde församlingspedagoger 

och satsade på att vara en inkluderande och 

välkomnande kyrka med låga trösklar – vilket 

man fått kritik för. Men samtidigt har vi 

idag, i världens mest icke-religiösa land, ett 

medlemstal på 65 procent. Det är, konstaterar 

David, en ganska stor bedrift! Och kyrkan 

har idag faktisk ungefär lika många medlemmar 

som på Nathan Söderbloms tid, något vi 

missar om vi stirrar oss blinda på medlemstal 

räknat i procent av befolkningen. 

Där avslutar vi vårt samtal. Det är två saker 

jag bär med mig när jag stänger av datorn 

genom vilken vi fört vårt digitala samtal. Dels 

att Svenska kyrkan, som många uppfattar som 

en statisk kyrka där allt är som det alltid varit, 

är – och alltid har varit – en kyrka i förändring. 

Och dels en känsla av att vår tid är en 

spännande tid att vara kyrka i, en med stora 

utmaningar, ja, men att det ändå finns hopp 

inför framtiden! 

Text: Frank Lorentzon 

Foto: Torgny Lindén och 

Magnus Liam Karlsson/pressbild 

Granskogsfolk 

David Thurfjell 

Norstedts 


Värö-Stråvalla – modell 

för kyrkans klimatarbete 

Enligt Svenska kyrkans ”Färdplan för klimatet” ska all 

kyrkans verksamhet vara klimatneutral senast 2030. 

Värö-Stråvalla församling i Halland är redan en bra bit på 

väg. Så bra att man får stå modell för hur andra kan och 

bör göra. 

– De som inte börjat omställningen ännu får det tufft att 

nå målen i färdplanen, säger Anders Karlsson, fastighetsoch 

kyrkogårdsansvarig i Värö-Stråvalla. 

S 

trax öster om Värö kyrka finns sedan 

några månader ett stort fält med solpaneler. 

Och på nästan alla församlingens 

tak blänker svarta paneler i solskenet. Numera 

producerar församlingens solfångare så mycket 

el att man kan sälja en hel del till Varberg 

energi. 

Framtiden är redan här, kan man säga. 

Några kilometer längre bort ligger dåtidens 

energiproducent: Ringhals kärnkraftverk. 

Två av dess fyra reaktorer är nu avställda, två 

fortsätter att producera el – ännu en tid. 

Anders Karlsson är eldsjälen som drivit på 

för att församlingen ska ställa om. Och det har 

inte varit särskilt svårt, säger han. Det finns 

nämligen pengar att tjäna. 

Värö-Stråvalla församling ligger ett par mil 

norr om Varberg i det halländska kustlandskapet. 

5 576 själar kunde man räkna in vid 

årsskiftet, av dem är 3 900 medlemmar. Tre 

kyrkor från olika tidsepoker har man att ta 

hand om; Stråvalla med anor från medeltiden, 

Värö från 1800-tal, och Bua från 1970-talet. 

Om alla planer går i lås med bland annat en 

pendelstation i Värö på Västkustbanan, väntar 

en kraftig utbyggnad av samhället. De vildaste 

planerna talar om tusentals bostäder. 

Församlingens klimatresa började i slutet 

av 90-talet, då handlade det primärt om 

energieffektivisering. Uppvärmningen av 

församlingens lokaler kostade mycket pengar, 

och något behövde göras. Först ut var kyrkan 

i Bua, byggd 1971 och därmed inte under de 

antikvariska myndigheternas vingar. Som 

första kyrka i landet fick den solpaneler monterade 

på en stor del av taket 2008. Det var 

ett pilotprojekt som fick allehanda stöd och 

bidrag, vilket gjorde att församlingen kunde 

räkna hem investeringen redan efter drygt tre 

år. Sedan är det bara att räkna pengarna som 

tickar in. 

– Det var bra att kunna visa att det inte 

finns någon motsättning mellan miljö och 

ekonomi. Vi fick bättre ränta på pengarna vi 

investerade i solpanelerna än om vi satt pengarna 

på banken, konstaterar Anders Karlsson. 


Bua kyrka var först bland landets alla kyrkor att få solpaneler på taket 2008. På 

drygt tre år var den investeringen intjänad. 


Kraften från 740 kvadratmeter solpaneler samlas i en elcentral för vidare befordran ut på nätet. 

Och då var det förstås lätt att få med de 

förtroendevalda på resan. 

Så den har fortsatt. Alla församlingens tak 

har inventerats, och där det lämpat sig han 

man satt upp paneler, i dag totalt 395 kvadratmeter. 

Och när man inte hade fler tak, 

föll blickarna på den mark som församlingen 

ägde öster om kyrkan i Värö. Nu ligger det 

en ny solcellspark där med 740 kvadratmeter 

paneler. 

– Vi tände på idén allihop, säger Anders 

Karlsson nöjt. 

Även taket på Värö kyrka, en ”tegnerlada” 

från 1855, granskades. Numera finns det tunna 

böjbara paneler som man kan limmas mellan 

falsarna på koppartaket för att minimera den 

visuella störningen. 

Men nej, länsstyrelsen avrådde, så planerna 

skrinlades. 

Solpanelerna producerar per år 220 000 

kilowattimmar, kWh. Församlingen nyttjar 

cirka 160 000 kWh själv, kvar blir då 60 000 

som man kan sälja till Varberg energi. Hur 

mycket man ska få betalt för dessa är inte avgjort, 

förhandlingar pågår. Förtjänst blir det, 

men hur mycket är alltså oklart. 

Nå, klimatanpassningen handlar inte bara 

om el. Församlingens fordon och maskiner går 

på el eller HVO, en ”diesel” som görs av rester 

från slakterier och skogsindustri, men där får 

man passa sig så att inte miljövidrig palmolja 

blandats in. 

– Vi måste kolla var den är producerad, 

säger Anders. 

Uppvärmningen av lokalerna sker med miljögodkänd 

pellets eller fjärrvärme, undantaget 

är Stråvalla medeltidskyrka, väl synlig från 

motorvägen, kyrkan värms av direktel. Men 

då församlingen producerar sin egen el och 

kyrkan används sparsamt funkar det bra ur 

klimatsynpunkt. 

Förbrukning av material av olika slag har 

man gått igenom, engångsartiklar är sedan 


Laddstationer för elbilar finns på flera platser, och 

församlingen kör förstås själv elbil. 

länge bannlysta. Utanför kyrkor och församlingshem 

finns laddstationer så att besökare 

kan passa på att ladda sin bil. 

”Vi hämtar kraften från ovan” har församlingen 

gjort till sin slogan för satsningen på 

solkraft, väl medvetna om den dubbla betydelsen. 

Att kyrkan ska ta ansvar i klimatomställningen 

ser Anders Karlsson som självklart. 

– Vi är skyldiga att ligga i framkant. 

Vad är din drivkraft? 

– Jag tycker det är roligt! Och så får vi dra 

vårt strå till stacken i omställningen, ta vår del 

av ansvaret. 

I det ansvaret ligger också att sprida kunskap 

och inspirera andra. I vår rustar man för 

att ta emot studiebesök av dem som vill vara 

med på resan mot en klimatneutral kyrka. 

Text & foto: Lasse Bengtsson 

Faktaruta 

Färdplan för klimatet heter Svenska kyrkans 

satsning för en klimatneutral kyrka, antagen av 

kyrkostyrelsen i december 2019. Målet ska vara 

uppnått 2030 – om blott nio år. 

”Vi ska som kristna bidra till klimatmålen av 

kärlek till Gud och skapelsen, och med förhoppningen 

att förverkliga något av Guds rike i världen. 

Vi ska också verka för klimaträttvisa, stödja 

de människor som drabbas mest av klimatförändringarna 

trots att de bidragit till dem alla minst”, 

heter det i färdplanen. 

Produktion av förnybar el är ett exempel på 

satsningen för att nå klimatneutralitet. 

I planen talas också om värderingsförändring 

genom att lyfta andliga och existentiella aspekter 

av klimatkrisen, något som kan ske genom att 

klimatarbetet integreras i kyrkans uppdrag. 

Att bidra till klimaträttvisa är också en viktig 

del, bland annat genom att ge stöd via Act till 

människor som drabbas av klimatkrisens effekter. 

Till 2022 har man satt en rad delmål, bland 

annat att stiften ska ordna samtal om klimatkrisen 

med utgångspunkt från Ett biskopsbrev om 

klimatet. Samarbete mellan klimat- och pilgrimsverksamhet 

är också en viktig punkt. 

Hela färdplanen kan laddas ned från 

www.svenskakyrkan.se 


Att ta ansvar 

i en hotad värld 

En utmaning till politiker att inse allvaret. Och en utmaning 

till oss alla att reflektera över de liv vi lever. Det är Annika 

Spaldes förhoppning inför pilgrimsvandringen till FN:s 

stora klimatmöte i Glasgow i november. Hon ska leda den 

88 dagar långa vandringen. 

Det stora klimatmötet COP26 skulle 

egentligen ägt rum 2020 men sköts 

upp på grund av pandemin. På mötet, 

som officiellt heter UN Climate Change Conferense, 

ska länderna som skrev under Parisavtalet 

i december 2015 redovisa hur långt de 

kommit i begränsningarna av de utsläpp som 

orsakar klimatförändringarna. 

Sanningens minut, kan man säga. 

Också till Paris ordnades pilgrimsvandringar 

från olika håll i Europa för att påverka 

politikerna och sätta fokus på allas vårt ansvar 

för skapelsen. Då bar man med sig en vattenflaska 

som en symbol för livet på jorden. 

Den svenska delen av årets vandring är en 

del av Svenska kyrkans projekt ”Färdplan för 

klimatet”, en färdplan som säger att kyrkan 

ska vara klimatneutral senast 2030. Uppdraget 

att ordna vandringen har Pilgrimscentrum i 

Vadstena fått tillsammans med Linköpings, 

Växjö och Lunds stift. Act Svenska kyrkan är 

också med på tåget. 

”Pilgrim’s walk for future” är temat för vandringen 

till Glasgow, och tanken är att man 

både ska väcka opinion och ge tid för reflektion 

över allvaret i hotet mot klimatet och den 

kristnes ansvar i en hotad värld. 

Den 18 juli är det samling i Vadstena, avmarsch 

dagen därpå, sedan går man söderut 

mot Danmark och Tyskland. I Münster är 

det tänkt att pilgrimer från Polen och Tyskland 

ska ansluta, förmodligen ansluter också 

pilgrimer från Paris under vägen. Och senast 

den 1 november ska vandrarna vara framme i 

Glasgow. 

Det fordras en hel del logistik för att få det 

att fungera; var ska man gå, var ska man äta, 

var ska man övernatta? Den som ska leda det 

arbetet är Emil Selse tillsammans med ett 

team från Pilgrimscentrum. Vandringsledare 

är Annika Spalde, välkänd diakon, författare 

och aktivist med ett förflutet i Göteborg, nu 

boende i Örnsköldsvik men på väg till Vadstena. 

– Det är fantastiskt att få vara med i en så 

stor satsning av kyrkan, säger hon. Jag är glad 

och tacksam. 

Vad har du för förhoppningar inför vandringen? 

– Att det ska bli tydligt att vi i kyrkan insett 

att nu behövs det radikala åtgärder för att 

rädda klimatet. Det är den politiska sidan. 

Men jag hoppas också vandringen utmanar 

till personlig reflektion över hur vi lever våra 

liv och inspirera till ändringar för att minska 

klimatpåverkan. Exempelvis att inte flyga på 

semesterresan. Jag hoppas att många inser att 

det finns en befrielse i att leva enklare. 

Tanken är att Annika Spalde ska gå med 

hela vandringen. 

– Kanske blir det några dagar då jag får vila 

både kropp och själ, säger hon. 

Intresset för pilgrimsvandringen har 

varit stort, inte bara från kyrkliga kretsar, 

utan även från organisationer som Svenska 


Naturskyddsföreningen och 

Världsnaturfonden. 

Vandringen ställer samma 

krav som Fridays for future: 

att hålla den globala temperaturökningen 

under 1,5 grader, 

följa Parisavtalet, säkerställa 

klimaträttvisa samt lyssna 

på den samlade vetenskapen. 

Man vill också uppmuntra till 

egen reflektion och uppmana 

till egna steg för klimaträttvisa 

och hållbarhet. Så kan 

vandringen både bli en protest 

och en inre pilgrimsresa. 

Nå, Emil Selse, hur långt 

tänker du gå själv? 

– Det är inte bestämt, säger 

han med ett skratt. Men några 

dagsetapper blir det nog. 

Och jag är sugen på att vara med sista sträckan 

till Glasgow. 

Vad är dina förhoppningar för vandringen? 

– Att det ska bli ett lyckat evenemang med 

stort engagemang för klimatet, och att vi ska 

få en positiv genklang i Glasgow. Och vi hoppas 

kunna skapa en pilgrimsled som fungerar 

även efter klimatmötet. Vi tänker bygga leden 

digitalt så att alla kan följa den. Jag hoppas det 

blir en medial och kyrklig succé! 

Pilgrimsleden Vadstena-Hamburg är tänkt 

att få namnet S:t Birgittas led. 

Även de som bor utanför 

”huvudleden” genom Östergötland-Småland-Skåne 

ska 

kunna ansluta. 

– Vi vill verkligen uppmana 

att skapa anslutande vandringar 

och möta oss på vägen, 

säger Emil Selse. 

Alla som går ska få en 

bönebok och uppmanas att 

följa en och samma rytm med 

vandring, andakter och måltider 

oberoende av var man går. 

Vad händer när ni är framme 

i Glasgow? 

– Det är inte klart, men 

vi har kontaktpersoner i 

Glasgow som vi ska planera 

tillsammans med. 

Pilgrimsansvariga Carina 

Frykman på Göteborgs stift 

säger att man inte ordnar någon direkt anslutnings 

till klimatvandringen. 

– Men vi uppmanar dem som ordnar andra 

pilgrimsvandringar i stiftet att använda temat 

”Pilgrimswalk for future”, säger hon. 

Text: Lasse Bengtsson 

Mer info: På www.pilgrimscentrum.se finns senaste 

uppdateringarna av planeringen. 


Krönika | Martin Ärnlöv 

Korsvägar eller engagemangets 

kompasskurs? 

Inte sällan när vi människor får möjlighet 

till lite längre samtal, så pratar 

vi om vägval i våra liv. Det kan vara 

ungdomar inför gymnasiet, nyutbildade 

som letar första jobbet, mitt i livet om 

en kärleksrelation går att reparera och 

bygga vidare på – ämnena och situationerna 

är många. Bland mina vänner, där 

många nu liksom jag är i ålderskategorin 

50+, är det lätt att se att många av de 

verkliga vägvalen som skett inte märks 

förrän efteråt, när man ser tillbaka. Vad 

som visade sig vara betydelsefullt, gick 

ofta inte att ana just då. 

Ibland kommer vi förstås till en 

korsväg (som den här tidningen heter), 

och då tvingas vi välja just där. Men 

egentligen tror jag inte att ett människoliv 

består av så många sådana vägval – 

där alternativen varit tydliga, samtidigt. 

De finns förstås, i alla våra liv, men för 

de flesta inte så ofta. Istället blir det val 

längs vägen, till synes mindre men där 

effekten ändå kan bli större. Särskilt den 

kumulativa. Det handlar mer om vilken 

kompasskurs vi tar ut, och försöker följa. 

I mitt arbete på Röda Korset pratar vi 

mycket om Handlingskraftiga Medmänniskor. 

Jag tycker om de orden, 

vart och ett för sig och ännu mer 

tillsammans. Vissa sådana människor 

kan man verkligen tro har superkrafter 

och oändlig energi, men de allra flesta 

är väldigt vanliga personer. Om vi 

räknar ihop alla frivilliga – och vi gör 

ju ofta det, samlar de stora talen – så 

är det över 25 000 frivilliga hos oss i 

nästan alla Sveriges kommuner. Det 

är verkligen jättemånga människor! 

Men bryter man ner det stora talet – 

och vi gör ju det också, följer statistik 

… – så får läsningen finare konturer. 

7 622 frivilliga har varit engagerade i 

second hand. 1 363 har drivit språkcafé. 

169 har besökt häkten och förvar. 877 

har gett annat stöd till migranter och 

ensamkommande flyktingbarn. Och nu 

blir talen ansikten på människor. 

Jag minns Miroslav, som jag följde med 

en kväll i gruppen som varannan vecka 

besöker Migrationsverkets förvar i 

Kållered. Vi spelade rundpingis, fikade 

och skapade ett avbrott i långtråkigheten. 

Och Anna-Karin, som sorterar 

klädgåvor i second hand-butiken i 

Kungsbacka, och har så många goda 

idéer om hur butiken kan hållas öppen 

trots pandemin. Och Christina, som 

hjälper flyktingungdomar i Vänersborg 

med både matteläxan och den hopplöst 

snåriga migrationsjuridiken. 

