2021 Holmiensis 1

RECCEKRÖNIKA
INGA VINGLANDE STEG I PANDEMINS DAGAR
Av: Wilma Axelsson
Jag ska plugga i Uppsala, något annat finns inte!
Fortfarande kan jag höra mammas ekande röst i
öronen:
“Utbildningen är viktigast, vilken stad det blir spelar
ingen roll.”
”Jag ska till Uppsala, så är det bara!” svarade jag med
irriterad ton och drämde igen ytterdörren med en
smäll.
Domkyrkans höga kyrkklocka syntes på långt håll
från motorvägen. Vi hade precis lämnat av min
storebror Felix när han skulle börja studera sin
första termin i Uppsala. Hur skulle det gå för mig
nu? Hur blir livet som ensambarn? Mamma och
pappa kommer ju rent ut sagt gå mig på nerverna.
Jag avundades Felix i Uppsala. Alla nya intryck,
kompisar, fester och nationer som studentlivet förde
med sig - han skulle få börja det liv jag så innerligt
längtade efter, trots att det skulle dröja en evighet
innan det var min tur att äntra Stockens dansgolv för
första gången. Redan efter första resan till Felix nya
studentstad var jag säker, helt säker, att Uppsala var
den stad jag ville spendera min studietid i.
”MED YTTERST BEGRÄNSADE
KUNSKAPER OM MATLAGNING VAR
DET NU JAG OCH MINA TVÅ DAGVER-
KARKOMPANJONER SOM SKULLE
MÄTTA ALLA MAGAR SOM VALDE
STOCKENS FANTASTISKA BAKFICKA
TILL LUNCH.”
Med antagningsbeskedet i handen hörde jag Anders
Tegnells monotona och något harklande röst från
nyhetssändningarna: “Vi måste vara försiktiga,
rådande läge är kritiskt - stanna hemma”. Stanna
hemma? tänkte jag, nu får väl skiten vara över? Jag
skulle ju äntligen få börja studera i Uppsala, engagera
mig på nationer och leva studentlivet. Skulle jag
stanna hemma och missa allt det här? Dansandes
efter Tegnells pipa tog jag mitt förnuft till fånga – jag
får göra det bästa av situationen. Inte skulle det bli
någon Stockentorsdag med vinglade steg uppför
Drottninggatan, inte heller några finsittningar på
Nationen och framför allt ingen Reccevecka. Hur
skulle jag nu knyta nya kompisband och få en rolig
tid i min drömstad? Frågorna var många men svaren
få.
***
Med nycklarna i handen till min nya bostad gick jag
med darriga steg för att möta min bästa vän Maja
för lunch på Stocken. Hon skulle ta mig under sina
vingar och lära mig allt hon visste om Uppsalas
studentliv. Så sant som det var sagt blev Majas första
öppningsfras: “Här är Wilma, hon vill jobba på
Stocken.” Något nervöst nickande fick jag fram att
det ville jag gärna göra. Två dagar senare stod jag i
Stockholms nations kök som Dagverkare. Med ytterst
begränsade kunskaper om matlagning var det nu
jag och mina två dagverkarkompanjoner som skulle
mätta alla magar som valde Stockens fantastiska
bakficka till lunch. Men tiden gick och jag skrattade
mig igenom hela dagen.
Skam den som ger sig. Med facit i hand har början av
min studietid blivit så bra som jag kunnat önska. Jag
har knutit nya kompisband, gått vinglande steg trots
pandemins dagar och fått känna en gemenskap utan
dess like. Jag är mer än nöjd och ser fram emot vad
Uppsala har att erbjuda i framtiden - förhoppningsvis
ett Uppsala som snart är sig likt igen.
5