38 Förfäder - bilagor till Ättartal

krafter för den finländska bruksrörelsen. Följande år eller 1639 besökte också assessorn i
bergsamtet Lorentz Creutz Finland i syfte att med bergmästaren Teet dryfta åtgärder för
bergbrukets upphjälpande i landet. Dessa omständigheter synas påskyndat Billstens beslut
att ägna sig åt bruksrörelsen. Att Billstens egen förmögenhet, trots försäljningen av stadsfastigheten,
var otillräcklig som startkapital för bruksrörelsen framgår därav, att han
redan 1639 måste lita till kredit. Först i mars 1640 hade han av kronan fått 882 daler
silvermynt i avbetalning för hovrättshuset.
Billstens kreditgivare blev den såsom fornforskare kände assessorn i Åbo hovrätt
Johan Henriksson var son till borgaren och handlaren i Norrköping Johan Henrik de
Gebern och Valborg Andersdotter. Han föddes 1608 i Norrköping, inskrevs som sekreterare
i Åbo hovrätt 1633, blev advokatfiskal som en av Sveriges mest lärda och berömda
män på juridikens och historiens område, åtog sig att som förlagsman finansiera Billstens
bruksgrundningar. Enligt Axehiälms egna uppgifter var det han, som under anläggningstiden
anskaffade de behövliga medlen, varvid "assignationerne dess tidigare och oförmodeligare
kommo mig på handen, dem jag icke fruktlöse fick låta gå tillbaka, oss båda
till skam och skada", säger han när bolagsmännen ganska snart efter starten råkade i
ekonomiskt trångmål.
Ovan har nämnts att de Billstenska verken vid Karis å stodo nästan färdiga år 1639.
Åtminstone förefaller det som om masugnen redan detta år varit uppförd, och i samband
med den förstörelse som karisbönderna 1659 läto gå över masugnen sades, att den
oklandrat stått på samma ställe i 20 år. Brytningen i Ojamo gruva för Billstens räkning
igångsattes också redan i början av år 1640. Gruvan hade dittills endast nyttjats av Jakob
Wolle, som emellertid enligt Billstens uppgifter oskickligt ordnat tillmakningen och utbrytningen.
Gruvan är nu - säger Billsten - så fördärvad, "att man icke utan livsfara kan
komma neder". Schakten fylldes småningom med vatten, ty inga pumpanordningar voro
inrättade. Enligt bergmästare Teets anvisningar ville Billsten nu sätta gruvan i användbart
skick. I detta syfte ämnade han först bygga en stadig trappa "att man säkert kan gå upp
och neder". För att uppumpa vattnet från bottnen av gruvan skulle han konstruera en
pump, som drevs "när vinden och korgarna gå", det vill säga gruvvinden skulle samtidigt
som den uppfordrade malmen även draga vattenpumpen. För att hindra vattnet i gruvan
att stiga genom snö och regn ville han täcka gruvöppningen. Då alla dessa byggnadsarbeten
krävde stora kapital anhöll Billsten hos bergskollegium om skattefrihet och privilegier.
Det var hans mening att på sommaren 1640 uppföra de planerade byggena vid gruvan,
varför virke och sten måste framsläpas vid vinterföret. Dessa arbeten kunde han ej förmå
allmogen att urtföra mot lega, ty, säger han, allmogen här i landet är ej van vid fria överenskommelser
utan böjer sig endast för "pålagor med truuf". Billsten anhöll också om
frihet att handla med salt och andra förnödenheter, som bönderna mottogo i likvid lika
gärna som penningar. Ur Billstens korrespondens härom med kollegiet framgår även att
hans verk vid Karis å ännu ej voro fullständigt inredda, ty han var i behov av järn både för
masugn- och hammarbygget. I Finland var det omöjligt att komma över de erforderliga
dimensionerna om han ej fick dem från Svartå bruk. Då Wolle lät kronobruket stå på
grund av kol- och vedbrist, anhöll Billsten om att i stället få nyttja det för att framställa
det erforderliga järnet. Han skulle själv stå för kostnaderna och lovade att ej vara till
hinder för Wolle.
Förrän Billsten fått bergskollegiums svar på sina framställningar satte han i gång med
brytningen i Ojamo. Han utvecklade stor energi då det gällde att få företaget i hamn. Av
Per Brahe och bergmästare Teet utverkade han löfte om att var tredje dag få bryta malm i
gruvan. Redan den 28 januari 1640 underrättade han bergskollegium, att han igångsatt
163