Ibland kan behoven av engagemang 

omkring oss te sig övermäktiga, och 

tröskeln hög att ta sig över. På ena 


25 000 frivilliga är inte bara 

statistik. Röda Korset talar om 

Handlingskraftiga Medmänniskor, 

människor med superkrafter 

och oändlig energi. Som 

till exempel håller igång second 

hand, språkcaféer och är med i 

besöksgrupper. 

(Foto: Johan Bävman) 

sidan gungbrädet sitter du själv – på 

den andra upplevelsen av ansvar, 

plikt, åtagande. Om det blir för stort 

och tungt, kliver man av innan man 

förlorar markkontakten och fastnar 

utan att komma av. Det gäller att hitta 

balanspunkten – jag förmår inte allt, 

men detta kan jag och gör jag. Och för 

den enskilda människan du möter om 

du ändå väljer att göra det, i just den 

stunden så är faktiskt just det precis allt. 

Ingen annan måttstock. Sant engagemang, 

direkt reflekterat. 

En god vän pratade om humanitära 

insatser som Sisyfos-arbete. Ni vet, 

den grekiska legenden om kungasonen 

som tvingades rulla ett stort stenblock 

uppför ett berg, och hela tiden fick 

börja om från början när han tappade 

greppet. Jag tror vi måste komma ifrån 

den bilden. Både inom kyrkan och 

Röda Korset behöver vi fundera på hur 

vi lockar människor med engagemang 

att kanalisera det för den goda saken? 

Hur kan vi göra det lättare, ge stöd att 

se det stora i det lilla? Förstå att vi alla 

brottas med samma frågor. Måste jag? 

Nej. Vill jag? Ja, antagligen. Orkar jag? 

Kanske. Om jag inte är ensam, utan får 

hjälp. Om vi är flera som drar åt samma 

håll. Nyttar det något till? Absolut. 

Då kan vi se mosaikens kraft, hur alla 

olika enskilda bitar bygger upp de stora 

perspektivens helhet. 

En fin sak jag fått ärva är gammelfarmor 

Martha Olavas psalmbok. Jag 

hann sitta i hennes knä när jag var 

riktigt liten, men inte mycket mer innan 

hon dog. Så tummad är sidan med 

hennes favoritvers: 

Ett vänligt ord kan göra under 

Det läker hjärtats djupa sår 

Det är ett ljus i mörka stunder 

En hand, som torkar ögats tår 

Ett vänligt ord är änglabud, 

En hälsning ifrån Herren Gud 

Där finns det ju, igen. Det lilla engagemangets 

stora betydelse. För ett vänligt 

ord till övers, det har vi ju alla. Låt oss 

slösa lite med det. Redan nu, idag. 

Martin Ärnlöv 

Generalsekreterare, Röda Korset 


Svenska Kyrkans Unga erbjuder en plats för barn och unga att upptäcka och dela kristen tro. Och det är en plats och 

en möjlighet för ungdomar att komma till tals och lära sig demokrati i praktiken. 

Unga får verktyg för att 

bli experter på demokrati 

Svenska Kyrkans Unga verkar inom Svenska kyrkan, som 

finns i hela landet, och har därmed en unik möjlighet att 

nå barn och unga som annars kanske inte skulle komma i 

kontakt med varken föreningslivet eller den kristna tron. 

På köpet får de unga en demokratiska fostran som kan ge 

dem en röst i både kyrka och samhälle. 


» Utan min bakgrund i Svenska Kyrkans Unga hade 

jag nog inte suttit på de platser jag sitter på idag. 

Svenska Kyrkans Unga är en öppen 

gemenskap av barn och unga som vill 

upptäcka och dela kristen tro. De har 

sedan starten år 1993 arbetat med att fostra 

barn och ungdomar i demokratiska former genom 

att ge unga verktyg för att göra sina röster 

hörda. Men vilken betydelse har Svenska 

Kyrkans Unga för Svenska kyrkan? Och hörs 

unga röster i kyrkan och i vårt samhälle idag? 

För att reda i dessa frågor tog jag ett samtal via 

Zoom med ett gäng som är väl insatta och har 

olika perspektiv. 

Kyrkomötet antog 2018 en motion om att 

Svenska Kyrkans Unga är Svenska kyrkans 

officiella barn- och ungdomsorganisation, ett 

viktigt beslut för rörelsen. 

– Det finns en uttalad vilja att vi ska vara 

Svenska kyrkans barn- och ungdomsorganisation. 

Men det finns en del kvar att göra skulle 

jag säga, menar Jakob Schwarz. 

– Dels om man ser till vårt ekonomiska stöd 

i relation till hur mycket resurser kyrkan omsätter 

och dels i vilket ansvar vi får och hur vi 

involveras i olika beslutsprocesser. Det verkar 

som om man inte vågar släppa in ungdomsrörelsen 

helt, något Jakob tror beror på hur hela 

samhället ser på unga. 

– Det finns ju en risk att unga ska komma 

med krav som inte alls stämmer överens med 

det som vuxna tänkt ut i förväg, säger han. 

Svenska Kyrkans Unga är en viktig stomme 

i många församlingars barn- och ungdomsarbete. 

Men synen på rörelsen och relationen 

till moderorganisationen varierar mellan olika 

församlingar. I Harplinge-Steninge pastorat 

får de unga ofta komma till tals och församlingen 

ser lokalavdelningen som en självklar 

referens i relevanta frågor. 

– Vår församling är väldigt stöttande och de 

tycker det är bra att vi vill engagera oss, säger 

Tilda Ljungberg. 

– Jag blir alltid glad av att höra om de exemplen 

som Tilda pratar om, där samarbetet 

mellan lokalavdelning och församling funkar 

bra. Men det är inte alltid så. Jag ser dessvärre 

också församlingar där ledning och personal 

mest ser lokalavdelningsengagemanget som en 

extra arbetsuppgift, berättar Jakob. 

Ju fler medlemmar lokalavdelningen har, 

desto mer hörs och syns man. Och då kan fler 

unga också komma till tals. Men vissa församlingar 

ser inte vinningen med att ansluta sig 

till Svenska Kyrkans Unga. Och anledningarna 

till det är säkert många. Både Hanna, Tilda 

och Jakob tror att det inom kyrkan finns en 

del fördomar om organisationen. 

– Många tror att man bara fokuserar på 

formalia eller att man skulle vara oerhört teologiskt 

radikala, menar Hanna Broberg. Men 

det finns ju en mångfald även bland Svenska 

Kyrkans Ungas medlemmar. 

– Det finns en bild av att vi är en intresseorganisation 

som företräder ett visst intresse 

inom Svenska kyrkan. Men vi är en medlemsrörelse. 

Det är medlemmarnas röst vi 

företräder. Våra uttalanden beror ju på vilka 

frågor som driver medlemmarna för tillfället, 

fortsätter Jakob. Han kan dock till viss del 

hålla med om kritiken att det ibland läggs mer 

fokus på formalia än själva innehållet. 

– Vi kan lätt hamna i diket att vi engagerar 

oss mer i strukturen än i att hitta strukturer 

för engagemanget. Och det är inte bra, då 

tappar man förståelsen för vad organisationen 

finns till för, menar han. 

Därför arbetar man mycket med att hitta en 

bra balans mellan formalia och verksamhet. 

Men det är ju också så, trots allt, att det är just 


de demokratiska formerna och formalia som 

Svenska Kyrkans Unga är experter på. 

Svenska Kyrkans Unga arbetar regelbundet 

med att stötta och utbilda unga i demokratiska 

former. Där kan man få verktyg för att 

genomföra en idé, bland annat via coacher i 

årsmöten, workshops i hur man skriver en 

motion eller gedigna styrelseutbildningar på 

lokal-, distrikts- eller förbundsnivå. 

I skolan pratar man mycket om demokrati 

och vikten av att alla får komma till tals. Men 

Hanna, som till vardags arbetar i mellanstadiet, 

upplever att det där görs på ett mer ideologiskt 

plan. I Svenska Kyrkans Unga jobbar 

man mer konkret. 

– Jag tror att det för med sig något gott att 

man fostrar barn och unga i demokratiska 

former, formalia och mötesteknik utöver den 

undervisning som skolan erbjuder. Utan min 

bakgrund i Svenska Kyrkans Unga hade jag 

nog inte suttit på de platser jag sitter på idag. 

Det är där jag har lärt mig formerna och fått 

verktygen, berättar hon. 

Tilda berättar hur det fungerar med formalia 

i hennes sammanhang i lokalavdelningen. 

De protokollför alla sina möten och tycker 

att det är en viktig del, men oftast formulerar 

de att-satser och liknande i efterhand för att 

spara lite tid. 

– Vi lägger hellre tid på att planera verksamhet 

och har grundliga diskussioner för att 

säkerställa att vi alla är överens om vad det är 

vi vill, berättar hon. 

Jakob ser att det är en viktig utmaning 

idag att få människor, och speciellt unga 

människor, att förstå vad det innebär att vara 

ett demokratiskt samhälle och han säger: 

– Det finns ganska starka krafter just nu 

som utmanar demokratin och framför allt 

drar nytta av att vara bra på det för att kunna 

ta över och få in sin egen agenda. På det sättet 

tror jag att det är bra att vi fostrar våra medlemmar 

till att vara experter i demokrati. 

Jakob upplever, ifrån sitt perspektiv, att 

ungas röst absolut hörs idag. Dels via De 

Ungas Kyrkomöte, där barn och unga samlas, 

diskuterar och tycker till om motioner som 

ska behandlas i Kyrkomötet. Dessa förmedlas 

därefter vidare till Kyrkomötets ledamöter. 

Och dels genom att Svenska Kyrkans Unga 

finns med som remissinstans och referensgrupper 

på nationell nivå. Han tror också att 

ungas röster hörs även på stifts- och församlingsnivå. 

– Svenska Kyrkans Unga finns idag i cirka 

300 församlingar och även om jag naturligtvis 

menar att vi är den bästa och mest rimliga 

vägen för att engagera unga så finns det många 

församlingar som arbetar på andra sätt med 

att låta unga röster höras, bland annat via 

adjungerade platser i kyrkoråd och liknande, 

säger han. 

Hanna är av en lite annan åsikt. 

– Jag måste ändå sticka ut hakan och säga 

att ur mitt perspektiv hörs inte unga tillräckligt. 

Oftast blir jag det unga alibit och jag är 

alldeles för gammal för att vara medlem i 

Svenska Kyrkans Unga. I Göteborgs stift har 

dock Distriktsstyrelsen och Församlingsutskottet 

regelbundna samverkansmöten och 

det är ju jättepositivt. Men jag skulle vilja att 

det utvecklades ännu mer, menar hon. Hanna 

anser också att arbetet med Barnkonsekvensanalyser 

skulle behöva bli bättre och Jakob 

följer upp den tråden. 

– Jag följer ju det arbetet nationellt och ser 

ändå att det händer en del. Det blir exempelvis 

allt vanligare med barnhearings där barn 

och unga bjuds in för att ställa sina frågor och 

framföra sina åsikter. Men självklart finns det 

mycket kvar att göra. 

Kan unga höras i samhället då? Tilda upplever 

att Svenska Kyrkans Unga är en bra metod 

för att göra sin röst hörd. 

– Ibland känns det som om jag är på botten 

av hierarkin i samhället med min lilla röst. 

Men Svenska Kyrkans Unga är ett bra sätt att 

komma in i ett sammanhang där man kan få 

bli hörd. Det är en gemenskap av likasinnade 

och det är alltid lättare att göra något och 

höras tillsammans med andra, menar hon. 


Kristine Ålöv, kommunikatör för bl a Svenska Kyrkans Unga i Göteborgs stift, i samtal med Hanna, Jakob och Tilda 

om ungdomar och demokrati. Och SKU:s betydelse för Svenska kyrkan. 

– Jag måste nog ändå säga att unga absolut 

hörs om man vill höras, flikar Jakob in. 

– Klimatrörelsen drivs i väldigt stor utsträckning 

på av unga. 

Att låta unga röster höras och låta unga vara 

med och påverka handlar också mycket om 

att ge rätt premisser för att höras och för att 

kunna påverka. Ofta har unga många idéer 

men ingen reell makt. 

– Vad barn har möjlighet att påverka och 

vad de vill påverka överlappar inte alltid 

varandra, säger Hanna. Det är viktigt att man 

som vuxen ger rimliga möjligheter till medbestämmande 

och inte tänkt klart när man 

bjuder in till samtal. 

Svenska Kyrkans Unga är en av de nästan 100 

barn- och ungdomsorganisationer som arbetar 

demokratiskt i Sverige idag. Det finns allt 

ifrån religiösa och politiska organisationer till 

Sveriges Hundungdom, Unga Allergiker och 

Fältbiologerna 

– Det kanske inte innebär att alla får höra 

ens röst, men det innebär att man får höja sin 

röst inom ett visst område, säger Jakob. 

– Så det skulle jag säga ändå är en modell 

som gör att unga hörs mer i Sverige än på 

många andra håll i världen. 

Svenska Kyrkans Unga har också infrastruktur 

som få andra organisationer har. 

Eftersom man verkar inom Svenska kyrkan 

som finns i hela landet så finns möjlighet att 

nå många unga som kanske inte annars nås av 

föreningslivet och som genom en kontakt med 

kyrkan kanske kan komma till tro. Det är en 

unik möjlighet som både Svenska kyrkan och 

Svenska Kyrkans Unga behöver komma ihåg 

och ta tillvara på. 

Text: Kristine Ålöv 

Foto: Magnus Aronsson och Torgny Lindén 

Tilda Ljungberg är ordförande för lokalavdelningen 

Svenska Kyrkans Unga i Harplinge- 

Steninge, SKU-ish. Hennes roll går ut på att leda 

arbetet med en styrelse som främst fokuserar på 

att planera och utvärdera verksamhet för barn 

och unga. Hennes tankar är värdefulla i detta 

sammanhang då hon både representerar den 

unga och den lokala rösten. 

Jakob Schwarz är förbundsordförande för 

Svenska Kyrkans Unga sedan augusti 2017. 

Innan dess satt han i Förbundsstyrelsen i två år. 

Han kan i detta samtal bidra med en helhetsbild 

av organisationen och dess kopplingar till Svenska 

kyrkan på nationell nivå. 

Hanna Broberg sitter i stiftsstyrelsen i Göteborgs 

stift och som gruppledare i stiftsfullmäktige. 

Hon har sin bakgrund i Svenska Kyrkans 

Unga och har varit engagerad på alla olika nivåer 

i organisationen och kan därför bidra med tankar 

utifrån flera olika roller. 


Aktiva i kyrkovalet: 

De fick frågan av 

någon som trodde 

att de skulle passa 

De tycker olika men intresset för kyrkan förenar dem. 

Lena Eckerbom Wendel (FA), Sofia Westerdahl (POSK) 

och Johannes Fransson (S) har fått förtroende av 

medlemmarna att ta ansvar, samarbeta och utveckla 

folkkyrkan. I ett digitalt möte berättar de om sitt 

engagemang och hur de ser på sina politiska uppdrag. 

Om ett halvår är det kyrkoval igen. Listorna ska fyllas 

med kandidater till tre olika nivåer – församling/pastorat, 

stift och kyrkomöte. Jakten på medlemmar som 

kan tänka sig ett förtroendeuppdrag är i full gång. Helt lätt är 

det inte. 

– Många vet inte riktigt vad det handlar om. Och vad som 

förväntas. Tanken på ansvar är lite läskigt, tror Lena. 

Att folk tvekar inför olika åtaganden är inget specifikt för 

kyrkan. Föreningar och partier tappar medlemmar, inte minst 

är det svårt att locka unga. Engagemang finns, men det kanaliseras 

allt mindre genom de traditionella folkrörelserna. 

– Om vi inte engagerar oss fungerar inte samhället. Det 

gäller kyrkan, kommunen, idrottsklubbarna ... allt. Vi bygger 

tillsammans. Ingen annat gör det åt oss, säger Lena. 

Det ideella behövs och intresse ska styra var man lägger sin 

tid. Det finns inslag av både lust och plikt i deras resonemang. 

Vad ger engagemanget? 

– Tillfredsställelse. För mig är kyrkan en viktig del i samhället. 

Då vill jag också bidra med det jag kan, säger Lena. 


”De som är aktiva och 

engagerade i kyrkan 

ska ha mer inflytande.” 

Namn: Lena Eckerbom Wendel 

Ålder: 51 

Bor: Frändefors 

Yrke: Ingenjör, teknisk fysiker inom flygindustrin 

Demokratiskt skolad: I Moderaterna 

Partipolitiska uppdrag: Moderaterna i Vänersborg, 

sitter i fullmäktige och kommunstyrelsen. 

Kyrkopolitiskt aktiv: Partipolitiskt obunden ersättare 

i kyrkofullmäktige för samlingslistan Frändefors 

alternativ. Har tidigare suttit i kyrkorådet. 

Antal aktiva år: Elva 


”Kyrkan ska vara öppen för alla, 

och då menar jag alla.” 

