Turist i tillvaron fanzine 6

Nummer 6, hösten 2018.

TURIS

T

I

TILLVARON

GATANS LAG

TRALLPUNK

Lastkaj 14

PK-Punk med JMMP-Danne, Patricia (Slöa Knivar) och Pike (Kjell Hell)

På kalas med Asta

Gratis

CD

Kardborrebandet

Spader Kung

Koma Asociala

Polischocken i Falun

Kardinal Synd

Den tredje punkaren

Tydligt Statement

Die Toten Hosen

Rösterna som lyfter fram Jerry Nolan

Jutte om inspelningsteknik

Polisen som gillar punk

Śmierć

Second Class Kids

Carla & Jenka

Så undviker du att bli blåst i skivdjungeln

Knasen som blev advokat

Skeletor

SMiSK

KKPA

2 turist i tillvaron fanzine

Svensk punk

2011-

2016

Suicide Syndicate, Glidslem, Dick Tracy, Epidemics,

Snutjävel, E.A.T.E.R, Varsel, Black Feet,

Kronofogden, Strindberg som tortyr, Bäddat

för trubbel, Spotlicks, Prins Carl, Beyond Pink,

Abjekt, Slöa Knivar.

Allvaret, Bittra Miner, Brottskods 11, Nars, Headons,

Trubbel, Thurneman, Tomma Händer, The

Baboon Show, Kaffekatt, Vindicate This!, Fru

Dörr, Mimikry, Fubbix, Striker, Insidious Process

Scarlet Radio, Moralens Väktare, Ticking Bombs,

Vervain, Uppgång & Fall, Total Aggression,

Håll käften vad vill du!?, The Negatives, Hyrda

Knektar, Oldfashioned Ideas, Thräshers, Livet

som insats, Gråsuggorna, The Flints, Antipati,

Vånna Inget

Desperat, Din Skevf, Burning Kitchen, Rännstensorkestern,

Le Muhr, Crash Nomada,

Kapitano, Gamla Pengar, The great german

re-research, Tiger Bell, Makabert Fynd, Våldsamt

Motstånd, Bombfors, Nobelkommittén,

Va!?, Aggrenation

Angelpiss, Blåslampa, Brottsvåg, Fredag den 13e,

Math and the Blah Blah Blahs, UX Vileheads,

Spiknykter, Gatans Lag, Lurken Boogie Band,

Vinnarcirkeln, Sub Alert, The Volcano, Hjärtattack,

Nedslagsplats, Utbrott, Jealous Cowards

Svart Städhjälp, Utanförskapet, Dobermann

Cult, Ligisterna, Planet Trash, Alison Blaire, The

Sweetshow, The Guilt, Knivderby, Svartlistad,

Psykbryt, Pusrad, Lysande Utsikter, Inkvistionen,

Kaos Kris & Helvete, Söderberg

Nervgift, Solanas Cunts, Ein zwei die, KlartgrabbenskahaenEPAmedsilvertjep&Uffe,

Lyckliga

Idioter, Miss Behave and The Caretakers, Åtgärdsprogrammet,

Contorture, The Bombettes,

Kafferep, Marys Kids, Könsförrädare, Korsfäst,

Körsbärsfettera, City Saints, The Headlines,

M:40, Ursut

Motvilja, Svin, Vet Hut, Benmjöl, Matriarkatet,

Urban Savage, Ilandsproblem, Stry & Stripparna,

Hellre Vargen, Nya Given, Senap, Låt dom hata

oss, Min mammas klimax, Sista Dansen, Trots,

Idiot Ikon, Dråp, Slomarp, Stick & brinn, Knægt,

The Judas Bunch

Beat up Betty, Distraktion, No Recede, Sista

Försöket, Comminor, Nackskott, BDA, Fuck

Frankie, Lycka Till, Giftgas, Perkulator, Toxo,

Dtakters, Shitfucks, Grid, Groteskha, Snake

Tongue, The Liptones

Du har väl inte missat Turist i tillvaron TV?

Första säsongen, fyra avsnitt, ligger på youtube.

Malmö, november 2018

Så nöjd jag är med detta nummer

alltså. Och i vanlig ordning

så beror det inte så jättemycket

på mig – nej, det är ingen falsk

blysamhet – utan på alla som på

olika sätt bidrar med texter och

foton, alla ni som svarar på mina

mejl och alla som på olika sätt

håller peppen vid liv. Jag ser Turist

i tillvaron som ett kollektivt

skapande, ensam hade jag aldrig

fixat detta. Tack ska ni ha!

Denna gång är det bara 60 sidor,

å andra sidan har jag dragit ned

storleken på bokstäverna till 8

punkter (tidigare nummer 9).

Så en kan säga att nummer 6 är

tunnare men fortfarande lika fet!

Dessutom bjuder Second Class

Kids hela läsekretsen på en gratis

cd. Så jävla schysst!

Mikael Sörling

Det här numret tillägnas

Stefan ”Steffe” Pettersson.

1972-2018

Redaktör

Mikael Sörling

Skribenter:

Stina Birgegård, Ante Blomberg, Cod,

Mikael Ekström, Jan Jutila, Mattis

Loberg, Marie Slacker Olsson, Nisse

Sjöman, Patrik Södling

Fotografer:

Sandra Backlund, Ia Hammar, Paul Ripke,

Julia Sixtensson, Martin Wilson

Foto omslag

Sandra Backlund, Sandyhill.se

Kontakta oss:

turistitillvaronfanzine@gmail.com

Följ oss på Facebook

Citera oss gärna, men glöm inte att ange källan.

Tryckt november 2018, 500 exemplar

turist i tillvaron fanzine 3

oo

nummer 6 Hosten 2018

Låttipset

Anna Wagner:

Mo-Dettes ”White Mice” är en fantastisk postpunkdänga

som jag alltid blir på bra humör av att

lyssna på. En perfekt poplåt, som samtidigt har

en massa originalitet och quirkyness.

Låttipset

Madde Latonummi:

Jag tycker att alla borde lyssna på låten Puukottaja

med Huora, som släpptes i april i år. Detta för att

det överlag lyssnas för lite på finländsk musik i

Sverige och för att Huora är ett så förbannat bra

band! Något om låttexten: lägg undan kniven när

du dricker alkohol (gammalt husmorstips).

Turist i tillvaron

#2, #3, #4 och #5

40:- styck plus porto.

BÄST JUST NU

CAMELTOES, THE

”Dama ronka åsså” låt

CRASH NOMADA

”S/t” lp

DEEP TORKEL

”I love dead people” 4xlp

GATANS LAG

”Krossa NMR” 7”

HÄLLREGN

”S/t” lp

INNER TERRESTIALS

”Tales of terror” 2xlp

LASTKAJ 14

”För Sverige” cds

MASCARA SNAKES

”Fullständiga rättigheter” lp

REMISO

split-12” och live

SKA’N’SKA

”Boom” 7”

ŚMIERĆ

”Godzina pusta” lp

SPADER KUNG

”Jesus ser dig” låt

YOUNG RICH PITIFUL

”Ambitions on vacations” 7”

och dessa grymma samlingar

VA Dis is Malmö lp

VA Sjung för fan 2xcd

VA Sveriges jävla ryggrad lp

VA Trojan box lp+7”+cd

Maggot Infested Ventriculus

var under några dagar i februari

landets mest omtalade grindband

– strax efter klockan 18 stormade

polisen in i basisten Sir Väs

bostad i Falun.

– Vi spelade in lite skit i hans

lägenhet, berättar sångaren och

gitarristen Doktor Gris.

Grannarna uppfattade dock inte vrålandet som

sång utan trodde att det pågick ett vilt slagsmål.

– Polisen kastade sig helt enkelt över oss och

skrek ”att nu jävlar kommer ni med”. Vi fick

lugnt och stilla förklara för dem vad det var vi

sysslade med. Och så frågade vi om de ville ha

kaffe.

Vad sa de då?

– De sa inte så jävla mycket, de såg mest förvirrade

ut över att det stod två svettiga tjockisar

i dörren när de säkert hade förväntat sig ett

duktigt blodbad.

Uppståndelsen den där februarikvällen resulterade

i några löpsedlar, men inte så mycket mer

än så.

– Vi har aldrig fått ligga så lite som idag, säger

Doktor Gris.

MAGGOT INFESTED VENTRICULUS har funnits

i fyra år och gett ut ett album och en handfull

singlar.

– Nästa år kommer det en ny fullängdare.

Vad driver er?

– Vi skriver musik som är så jobbig som

möjligt, bara för att vara så jobbiga som möjligt.

Vi är ju kass, men va fan någon kan man ju alltid

reta.

Influenser?

– Eddie Meduza, Vaginal Penetration of an

Amelus with a Musty Carrot, Onkel Kånkel, Björn

Skifs och Nalle Puh.

OMG! Dags att ringa polisen igen...

Mikael Sörling

SMiSKs nätta ambition – ska bli störst

Foto:

Gianluca

La Bruna

Malmös SMiSK som ifjol debuterade med övermäktiga

sjuan ”Ingen går fri” har inte legat på latsidan

under året. Några digitala singelsläpp och en hel del

spelningar, så väl på festivaler som klubbgig har det

blivit – och på vissa av dessa gick det hett till.

– På Malmö Hardcorefest fick en i publiken en

tavla i huvudet, låter bandet meddela.

SMiSK har spelat in ett gäng låtar i Tambourine

studios och planen är att släppa en

fullängdare nästa år. Målet är glasklart.

– Vi ska bli Sveriges största punkband ungefär

2020.

Troligen kan deras hit från i våras, ”Thåström

fast tjej”, hjälpa dem en bit på vägen.

– Det är en låt om alla personer som ska hålla på

och krångla när en bara vill hångla. Vi trodde Pimme

skulle kunna relatera till den men tyvärr svarade

han inte när vi ville veta vad han tyckte. Han verkar

vara en riktig diva.


oo

nummer 6 HOSTEN 2018

Låttipset

Lovisa Fredriksson:

Tipsar om mer eller mindre alla låtar från Twin Pigs

nya platta ”Scandinavian Nightmare”. Ska jag välja

en blir det ”Push the button” som är en helt och

hållet briljant punklåt med visst inslag från både

Lost Sounds och Henry Fiats Open Sore. Älskar

desperationen, energin och melodierna.

Låttipset

Andreas Vevberg:

Sju Svåra År - Fyra sista siffror. En superb

punkrockhit med en pricksäker text. Radarparet

Hedberg/Finér visar återigen att dom är vassast i

gamet.

KALASKVÄLL

O

Ä

HÖGTIDER SOM FÖDELSEDAGAR och sådant

kan ju vara både roligt och fruktansvärt långdraget.

Hur många gånger har en inte suttit med

koll på klockan, lika många gånger sviktar minnet

och timmarna blir sena. Nu i april bestämde

sig Sörling för att jag skulle på födelsedagsfest,

paket slogs in, tulpaner köptes och peppen var

på topp.

Givetvis blir jag stoppad redan i entrén då

vakterna visade ett stort intresse för paketen i

min kasse, de skulle klämma, känna och lukta,

jag misstänker att de var övertygade om att det

var en bomb eller massa knark. Dock räddas jag

ganska snart genom att ett av födelsedagsbarnen

kommer till undsättning. Tillsammans styr vi

stegen mot den lilla festlokalen, det finns även

en större, genast börjar ett kramkalas och vi

pratar om hur länge sedan det var sist. Presenter

överlämnas och några öl slinker ner. Stämningen

är på topp, Asta Kask fyller 40!

JAG VET ATT ALLA punkare i Sverige har en

relation till Asta Kask, det spelar ingen roll när

du är född eller när du blev punk. Ett band som

började 1978, hallå var det inte 1980 egentligen,

som har spelat sig igenom hela landet, släppt

skiva efter skiva och är genomtrevliga.

Vi sitter i deras loge på Pustervik i Göteborg

denna vårdag i april, vi pratar minnen och

S

anekdoter. De har släppt sin nya 12”, ”Historien

dömer oss alla”, som är det argaste och hårdaste

de släppt sedan ”Med is i magen” 1985.

När Bonnie som länge nervöst suttit med sin

dator säger vill du höra något nytt reagerar de

andra, ”Okej Skipper, spela inte in, du får max

höra två låtar”. Bonnie och de andra håller inte

ord så jag får en exklusiv förhandslyssning på

deras kommande album. Jag kan avslöja att det

bjuder på många överraskningar och att den energi

de har på ”Historien dömer oss alla” håller

albumet ut.

KVÄLLEN BJUDER på ett nästintill utsålt Pustervik,

gamla bekanta, och ett kärt återseende av

halva Sötlimpa som jag nästan lyckas lura upp på

scenen för att sjunga med i sista låten för kvällen

”Inget ljus”. När Glenn, som har enorm scenskräck,

väl bestämt sig går Asta Kask av scenen.

Efter lite mer häng i logen säger vi hej då, trött

och med tjut i öronen drar jag mig hemåt. Trots

att jag har haft en sjukt trevlig kväll märker jag

att jag faktiskt är arg, Asta Kasks texter biter sig

fast i hjärnan och tänder min ilska, hur fan kan

SD och rasister frodas nu?

Tack Asta Kask för era 40 år, jag hoppas på

många år till. Ni tände min låga 1984 och jag vet

att ni fortfarande tänder lågor hos lyssnare.

Nisse Sjöman

DET HAR GÅTT tre år sedan Arre! Arre!

skakade om scenen med den formidabla

surfpunkplattan ”Attack”. Bandet tog

hem Manifests hardcore/punkpris och

i Turist i tillvaron #1 berättade de hur

stort och smickrande det var att få vinna.

Arre! Arre! gigade en del och gjorde

bland annat en sanslös spelning på KB i

Malmö som förband till Refused. Sedan

tystnade musiken.

– Egentligen har vi inte varit ”borta”.

Vi har repat och aldrig direkt haft paus

men trummisen flyttade till Småland

och saker har gjort så att vi inte kunnat

repat så mycket tillsammans eller tagit

spelningar förra året och så, säger Anna

Palmér.

Nu är det full fart igen.

– Vi håller på att spela in vårt nya album

i detta nu och känns fantastiskt! Vi

har signat till PNKSLM som ska ge ut nya

skivan i vår. Ser mycket framemot detta!

– Vi är hungrigare än någonsin med

ny trummis nu, Totta, och peppen är på

topp!

Mikael Sörling

7/12 Klubb Altruism i Freja

med Kardborrebandet

+ Dystra Li & Mimikry! 200:-

16/2-19 Acid Blood & Slaveriet

live i Kulturiet 100:-

Alla datum i Skövde

21-01


oo


Spader Kung:

”Vi är Malmös

ledsnaste punkband”

GRATIS CD FÖLJER

MED I DETTA NUMMER.

LASTKAJ 14, EPA, M.I.D.,

ASTMATISK GAPSKRATT,

SLAVERIET, UNDERHUND,

BJÖRNARNA, SKRAMMEL,

SARDO NUMSPA, MENUDÅ,

KARDINAL SYND

OCH BENDEL & CO

Spader Kung är ett hyffsat nytt

band på Malmös punkscen. Matilda

och Anna började spela tillsammans

december 2016, När deras

trummis flyttade kom Klara med

förra hösten. På Spotify hittar du

tre låtar med bandet ”Blöd för

mig”, ”Jesus ser dig” och ”Följ mig

hem”. Det är inga sånger för den

som gillar sin musik go och glad.

– Vi är Malmös ledsnaste

punkband så vår musik är väl

ganska... ledsen. Vi har fått höra

att vi låter som punken från

1978 och det kan man ju tolka

som man vill. Vi har en låt som

har en glad textrad, den kallar vi

”den glada låten”. Så musiken är

väl mest mörk och eländig, men

vad är det för poäng att skriva

när man är glad?

Spader Kungs syfte är att sprida

elände och i höstas gjorde de

det bland annat som förband till

”Vi har

en låt

som har

en glad

textrad,

den kallar

vi den

glada

låten.”

De Lyckliga Kompisarna – snacka om motpoler,

men också i Göteborg.

– Mer långsiktigt jobbar vi på att spela

in och släppa lite nya grejer, förhoppningsvis

lagom till att vinterdepressionen

peakar där i februari

någonstans.

svenska punkplattor

från 1990 och framåt

som alla måsta ha i samlingen

1. Gatans Lag ”Alla hängda rövares själar”

2. Strebers ”I fädrens spår”

3. Vånna Inget ”Allvar”

4. Dia Psalma ”Gryningstid”

5. De Lyckliga Kompisarna ”Le som en fotomodell”

6. Asta Kask ”Handen på hjärtat”

7. Charta 77 ”Hobbydiktatorn”

8. Martyrdöd ”Eld”

9. Lastkaj 14 ”Becksvart”

10. Skitsystem ”Enkel resa till rännstenen”

11. Krymplings ”Krymplings”

12. Räserbajs ”Noppriga tights och moonboots”

13. Sista Sekunden ”Att åldras med stil”

14: Björnarna ”Jimmy jugend” (singel)

15: Stilett ”Stilett”

Robban Becirovic, Close-Up Magazine

Boktipset

Raya, Henrik Johansson

Jag läste ut Raya på två kvällar. Ett driv i språket och

den pricksäkra handlingen gjorde den svår att lägga

ifrån sig. Raya handlar om klass och solidaritet på ett

fabriksgolv. Perspektiven är underifrån och bokens

karaktärer mycket trovärdiga. Väl värd att läsa.

Boktipset

Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade

kroppar, Föreningen Arbetarskrivare

42 olika berättelser om klass och arbete i den här

finfina antologin. Poesi, prosa, serier samsas mellan

sidorna och beskriver verkligheter vi oftast inte får

ta del av. Jag bläddrar dagligen i denna!


oo


T

SNUT EN

som älskar punk

Deckarsnutar är överlag en sorglig samling

när det kommer till kultur. De flesta

stöpta i samma form. Men sedan finns

det snutar som Rickard Stenlander...

”I det svaga skenet från takspoten satt han

nu och bläddrade bland några av de sextusen

lp-skivorna som ingick i hans omfattande

vinylsamling. Han var inte ute efter att

lyssna på något stämningsfullt som skulle

understryka lugnet och det gula ljuset från

taklamporna. Det var inte hans syn på

avkoppling. Han tvekade mellan Crass och

Zodiac Mindwarp”.

Alltså hajjar ni. Kriminalpolisen Rickard Stenlander l y s s n a r på

Crass! Det är ju helt galet. Och han föredrar TSOLs version av ”All

along the watchtower” framför så väl Dylan som Hendrix.

– Jag var trött på klichesnutarna som lyssnar på jazz och opera,

säger författaren Magnus Jonsson över telefonen.

