En_Sueco_april_2021

Antonia föddes i byn Alpandeire (nuvarande antal invånare
260) 1936 i början av det spanska inbördeskriget.
”Min pappa dog när jag var bara 3 månader gammal, så min
mamma var själv med min bror och mig”, berättar hon. Mamman
hade fött fem barn, men de tre första överlevde inte, vilket
inte var ovanligt här på den tiden. Som änka med två små barn
tvingades hon ta alla jobb hon kunde för att kunna servera mat
på bordet hemma. Hon brukade gå nästan 19 km till Ronda för
att jobba som gårdshjälp ett par dagar. Därefter gick hon hela
den långa vägen tillbaka igen, i hennes Alpargatas-sandaler, de
typiska lokala sandalerna flätade av espartogräs.
”Vi gick överallt. Vi hade inget annat val”, säger Antonia.
Även om det fanns skolor i de flesta byar samt en resande läromästare,
så behövde mamman resa runt så mycket för att hitta
jobb så barnen gick aldrig i skolan. När Antonia var 4 år flyttade
de in i grottan Cueva del Abanico, som ligger vid den gamla
stigen mellan Alpandeire och Ronda. Vid denna tidpunkt hade
mamman mött en änkling som hon senare kom att gifta sig
med. Antonia kommer ihåg sin styvfar som un buen hobre (en
bra man). Han hjälpte dem att bygga en brödugn utanför deras
grotthus. Styvpappan jobbade för en gårdsägare och fick delar
av aveln som sin enda lön. Livet var allt annat än lätt, men de
hade i alla fall mat på bordet. ”Hela familjen gick till gården där
han jobbade och arbetade hela dagen. Det fanns inga maskiner,
så allting skulle göras för hand…”
MORMOR
Namn: Antonia
Ålder: 85
Yrke: Sömmerska
Utbildningsnivå: analfabet, men kan
skriva sitt namn och enstaka siffror.
Några år senare flyttade de till Ronda där Antonia började
som lärling hos en sömmerska. Från att hon var 12 år tills
hon blev änka när hon var 62 år, sydde Antonia kläder till
familjerna i grannskapet. De flesta betalade henne bara när
plagget var färdigt, och en del betalade inte alls. Trots att hon
inte kunde skriva hade Antonia lärt sig att plita ned enkla
nummer och bokstäver. Med det utvecklade hon ett slags
kodsystem så att hon kunde komma ihåg kundernas mått.
Om kunden inte kunde låna henne sin symaskin tog hon med
sin egna gamla symaskin under armen. Antonia kommer aldrig
glömma dagen när hon hade sparat ihop tillräckligt för att
kunna köpa en symaskin med manuell fotpedal – en enorm
förbättring! Bara flera årtionden senare kunde hennes dotter
äntligen köpa en elektrisk symaskin.
Antonia gifte sig med en fotbollsspelare och snickare 1961
och de fick tre barn.
”Jag hade gärna haft fler, men vi hade inte plats”, förklarar
hon. Hela familjen på tolv personer – hennes mamma som
återigen blivit änka, hennes bror med fru och fyra barn
samt Antonia med hennes man och barn, bodde i ett litet
tvåvåningshus. Broderns familj hade det enda badrummet,
så hennes familj fick använda utedasset på baksidan med en
gardin som dörr.
Då det mesta av makens inkomst gick till cigaretter och alkohol
var det huvudsakligen Antonia som försörjde familjen.
Liksom hennes mamma jobbade hon hårt. Hon försörjde
familjen och köpte ett hus med egna sparpengar. När hon
blev änka 1996 slutade Antonia tillslut att sy och flyttade in
med sin dotter och familj.
Jag frågar henne vad hon tycker om att göra nu.
”Ingenting. Jag sydde så mycket och jag är trött”, avslutar
Antonia, som nu när hon är 85 år äntligen kan tillåta sig själv
att slappna av.
Medan vi är inne på vila så dog Antonias mamma av ålder
när hon var 93 år gammal – under hela sitt långa och svåra liv
hade hon aldrig någon allvarligare sjukdom.
EN SUECO - APRIL 2021 29