Namn: Johannes Fransson 

Ålder: 30 

Bor: Visnums Kil och Kristinehamn 

Yrke: Stiftskonsulent för Svenska kyrkans unga 

och HBTQ-frågor 

Demokratiskt skolad: I Svenska Kyrkans Unga 

Partipolitiska uppdrag: Socialdemokraterna i 

Kristinehamn, sitter i kommunfullmäktige 

Kyrkopolitiskt aktiv: Sitter i kyrkomötet för 

Socialdemokraterna 

Antal aktiva år som kyrkopolitiker: Tolv 

– Glädje. Det är roligt att kunna göra skillnad, tycker Sofia. 

Kvinnorna, som båda är ingenjörer, berättar hur de hjälpt till 

att förbättra styrning och strukturer i respektive kyrkoråd. 

– Det behövs så många kompetenser inom kyrkan. Man kan 

göra nytta på olika sätt. 

Johannes, som jobbar med mångfald och HBTQ-frågor, ser 

hur han lyfter in sina erfarenheter i beslutsprocessen. 

– Att jag har möjlighet att vara en röst för andra, det är en 

häftig känsla och min största drivkraft. 

Det nickas gillande på skärmen. Och en hand-symbol dyker 

upp upp. Sofia begär ordet igen och understryker: 

– Det är verkligen meningsfullt och roligt att jobba tillsammans 

med andra som tycker att kyrkans verksamhet är viktig i 

samhället, säger hon. 

Att vara förtroendevald handlar både om att ge och om att få. 

Blickarna möts i kameran. De tre är tydligt vana vid det 

digitala umgänget. Efter ett år av corona-anpassade församlingsmöten 

kan de spelreglerna. 

– Vi har tappat småprat och fika, det är tråkigt. Men vi har 


Hur vill du och din 

nomineringsgrupp göra 

för att öka valdeltagandet 

i kyrkovalet? 

inte tappat i dialogen, tycker Sofia. 

På vissa sätt förstärks det demokratiska i det digitala. Alla på 

skärmen har lika stor ruta och de sitter på samma avstånd från 

varandra. Det jämlika tar bildlig plats på ett helt annat sätt än 

vid ett fysiskt möte. 

– Det där är intressant, flikar Johannes in. 

Men åter till det kyrkopolitiska: 

Vad krävs av den som vill engagera sig i styret av Svenska 

kyrkan? 

På Karlstads stifts hemsida står det att de förtroendevalda ska 

bidra med ”kunskap, idéer och framåtanda”. 

– Engagemanget för kyrkan behövs. Det är grunden. Man 

måste tycka att kyrkan är viktig. Det gäller oavsett vilken nomineringsgrupp 

man ställer upp för. Sen vill man olika saker 

med sin kyrka. 

Om detta råder konsensus. 

Stig Axelsson, Partipolitiskt 

obundna i Svenska kyrkan 

(POSK), Kristinehamn 

– Arbeta för en kyrka med församlingen 

i centrum, som är fri från partipolitiska 

grupperingar och där tro och handling 

talar samma språk. Ett budskap som 

ska förmedlas genom samtal, sociala 

medier och press. 

Tron då, hur kristen måste man vara? 

– Ingen frågar om du har Jesus i ditt hjärta. I kyrkan finns det 

plats för de som tror, tvivlar och söker, säger Johannes. 

– Öppenhet och acceptans är viktigt, och man måste vara 

medlem, men man behöver inte kunna sätta ord på sin tro, 

tycker Lena. 

– Det är sunt att diskutera och tvivla. Det gör alla. Det har 

jag lärt mig under de här åren, säger Sofia. 

Hur hamnade ni i kyrkopolitiken? 

Alla svarar samma sak; de fick frågan. Av någon som trodde att 

de skulle passa. 

– Det är något att tänka på. Vi behöver fråga dem som är 

med i verksamheterna. Och göra det enklare att engagera sig. 

Alla kanske inte kan ta på sig uppdrag för fyra år framåt. 

Men att delta i en arbetsgrupp som ordnar årets kolloverksamhet, 

eller ansvarar för kyrkkaffe är lättare. De som söker sig 

till kyrkan måste fångas upp och erbjudas delaktighet utifrån 

intresse och möjlighet, resonerar de. 

– Det är viktigt och vi kan inte förlita oss på att de anställda 

sköter det där. Alla måste hjälpas åt att rekrytera, säger Lena. 

Sofia berättar att de som väljs till församlingsråden i Kristi- 

Margareta Larsson Nisser, 

Borgerligt alternativ (BA), 

Alsters kyrkby 

– I de här tiderna med pandemin är det 

otroligt många fler som vänder sig till 

kyrkan. Fler på de digitala gudstjänsterna. 

Och fler yngre som vill vara aktiva i 

kyrkan. Det gäller att ta vara på det och 

fortsätta synas och höras. Jag tror på 

sociala medier framför dyra annonser, 

och att vi förtroendevalda är aktiva i 

våra egna flöden. 





i kyrkovalet? 

Jonas Chongera, Sverigedemokraterna 

(SD), Forshaga 

– Vi försöker inrikta oss på att upplysa 

om kyrkans betydelse i samhället. Tro 

och traditioner är viktiga för människor. 

Jag tror att pratar vi mer om det så 

kommer medlemmarna att vilja rösta. 

Stig-Arne Persson, Kristdemokrater 

i Svenska kyrkan 

(KR), Vålberg 

– Jag tror att vi får ett ökat valdeltagande 

till följd av pandemin. Fler har 

upptäckt vad som är viktigt i livet och 

söker sig till kyrkan. Vi måste synas i 

samhället, och sociala medier kommer 

att få en större betydelse det här valet. 

Det är viktigt att vi är aktiva. 

nehamns pastorat ställer upp på två år istället för fyra. Det har 

gjort det lättare för nya att våga prova. Sen får de gärna ta två 

år till om de vill. 

– Smart, konstaterar Lena från hemmakontoret i Frändefors. 

Johannes tycker att ungdomar ska erbjudas adjungerade 

platser i styrelser och utskott, också något som testats i Kristinehamn. 

Dels är det ett sätt att få in de ungas perspektiv, dels 

skolas de in i det demokratiska beslutsfattandet. 

Vanligtvis tar det ett tag innan de förtroendevalda får de 

tyngsta posterna. Sofia är ett undantag. Hon ställde upp för 

POSK i Kristinehamn förra valet. Resultatet blev över all förväntan. 

Nomineringsgruppen som var ny på den lokala nivån 

gick från 0 till 40 procent. 

– Vi blev största gruppen. När vi fick ett så tydligt förtroende 

från medlemmarna ville vi ju bemanna posterna. Det krävdes 

att de som stod på listan gick in. 

Sofia blev kyrkorådets ordförande. Hon sitter också i utskotten 

som hanterar budget och personal. 

– Det är roligt. Jag har lärt mig ofantligt mycket men känner 

också att jag kan bidra. 

Johannes är yngst av de tre men den som hållit på längst med 

politik. 

– Jag älskar det här. Jag är en demokratisk nörd. 

Han lärde sig mötesteknik och beslutsprocesser genom 

Svenska Kyrkans Unga. Vid 18 ställde Johannes upp i den partipolitiskt 

obundna gruppen Ung i kyrkan. 

– Det var skitspännande. Vi fick två mandat i stiftsfullmäktige 

och hade stora planer. Målet var att lyfta vårt unga perspektiv 

och utmana etablissemanget. 

Han har nyss fyllt 30 och räknas fortfarande som ung i det 

kyrkopolitiska sammanhanget. Däremot är Johannes inte längre 

obunden utan socialdemokrat. Han sitter både i kyrkomötet 

och är aktiv inom kommunpolitiken. 

– Jag gillar tanken att människor kan tycka så olika och ändå 

bete sig anständigt. 

Sammanträdesformatet är väl utprövat och fungerar bra. 

Formalia är en hjälp. Alla får komma till tals och det finns 

utrymme för kompromisser. Johannes jämför med samtalsklimatet 

på sociala medier, där avarter leder till både hot och hat. 

Det är bekymmersamt. 


– Debatten i fullmäktige kan vara tuff, men 

när den är slut är vi vänner. 

Att människor kan mötas, ha olika åsikter 

och diskutera civiliserat är en förutsättning 

för demokratin, oavsett arena. 

Dags då för ett ämne där åsikterna går isär; 

partipolitikens roll i Svenska kyrkan. 

Vem ska bestämma? 

– Medlemmarna i församlingen. Demokratin 

bör utgå från de som är aktiva, från deras engagemang 

i kyrkan. Och på den kartan finns 

inte partipolitik med, säger Sofia. 

Johannes invänder direkt: 

– Jag tycker definitivt att partipolitik finns 

med på den kartan. 

Lena ställer sig på Sofias sida, men inte fullt 

ut. De får en minut var att förklara sina ståndpunkter. 

Johannes utvecklar sin övertygelse: 

– Jag är socialdemokrat överallt, det är mina 

värderingar. Det spelar ingen roll om jag sitter 

som förtroendevald i kyrkan eller i kommunen. 

Jag är och vill vara socialdemokrat. 

För honom är det en fråga om öppenhet och 

en garanti mot den som röstar. 

– Det är tydligt vad jag står för. 

Men bakom finns ett parti som styr, menar 

Lena och Sofia, som vill ha makt över hur 

kyrkan utvecklas. En rest från tiden då kyrka 

och stat hängde ihop. 

Hur märker ni det? 

– När partiet frågar ställer man upp. Alla 

med förtroendeuppdrag sitter inte där för att 

de bryr sig om kyrkan, säger Lena. Och det 

märks på engagemanget. Vissa ser man till 

exempel aldrig på en gudstjänst. 

Johannes replikerar snabbt: 

– De opolitiska sliter inte heller ut kyrktrösklarna. 

”Partipolitik hör inte 

hemma i kyrkan.” 

Namn: Sofia Westerdahl 

Ålder: 51 

Bor: Kristinehamn 

Yrke: Ingenjör, gör underhållsanalyser inom industrin. 

Demokratiskt skolad: I nykterhetsrörelsen 

Partipolitiska uppdrag: Inga 

Kyrkopolitiskt aktiv: Kyrkorådets ordförande i 

Kristinehamn för POSK, Partipolitiskt obundna i 

Svenska kyrkan. 

Antal aktiva år: Tre 





i kyrkovalet? 

Ingemar Scott, Frimodig 

kyrka (FK), Dals Ed 

– Det behövs fler och tydliga alternativ 

att välja på. Utvecklingen mot lokala 

samlingslistor i församlingarna minskar 

medlemmarnas intresse för valet och 

gör det ointressant. Sen ska vi inte jaga 

högt valdeltagande till varje pris. Det 

finns de som registrerar sig som medlemmar 

bara för att rösta och sedan 

lämnar kyrkan efter valet. Det är ett 

kryphål som jag vill få bort. 

Inga-Lill Röhr, Socialdemokraterna 

(S), Kristinehamn 

– Vi får börja med att berätta att det 

är val i höst. Jag tänker på våra egna 

medlemmar i partiet, fackligt aktiva 

och förtroendevalda. De måste få information 

om att valet är viktigt. Sen 

förstagångsväljarna, de som fyllt 16, får 

vi inte glömma bort. Vi borde besöka 

gymnasieskolor men med covid-19 

situationen blir det svårt. 

– Självklart ställer jag upp i kyrkovalet för att jag är engagerad 

i kyrkan och tycker att den är viktig. För mig finns 

ingen motsättning. Vi har många socialdemokrater som är 

aktiva i kyrkan och vill påverka som socialdemokrater. 

Att partipiskan når in i kyrkan håller han inte med om. 

Däremot att valsystemet är ett arv från statskyrkan. Men 

Johannes tycker att direktval är det mest demokratiska alternativet. 

Lena och Sofia vill se ett förändrat valsystem. 

– Svenska kyrkan bör styras som vilken organisation som 

helst. Att medlemmarna röstar på en årsstämma och sen utser 

styrelsen representanter till de högre nivåerna, tycker Sofia. 

Kyrkan är en fristående organisation som inte bör och ska 

skötas på samma sätt som stat och kommun, anser hon. 

Lena, som är moderat med tunga uppdrag i sin hemkommun 

men står på en samlingslista i församlingen, håller bara delvis 

med. 

– Jag skulle vilja ha mer personval på församlingsnivå, där 

är det så mycket viktigare vem du är som individ. Visst, jag 

är moderat, men att jag är ingenjör, mamma, kyrkvärd och 

körsångare är viktigare och har större betydelse för mitt engagemang 

i församlingen. 

Hon vill se samlingslistor på församlingsnivå. Men till övriga 

nivåer behövs någon form av ideologisk kompass, tror hon. 

– Jag kan se en viss finess med det. 

Folk i allmänhet är vana att orientera sig i en höger/vänsterskala. 

Sofia däremot vill helt bort från det tänket. Hon har sina 

rötter i nykterhetsrörelsen och är van att människor engagerar 

sig för saken i första hand. Då gäller principen ”mest engagerad 

och bäst lämpad för uppdraget”. 

Johannes vinkar: 

– Jaaa, jo, det är bra och det funkar i mindre sammanslutningar 

men Svenska kyrkan har nästan sex miljoner medlemmar. 

För att bevara demokratin behövs ett system som mer 

likar det vi har i de allmänna valen, säger han. 

Men frågan om valsystemet är egentligen sekundär. Valdeltagandet 

är viktigare. Om medlemmarna inte använder sin 

rösträtt skapar det legitimitetsproblem. Trovärdigheten för de 

valda minskar och i förlängningen blir det inte mycket kvar av 

demokratin. 





i kyrkovalet? 

Benny A Persson, Centerpartiet 

(C), Karlstad 

– Vi måste berätta om våra värderingar 

och vad Centerpartiet vill med 

kyrkan. Vi gör det genom sociala medier 

och personliga möten men även 

papperspress, det är inte förlegat. Pga 

coronan kanske vi inte kan stå utanför 

Ica och bjuda på kaffe och prata. Vi får 

se, men vända sig direkt till hushållen 

genom att lappa postlådor är ett bra 

alternativ. Ett ökat valdeltagande på 

alla nivåer är väldigt viktigt. 

Lars-Ola Westerlund, 

Miljöpartister i Svenska 

kyrkan (MPSK), Deje 

– Vi satsar på att nå ut med vårt valprogram 

genom sociala medier och sociala 

kontakter. Vi gröna i kyrkan betonar 

solidaritet med skapelsen. Det handlar 

om omtanken mot kommande generationer, 

med djur och natur och med 

världens alla människor. 

(MPSK byter senare i år namn till De 

gröna i Svenska kyrkan) 





i kyrkovalet? 

Sigge Andreas Widekärr, 

Öppen kyrka – en kyrka för 

alla (ÖKA), Färgelanda 

– Det viktigaste är att de personliga 

mötena, där samtalen om vad det är 

att vara kyrka här och nu, förs. Sedan 

arbetar vi för att Öppen kyrka - en 

kyrka för alla ska, representeras i flera 

församlingar i det här valet. 

– Men fler röstar. Det går åt rätt håll. 

I det förra kyrkovalet röstade 19 procent, det är rekord. Valet 

dessförinnan röstade 12,8 procent. Men kyrkovalet har ett lågt 

deltagande jämfört med de allmänna valen. I det senaste riksdagsvalet 

röstade 87 procent och i EU-valet 55 procent. 

Lågt valdeltagande påverkar mer än legitimiteten. Det gör 

också att en ny grupp som lyckas mobilisera sina väljare snabbt 

kan få stort inflytande. 

POSK i Kristinehamn är ett tydligt exempel. De gick från 0 

till 40 procent av rösterna i förra valet och blev församlingens 

största nomineringsgrupp. 

– Vi gjorde en bra valrörelse, syntes ute och var tydliga med 

vad vi ville. Vi fick medlemmarnas förtroende, säger Sofia. 

Precis som det är tänkt i en demokrati. Men när valdeltagandet 

är lågt blir också trösken till makten låg. 

– Det kan utnyttjas av grupper som har andra motiv än 

intresse för kyrkans verksamhet. Så är det. 

Att motivera medlemmarna att gå och rösta på den nomineringsgrupp 

de vill ska styra kyrkan är därför en viktig uppgift 

för alla. 

Hur ska det gå till? 

Återigen, de tre är helt eniga: 

– Vi måste synas där människor är. Både på sociala medier 

och utanför mataffären. Och vi måste tala om vad vi vill med 

kyrkan. På ett begripligt sätt. 

Text: Helena Söderqvist 

Foto: Øyvind Lund 

Lennart Berglund, Fria 

liberaler i Svenska kyrkan 

(FISK), Töcksfors 

– Engagemanget för kyrkans plats i 

samhället är det viktigaste. Vi måste 

gå folks väg. Och vara betydelsefulla. 

Lokalt i Töcksfors har vi cirka 30 

procents valdeltagande, det är högt 

och beror på ett långvarigt och starkt 

engagemang för helheten. Det ska vi 

fortsätta med. Kanalerna varierar men 

budskapet består. 