Magnus är aktuell med hatet-trilogin som består av böckerna Mannen

som lekte med dockor, Asätarna i Kungsträdgården och Kvinnan

som jagade ensam. Bladvändarböcker med många för genren ovanliga

musikreferenser. Rickard Stenlanders punkbakgrund dyker upp

lite varstans i de tre böckerna, som när han går förbi en affisch för en

kommande Strindbergsspelning på Debaser kan en läsa följande:

”Han tänkte först nypa sig i armen, för att kontrollera att han befann

sig i rätt årtionde. Otroligt, det måste ha varit 1984 på Göta källare

han senast sett punkbandet”.

Hans kollega Erik Svensson strör hip hop-referenser omkring sig

medan rättsmedicinare Pasqual Rodriguez är en death metal-fan av

rang. Med bokens huvudperson, skejtaren och före detta AFA-aktivisten,

Linn Ståhl får Magnus även droppa klassiska miljöer som Kafé 44

och Svarta Månen.

– Det blir en bonus för dem som vet vilka dessa ställen är, vet du

inte så spelar det ingen roll i sammanhanget.

Magnus Jonsson upptäckte punken under en galen vecka 1979. Då

han hann se Ebba Grön och 999, dessutom prenumerade hans mamma

på tidskriften Kamratposten som just den veckan hade ett reportage

om fanzinet RIP. Magnus blev eld och lågor. Och tillsammans

med en kompis drog den 14-årige Magnus igång zinet Kloakstank.

När de drygt två år senare la ner tidningen hade det utvecklats till ett

av de bästa som gjorts i det här landet.

I nästa nummer kommer ett fett reportage om Magnus Jonsson.

Mikael Sörling

Magnus Jonsson.

”LANGAR

VERBALA

KÄFTSMÄLLAR”

Koma Asociala kommer från

Göteborg och spelar nu in en

split-ep med polarna i Penetrerad

Jesus. En inspelning att

se fram emot. Men vilka är då

Koma Asociala?

– Vi är tre arga ickemän som spelar musik

tillsammans och langar verbala käftsmällar

och skiter på systemet, låter bandet

meddela.

Clara, Saga och Moa har spelat tillsammans

i tre år och de har ett klart syfte med sin

musik.

– Syftet med Koma är att ha kul tillsammans

och provocera vår publik och våra

lyssnare med låttexter som hamnar utanför

mallen av det fina språket. Men även att

väcka tankar hos folk om sånt som är viktigt.

INSPIRATION HÄMTAR TRION från ämnen

som DIY, djurrätt och anarkofeminism.

– Jag inspireras av allt jag ser i vardagen,

av alla orättvisor som råder och av allt som

är fucked up med vår värld. Det är sådant

som driver mig till att skriva nya låtar, säger

trummisen Clara.

Hur skulle ni vilja beskriva er musik?

– Skränig och arg bajspunk/könsrock, inte

så minimalistiskt skickliga men vi kompenserar

upp det med D-takten! Musikaliskt

inspireras vi av bland annat Vicious Irene,

Tornet och Lilla Lovis. Koma har därav blitt

en rätt go mix rent genremässigt.

En split-ep är alltså på gång, men Koma

Asociala har även planer för en egen skiva

våren 2019. Då blir det alltså mer arg bajspunk

for the masses!

Mikael Sörling

Boktipset

1793, Niklas Natt och Dag

Den som mot förmodan haft en romantisk bild av Sveriges

sena 1700-tal får här sin värsta mardröm serverad.

Lysande skildring av såväl klassamhället som Stockholm,

där handlingen drivs framåt av ett makabert mord som

är så sanslöst obehagligt att det är svårt att ta in.

Boktipset

Mammorna, Alexandra Pascalidou

20 mammor från Sveriges miljonprogram, orten

– förorten, får komma till tals i den här boken och de

berättar historier vi sällan får höra eller lyckas snappa

upp i bruset. Alexandra Pascalidou tecknar personporträtt

som stannar kvar länge efter läsning.


oo


TEMA: TRALLPUNK

trallpunk

Du ska

se ut som

torkat

revbensspjäll!

for the masses

Det fanns en tid när

trallpunk var bland

det hetaste som fanns

på den svenska punkscenen.

Turist i tillvaron

har noterat att det

är något som återigen

glöder. Lastkaj 14 är

ett av landets populäraste

band. Kardinal

Synd, Slaveriet och

Underhund är nya

namn på trallhimlen.

Turist i tillvaron har

tagit hjälp av experter

på området för att

höra efter vad som

definierar trallpunk

bland annat.

Ola i Massgrav avslöjar sig vara

en trallentusiast av rang i en tråd

i Facebookgruppen EHCG. Han får

börja med att försöka sig på en

definition.

– Det ska såklart vara tvåtakt,

riktigt stel tvåtakt. Det ska vara

hes sång, körer och det ska vara

gitarrslingor. Dennis Lyxzén

gillade ju att kalla all trall för

”nationalromantisk”, och det är

väl Strebers folkmusikinfluenser

han menar, men det behöver

absolut inte vara så, men det ska

vara slingor. Och moll. Alltså, tar

man en bra trall-låt och slänger

på engelsk sång så blir det ju ganska

nära halvgamla Bad Religion.

Sen ska texterna vara gravallvarliga

och handla mycket om

samhälslproblem, med en ganska

grötmyndig inställning. Får man

in ordet ”varför” i refrängen så är

man hemma.

Erik Hjortstam som var verksam

i ett av landets ledande band

i genren Räserbajs menar att

det räcker att säga De Lyckliga

Kompisarna, men lägger för

säkerhets skull till.

– Räserbajs måste jag också

säga. Jag har alltid kallat vår

musik trallpunk sedan vår demo

1989, innan dess hade jag aldrig

hört ordet. Trallpunk för mig är

det väldigt få band som lyckats

skapa, för mig är det väldigt

avancerad punk! Jag är uppväxt

med folkmusik och klassisk

musik, som jag och Rickard

formade till punk. Texterna ska

gärna vara intelligenta och samhällskritisk

men inte på det raka

punkiga sättet. Samt humor. Och

det ska vara melodiöst.

Glad musik med budskap

Stephan Johansson som på det

glada 1990-talet gav ut trall

under vinjetten Kamel och sålde

skivor via Birdnest Mailorder

tycker det är svårt att bena ut

frågan, men landar i:

– Till stor del så är det mycket

medryckande melodiskt låtar,

texterna kan vara lite naiva, men

ändå säga saker som är viktiga,

allt behövda inte vara perfekt

spelat, men det är mycket gjädje

i musiken.

Jonny Fagerström som kom

från thrash- och dödsvärlden,

men började spela trall med Valium

menar att punkarna tycker

trall är för mycket hårdrock,

medan metalfolket tycker det är

för mycket punk. Han lägger till:

– Personligen definierar jag

trallpunken som glad musik

där det ofta finns det ett vettigt

allvarligt budskap i texterna.

Jojo Wadensten är inne på

samma linje som Jonny:

– Det är hård, snabb och

melodisk svensk punk. Välspelad

och med välskrivna texter som

engagerar hjärnan. Politiska

texter som inte skriver någon på

näsan utan lyssnaren får tänka

lite själv

Allergisk mot trall

Pelle Dahlström som driver

skivbolaget Second Class Kids

Ola

Massgrav

Erik

Räserbajs

Jojo

Belta 53

Jonny

Valium

Stephan

Kamel

Pelle

SCK

Kommentarer

om trallpunk från

FB-sidorna Jag

minns min punk

och Folkets hardcoregrupp.

”Själv är jag ingen jättefantast

av stilen men kan tycka att det

är synd att begreppet används

som ett skällsord. För många

machopunkare som tycker ordet

trall är mesigt och därmed

avfärdar bra musik utan att ge

det en chans.”

”Var själv en del utav den scenen

och har enormt svårt för den.

Grabbigt och väldigt sossigt. Gillar

inte musiken och nej skulle

aldrig sjunga med på en efterfest.

Svenne banan,Sossepunk helt

enkelt.”


oo


TEMA: TRALLPUNK

är inte bekväm med termen

trallpunk alls.

– Nej, jag är lite allergisk mot

begreppet, sedan det blivit så

befläckat. Det är lite som att

diskutera ordet kommunism –

först ska man mota respektive

fördomar, för att sedan diskutera

innehåll. Nä, ordet trallpunk

använder jag endast när jag pratar

med likasinnade. Annars så

tycker jag att ”svensk punk”, eller

”punkrock på svenska” är två fina

begrepp.

Jag hade ett ganska kluvet förhållande

till trallpunken när det

begav sig. Å ena sidan togs även

jag med storm av De Lyckliga

Kompisarnas monumentala ”Le

som en fotomodell” – och jag

gillade verkligen Tondöv Terrors

”Nyheter från TT”, DiaPsalmas

”Gryningstid” och Valiums

”Mörkrädd”. Men det var mycket

som skavde också. Falsksången.

Det hurtiga soundet. Hårdrocken.

Och ett mästrande tonläge i

lyriken. För Ola var det inte alls

så här komplicerat.

– De första åren på 90-talet

så var det ju detta det som var

svensk nutida punk för mig. Jag

har aldrig brytt mig så mycket

om gammal käng, så fram tills

jag blev uppmärksammad på

sånt som Driller Killer och

Skitsystem i mitten på 90-talet så

var det DLK, Räkerna, Strebers

och Sector Sexs som var något

för mig. Det var ju liksom inte

heller så lätt att ha den där jävla

expertkollen på allt som folk har

nuförtiden med tillgång internet,

särskilt inte för mig som växte

upp där det fanns exakt noll

andra personer som lyssnade på

punk/hc.

Roligare fester

Jonny upptäckte Strebers och

Bad Religion, som han också

klassar som trallpunk, skarven

mellan 80- och 90-tal. Han minns

att festerna blev mycket roligare

när trallen dök upp

– Det var många fester på

den tiden och när det spelades

dödsmetal satt folk mest och

analyserade musiken, med trallpunken

blev festerna gladare. Det

var allsång och folk var på gott

humör.

För Jojo var det som för så

många andra De Lyckliga Kompisarna

som blev inkörsporten.

– Jag blev helt såld på ”Le som

en fotomodell” när den kom

ut. Titeln på skivan, omslaget,

texterna, melodierna, musiken,

allt var perfekt. Fast då visste

jag inte att det var trallpunk. Jag

lyssnade på Ebba Grön, KSMB,

Strebers/ Dia Psalma, Asta Kask,

Coca Carola och Köttgrottorna.

För mej var det svensk punk

alltihop och jag älskade det.

Brinner i huvudet

Idag tycker jag att trallpunken

låter bättre än på många år

och jag har ett mer avspänt

förhållande till de band jag en

gång i tiden inte klarade av att

lyssna på. Jag har till och med

återupptagit bekantskapen med

Radioaktiva Räker – och det är ju

inte så pjåkiga som jag en gång

tyckte. Ola blir fortfarande på

gott humör av bra trall.

– Men jag blir jävligt irriterad

på folk som inte kan skilja på

äpplen och päron och tycker att

allt är ploj. Jag kan 100 procent

förstå att man inte tycker att

Radioaktiva Räker är hårt eller

bra, men det är fan inte på skoj.

Tyvärr brinner det väl i huvet

på folk när band som DLK både

var seriösa och på skämt.

”Tomat”-plattan är väl samtidigt

både det bästa och det sämsta

som hände dem. Hade jag obegränsat

med tid skulle jag vilja

starta ett old school trallband.

Tyvärr funkar det ju oftast

otroligt dåligt att vara gammal

och spela trall. Och det händer ju

ibland att man har trallmaraton

när man dricker öl.

Redo för nya äventyr

Erik avslöjar att han gärna skulle

vilja börja spela trallpunk igen.

– Vi får se vad som sker framöver

Annars är det mest minnen,

och en undran över varför jag

inte har sett nya band som gör

bra trallpunk.

Stephan berättar att han fortsatt

följa scenen nyfiket.

– Jag letar fortfarande efter

nya släpp med svenska punkband

helst av de melodiska slaget

sjungande på svenska, inte

lika lätt i dagens läge – men det

finns mycket bra band därute.

Jojo älskar fortfarande trallpunken

– Den tilltalar mig på ett

nostalgiskt plan men även för

att den fortfarande levererar

aktuell samhällskritik. Folk

som hela tiden måste hävda att

trallpunk är mesigt tycker jag

är mesiga.

Vad ska en lyssna på?

Till sist då, vilken låt eller band

eller skiva tycker ni förklarar

trallpunken bäst?

Ola: ”Verkligheten”, med

Radioaktiva Räker.

Jonny: Det finns så många

band som jag gärna hade lyft

fram, men dem får vi ta en annan

gång. En av de första Valium-spelningarna

var med Cosa

Nostra. Det var ett ödmjukt och

trevligt gäng som vi fick låna

cymbaler av, dessutom köpte

de en demo och det var stort

för oss. Jag tycker deras skiva

”Eldar” förklarar trallpunken

mycket bra, trallig, allvar, humor

ja den har det mesta.

Erik: Jag tar en Räserbajs låt

somjag tycker definierar trallpunk

”Jag, Legend”. Sista låten

jag skrev i RB. DLK har också

en massa bra låtar, exempelvis

”Hockeyfrilla”.

Stephan: Svårt, men tidiga

skivor med De Lyckliga Kompisarna,

Coca Carola, Skumdum,

Räserbajs, Radioaktiva Räker,

Gymnastiken och Hans & Greta.

Jojo: ”Håll höjd”, med Lastkaj

14.

Pelle: Kanske inte den mest

klassiska låten, men samtidigt

den låt som tydligast beskriver

den känsla som uppstår när

man kliver in i trallpunkens

förlovade värld; Varnagel – Trall

punkt nu.

Turist i tillvaron: Tondöv Terror

och deras monsterhit ”Sverige

Sverige missfosterland”, men

även Lebemäns andra kassett

”Redo för slakten” och så klart

– ”Le som en fotomodell”, den

kommer du inte runt.

Mikael Sörling

” Trallpunken var ju för sveriges

musikscen som grungen. En explosion

av band som redan harvat ett tag

eller som låg på demostadiet. Asta

och Strebers banade vägen men Dia

Psalmas genombrott tillsammans med

band som DLK, Räserbajs och Krymplings

satte onekligen denna punkstil

på kartan. I Alingsås var trallen stor

med många band i reporna.”

”Tycker man att Radioaktiva Räker är ett dåligt band

så kan man ju bara lämna in öronen till Länsstyrelsen

och dra åt helvete. Älskar gymnasie-seriös trallpunk

och är så förbannat trött på all slentriandiss av oinsatta

människor.”

”Bajs. Fjanterier. Punkens svar på buskis.”


oo


TEMA: TRALLPUNK

”Klart som fan

vi är trallpunk”

Lastkaj 14 har de senaste

åren utvecklats till ett av landets

främsta punkrockband

och de har aldrig hymlat om

att de ser sig som ett trallpunkband.

– Vi var väl dom första på en lång

tid som ställde sig upp och faktiskt

var stolta över att spela trallpunk,

säger Stryparen. Jag upplever att

alltför många band och publik fått en

skämsstämpel om dom sagt att dom

spelar/gillar trallpunk. Där klev vi in

och visade att vi fan tycker trallpunk

kan vara både seriöst och bra och

inte alls nåt trams man bara håller på

med från 14-17års ålder och sedan

växer ifrån.

– Klart som fan vi är trallpunk.

Trallpunk är för mig (Stryparn):

Snabb tvåtakt, feta gitarrslingor,

stämsång och refränger som kryper

upp i hjärnan på en och lägger ägg.

Obs ju sorgligare och vemodigare

desto bättre!

De flesta jag pratat/mejlat med

anser att ni är det bästa svenska

trallpunkbandet idag. Kommentar?

– Tack! Jag tror att det hörs att vi

är ärliga, trasiga människor som vill

vara lyckliga i en jävligt knepig värld.

Vad driver er att fortsätta??

– Livet, samhället och vetskapen

Vilken låt/

band förklarar

trallpunken

bäst?

STRYPARN

Låt: Radioaktiva Räker

– Betongrosor eller

Skymningsland

Band: Illbutts

DR DILLE

Låt: Död TV - Ingenting

Band: Död TV

BULTEN

Låt: Total Egon - Fördomar

Band: Räserbajs

KAPTEN GRÅ

Låt: Charta 77 - Sång

Till Dig

Band: Strebers

att abstinensen utan punk är alltför

stor. Så länge vi kan leverera och

skriva musik som berör och folk

tar åt sig av kör vi på. Vi influeras

mycket av personlig skit...tyvärr!

Vi peppas av tron att vi kan frälsa

en ny generation med nitjackor där

det står Lastkaj 14, Sardo Numspa,

Björnarna på ryggen och det faktiskt

känns coolt. Jag personligen har

nog förändrats mest på så sätt att

jag åter lyssnar på svensksjungande

band efter att i 15 år nästan uteslutande

ha lyssnat på band utifrån.

LASTKAJ 14 TYCKER att scenen idag

är större än på länge

– Det har dykt upp många nya band

samtidigt som många gamla dammat

av punkstassen och insett att

trallpunken faktiskt passar för alla

åldrar. Det är kul tycker vi.

Men det finns problem också.

– Tyvärr känns det som vi missat

både en och två generationer som

aldrig fått chansen att stå längst

framme vid scenen på fritidsgården

och lyssna på bra jävla punk som

spelas av jämngamla. Idag finns det

alltför få spelställen som kör allages

och då blir det ju svårt att få en

rejäl återväxt.

”Jag tycker inte den låter som melodiös amerikansk hc.

Descendents och Bad Religion har liksom en annan melodistil.

Svenska folkmusiken är en nött referens, men sa inte Asta

någon gång att deras låtar egentligen låter som Sven-Ingvars

om man saktar ner dem? Det finns något härligt okreddigt och

”ute i stugorna”-rejält med trallpunk. Den ska inte heller bara

vara plojig, Radioaktiva räker, bandnamnet till trots hade väldigt

allvarliga texter och melankoliska melodier.”

”Finns få musikgenrer

jag ogillar

mer än trallpunk.

Får samma känsla i

kroppen som när man

luktar på en äcklig

svettig armhåla.”


oo


TEMA: TRALLPUNK

Mollig trall från Umeå

Kardinal Synd har några år på nacken, men

det var först med årets tiotummare ”Baltic

City” de på allvar satte avtryck. Umeåbande

ser sig definitivt som ett trallband.

– Ja, absolut. All melodisk punk tycker vi att man kan

kalla trallpunk. Att just vår trallpunk ständigt går i

moll är ju en direkt följd världens beskaffenhet! Vi har

skojat ibland om att skriva en eller annan låt i dur men

då får det nog bli lite ordning på världen först, säger

trummisen Love Sundlöf.

Hur upplever ni scenen idag?

– Svensk punk genomgår och har genomgått någon

form av renässans! Det ser vi som mycket positivt.

Många av de gamla banden tuffar på och det skickar en

klockren signal till oss lite nyare band att också bidra!

