38 Förfäder - bilagor till Ättartal

den sig mindre givande, ty härefter nämnes intet om att Billsten från Vårdinge socken
skulle överfört malm eller tackjärn till Finland.
Trots klagomålen hos bergskollegium över att Ojamo gruva var definitivt tom,
fortsatte dock Billsten och Thorwöste i brist på råvara att bearbeta fyndigheten. Sålunda
hade åtminstone mellan 1650 och 1656 en kontinuerlig utvinning skett. Sistnämnda år
uppstod tvist om fördelningen av malmen mellan parterna. Uppsikten över fördelningen
utövades av gruvuppsyningsmannen Henrik Eriksson, som var förman för de båda parternas
gruvdrängar. Hur Thorwöste än "ayerade och beviste" gick Billsten fri för beskyllningen
att ha fått för mycket malm, och hammarsmedstinget beslöt endast att låta justera
gruvvågarna. Billsten var dock vid denna tid ej särdeles intresserad av att behålla sin andel
i gruvan, ty driften blev alldeles för dyr i förhållande till det ringa utbytet. Men Thorwöste
släppte honom ej som kompanjon, och hammarsmedstinget kunde ej heller lösa Billsten
från avtalet. I stället uppmanade bergsrätten Billsten att låta köra fram ved, så att
brytningen kunde fortsätta ostört.
Den enda malm som ännu fanns kvar i Ojamo satt i taket på gruvorterna och i sin nöd
beslöt man försöka komma åt denna malm. I gruvan byggde man därför en ställning, som
nådde upp till taket, och begynte bränna "på höjden". När bergmästaren till protokollet
vid hammarsmedstinget 1657 antecknade uppgiften om detta vanskliga företag, skedde
det med tillägget: "Gud allsmäktig lyckan förläne!" Det våghalsiga företaget slutade också
med en katastrof redan i november 1657, då gruvtaket störtade in. Den närbelägna sjön
hade också som nämnts sträckt sig ut över taket och förödelsen fullbordades genom att
vattnet strömmade in och fyllde gruvan till 2 ½ famns höjd eller upp till "vindalven". Med
det instörtade taket följde även ett parti malm på 250 skeppspund, av vilket 210 skeppspund
tillhörde Thorwöste och 40 skeppspund Billsten. Medelavkastningen från gruvan
hade under 1650-talet varit c:a 540 skeppspund (c:a 90 ton) årligen. Den så kallade
gamla gruvan var nu totalt förstörd, men arbetena i Ojamo fortsattes med brytningsförsök
invid östra kanten till det gamla gruvschaktet, där ett par mindre malmgångar löpte.
Trots den svåra gruvkatastrofen hade Billstens intresse för fyndigheten i Ojamo åter
väckts , och han var villig att deltaga i bearbetningen av det nya schaktet. Han anhöll till
och med vid hammarsmedstinget året efter gruvraset att få participiera till hälften i den
nya gruvan, en anhållan som måste lämnas obeaktad då den ej föll inom bergstingsrättens
jurisdiktion. År 1659 gjorde kompanjonerna flera skärpningar i närheten av det gamla
gruvhålet och mindre kvantiteter malm visade sig också.
Det är helt förklarligt att Billsten med de svårigheter han hade att anskaffa malm lät
masugnen vid Billnäs förfalla. Masugnen vid Fagervik hölls dock vid denna tid, om också
mycket oregelbundet, i gång. Vid hammarsmedstinget 1657 meddelade Billsten att han
1646 lånat till Antskog c:a 100 skeppspund malm, som han ville ha igen "medan hans
masugn nu går och han sin malm storligen behöver". Masugnen vid Fagervik blåste under
den kommande tiden åtminstone åren 1662, 1665, 1668, 1670 och 1671. Redan år 1658
klagade bergmästaren Johan Danielsson hos bergskollegiet att Billsten vägrade erlägga
den fastställda skatten på 50 daler silvermynt och att hans masugn vid Billnäs var nästan
fullständigt förfallen. Han sade sig ej heller under rådande förhållanden vilja reparea den.
För denna fösumlighet gav kollegiet Billsten en skriftlig påminnelse. Då ingen förändring
skedde under det följande året, sände bergskollegium den tredskande bruksförvaltaren i
november 1659 ett skarpt brev med uppmaning att betala skatten både för det löpande
och för det föregående året. Kollegiet hade också låtit sig berätta att "masugnen på Billnäs
skall vara boefällig och nästan helt förfallen", varför Billsten uppmanades att reparera
den, om han ville åtnjuta sina privilegier och frälsefriheten för brukshemmanen.
175