Faktaruta 

Vem får ställa upp som förtroendevald i Svenska kyrkan? 

Personen måste vara myndig, döpt och medlem i kyrkan. Hen ska 

också vara skriven på en adress i det geografiska område som uppdraget 

gäller (lokal, regional el nationell nivå). 

Vem får rösta i kyrkovalet? 

Alla som är medlemmar och senast på valdagen har fyllt 16 år. 

Vad röstar medlemmarna på? 

I kyrkovalet röstar man på nomineringsgrupper. Valet gäller vilka som 

ska styra Svenska kyrkan lokalt (församling eller pastorat), regionalt 

(stift) och på nationell nivå (kyrkomötet). 


Vi frågar! 

Inga-Karin 

Ericson 

Varberg 

Peter 

Jansson 

Karlstad 

Pernilla 

Tidlund 

Mangskog 

Vad engagerar du dig i? 

– Klimatfrågan och Fridays for future. 

Vi har hållit manifestationer varje 

fredag i Brunnsparken här i Varberg 

under ett par års tid. Vi har kunnat 

fortsätta under pandemin trots att 

vi inte kunnat ses på plats genom 

”Skostrejk för klimatet”. 

(Många som tidigare samlades på 

plats har under pandemin ställt sina 

skor på torget för att markera sin 

närvaro.) 

Varför gör du det? 

– Ja … Det är väl nästan tvärt om; 

varför inte engagera sig i vår tids 

största fråga. Det är klart att man 

måste engagera sig för klimatet och 

jordens överlevnad. 

Vad betyder det för dig? 

– Att få vara med i ett sammanhang. 

Det finns en särskild kraft i att 

vara många och arbeta för samma 

mål. Vi kan inte blunda längre, särskilt 

när det gäller så här allvarliga 

saker. Då är det fint att kunna tänka 

och agera tillsammans. Och man 

vågar mycket mer när man gör något 

tillsammans. Vi orkar kämpa om 

vi engagerar oss tillsammans. 


– Jag är med och leder meditationerna 

i domkyrkan. Vi träffas varje 

torsdag. 

Varför engagerade du dig? 

– Det började med det egna 

intresset, och ett behov av stillhet, 

fördjupning och inspiration. 

Jag kände att det funkade att vara 

en del av den här gruppen. Efter ett 

par år deltog jag i en ledarutbildning 

och sen dess har jag varit en av dem 

som leder våra tysta meditationer. 

Formen, den är ord- och objektslös, 

passar mig. 


– Meditationen är ett viktigt inslag 

för att få balans och en medveten 

närvaro i livet. Mitt engagemang 

som ledare bidrar både till att jag får 

en kontinuitet i min egen meditation 

och att jag delar med mig till andra. 

Det känns bra. 


– Musiken i kyrkan. Jag sjunger i 

kören och spelar tvärflöjt. 

Varför engagerade du dig? 

– För att det var roligt och en 

naturlig del av livet. Mamma var 

kantor och tog mig med till kyrkan. 

Jag var runt tio år första gången 

jag spelade flöjt tillsammans med 

kören. 


– Väldigt mycket och på olika sätt. 

Musiken är ett band till mamma. När 

hon dog blev det så tomt och jag 

orkade inte vara i kyrkan. Men nu 

har jag hittat tillbaka och det är en 

trygghet och en glädje. 

– Att som i kören samlas runt ett intresse 

och träffa människor av olika 

åldrar är så roligt. Jag kan komma 

trött efter jobbet och lite stressad, 

är ofta tre minuter sen. Men efter 

att vi övat och fikat och umgåtts får 

jag ny energi. Känner mig pigg när 

jag åker hem. Det är samma känsla 

som efter en joggingtur. 

– Sen tycker jag att musiken är en 

viktig del i kyrkan och jag vet att 

den betyder mycket för många. Det 

är roligt att kunna bidra. 


Barnkören Trudelutten sjunger i julbönen från Åmåls kyrka. 

Lii Helgesson läser julevangeliet ur den nya barnbibeln. 


Stort genomslag för 

TV-gudstjänst 

Efter julens TV-gudstjänster i SvT har församlingen och de medverkande 

fått många positiva reaktioner och en och annan fråga 

från tittarna. Också från människor som säger att de normalt inte 

brukar följa gudstjänsterna i TV. 

Julbönen från Åmåls kyrka slog tittarrekord 

med 845 000 tittare. Kyrkoherden 

Lotta Cohén blev tv-kändis på kuppen 

och fick ta emot glada tillrop från kända och 

okända. I affären, på promenaden, i mail och 

telefonsamtal. Människor som var imponerade 

av de fina, varma och professionella sändningarna 

från Åmål. 

Lotta berättar att det var med tudelade 

känslor som de tackade ja till att låta SvT komma 

och spela in julgudstjänsterna. 

– Jag tycker faktiskt att det är svårt med 

predikan i juletid, alla kan ju alla texter. Och 

musiken är så given. 

Men Ellinor Wiman, en av församlingens 

musiker, skrev en sång till den yngsta barnkören, 

Trudelutten, som Lotta kunde utgå från. 

”Om jag ser åt samma håll som Gud, så ser jag 

dig, och dig och alla andra.” 

Och de okonstlade barnen pekar, när de 

sjunger i julbönen, på församlingsborna som 

sitter i bänkarna och effekten är slående. Alla 

blir inkluderade, de som sitter i bänkarna och 

de som sitter i TV-sofforna och som just sett 

Kalle Anka och väntar på Karl Bertil Jonsson. 

”Jag tänker mig att det är vad julevangeliet handlar 

om. Att med Guds ögon se världen, för att sedan 

möta den med kärlek och värme. 

Herdarna gick ut från stallet och prisade Gud 

för vad de varit med om, berättar Lukas. Herdarna 

berättade om änglakören och budskapet om världens 

Frälsare. De gick ut för att berätta om Guds 

närvaro i världen, till dem som ännu inte ”hört och 

sett”… att försöka se världen med Guds ögon. Ögon 

fyllda av kärlek och värme, ögon villiga att sträcka 

ut en hjälpande hand till den som behöver, ögon 

öppna för nya möjligheter och en värld där varje 

människa blir sedd. Om jag ser åt samma håll som 

Gud ser jag ju dig och alla andra.” 

(utdrag ur Lotta Cohéns julbön) 

Genomslaget blev otroligt. De flesta församlingar 

som fått genomföra TV-gudstjänster 

kan vittna om samma sak; många, många 

tittar. Fler än man kan ana. 


Lotta, Ellinor och Liam Cotton, som jobbar 

ideellt med konfirmander och musik, är överens. 

Det var ett arbetsamt och tidskrävande 

projekt de varit med om, men verkligen värt 

det! 

– Vi alla har fått personliga hälsningar. Men 

det har också kommit många reaktioner till 

församlingen. Också från utflyttade Åmålsbor 

som glatt sig åt att återse kyrkan. 

Några direkta negativa kommentarer har 

de inte fått. Däremot frågor. Om verkligen 

alla musiker och sångare var församlingens 

”egna”? Varför Bibel 2000 användes? Frågor 

om altartavlan, om evangelieprocession, om 

liturgi. 

– Så det var också fint, att vi fick svara på 

frågor, menar Lotta. 

Många konstaterade också att de normalt 

inte brukar följa gudstjänsterna i TV, men 

nu tittade. Eftersom de kände en samhörighet 

med Åmål och med dem som deltog. Att 

människor kände stolthet över sin bygd och 

stolthet över dem som deltog, speciellt barnen! 

– Eftersom inspelningarna skulle göras samtidigt 

som vi har en pandemi, så såg vi ju bara 

de delar där vi själva var med, berättar Ellinor. 

Texterna spelades in för sig, psalmsånger för 

sig och körerna för sig. 

– I vanliga fall när vi förbereder en gudstjänst 

har vi en röd tråd, men nu skulle vi ju 

göra pusselbitar som sen produktionsbolaget 

skulle sätta samman till en helhet. 

– Det kändes märkligt, men därför var 

det så glädjande att det blev så bra. Att det 

verkligen kändes som en helhet, att det var på 

riktigt när det sedan sändes. 

Allt detta blev extra tydligt för kyrkoherden 

själv som insjuknade i Covid-19 när inspelningarna 

skulle börja. 


Det är så evangeliet fungerar, menar Lotta, 

» 

det tar sin egen väg. 

– Jag var så ledsen, tyckte verkligen det var 

sorgligt att jag inte skulle få vara med, berättar 

Lotta. Så jag är verkligen tacksam att produktionsteamet 

kom tillbaka tre veckor senare 

och spelade in min julbön! 

Förberedelserna för TV-gudstjänsterna har 

varit omfattande. I nästan ett års tid har framför 

allt musiker och sångare övat. Först trodde 

man att Åmåls sändningar skulle visa adventstiden, 

men sedan ändrades det till julen. 

– Jag blev superglad, utbrister Liam, jag 

som inte behövde bekymra mig om allt det 

administrativa. Jag kunde verkligen njuta av 

att jobba med all julmusik. Nu blev TV-inspelningarna 

en bonus, i avsaknad av all den 

musik vi brukar göra i december. 

– En konsekvens blev också att, när pandemin 

ställde allt på ända, så drog vi ungdomar 

ihop olika gäng, vi hängde i olika kyrkor och 

platser och spelade in. I december startade församlingen 

en Youtubekanal och trots att det 

inte gjorts mycket reklam så har ändå väldigt 

många sett inslagen. Femtusen människor 

såg sändningen från en grotta i Fröskog med 

Åmåls lucia och fler än tusen såg inspelningen 

”Musik i julnatten” inspelad i Tösse kyrka. 

Också Ellinor gläder sig åt inspelningarna. 

Varje kör blev renodlad, fick ha sin egen scen 

och barnen fick vara ifred. Många, många har 

hört av sig med glädje över allt det barnen 

förmedlade, att de var sig själva, självklara. 

Flickan som drar i klänningen, pojken som 

hänger på altarringen, flickan som tar av sig 

diademet. 

och det kändes så viktigt nu när många inte 

fick gå till kyrkan, att de kunde se och höra 

barnen. 

Att låta barnen vara med i gudstjänsterna, i 

tv-sändningarna, blir det för vår skull, för oss 

som tittar. Eller är det för barnens egen skull? 

– Båda delarna, säger Ellinor. Jag vill lära 

dem sångteknik, vill att de ska vara stolta 

att de lärt sig sjunga. Jag vill möta dem med 

respekt. 

– Men tron är också viktig, så jag är noga 

med vad jag väljer för texter. Jag undviker 

”troende” sånger, som ”Jag älskar Jesus, yeah, 

yeah”. Då har jag hellre en text som rymmer 

både tro o tvivel. När jag själv skriver texter 

väljer jag hellre: Jag får tro, istället för Att jag 

tror. 

Johannes Söderberg, producent på SvT för 

gudstjänsten poängterar att han inte vill göra 

”evangelisations-tv”, utan vill skildra det som 

sker. (Se separat artikel). Men med tanke på 

den stora spridning som programmen fått, så 

blev det kanske evangelisation ändå? 

– Det är så evangeliet fungerar, menar 

Lotta, det tar sin egen väg. Detta visar på 

styrkan i evangeliet, att det når ut. Vi svenskar 

är ju väldigt försiktiga av oss, man smygtror 

hellre än säger öppet att man är troende. SvT:s 

gudstjänster inbjuder till detta, att man får 

smygtro! Får känna glädje och få stärka den 

lilla tro man har. 


Foto: Johannes Söderberg 

I församlingen har man pratat mycket om 

körtrappan, att körerna ska omfatta alla åldrar. 

Och det blev nu tydligt i sändningarna. 

– Barnen går rakt in i hjärtat, menar Ellinor 


Johannes Söderberg vid tv-kamera. Foto: Max Wahlund. 

Trovärdighet berör? 

Vad har den amerikanska presidentinstallationen och 

SvT:s gudstjänster och helgsmål gemensamt. De förmedlar 

en trovärdighet som berör. För producenten 

Johannes Söderberg är just beröring är ett huvudord. 


Jag tror att människan är en homo religiosus, 

» 

alltså en religiös människa. 

Det kanske är en paradox. Att i Sverige, 

som sägs vara det mest sekulariserade 

landet i västvärlden, sänder Public 

Service sextio gudstjänster om året i SvT. 

Betydligt fler än våra grannländer. 

Dessutom sänds, sen 50 år tillbaka, en 

Helgmålsringning varje lördag med ca 350 000 

tittare! 

– Vårt uppdrag är att sända från olika 

platser i hela landet. Vårt uppdrag är också 

ekumeniskt, berättar Johannes Söderberg, 

präst och producent sen trettio år tillbaka. I 

takt med att det nya mångfaldiga Sverige vuxit 

fram så följer vi vårt religionsuppdrag allt 

bredare! 

– Vi visar på ett Sverige med denna mångfald. 

Vi visar judiska och muslimska högtider, 

vi sänder från frikyrkor, från katolska och 

ortodoxa kyrkor, likaväl som från Svenska 

kyrkans kyrkor från norr till söder. 

Johannes betonar att redaktionen inte är ute 

efter att göra evangelisations-TV utan man 

vill skildra det liv som finns, det liv som redan 

pågår i offentliga rum, som finns i det samhälle 

som Public Service ska bevaka. 

Men har tron någon plats i det offentliga 

samtalet? Eller finns den bara i de speciella 

rummen? Tron som uteslutande privat, som 

inte ska torgföras offentligt? 

– Jag tror att människan är en homo 

religiosus, alltså en religiös människa. Det 

finns i människans väsen en dragning till det 

transcendenta, till det som finns bortom. Vad 

finns bortom stjärnrymderna, vad finns bortom 

det vi kan se och mäta? Den känsligheten 

finns kvar, men det religiösa språket har gått 

förlorat. 

– Vi kan mötas i en längtan, eller i en känsla 

av att det finns något större. Men om vi inte 

kan dela språket längre, hur ska vi då kunna 

mötas? 

Vi möts i vårt samtal om trons plats i det 

offentliga rummet dagen efter Joe Bidens 

installation som USA:s president. En installation 

som präglades av mängder med kristna 

förtecken, med böner och hänvisningar till 

Bibeln. 

– Vi svenskar blir ju lite frågande till det 

starka religiösa inslaget, vi förstår inte vad det 

står för. Vi förstår inte att det faktiskt tillhör 

den amerikanska självbilden. ”In God we 

trust” står det ju till och med på dollarsedeln 

och det kommer till uttryck en sådan här dag. 

– Baksidan av detta är ju det majoritetsanspråk 

som installationen indirekt visade på. 

I Sverige har vi inte längre ett enhetssamhälle 

och Johannes menar att det är viktigt att 

bejaka mångfalden. 

– Men hur kan vi på ett trovärdigt sätt 

kommunicera religionens ärende så den berör 

människor? Det ärende vi har om ett gott budskap, 

om att ljuset vinner över mörkret och att 

godheten vinner över ondskan. Trots allt! 

– Beröring är ett huvudord för mig. Det är 

fascinerande att den amerikanska installationshögtiden 

berörde oss starkt. Det beror 

nog mycket på att Joe Biden själv var trovärdig, 

när han till exempel talar om förluster 

i livet och alla vet hans berättelse om egna 

förluster av hustru och barn. Det finns en 

klang i honom, som är trovärdig. Den klangen 

har intresserat mig när vi producerat våra 

gudstjänster och helgsmål. Den klangen går 

alltid bortom de talade orden och kodas intuitivt, 

inte minst av människor som inte ingår i 

en religiös kontext. 


Johannes Söderberg inifrån OB-bussen, sändningsbussen. Foto: Per-Ola Hellberg. 

Om vi fortsätter att jämföra oss med det 

amerikanska samhället så utstrålade installationshögtiden 

en trygghet i tron. Tron som 

fortfarande är en självklarhet, på ett sätt som 

den inte är i Sverige. Men om tron bara är 

en privatsak och vi dessutom förlorar språket, 

hur ska då människans längtan efter en 

mening kunna mötas? Hur blir trons roll i vårt 

framtida samhälle? 

– Jag tror den kommer förändras, tilltalet 

och språket kommer att förändras. Jag hoppas 

man också släpper in de teologiska perspektiven 

på ett samhälle, på en demokrati, på en 

existens i kultur- och samtidsdebatterna. 

– Jag skulle gärna se att teologin blir alltmer 

”rumsren”, att den tas tillvara som en resurs 

och inte anses irrelevant. Som någon sa, det 

där med Gud, det är lite genant. Mest beroende 

på att vi saknar uppdaterad kunskap, tror 

jag. Vår självbild är egocentrisk och hela vårt 

projekt av självförverkligande gör teologin 

umbärlig. I det svenska välfärdsbygget fanns 

ju också tanken att tron på Gud skulle tyna 

bort, han behövdes inte mer … 

– Men Gud är större, större än våra begrepp, 

större än våra parametrar. Det är ju just 

detta som provocerar, att vi inte kan greppa 

tillvaron. Vi kan inte förklara Gud, det tillhör 

Guds väsen. 