Kardinal Synds bränsle är i mångt och mycket sakernas

tillstånd ute i världen.

– Oftast influeras ju nya låtar av en massa skit runt

om oss men då vi kan omvandla denna skit till viktiga

låtar så blir det samtidigt vår pepp!

Fakta om kardinalerna

Skägg 4/4

Hår 1/4

Barn 3/4

Antirasister 4/4

Ölälskare 4/4

Bleckblåsare 1/4

Född på sjuttiotalet 4/4

Strebers banade vägen

För drygt 25 år sedan bestämde sig några

pågar från Trelleborg att börja lira punk

tillsammans. Bad Religions ”You” var en

inspiration, men viktigare var Strebers för

KKPA.

– Johnny Ryds lyrik var helt enastående och det kändes

ärligare att köra på svenska, säger Martin Hansson.

Han hade upptäckt punken några år tidigare.

– En polare kom med ett äkta blandband med Bad

Religion, Strebers, Asta Kask, Charta 77 och jag var

helsåld från första stund. I samma veva så höll ett par

polare på att föra oväsen i en lokal och jag som egentligen

lagt musiken på hyllan ville testa om vi kunde köra

nån låt. Jag tror att Charta 77:s ”The Beauty is in the

beholders eye” var den första låten som spelades.

Därefter rullade det på med inspelningar, gigs och

medlemsbyten fram till 2000 då KKPA tog ett break .

Tio år senare fick de en förfrågan om en återförening

och sedan dess har de varit aktiva.

HUR UPPLEVER NI trallscenen idag.?

– Förutom att alla gamla rävar fortfarande håller på

så måste jag säga att den verkar frodas även med nya

band.

Martin berättar att han inte lyssnar överdrivet mycket

på trall idag, förutom Sardo Numspa som han tycker

är lysande och Lastkaj 14.

Hur skulle du vilja definiera trallpunk?

– Snabb välspelad punk med gitarr och sångmelodier.

Och gärna en catchy refräng.

Vilken låt/band

förklarar trallpunken

bäst?

”Producera mera”

med Strebers är

ett gott exempel

från förr.

”En sista gång”

med Sardo Numspa

och sen är jag

barnsligt förtjust

i Lastkaj

14s ”Våra dar”.

”Sen helt plötsligt, när den stora punkvågen där på nittiotalet drog in enormt mycket mer

folk i scenen, så kallades plötsligt all svensk punk som inte var rejält brötig och skränig för

trallpunk, hade ebba grön och ksmb funnits då så skulle även de ha kallats trallpunk. Det

gick nära nog inte att göra punk på svenska utan att det kallades trallpunk, om man inte

brötade på rejält, i stil med Svart Snö eller liknande (som jag för övrigt har hört folk i efterhand

kalla för trallpunk också). Och om all punk på svenska från nittiotalet är trallpunk så...

Så antar jag att jag både hatar och älskar trallpunk, och tycker det är både jävligt bra och

horribelt uselt.”


oo


TEMA: TRALLPUNK

Turist

i tillvaron

listar

5odödliga

trallpunkutgåvor

1, DE LYCKLIGA

KOMPISARNA

”Le som en fotomodell”

lp

Solklar etta. Definierar

en hel genre. Låter

fortfarande extremt

fräsch. Mart forever!

2, STREBERS

”I fädrens spår” lp

Proto-trall. La gruden

för hela scenen.

3, LEBEMÄNS

”Redo för slakten”

kassett

Finfint band från

Småland. Borde

blivit gigantiska.

4, CARPE DIEM

”Nya tider” cdr

Smått bortglömd

pärla från Jönköping.

Missa inte!

5, RADIOAKTIVA

RÄKER

”Verkligheten” 7”

25 år senare är

”En näve hat”

kanske ett av

trallscenens största

ögonblick.

Second Class Kids

vill HÖJA ribban

Lastkaj 14, Kardinal Synd

och Slaveriet är några av

banden Second Class Kids

gett ut i år. Etiketten har

de senaste åren utvecklats

till landets främsta

när det gäller trall. Men

bossen Pelle Dahlström

betonar att Second Class

Kids inte är ett renodlat

trallpunkbolag

– Vi ger ut det som vi tycker är bra

och det som vi kommer över. I och

med att kaka söker maka, så får det

ofta som konsekvens att skivbolag

blir mer och mer renodlade. Vi är

dock ett punkbolag. No more, no less,

säger Pelle.

Han drog igång etiketten redan

2003 tillsammans med korridorgrannen

Marcus och första släpp var en

cd med klassiska hardcorebandet

Heldback.

– Jag hade på hösten 2001 flyttat in

i korridoren för lärarstudier. Marcus

som låg ett par terminer före hade

lämnat föräldrahemmet, för att bo i

korridor. I alla fall så insåg vi snart

att båda gillade punksvängen (han

var dock mer inne på hardcore) – och

att båda hade varsin liten distro. Vi

beslöt oss för att släppa nåt. Problemet

var att det enda bandet som vi

båda tyckte var riktigt bra var just

Heldback. Vi insåg att skivbolaget

nog låg en bit framför oss. Men så en

dag fick jag mail till mitt fanzine av

just Heldback som sökte skivbolag.

Jag sprang in till Marcus och Second

Class Kids Records var fött.

SEDAN DESS HAR Pelle ett trettiotal

utgåvor på sitt samvete och de senaste

åren har varit de mest produktiva.

– Jag kör på så länge som det känns

som att jag har något att tillföra.

Sverige behöver seriösa skivbolag

som ger ut seriösa produktioner och

gör det regelbundet. I den meningen

så tycker jag att Second Class

Kids Records lyckats mer än väl.

2018 kommer att innebära minst

tio skivsläpp. Om man tycker att

Second Class Kids Records släpper

tråkiga släpp, eller har idéer om hur

man kan göra det ännu bättre – så är

det bara att tuta och köra. Jag tror,

och hoppas. Att Second Class Kids i

någon mening kan vara ett skivbolag

som höjer ribban för det gemena

skivbolaget.

IMPERIET VAR PELLES väg in i punken

för många år sedan. Hans elva

år äldre bror introducerade bandet

för Pelle.

– Så när jag hörde Ebba Grön spelas

på radion – så kände jag ju igen sångaren.

När jag sedan gick bort till min

bror så plockade han fram plattor

med Ebba Grön, KSMB, Asta Kask och

Rasta Hunden. På den vägen är det –

och det fanns ingen återvändo.

Han var 14 år, bodde i en villa i en

by med några tusen invånare och tränade

bordtennis. Skivorna öppnade

dörrar till en annan värld.

– Vad fanns liksom inte att gilla?

Hårt, uppkäftigt och något helt nytt.

Att jag blev kvar är nog för att punken

på något märkligt sätt fortfarande

förnyas och utmanar. Dessutom

tycker jag om punkens sätt att skapa

engagemang – i mitt fall: skivbolaget.

Pelle är rektor till yrket. Ordförande

i den lokala macken på

fritiden. Tvåbarnsfarsa. Engagerad

i Vänsterpartiet. Och till jul hoppas

han ge ut ett par plattor till. Det ser

vi fram emot.

Mikael Sörling

”Om man tycker att

Second Class Kids

Records släpper tråkiga

släpp, eller har idéer om

hur man kan göra det

ännu bättre – så är det

bara att tuta och köra.”

”Älskar det. En av de absolut bästa

genrena. Hc med melodier. Allt behöver

inte låta som Gymnastiken för att vara

Trall. Asta, Strebers och Radioaktiva Räker

skulle jag kalla Trall allihop men de

låter väldigt olika varandra.”

”Har sagt det tidigare,

trallpunk är

svensk skatepunk

med Nordman på

sång. Helt jävla förfärligt”

”Jag tycker massor om

den, både bra och dåligt,

och jag tycker en av de

jobbigaste sakerna med

dem är att det råder så

olika åsikter om vad den

faktiskt är. ”


oo


Nikolay Hudobin med

en favoritkassett.

Trall funkar

världen över

Svensk punk är för många

internationellt en kvalitetsstämpel.

Detsamma gäller

svensk trallpunk som går

hem i stugorna i så väl Japan

som Tyskland som Brasilien.

Turist i tillvaron har varit i

kontakt med en ryss som är

stormförtjust i genren.

Nikolay Hudobin bor i St Petersburg

och upptäckte svensk trallpunk för

fem år sedan. Han lyssnade på Strebers,

Mögel och Asta Kask. Men så

hörde han en låt med Varför?.

– Det var en väldigt märklig låt som

jag gillade väldigt mycket.

Han började leta trallpunk på nätet

men det var svårt att hitta. Men efter

en auktion på Tradera kom han i

kontakt med Mikael Ström, Tragedi

fanzine bland mycket annat.

– Han hjälpte mig verkligen i mitt

letande och jag upptäckte band som

Plus Moms, Veckans Ris, DC Morf,

Crescendo, Entakt och Otakt. Sedan

fick jag kontakt med Martin (GP Sås)

och vi bytte musik med varandra.

Han introducerade mig till okända

namn som Luskerman, ASF och

Mjölner.

”I like that

style, but don’t

know much about

it at all.”

Ken Hellnation/

Sound Pollution

”1993 there

was a big ”trallpunk”-explosion

in

Sweden and a lot of

great vinyls, CDs and

even cassettes came

o ut.”

Höhnie/Rasta Knast

Men det var ett helt annat band

som hade störst inverkan på Nikolay.

– Sexually Transmitted Disease från

Sollefteå. När jag hörde låtar som

”EG-attack”, ”Av jord är du kommen”

och ”Kvalificerat skitsnack” tänkte

jag : wow, det är är väldigt cool

trallpunk/trallcore. Sångaren visade

sig vara emn väldigt trevlig person

som skickade mig en med allt deras

material gratis. Jag måste också nämna

Moralklubben från Sundsvall och

deras demo ”Orakad”. Fantastisk trall.

Snabba gitarrer och trummor och en

cool sångare, Visste du att de spelade

crust i Greed?

SVENSK TRALLPUNK HAR en

speciell klang menar Nikolay och det

svenska språket ger en annan dimension

i soundet för en ryss.

– Jag hört trallpunk på engelska,

det låter inte alls bra.

Nikolay har inte följt den senaste

svenska trallvågen, men tycker det

fanns några intressanta band i början

av 2000-talet som Total Apati och

Kallt Stål.

– Sverige är ett intressant land som

alltid haft mycket cool punk, avrundar

Nikolay.

Trallpunk

TEMA: TRALLPUNK

skällsord för

råpunkarna

En kan undra om trallpunken så som vi känner den

hade funnits om inte Mart Hällgren börjat spela

musik. Det är svårt att tänka sig en trallgenre utan

hans rötter i Dr Anti-Skval eller enmansbandet

Total Egon. En scen utan ”Le som en fotomodell”

känns minst sagt overklig.

Nästan alla jag varit i kontakt med om trallpunk – och det är ett

åtskilligt antal nämner Mart som upphovsman till genren. Det

är inte direkt något som Mart känner ett behov av att kommentera

– Ingen aning, svarar

han kort när jag undrar

hur han ser på det.

Mart minns att termen

trallpunk i början var ett

skällsord.

– De som gillade råpunk

brukade gorma det

åt oss. Senare blev det

en positiv term.

– Och nog har jag gjort

en del trall. Trall har

melodin i och texten i

centrum, men annan

musik kan vara mer

riffbaserad eller rytmisk.

Dr Anti-Skval och gamla

Strebers var väl först

med trallpunken som jag

känner den. Vi sneglade

på proggen och folkmusiken

också.

MART VÄXTE UPP i

ett hem där musiken

stod i centrum och det

spelades Beatles, Abba,

Simon & Garfunkel, Cat Foto: Martin Wilson

Stevens och Evert Taube

i en salig blandning. Mart själv lyssnade tidigt på Asta Kask, Bad

Brains och KSMB. Det blev också lite klassiskt och Iron Maiden.

Den här musikaliska brygden under uppväxten formade så

klart Mart.

– DLK är väl lite blandning av allt det där. Men även Bad Religion

och Ramones har betytt mycket.

”Det finns av förklarliga skäl inte

så många band som trallar på

skånska. Vår dialekt passar bättre

till garagerock och hardcore.

Lustigt nog fungerar tyska utmärkt

till melodiös punk.”

”När begreppet först dök upp så användes det

fräamst om de glatt trallande DLK, Hans & Greta,

Räserbajs och de inte lika trallande Radioaktiva

Räker, medan band som Charta 77, Strebers, Coca

Carola, Cosa Nostra, Troublemakers med flera

kallades punk.”


oo


TEMA: TRALLPUNK

Vilken låt/band förklarar

trallpunken

bäst?

- DLK, Räserbajs och

Lastkaj 14

Bra band med töntigt namn

Foto: Robert Hellström

Kardborrebandet

Jag undrar hur mycket bra

musik jag missat genom

åren på grund av übertöntiga

namn. Ta Kardborrebandet

exempelvis. När det namnet

fladdrat förbi i sociala medier

har ju inte min första tanke

varit ”wow – det där gänget

måste jag kolla upp”. Så hur

sjutton tänkte de?

– Namnet är egentligen bara en

liten halvkul form av ordvits med

ordet “band” i namnet, samt med en

baktanke att kardborre ger ifrån sig

ett ganska gräsligt och “rivigt” ljud

när man drar isär det. Ungefär så

som vi lät i början, säger trummisen

Jocke Berg. Det är en mindre konflikt

angående bandnamnet då jag och vår

förra bassist Måns “Mäns” Ljunggren,

som grundade bandet, hade olika

förslag. Han ville att vi skulle heta

Bulldeg. Jag sa bestämt ”nej, Kardborrebandet”.

Och så blev det.

Bulldeg hade ju varit än värre faktiskt.

Jag bestämde mig trots allt att

lyssna på Kardborrebandet när Jocke

Berg skickade en länk till bandets

senaste video ”3:e ölen” och blev

knäckt över hur bra den var.

– Den handlar om att öl och go

musik kan lätta de flesta skitdagar.

Vi bestämde oss för att spela in den

och släppa video på samma dag. Från

början handlade låten om att vi bor i

en tråkig stad där inget händer. Men

det blev ganska platt och tråkigt. Men

kvällen innan så kom vår gitarrist

Emil Söderberg på idén att slänga in

bandnamn i textraderna, vilket inte

var jättepopulärt att skriva om hela

texten samtidigt som vi skulle spela

in den. Fast innan sången skulle in,

satt vi med varsin pizza, några öl och

slängde ihop den nya texten tillsammans.

Det vi ville få fram med den

nya texten var att det finns så många

bra svenska punkband och vi vill visa

att punken lever i allra högsta grad.

Kardborrebandet räknar i låten upp

inte mindre än 23 stycken olika band

som de gillar och det är främst andra

grupper som peppar Falköpingsgänget.

– Att kunna fånga ångesten som

Allvaret, intensiteten från Stilett, dem

magiska basgångarna ifrån Rancid.

Vi strävar efter att kunna göra något

lika bra. Att få vara kreativ och se

processen när en låt växer från ett

kladdpapper på jobbet till en färdig

inspelad låt i studion är väldigt

givande.

”Det vi ville få

fram med den

nya texten var

att det finns så

många bra svenska

punkband

och vi vill visa

att punken lever

i allra högsta

grad.”

KARDBORRARNA DROG IGÅNG bandet

redan 2010, men förutom Jocke

är sångerskan Nanna Lindblom enda

originalmedlemmen. Gitarristen Kim

Lööf kom med 2011, nämnda Emil

året efter och basisten Gösta Larsson

2016. Deras första platta gavs ut för

sex år sedan, en sexlåtars-cd.

– Vi knyckte fodral från gamla

Mello-plattor med mera som föräldrarna

hade liggandes och gjorde egna

omslag och brände ut. Det blev som

det blev. 2014 släppte vi en musikvideo

till låten ”Knulla hela stan”. Året

efter kom det en fullängdare med ett

bra men felstavat namn “För sånna

som oss är det ni som är drägg” med

hela 16 spår. I år kom singeln ”Noter

för idioter”. Ett litet smakprov på en

kommande fullängdare som vi jobbar

på i detta nu och förhoppningsvis

resulterar i ett vinylsläpp.

Varför håller ni fortfarande på?

– Vi har självklart ett stort musikintresse

och alla tycker att det är grymt

roligt att lira, framförallt live. Man får

chansen att förvandla sina känslor

och värderingar till text och musik.

Men det är även väldigt kul att bara

hänga ihop.

Mikael Sörling

”I tonåren

förföljde vi

Dia Psalma”

Åsa Forsberg var en av de mest aktiva

i trallpunkdiskussionen hos JMMP på

Facebook. Hon älskade trallpunken när

den kom – och gör det fortfarande.

– I tonåren på 90-talet förföljde vi

DiaPsalma på alla deras spelningar i

Mellansverige, norr om Dalälven.

Åsa tycker som så många andra att

DLK är urtypen för trall och vill

beskriva genren så här:

– Melodiös, lyssnarvänlig punk

som låter olika låt för låt!

Hon nämner även band som Köttgrotterna

och MID som favoriter.

Sistnämnda är dessutom gamla

klasskamrater från Bollnäs.


oo


TEMA: TRALLPUNK


oo


TEMA: TRALLPUNK

Ante: Stilen föddes

Jag råkade befinna mig just i de kretsar där

denna stil föddes och var en av upphovsmannens

närmaste kompisar. Under den

perioden hände det näst intill varje vecka att

jag fick ett telefonsamtal med en väldigt glad och

på Mart, som ville att jag skulle höra en snutt, en

låt eller till och med bara ett solo genom telefonluren

för att han precis kommit på den. Han ville

höra om jag gick igång lika mycket som han hade

gjort. Och oftast var det dom jag gillade som det

blev något med.

Många av dessa låtar är idag legendariska och

kända Total Egon och DLK-låtar. Faktum var att

han tyckte att mitt stöd och mina åsikter var så

viktiga, att han till och med vill ha med mig i studion

i Bålsta. Så de två, tre första singlarna och

den debut-lp:n har jag varit med och haft åsikter

om dess innehåll innan plattorna gavs ut. Idag

ser jag det som en stor fjäder i hatten men inte

fan tänker jag på det som att jag är viktig för det.

Jag tänkte då aldrig att det här var trallpunk,

utan det var nyskriven punk helt enkelt på det

traditionella sättet. Precis som Attentat eller nåt

annat band som sjunger på svenska och på det

sättet. Mart hade ju spelat i några av de banden

jag tyckte allra bäst om när jag hängde på Ultra

så som Sighstens grannar, Brackor, Dr Antiskval

och husbandet Pizda. Så för mig var det inget

konstigt att han producerade nya låtar och

startade nya band. Det var bara så det var. Precis

som Freddie gjorde i Göteborg. Om man nu ska

dra den parallellen.

