38 Förfäder - bilagor till Ättartal

Emellertid stod det ännu sämre till på Billnäs än vad som var bekant i kollegiet och föranlett
ovanstående påminnelser.
Den 12 april 1659 hade några karisbönder gått till attack mot bruket och i grund förstört
det. Ledaren för bönderna var korpral Claes Olofsson Esping, herre till Dönsby i Karis,
som ovannämnda dag antände bruksbyggnaderna, vilka helt lades i aska. Jämte tre bönder,
som korpralen tillkallat, högg han därefter sönder bruksdammen. Detta var en
särskilt svår förlust för bruket, ty dammen var stadig och bred på grund av den starka
strömmen. Därefter vände angriparna sig mot masugnen, som helt demolerades, trots att
den stått på samma plats i tjugo år, utan att bönderna tidigare klandrat dess placering.
Om denne Claes Esping veta vi att han varit kornett vid Karelens dragonregemente samt
att han deltagit i fälttåget i Polen 1656 , varvid han blev fången, men befriade sig själv. I
handlingarna om illdådet på Billnäs kallas hankorpral, senare också löjtnant. Espings dåd
måste med säkerhet betraktas som en hämndaktion gentemot Billsten, som placerat sitt
bruk i den fors, som tidigare legat under frälsegården Dönsby, men som genom kronans
ingripande fråntagits gården, möjligen då ägaren befunnit sig i fält.
Resultatet av Billstens stora ansträngningar under två decennier låg sålunda grusat,
med undantag av den till Fagervik överflyttade hammaren. För att få rätt drog Billsten
korpral esping inför häradstinget den 30 augusti 1659, men där var nämnden brukspatron
ej bevågen, utan - såsom Billsten säger - "där dömde de 12 - mera av affektion än
efter lag". Häradsrättens dom lydde på att korpral Esping skulle ersätta all skada med 40
marker. Både bruksägaren och Esping vädjade till lagmanstinget, som dock vägrade att ta
upp målet förrän hovrätten hade givit order därom. För att "hjälpa till att bemantla
Espingens våld" hade både korpralen och länsmannen övertalat några bönder att väcka
klagomål över den förstörda masugnsdammen, som de nu påstodo hade dränkt dera ägor
i vatten. Detta påstående bemöttes livligt av Billsten, som besvärade sig hos bergskollegiet.
I samband med hans relation av illdådet på bruket säger Billsten även, att han ingalunda
hade någon fördel av de bönder han njöt bergsfrälse för, ty de voro så fattiga på grund av
missväxt och utskrivningar, att de bara voro en tunga för honom. Bergskollegium hänsköt
1662 ärendet till hovrätten i Åbo.
Trots bergskollegiets anmodan till hovrätten synes ärendet ej ha gått framåt. Den 9
oktober 1663 inlämnade Billsten en ny klagoskrift till kollegiet och upprepade vad han
tidigare anfört i saken. Lagmannen i Norrfinne lagsaga Magnus Rålambstiärna hade ej
velat upptaga ärendet vid lagmansrätten utan hovrättens anmodan, och någon sådan hade
ej avhörts, varför Billsten bönföll kollegiet om att ånyo föreskriva hovrätten att taga sig
an hans sak.
Bergskollegiets i skrivelse av den 24 november 1659 gjorda förmodan, att det ej stod
väl till med masugnen i Billnäs var sålunda väl grundad, men trots kollegiets påminnelser
hade Billsten inte sett någon möjlighet att reparera den. Den hade sedan överfallet på
bruket legat öde. Billsten hade dock med hjälp av malmletaren Matts Larsson - antagligen
samme Larsson som redan år 1641 sänts som malmletare till Finland - ånyo upptagit
malmletningarna vid Ojamo gruva. Han hade för avsikt att uppföra en ny masugn som
han påträffade något streck av betydelse. Billsten begärde hälften i en tilläventyrs ny
gruva vid Ojamo, som ju var kronans fyndighet, mot den tredjedel han tidigare njutit.
Rätten till de återstående två tredjedelarna innehades av avlidne Petter Thorwöstes änka
och barn. Billstens supplik i denna sak lämnades dock av kollegiet, liksom tidigare av
bergstingsrätten, obeaktad. Den 12 oktober 1663 fick Billsten likväl på grund av de
skador som tillfogats honom sin hammarskatt för tre år framåt reducerad från 2 ril 1
176