– Jag skulle gärna se en större tolerans för 

att det religiösa perspektivet är relevant. Vi 

har så mycken kunskap, men så lite vishet. 

Teologins närvaro i den allmänna samhällsdebatten 

skulle kunna tillföra en existentiell 

dimension som vi helt saknar idag. 

Helgsmålsringningen är en av de äldsta, ännu 

sändande programtitlarna i Sveriges Television. 

Programmet har sänts varje lördagskväll 

i femtio år! De första programmen var 


annorlunda mot idag. Klockringningen hördes 

genom hela programmet och det visades bara 

bilder från kyrkans exteriör och ”radioprästen” 

Gunnar Dahmén med flera berättade kort om 

kyrkan och läste söndagens bibeltext. 

Idag sänds fortfarande programmen från 

många av landets kyrkor med medverkande 

från den egna församlingen, men även från 

livets egna ”vardagsrum” som ett sjukrum, ett 

fängelse, i bildkonsten. 

Tittandet har fortsatt vara hög genom åren, 

mellan 200 000 och 400 000. En förklaring 

kan vara bra sändningstid, lördagar strax 

före kl 18, en annan det korta formatet. Fem 

minuter. 

– Klockklangen rör vid något tidlöst i vår 

postsekulära samtid, menar Johannes. Det 

binder samman rötter och sammanhang, långt 

över generationsgränser och tid. Intresset 

för programmet tillmötesgår kanske även ett 

tidlöst och urmänskligt behov av en stunds 

stillhet och eftertanke. Av att ta en paus. 

Pandemin har självklart påverkat, både utbudet 

och tittande. Tittandet har ökat, under 

julen till exempel slogs rekord på löpande 

band. Julbönen från Åmåls kyrka sågs av 

850 000 tittare! 

– Våra gudstjänster under förra året har 

även blivit ett slags tidsdokument, ett trovärdigt 

dokument av den här epoken. En coronatillvaro 

med tomma bänkrader, men ändå med 

nerv och känsla. Program som fortsätter att 

beröra. 



Krönika | Gert Gelotte 

Predika alltid … 

Det är vad vi gör med vår tro som är 

viktigt, inte vad vi säger om den. 

Detta gäller såväl inåt mot kyrkans 

medlemmar som utåt mot samhället 

runt oss. 

”En gemenskap omkring ordet, 

dopets bad och nattvardsbordet”. Hur 

vinner vi människor för det? Genom att 

vara relevanta. För ögonblicket ser det 

inte så bra ut. 

Svenska kyrkan befinner sig i tre kriser 

samtidigt, medlemskris, ekonomisk 

kris och identitetskris. 

Förra året valde 54 440 personer att 

lämna Svenska kyrkan. Svenska folkets 

exodus ut ur Fädernas kyrka är en 

årligen återkommande nyhet. Medlemsstatistiken 

presenteras i januari varje 

år med en djup suck i Kyrkans Tidning 

och texter på temat vad skall vi ta oss 

till för att nå ut med vårt budskap? 

Fast i år var det lite annorlunda. Sucken 

fanns där, men närmast av lättnad. 

Det blev inte så illa som prognoserna 

varslat om. Inte så illa som bottenåret 

2017 då 96 578 svenskar lämnade och 

faktiskt lite bättre än genomsnittet för 

2000-talet som är 60 863 utträden. 

Samtidigt finns inträdena att glädja 

sig över. Dock i snitt bara en tiondel så 

många som utträdena. Men liten tröst 

är också tröst och bra förklaringar finns. 

Den givna är att Svenska kyrkan inte 

längre får sina medlemmar serverade 

av staten. Varenda en måste övertygas, 

antingen att bli medlem eller att stanna 

kvar. Då är det kanske inte så illa som 

det ser ut. 

Står sig de dystra prognoserna kommer 

ändå nästan hälften av svenska 

folket att vara medlemmar av Svenska 

kyrkan år 2030. För en organisation 

med frivilligt, inte helt billigt medlemskap 

är det en anmärkningsvärd siffra. 

Ingen annan kommer i närheten. 

Men trots alla dessa medlemmar är 

Svenska kyrkan i djup ekonomisk kris. 

Som gift med en kyrkorådsordförande 

kan jag inte undgå att förstå varför. 

Med färre medlemmar följer krympande 

ekonomi. Samtidigt krymper 

inte uppdraget. Alla, även icke medlemmar, 

förväntar sig att Svenska kyrkan 

skall finnas över allt, dygnet runt, 

ständigt redo när hon behövs. 

I själva verket ökar uppdragets omfång. 

I en storstad som Göteborg är det 

inte socialtjänsten utan kyrkorna och 

deras frivilligorganisationer som håller 

i folkhemmets sista skyddsnät. Det är 

till kyrkan den hemlöse och hungrige 

vänder sig när ingen annan hjälper. 

Dilemmat blir extra tydligt i församlingar 

och pastorat som Nylöse med få 


etalande medlemmar, många kyrkobesökare 

och oändliga behov av allt från 

gemenskap till matkassar och hjälp med 

myndighetskontakter. 

Med medlemskris följer också en 

existentiell kris, fördjupad av ett snabbt 

avtagande intresse för gudstjänstlivet. 

Det som anses förverkliga kyrkans huvuduppgift 

och egentliga uppdrag – att 

sprida Guds ord och uppmuntra oss att 

leva som Jesu lärjungar. 

På 25 år har antalet gudstjänstdeltagare 

halverats och statistiken för dop, 

konfirmation, vigslar och jordfästningar 

är ingen uppmuntrande läsning. 

Så vad är det som Svenska kyrkan gör 

fel? Är det teologin, ordvalet? Som jag 

uppfattar krisdebatten är det många 

som anser det. Själv deltog jag för några 

år sedan i en studiecirkel som mynnade 

ut i ett försök att rädda arvssynden, att 

göra den begriplig för människor för 

vilka teologins språk och symbolvärld 

är obegriplig och därför ointressant. 

Mitt bidrag blev till sist en fråga: Till 

vad behöver vi arvssynden? Det lilla 

barnet som skall döpas är ju bortom 

synd och skuld, moraliskt sett ett vitt 

papper, ett oskrivet blad. 

Kan nya ord göra kyrkan relevant? 

För en del, kanske. Vi är ju trots allt 

några stycken som gärna vrider och 

vänder på vår tro i teologiska termer. 

Men för det stora flertalet tror jag 

inte teologi, gammal eller ny, kan göra 

kyrkans budskap mer relevant. För 

världen omkring oss är det inte hur vi 

formulerar vår tro som väcker nyfikenhet. 

Det helt avgörande är hur vi lever 

vår tro. 

”En gemenskap omkring ordet …” 

Vilket ord? Vad är det för ett ord som 

skall samla oss till en gemenskap? 

”Ordet” kan förstås som en formulering, 

en trosbekännelse eller som 

bibeltexten. Men som jag ser det är ”ordet” 

framförallt Guds tilltal, alltså Jesus 

och en gemenskap omkring Jesus är något 

helt annat än en gemenskap kring 

den ena eller andra trostolkningen. 

I varje fall om vi med trostolkning 

menar formuleringar i ord. Men det 

behöver vi inte mena. Att antalet gudstjänstdeltagare 

sjunker innebär inte att 

färre människor går i kyrkan. Massor 

av människor går i kyrkan, fast på lite 

andra sätt. 

Själv går jag gärna i högmässan, men 

bekänner min tro gör jag hellre på en 

pilgrimsvandring eller med ett pass som 

volontär. 

Tända ljus, sjunga i kör, lyssna på 

musik eller bara sitta en stund i en tom 

kyrka är också en trosbekännelse. 

Handlingar och symboler är långt 

viktigare än ord för många kristna, 

kanske flertalet. Bejaka det och fler 

kommer att finna kyrkan relevant. 

Så en natt när jag har svårt att sova 

bläddrar jag i ett nummer av Kyrkans 

tidning. På sista sidan längst ner 

till höger ser jag Cimabues berömda 

porträtt av Franciskus och bildtexten, 

ett citat: ”Predika alltid, om nödvändigt 

med ord”. 

Exakt! Det är ju det jag vill säga och 

nu har jag sagt det. 

Gert Gelotte 

Journalist, krönikör och ledarskribent 


Jag kallade mig inte kristen 

– jag såg mig som politisk 

Anna Ardin har i tio år levt skuggan av Assange. Men det är 

inte det som lett Anna till den kristna tron. 

– Jag tror att det sätt som jag är kristen på egentligen är 

det vanligaste, säger Anna. Gud finns och han har en kärlek 

och en uppgift för mig. 

Stödet Anna Ardin fått, sen hon klev 

fram ur Julian Assanges skugga, har varit 

så massivt, så stort att det inte länge 

funnits utrymme för hatarna. 

– Under den svåra tiden visste jag att Guds 

nåd bygger på sanningen, på en djupare form 

av rättvisa. Att Gud ser vad som är sant och 

inte är det. Det hjälpte mig mycket. 

Anna berättar om att när hon utsattes för 

övergrepp, när hon sen gick till polisen och 

sen drabbades av detta enorma hatdrev, så 

fanns också självrannsakan där. Borde hon 

gjort annorlunda, var det egentligen hennes 

fel? Då, när hon kände sig alldeles ensam, att 

ingen stod på hennes sida. 

– Men nu, när jag fått chansen att berätta, 

så visar det sig att det finns rättvisa domare 

också i den här världen! 

Några veckor har nu gått sedan Anna Ardin 

klev in i TV-sofforna och berättade att hon 

var en av de två kvinnor som anmälde Julian 

Assange för sexuella övergrepp. Om hur 

några dagar sommaren 2010 kom att förändra 

hennes liv totalt. Om hur hon i tio års tid varit 

utsatt för ett fullkomligt osannolikt drev av 

hat, hot och konspirationsteorier. 

Bakgrunden är att Julian Assange, förgrundsgestalt 

i organisationen Wikileaks, 

bjudits in till ett seminarium i Stockholm av 

Kristna Socialdemokrater, Broderskapsrö- 

relsen (numera Socialdemokrater för tro och 

solidaritet). Wikileaks hade nyligen släppt 

hemligstämplade dokument som avslöjade 

grova krigsbrott i Irak och Afghanistan. 

Visselblåsarsajten visade filmklipp där amerikanska 

militärer skjuter civila irakier från 

en helikopter. Anna arbetade för de kristna 

socialdemokraterna och av säkerhetsskäl ville 

Assange bo hemma hos henne. 

Boken I skuggan av Assange – mitt vittnesmål 

är utformad som en dagboksberättelse. Den 

finns också som ljudbok, där Anna själv läser. 

Effekten är stark, som lyssnare kommer jag 

Anna oerhört nära. Hennes ambivalens av 

närheten till Assange i den lilla ettan, sorgen 

över en tidigare brusten relation, solidariteten 

med Wikileaks, glädjen över det massmediala 

genomslaget av seminariet, övergreppen, 

tvekan inför polisanmälan och dess konsekvenser. 

Fortsättningen är nästan outhärdlig. I tio år 

väntar Anna på att det ska bli rättegång, en 

rättegång som aldrig blev av. Då ger hon ut 

sin bok och där beskriver hon hur hennes liv 

rasade samman. Drevet mot henne i sociala 

medier är som en storm, hon utses till Sveriges 

mest hatade kvinna, journalister väntar på 

henne på jobbet, hon tvingas flytta ut ur sin 

lägenhet. 

Drevet pågår globalt och sträcker sig över 


flera år. Varje gång något nytt händer kring 

Assange, hans vägran att vittna, hans vägran 

att infinna sig till polisen, hans tillflykt till 

någon ambassad, då blåser stormen åter upp. 

När hotbilden är som starkast skickar polisen 

henne utomlands, det kostar mindre än 

livvaktsskydd. Med färgat hår och en vän vid 

sin sida gömmer hon sig i Barcelona. 

De svåra åren har också innehållit annat. 

Anna har gift sig, fått två barn och utbildat 

sig till diakon. Just nu forskar hon på Ersta 

Sköndal Bräcke Högskola om civilsamhällets 

förutsättningar att göra avtryck. I fjol kom 

hennes bok Politisk och profetisk diakoni där 

hon argumenterar för att kyrkan ska våga 

bråka när nödvändiga förändringar behövs. 

Men det är inte skuggan av Assange som lett 

Anna till den kristna tron. Trots att hon inte 

växt upp i ett kristet hem har hon hela tiden 

vistats i de kristna miljöerna. Kyrkans barntimmar, 

ungdomsgruppen, körsången. 

– När jag gick med i Metodistkyrkan insåg 

jag att jag egentligen ”varit med” i 16 år, men 

inte kallat mig kristen. Jag såg mig som politisk. 

– Jag tror att det sätt som jag är kristen på 

egentligen är det vanligaste. Gud finns och 

han har en kärlek och en uppgift för mig. Den 

kallelsen känner jag tydligt, även om jag inte 

haft det där speciella frälsningsögonblicket. 

När den då 30-åriga Anna får den framträdande 

rollen i att arrangera seminariet med 

Assange har hon många meriter i arbetet för 

mänskliga rättigheter. Redan i gymnasiet gjorde 

hon ett specialarbete om nollutsläpp för en 

klimatorganisation, ett arbete som ledde till 

jobb i Geneve, anställd av FN. 

– Jag jobbade som pressekreterare och det 

blev verkligen en kickstart för min karriär. 

De märkte att jag hade kompetens trots att 

jag bara var 19 år. Jag har fått många chanser 

under åren, men jag har också tagit dem! 

Anna blev utbytesstudent i Sydamerika och 

lärde sig spanska, för Operation Dagsverke 

reste hon runt i Honduras, hon gjorde praktik 

Gud finns och han har en kärlek och en uppgift för mig, 

berättar Anna Ardin som utbildat sig till diakon. 

på Sveriges ambassad i Argentina, jobbade 

med ett demokratiprojekt på Palmecentret på 

Cuba och var involverad i arbete för mänskliga 

rättigheter i olika delar av världen! 

Men hon var inte rustad för hatet. Samma 

dag som vi pratar kommer nyheten om att 

några av Folkhälsomyndighetens framträdande 

personer utsätts för så mycket hat och hot, 


att det krävs polisbeskydd. 

Forskare hoppar av på grund 

av trakasserier. 

Annas bok kan avgjort 

vara en hjälp till andra som 

drabbas. Genomgående i Annas berättelse är 

stödet hon får från många medmänniskor. Det 

är en imponerande lista i slutet av boken med 

tack till personer som hjälpt till, som varit 

solidariska. 

– Man kan inte vara stark om man inte får 

stöd av andra, menar Anna. Jag har också lärt 

mig en strategi, som många andra i politiken 

redan kunde, att jag inte ska försöka bemöta 

dem som ger sig på mig. 

– De har redan bestämt sig. De har ett mål, 

de vill krossa mig. Så jag vill inte ge dem mer 

utrymme, än de redan tagit. 

Anna menar att syftet med hatet mot henne 

är försök till att tysta henne. Avfärda hennes 

upplevelse, att hon ljuger. Och även om det 

skulle stämma, så är Julian Assange en mycket 

viktigare person än Anna, därför behöver inte 

han stå till svars. 

Men är detta enda grunden för hatet mot 

dig? 

– Nej, det finns en högerextrem ideologi 

som driver på. En ideologi som bygger på 

hierarkier, som t ex att män står över kvinnor, 

vita står över svarta, rationalitet står över 

känslor. 

– När de då vill komma åt mig använder 

de ofta personangrepp, argument som att jag 

är ful och en dålig människa som ljuger. De 

kommenterar min vikt och mina kläder. Men 

de vill kanske egentligen komma åt mig för 

att jag är feminist, antirasist eller försvarar 

mänskliga rättigheter. De får också stöd av att 

många så gärna vill ha svartvita förklaringar, 

Man kan inte 

vara stark om 

man inte får 

stöd av andra 

när det inte finns utrymme 

för en gråskala. 

Anna vill att det ska märkas 

att boken är kristen. 

– Vi människor har ju blivit reducerade till 

maskiner och pandemin har eskalerat detta. 

Vi ska producera och konsumera, inte ha 

sociala kontakter, inte träffas, inte organisera 

oss. Detta räcker inte för människor, vi blir 

olyckliga. Vi kan inte leva så, vi har andra behov. 

Människor kanske tror att tron har blivit 

irrelevant men det finns religiösa behov. 

– Tron är något högre än oss själva, den ger 

en mening med livet, arbetet och kampen. Här 

finns både etiska och existentiella frågor som 

religionen har svar på. 

Anna menar att avsaknaden av tron kan göra 

att människor söker sig till andra gemenskaper, 

som den högerextrema. 

– Den högerextrema rörelsen har vissa svar 

på det religiösa behovet. Jag har en plats i den 

här världen, jag är värdefull för att jag är vit! 

Tar vi bort alla människor som inte passar 

in, så får vi riket vi drömmer om. Därför blir 

rörelsen stark, de kan känna ett gemensamt 

hopp för framtiden och den bygger på kärlek 

till den egna gruppen. 