Jag har genom årens lopp hört ett antal olika

åsikter om vad trallpunk är. Om vi nu skiter i

åsikter och ska hålla oss till verkligheten,så

uppkom trallpunk som stil 1990.

Detta genom Mart och hans musik. Dels för att

han precis startat det då nya bandet De lyckliga

kompisarna, eller som Tedde skrev på sin parkas

ena ärm ”Dom lyckliga kompisarna”. Det är ju

faktiskt så man uttalar det och jag vill verkligen

inte göra narr av min gamla kompis och vapendragare

genom åren, utan snarare hylla minnet

då jag utanför Hunddagis för första gången såg

denna jackärm och log med hela min själ. Mart

har ju faktiskt med Total Egon gjort låten om

Hunddagis. Så för mig är allt detta tätt ihopkopplat.

Mart startade sitt egna soloband Total Egon

85-86, där han spelade alla instrument själv.

Detta hemma på portan, då han ville få bestämma

utan att nån la sig i hur det skulle låta. Han

var så trött på att alla andras åsikter och som

bandkollegor och medlemmar ville göra på sina

sätt. Denna säregna stil var både startskottet

och fröet till både musikstilen och De lyckliga

kompisarna. Namnet tog de för att de hade varit

i Baltikum och träffat på ett ryskt band med

samma namn. De tyckte namnet var så fånigt att

att de bara måste använda det.

Anledningen till att skejtpunk och trallpunk

är ihopkopplat i Sverige, beror

till stor utsträckning på att Mart just då

var väldigt inne på Bad Religion, med de två

plattorna ”Suffer” och ”No Control”. Vi satt ofta

och pratade i bilen under DLKs tidiga turnéer,

om att han var så förtjust i de inte hade några

avslutande toner, utan bara ”cleana break” för

att använda Marts egna term.

Eftersom han skapade det som kom att heta

trallpunk så blev det han tänkte tongivande.

Om ni tänker efter så hörs detta mycket tydligt

på DLKs andra LP ”Tomat”.Om ni sen lyssnar

på Change of Ideas med Bad Religion från No

control så har ni ett typ exempel på detta. Anledningen

till att han hade börjat

lyssna på detta band var ju för

att han nu umgicks med Jouni

och som älskade Bad Religion.

Jouni var från början inte DLKs

trummis, utan en liten punkkille

från Lidingö som blev ett stort

fan och som då trummade i de

lokala punkbandet Karl brun

(som ni kan höra på youtube

från samlings-EPn Vad sa du nu

då?) Som vi (alla fyra banden

som deltog) gav ut på mitt

lilla kassett och skivmärke

K.U.K Records (Kultur utan

kommersialism) På Tomat kan

även höra Toy Dolls-influenser

i låten Hans. Detta beror på att

den första gitarristen Björn

Gunérs kompis Egil då klev

in på gitarr istället för Björn.

Och han var väldigt inne på

Toy Dolls.

En av bandets första fans

var som sagt Tedde Lindström Lindström.

Tack vare honom och mig (K.U.K Records och

Antimedia) spreds en live med DLK på kassett.

Tedde fortsatte med Antimedia och gav ut mer.

En massa andra band som Tedde stötte på, på

konserter.

En av dessa kassetter kallade han för trallvänliga

trudelutter. Vet inte om ni kära läsare minns

att vi punks som gjorde kassett/skivomslagen

alltid försökte ha lite lustiga och töntiga titlar för

att göra en självironisk grej utav det. Samtidigt

hade Birdnest skivbolag i Köping, det vill säga

Per Granberg (Charta 77) och Stephan som

skötte deras mailorder, börjat känna att de hade

vind i seglen och att det började gå bra för dem.

I deras mailorder dök trallpunk upp som gener.

Detta var Stephans påhitt.

Men som Henrik Young Stein Stein påminner

mig om ”Fast Stephan använde bara beskrivningen

Trallpunk på just De Lyckliga Kompisarna,

Räserbajs och Radioaktiva Räker (och senare

på några till). Och det är här vi har kopplingen

till Asta Kask relaterade band (band som vill låta

som Asta och Strebers) inom denna genere Per

Granbergs Charta 77 spelade gärna med polarna

i DLK, Räserbajs och Räkorna. Det gjorde också

Strebers som sedemera blev Dia Psalma, 23 Till,

Johan Johansson och Coca Carola. Dessa band

”Trall blev väl ett

´skällsord´ på 90-

talet när de coola

hårda käng-(också

nytt ord)punkarna

trackade trallarna

för de ej hade

nitar o tuppkam o

ej boots o skinnpaj.”

”Alla som är över 30 och tokdissar

trallpunk har trallpunkslik i garderoben,

thats a fact. Och av dom, så kommer

ALLA att sjunga med om man på

efterfest sätter på Betongbarn eller En

näve hat... jag talar av erfarenhet.”

”För mig är sångarens

dialekt en ganska viktig

faktor när det kommer till

trallpunk.”


oo


TEMA: TRALLPUNK

Brackor på

Kulturhuset.

1990

var rätt så lättlyssnade även om de hade olika

stilar, och kom därför att hamna under samlingsnamnet

trallpunk. Detta fast Johan spelade

visor, Coca Carola spelade punkig garagerock,

Strebers med sin tvåtaktspunk, Charta 77 med

sin form av punk (som bottnade sig i tidig

80-talspunk tillsammans med Strebers), 23 Till

är definitivt garage med punkig attityd.

Det har aldrig någonsin funnits någon egentlig

enighet om vad trallpunk är eller inte, annat än

att DLK är trallpunk.” Så precis som min polare

Tommie Riot Nissilä uttryckte det ”Då är det

ju som jag tyckt hela tiden, påhittat.” Ja exakt.

Så var det den där frågan vilken låt som är den

bästa trallpunklåten på det måste jag svara

”Genomskinlig gas”.

Dr Anti-Skval

på Ultra.

Foto: Helena Ingman

Så nu ska jag svara på din sista fråga: vad

har du för relation till trallpunk idag? Den

är djupt ihopkopplad med ett antal minnen

som är väldigt viktiga för mig personligen, men

själva stilen är jag egentligen inte alls förtjust i.

Jag lyssnar helst på gammal hederlig 77 (eller

76 om vi nu ska vara petiga) Det vill säga tidiga

brittiska och amerikanska band så som Dead

Boys, Penetration, Adverts, X-Ray Spex, Sex

Pistols, The Ruts, The Damned med flera och

svenska som Grisen Skriker, Livin Sacrifice,

KSMB, Bitch Boys, The Pain, Incest Brothers och

80-tals gäng som Tredje könet, Sixten Redlös,

Asta Kask, Los Bohemos och Kabinettet. Det är

alltid så jävla svårt att säga massa band. För man

kommer alltid ihåg fler efteråt och tycker det

blev så plumpt.

Jag har till exempel inte glömt alla band från

Göteborg, som Göteborg Sound, Kai Martin och

Stick, Troublemakers med flera. Puss på er.

Så min slutplädering på att folk vill sätta ”trallpunkstämpeln”

på allt möjligt, är att även om

band låter trallvänliga (som Ebba Grön) kan de

inte vara trallpunk eftersom den benämningen

inte fanns då de banden fanns. Toy Dolls som

för det första är ett engelskt band har en egen

genre som kallas för ”leksakspunk”. Det finns

flera band i genren och det är punkband som

inte är seriösa med ett budskap eller liknande.

Ante Blomberg

Sighstens

Grannar

på Ultra.

Foto: Helena Ingman

Foto: Therese Troberg

”För mej så är trall förknippat med De

lyckliga kompisarnas utmärkta platta Le

som en fotomodell. Den brukar funka på

alla fester då när det begav sig. Även bland

polare som inte normalt gilla punk”.

”För mej fyller den ingen funktion då jag

upplever punk som en reaktion på vad man

tycker illa om (hatar) att lalla ock tralla

om sådant är som en jävla självförnedring

eller att man inte tar det hela på allvar,

punk ska enligt mej tas på allvar inte som

ett skämt.”


oo


Drivkraft: polsk punk och poesi

ŚMIERĆ

ett annorlunda band från Stockholm

Det dök upp en lp i brevlådan

med för mig ett

okänt band som hette

Śmierć. Plattan var på

polska, men bandet kom

från Stockholm. Jag blev

så klart nyfiken och mejlade

snabbt över några

frågor till sångerskan

Ninka.

Varför punk på polska?

– Under våren 2017 fick jag frågan av Sumo

och Calle om jag ville sjunga i deras nystartade

projekt. Jag hade inte varit i ett aktivt band på

flera år och jag hade absolut inte tid, men jag var

sugen på att hitta en kreativ plattform där jag

fick skapa något jag inte gjort förut. Jag sa direkt

att jag inte ville stå och hojta på svenska eller

engelska i ett överårigt crustband för det hade

jag ju redan gjort, men att jag gärna ville sjunga

på polska och experimentera med ljudbild i ett

prestigelöst sällskap. Det blev snabbt precis så.

Vi är fyra personer som värderar varandra och

varandras tid högt, vilket gör att vi ger varandra

utrymme att testa gränser och också lyssnar

aktivt på varandras idéer.

Några av Ninkas

polska kassetter.

Hur upptäckte ni den polska scenen?

– Ingen i bandet har polska rötter, men sedan

mitten av 90-talet har jag intresserat mig för

det polska språket i allmänhet och polsk punk i

synnerhet. Jag pluggade polska på Stockholms

universitet i hopp om att senare få jobba med

miljöfrågor runt Östersjön och ganska snabbt

fick jag stipendium så att jag kunde plugga i

Polen på somrarna, jobba som lärare i engelska

där och så småningom läsa på universitetet i

Södra Polen. Jag åkte fram och tillbaka flera

gånger om året 1994-2001 och såg den stora

förvandlingen landet genomgick. Bäst av allt

var punkscenen. Folk sökte upp mig och ville

att jag skulle berätta om svensk punk – vi bytte

blandband, åkte skruttiga tåg till himmelskt

galna spelningar i små byar på landet, vi käkade

salta pinnar (veganskt first aid kit på den tiden)

och blev utskällda av tågpersonal och polis. Jag

har en jättefin kassettsamling från den tiden och

det är kul att sitta och titta igenom inlagorna och

se de enorma distrolistorna som ofta medföljde.

Som miniskivkataloger pre-internet liksom. Det

fanns ett stort sug efter allt som var producerat

utanför landet och allt som inte följde det

politiskt rådande klimatet eller katolicismens

klibbiga skamsnara.

Vad är grejen med polsk punk?

– För mig handlar det, precis som med punk

från andra länder, om en nerv som är svårt att

sätta ord på. Vem vet om det egentligen har med

nationen i sig att göra? Jag kom först i kontakt

med Polens punkscen genom en spelning och

sedan fördjupade jag mig genom att köpa skivor

och kassetter, och givetvis var det olika genrer

inom genren. Senare delen av 90-talet var

rätt crustig, medan början av 90-talet

forfarande dominerades av rätt

avskalad, rak och skitig punk. Jag

upplever polsk punk som extremt

viljedriven och kreativ. Vi låter

oss inte hindras av att elen går, vi

bygger snabbt ihop ett aggregat

och så kör vi. Typ så.

Vad skiljer den från den

svenska anser du?

– Jag har ofta blivit ombedd

att jämföra med den svenska

punkscenen, särskilt ville polackerna

på 90-talet fråga om Sverige. ”Hur gör ni?

Vad sjunger ni om? Finns Mob 47 på riktigt?

Kan du köpa med dig lakrits, snus och en Asta

Kask-kasett så vi får testa?” Nej, men seriöst, så

upplever jag just nyfikenheten och kreativiteten

som den främsta styrkan i scenen som den var

då. Det fanns aldrig pengar, det fanns aldrig

ordentliga bilar, det fanns knappt instrument,

men satan vad spelningar det sattes upp. När

jag bodde där sista vändan 1999-2000 gick vi

på 3-4 spelningar i veckan i det område i södra

Polen där jag bodde. Om jag måste jämföra med

hur jag upplevt den svenska scenen, som ligger

mig lika varmt om hjärtat, så är det kanske att vi

i perioder varit väldigt bekväma och också haft

råd att ha en hög svansföring. Många har upplevt

scenen som elitistisk och exkluderande. Jag har

nog alltid varit en tönt och en nobody och mest

fokuserat på musiken och de långa samtalen,

så jag har fått uppleva sjukt mycket bra i hela

punkvärlden faktiskt.

Vilka polska band är ni influerade av/vill ni

tipsa om?

– Jag måste direkt säga Dezerter och Post Regiment.

Båda banden för att de med stor integritet,

elegans och kompromisslöshet gjort skivor som

blivit ikoniska. Jag håller båda banden jättehögt

och följer medlemmarna i deras nuvarande projekt.

Sedan tycker jag att det är värt att kolla in

äldre band som Włochaty, Deuter, Sanctus Juda,

Homomilitia, Siekiera och Rejestracja om du är

nyfiken på det äldre. Kom nu också ihåg att jag är

44 bast och de senaste 10 åren har jag mest surfat

på punkytan i Polen eftersom jag haft tallriken

full av mitt jobb och bryggt kärlek i hemmet.

I dagsläget är det ju också så många svenska

band som suger till sig mitt intresse. Vem hinner

med annat när det finns band som Vidro, Trots,

Hällregn, Hårdgnissel och HAG liksom?

Vad handlar era texter om? Hur skrev ni

dem? Hur är det att sjunga dem?

– Texterna är ju ett lite speciellt, för att slippa

säga känsligt, ämne. En liten del av mig är orolig

för att göra grammatiska fel, en stor del av mig

vill visa den polska punkhistorien stor respekt

och en mycket liten del av mig skiter i vilket.

Detta ledde fram till att jag tog de låttexter,

dikter, fraser som andra skrivit och som jag gillar

och sammanfogade dem med egen text. När vi

väl skulle spela in blev jag nervös. För mig var

det hela tiden så självklart att det här var en

hyllning, en hommage, till de poeter jag högaktar,

men folk sa att det inte alls var säkert att författarna

själva skulle tycka så. När skivan var klar

skrev jag ett brev till den vars texter jag använt

och beskrev hur jag tänkt. Jag försökte också

vara tydlig med det på textbladet till skivan där

turist i tillvaron fanzine 18 oo


”Jag upplever polsk

punk som extremt

viljedriven och kreativ.

Vi låter oss inte

hindras av att elen

går, vi bygger snabbt

ihop ett aggregat och

så kör vi.”

jag också försökt förklara vad texterna betytt

för mig, vilken känsla jag velat förmedla. Men

hua, gubbsen i Dezerter kanske tycker att jag är

är förbannad tjyv som använt typ nästan hela

deras Ratuj swoją duszę i sammanlagt tre låtar?

Berätta om plattan som är släppt på klassiska

Nikt Nic Nie Wie.

– Vi spelade in den under en helg i Strängnäs

hos vår fina vän Kenko i hans studio Communichaos

Media Clay Station. Krisse var sedan

aktiv och skickade runt inspelningen till några

bolag och till min enorma lycka nappade NNNW.

För mig är det ett bolag med stor integritet och

stamina, som stått pall svängningarna såväl politiskt

som inom scenen och aldrig har de hukat.

Vad betyder titeln ”Godzina pusta” och vad

innebär den?

– Titeln är från en strof i en dikt av Wisława

Szymborska:

”Godzina pusta.

Głucha, czcza.

Dno wszystkich innych godzin.”

vilket i svensk översättning lyder

”Timmen tom.

Intig och stum.

Alla andra timmars botten.”

och det handlar om att vara vaken i vargtimman.

Jag tycker att det är en vacker dikt och alla i

bandet nickade igenkännande när jag läste upp

texten om hur det är att försöka sova med oro

utan att fatta om vilken sida natten vi är på. Före

eller efter? Vad fan är klockan fyra egentligen?

Men så vips slår klockan fem och livet vänder

åter.

Vad har ni fått för reaktioner från Polen?

– Det vågar jag inte ens tänka på utan att få

handsvett.

Foto: Ia Hammar

Vad har ni för bakgrund i scenen?

– Äh, jag är bara en person som konsumerar

sjuka mängder musik och med rötter i Sundsvall.

Sumo är från Karlstad, Krisse och Calle

är uppvuxna i stockholmsområdet. VI har alla

spelat i en massa band, turnerat och varit aktiva

i DIY-punkscenen sedan övre tonåren. Nu är vi

vuxna och ibland känns det som att just punken,

och det politiska, poetiska, kreativa uttrycket

kring den, är viktigare förr oss alla nu än den

varit på länge.

Mikael Sörling


oo


Inte ett enda brott begicks.

Inga övergrepp.

Ett tydligt

Det är svårt att skriva om Statement utan att bli sentimental

och känslosam. Statement handlade om så

många mer saker än att samlas för att kolla på musik

och dricka bärs. Det var mycket som stod på spel. Skulle det

komma folk? Skulle önskemålet om ett mansfritt festivalområde

respekteras?

Nu i efterhand kan man konstatera att festivalen nådde sina

mål. 5000 besökare. En SD-tönt som försökte göra en grej av

att han ”lyckats” ta sig in på området, men i övrigt en festival

för systerskap och syskonskap med kvinnor, transpersoner

och icke-binära där inte ett enda brott begicks. Inga övergrepp.

Inga våldtäkter. Inte ens en stöld.

Det vi däremot fick var stora, stämningsfulla konserter med

mycket känslor. Frida Hyvönen med sitt dånande piano och

låten ”Fredag morgon” ledde till kollektiv fulgråt i publiken.

Efter konserten satt jag med min vän Marion och försökte

smälta känslan. Marion visade mig hur hon per automatik

alltid står med tummen över flasköppningen på konserter,

för att ingen ska kunna lägga nåt i flaskan. Hur hon måste

påminna handen om att det är okej, att hon inte behöver här,

att hon är trygg.

Just detta. Hur det sätter sig i kroppen. Jag och mina polare

är snart 40 år och har gått på spelningar, konserter och

festivaler sen tonåren. Våra kroppar har automatiserat

anpassningarna till att befinna sig i rum där ”saker” kan

hända. Under öset på Gnuccis fantastiskt röjiga spelning fick

jag flera gånger påminna kroppen om att slappna av. Att folk

dansade, knödde och puttades var inte samma sak som att

det skulle kunna landa en hand på mitt kön, på mina bröst eller

”råka” komma ut min rumpa. Sånt som har hänt så många

gånger förr och som till slut sätter sig i axlarna, i höfterna,

i att alltid ha en knuten näve redo att tjonga till med eller

skydda sig med vid behov.

2017-2018 rev upp mycket för många av oss. Det var en tid

för gemenskap och solidaritet bland kvinnor världen över

och i Sverige exploderade det totalt. Kanske för att vi har

en lång historia av feministisk kamp där det privata setts

som politiskt, eller för att vi var så många som tröttnat på

hyckleriet i ”världens mest jämställda land” – eller både ock.

