You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Perfekta, karga bergsformationer för gamarna.<br />
Naturreservat och gamarnas matstation vid Zaframagón.<br />
verna hem, men med tanke på att vi<br />
ska cykla tillbaka lyckas jag låta bli.<br />
Av samma orsak beställer vi inte vin<br />
till maten, liksom att vi bestämmer<br />
oss för att ta efterrätten senare.<br />
Tillbaka i uppförsbacke<br />
Innan vi ätit färdigt och betalat är<br />
klockan två. Nu är det bara fyra timmar<br />
kvar innan cykeluthyrningen<br />
stänger. Kanske var det därför<br />
vi rekommenderades att vända<br />
om halvvägs? När vi sätter oss på<br />
cyklarna och börjar trampa igen,<br />
känner vi att det ömmar. Aj!<br />
Alla de backar som jag glatt susat<br />
ned ska vi nu upp för. Som tur är,<br />
är vägen för det mesta plan, men<br />
gruset känns tyngre att trampa nu<br />
på eftermiddagen. Värmen i Andalusien<br />
är också någonting man ska<br />
vara medveten om. När vi började<br />
visade termometern behagliga 13<br />
grader, men nu är det närmare 28<br />
grader i solen, och vi börjar längta<br />
efter tunnlarna.<br />
Jag har alltid varit den första att<br />
predika om hur viktigt det är att ta<br />
med sig tillräckligt med vatten på<br />
bergsvandringar. Normalt har vi<br />
med oss ett par liter var och gärna<br />
en flaska Aquarius med elektrolyter<br />
som extraproviant. Denna gång tog<br />
vi dumt nog bara med oss de små<br />
vattenflaskorna. Delvis för att vi läst<br />
att man kan köpa vatten längs vägen.<br />
Men nu befinner vi oss långt bort från<br />
butiker och caféer, med bara en skvätt<br />
ljummet vatten kvar i flaskorna.<br />
Som på varje utflykt i Andalusiens<br />
natur bör man hålla sig till vissa<br />
förhållningsregler på Via Verdes. Ta<br />
alltid med mer vatten än du tror att<br />
du behöver. Tillräckligt med vätska<br />
är livsviktigt. Man kan aldrig räkna<br />
med att köpa mer längs vägen,<br />
för man vet aldrig vad man möter<br />
Vi rullar iväg, jag med stort leende, förbi<br />
ett kuperat landskap med åkrar och olivlundar,<br />
där jag stannar och fotar var och<br />
varannan kilometer. Vi kommer till den<br />
första av många tunnlar och dess perfekta<br />
eko får mig att sjunga högt. Detta går<br />
som på räls!<br />
och om eller när ställen är öppna.<br />
Förövrigt är solskydd ett måste, hela<br />
året runt – både solkräm, solglasögon<br />
och solhatt, med mindre att<br />
man har cykelhjälm, vilket vi absolut<br />
rekommenderar. Har du egen cykel,<br />
så kom ihåg reparationsutrustning<br />
och se till att du har lampa på cykeln<br />
och gärna en extra ljuskälla.<br />
Var är herden?<br />
Efter en stund får vi upp takten<br />
och kilometrarna rullar på. Vi susar<br />
igenom en tunnel och ser flodbädden<br />
och en fårflock på en bergssluttning.<br />
Jag ska just stanna för att<br />
knäppa ett foto, när jag upptäcker<br />
att några av de små har munkorgar.<br />
Så hör jag de första skallen. Jag ska<br />
nu säga att jag är irrationellt rädd<br />
för stora lösa hundar, sedan en<br />
schäferhund överföll min barnvagn<br />
när jag var lill-liten. De trofasta<br />
vallhundarna hos vår lokala herde i<br />
Ronda tar hand om över hundra får<br />
utan så mycket som ett skall, men<br />
dessa här är annorlunda.<br />
Allteftersom vi kommer närmare<br />
upptäcker jag att de är fler än jag<br />
från början trodde. Jag räknar till<br />
fyra, åtta, nej hela tolv svarta, stora<br />
hundar. De ser ut som en blandning<br />
av alla de skrämmande stora<br />