– Jag lyssnade på ett tal av Himmler, där han 

talade om utrotningen av judar. Det var ett 

känslosamt tal om att det tyska folket behövde 

uppskattning för sitt deltagande i ”Den slutgiltiga 

lösningen”. Av kärlek till det egna folket 

skulle judarna utrotas! 

– Detta är motsatsen till Guds rike där alla 

får plats. 


Foto: Joel Nilsson 


Vi frågar! 

Jacob 

Gawlitza 

Mölndal 

Hans 

Källgren 

Kungsbacka 

Sofia 

Rydell 

Hönö 


– Jag är engagerad i Fässbergs 

församling. Jag är en Ung ideell och 

jobbar främst med konfirmander, 

men även barn. 

Sedan två år har jag suttit med i 

Svenska Kyrkans Unga Fässbergs 

församling (SKUFF). 


– Jag tycker det är kul att träffa 

ungdomar och kyrkan i Mölndal är 

en bra plats för just det! 


– Kyrkans betydelse för mig är 

grymt stor. Under de senaste fyra 

åren som jag varit aktiv som ung 

ideell, har jag växt mycket som 

person. 

Det har också betytt att jag lärt 

känna människor från alla delar av 

landet i lägersammanhang. 


– Språkcaféet i Älvsåker, där vi möts 

varje vecka när det inte är corona. 

Jag är med och fixar fika, hjälper till 

med språkläxor och pratar svenska. 

Förr var jag engagerad som ledare i 

Friluftsfrämjandet under många år. 


– Jag trivs med att träffa människor, 

särskilt barn och ungdomar, att 

prata med dem och lyssna. 

Jag stöttar även några tonårskillar 

från Syrien med läxor och skoluppgifter, 

det är roligt när jag kan bidra 

med mina erfarenheter. 

Jag har lärt känna hela familjer och 

varit hemma på mat hos dem. 

– När man inte arbetar längre är det 

rätt roligt att behövas litegrann. Det 

känns bra att hjälpa till och är väldigt 

givande. 


Jag gör det för att jag vill, inte för 

att tjäna pengar eller för att jag 

måste, och jag blir själv glad. Man 

mår bra av att vara bussig! 


– Jag är instruktör inom friskvård 

och har träningspass med avslutande 

meditation ”Rörelse och ro”, 

i Hönö kyrka. Jag har också varit 

engagerad i barngymnastik och 

sjunger i ett lovsångsteam. 


– Att ta hand om kroppen och 

själen har alltid varit viktigt för mig. 

Genom att inspirera till träning/ 

meditation hoppas jag kunna sprida 

rörelseglädje till andra. 


– Ett träningspass är inte bara 

det fysiska, jag får så mycket mer. 

Möten och samtal med människor 

i ett sammanhang dit man kommer 

för att ta hand om sig själv på flera 

plan – det värmer. Jag får själv 

energi och blir glad. Det är häftigt 

att kyrkan ger utrymme att jobba 

med kroppen, som ju hör ihop med 

knoppen. Mer av detta tycker jag! 


Lars-Magnus Olovson har alltid haft ett stort 

intresse för kyrkklockor. Nu har han gjort en 

skrift om klockorna i Ljungskile. 


Klockorna bär bud 

Kyrkklockorna bär på historia. De har hörts över nejden 

genom århundraden och de bär med sig budskap. De kallar 

till gudstjänst, de ringer in helgaftnar och det nya året, men 

har också hörts vid brand och ofred, berättar Lars-Magnus 

Olovson. 

Den lille pojken fick följa med upp 

i klocktornet. Farbror Berntsson, 

kyrkvaktmästaren, trampade igång 

klockorna och sen ställde han pojken på tramporna 

och de mäktiga klockorna började ljuda 

över nejden. 

– Det var otroligt spännande, minns Lars- 

Magnus Olovson. Jag åkte bara upp och ned 

och naturligtvis var det farligt. Jag kunde ha 

trillat ner eller klämt mig, men det tänkte jag 

ju inte på. Farbror Berntsson höll antagligen i 

mig … 

Sen fick Lars-Magnus klättra upp för den 

branta trappan och se de imponerande klockorna. 

Nu har han gjort en skrift om kyrkklockorna 

i Ljungskile församling, men också 

om andra klockor, om historik, om klang, om 

tillverkning. 

– Jag är uppvuxen i kyrkan, berättar Lars- 

Magnus. Min pappa Ivar var kyrkvärd i fyrtio 

år och det har också jag varit i många år. Jag 

har också en lång tradition av att lyssna på 

Helgsmålsringningen i radion och då har jag 

fascinerats av klangen. En gång hörde jag till 

och med att det var våra egna klockor i Ljungs 

kyrka som hördes i radion. 

Redan så tidigt som i början av 500-talet e Kr, 

finns det belägg för att den kristna kyrkan 

började använda kyrkklockor i Italien. I Sverige 

finns idag minst 10 000 kyrkklockor. 

De allra tidigaste klockorna göts på kyrkbacken, 

skriver Lars-Magnus. Först gjordes en 

råform av talg och vax. Formen bakades in i 

ett lerskal och när leran brändes smälte vaxet 

och rann ut. Då fick man en tom form i vilken 

man hällde smält brons. Brons är en legering 

av framförallt koppar och tenn. Brons är hårt 

och därför har det använts till kyrkklockor, 

kanoner, svärd, prydnadsföremål och mynt. 

Klockgjutarens viktigaste arbete är att 

på klockan slipa fram rätt ton. Detta är ett 

millimeterarbete. Det bildas fem olika toner i 

klockan, diametern nedtill ger slagtonen och 

svanken ger övertonerna. Klockan finstäms 

genom att man filar bort metall från olika 

ställen. Filspånen ansågs förr ge god bot mot 

allehanda sjukdomar. 

Kyrkklockor kallas ibland Guds basuner och 

har till uppgift att kalla till gudstjänst. De 

har också använts vid brand, ofred och för att 

påkalla uppmärksamhet av något slag. Klockan 

har på grund av sin storlek, tyngd, form, 

legeringsmetod och ringningsmetod ofta en 

kraftig klang som gjort att den kan höras på 

långa avstånd. 

Med anledning av pandemin genomfördes 

en särskild klockringning i landets domkyrkor 

på nyårsafton. Klockorna ringde för att hedra 

dem som gått bort under detta pandemiår och 

för att samla tankar och känslor kring det som 

förenar oss. 

Från Luleå i norr till Lund i söder ringde 


Tänk vilken strävan människorna gjorde 

» 

för att kunna ha en kyrkklocka. 

samtliga tretton domkyrkor på nyårsafton i 

tio minuter med start kl. 18.00. Många andra 

kyrkor förenades också i klockringningen. 

Även i Ljungskile, när Lars-Magnus satte 

igång ringningen. 

Under åren som gått, sen den lille pojken 

fick ringa i kyrkklockorna, har Lars-Magnus 

samlat på information om kyrkklockor. 

– Jag arbetade i Tornedalen som veterinär 

1978, berättar Lars-Magnus, och läste då om 

Hietaniemi kyrka som ligger på en udde i 

Torneälven. 

Kyrkan var fram till år 1809 gemensam för 

människorna på båda sidor om älven. Ryssarna 

plundrade kyrkan 1716 och tog då kyrkklockan 

som inköpts 1688. Drygt tio år efter 

stölden köpte församlingen en ny klocka, för 

att ersätta den bortrövade. Vid riksgränsdragningen 

1809 i Torne älv överläts klockan till 

den nybildade församlingen i finska Övertorneå. 

Tio år senare köps en ny klocka in till 

Hietaniemi kyrka istället för den överlåtna. 

1884 får man reda på att den plundrade klockan 

påträffats i ett slottskapell utanför Sankt 

Petersburg. Då ber man att få köpa tillbaka sin 

klocka. Året efter kommer klockan tillbaka 

som en gåva från storfursten Konstantin 

Nikolajevitj. Så nu hänger det tre klockor i 

klockstapeln, storklockan (1820 års klocka), 

mellanklockan (ryssklockan) och lillklockan. 

– Det fascinerade mig mycket, när jag läste 

om den bortrövade klockan, som kom tillbaka, 

berättar Lars-Magnus. Tänk vilken strävan 

människorna gjorde för att kunna ha en kyrkklocka. 

Så när jag fick tillfälle, för några år 

sedan, åkte jag upp till Tornedalen och kunde 

ta en bild den vackra kyrkan och klockstapeln 

i Hietaniemi. 

Inte bara Lars-Magnus har intresserat sig 

för kyrkklockor. Tomas Sjödin, författare och 

pastor, har ägnat en hel bok till ett slingrigt 

sökande efter kyrkklockor och dess ton. En 

höstklar söndagsmorgon sneddar Tomas över 

kanalbron i Haga i Göteborg. Klockorna i 

Hagakyrkans torn ringer som de gjort i långt 

mer än hundra år. Det är någonting i rytmen, 

den dova, tunga klangen som får Tomas att 

fundera: Vad är det som sägs vara klangen av 

en människa, det som sjunger i själen. 

Upplevelsen i Haga blir startskottet på 

en resa som slutar med en årskonferens för 

växelringare i den lilla byn Berkswell på den 

engelska landsbygden och som resulterar i 

boken ”Ett brustet halleluja”. 

”Jag har brett ut skisser över mitt arbetsbord 

på de klockor jag finner vackrast och konstaterar 

att dessa skönt ljudande pjäser mest består 

av tomhet. En kläpp och ett skal. Omgivna av 

tomhet. Fyllda av tomhet. Också tornet där 

klockorna hänger är mest bara luft. Men det är 

just detta överflöd av tomhet som är förutsättningen 

för klockornas sång, för tomhet är 

inte enbart brist. Tomhet är också utrymme 

och resonans. Förutsättningen är att det finns 

något som ljuder i tomrummet.” 

1531 beslöt Gustav Vasa att införa en 

klockskatt. I det närmaste alla storklockor i 

kyrkorna skulle tillfalla kronan och smältas 

ned. Klockskatten i Sverige skulle betala av 

den ”Lybecksa skulden”. När kungens män 

skulle hämta klockorna i Dalarna stoppade 

dalmasarna soldaterna. Detta blev det tredje 

Dalaupproret, det sk Klockupproret 1531- 

1533. Vid den här tiden tillhörde Bohuslän 

och Halland Norge respektive Danmark så 

någon klockskatt genomfördes inte i Bohus- 


Ödskölts kyrkklocka, den äldsta i bruk varande i Sverige. 

(Foto: Vänersborgs museum) 


74 Korsväg 1 | 2021 

Kyrkklockan i klockstapeln vid Resteröds kyrka.

län. Bohusläns medeltida kyrkklockor smältes 

ner under mitten av 1800-talet för då byggde 

man större kyrkor och ville då också ha större 

klockor. Därför finns det nu bara tre klockor 

kvar i Bohuslän från medeltiden (Hogdal, 

Stenkyrka och Forshälla). 

I Lars-Magnus skrift går det också att läsa 

att det finns 92 medeltida kyrkor på Gotland. 

2013 spelade Sveriges Radio in en klockkonsert 

där över tvåhundra av Gotlands 

kyrkklockor ljöd och över hundra klockare 

medverkade. En annorlunda konsert som fortfarande 

finns att lyssna till på SR Play. 

Lars-Magnus skriver också om klockaren, 

en ny yrkesgrupp som skapades under tidig 

medeltid. Det var klockaren som skulle sköta 

klockringningen, vårda kyrkorna men som 

också skulle kunna biträda prästerna. En av 

effekterna av Gustav Vasas reformation var att 

mycket av utbildningen i Sverige avstannande. 

Uppsala universitet, till exempel, stängdes i 

närmare sjuttio år. Efter reformationen fick 

klockaren också ansvaret för att leda sången 

i kyrkorna. 1686 kom en ny kyrkolag, där 

klockarna även fick uppgiften att lära svenska 

folket att läsa. Klockarens betydelse ökade 

men uppgiften övertogs så småningom av 

prästerna. 

Det finns anvisningar hur kyrkorna kan 

använda sina klockor, men det finns en stor 

variation av ringningsseder. De vanligaste 

ringningarna är: 

• hel eller halvtimme före söndagens och 

helgdagens huvudgudstjänst 

• vid tacksägelse över en avliden, i gudstjänsten 

• själaringning, dagen efter, eller annan speciellt 

angiven dag efter att någon avlidit 

• sammanringning vid dop, vigsel och begravningsgudstjänster 

och i samband med 

urnsättning 

• vid helgmålsringning kl 18 på lördagskvällar 

och helgaftnar 

• på nyårsafton rings det gamla året ut och 

det nya in 

Många kyrkklockor har inskriptioner. Den 

äldsta i bruk varande kyrkklockan i landet 

finns i Ödskölts kyrka i Dalsland. Klockan 

är troligen gjuten under senare hälften av 

1100-talet och det är profilen (bikupeformen) 

och vissa metallanalyser som daterar klockan. 

När inskriptionen tolkats står det: ”Kristus 

segrar, Kristus regerar, Kristus härskar”. 

– Nästan varje kyrkklocka har en inskription, 

ett budskap till oss som hör klockan 

ringa, berättar Lars-Magnus. Budskap som 

förblir dolda för gemene man om ingen av 

oss som arbetar med inventarierna berättar, 

beskriver, dokumenterar och fotograferar 

dessa svåråtkomliga klenoder. Jag tycker att vi 

från kyrkan har en skyldighet att berätta om 

våra skatter. 

Tomas Sjödin skriver: 

”Jag har rört med min hand vid ett Giss. 

Hela den 5 280 kilo tunga kroppen vibrerade. 

Det var som om alla toner fanns där. Medan 

jag rörde vid tonen läste jag orden i inskriptionen: 

”Kommen, ty nu är allt redo.” 


Foto: PeO Nilsson 


Den 5,5 ton tunga Storklockan i Göteborgs domkyrka, fotograferad av skribenten strax innan den överraskande 

började ringa. 


Klockorna talar sitt språk 

Dagarna före nyår blev jag uppring av 

en journalist på TT Nyhetsbyrån. Han 

hade talat med flera inom Svenska 

kyrkan men inte fått svar på sin fråga, och så 

hamnade han hos mig. Samma dag hade jag 

skickat ett pressmeddelande om en särskild 

klockringning i landets domkyrkor. ”Med 

anledning av pandemin blir det en särskild 

klockringning i landets domkyrkor på nyårsafton. 

Klockorna ringer för att hedra dem som 

dött under detta pandemiår och för att samla 

tankar och känslor kring det som förenar oss.” 

Är detta unikt, var journalistens fråga, har 

det hänt förut att kyrkklockor i landets domkyrkor 

ringer på detta sätt? Har det hänt sedan 

krigsslutet 1945? Vilken intressant fråga, blev 

mitt spontana svar. Det har jag inte svaret på, 

men jag kan tänka högt tillsammans med dig. 

Och så blev det ett samtal om kyrkklockornas 

språk med journalisten. 

Kyrkklockornas uppgift är att kalla 

människor till gudstjänst. Så gör de och har 

gjort så länge landet varit kristet. Då och då 

kommer det frågor om kyrkklockorna kan 

ringa vid andra tillfällen, och då handlar 

det oftast om att ringa mot något, som när 

högerextrema och nazister demonstrerar eller 

mot kärnvapen etc. Det har hänt vid enstaka 

tillfällen, men inte samfällt i landet. 

Inför riksdagsvalet 2014 väcktes fråga då ett 

högerextremt parti reste runt i landet och höll 

valmöten; skulle kyrkklockorna i Karlstads 

stift ringa då? Dåvarande biskopen i Karlstad, 

Esbjörn Hagberg, sa klokt att kyrkklockorna 

ska kalla till gudstjänst och andakt, inte ringa 

mot något. Så samtidigt som de högerextrema 

talade på Sandgrundudden kallade Karlstads 

domkyrka till ljuständning och bön för alla 

människors lika värde. Och, som biskop Esbjörn 

sa, vi bjuder in till andakt och då behöver 

inte klockorna ringa omotiverat kort tid. 

Valarbetarna ville hinna upp från valstugorna 

på torget för att vara med vid ljuständningen. 

Efter tsunamin i Asien 2004 skedde klockringning 

samfällt i domkyrkorna. Det skedde i 

samband med att det hölls minnesgudstjänster 

för katastrofens offer. 

Klockringning i det offentliga rummet 

prövas ibland av miljöförvaltningar, efter 

överklaganden från privatpersoner. Det 

brukar oftast sluta med att överklagan avvisas: 

”Klockringning från kyrkor är utan tvekan en 

del av vårt nationella kulturarv och dessutom 

allmänvanlig i den mening som avses inom 

miljörätten.” 