Emma Knyckare, som tog initiativet till Statement, ser i alla

fall festivalen som en del av något större:

”Vi har gått genom en period där frågor om sexuellt våld

äntligen tas på allvar. 2017 rapporterades det om fler övergrepp

än någonsin på våra svenska festivaler och efter det

var det många som satte ner foten. Vi startade en festival och

efter några månader blossade hela #metoo-rörelsen upp, så

vi från Statement behövde inte längre skrika om hur stort

problemet med sexuellt våld är. Nu vet alla!”

Nåt som också blev tydligt under #metoo är att det inte

bara är kvinnor i publiken i kulturlivet som utsätts för

övergrepp. Uppropen spred sig som en löpeld mellan

olika branscher och artister berättade om sina erfarenheter.

Jag tyckte det fanns en speciell känsla även hos de som stod

på scenen, en frihetskänsla kanske? Jag vet inte, men jag

tror inte det var en slump att Gnuccis dj just den kvällen,

just där, skrek i micken att hon för första gången körde

genomskinlig tröja på scen. Och det var lite som att

varje mellansnack var ett brandtal. Ibland mer tydligt

uttalade sådana och ibland mer subtila. Men ändå,

så kändes det. När Stina Velocettes dansare vajade

kvinnotecknetfanan under låtar som ”Visa från

barrikaderna” och ”Ska det va såhär” höll taket

på att lyfta. Med Emma Knyckares ord:

”Historien skapar sig inte själv, kvinnor

skapar historien”

Stina Birgegård


oo


Inga våldtäkter.

Inte ens en stöld.

Statement

Foto: Julia Sixtensson


oo


Naket &

En tidig bild på Jerry Nolan tillsammans

med bästa kompisen Peter Criss,

som senare blev Catman i KISS, och

Peters blivande fru Lydia.

Nyårsafton 1968.

Jerry Nolan, legendarisk trummis från The Heartbreakers och New York

Nu har det äntligen kommit en bok om hans liv, Stranded In The Jungle.

Weiss, som har gjort en makalös research och slutresultatet är ett naket

problem. Boken In Cold Blood om Johnny Thunders har ett romantiskt

som är en av de bättre biografier jag läst, är allt annat än romantisk. Jag

berätta om boken och om Jerry. Text: Mikael Ekström


oo


sorgligt

Weiss

lyfter

Nolan

ur skuggan

Så, vem är Curt Weiss?

– Jag är en omplacerad New York-bo som nu

bor i förorterna till Seattle, Washington. På

80-talet var jag en trummis som spelade med

Rockats, Vipers, Tim Scott, Beat Rodeo, Elliott

Murphy och House of Usher. Jag flyttade till västkusten

1991 och har jobbat i TV sedan dess.

Dolls, levde i skuggan av Johnny Thunders.

Författaren till den är amerikanen Curt

och sorgligt porträtt av en musiker med drogskimmer

över sig. Stranded In the Jungle,

kontaktade Curt och bad honom att

Vad fick dig till att skriva en bok om Jerry

Nolan?

– Jag brukade se Jerry spela med Rockats runt

1980. Det här var efter New York Dolls, The

Heartbreakers och Sid Vicious. Jag studerade

honom nära, i sin rosa kostym, perfekt blond

Rockabilly quiff som svängde fram och tillbaka

och den kraftfulla, men ändå svängande

stilen, med lite nyanserade fills som kastades

in, var oförglömlig. Han var en legend tio

meter från mig som spelade rock & roll så

som det skulle låta. När jag började spela

trummor med Rockats hörde jag alla dessa

historier om Jerry, och han var just den

här fantastiska mytiska varelsen.

– När jag slutade spela i rock & rollband

1990 började jag skriva igen. Jag

hade alltid gillat att skriva, gå tillbaka

till grundskolan, men jag blev hela

tiden förfrågad om att spela trummor

på mina TV-spelningar. Vid 2006

insåg jag att bara jobba ett 9-5

jobb uppfyllde mig inte. Plus att

allt jag någonsin gjort, oavsett

trummis eller TV, var till stöd för

någon annans vision. Att skriva

en bok satte mig i förarsätet. På

gott och ont, det var vad jag ville

säga, och det skulle vara mitt

namn på omslaget som skapare.

Ingen annans.

– Jag visste att jag ville skriva

något om musik, men kunde inte

komma på vad. Jag älskade Dylan

och Beatles, men det har skrivits

mer än tillräckligt med böcker

om dem och det finns inte så

mycket kvar att tillägga. Då tänkte

jag på vem som hade betytt mest i

mitt liv och som ingen annan hade

skrivit om, och det var Jerry. Hans liv

verkade vara en otrolig historia. Plus

att New York Dolls hade återförenats

2004 och började turnera igen, så det verkade

finnas ett intresse och en målgrupp. Det hade

getts ut två böcker om New York Dolls, en bok


oo


Jerry en

”toppenkille”

Lydia Criss, var gift med Peter

Criss (Kiss) som var barndomsvän

till Jerry, har en bok

ute ”Sealed With A Kiss”, med

mestadels fotografier. Förutom

foto på Kiss så innehåller den en

del foto på Jerry och Peter.

Hur goda vänner var egentligen Peter och

Jerry?

– Jerry var best-man på vårt bröllop så de var

väldigt nära vänner.

När träffades de två?

– De träffades någon gång när de gick i skolan

tillsammans i Williamsburg.

Idag känns det som Jerry får en hel del

cred för sitt trumspel men Peters trumspel

pratas det inte lika mycket om. Hur var

deras relation som trummisar?

– De var konkurrerande, men Jerry var den

som lärde Peter att spela trummor.

Vem tyckte de var den bättre av dem?

– Jag vet inte riktigt, jag tror att de båda tyckte

att de var den bästa av dem.

Hur var deras kontakt när Jerry kom med

i New York Dolls och Peter började spela

med Kiss?

– Tyvärr tror jag att det var det som gjorde

att deras vänskap dog. New York Dolls hade

ett album ute innan KISS släppte sitt debutalbum

och när Peter såg New York Dolls skiva

sa: ”Jag ska bli större än dem”.

Fanns det något mer som påverkade att de

gled ifrån varandra?

– Det var en kombination av saker, först och

främst så gifte Peter och jag oss och jag tror

att Jerry kände att han förlorade sin bästa vän

då, sen kom konkurrensen mellan New York

Dolls och Kiss, och till sist användandet av

droger.

Hur skulle du beskriva Jerry?

– Jerry var en toppen-kille. Han var mycket

före sin tid och han lärde mig mycket. Han

hade en fantastik klädstil och tyckte alltid att

det var viktigt att se bra ut, och det gjorde

han.

Vad minns du mest från tiden med Jerry

och Peter?

– När jag träffade Peter hade jag just flyttat

in i samma område som Jerry. Vi träffades

alltid i Jerrys lägenhet som han delade med

sin flickvän. Peter och Jerry var mycket nära

vänner. Senare på kvällen följde Peter mig

hem och han gick sedan tillbaka till Jerry där

de två skulle stanna uppe flera timmar på

natten och Peter brukade sova över där. De

lagade mat till oss tjejer på helgen, och vi gick

alltid till fontänen i Central Park tillsammans

på söndagar.

om Johnny Thunders, dokumentären om Arthur

Kane, och mycket information om dem i Please

Kill Me, så varför inte Jerry? Jag insåg också

att eftersom Jerry hade spelat i Rockats kände

jag alla dessa killar som jag kunde intervjua.

Dessutom kände jag Leee Childers från tiden

då han lyckades få in Jerry i Rockats, så jag

kunde nog kontakta honom om hans dagar med

The Heartbreakers också. Jag kände även Gail

Higgins, som arbetade med Leee och Heartbreakers,

från när hon var gift

med Smutty från Rockats.

Jag drog slutsatsen att jag

kunde göra detta själv och i

min egen takt.

Hur angrep du arbetet

med boken, var började

du?

– Jag tror att jag började

med Leee och alla i Rockats,

och därifrån kontaktade jag

Suzi Quatro, Nina Antonia,

Jayne County, Billy Squier

och Walter Lure. Först var

det tänkt att det skulle bli

en muntlig historia som Please Kill Me, men när

jag äntligen fick en agent så kunde han inte sälja

in den. Så han lade fram mina alternativ: antingen

skriva det som en berättelse eller lägga ner

projektet. Då hade jag jobbat på boken i ungefär

7 eller 8 år, och jag ville inte ge upp. Så jag tänkte

”Jag studerade honom

nära, i sin rosa kostym,

perfekt blond Rockabilly

quiff som svängde

fram och tillbaka och

den kraftfulla, men

ändå svängande stilen,

med lite nyanserade

fills som kastades in,

var oförglömlig.”

”Vad fan, jag få ge det ett försök”. Min agent redigerade

det jag skrev, vi skrev om synopsisen och

direkt fick han några erbjudanden.

Var det svårt att få Jerrys vänner att ställa

upp?

– Det var några som inte ville, men de flesta ville

berätta sin historia. De hade tidigare ignorerats

eller skrivits ut ur andra böcker, och här var

deras chans att bli hörda. Jag läste den 10-sidiga

artikeln om Jerry från Village Voice från 1991. Så

stort som det var, genom att

vara med i Rockat tio år tidigare,

och höra historier om

när Jerry var i bandet och

att även vara vän med hans

ex-flickvän Lesley, visste jag

att det fanns mer att berätta,

och den historien involverade

inte bara inte ”stjärnorna”.

Folk som Steve Dior och

Barry Jones från Idols och

London Cowboys; Babs, Arthurs

fru; Joe Mazzari och Simon

Ritt från The Daighters,

som var förband till Johnny

och Jerry massor av gånger

i ’82 och ’83; Tidiga New York Dolls-roadies som

Peter Jordan, Desmond Sullivan och Max Blatt;

hans äldsta vän och saxofonist Buddy Bowzer.

De var alla stora karaktärer, med intressanta

synvinklar och fantastiska historier att berätta.

Och förstås Charlotte (Lotten Sunna), Jerrys


oo


svenska fru från 80-talet, som jag pratade med

många gånger och som gav mig tillgång till tre

förvaringslådor av prylar. Dessa människor hade

en djupare förståelse för mannen bakom myten.

Vem han var. De hjälpte till att definiera den

musik han gjorde. Dessutom, hur han hanterade

besvikelserna om att komma så nära framgång

flera gånger, och aldrig greppa det, det var det

som intresserade mig. Vinnarens historia är lätt

och uppenbart. Förlorarna och deras kamp, det

är en tragedi, och det var där jag ville gå.

Vilka ville inte vara med?

– Steve Jones ville inte bli intervjuad. Johnny

Rotten började med att gå med på en intervju,

men drog sig ur och hotade mig dessutom med

att koppla in sitt juridiska ombud. Bette Midler

svarade aldrig. När jag försökte fråga Mick Jones

efter en Carbon Silicon konsert 2018, svarade

han bara: ”Jag kommer inte ihåg”. Paul Simenons

representanter svarade aldrig. Jag sprang på

Peter Criss på en boksignering och han sa att

han kunde göra en intervju. Samma sak med

Marky Ramone. Men de svarade sen aldrig på

mina e-postmeddelanden.

– Det tog ungefär 7 år för Sylvain Sylvain

att äntligen låta mig prata med honom, men

jag hjälpte honom med hans RAMPAGE OF

SONGS-facebooksida och han gav mig två långa

intervjuer. Han är riktigt trevlig. David Johansen

kom överens om att svara på ”ett par” frågor via

e-post, vilket förvandlades till några av de bästa

svaren av alla.

– Jag träffade Debbie Harry vid Leee Childers

minnesstund, och jag presenterade mig. En

gammal flickvän som jag fortfarande håller

kontakten med är nära vän med henne. Det var

inte läge att fråga efter en intervju, men Debbie

gav mig lite skvaller. Ändå svarade hon aldrig på

begäran om en fullständig intervju. Richard Hell

svarade grinigt på mina förfrågningar. Jag tror

att vissa människor inte vill vara associerade

med droger eller de är trötta på att svara på

vad de antar kommer att vara samma frågor de

tidigare fått och de får inte betalt för sin tid för

att hjälpa någon annan skriva en bok.

– Förresten, innan han dog så svarade Malcolm

McLarens assistent på min begäran om en intervju

med att säga att det skulle kosta 1000 dollar

för en timme av hans tid. Jag avböjde vänligt

men bestämt. Vissa började intervjua genom att

säga: ”Jag vill inte prata om droger”. Andra hade

inget att säga förutom en version av ”han var en

riktigt cool kille” eller ”han var en bra trummis.”

Patti Palladin ville inte bli inspelad. Phyllis Stein

var inledningsvis mycket stöttande, men drog

sig ur när hon insåg att boken inte skulle bli den

historien hon ville berätta. Människor har alla

möjliga skäl att avböja, och så är det. Som de sa i

X-filerna, ”Sanningen finns där ute”.

Jag har intervjuat en del musiker som spelade

med Johnny, och de allra flesta är väldigt

beskyddande och vill bara prata de trevliga

minnena, stötte du på samma problem?

– Ja, till en början. Jag tror att Charlotte berättade

för vissa människor att jag var ”OK”, och hon

hjälpte till med kontakt med bland annat Stevie

Klasson. Och Charlotte själv höll igen en stund,

men när hon insåg att jag skulle ge henne utrymme

att berätta sin historia öppnade hon sig. Jag

försökte vara tillmötesgående för alla inblandade,

men jag tänkte inte backa för sanningen. Om

det fanns konflikter eller olika versioner av vad

som hade hänt, så skrev jag det, som när Jerry

knivstuckits till exempel. Ingen kan precisera när

det hände, vem som tog honom till sjukhuset,

eller om han avsiktligt stuckits ner eller om det

bara var en olycka. Sådana är myter, och Jerry

levde ett mytiskt liv i en mytisk tid.

”Den varma fina

sidan kom inte fram”

Lotten är idag politiker, hon är en

av grundarna av Feministiskt initiativ.

Under 80-talet gifte hon sig

med Jerry Nolan och levde med

honom i både Sverige och USA.

Vad gjorde att du bestämde dig för att låta

dig intervjuas av Curt för hans bok om

Jerry?

– När sociala medier exploderade var jag till att

börja med medlem i några grupper om Jerry

och Johnny. Jag försökte svara på frågor som

folk hade. Ju längre tiden gick, ju mer börjar

vissa att uppfinna egna berättelser som har

väldigt lite med verkligheten att göra. Jag ville

inte vara i den miljön utan lämnade då flera

grupper. Curt kontaktade mig första gången

för 10-12 år sedan, då var jag skeptisk. Men jag

svarade på enklare frågor och följde hans arbete.

Vilka han pratade med, hur han analyserade

informationen han fick. Jag uppfattade honom

som seriös och att han ville göra ett djupt och

sant porträtt av Jerry. Det var hans historia

och inte min, men jag bestämde mig till slut för

att bidra med det jag kunde. Jerry förtjänar en

biografi och jag tror att det här är kanske den

enda som någonsin kommer att gräva så djupt i

hans liv. Jag bestämde mig för att låta honom få

ärliga svar på alla frågor han ställde, tillgång till

alla dokument, kläder, anteckningar, foton osv

som jag har kvar. Jag avböjde att läsa delar av

boken innan den var färdig, just för att det är

hans historia, inte min. Och jag insåg att jag nog

inte kommer att tycka att han gör allt rätt.

Hur tycker du slutresultatet blev?

– Jag tycker att den är otroligt väl researchad.

Han har pratat med så många människor, vänt

alla stenar, det är imponerande. Det ger också

en bild av det inflytande Jerry hade både på de

band han spelade i och

på sin tid och de band

som kom efter och inspirerades

av dem. Han led

av det under sin livstid.

Han visste, och de nära

honom visste, hur stort

hans inflytande var. Men

omvärlden hade och

har allt fokus på Johnny.

Det ger också en extra

dimension att Curt är

trummis själv och kan beskriva Jerrys trumspelande

på ett sätt som gör det begripligt och

som förklarar varför han hade så stor påverkan

på de band han spelade i.

”Jerry förtjänar en

biografi och jag tror

att det här är kanske

den enda som någonsin

kommer att gräva så

djupt i hans liv.”

Vilken musik lyssnade Jerry på hemma?

Vilka var hans favoritartister?

– Han lyssnade nästan aldrig på musik hemma,

han menade att han spelade och skapade

musik själv. Han ville vara ”ledig” hemma.

Han gillade inte så mycket att jag spelade

musik hemma heller. Men när han lyssnade

på musik var det mest 50-tal. Han älskade

Arthur Alexander, Frankie Lymon and the Teenagers,

tidiga Elvis, Jerry Lee Lewis, Chuck

Berry, Sam & Dave och Gene Krupa så klart.

Han gillade också Terence Trent D’Arby och

Cramps, de enda ”samtida” jag kan minnas

att han gillade.

Övade han mycket på sina trummor?

– Aldrig.

Hade han någon kontakt med David, Arthur

och Sylvain?

– Ja, vi umgicks med David ibland när vi var i

New York. Arthur var med på en turné 85-86,

Sylvain var med på ett par turnéer och var här

i Sverige en del. Han spelade på Jerry’s singel

”Take A Chance With me”.

Jag såg tyvärr aldrig Jerry med Johnny, att

växa upp i Ängelholm hade sina nackdelar,

men från de liveklipp jag sett så kunde

Jerry se riktigt förbannad ut speciellt när

Johnny höll på med sina monologer, pratade

Jerry någonsin om det?

– Ja, han hatade det.

Av de jag intervjuat som spelade med

Johnny, om än för en väldigt kort tid, så

säger nästan alla samma sak, att de saknar

honom och att han var deras bästa vän. Har

du någon förklaring till

Johnnys förmåga att sätta

sådant stort avtryck hos

folk?

– Tror det handlar mer om

vad folk ville skulle vara

sant. Men han hade en

förmåga att vara ”närvarande”.

Vi hängde en hel del och

gick ut i Stockholm och New

York. Det var när Susanne

hade fått Jamie och Jerry gillade

inte att gå ut. Så jag såg det ofta. Folk fick

vara med honom några gånger, han bytte lite

kläder och grejer och sedan var de ”bästisar”.

Han har väldigt många ”bästisar”.

Finns där något i Curts bok som du tycker

inte kom fram?

– Ja, det varma, fina, kärleksfulla, lekfulla,

humoristiska sidan av Jerry som också fanns

där. Det var en hel del skit kring drogerna, för

vi var båda beroende. Men han var 16 år äldre

och han lärde mig mycket om tillit, kärlek, lojalitet

och äktenskap. För honom var det viktigt.

Han var katolik och sa ofta att han gifte sig

bara en gång i sitt liv och då var det på allvar.

Han mognade med åldern och visste att han

varit en skitstövel på många vis när han var

yngre. Jag tycker inte den mognadsprocessen

kom fram.

