38 Förfäder - bilagor till Ättartal

malmbrytningen på dessa villkor. Han klagade åter över det bedrövliga skick i vilket gruvan
befann sig och drog sig inte för att åter ge Wolles vårdslöhet skulden för allt. Slutligen
upprepade han sitt tidigare löfte om att sätta gruvan i stånd, bygga trappor och
pumpverk samt skyla den med ett tak.
Under vinterns eller vårens lopp 1640 fick Billsten mottaga underrättelse från kollegiet
genom dess assessor, senare vice president, Johan Berndes, att kollegiet beviljat
honom "privilegier och conditioner". Assessor Berndes utlovade även, att kronan på det
kraftigaste ville understödja såväl Billsten som alla andra, som önskade anlägga bergverk i
Finland. I ett brev, daterat 14 juni 1640 i Åbo, tackar Billsten för de beviljade privilegierna.
Samtidigt klagar han över kapitalbristen och hoppas att från kollegiet "snart mig en
gunstig herre till hjälp komma ville, och hava med sig - mitt privilegium, en god byggmästare,
smältare, kolare och masugnsmästare", ty utan kunnigt folk kom han ingen vart. Av
antagonisten och konkurrenten Wolle kunde han ej påräkna någon hjälp och för övrigt
fanns i Finland intet folk kunnigt i bergsbruk. "Jakob Wolle kunde väl hava av sine någre
att mista", skriver Billsten, " men för missgunst, att han icke allena hela det finlandske
bergsbruket under sig bemäktiga kan, - avvärjer och förhindrar han mig så mycket han
själv kan och igenom andra förmår".
En särskild malmletare för Finland utsågs också ganska snart därefter, i det att fullmakt
för Matts Larsson i februari 1641 utfärdades på denna tjänst. En annan betydande
förmån hade den 30 mars 1640 beviljats bruksägarna i Finland i jämförelse med deras
konkurrenter inom moderlandet. Nämnda dag bestämdes, att medan vid bergslagen i
Sverige i skatt till kronan skulle givas 4 öre silvermynt av varje skeppspund stångjärn, som
utsmiddes, samt dessutom vid "sjösidan" 2 öre i vitt mynt i liten tull förutom 20 öre i den
så kallade stora sjötullen, så skulle vid järnbruken i Finland tills vidare erläggas blott 1 öre
vitt mynt för varje skeppspung tillverkat stångjärn, 5 öre i lilla tullen vid Ekenäs och 20
öre i sjötullen.
Om man får tro Billsten utartade sambruket i Ojamo gruva innan årets slut till rättsbrott
och handgripligheter från Wolles sida, och endast genom bergmästarens ingripande
kunde i februari 1641 någon ordning vid gruvbrytningen ernås. Wolle påstods ha låtit sitt
folk uppbränna Billstens lyftkran vid gruvan. På bergmästare Teets inrådan lät Billsten på
egen bekostnad rensa upp den äldsta delen av gruvan. Wolle drog också nytta härav och
snart klagade Billsten, att Wolle även tagit den delen av fyndigheten i besittning och lät
honom bryta fjorton dagar å rad då han själv bröt en månad åt gången. Teet förordnade
även att Billsten av tiondejärnet från Wolles bruk skulle få gjuta vad han behövde för sin
masugnsbyggnad, men Wolle förbjöd sin masmästare att ens för betalning leverera något
järn till Billsten.
Andra svårigheter mötte även pionjären Billsten. Han kunde ej komma över erforderlig
vattenkraft. Adeln ägde forsarna, "som av ålder lupit fåfänga", och de visste inte "huru
stort och mycket de för en sådan ödesfors begära skola". Av Erik Boije på Isnäs i Pernå
socken försökte Billsten förvärva hälften i en ödesfors, som aldrig nyttjats och aldrig givit
några inkomster. Ett anbud på 80 daler årligt arrende för andel i forsen avvisades kallt, ty
enligt Billsten fruktade adeln för att bruk skulle uppstå på deras domäner och bruksinnehavaren
kanske sedan få rätt att lösa deras jord. Att Billsten var ivrig att komma igång
berodde även på att generalguvernören några dagar innan Billsten avfattade sitt brev till
kollegiet förlängt Wolles kontrakt om Svartå bruk med ytterligare sex år.
Även i ett senare brev i november 1640 till kollegiet beklagade sig Billsten över svårigheten
att komma över rätten till strömfall. Stömmarna innehas av frälsemän, skriver han,
som "alla försvara sina och ingen är, som något gör med dem", de "löpa öde uti fåfänga".
164