38 Förfäder - bilagor till Ättartal

går, att den av Billsten vid Ojamo uppförda masugnen var färdig och likaså hammarverket
vid Karis å. " - mine verk, masugn och 2 hamrar - har jag uti full gång allt färdigt",
skriver han.
Motgångar mötte dock snart den optimistiske bruksförvaltaren. Malmtillgångarna
sinade och tvisterna med konkurrenterna blevo allt skarpare. För att förstå de stridigheter
i vilka Billsten råkade måste vi kasta en blick på Jakob Wolles verk. Wolle, som liksom
konkurrenten tillhörde en inflyttad tysk släkt, var som nämnts en förmögen åboborgare
och arrendator av kronans bergverk Svartå och Antskog i Nyland. Då malmen i Ojamo
begynte sina, köpte Wolle största delen av sitt malmbehov från frälsegruvorna på Utö i
den sörmländska skärgården. I slutet av 1630-talet råkade hans ekonomi på obestånd och
han stod 1640 i en skuld på 9000 daler kopparmynt till den tidigare storborgaren Petter
Thorwöste i Åbo. Härför hade han förpantat det omkring 1630 uppförda järnbruket i
Antskog i Pojo. Kronan understödde visserligen Wolle genom flera förmåner, men av det
tidigare anförda har framgått att det föga hjälpte. Den 28 januari 1644 sålde regeringen
Svartå bruk till Wolle och därefter hade denne rätt att utan avgift bryta den malm i
Ojamo, som han behövde för sina verk, mot att han för det därav tillverkade tackjärnet
erlade vart 10:de skeppspund till kronan. Hans borgenär Petter Thorwöste tillerkändes
dock efter en rättegång, som påbörjades 1643 och avslutades 1647, både Antskog och
Svartå bruk samt inrättningarna vid Ojamo gruva. Därmed var Wolles inflytande slut och
han dog år 1653.
Den mest påtagliga motgången för Billsten låg däri, att de stora förhoppningarna på
malmbrytningen i Ojamo grusades. Wolle hade av samma orsak fått stöda sig på malmer
från Utö, och Billsten såg snart också han, trots egna ivriga malmletningar, ingen annan
möjlighet. Dessutom hade Billsten att kämpa med en ständig kapitalbrist. Redan 1641
kom det hårdaste slaget. Då kompanjonen Axehiälm erfor huru illa det var ställt med
fyndigheterna i Ojamo tog han i augusti, seende "förlust och skadan för dörren" det
hänsynslösa steget och bröt bolaget. Härvid avtrugade han Billsten en skuldförbindelse på
6000 daler kopparmynt mot en årlig provision av 900 daler kopparmynt, oaktat Billsten
ej skall ha varit skyldig mer än 4720 daler kopparmynt. Övriga framdeles vid upprepade
tillfällen fastställdes genom likartade uppgörelser, blevo under Billstens hela liv en källa
till stridigheter, och han själv fick ej uppleva den dag, då de avpressade förskrivningarna
slutligen 1673 definitivt kaserades. Att Axehiälm hade kunnat förmå Billsten att sätta sitt
namn under sådana papper, berodde enligt domstolens mening därpå, att "den enfaldige
och eljest myckit gäldbundne" mannen befunnit sig i "nöd, stort trångmål och snarest sagt
desperation".
Både kapitalbristen och svårigheterna med malmanskaffningen lysa också bjärt fram i
den klagoskrift Billsten strax efter det bruken stodo färdiga insände till de styrande. Han
säger sig genom sina omkostnader på bergsbruket i Finland blivit "alldeles utblottad", och
anhåller om följande nådevedermälen:
att styrelsen ville donera honom under skattebruk några små hemman, som han på
arrende innehade under Ojamo;
att, emedan Åbo och Helsingfors lågo 18 mil från Skavsta, han skulle få rätt att mot
tull utskeppa järnet direkt från bruket till reval samt därifrån hemföra salt och viktualier.
Dessa varor skulle Billsten använda som betalning för kol och ved till bönderna emedan
han "mera på sådant, än på reda penningar är förlägen";
att han till en början skulle få uppköpa det för stångjärnsmidet erforderliga tackjärnet
i Sverige;
169