Foto: Oscar Stenberg


oo


Jerry

var ”old

school”

Bilder snodda från tuben.

Barry Jones, gitarr, en av många

musiker som spelat med Jerry,

bland annat i London Cowboys och

han medverka även på den klassiska

liveskivan Panic On Sunset

Strip.

Hur kom det sig att du började spela med

Jerry?

– Jag öppnade Roxy Club i Neal St med Andrew

Czezowski, vi bokade Heartbreakers tillsammans

med andra amerikanska band. Jerry och Johnny

hade ett av deras bråk, och efter några månader

lämnade Jerry bandet. Han träffade Steve Dikors

syster och Steve spelade upp några av våra låtar

för honom och han älskade dem. Så vi bildade

Idols tillsammans och flyttade till New York, för

Jerry kunde inte förnya sitt brittiska visum.

Vilka var Jerrys styrkor som trummis?

– Hans styrka var att han älskade sånger och älskade

att arbeta med arrangemang. Han var stolt

över att vara en låtskrivare och trummis.

Du spelade med Jerry ett bra tag i lite olika

konstellationer, fanns där några skillnader i

hans trumspel i de olika banden?

– Jag spelade med honom till och från i ett

decennium, i Idols, London Cowboys och Johnny

Thunders Band. Hans trumstil ändrades aldrig

riktigt, för alla banden var verkligen rotade

i samma stil av Rock & Roll. Jag tror att han

spelade lite annorlunda med Rockats. Han hade

alltid swing, Gene Krupa var hans förebild, det

var det som gjorde låtarna inte bara thrash bash,

vi hade gitarrbaserade låtar med bra melodier

som spelades hårt!

Hur var han när han spelade med Johnny?

– Precis som vanligt, han och Johnny var som

ett par bröder som försökte bevisa att de inte

behövde varandra. Ibland gick det bra, ibland

inte lika bra. Men det året jag spelade med dem

var båda var så spännande. Jag fick spelningen

eftersom Jerry och jag spelade så tight tack vare

vår tid tillsammans i London Cowboy, och Jerry

övertygade Johnny att jag passar med hans

gitarrspel. Han hade rätt och Johnny erkände det

för honom när vi spelade i Japan.

Hur var det att repa med Jerry, kom han med

nya idéer och arrangemang till låtarna?

– Bandrep var mycket viktigt, Jerry var old-school,

du lärde dig ditt instrument och arbetade hårt. Steve

Dior, Jerry och jag arbetade med arrangemang

tillsammans. Jerry hade alltid en väldigt bra idé till

låt-strukturen, han arrangerade Idols första fyra

låtar. Han var jättebra att bolla idéer med.

Viken är den största missuppfattningen om

Jerry?

– När han var bakom trumsetet kunde du inte

förstå vilken charmör han alltid var. Jag tror att

de flesta människor inte förstod att han var en

väldigt kompetent musiker, inte bara en trummis

han skrev melodin och texterna till sina låtar.


oo


Ibland känns det som om Jerry stod i skuggan

av Johnny Thunders. Vad är din åsikt

om deras förhållande?

– Jerry levde i Johnny skugga, Bette Midlers

skugga, Peter Criss skugga, Suzi Quatros skugga.

Det åt upp honom. Men hans förhållande

till Johnny var så fram och tillbaka. Jerry

eggade Johnny i slutet av New York Dolls och

han övertygade honom om att LAMF behövde

om-mixning. Leee Childers insisterade på

att det var Jerry som gjorde Johnny till en

missbrukare, men Johnnys uppror mot Jerry

var som ett barns uppror mot en far. Om man

bortser från ”Så Alone”, som kan vara den

bästa New York Dolls-skivan som gjordes av

någon av de fem medlemmarna, var Johnny

aldrig lika bra som när han var med Jerry.

Jerry visste det, men Johnny skulle alltid

överge honom för några extra dollar eller droger.

Johnny återvände alltid till Jerry för att

öppna sitt hjärta och för att Jerry skulle rädda

honom från vilken ny katastrof i ordningen

han nu själv hade försatt sig i. Lojalitet var

avgörande för Jerry, men Johnny var den enda

han någonsin förlät.

Jag läste någonstans att Jerry överdoserade

under Sverigeturnén 1982, men varken han

eller Johnny ville åka till sjukhuset. Fick du

fram varför de var så anti sjukhus?

– Jag hörde aldrig att Jerry hade en överdos då,

men Johnny överdoserade regelbundet, ofta

från metadon, inte bara heroin. Ironiskt nog

hatade de nålar, vilket var en anledning till att

de hatade sjukhus. Men jag tror att de var rädda

för vad läkarna skulle berätta för dem. Peter

Crowley, som bokade band till Max’s på mitten

av 70-talet och framåt, sa att ägaren, Tommy

Dean, som alltid brydde sig och var bekymrad

över Johnnys välbefinnande, betalat för en

hälsoundersökning. Läkaren sa att Johnny

hade organ som en 70 år gammal man. Han var

inte ens trettio.

Johnnys drogmissbruk är ganska dokumenterat,

jag får känslan att Jerry var lite

smartare än Johnny. Fick du fram varför

Jerry tog droger?

– Jag tror inte att någon

kan säga definitivt varför

Jerry eller någon annan

tog droger. Hans mamma

hade en löjlig historia

som finns i boken om hur

han blev beroende, men i

min forskning för boken

läste jag In the Realm of

Hungry Ghosts: Close Encounters

with Addiction

av Dr. Gabor Maté. Han är en Vancouver-baserad

beroende-expert som skrev boken baserat

på hans 20 år som behandlare av missbrukare.

Han påminner oss om att de flesta

som använder heroin blir inte missbrukare.

Han tror att nyckeln till missbruk är trauma

under någons ungdom. Vanligtvis sexuella

eller fysiska övergrepp, men övergivenhet är

lika skadlig. Johnny, Jerry, Richard Hell och

flera andra som finns i boken, förlorade alla

sina fäder i en mycket ung ålder, vilket kan ha

varit katalysatorn. Lägg till att Jerrys mamma

led av stress när hon var gravid med Jerry.

Stress orsakar skapandet av en kemikalie i

kroppen som kallas kortisol. Det är vad du

känner i din mage när du är väldigt ängslig,

rädd eller stressad. Boken förklarar hur

fostret hos en mamma med ökade kortisolnivåer

också kan utlösa missbruksgenen. Inte

särskilt rock & roll kan jag erkänna, men väl

värt att överväga.

”Johnny, Jerry, Richard

Hell och flera andra

som finns i boken,

förlorade alla sina

fäder i en mycket ung

ålder, vilket kan ha

varit katalysatorn.”

När New York Dolls var aktiva och de var

klädda i kvinnokläder, tycker jag att Jerry

alltid såg ut som om han hatade det. Vad är

din åsikt?

– New York Dolls var bara i full kvinnomundering

när de gjorde ett par spelningar på Club 82

i april 1974, och Jerry hade en vit klänning med

polka dots. Johnny var den som inte ville göra

det. Men i allmänhet var deras mer feminina

kläder ett resultat av deras sätt att vara vackra,

enligt fotografen Bob Gruen. Inga kvinnor såg ut

så. Och de var fortfarande tuffa som fan.

Jerry och Peter Criss var nära vänner, men

det verkar inte finnas några foton på dem

när de blev äldre och framgångsrika. Höll

de kontakten?

– De var väldigt nära vänner som barn, Jerry

lärde Peter hur man spelade trummor. De

började tappa kontakten i början av 70-talet,

efter att Peter gifte sig med sin första fru Lydia.

De satsade på sin musik så de båda spelade

vanligtvis spelningar med olika band, vilket

ger mindre tid att spendera tillsammans. När

New York Dolls och Kiss gjorde några spelningar

tillsammans i 1974 blev Peter verkligen

irriterad över Jerrys heroinanvändning och de

förändringar det gjorde i honom. Jerry förlät

aldrig Peter för att han inte besökte honom på

sjukhuset efter att han hade knivstuckits 1976.

Jerry kunde verkligen hålla agg. Men jag tror

att Jerry mestadels var generad över sitt eget

sorgsamma tillstånd i jämförelse med Peters

framgång, men också mycket avundsjuk. Peter

hade allt som Jerry ville ha.

Du är själv en trummis, vilka var Jerrys

styrkor som trummis?

– Jerry hade ett driv, som jag skulle beskriva

som förmågan att driva ett band. Swing-trummisar

hade det. Ringo Starr hade det. En gitarrist

som heter Paul Wassif, som spelat med

London Cowboys, sa att trummisar som Jerry

lyfter upp dig. De bär dig och hela bandet.

Jerry hade också swing, vilket är det element

som jazz trummisar har, vilket är grunden för

deras spelflöde. Det är motsatsen till en maskin.

Det är det som gör

att Jazz-trummisar kan ta

raka 8 delsnoter och polera

bort sand och de grova

kanterna. Ringo och Charlie

Watts hade det också.

Lägg till att Jerry var

väldigt kreativ. Medan han

var en minimalistmästare

på den första New York

Dolls-skivan, finns det

fortfarande mycket kreativa

känslor i alla hans inspelningar. Låtar som

”Baby Talk” eller ”Trash” eller ”Babylon”: det

finns inte många trummisar i punk-eran som

förstår vad han gjorde, mycket mindre spela

det. Om du någonsin får chansen, titta på DVD,

eller YouTube-klippen, av spelningen Jerry

gjorde med Johnny, Arthur och Barry Jones

från Roxy i LA från januari 1987, utgiven som

Panic On Sunset Strip. Det är en mastergradsklass

i rock & roll-trummor.

Har du några planer på en ny bok?

– Inget musik-relaterat. Jag har tänkt på en bok

baserad på min åldrande pappa. Jag antar att

det verkligen skulle handla om åldrande, död

och föräldraskap. Jag har några andra idéer,

men jag föredrar att hålla dem hemliga än så

länge. Men om det skulle handla om musik,

skulle det behöva vara någon, antingen som jag

var nära, någon som aldrig verkligen fick sitt

genombrott eller någon annan unik karaktär.

5

låtar som Curt Weiss

tycker personifierar

Jerry Nolan bäst

– Tyvärr låter alla inspelningar som vi associerar

med Jerry, New York Dolls album och LAMF,

som skit. Hans trumljud lider lika mycket som

allt annat av dålig produktion. Dessutom var han

aldrig nöjd med den valda tagningen av New

York Dolls låtar. Ändå lyser hans geni igenom,

bland annat i:

Trash

Jag älskar hans spel genom hela debutalbumet,

men ”Trash” har hans tydliga signatur. Jerrys användning

av pukorna i versen, med det lilla fillet

på virveln strax innan han går över till cymbalen

är magisk. Sedan är den sista serien av trumbeat,

där han lägger till ett extra virvelslag,

fantastiskt. En enda not kan göra så mycket.

Baby Talk

Vilken annan trummis i New Yorks eller Englands

punkscen skulle kunna spela denna låt?

Kanske Clem Burke, men mellan den snabba

virveln till swing i vokalsektionen av versen, har

han en bra känsla. Kraftfull när det behövs och

kontrollerad. Inget annat än en grym prestation.

Jet Boy

Uppbyggnaden av spänning och frisläppandet

av den spänningen är underbar. Jag älskar hans

stutter-step fills strax innan varje refräng. Och

de matchande Thunders flygplansbomber i outroen

hjälper till att skapa en inspirerande låt.

(There’s gonna be a) Showdown

Svaret på Johansens nedräkning före de sista refrängerna,

den dramatiska trumvirveln i mitten

av den sista, kraften och drivet han lägger in under

gitarrsolot. Jag ryser varje gång jag hör det.

Red Patent Leather

De flesta människor kan inte se förbi de röda

läderkläderna och hammare och skäran som

McLaren fick dem att posera med. Det var så

uttalat provokativt att det är svårt att ta in

musiken. Och ljudet på inspelningen är hemskt

dåligt eftersom det är direkt från soundboarden,

så man hör nästan inget av Johnnys gitarr.

Det är verkligen sorgligt för det kunde ha varit

den tredje fantastiska New York Dolls-skivan.

De flesta låtarna hamnade till slut på de olika

medlemmarna soloskivor; ”Girls” David, ”Teenage

News” Sylvain och ”Downtown” Johnny och

”Pirate Love” LAMF. Men Jerrys spel på de nya

låtarna är verkligen mångdimensionellt. Flera

år senare gjorde Sylvain en version av ”On Fire”

för en soloskiva, och hans trummis kopierade

Jerrys del rakt av. Det fanns ingen anledning att

ändra det, eftersom det var så perfekt. Men på

”Red Patent Leather” spelar Jerry en Humble Pie

/ Bad Company-typ av beat i introt, och delar sedan

versen mellan raka cymbalslag och en Stax

/ Volt-stil, med stora dramatiska fills hela tiden.

Jerry förstod att musik berättar en historia.

Fantastiskt arbete.


oo


pp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bu

Jutte om inspelningsteknik

Känslorna

ska stå

i centrum

Jag läser massor av facklitteratur inom området

inspelningsteknik och musikproduktion

– dagligen. Dels i jobbet men även då jag

studerade Musik och ljuddesign på universitetet.

I en bok kom jag i kontakt med begreppet

”CTRL Z-generationen”. Jag skrattade igenkännande

och började tänka på hur jag uppfattar

förändringen av inspelning och utgivning av musik

under de +20 år som jag varit yrkesverksam

ljudtekniker. Å då tänkte jag dela tankarna som

rör punk/DIY-scenen, för den är ju lite speciell

– och den är ju extra speciell i Sverige i och med

alla studieförbund som sponsrat punken genom

åren.

Inspelningserfarenheterna tar avstamp från

maj 1993 när No Security gjorde sin sista inspelning.

(Då spelades låten Hardcorerebeller in,

min absoluta favorittext som jag får anledning

att sjunga varje vecka än idag. Behöver aldrig

ta ansvar – alltid nån annan, alltid nån annan.

Hahaha, så träffande Kenko)

Vad kom jag att tänka på? Varför var den

där CTRL Z grejen så kul? När vi spelade

in analogt så var de flesta bandmedlemmarna

deltagande i mixningsprocessen för man

visste att nu formas slutprodukten.

Någon jag trodde låg och slumrade i ett hörn

kunde plötsligt utbrista ”höj virveln”, eller ”sänk

reverbet”. När man sedan mixade så var det

fyra par händer över mixerbordet. ”När solot

kommer drar du (gitarristen) upp den ratten till

det läget”.

”När introt är slut drar du (trummisen) upp

den regeln till det läget där tejpbiten är klistrad”

och så vidare. Så höll man på låten igenom, låt

efter låt. Var man inte med i svängarna fick man

mixa om låten.

Nu sköts allt detta via automation, teknikern

sitter och ritar kurvor på en skärm

och bandet sitter i bakgrunden och

berättar en massa anekdoter för varandra. Teknikern

skruvar upp ljudet, bandet pratar högre.

Musiken försvann någonstans på vägen. Fokuset

hamnar någon annanstans.

När bandet sedan kommer hem och lyssnar på

mixen så påbörjas engagemanget för den egna

musiken. Då kommer tankarna som ”höj virveln”

och ”sänk reverbet”. Man kontaktar teknikern

efter en vecka och ber om några justeringar. Har

man mixat helt i datorn så är

det ju inga problem men har

man mixat analogt så är det

ju en omöjlighet, då måste

man ju mixa om låten och

dom inställningarna finns

inte sparade på den analoga

utrustningen.

Många vill ju ha den analoga

knorren på sin inspelning

så man vill ju mixa analogt i

många fall. Det finns därför

ett vanligt sätt att lösa detta

på genom att spela in mixen

på separata kanaler igen efter

att de gått via den analoga

utrustningen åsså kan man rita nya kurvor och

”höja virveln” och ”sänka reverbet” tills man är

nöjd. Men med punkbandens inspelningsbudget

som gör att en lp ska spelas in och mixas över en

helg så låter sig detta inte göras av tidsskäl.

På det följer ju risken att man aldrig törs ta det

där beslutet, såhär ska det va. Det går att ångra i

all oändlighet och spara massor av versioner och

skjuta beslutet på framtiden. Därav begreppet

CTRL-Z generationen.

Därför är det bra om bandet är lika engagerat

vid mixningen, som dom var under den ”analoga

tiden”. Såna band finns det som tur är. Det

engagemanget från bandets sida är till en extrem

hjälp för inspelningsteknikern och en fröjd att

arbeta med.

Det finns en övertro på den digitala inspelningstekniken.

Visst, det finns massor

man kan fixa tekniskt men som någon

skrivit ”There is no emotions in a grid”. Fritt

översatt: det finns inga

känslor i taktstrecken”. För

mig blir det att – det sväng

som bandet repat ihop

går inte att få fram genom

att flytta anslag hit eller

dit. Antingen så svänger

bandet eller så gör det

inte det. Antingen lyckas

man förmedla känslorna

eller så gör man det inte.

Detta går inte att fixa i

efterhand, trots att man

skulle vilja det och många

fortfarande tror det.

Förut var man mer ett

(välrepat) band, nu är man mer ett (orepat)

projekt. Gick man till en studio där man hade

begränsat med tid - ofta mer begränsat än idag

då man spelar in i hemmastudios - så gällde

det att man var så välrepad som det gick. Det

märktes i hur man spelade och kommunicerade

”Punkscenen har varit

väldigt befriad från

tvånget att ha ett skivkontrakt.

Oftast har

man gett ut musiken

själv eller så har någon

polare gett ut den. En

helt underbar världsvida

rörelse av ”traders”

har växt fram.”

pp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bu


oo


”Att vara professionell ljudtekniker och

– till hobbytaxa – få spela in välrepade band som

spelar musik jag älskar är en enorm ynnest.”

pp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du-Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupppp-u-dupp-u-du

Bupp-u-dupp-u-du-Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-dupp-u-du Bupp-u-duppmed

varandra som band. Tjong pang, där satt

låten som en smäck. Inget pillande i efterhand.

För det gick inte. Det som spelades var det som

fastnade på tejpen.

Nu har jag ibland fått sitta och vänta på att

någon i bandet visat för en annan bandmedlem

hur låten går innan man kan göra en tagning –

låt efter låt. Det är inte väl använd studiotid och

inte en särskilt kreativ inspelningsprocess.

Inom till exempel hip hop är det vanligt att

man spelar in åtta tagningar av sången och

klipper det bästa till en tagning. Min inställning

är – gå hem och öva och kom tillbaka och sätt en

tagning som svänger – för den där hopklippta

versionen får aldrig det där rätta svänget.

Det finns faktiskt välrenommerade studios

som slängt ut datorn och rullat in rullbandaren

igen av just ovan nämnda anledningar.

Man vill fokusera på musiken och man

vill att musikerna ska ge allt för en bra tagning.

Inte ett halvdant försök med fokus på en okej

tagning utan felspel.