vakthundarna jag mött i mitt liv. <strong>En</strong><br />
morrar och börjar springa efter mig,<br />
precis som om den skulle känna<br />
doften av min rädsla. ”Jaime!”, piper<br />
jag medan jag vinglar iväg. ”De är<br />
inte farliga. Trampa på bara”, säger<br />
han. (Lätt för honom att säga, han är<br />
ju bakom mig…) Det enda hunden<br />
vill är att bita efter min fot, oavsett<br />
hur mycket Jaime visslar och ropar,<br />
och tunneln framför oss verkar inte<br />
alls komma närmare. Var är herden?!<br />
Jag får i stort sett acceptera att jag<br />
måste offra mitt vänstra ben, och<br />
jag är inte redo att smittas av rabiesen<br />
som jag i min fantasi tycker mig<br />
se skummande i mungiporna på<br />
den morrande hunden. ”Trampa! Vi<br />
är snart framme vid tunneln”, säger<br />
Jaime. Jag trampar mot tunnel med<br />
klappande hjärta, medan hunden<br />
hoppar mot framhjulet. Jamie försöker<br />
med alla sina hundtrix, men<br />
till ingen nytta alls, medan herden<br />
troligtvis sitter på en bar i närheten.<br />
Hade jag bara haft en pepparspray<br />
i väskan, men jag hade i alla fall inte<br />
stannat för att plocka fram den. Just<br />
när jag gett upp hoppet kommer<br />
en annan hund till min undsättning.<br />
När den illasinnade byrackan försöker<br />
bita av mig benet hoppar den<br />
andra hunden fram och försöker dra<br />
bort byrackan. ”Se, den hjälper dig!”,<br />
säger Jamie. Tillslut kommer vi in i<br />
tunnelns trygga mörker. Tack och<br />
lov blev jag inte middag för vilden.<br />
Dramat är över, men vi har fortfarande<br />
25 km kvar. Mina händer är<br />
alldeles ömma efter att krampaktigt<br />
hållit i styret, men värst är det med<br />
rumpan. Trots att man aldrig glömmer<br />
bort hur man cyklar när man<br />
en gång lärt sig det, så glömmer<br />
rumpmusklerna bort hur det är. Då<br />
jag inte längre kan sitta står jag nu<br />
och cyklar medan jag försöker sitta<br />
lite på ena skinkan när jag kan rulla.<br />
Missförstå mig inte. Vägen är fortfarande<br />
härlig, men efter 60 km på en<br />
hård sadel, direkt sol och lite vatten,<br />
börjar jag tänka som Ferdinand<br />
och letar efter olivträd som vi kan<br />
lägga oss under för en siesta. Eller så<br />
ringer vi cykeluthyraren. Men det är<br />
bara en tanke, för vi ger naturligtvis<br />
inte upp. Vi passerar naturreservatet<br />
med gamarna, som inte helt oväntat<br />
nu är stängt. Inget vatten att köpa<br />
här heller, och den sista stationen är<br />
en ruin, som vi snart påminns om.<br />
Bara ett halvt dussin tunnlar och<br />
några backar till, så är vi framme. Vi<br />
ser borgen över byn Pruna och rullar<br />
äntligen in på stationen i Olvera.<br />
Klockan är strax över fem, så vi har<br />
kommit tillbaka på rekordtid, i alla<br />
fall för oss som inte cyklar på länge.<br />
Vi lämnar tillbaka cyklarna, redo<br />
att sjunka ned i en stol på stationscaféet<br />
och beställa in litervis med<br />
vätska och en stor måltid. Men inte<br />
denna gång. De stänger kl. 17. Efter<br />
lite övertalning låter de oss i alla fall<br />
beställa ett par flaskor vatten och vi<br />
får sätta oss ned vid det enda bord<br />
som de ännu inte plockat undan,<br />
medan vi lovar varandra att vi ska<br />
vara bättre förberedda nästa gång.<br />
Väl hemma ett par dagar senare<br />
kan vi sitta på våra rumpor igen och<br />
minns bara den glada cykelturen<br />
och den gröna vägen.<br />
För mer information, se:<br />
www.viasverdes.com<br />
EN SUECO - APRIL <strong>2021</strong> 43
Change language