You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Den gyllene vägen på hösten.<br />
Jaime på en av viadukterna.<br />
Fotopaus vid naturreservatet<br />
Zaframagón.<br />
Nästa sträcka cyklar vi igenom<br />
några av sträckans med imponerande<br />
tunnlar innan vi kommer till<br />
stationen vid byn Coripe. Detta är<br />
tydligen vägen knytpunkt. Folk från<br />
närliggande trakter parkerar här<br />
för att gå eller cykla en tur innan de<br />
äter lunch på stationen. Det är massa<br />
liv och rörelse, så det är säkert en<br />
bra idé att undvika puentes (långhelger).<br />
Detta är också slutmålet för<br />
de flesta cyklister. Bara proffsen, de<br />
ovetande, eller de envisa – som vi –<br />
fortsätter. Men vi har ju kommit så<br />
långt. Vad är 14,5 km mer? Vi dricker<br />
lite av vårt medhavda vatten och<br />
fortsätter på cyklarna igen.<br />
De första tunnlarna vi<br />
kommer till är tillräckligt<br />
korta för att solljuset ska räcka för<br />
att se igenom hela tunneln. Senare<br />
kommer vi till längre tunnlar där<br />
belysningen tänds automatiskt när<br />
man cyklar in – en del drivs med<br />
solpaneler, andra med vanlig elektricitet.<br />
Omställningen från det starka<br />
dagsljuset in till mörkret i tunnlarna<br />
är tuff för ögonen, oavsett belysning<br />
eller ej. Som tur är har jag mina<br />
solglasögon fästa med ett snöre<br />
runt halsen, så att jag lätt kan ta av<br />
och på dem. Min man däremot, som<br />
har glasögon, önskar att han hade<br />
solklips som han kunde fälla upp och<br />
ned. Förövrigt skulle det vara svårt<br />
om man hade kontaktlinser, då det<br />
är mycket damm i luften i tunnlarna.<br />
garanterat kommer att ske inne i en<br />
tunnel! Det som är bra är att vi ser<br />
fordonets lyktor på långt håll och<br />
att de enligt skyltarna bara får köra<br />
max 10 km/h. Men då vi inte vet om<br />
föraren druckigt en anís till lunchen<br />
ställer vi oss i alla fall klistrade upp<br />
mot väggen i tunneln och väntar tills<br />
bilen och dammolnet försvunnit.<br />
Mellan lamporna inne i tunnlarna<br />
kan det för övrigt bli ganska mörkt.<br />
Lamporna varar ju inte för evigt och<br />
de byts nog inte heller ut direkt de<br />
går sönder. Ingen av oss har tänkt<br />
på att kontrollera om cyklarna<br />
hade lampor eller reflexer innan<br />
vi lämnade stationen, någonting<br />
som vi nu inser att vi nog skulle ha<br />
gjort. Vägbanan inne i tunnlarna är<br />
sisådär. <strong>En</strong> del sträckor är asfalte-<br />
ter den på armen. Det är inte mycket<br />
till belysning men det hjälper lite<br />
för att kunna se de största groparna<br />
innan vi landar i dem. Min man kommer<br />
efter mig och följer reflexerna<br />
på mina pedaler. Och på så sätt tar<br />
vi oss tryggt genom tunnlarna.<br />
De enda lunchgästerna<br />
Vägen fortsätter längs de vackra<br />
floderna till Guadalete och Guadalporcún<br />
och fortsätter in i rurala<br />
jordbruksområden med får och kor.<br />
Dessutom möter vi ett par lokala<br />
herrar som är ute och rider. Den<br />
sista tunneln är stängd så vi tvingas<br />
ta en omväg och andas lättade ut<br />
när vi rullar in på slutstationen.<br />
Klockan är strax över ett, så det har<br />
tagit oss lite mer än tre timmar, tros<br />
alla mina fotostopp.<br />
Skymningstunnlar<br />
Det mest speciella med Via Verde<br />
de la Sierra är, i alla fall för mig,<br />
tunnlarna. Just denna väg har<br />
inte färre än 30 tunnlar – allt från<br />
utbyggda broar till bergstunnlar<br />
över en kilometer långa, där jag<br />
provar akustiken med lite Edith Piaff<br />
och operaparodier. Tunnlarna är<br />
estetiskt vackra, med ett klassiskt<br />
1920-tals handhackat utseende<br />
och valv som återkommer med<br />
jämna mellanrum. Då inga lok tuffat<br />
igenom dem är väggarna inte<br />
nedsotade. Dessutom är de svala en<br />
varm dag.<br />
Tanken med lederna är att förbättra möjligheterna<br />
för icke-motoriserad turism, få<br />
folk att lära sig mer om naturen, bidra till<br />
hälsosammare livsstil och till utveckling i<br />
trakterna och lokal sysselsättning.<br />
Trots att vägarna är stängda för<br />
biltrafik händer det att man möter<br />
något fordon eller en pickup från<br />
någon närliggande gård under en<br />
dag på de gröna vägarna. Av egen<br />
erfarenhet vill jag påstå att detta<br />
rade, men det är nästan värre än en<br />
gropig grusväg, för man ser inte alltid<br />
de många hålen i asfalten. Efter<br />
ett par halvblinda tunnelkryssningar<br />
kommer jag på att jag har en liten<br />
ficklampa med mig i väskan. Jag fäs-<br />
Vi tittar runt inne på stationsbyggnaden<br />
som sägs vara en restaurang,<br />
men vi ser inga lunchgäster. <strong>En</strong> man<br />
kommer fram till oss och bekräftar<br />
att jo, restaurangen är öppen. Vi frågar<br />
om vi kan få ett bord i skuggan<br />
och serveras lite mat. Trots att stället<br />
känns aningen övergivet serveras<br />
maten på löpande band. Vi äter<br />
helgrillad bläckfisk och läckra tapas<br />
med aubergine och tomat samt<br />
rådjursgryta samt flera dussin av deras<br />
lokala oliver, inlagda av ägarens<br />
mamma. Hela härligheten kostar oss<br />
lite mer än 20 euro, inklusive dryck.<br />
Det är svårslaget! Jag skulle gärna<br />
ha tagit med mig en stor burk av oli-<br />
Vi kommer till den sista stationen, som ligger i ruiner.<br />
Via verde följer floden Rió Guadalporcún.<br />
42 EN SUECO - APRIL <strong>2021</strong>
Change language