Det finns inget mer givande än att få spela in

ett välrepat band där det sprutar känslor ur

musiken.

Alla ger järnet och fokuset ligger på uttrycket

i låten.

Tekniken finns där och är lättillgänglig och

superbra men låt den inte överspela musiken

och emotionerna – det är just känslorna som ska

stå i centrum och det är det vi behöver jobba på

för att få fram.

Punkscenen har varit väldigt befriad från

tvånget att ha ett skivkontrakt. Oftast har man

gett ut musiken själv eller så har någon polare

gett ut den. En helt underbar världsvida rörelse

av ”traders” har växt fram. Banden bekostade

ofta inspelningarna själva, eller via studieförbunden.

Sedan fick banden massor med plattor

som ”royalty” vilket täckte inspelningskostnaderna

när dom blev sålda. En helt underbar

företeelse och samtidigt en befrielse från ett

skivbolag som ”lånade” ut pengar till en inspelning

som sedan betalades av genom utebliven

royalty. Gör det själv när det är som bäst.

Nu är ju upplagorna på skivor så små så bandens

ex täcker inte inspelningskostnaderna.

Tiden då jag kunde skicka en faktura till ett

studieförbund är borta för längesedan.

Nu får man bekosta sin hobby själv. Precis, det

är ju så det är för 99 procent av alla musikutövare

– en hobby.

I Sverige har vi haft privilegiet att någon annan

stått för kostnaderna för vår hobby. Ofta via

Studieförbund, kommunala fritidsgårdar och

liknande.

Här vill jag ju dra en anekdot. Ett gäng välkända

hip-hop:are ville arrangera en festival i

stil med ”rocka röven av högern” tillsammans

med studieförbundet dom hade sina replokaler

i. Problemet var ju bara det att studieförbundet

var Medborgarskolan – som ju drivs av Moderaterna.

Klart studieförbundet sa nej till ett sådant

evenemang.

Jag har själv repat och skickat in ”cirkellistor”

till både ABF (S), Vuxenskolan (C,L och LRF)

och Folkuniversitetet (ett gäng universitet och

studentkårer) så jag har ju fått anledning att

fundera på vems hand som fött mitt musikutövande.

NBV vore inte helt fel :-) Hur mycket är

jag villig att ge av mig själv för att få vara fri i

musiken.

Jag tänker på åren då jag själv reste runt i

Europa på gigs. Det var en helt underbar

möjlighet att få se nya platser, nya badplatser,

träffa nytt folk, knyta kontakter, se massa

andra band och så vidare. Å detta till ett väldigt

reducerat pris – ja nästan så att alla omkostnader

blev betalda. Man gick ju inte i vinst och fick

kanske lägga ut lite ur egen ficka men det var ju

en hobby så det var det värt.

Tänk om jag kunde få mina skidlägerboenden,

träningsresor, längdskidor och skidvallor sponsrade

på det sättet, det vore ju guld.

Det här proffs/hobby resonemanget finns i

de flesta genrer jag kommit i kontakt med. En

drum´n´bass-producent på hobbynivå ville inte

lägga ner en krona på en mastring förrän han

hade skivkontrakt.

En klassiskt skolad gitarrist vill ha mer kommunala

bidrag till musikutövande.

En doktor i någe slags elektronmusik söker

stipendier och landstingsbidrag i ett för att

finansiera olika musikprojekt.

På andra sidan så möter jag brutalt skickliga

musiker som övar flera timmar om dagen, som

spelar gudomligt, som får jobba halvtid på något

låglöneyrke för att få råd att utöva något slags

semi-professionellt musicerande.

Så att vara en fri hobbymusiker har sina absoluta

fördelar. Att vara professionell ljudtekniker

och – till hobbytaxa – få spela in välrepade band

som spelar musik jag älskar är en enorm ynnest.

Bupp!

Jan Jutila

Jag brukade en gång i tiden recensera skivor

i Close-Up Magazine. Det blev en hel del

tyckande och allt var väl inte så genomtänkt

och välformulerat alltid. Exempelvis sågade jag

Stockholmsbandet Skeletors sjutummare ”In

action” 1998. Året efter fick jag svar på tal då

bandet recenserade mig i låten ”Theme song”

på singeln ”Skullmate of the year”.

– Theme Song skrevs efter din ”recension”

av vår första sjua, berättar Daniel Stormdal

som spelade bas i Skeletor. Som jag minns det

så hade vi fått hyfsad feedback på den i MRR

innan och var rätt peppade på en recension

i Close-Up. Och så kom det nåt riktigt slappt

på 28 fattiga ord, på glansigt papper i och för

sig men det dög tyvärr inte ens att torka sig i

röven med.

Hur kom det sig att ni skrev den?

– Vi var väl lättprovocerade. Och så var kul att

recensera recensenten.

SKELETOR EXISTERADE från 1996-2001 och

gav ut två sjuor på Communichaos.

– Vi gjorde snabba låtar med körer i refrängerna,

repade ganska ofta, drack folköl och

och spelade lite ute. Men på slutet var det

roligare att göra låtar på svenska med Hatet

Växer - samma medlemmar fast jag sjöng och

sångaren Jon spelade bas. Det blev bara en

kassettdemo av det.

– Vi två var i alla fall med och bildade Imperial

Leather och hade några aktiva år innan jag

fick för många barn. Jon har haft massor med

andra band efter Skeletor, To What End? och

Stajnas Lobos till exempel. Jag spelade bas kort

2004 med något som hette Hetsapan, men har

inte haft något band sedan dess.

Mikael Sörling

som den senaste tiden lyssnat ganska mycket

på Skeletors andra sjua ”Skullmate of the year”

och kan konstatera att det är bra grejor det:-)

Theme Song

This is badly performed rattle

punk with a lousy quality of sound

This is where the party ends!

As if it ever begun?

28 words on a glossy paper

I wipe my ass with your bullshitscraper

This is where the party ends!

As if it ever begun?

Bad performance

That’s punk!

Rattle and clatter

That’s punk


oo


Turist i tillvaron träffade

Gatans Lag innan ett gig i Stockholm

Text: Mattis Loberg Foto: Sandra Backlund, Sallyhill.se Livefoto denna sida: Martin Wilson

”Vad fan tr


oo


Gatans Lag möter upp Turist i tillvaron

innan en spelning på Kraken i

Stockholm. Bandet skulle egentligen

ha soundcheckat men valde istället att sätta

sig och prata med Turist i tillvaron i en lånad

lägenhet. Med på intervjun är sångaren Jonas

Mortensen, gitarristerna Mathias Polbäck och

Niclas Hobro och basisten Nicklas Svartberg.

Trummisen Peter ”Peff” Fridén har ännu inte

anlänt till Stockholm efter att ha missat två

tåg från Borås, men är enligt uppgift på väg

mot huvudstaden. I bandet finns även saxofonisten

David Ahlgren som dock har giltig

frånvaro från kvällens gig.

Ni har precis släppt en ny trelåtars 7”a

som heter ”Krossa NMR”. Det här med

musik och politik?

Jonas: Nja, det enda som är rent politiskt på

den plattan är ju att jag sjunger riskkapitalist

en gång i låten ”Trubbel”. Det är ju ett ord

som kan vara politiskt laddat, men annars är

skivan inte politisk.

odde dom?”


oo


Nicklas Svartberg: Att vara emot nazism är ju

liksom opolitiskt. Det är fan rent förnuft, inte

politik.

Jonas: Idén från början var egentligen att

stjäla Skrewdrivers ”Smash the IRA” rakt av. Det

är ju egentligen en superbra låt som också är

superdålig. Men vår version blev ju ändå ganska

annorlunda till slut.

Mathias: Men man kan fortfarande höra det om

man vet om det.

Jonas: Ja, det är ju Krossa, krossa NMR, alltså

Smash, smash the IRA. Men det låter ju inte alls

likt när det inte är Ian Stuart som sjunger.

Det blev lite liv i sociala medier kring skivomslaget

(och tröjan med samma motiv). Motivet

är ju snott från Skrewdriver och Voice of

Britain-skivan. Varför reagerade folk på det?

Jonas: Ja, folk tyckte att vi stal någonting. Fast

det var en sån uppenbar grej. Idén var ju att vi

skulle ta något som var igenkänningsbart, en

riktigt klassisk bild från nassarna, men som inte

var ett hakkors. Och så sätter vi ”Krossa NMR”

över det. Alltså, det är ju skitkul. Plus att det är

så slagkraftigt.

Niclas Hobro: Det är väl också så att Skrewdriver

är som den heliga graalen för dom. Håller

man på och plockar med det så reagerar dom.

Fanns det folk som faktiskt blev besvikna för

att ni tog en sån tydlig ställning?

Jonas: Ja typ. Av ledsamhet. Vi har ju hittills

inte skrivit någon på näsan, och nu gjorde vi kanske

det. Så vissa bara: ”Naaj, vad fan, nu kan vi

inte lyssna på det här i vår raggar-EPA längre!”.

Även fast vi har haft låtar som har förklarat vår

politiska ställning ända sedan första demon och

första plattan. Och ännu mer på andra plattan

med låten ”Vi ska ta tillbaka det dom snott”. Vad

fan trodde dom att det var vi skulle ta tillbaka

som dom hade snott? Trodde dom att vi skulle ta

tillbaka våra cigg som dom hade snott? Skulle vi

ta tillbaka våra jävla klick-cigg? Helvete.

Det känns som att ni nuförtiden får fler och

större spelningar än någonsin, trots ett ganska

långt uppehåll sedan senaste fullängdaren

”Från fest till arrest”. Hur går det ihop?

Jonas: Ja, hur går det ihop. Jag vet inte. Vi har

nog egentligen varit bortskämda med att få gig

ända sedan vår första spelning. Och det känns

även som att vi har haft bra med publik hela

tiden, i alla fall i Sverige. Men hur det fortfarande

kan hänga i, och till och med eskalera och

bli större, det vet jag faktiskt inte. Jag antar att

det är mer sociala medier nuförtiden än när vi

startade, och att det kanske har spridit sig på det

viset till kreti och pleti.

Har ni någon scentillhörighet?

Jonas: Nej, jag tror inte det, och det kanske är

det som är grejen. Vi har ingen direkt scentillhörighet,

vi har inte bett om en scentillhörighet

och har inte heller försökt underkasta oss en

scentillhörighet.

Hobro: Kategoriindelning överlag är ganska så

bullshit. Punkrock är punkrock.

Mathias: Men folk har ju gärna velat dela in oss

i fack.

Och då placeras ni i oi!/streetpunkfacket?

Jonas: Jo, jo. Sen har vi inte förnekat alla andra

influenser. Vi inom bandet har ju aldrig varit så

speciellt kategoriserade, vi har alla tillhört olika

delar av punken. Bara för att jag kanske har

skrivit lite låtar så är det inte jag som är bandet.

Vi kommer från en liten stad där det inte finns

någon direkt scen. Det går liksom inte att upprätthålla

en skinnskallescen eller en råpunkscen

i Borås utan alla umgås ju med alla. Och vi har


oo


”Vi kommer från en

liten stad där det inte

finns någon direkt

scen. Det går liksom

inte att upprätthålla en

skinnskallescen eller en

råpunkscen i Borås utan

alla umgås ju med alla.

Och vi har bejakat alla

slags slödder och det

har ju färgat musiken.”

Jonas om ”Bärsärk”

och ”Trubbel” från

”Krossa NMR”-sjuan

Bärsärk:

Vi tänkte att nu när det gått en

tid sedan första släppet så borde

plattan ha en röd tråd. Och jag

tycker att det blev så utan att

vara övertydliga, den är på ett

vis en produkt av oroligheterna

kring valet. Jag har alltid velat

anknyta till vikingen som något

jag skulle vilja ha som symbol för

vårat stök, men den har ju sedan

länge fått en högerstämpel och

speciellt som jag varit skinnskalle

sen jag minns inte när, har

just den symbolen varit extra

laddad. Precis som låten säger, så

borde inte den främlingsfientliga

högern anamma vikingen alls

och inte Karl XII heller för den

delen. De hatar allt som kommer

hit och ställer till. Jag tror inte

vikingen frågade först innan den

tog för sig i främmande land. Det

finns så många motsägelser att

jag skulle kunna doktorera i dem,

så vi håller det så, tror du fattar

vinken. Vikingen är ju för fan

socialist.

bejakat alla slags slödder och det har ju färgat

musiken.

Borås ja. Allt det här började i Borås med

Benknäckargänget?

Jonas: Nja, alltså, i den mån Benknäckargänget

egentligen ens fanns. Det var ju inget band utan

det var…

Men ni spelade in en demo.

Jonas: Ja, några låtar spelade vi in. Men vi har

aldrig gjort någon spelning med Benknäckargänget

eller så.

Vilka var med då?

Jonas: Det var jag och Mathias. Och lite gäster.

Vi krökade jäkligt hårt. Hela tiden. Och så gjorde

vi musik som inte någon skulle höra. Det var

bara så det var. Det var nog egentligen så med

Gatans Lag i början också.

Hur pass lång tid var det emellan Benknäckargänget

och Gatans Lag?

Mathias: Det var samtidigt.

Men visst är det någon eller några Benknäckargänget-låtar

som sedan blev Gatans

Lag-låtar?

Jonas: Ja, det är sant. ”Hank” till exempel.

Mathias: Sen är det ju vissa textrader och vissa

melodisegment som har återanvänts. Till exempel

den här: nananana (nynnar en slinga) som

kom med i ”Ta en öl så blir det bra igen”.

Och sen blev det även en demo med Gatans

Lag. ”Slagsmål och fylla” tror jag den hette.

Jonas: Haha, jag kommer inte ihåg. Men det kan

den ha hetat. Med det här skitfula röda omslaget.

Jag minns inte om det var 2005 eller 2006 som

den gick runt.

Mathias: 2006 måste det ha varit. För 2007

kom första skivan.

Hur gick det till?

Jonas: Upprinnelsen till alltihop är egentligen

att jag brukade hänga på en klubb i Göteborg.

Last Exit hette den. Det brukade även Ronny från

Perkele göra. Alla hängde fan hemma hos Ronny

i Göteborg på den tiden eftersom han hade alla

hemmafester. Och alltså, Perkele var ju lite som

gudar då, även fast gudarna var med i crewet

liksom. Det här var även samtidigt som vi höll på

med Benknäckargänget, så jag hade haft tillgång

till en studio och hade spelat in en låt. Det var

”Min stad mitt land”. Så jag spelade upp den för

Ronny på Last Exit och liksom ”jag spelade in

den här” och han bara ”Åh, fy fan vad grymt, fan

vad roligt att någon kör på svenska”. Och så tog

det lite fart och vi spelade in Gatans Lag-demon.

- Lite senare arrade vi en spelning på en lokal

pub i Borås, med ett band från Norge, jag kommer

inte ihåg vad dom hette. Jo, Haggis! Haggis

var det. Och ett band från Danmark som hette

The Outfits. Det var egentligen inte ens jag som

arrade giget, men jag hade väl en slags inofficiell

gig-fest hemma hos mig. Det resulterade hur

som helst i att Haggis drog dit en dunk med ren-

Trubbel:

Jag kommer från en arbetarfamilj

och har vuxit upp med och

omkring arbetare hela livet. Jag

är ju matad med invardrarlingo

av väldigt grov karraktär och

då menar jag inte av den positiva

sorten. På något vis, jag är

för gamal för att förneka detta,

så kan jag inte hata alla i min

omgivning för detta. De är ryggraden

i vårat samhälle, de som

spottas på och jobbar hårdast.

Man gror till en knotig ek av sånt.

Mitt hat ligger i överklassen och

den övre medelklassen som skor

sig på arbetarsvett och tussar de

olika underklasserna på varann.

Konspiratoriskt kan tyckas, men

det är helt jävla sant. Klart vi ska

kriga så att fokus inte faller på

den tjuvaktiga lilla klicken. Så

lätt vi skulle kunna beväpna oss

och rensa bort dem, det skulle

knappt räcka till ett blodbad


oo


”I vår musikvärld

kan en utmärkelse

snarare vara ett ok”

2013 vann ni Manifests pris

för årets bästa punk/hardcore-akbum

med ”Från fest

till arrest”. Kommentar?

Jonas: Asså, det var kul att gå

på galej och bli full, så tyckte

nog alla, men jag kan bara tala

för mig själv här. Att få ta på

mig kostym försöker jag ofta

hitta ursäkter till.

Alla utflykter vi gör tillsammans

stärker banden, så på

det viset har Manifest betytt

något, som pris faktiskt inget

vi lägger någon vikt vid. I vår

musikvärld kan en utmärkelse

snarare vara ett ok och vi lirar

ju för de som svettas med oss

längst fram på scen och de

som våndas med baksmällan

i fyllescellen klockan 5 på

söndag morgon för att brottas

med förmannen på jobbet

nästa dag.

Det är en fjäder i hatten för

Borås dock, det är jag stolt

över.

MANIFESTS

MOTIVERING

”Med glimten i ögat

levererar årets

vinnare melodistark

saxofonstinn obstinat

vrålpunk med

texter som räcker

långfingret åt de

flesta – och åt det

mesta, på ett sätt

som inte hörts i

landet tidigare.”

göringsmedel som de kallade för brännvin och

alla spydde i hela lägenheten. Alltså, jag hatar

Haggis. Men så var det också så att Elfsborg, som

vi också hatade, spelade mot Djurgården samma

dag. Så mitt i natten när vi hade festen så knackade

det på dörren och så stod Pike [Se Turist i

tillvaron #2] där. Han hade varit på fotbollen och

så hade han hittat min adress på något sätt och

så stod han bara där utanför. Jag hade kanske

träffat honom någon gång tidigare, men liksom,

han var ju också sådär, ja, inte gud, men en ikon.

Det var ju ikonstatus på vissa människor. Han

var ju en sån. Och så kom

han in och vi satt där

och söp på Haggis jävla

rengöringsmedel, haha.

Jag tror att det var därifrån

det kom sig att

vi hamnade på Pikes

bolag Kjell Hell och

släppte första skivan

”Alla hängda rövares

själar” där. Jag tror

att han kanske hade

hört demon, eller att

jag spelade upp den

där på festen, jag

kommer inte ihåg.

I era egna huvuden,

gör ni samma

grej nu som ni

gjorde då? Förutom

att ni är vuxna.

Eller ser ni annorlunda på det ni gör nu?

Jonas: Det går inte att göra exakt samma grej

nu. För det vi gjorde då var ju att exakt beskriva

den vardag som vi befann oss i då. Det kan ju

låta hårt, och folk har ju tagit våra texter på den

tiden som att vi vara några riktiga bad asses som

var ute och slogs hela tiden. Men texterna handlar

absolut inte om att vi var några slagskämpar,

utan saker och ting hände exakt just så som vi

skrev om det. Om vi skulle göra den musiken

nu, då skulle vi ju ljuga. Vi kan inte hålla på så,

för man skulle må så jävla dåligt i flera veckor.