När jag nyligen läste en bok om Göteborgsutställningen 

1923 såg jag till min förvåning 

att på invigningsdagen ringde kyrkklockorna 

i Göteborg samfällt. Men då ringde de för och 

inte mot något. Och när vi som nyinflyttade 

i Göteborg 2016 gick en guidad tur i tornet i 

Göteborgs domkyrka satte storklockan omotiverat 

igång när vi stod nedanför den, men det 

är en helt annan berättelse … 

Utöver kyrkklockorna finns det andra 

klockor som också kan höras i staden. Karlstads 

domkyrka och Tyska kyrkan i Göteborg 

har klockspel i sina torn. I Karlstad klingar 

psalmer ut över staden två gånger om dagen 

och i Göteborg ljuder i år Göteborgs jubileumslåt 

”Vi vill leva, vi vill dö i Göteborg” 

av Katarina Hemlin, skriven till stadens 400 

årsjubileum. Den senare spelas givetvis kl 

16:21 varje dag under jubileumsåret! 

Text & foto: Torgny Lindén 


Den florentinska liljan – en 

spännande och bildande bok 

Mystiken och språkfilosofin i 1400-talets Italien fascinerar 

Per Starke. Nu kommer den tidigare medarbetaren i Korsväg 

och stiftsdirektorn i Göteborgs stift med sin debutroman, 

Den florentinska liljan. 

Itio år har Per Starke arbetat med sin debutbok 

Den florentinska liljan, som beskriver 

1400-talets Europa. En första bok i en serie 

som ska räcka ända fram till våra dagar. Ett 

imponerande uppdrag! 

– Jag har velat göra en bildningsroman, som 

ska vara lite lättare att läsa än historieböckerna, 

berättar han. 

Hela sitt liv har Per varit fascinerad av historia. 

När han läste religionsfilosofi i Uppsala 

fick han upp ögonen för just 1400-talet och 

den inspirerande miljö som fanns speciellt i 

Florens. Med händelser som kom att påverka 

hela Europas utveckling av bankväsen, utbildning, 

konst, kultur, ingenjörskonst, arkitektur, 

filosofi och religion. 

Det är ett myller av människor i boken, uppemot 

hundra historiska personer. Alla personer 

är sanna (utom två) och de befinner sig på 

platser och vid tidpunkterna som stämmer. 

Däremot har författaren hittat på dialogerna. 

– Men deras tankegångar har jag inte hittat 

på, de har uttalat sig genom böcker och brev. 

Boken startar med att ett litet flickebarn 

föds på studentområdet i Padua norr om 

Florens 1420. Tre studentkamrater blir involverade, 

Nicolaus Cusanus, blivande jurist, 

teolog, filosof, matematiker, diplomat, kardinal 

och påvevikarie, Paolo Toscanelli, blivande 

astronom och kartritare och Julianus Cesarini 

som senare skulle rädda påven att ersättas av 

ett kyrkomöte. 

Nu börjar en vindlande resa genom Florens, 

Milano, Rom. Men också utblickar till 

bland annat Konstantinopel (dagens Istanbul) 

och Dolomiterna. Huvudpersonerna är tre 

kvinnor, Mariola, hennes dotter Lucrezia och 

hennes dotterdotter Caterina Sforza. 

Cusanus och Caterina är några av de personer 

som Per Starke gärna velat berätta om. Omtalade 

och kända i sina egna länder (Tyskland 

och Italien), men relativt okända i Sverige. 

– Mitt intresse väcktes när jag läste min 

allra första lilla kurs i religionsfilosofi, minns 

Per. Det visade sig att min professor, Hans 

Hof, hade känt min mamma, så han tog sig an 

mig lite extra och visade mig mystiken och 

språkfilosofin i 1400-talets Italien. Cusanus 

fascinerade mig redan då mycket. 

Förutom Cusanus med hans radikala syn på 

påvens makt och kyrkans världsbild och Caterina 

Sforza som kämpar framgångsrikt mot 

männens allmakt, bl.a. påven av ätten Borgia 

finns många personer som kittlar vår nyfikenhet. 

Michelangelo (skulpturen Pietà i Peterskyrkan), 

Boticelli (freskerna på Sixtinska 

kapellets väggar), Donatello (Davidstatyn, den 

första nakna statyn sedan antiken), finansimperiet 

Medici, Leonardo da Vinci, Johannes 

Gutenberg (tryckarkonstens fader), den heliga 

Birgitta m fl. 

”Vilken fantastisk bred kunskap om 

1400-talet. Italien, Florens, konsten och 

konstnärerna och inte minst den radikala 


Under flera år var Per Starke ansvarig utgivare för och skribent i Korsväg. Nu har han gett ut sin debutroman. 

teologin, då och idag. För blinkningarna mot 

dagens situation är väl inte bara något som 

jag vill läsa in utan är också något medvetet?” 

skriver ärkebiskopen emeritus KG Hammar 

om boken. 

– Han kanske menar mina beskrivningar av 

kvinnors starka ställning, språkets möjligheter 

att tala om Gud och den medvetna religionsdialogen, 

tror Per Starke. 

”En spännande och bildande bok som håller 

ihop filosofi och passion. Gång på gång utmanas 

det beräknande förnuftet av insikt 

och vishet. Dessutom givande att läsa 1400- 

talets historia ur kvinnors perspektiv” skriver 

ärkebiskop Antje Jackelen. 

Dessa två är inte de enda som ger Per Starke 

beröm för hans insats. Bibliotekstjänst, t ex 

gav Per Starke högsta betyg, ”briljant”, för 

boken, något som är högst ovanligt för en 

debutant. 

Så visst är det en bedrift han gjort. Förutom 

att ha studerat teologi i sju år, haft chefsuppdrag 

i olika branscher, varit stiftsdirektor i 

Göteborgs stift, ansvarig utgivare och skribent 

för Korsväg arbetar han nu som chef inom 

Svenska kyrkan med ansvar för digitalisering 

och samverkan. Och har dessutom hunnit med 

att skriva denna bildningsroman. 

– Jag har ju hållit på i tio år, förklarar Per 

Starke! Varje lördag- och söndagsmorgon 

klockan sju till nio har jag arbetat med den! 

– Nu ska boken översättas till turkiska och 

sen förhoppningsvis andra språk. Turkiska är 

naturligt tack vare religionsdialogen i boken 

och Konstantinopels fall. Trots att muslimskräcken 

var enorm på 1400-talet skriver ändå 

Cusanus sin roman Om trosfred. Det var stort! 

Nu när Per Starke är klar med sin första bok 

ska han skriva en bok om varje århundrade 

fram till idag. Men inemellan ska det också 

bli en bok om ledarskap, exemplifierad genom 

Dag Hammarskjöld. I fortsättningen lär det 

inte bli tio år för varje bok, grunden är redan 

lagd. 

”Gud är en oändlig cirkel vars centrum är 

överallt och vars omkrets är ingenstans.” 

Nicolaus Cusanus 


Foto: Mikael Ringlander 

Den florentinska liljan 

Per Starke 

Storge 


Bibelstudium | +Sören Dalevi 

Matteusevangeliet på sju dagar 

De fyra evangelierna är vår kulturs 

viktigaste böcker. De är viktiga 

inte bara för att förstå vår kristna tro; 

evangeliernas betydelse för den europeiska 

kulturen, de europeiska språken 

och den europeiska historien är så stor 

att den är omöjlig att överskatta. Det är 

genom evangelierna vi får berättelserna 

om och budskapet från Jesus. 

Trots att denne man aldrig reste 

längre än 30 mil från sitt hem, trots att 

han aldrig skrev någon bok och trots 

att han växte upp som en obetydlig 

snickare i en perifer och avlägsen del 

av det romerska imperiet, kom han att 

för alltid förändra världen. Vid sin död 

runt år 30 hade han inte ens 20 trogna 

efterföljare, 350 år senare var de 30 

miljoner. Hur var det möjligt? 

En sak är klar: utan de böcker som 

vi idag kallar evangelier hade det inte 

lyckats. Du är med andra ord på väg att 

läsa en bok som påverkat vårt samhälle 

på ett mycket omvälvande sätt. 

Det är dock ett faktum att fornkyrkan 

valde att ge oss fyra evangelier och 

inte ett. Hade vi fått ett enda evangelium 

hade det på många sätt varit 

enklare. Vi hade till exempel sluppit 

motsägelser och olika uppgifter. Vad 

var till exempel de sista orden Jesus sa 

på korset? Var det, såsom Markus berättar, 

Eloi, eloi, lema sabachtani, ”Min 

Gud, min Gud, varför har du övergivit 

mig?” (Mark 15:34), eller var det som 

Matteus säger, Eli, Eli, lema sabachtani, 

”Min Gud, min Gud, varför har du 

övergivit mig” (Matt 27:46). Skillnaden 

är en bokstav: Eloi hos Markus, Eli 

hos Matteus. Anledningen till Matteus 

rättelse är versen direkt efter, där några 

tror att Jesus ropar på profeten Elia, 

och då är formen Eli mer trolig. 

Men Lukas ger oss helt andra slutord 

från Jesus, ”Fader, i dina händer lämnar 

jag min ande” (Luk 23:46), medan 

Johannes ger oss: ”Det är fullbordat” 

(Joh 19:30). I Jesusfilmer brukar man 

i normalfallet lösa detta genom att 

låta Jesus säga allt detta i följd. Men 

poängen är: det ligger en styrka i att vi 

fick just fyra evangelier, och inte ett. 

Evangeliernas mångfald är ett budskap 

i sig, som vi ibland tenderar att bortse 

ifrån eftersom vissa av oss tycker att 

avvikelser och skillnader är till för att 

släta över. 

Kristendomens tidiga kritiker var 

inte sena att påpeka motsägelserna. 

Förutom den romerska statens 

förföljelser hade de kristna även det 

intellektuella etablissemanget emot 

sig. Riksfilosofen Celsus kallade kort 

och gott kristendomen för ”en religion 

för dumma”. Men kristendomen blev 

framgångsrik trots detta motstånd. Det 


kristna budskapet vände sig till alla, 

och var så enkelt så att vem som helst 

kunde ta det till sig. Men inte nog med 

detta. Samtidigt var några av samtidens 

skarpaste hjärnor kristna, och förmådde 

formulera en kristen teologi som 

gick på djupet, och som kunde förklara 

och försvara kristendomen på ett intellektuellt 

hederligt sätt. Det fanns sålunda 

en innehållslig bredd och spets i 

kristendomen, som gjorde den extremt 

enkel och ändå intellektuellt genomreflekterad 

på en och samma gång. Det 

fanns så att säga en trons jordmån att 

växa i. Min förhoppning är att du efter 

att ha läst Matteusevangeliet ska få en 

känsla för denna trons jordmån. 

Litterär struktur 

Matteusevangeliet har en antik berättelsestruktur. 

En sådan utmärks av 

en tydlig början, mitt och slut som i 

sig vill kommunicera ett budskap till 

läsaren. I början på evangeliet betonas 

Jesus judiskhet: son av David, son av 

Abraham (1:1). Men i slutet av evangeliet 

är det det universella som betonas: 

gå därför ut och gör alla folk till lärjungar 

(28:16). Och om man går till det 

som verkar vara mitten av evangeliet, 

kapitel 15: 21-28, så kommer man till 

berättelsen om den kananeiska kvinnan. 

Hon är icke-jude, så Jesus vägrar 

hela hennes dotter, men kvinnan argumenterar 

med Jesus, och får Jesus att 

ändra sig: han helar hennes dotter. Det 

hela liknar ett judiskt bibelstudium för 

två personer (som inom judendomen 

kallas för ”Chevruta”) och där Jesus och 

den kananeiska kvinnan gemensamt 

kommer fram till en ny tolkning av de 

gamla texterna. Alltså: i början är Jesus 

jude och bara till för judar, i mitten så 

vänder det, och i slutet: gör alla folk till 

lärjungar. En tillfällighet? 

Matteus har även på andra områden 

en tydlig struktur som binder ihop 

början med slutet av sitt evangelium. 

Till exempel citeras i början av Matteus 

(1:23) profeten Jesaja, där det står att 

hans namn ska vara ”Emmanuel, det 

betyder Gud med oss”. Det blir lite 

förvirrande för läsaren, eftersom barnet 

direkt efteråt får namnet Jesus. Vi 

får vänta ändå till slutet av evangeliet 

innan vi förstår innebörden av ängelns 

ord, där Jesu sista ord ju just är: ”Och 

jag är med er till tidens slut”. Detta 

kallas på fint, retoriskt språk för en inclusio, 

där författaren binder samman 

början och slutet av sin berättelse. Med 

andra ord: det första som sägs om Jesus 

i evangeliet är att han ska vara Emmanuel, 

som betyder ”Gud med oss” (1:23), 

det sista som Jesus säger i evangeliet är 

att han skall vara med oss (28:20, d v s 

Illustration: Marcus-Gunnar Pettersson från Barnen bästa bibel 


Emmanuel). Den noggranne läsaren 

kan dessutom notera att detta med Jesu 

närvaro bland de sina – Gud med oss 

– är en frekvent återkommande tanke 

i Matteusevangeliet (se till exempel 

17:17, 18:20 och 26:29). Detta är, menar 

jag, så tydligt att det inte kan vara 

någon tillfällighet. 

Men hur läsa Matteus? 

Matteusevangeliet har historiskt sett 

varit ett av Bibelns mest lästa evangelier. 

Här finns den välkända Bergspredikan 

med, här finns den gyllene regeln 

(”Allt vad ni vill att människorna skall 

göra för er, det skall ni också göra för 

dem”), här finns Vår Fader, här finns 

de välkända sändningsorden i kapitel 

28 (som man under 1800-talet kom 

att kalla ”missionsbefallningen”), här 

finns de välkända hänsyftningarna till 

Gamla testamentet. 

Inom judendomen läser man de fem 

Moseböckerna under ett år. Man börjar 

med Första Moseboken någon gång 

under tidig höst (startdatum är olika 

från år till år, eftersom judarna följer 

månåret), och ett år senare är de klara. 

För att detta ska bli möjligt läser man 

någonstans mellan fem till sex kapitel 

per vecka. Och varje sådan veckoläsning, 

bestående av fem till sex kapitel 

bibeltext, kallas för parasha. 

Det är den strukturen jag tar med 

mig när jag nu vill utmana dig – eller 

er, om ni läser detta i en bibelstudiegrupp 

– att läsa Matteusevangeliet 

under sju träffar. Sju är som bekant ett 

heligt tal inom såväl judendom som 

kristendom, det är det fulländade talet. 

Det är dessutom ett tal som är viktigt 

för evangelisten Matteus själv, faktum 

är att evangeliet redan i kapitel 1 börjar 

med en betoning av sjutalet. Matteusevangeliet 

lämpar sig dessutom, lämpligt 

nog, att dela in i sju delar. 

De allra flesta människor under 

antiken kunde inte läsa eller skriva. 

Det gjorde att man i normalfallet hörde 

evangeliet läsas. I gudstjänsten, men 

också vid andra möten som de kristna 

hade. Matteusevangeliet tar cirka fyra 

timmar att läsa högt. I normalfallet läste 

man med andra ord inte hela evangeliet 

på en gång, utan man tog nog 

med sig det judiska sättet, parasha, att 

dela upp texten. När du nu därför läser 

Matteusevangeliet uppdelad i sju delar 

blir du således del av en tradition som 

går flera årtusenden tillbaka i tiden. 

Sören Dalevi 

Biskop i Karlstads stift 

Så läser du Matteusevangeliet på sju dagar: 

Dag 1: Kapitel 1-4, Messias är här 

Dag 2: Kapitel 5-9, Messias i ord och handling 

Dag 3: Kapitel 9-11, Att vara lärjunge 

Dag 4: Kapitel 12-16, Motståndet mot Jesus 

Dag 5: Kapitel 16:21-20, Gud tänker annorlunda 

Dag 6: Kapitel 21-25, Kungen är här 

Dag 7: Kapitel 26-28, Han är inte död, Han lever 

På Svenska kyrkans webb finns min läsguide till 

hela Matteusevangeliet, med kommentarer och 

samtalsfrågor. Du hittar den här: 

www.svenskakyrkan.se/karlstadsstift/ 

bibelguide---matteusevangeliet 


aktuella böcker 

Fyndiga 

illustrationer 

Som 8-åring läste jag Anne de Vries Barnens Bibel första 

gången. Min lillebror fick den när han döptes. Detta var 

på 60-talet. Då fanns det ju inte så mycket media för 

barn som nuförtiden. Men jag minns att den läsningen 

satte outplånliga spår i mitt barnasinne. Bibeln är ju inte 

en barnvänlig bok i originalskick men de Vries lyckades 

med att återberätta på ett fantastiskt sätt tycker jag 

och framför allt så undvek han inte de svåra delarna av 

historien. 

Karlstads biskop Sören Dalevi har tillsammans med 

illustratören Marcus-Gunnar Pettersson gjort en ny 

Barnbibel. Sören som doktorerat på barnbiblar har på 

ett fint sätt knutit ihop gamla och nya testamentet 

genom att börja med Jesus födelse och låta Maria och 

Josef återberätta Gamla testamentet för Jesus under 

flykten till Egypten. Det gör boken till en helhet. Sören 

undviker inte de svåra berättelserna om brodermord, 

syskonrivalitet, krig och förföljelse. Men jag saknar 

berättelsen om Abraham och Isac. 

