Gayas-årskrönika 2019-2020

LADY GAYA’S ÅRSKRÖNIKA 2019-2020
Tillbakablick
från Ryssland till
Oxelösund...

Hade tänkt att redan förra året skriva en årskrönika för 2019 så
där lagom till nyårsafton. Det var för mig ett väldigt händelserikt
år. Men dels kunde jag inte svenska och sen hade jag fullt upp med
mina nyfödda valpar. Men bättre sent en aldrig här kommer min
årskrönika för både 2019 och 2020
Börjar från början, jag föddes den 1 augusti
2017 i S:t Petersburg, Ryssland. Det var ingen
rolig uppväxt, vi fick sällan gå ut och vi stod
mest i boxar och sökte uppmärksamhet.
Uppfödaren var inte direkt snäll mot oss.
Där bodde jag i nästan 2 år tills den dag då
min räddande ängel Marlene hämtade mig
och en medsyster. Vi reste till Estland tillsammans
och där hämtade Marlene upp oss och vi
åkte båt över havet till Sverige.
Hemma hos Marlene lärde jag känna en jätte
trevlig kille som hette Comphiz. Vad jag inte
visste då var att han skulle bli min ”lillebror.”
En dag i juli 2019 kom en männsika och
hälsade på. Comphiz vart som vanligt väldigt
glad när någon kom och hälsade på. Han hoppade
direkt upp i männsiskans knä. Det gjorde
inte jag, kände mig hotat! Så jag skällde på
människan.
Lady Gaia (eller Baltiyskiy Talisman Discovery)
Efter ett tag skulle människan gå, det visade
sig att hon hette Åsa och skulle bli min och
Comphiz nya matte. Det var jag inte alls road
av tyckte jag hade det bra hos Marlene.
Vi åkte bil och jag låg i en väska, jag var så
rädd tänk om dom skickar tillbaka mig till Ryssland
det vill jag verkligen inte! Min nya matte
satte ner handen och klappade mig så jag
lugnade ner mig, Comphiz var ju också med
vilket också var lugnande.
Brorsan Comphiz (eller Oliwhistars Black
Demon Hunter)
Till slut stannade bilen och vi klev ut, nu var vi
i en stad som hette Oxelösund. Pust inte Ryssland
tänkte jag. Nu fick jag också träffa min
nya husse som hette Tapio. Alla vi fyra tog en
promenad.

Efter promenaden fick vi vara en stund i källaren där fick vi varsin tuggpinne. Här fanns också
massa roliga leksaker. Kanske det inte var så dumt med den nya matten och hussen.
Både Comphiz och jag förstod ganska snart
att matte och husse var väldigt ledsna. Inte
för att vi hade kommit för att bosätta oss hos
dem utan för att de nyligen förlorat sin bästa
vän som också var en tax och hette Nisse. Vi
kände fortfarande hans lukt och många av
leksakerna hade varit hans.
Men matte och husse lät oss leka med dem
i alla fall, förutom en boll och en nalle som
tydligen var heliga.
Det blir nog ganska bra det här, dom verkar
ju ganska snälla ändå och att jag har
Comphiz hos mig gör att jag börjar känna
mig ganska trygg.
Nisse med sin älsklingsboll!

Matte och husse hade något som kallades för semester. Därför tillbringade vi mycket tid ute på
tomten för att lära känna varandra. Började på riktigt trivas här i Oxelösund. Så härligt att få
vara ute och sola. Gå på promenader. Sånt fick jag aldrig göra i Ryssland.

När det gått några dagar kom det en hund som hette Diva på besök, tillsammans med sin matte
Maria och husse Janne. Hon är en pinscher, ungefär som en tax fast med längre ben. Dom var
trevliga, var bara lite orolig att dom skulle ta med mig när dom åkte.

