38 Förfäder - bilagor till Ättartal

och Thorwöste. Dessa försökte av riksrådet Claes Bielkenstierna arrendera en del av de
gruvor han disponerade på ön. Detta misslyckades först, ty riksrådet begärde 1000 daler i
årligt arrende, vartill kommo kostnader för brytning och transport. Härigenom skulle
priset för den årliga malmkvoten framme vid masugnen ha stigit till 3000 daler. Då en
järnproduktion med detta malmpris ansågs otänkbar, vände sig Billsten och Thorwöste
till bergskollegium och anhöllo att de måtte "beneficeras, med det intresse som kronan
efter adelige privilegier haver i Utö malmgruva, vilken välborne Claes Bielkenstierna är
rådande över", eller att kronan på annat sätt ville förskaffa dem tillgång till utömalmen.
Denna anhållan synes ej ha lett till resultat, ty vi veta att Billsten år 1653 bröt malm på
Utö. Följande år ingick han ett kontrakt med Thorwöste om gemensam malmbrytning på
ön. Denna tyckes ha fortsatt de närmaste åren, ty 1658 råkade parterna i tvist om kontraktet
i fråga.
Utömalmen belv som nämnts mycket dyr, men tills vidare var införsel härav den enda
utvägen att hålla bruken i Finland i gång. Snart nog övertogo gruvägarna åter själva bestyret
med brytningen, och därmed följde antagligen en stegring av malmens pris. I denna
situation, liksom tidigare, visade Billsten en stor förmåga och okuvlig vilja att bemästra
svårigheterna. Till november 1655 nöjde han sig med status quo, men då begav han sig
till Södermanland för att försöka lösa malmfrågan med fyndigheter på själva fastlandet.
Att Billsten begav sig till Södermanland berodde ej minst på att han inom
malmdistrikten här ägde jordområden. Vilka dessa egendomar voro är ej klart, men troligen
innehade han ännu de förläningar eller delar av dem, som hans fader hade erhållit
av hertig Karl och som lågo i Vårdinge sn. Hjortsberga övergick dock i slutet av 1600talet
till ätten Lovisin på Brandalsund, som därjämte innehade Gällsta, men det är möjligt
att Billsten efter alla motgångar han också här mötte sålde fädernegården just till Lovisin.
Trakten var malmrik, och Billsten hade i Vårdinge funnit två eller tre givande malmstreck,
som han trodde vara belägna på kronans allmänning. Fyndigheterrna lågo väl till
för brytning, endast 3/4 mils väg från saltsjön och ½ mil från Billstens egna skogsområden.
Billsten hade även planer på att här uppföra en masugn, ty på hans ägor fanns en
ström med lämpligt masugnsställe, och transporten av tackjärn till hamrarna i Finland
skulle naturligtvis ställa sig billigare än malmtransporterna.
Till olycka för Billsten lågo de av honom upptäckta malmstrecken endast ¼ mil från
en malmfyndighet på riksmarskalken, greve Johan Oxenstiernas ägor i Hörningsholm,
där Lucas Keding och Johan von Korn läto bryta malm för sin räkning. Då Billsten vid de
första brytningsförsöken erhöll omkring 1000 skeppspund malm och då fyndigheten
visade sig rik - malmgången vidgade sig enligt Billstens uppgifter både mot djupet och åt
sidorna - blev det tvist om äganderätten.
Den 6 november 1655 hade billsten anhållit om privilegier för att ensam få nyttja
fyndigheten, och redan fyra dagar därefter fick han bergskollegiums tillstånd för att utfå
privilegier - till kollegiet inkomma med häradsbevis om platsens läge samt bergmästarens
mutsedel. Då Billsten gjort sin första lönande brytning blev han emellertid antastad av
den år 1657 avlidne riksmarskalkens "betjänt" på Hörningsholm, gruvfolket förjagades
och "gruvverktygen sönderslogos och bortfördes". Billsten klagade över de mot honom
begångna oförrätterna vid häradstinget och anhöll om syn på platsen. Under fyra års tid
uppehölls ärendet vid domstolen, och det av honom nedlagda kapitalet på 1500 daler
syntes förlorat. Då vände sig Billsten i oktober 1661 ånyo till bergskollegium, som tog sig
an hans sak och uppmanade landshövdingen attrannsaka i frågan. Antingen lyckades
Billstens konkurrenter bevisa, att fyndigheten låg på Hörningsholms mark eller visade
174