2021 Holmiensis 1

nationen
Så lyder dagens uppgifter enligt Stockholms nations
stadgar. En annan, mindre formell, del av arbetet
är traditionen att bjuda hem kuratelet, vilket både
Inspektor och Proinspektor gör idag.
En inte mindre viktig tradition förr i tiden, då
Stockholms nation inte hade något eget hus före
1840. Istället träffades nationsmedlemmarna, som då
var mycket färre än idag, hemma hos Inspektorn i
dennes privata bostad. Tord berättar:
- Hemma hos Inspektorn fanns en kista och i den
låg Nationens alla handlingar. I utbyte fick han
silvergåvor, en tradition som lever kvar än idag
trots eget nationshus. Nu är snarare jag inbjuden till
Nationen. När jag kommer hit tar de vänligt hand om
mig.
***
Tord ser sig mer än någonting annat som en mentor
för Nationen.
– Jag är en erfaren medlem, i den meningen att jag
levt så länge. Varit verksam ute i livet och besitter
livserfarenhet som man inte har när man kommer
hit från skola och gymnasium. Så jag kan ge råd, i
svåra situationer tycker jag det är min plikt att hjälpa
till med råd. Men då vill jag akta mig så ingen tror
att jag försöker bestämma. Det är av vikt att kuratel
och styrelse inte ser mig som en kontrollant, utan en
referensperson med erfarenhet av livet.
Att ha människor med livserfarenhet i sin närhet
är ovärderligt för dessa ungdomskulturer som är
nationerna. Om inte för att äldre alltid har rätt (vilket
jag personligen utgått från som storebror), så för att
addera perspektiv och fördjupa eller revidera insikter.
- Det som är mode just nu, är faktiskt bara det just
nu. Det var helt annorlunda förr, det kommer bli
helt annorlunda imorgon. Och det är absolut inte det
enda rätta, eller det enda roliga, som det är nu.
Tord berättar nostalgiskt men medvetet om hur det
gick till förr på Nationen. Med dansband, pardans
och bestämda steg. Så går det inte till idag men där
och då kunde han själv inte föreställa sig något annat.
- Men nu när man levt ett tag och sett hur sådana
här moden kommer och går, blir man relativistisk.
Man förstår att det bara är vanor. Men ungdomar
som just kommit fram till vuxenlivet upplever det
nuvarande tillståndet som det enda möjliga, det
enda roliga, det enda värt att ägna sig åt. Just den
relativismen och förståelsen för att det historiskt varit
annorlunda är intressant.
”DEN TYP AV FESTER VI HAR HÄR
ÄR HELT VÄRLDSUNIKA, MED UNGA
MÄNNISKOR I FRACK. DET ÄR HELT
ABSURT I ANDRA SAMMANHANG,
MEN HÄR SJÄLVKLART.”
Inspektor Tord Ekelöf
Och man behöver inte röra sig tidsligt för att bli
relativistisk.
- Reser man ut i världen ser man andra beteenden.
Den typ av fester vi har här är helt världsunika, med
unga människor i frack. Det är helt absurt i andra
sammanhang, men här självklart. Då tycker jag att
just att det är så speciellt har sitt värde, men det gäller
att inse att det är speciellt också. Att det inte är det
enda självklara som man lätt tror som ny i vuxenlivet
utan att ha sett något annat. Utan erfarenhet.
Seniorerna ska inte bara ses som ärade hedersgäster,
de fyller även en funktion.
- De representerar ett minne av att saker och ting
ständigt förändras. De som kommer hit nu kan lätt
tro att det är den gamla traditionen sedan 1600-talet.
Att så det är nu och hur folk beter sig har det alltid
varit, men så är det inte alls. Det sker enormt stora
förändringar hela tiden.
Tord gör en kort paus innan han tillägger det
osannolikt beständiga.
- Som det här med att ordna porträtt av
Inspektorerna som nationerna fortsatt med. Det var
regel bara när jag var ung att avgående professeror
vid universitetet avmålades i oljeporträtt som
hängdes upp på institutionen. Men nu finns det så
många professorer, man har totalt givit upp idén.
Men nationerna fortsätter! Och genom att studera
detta kan man även se hur modet att måla förändrats,
nu börjar det återgå till det mer formella igen
efter det friare och slappare 80-talet. Porträtten på
Nationen illustrerar saker och tings förändring, inte
bara i en riktning, utan fram och tillbaka. Det går
bara runt!
19