För varje dag kände jag att jag trivdes mer och
mer. Det hände så roliga saker hela tiden. Som
när husse stoppade in oss i någon slags vagn
som han sen spännade fast bakom sin cykel.
Efter det cyklade vi iväg med matte trampande
på egen cykel.
Vi ska på picnic, sa matte. Hon fyllde år den
här dagen och tyckte vi kunde hitta på något
kul. Vi åkte till ett av mattes favoritställe,
nämligen Brannäs våtmarker.
Husse ordnade så vi fick ligga på en filt och
ja, vi fick också massa gosaker.

Visst är han söt min lillebror?
Sommaren gick och både Comphiz och jag
trivdes riktigt bra.
Vi var ute mycket, promenerade. Eller bara
softade.
Här träffar Comphiz sina avlägsna släktingar,
Majken och Doris med matte Josephine.

Viktor, en av mina beundrare, han är en norsk
Lundehund. Riktigt trevlig kille och en väldigt
duktig viltspårare
En dag stoppade matte in oss i bilen och åkte
iväg till något som heter Femöre. Ett naturreservat.
Jag hade ingen aning om vad det var för
något. Det visade sig att det var en skog, det
hade jag aldrig sett förut. Hade ju nästan bara
varit inomhus i Ryssland.
Matte sa att vi skulle spåra, dvs rådjursklöv
med blod, ett spår som matte lagt tidigare.
Jag kunde inte koncentrera mig på det utan
njöt i full drag av skogens alla dofter.
Det här är något som vi gör lite då och då och
nu förstår jag också vad det är vi spårar.

Så en dag så började jag att löpa. Comphiz
vart lite väl intresserad av mig. Så han fick
åka till Marlene några veckor. Comphiz tyckte
det var trevligt att hälsa på hos Marlene och
framförallt hennes dotter Elenor. Själv tyckte
jag att det var lite härligt att slippa dela matte
och husses uppmärksamhet med Comphiz för
ett tag.
Matte och husse hade
kokat kräftor, så vi hade
kräftskiva. En jättehärligt
agustikväll som vi sent ska
glömma. Visst vi saknade
Comphiz men han skulle ju
snart komma hem.

En dag tog matte och jag tåget till Stockholm
och hälsade på Marlene. Hon hade besök av
en jättesnygg kille som hette Freud.
Tyckte uppstod för oss bägge även om Freud
var lite blyg till en början Så vi bestämde oss,
vi gör valpar!
Väntar nu spännt på hur många valpar som
ligger i min mage.

Matte brukar anordna Hundens dag på Järntorget i Oxelösund under september.
Då passade den duktiga fotografen Inger Gustafsson på att ta bilder på mig. Tycker hon lyckades
fånga mig rikitigt bra.

Comphiz var tillbaka sedan länge. Så eftersom
matte gillar att gå på hundutställning
hade hon anmält Comphiz till valputställning i
Malm köping. Jag kfick inte delta eftersom jag
väntade valpar. Men jag var med och hejade
på.
Det var Comphiz och mattes första utställning
tillsammans. Det gick riktigt bra, Bäst i rasen
och 3:a Best in show.
Tyvärr vart bilderna lite dåliga.

Min mage blev större och större för varje dag. Snart skulle jag åka till Marlene för att få hjälp
med att ta hand om valparna.

Matte älskar skogen. Men framförallt gillar
hon att plocka svamp. Det gör hennes väninna
Kerstin också, så därför bjöd matte ner henne
för att plocka svamp och ha mysigt.
Vi hittade trattkantareller, fick smaka människornas
äggmackor och hade mysigt, det luktar
så gott i skogen.