Marcus-Gunnars bilder är vid första anblick ovanliga 

och lite röriga, men när man tittar närmare så är de 

inkluderande och innehållsrika. Framför allt tycker jag 

om att bilderna blandar gammalt och nytt. Det dyker 

grävskopor när Babels torn byggs och moderna soldater 

bredvid de gamla romerska soldaterna. Detta är ju i god 

tradition tillsammans med våra gamla kyrk- och dalmålningar. 

Illustrationen av vandringen genom döda havet 

är fyndig. 

Jag ser fram emot att 

Barnens bästa bibel 

läsa Barnens bästa bibel 

Sören Dalevi 

tillsammans med våra 

barnbarn. 

Votum förlag 

Att låta sig 

beröras 

Det finns böcker man börjar läsa och som under läsandet 

växer till något större än en litterär upplevelse, som bjuder 

in till nya rum och insikter man knappt visste att man 

längtade efter. Beröringen är en sådan bok. Och jag tycker 

oerhört mycket om den och kan bara uppmana: läs! 

Dansk-norska författaren Ellen Merete Wilkens 

Finnseth gör som många före henne, exempelvis Peter 

Halldorf – söker sig till kyrkans tidigaste fäder och mödrar 

för att få vägledning. Hon börjar på 300-talet då 

frågan om Jesu natur, sann Gud och/eller sann människa, 

var som intensivast, då den teologiska diskussionen 

ledde fram till Nicenska trosbekännelsen. 

Samtalen från denna tid lyfter hon in i sitt eget liv, sin 

egen kamp mellan tvivel och tro. Hon gör det öppet och 

ärligt. Det är inte fråga om teologiska tankemodeller, 

utan en brottning på liv och död, och hennes slutsats 

är att vi inte behöver vara rädda om vi hamnar i ett 

”töcken”, att ”erfarenheten av mörker och vilsenhet 

inte behöver vara tecken på att vi har gått vilse och är 

övergivna av Gud”. För ”paradoxen är att detta mörker 

bara visar sig för den som har hjärtats kompass inriktad 

mot Gud”. 

Den som vandrar i sin längtan kommer förr eller senare 

till ett öknens tomrum, där vi bara kan vänta på att 

den Andre söker upp oss. 

Beröringen 

Ellen Merete Wilkens 

Finnseth 

Artos 

Och, som hon skriver, 

till syvende och sist 

handlar inte trons vandring 

om tankens insikt 

utan om att låta sig beröras, 

bortom våra krav på 

kontroll och rationalitet. 

Gunilla Lindén 

Lasse Bengtsson 



En vandring 

genom fastan 

Maria Küchen tar oss med på en vandring genom fastan 

med utgångspunkt i fastans söndagar och buden. 

Hon skriver på ett personligt sätt och bjuder in oss att 

reflektera över vår relation till Jesus och till våra medmänniskor. 

Hon väjer inte för sina tillkortakommanden 

och uppmuntrar oss på så sätt att fundera på våra egna. 

Maria lyfter fram Petrus som ett exempel på svek 

och trofasthet. ”I Jesu händer lägger jag nu allt jag vet 

om mig själv som gör mig till Petrus, till en trolös vän och 

klippa”. Petrus fick behålla förtroendet och ansvaret att 

vara en grund att tro på. Så ser förlåtelsen ut. Skatten 

läggs i ett bräckligt lerkärl. Större trofasthet kan Gud 

knappast visa en människa. 

Maria lyfter fram vår otillräcklighet och visar på Guds 

oändliga nåd genom Jesus död på korset. Det Jesus gör 

kan liknas vid en kvinnas förlossning. Genom kärleken 

och lidandet föds ett nytt liv fram. Det erbjuds oss alla 

som är beredda att bekänna våra synder. 

När jag bröt mot buden är ett bra hjälpmedel att 

reflektera över vad i våra liv som behöver genomlysning. 

Vardagens små bekymmer kanske kan blekna när 

vi sätter in dem i ett större sammanhang. Vi som kristna 

har ju ett hopp som många människor idag saknar. 

Påsken och våren är en ypperlig tid att förnya vårt 

hopp. 

Dikter om tron 

Utan att i detta sammanhang hänvisa till specifika 

undersökningar med precisa siffror, brukar vi lite översiktligt 

beskriva oss själva ungefär så här: 

I Sverige lär ungefär 80 % av oss ta avstånd från 

organiserad religion. 

Men ca 60 % av oss är medlemmar i Svenska kyrkan. 

Enbart ca 20 % procent säger sig tro på en gud. 

Men, långt fler säger sig ”tro på något …” 

I sin diktbok Om något finns – i helhet och mångfald, 

närmar sig prästen och författaren Sven Hillert den 

längtan, det hopp och den tro som kan tänkas rymmas i 

detta vårt till synes motstridiga förhållande till tron. 

Men, han studerar och forskar inte på frågorna. 

Han söker gemenskap kring dem, uppmuntrar till 

samtal. 

Med enkla ord, i korta dikter beskriver han sin tro. 

Vad är det för något jag tror på? Och hur ska något 

vara för att jag ska kunna tro på det? 

Vad kan det betyda om något faktiskt finns? I sjukdomens 

tid … Något som ger värdighet. 

Vad betyder det att finna något att lita till och hoppas 

på i svåra tider som dessa. 

Helena Jonsson 

När jag bröt mot 

buden 

Maria Küchen 

Argument 

Gunilla Lindén 

Om något finns - i 

helhet och mångfald 

Sven Hillert 

Proprius förlag 



Trösteänglar 

Då och då får du en bok i dina händer som du vet kommer 

att följa dig genom livet framöver, en bok som på 

många sätt förstår dig bättre än vad de människor som 

omger dig gör. Vem såg mig då är för mig en sådan bok. 

Till det yttre är det en liten och vacker bok, skapad 

av Susanne Dahl och Kent Wisti. Susanne har skrivit de 

dikter som fyller boken, och Kent står för en kort inledningstext 

om trösteänglar, samt att han har målat, ritat 

eller skissat de många bilder som finns vackert återgivna 

på helsidor. Helheten är i detta fall större än summan av 

delarna, och ger en upplevelse som går bortom orden, 

som går på djupet. Som berör. 

Detta är en bok för de som drabbats av sorg och 

smärta i livet, de som drabbats av förluster de inte 

förstod hur de skulle kunna leva sig igenom. Det är en 

bok som lyckas sätta ord på det som för de flesta av oss 

förblev ordlöst. Och som ger tröst, för som det står: 

”tröst är erfarenheten av att inte vara ensam”. 

Jag vet inget om Susanne Dahl eller vilka de förluster 

är i vilka hennes dikter bottnar. De behövs inte heller. 

”Den sorg jag bär är också sorgen i dig” skriver hon, och 

det är alldeles sant. Dikterna bjuder på såväl igenkänning 

som inkänning, och det med ett språk som är både 

enkelt och precist. 

Den gud som ryms i dessa sidor är likt många av 

bilderna vag i detaljerna, 

men har en närvaro som 

Vem såg mig då 

Susanne Dahl och 

Kent Wisti 

Argument förlag 

blir kvar när allt omkring 

en rasar. Det är den gud 

till vilken du med en av 

dikterna kan säga: ”Om 

denna bägare inte kan gå 

förbi mig, drick den med 

mig.” Och han gör det. 

Låt oss samtala 

Vår kyrka är en sjungande kyrka. Varje vecka samlas 

närmare 90 000 människor i alla åldrar för att sjunga 

tillsammans i församlingarnas 4 500 körer. Körsångarna 

utgör därmed den största frivilliggruppen i Svenska 

kyrkan. Så står att läsa i boken Vi älskar att sjunga där 

Sveriges kyrkosångsförbund presenterar resultatet av 

sin omfattande körinventering. 

Boken bygger på enkätsvar från hela 93 % av Svenska 

kyrkans körer. Data har samlats in om körsångarnas 

ålder, hur ofta körerna sjunger, vilken repertoar som 

används, körernas ekonomi, mm. Vi får veta att antalet 

körer i Svenska kyrkan har minskat med 19 % på tio år. 

Antalet barnkörsångare har minskat med 22 %. Störst 

är minskningen bland ungdomskörsångarna, 45 %. Vad 

gör detta med kyrkan på sikt? Pojkar och män utgör 

endast 22 % av alla körsångare i Svenska kyrkan, varför 

är det så? 

Pandemin är en påfrestande tid för församlingarnas 

körer som inte får sjunga tillsammans på grund 

av restriktionerna. Kanske finns nu istället tiden för 

viktiga samtal om körverksamheten och hur denna kan 

utvecklas? Hur mycket måste man tro för att vara med 

i en kyrkokör? Vad längtar vi efter att få sjunga när det 

äntligen bli dags igen? Vi älskar att sjunga kan föda goda 

samtal i och om kyrkans körer. Varje kapitel avslutas 

med reflektioner och frågor för vidare samtal. Låt oss 

samtala! Ordna en digital 

Vi älskar att sjunga! 

Ragnar Håkansson 

och Marita Sköldberg 

Wessmans Musikförlag 

träff i kören där ert 

gemensamma samtal kan 

bygga goda förutsättningar 

för körframtiden 

efter pandemin. Vi ber 

och hoppas att den snart 

är här! 

Frank Lorentzon 

Ulrika Melin Lasson, 

stiftsmusiker 


Vänligen | +Sören Dalevi 

Att vara kristen idag 

Vad är det att vara kristen? Helt klart 

har betydelsen av ordet förskjutits. 

År 1957, i Almqvist & Wiksells bok för 

småskolans kristendomsundervisning, 

presenteras kristendomen genom följande 

tolv teman: 

1) naturen omkring oss, 2) trygghet, 

3) aftonbön, 4) hjälpsamhet, 5) att dela 

med sig, 6) att vara aktsam om det som 

lever, 7) kamratskap, 8) vördnad för 

gamla, 9) tacksamhet, 10) att tänka på 

andra, 11) söndag och 12) gudstjänst. 

Att vara kristen används med andra 

ord i betydelsen av att vara en hederlig, 

juste och rättskaffens människa. 

Så beskrivs inte kristendomen idag. 

Forskare som Carina Holmqvist-Lied 

och Karin Kittelmann Flensner 

har tvärtom visat att detta att vara 

kristen eller religiös idag ofta står för 

inskränkthet i skolans religionskunskapsundervisning. 

Häxbränningar, 

inkvisition, abortmotstånd, vetenskapsfientlighet 

och korståg ställs ofta i 

centrum. Att vara kristen eller religiös 

i klassrummet är synonymt med att 

vara konstig. Enbart punkten 3 och 

punkten 12 från läroboken från 1957 

skulle idag kvala in i beskrivningen av 

kristendomen. 

Vad är det som har hänt? Har kristendomen 

förändrats sedan 1957, eller 

är det skolans – samhällets – förståelse 

av kristendomen som förändrats? Du 

anar mitt svar. 

Konsekvensen har blivit en situation 

där väldigt få vill kategorisera sig själva 

som kristna. Samtidigt som de flesta 

etniska svenskar är starkt influerade av 

kristet tankegods, firar kristna högtider, 

döper sina barn till kristna namn 

och vill begravas i Svenska kyrkan. 

Och: är medlemmar i Svenska kyrkan. 

Hur ska man förstå detta? Forskaren 

David Thurfjell har försökt. I boken 

Granskogsfolk (Norstedts, 2020), som 

bygger på intervjuer med ”vanliga” 

sekulära svenskar, försöker Thurfjell 

förstå det han kallar ”sekulariserade 

svenskars existentiella djuperfarenheter”. 

En representant för denna grupp är 

Peter, som Thurfjell intervjuar. Det visar 

sig att Peter har erfarenheter av att 

det finns någonting ”vid sidan om”, och 

att Peter för en dialog med ”någonting”. 

Ofta sker det när Peter är i skogen. 

Men Peter har mycket svårt att sätta 

ord på vad det är han talar med. Det är 

en religiositet som utmärks genom sin 

ordlöshet. 


Biskop Sören i samtal med religionshistoriker och professor David Thurfjell om det outsagda. 

Thurfjell konstaterar: ”Jag vill lyfta 

fram denna ordlöshet för precis som 

alla tystnader kan den missförstås. Den 

kan tolkas som ointresse, eller likgiltighet.” 

Men så är det inte, enligt Thurfjell. 

Tvärtom ger intervjuerna vid handen 

att ”upplevelserna faktiskt är djupt 

meningsfulla och viktiga” för intervjupersonerna. 

Och Thurfjell konstaterar: 

”Det är en gammal sanning att det som 

berör människor som allra mest ofta 

förblir outsagt”. 

Och det är ofta i skogen som svenskarna 

går i dialog med detta ”någonting”, 

visar det sig i Thurfjells intervjuforskning. 

Uppenbarligen är det många 

som känner igen sig i detta, för när 

Granskogsfolk kom ut vid den här tiden 

förra året så sålde fem upplagor slut 

på sex månader. Det är helt enkelt 

så att det är många som är en del av 

granskogsfolket. 

Jag är själv en av dem. 

+Sören 

För ett samtal mellan biskopen och David 

Thurfjell om Granskogsfolk, se Karlstads stifts 

hemsida: svenskakyrkan.se/karlstadsstift 


POSTTIDNING B 

Har du flyttat eller är adressen fel? Kontakta i första 

hand din församling så att du har rätt adressupgifter 

registrerade i databasen Kyrksam. Du kan annars mejla 

till: goteborg.korsvag@svenskakyrkan.se 

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv 

eftersändning återsänds tidskriften med nya 

adressen på baksidan. Returadress: Göteborgs 

stift, Box 11937, 404 39 Göteborg. 

ps | Jonas Ransgård 

Uppdraget finns här och nu 

Kristna symboler är vinterns hetaste accessoarer. 

Så skriver Göteborgs-Posten i 

helgmagasinet Två Dagar. Artikeln handlar om 

mode men ger anledning till reflektion också 

över platsen för kristen tro i det offentliga 

rummet. Ses tron som en accessoar, ett tillbehör 

man adderar till en i övrigt färdig klädsel 

för att ge ett visst intryck? De skulle i så fall 

förklara tankefiguren att göra strikt åtskillnad 

mellan kristet och värdsligt, mellan tro och 

”vanligt” liv. 

När vi istället ser tron som grunden för 

vad vi gör och hur vi ser på livet blir det 

tydligt att förväntan på att vara kyrka i ett 

sammanhang och socialkontor i ett annat är 

orimlig. Kyrkan är kyrka i allt hon gör. Hon är 

i världen men inte av världen. 

Göteborgs stift har en ny strategi. Den 

antogs av stiftsfullmäktige i november. Den 

föregicks av ett gediget grundarbete där 

stiftsstyrelsens arbetsgrupp tog in inspel 

från församlingar och pastorat i stiftet, från 

Kyrkokansliets framtidsprognoser, från 

kontraktsprostarna och från stiftskansliets 

personal. Omvärldsförutsättningarna ger oss 

både svårigheter och möjligheter. På ett plan 

ser det svårt ut: antalet medlemmar beräknas 

minska med 20 % fram till 2030. På ett annat 

plan ser vi möjligheter i att människor söker 

meningsfullhet i vad de ägnar sitt liv och 

arbete åt. Existentiella frågor gör sig gällande i 

många olika åldrar och sociala sammanhang. 

Stiftsorganisationen prioriterar att 

främja och stödja tro för nästa generation, 

verksamhetsomställning och en kyrka mitt 

i samhället. Vi vill bidra till att det kristna 

budskapet och Bibelns berättelser är kända 

också av dem som nu växer upp. Biskop 

Susanne tog på kyrkomötet emot budkavlen 

om lärande och undervisning och vi tar 

under året fram ett program för detta. Många 

församlingar och pastorat kommer liksom 

stiften och kyrkans nationella nivå att få 

förändrade förutsättningar och ett behov 

att ställa om verksamheten efter dessa. Här 

vill stiftsorganisationen bidra med hopp, 

kompetens och erfarenhetsutbyte. Ett viktigt 

arbete är att finnas med på arenor och 

mötesplatser där vi kan bidra med kyrkans 

perspektiv i aktuella samhällsfrågor. I detta 

nummer av Korsväg kan vi läsa om det 

mångåriga arbetet med Se Människan på 

Bokmässan. Vi medverkar också i Filmoch 

vetenskapsfestivalerna och kommer 

under 2021 att för första gången delta i 

Kvalitetsmässan. Här ingår biskop Susanne nu 

i juryn för Götapriset. 

Vi lever i märkliga tider med de 

begränsningar och skador coronapandemin 

medför. Det förändrar våra förutsättningar 

men i grunden inte vårt uppdrag. Uppdraget 

väntar inte på att pandemin går över utan 

finns här och nu. Låt oss ta oss an det med 

kompetens, lyhördhet och hopp! 

Jonas Ransgård, stiftsdirektor

Korsväg 2021 1

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?