38 Förfäder - bilagor till Ättartal

syfte hos regeringen att i Raseborgs grevskap få övertaga alla "ovissa och extra ordin.
parzeler" mot att allmogen härför skulle leverera ved och kol. Något bevis för att
allmogen till Billnäs skulle ha betalat sina utlagor i ved och kol finnes dock ej. Endast då
Wolle på sin tid fick stora områden i Lojo, Karislojo och Kisko socknar i förläning skedde
det med sådan rätt, att han fick uppbära böndernas kronoskatt i form av körslor och kol,
varemot han skulle tillhandahålla kronan järn i ersättning. Systemet övergavs dock nästan
genast på grund av allmogens styvsinthet, och sådana "brukssocknar", som det fanns i stor
riklighet i Sverige, uppstodo strängt taget aldrig i Finland.
År 1649 konsoliderades Billstens jordinnehav ytterligare, i det att Päntby hemman i
Pojo tillerkändes honom. Detta var av betydelse för bruket, ty dess vattenränna låg placerad
inom hemmanets andel i strömmen. Gårdens förre ägare Sten Iversson fick som
vederlag ödehemmanet Bärby i samma socken. År 1651 upplät grevinnan Christina
Catharina de la Gardie Snällböle hemman i Karis till Billsten mot en viss årlig genant. I
Hirdal by funnos två ödeshemman och för dem skaffade sig Billsten 1657 frihet från alla
ordinarie och extra ordinarie räntor. Dessa hemman försvunno för en tid ur jordeboken
och användes endast för mulbete och höslag. År 1653 nedlades den ena hammaren jämte
två härdar vid Billnäs. Två år senare överflyttades de till Fagervik.
De finländska brukens historia under 1650-talet är helt en historia om malmbrist, om
också masugnarna vid denna tid ej voro flera än fyra. Denna brist förmådde även antagonisterna
Billsten och Thorwöste till gemensamma aktioner. I oktober 1652 inlämnade de
till bergskollegium en klagoskrivelse över maömbristen. Ojamo gruva var definitivt tömd,
ansågo de. De schakt man därstädes senast bearbetat hade sträckt sig långt under sjön, så
att man ständigt fått frukta att vattnet skulle störta in. Alla skärpningsförsök i trakten
hade utfallit negativt. Även Billstens planer på en gruva i Vols synes sålunda ha strandat.
Som svar på de två bruksägarnas klagomål meddelade bergskollegiet i november samma
år, att vid första öppet vatten en malmletare vid namn Lars Olofsson skulle sändas över
till Finland.
Det stod emellertid klart för de finländska bruksförvaltarna, att man var tvungen att
åtminstone tills vidare stödja sig från Sverige importerad malm, om man inte enbart ville
nöja sig med att utsmida svenskt tackjärn. Billsten och Thorwöste intresserade sig närmast
för malmen på Utö i Österhaninge socken i Södermanlands skärgård. Här hade sedan urminnes
tider en viss gruvbrytning skett. Av en gruvrelation av konstmästaren Nils Jönsson-Krok
1624 framgår, att man vid denna tid ansåg Utö som en urgammal silvergruva,
som brutits sedan hedenhös. Nio gruvor hade intill nämnda tid bearbetats, och enligt
ovannämnda relation skulle det varit tyskar, som "i fordom tid brukat, och fördt Mallmen
bordt, jämväl bodt ther i Stenkuhlor, och inga andra hus hafft". Det var således en silverhaltig
blymalm som ursprungligen hade lockat bergsmän till ön, men i början av 1600talet
överflyttades intresset på de stora järnmalmsfyndigheterna därstädes. Till en början
torde de gruvor, som senare kallades Nyköpingsgruvan, Långgruvan och Finngruvan bearbetats.
Gruvorna brötos ursprungligen av ägarna till de frälsehemman, på vilkas marker
de voro belägna, men brytningen övertogs snart av de bruksägare, vilkas företag konsumerade
malmen. Det bekväma transportläget och den ymniga malmtillgången möjliggjorde
för bruksägarna från Södermanland, Gotland (Lummelunda bruk), Norrland och
Finland att hämta sina malmer på ön. Härvid överenskom mna, att bruksägarna från
Finland skulle låta bearbeta den därefter uppkallade Finngruvan. Masugnsägarna betalade
då i licens 6 daler kopparmynt för 18 skeppspund malm, bruten för vederbörandes räkning
och kostnad. De bruksögare i Finland, som först hämtade malm på ön, voro Billsten
173