Jag gillar verkligen Marlene, det är tack vare
henne jag slapp ut från Ryssland. Det var
mysigt och tryggt att vara hos henne nu när
valparna snart är här. Men jag vet att matte
hade en tår i ögat när hon lämnade mig.
Att föda valpar är verkligen inte lätt. Det vet
alla som någon gång fött valpar. Men allt gick
bra och jag fick två undersköna små flickor,
som föddes den 4/11

Matte kom och hälsade på när valparna blivit
lite större. Oj vad glad jag blev. Tyckte att hon
heller skulle hålla på med mig än med mina
småtjejer.
Mina vackra flickor:
Oliwhistars La Bella Ragazza Nera
Oliwhistars Bella Stella Nera

Jag har lovat Gaya att ta över pennan, eftersom
hon har fullt upp med sina bebisar.
Lite mysigt att det nu är min tur att få rå om
matte och husse själv.
Vi passade på att gå på hundutställning och
träna inför den stora Stockholmsutställningen i
december.
Jag blev Bäst i rasen, men gick inte vidare.
Men det var som sagt träning.

Så kom då den stora dagen som vi tränat så
inför.
En jobbig resa upp till Stockholm. Husse skjutsar
oss till Södertälje. Men matte kliver på fel
tåg så husse får komma och hämta oss och
köra ända till Stockholmsmässan för att vi
skulle hinna i tid.
Det gick jättebra för min syster hon blev Bäst i
rasen. Men jag fick bara ett blått kort. Men vi
kommer igen till nästa år...
Resan hem blev också lite tuff. Fick sitta bredvid
en löptik på tåget hem. Skönt att komma
hem!
Träffade Nisses mamma Ruffa på utställningen

Julafton mysigt, men vi saknade alla lilla Gaya.
Men snart får hon komma hem.
Vi ska på fest hos matte och husses kompisar
Tarja och Lennart i Stockholm på nyårsafton.
På hemvägen hämtar vi hem Gaya.
Längtar såååååå!

2020
Gott nytt år alla! Vi firade jul och nyår igen nu när Gaya äntligen var hemma!
Nu får Gaya ta över pennan igen.

Borta bra men hemma bäst! Nu hoppas vi alla att 2020 blir ett toppenår!

Det nya året rullade igång, vi var och hälsade på Sten och Alice i Nävekvarn. Det var väldigt
trevligt, även om jag fortfarande är lite rädd för dem.
Lunchpromenader med släkten.

I januari var det min tur att bo hos Marlene några dagar. Träffade Romantica och det blev kärlek
vid första ögonkastet. Nu väntar vi spänt på hur många valpar som ligger i hennes mage.
En av många promenade, den här ute vid våtmarken. Vi spanar efter bäver...

Så slog den då till, den eländiga pandemin,
vet inte om husse och matte fick den. Men
dom hostade i alla fall hur mycket som helst.
Vi tyckte att det var bäst att vi höll oss lugna så
dom fick vila och bli friska snabbt.

I slutet på mars kom äntligen de sju små dvärgarna. Romantica måste ha haft det tungt med alla
sju valparna i magen. Pappa Comphiz är i jättestolt! Måste säga att det är en bedrift att få alla
sju att sitta så här stilla tillsammans, det är nog bara Marlene som fixar det.

Pappa Comphiz, lilla Joy och mamma Romantica. Familjemys!

Sommaren var på väg... Vi passade på att träna vilstpår innan det blev för varmt. I skogen var ju
risken liten att matte och husse skulle bli smittade av Covid 19.

Vår första midsommar tillsammans. Det var en
härlig varm och solig dag. Matte berättade att
det var väldigt ovanligt att solen sken den här
dagen. Det brukar regna annars, sa hon.

Härliga sommar! Vi tillbringade nästan hela
sommaren utomhus. Vi åkte och badade. Det
visade sig att Comphiz var lite av en badkruka.
Han var mer intresserad av vad som
hände i vassen, kanske kunde man fånga en
fågel eller något annat, sa han.
Jag älskar min husse, missförstå mig inte jag
älskar matte också, men vi har något speciellt
husse och jag.
Vi hade inte så många människobesök under
sommaren, däremot kom det små taggiga bollar
och hälsade på. Men dom fick vi inte leka
med.

Susanne och Stefan kom och
hälsade på sista helgen i augusti.
Det var dags för kräftor
igen. Egenkokta såklart, sa
matte. Stefan och Tapio var
jätte duktigta och kokade dem.
Vet inte hur kräforna smakade
men de tvåbenta verkade
väldigt nöjda!
I år var vi tvungna att sitta
inne för regnet öste ner.
Lite jobbigt vart det också för
jag hade börjat löpa igen
och Comphiz var fortfarande
hemma. Så vi var tvungna att
hållas separerade.

I september kom Tanja och Henry och hälsade
på. Comphiz och jag hade aldrig träffat dem.
Lite spänd var jag eftersom Tanja kom från
Ryssland. Men Comphiz gillade henne direkt
och jag satt en stund i Henrys knä. En härlig
promenad gjorde vi också ute på Femöre.
Tycker fortfarande att det är lite läskigt med
människor. Vi har ju inte träffat så många eftersom
det pågår en pandemi.

I början av oktober så åkte vi till Nävekvarn och hälsade på Alice och Sten. Dom har vi ju träffat
några gånger så jag vågade till slut att sätta mig i Alice knä. Tror vi vart lika glada bägge två.
En trevlig helg var det!

Sista helgen i oktober var äntligen älgjakten
över så vi kunde börja vår viltspårskurs i Malmköping.
Eva och Viktor, matte, Comphiz och
jag åkte förväntasfulla upp och träffade vår
lärare Ola Lagerbäck. Trevligt var också att
lära känna Sofia och Julle.
Hela fyra helger i rad tillbringade vi i Malmköpings
skogar och spårade. Kul var det!
Ola trodda att vi alla skulle klara det kommande
anlagsprovet. Men han fick inte döma oss
eftersom han hållit i kursen.

Jag har ju redan berättat att matte är galen i att plocka svamp. Så när vi varit uppe i Malmköping
såg matte att det fanns gott om svamp i skogarna nu. Hon ringde gensast till Alice
och Sten och frågade om dom ville hänga med i svampskogen. Det ville dom! Oj vad jag
vart glad av att se dom. Skörden blev också lyckad, 27 liter trattisar!!!

Jag gillar verkligen Eva, redan från första
stund. Det har varit och är så roligt att vi kan
träna viltspår tillsammans. Ibland är vi ute på
Brukshundsklubben som här på bilderna.
Fika och något gott till kaffet brukar de tvåbenta
få. Vi brukar få något gott vi också.
Vi börjar bli duktiga alla tre. Så snart ska vi
nog ta vårt prov.

Så här kan ett spår se ut, 600 meter med vinklar, flaggorna visar var det varit bloduppehåll. I slutet
på spåret ligger en hjort eller råddjursskank. Jag lovar att man är trött i huvudet efter ett sådant
här spår. Man måste verkligen använda nosen, men det är verkligen jättekul!

Nu väntar vi bara på att tomten ska komma, vi
har ju varit så väldigt snälla hela året!
Föresten glömde ju att berätta att vi alla tre,
det vill säga, Viktor, Comphiz och jag, tog vårt
anlagsprov nu i december. Nu tar vi en paus
och väntar tills det blir mindre blött och halt
i skogen. Sen ska vi träna till det så kallade
öppna spåret.
Hoppas snart att den här hemska pandemin är
över så vi kan börja gå på hundutställningar
igen. Jag har ju aldrig varit på någon. Så det
vore roligt att prova på.
Vill också passa på att tacka alla fotografer
som varit behjälpliga till min årskrönika, nämligen:
Marlene Hagblom, Eva Larsson,
Susanne Silfvernagel, Maria Kimby, Inger Gustafsson,
Josephine Bergman och matte förstås.
Nu väntar härliga juldagar med många
promenader och umgänge med hela flocken.
Så vi passar på, hela flocken att önska er alla
en riktigt
God Jul och
Gott Nytt År!