Vi hade ju alkohol i blodet hela tiden då, så man

hann inte med att må dåligt. Nu har man ju levt

längre och har kanske mer kött på benen. Jag vet

inte. Nu kanske vi reflekterar mer över livet som

har varit. Det kanske inte är riktigt lika mycket

ploj. Eller, såhär, utvecklingen som skedde efter

första skivan var kanske att man ville bli lite mer

seriös. Man fick andra influenser.

Svartberg: Men alltså, bandet i sig tycker jag

känns så jävla… vi gör ju det vi gör. Alltså vad

fan. Vi är exakt dom vi är och vi bara lirar tillsammans.

Vi är kompisar som lirar tillsammans.

Det är ju så det ska vara.

Jonas: Och dessutom verkar vi inom en genre

där man kan göra precis vad fan man vill. Vi är ju

liksom inte beroende av någon jävla listetta. Och

det är ingen som kan bestämma vad vi ska göra

bara för att vi skulle ha en lön att hämta ut eller

så. Utan vi kan göra precis vad fan vi vill.

Intervjun avbryts en stund när bandet nås av

meddelandet att trummisen Peff äntligen har

lyckats ta sig till Stockholm och nu

sitter i taxi på väg

till lägenheten. Dock

utan pengar.

Jonas: Men för i

helvete Peff, den får

han fan betala själv.

Nej förresten, han

får fan sitta kvar där

nere i taxin. Han får

fan slåss. Han har

ju lika stor tillgång

till bandkassan som

vemsomhelst, men det

finns ju fan inte något

kvar där.

Det här kommer att

komma med i intervjun.

Svartberg: Bra! Peff,

om du hör det här: Du är

skyldig oss tiotusen!

Jonas: Nej vafan, finns

det mer öl?

Hobro: Ta lite rom.

Jonas: Ah, rom!

Hobro: Det är oblandat.

Jonas: Vafan, du har ju mer än vad du sa. Du sa

att du hade några droppar.

Hobro: Vafan, inte bokstavligen, tror du jag

sitter med en jävla pipett eller?

Jonas: Haha, ja, jag trodde det. Jag trodde att

du hade det i plånboken, i en liten plastficka.

Efter ett tag kommer ett nytt meddelande om

att Peff fortfarande sitter kvar i taxin och behöver

taxipengar.

Bandet: Nä fan, han får fan fixa det själv. Kasta

ner en bärs till honom istället.

Jaja. Är ni bättre på att skriva texter och låtar

idag än förut?

Jonas: Nej.


oo


Jonas om vilka låtar som

är roligast att köra live:

Okej, låtarna som är roligast live

behöver inte betyda att de är

våra egna favoriter. Responsen

på låtarna är något som jag står

väldigt ödmjukt inför. Vi har haft

jäkligt tur med publikstödet och

vi får ta till vara på den stunden

sålänge den finns, det är definitivt

något vi aldrig kommer få

uppleva igen. Så här kommer de

roligaste låtarna live.

Svartberg: Fast det här alltså. Håll käften Jonas.

Du är dum i huvudet. Du är ju jävligt duktig på

att skriva texter. Du är en duktig berättare.

Jonas: Men det ska jag säga, att det kommer

inte lätt. Det kommer när det kommer. Ibland

kommer det inte när man vill och ibland kommer

det i en strid ström. Vi är inte bättre, men

vi är annorlunda på att skriva låtar nu. Låtarna

kom så jävla lätt då. Men nu kan man inte bara

sätta sig ner och skriva en text om vad fan

som helst. Det var kämpigt att skriva den här

NMR-grejen. Jag visste ju vad det skulle handla

om, men att hitta en infallsvinkel… Nej. Jag tycker

inte att vi är bättre

på att skriva musik nu.

Verkligen inte bättre.

Det är tre nya låtar

på Krossa NMR-

7”an. Och förra året

kom det en ny låt på

en splitsingel med

Hyrda Knektar.

Jonas: Ja just det!

Men bortsett från

det så har ni ju inte

varit så jätteproduktiva

de senaste

åren.

Svartberg (till

Turist i tillvaron):

Nähä, men vad

fan har du gjort de

senaste åren då?

Jonas: Nej, det har vi inte.

Låten ”En sång till en vän” som är med på

spliten med Hyrda Knektar tycker jag är

svinbra. Var det en gammal låt som ni hade

liggande?

Jonas: Den låten har vuxit för mig också. Men

nej, det är ingen gammal låt. Jag hade ett riff och

så träffade jag en gammal polare som är riktigt

jävla sliten, men som är min äldsta barndomskamrat.

Texten i låten är nästan ordagrant hans

ord den dagen. Han ville träffa mig på en pub

och dök upp med ett stort jävla jack i huvudet.

Han kom direkt från akuten och bara tog av sig

plåstret och, alltså, det är hål rätt in i skallen.

Han är en sån som bara ”Äh, det läker nog”.

Han var helt inställd på att lägga in sig själv på

behandlingshem så att han kanske skulle kunna

få slippa ett fängelsestraff. Vi satt där på puben

och googlade om det skulle fungera, om det var

möjligt. Så texten, det är egentligen hans ord.

Spelades låten in just för splitskivan?

Jonas: Ja. Vi spelade in den hos Peff, han har

en studio i sin källare. Hela nedre delen av hans

hus är en studio. Den är stökig. På ett stökigt vis.

I början tyckte jag att låten var lite sådär, att vi

gick lite utanför våra ramar. Den blev inte riktigt

som vi hade tänkt oss.

Mathias: Ja, men slutprodukten blev ju ändå

bra. Men när vi spelade in den så, well, då kändes

det spretigt.

Svartberg: Vi hade någon slags tanke

om växelsång i den.

Och vi började spela

in det men jag kunde

fan inte sätta det.

Jonas: Hyrda

Knektar hade ju ett

så jävla starkt kort

med sin låt ”La la

land” och jag tänkte

i början att fan, vi

bara förstör hela den

här splitsingeln med

vår låt. Och det tyckte

jag även typ första

månaden efteråt. Och

du vet, när vi skulle

promota den så var

det som att ”äh, fan,

jag vill inte sätta mitt

namn på det här”. Men

så lyssnade jag på låten

igen efter ett halvår och då tyckte jag att den var

riktigt bra. Jag känner ju väldigt mycket för den,

dels för att den är till honom och dels för att den

är så, ja, tillbaka till det som Gatans Lag egentligen

handlar om. Den delen av samhället som,

ja, det som jag växte upp med. Arbetarförort

med konstiga människor. Och det är de konstiga

människorna som vi alltid har velat vända oss

till, och de kan ju stå lite utanför oi!-ramen.

Svartberg: Ja, de trasiga människorna liksom.

Det är väl det vi är. Vad fan ska man klassa sig

själv som? Man är stökig liksom. Man är kaos.

Har ni prestationsångest?

Jonas: Ja, efter ”Från fest till arrest”-plattan så

tror jag att det fanns lite prestationsångest om

man ska vara petig. Den skivan fick ju ett bra

bemötande och sådär. Så att upprepa bedriften

att skriva såna låtar som vi skrev där alltså. Det

Min stad mitt land

Ikväll

Från fest till arrest

Livet är för kort för

sorgliga sånger

Turister

Jonas favoritlåtar

med Gatan Lag:

Din fege fan

Batongarbetare

Dom ska nog få

När Henke bröt käken på

avenyn

Vi ska ta tillbaka det

dom snott

Det är fint nu

Bärsärk

Solen går upp

Turister

Ingen framtid, inget

hopp

Ikväll

Turist i tillvarons

favoritlåtar

med Gatan Lag:

1, Livet är för kort för

sorgliga sånger

2, Vi ska ta tillbaka det

dom snott

3, Bärsärk

4, Min stad, mitt land

5, Inte för er

6, Krossa NMR

7, Vakta din tunga

8, Hatar folk

9, Gör det med stil

10, Turister

11, Trubbel

12. Jag kommer dö ung

13, Ingen framtid, inget

hopp


oo


Foto: Martin Wilson

David Ahlgren började spela saxofon

i den kommunala musikskolan

redan i lågstadieåldern.

”Saxofonen har

ett skitigt sound

som passar in”

EN STOR ANLEDNING till Gatans Lag

ganska säregna sound är den magnifika

saxofonisten David Ahlgren, som med sina

toner får ljudbilden att växa och bli mer

intressant och spännande.

– När vi repar in nytt material finns

oftast en tanke hos den som skrivit

låten kring vart saxen ska in och ungefär

hur det ska låta, sen testar vi oss fram

tills vi hittar någonting som passar. Det

vanligaste är dock att vi inte hunnit repa

in alla saxofonslingor eller andra solon

innan vi gått in i studion, så Jonas brukar

oftast försöka förmedla sin idé genom att

nynna i micken inifrån kontrollrummet

samtidigt som jag ska spela in. Brukar bli

många tagningar och en hel del frustration

innan vi hittar rätt.

Vad är grejen med punk och saxofon?

– Det känns som att saxofonen alltid

funnits med på ett hörn inom den alternativa

rockmusiken, i surf, garage, rockabilly,

punk och så vidare. Saxofonen har

ett skitigt sound som passar in i känslan

kanske.

DAVID ÄR UPPVÄXT i en familj där

det alltid spelades musik och där Bruce

Springsteen och hans E Street Band var

husgudar. Då är det inte så konstigt att

när David ska lyfta fram en förebild så

tänker han först och främst på Big Man i

nämnda E Street Band.

– Om jag ska nämna en person så känns

Clarence Clemmons självklar, sen finns

det band som The Sonics som hittat ett

grymt sätt att väva in saxofon i klassisk

garagerock.

David tycker passande nog att Springsteens

”Born to run” är den bästa saxofonlåten,

men när det kommer till punk är

favoriten en annan.

– Jag tycker att ”Så jävla svensk” med

Antipati har ett helt fantastiskt saxsolo.

Turist i tillvaron skriver under på det!

Mikael Sörling

”Det är de konstiga människorna som vi

alltid har velat vända oss till,

och de kan ju stå lite utanför oi!-ramen.”

är ju svårt. Dessutom så skrev ju Richard, som

spelade gitarr i bandet tidigare, en del av låtarna

på plattan som var riktigt bra. Men han hoppade

ju av.

Har det alltid varit flera av er som har skrivit

låtarna?

Svartberg: Ja, folk

har skrivit väldigt

mycket sina egna

delar. Någon har

haft en grundidé

och så…

Jonas: Inför ”Från

fest till arrest” hade

vi en period där vi

repade som fan. Vi

hade en stående

tid där alla kunde

träffas och vi kunde

spela ihop oss.

Vi repade in hela

plattan. Det var

en jävligt kreativ

process. Sen är

den plattan jävligt

spretig också tycker

jag. Men den var ju bra.

Den kom 2013…

Jonas: 2014! Annars känns det så jävla länge

sen.

…och sen blev det alltså en paus. Vad gjorde

ni då? Låg bandet nere eller fanns det?

Jonas: Bandet har alltid funnits. Haha. Nej, men

det föddes barn. Det föddes väldigt mycket barn.

Vi var lite där i livet just då. Sen har vi hela tiden

snackat om en singel och om att spela in igen

och sådär. Men va fan. Åren går så jävla fort. Men

vi körde väl ändå ett eller två gig per år. Eller var

det något år helt utan gig?

Svartberg: Nä, vi har spelat några gig varje år.

Och det här året blir det ju mycket.

Jonas: Ja, det här är nog året med flest gig. Men

vi får liksom aldrig någonsin varken slappna

av eller visa oss på styva linan, för tänk

den dagen när man

ska ut där och vara

supertänd och så är

det ingen som bryr sig.

Den dagen måste ju

komma också.

Hobro: Vi repar ju

rätt sällan. Men vi

försöker att göra det

ordentligt när vi väl

gör det. Jag och Nicklas

bor ju i Växjö och vi får

köra 16 mil för att repa

två-tre timmar i Borås.

Vi har repan på Norrby, i

centrala Borås. Men fan,

det funkar bra.

Och hur ser det ut

framöver?

Jonas: Nu har vi ju bokat

upp våren så det vetefan om vi hinner hålla

på och repa in ett nytt set.

Svartberg: En dröm hade ju varit att köra fler

av de nya låtarna och även några från de gamla

skivorna som vi inte har kört så mycket. Men

samtidigt alltså, Gatans Lag är ett pågående

projekt under många år framöver.

Jonas: Ja, det känns faktiskt som att vi inte har

satt igång på riktigt ännu.

Svartberg: Det känns inte som att vi kommer

lägga av.


oo


3

skivor som har

betytt mycket för er.

Jonas: Nej. Och det är också så jävla gött att

vara i en genre där man inte är ekonomiskt

beroende av skivbolag eller av en kommersiell

marknad. För att. Liksom. Då behöver du inte

lägga av.

Mathias: Vi har ju inga pengar ändå.

Hobro: Jag fick 200

spänn från STIM igår.

Svartberg: Fick du

fucking 200 spänn?

Vafan fick inte jag

någonting för! Håll

käften! Det här ska

jag snacka med

facket om.

Framöver, vad sa

du – ni är redan

uppbokade i vår?

Jonas: Alltså,

folk som säger att

de är uppbokade

kanske menar en

gång i veckan. Men

vi menar fyra gig

i vår.

Hobro: Men det

är rätt mycket ändå.

Jonas: Får se. Köpenhamn, Dresden, Bratislava…

Alla: Bratislava? Vad fan är det?

Jonas: Men ni har väl fått det mailet?

Hobro: Har jag aldrig hört talas om.

Jonas: Haha. Då är det bara jag som vet.

Ska ni skriva nya låtar också?

Jonas: Det är kanske det mest negativa med

att ha så mycket gig nu. Vi har ju en setlist som

vi repar och vi har kanske inte så mycket tid att

bara träffas och vara kreativa just nu. Men jag

tror att det blir annorlunda när den här jävla låtskrivarmaskinen

har kommit in i bandet (Niclas

Hobro). Han har ju sagt att han ska skita totalt i

Oldfashioned Ideas (Niclas Hobros andra band)

och bara spela med oss. Det är ju en tidsfråga

också. Vi har ju våra jobb också. Antagligen

har vi pröjsat mycket,

mycket mer än vad vi

har tjänat på det här.

Alla: Garanterat.

Hobro: Det har alla

som håller på med

musik tror jag.

Jonas: Men vi har

kul. Och vi, eller i alla

fall jag, står jävligt

ödmjuk inför den uppmärksamheten

som

vi får och den kraften

som det har haft i mitt

liv. Det finns inte ord

att beskriva så roligt

som det är. Så jag är

tacksam för allt.

Svartberg: Ja, typ, när

man står på scen och

spelar.

Peff: Då har vi ju fått betalt.

Jonas: Haha, och där fick Peff in några ord också.

Haha, det bästa inlägget! Det enda han säger

i intervjun. ”Då har vi fått betalt”. Det får fan bli

huvudrubriken.

Fotnot: till slut löste bandet ändå ut sin trummis

ur taxin och han var med under slutet av

intervjun.

JONAS

DAN BERGLUND

”En järnarbetares visor”

THE BISHOPS

”Live”

PERKELE

”No shame”

HOBRO

COCK SPARRER

”Shock troops”

DEAD BOYS

”Young Loud & snotty”

SEX PISTOLS

”Never mind the bollocks”

MATHIAS

COUNT BISHOPS

”Count bishops”

WILMER X

”Djungelliv”

KAL P. DAL

”Till mossan”

NICKLAS

DIMS REBELLION

”Nueva estocolmo”

V/A

”Röjarskivan 3

- sista grisfyllan”

TJM

”Söndra och härska”

PEFF

ROSE TATTOO

”S/t”

AC/DC

”High voltage”

COLD CHISEL

”S/t”

DAVID

BRUCE SPRINGSTEEN

”Born to run”

BRASSKNUCKLE BOYS

”Appalachian industry”

ANTIPATI

”Frågor som rör

det allmäna”


oo


De döda byxorna. Bandet som går

sin egen väg. Som envisas med att

sjunga på tyska, ja några skivor är

faktiskt på engelska, men ändå.

Bandet som fick pris för sämst

klädda rockband. Som säljer guld

och platina, spelar på Tysklands

största arenor men som få utanför

de tysktalande länderna känner

till. Som trots sin faktiska storhet

bara rycker oförstående på axlarna

och längtar till de små klubbscenerna.

Min bekantskap med Die Toten Hosen

var 1988 då radioprogrammet Lilla

Bommen spelade ”Hier Kommt Alex”.

Tajmingen kunde inte vara bättre, jag hade sett A

Clockwork Orange för första gången och slukade

allt som hade med punk & Kubricks mästerverk

att göra. Jämfört med The Adicts och andra

”Clockwork” band var Die Toten Hosen ljusår

bättre, ”Hier Kommt Alex” var en orgie i

ångest och våld.

Tyvärr var det hopplöst att hitta skivor

med dem, och de en hittade var dyra

import-skivor. För en osnuten tonåring föll

valet på folköl och billiga punksinglar.

Under första hälften av 90-talet spelas Byxorna

flitigt på MTV och skivorna fanns faktiskt att

köpa. 1994 dyker de upp i Sverige på en mindre

turné och jag bevittnar deras helt galna upptåg

på musikhuset Oden i Karlskrona, jag vet inte

hur många gånger de spelade ”Opel-Gang” eller

hur många gånger sångaren Campino försvann

från scenen för att stå mitt bland publiken.

Jag växte upp innan internet så att ta kontakt

med band var att skicka brev till de adresser som

fanns på skivor eller i fanzines. Efter konserten i

Karlskrona skrev jag till Die Toten Hosen i Düsseldorf,

inte ett livstecken, inget brev tillbaka, jag

tog för givet att de lagt av. Fyra år senare dimper

en avi ner i hallen, jag hämtar ut mitt paket på

posten och blir ännu mer förundrad, avsändare

JKP i Düsseldorf, vad fan är det för något? Väl

hemma öppnas paketet och känslan är samma

som jag hade som barn på julafton när man fick

just den där julklappen man hade önskat sig. I

paketet ligger Die Toten Hosens senaste album,

singlar och massa annat kul, bifogat är även

ett brev där de ber om ursäkt för att mitt brev

slarvats bort.

Vi hoppar fram till 2018 då jag ber Breiti berätta

mer om bandet för Turist i tillvaron.

döda

Er senaste skiva ”Laune Der Natur”

släpptes som både som vanligt album

med bonusalbumet ”Learning English 2”,

eftersom jag fortfarande suger på tyska så

berätta om Laune Der Natur.

– Albumet reflekterar livet omkring

oss, under inspelningen så dog två av våra

närmsta vänner så två låtar tillägnas dem. Vi tar

även upp det växande högerpopulismen, Brexit

och Trump. Vi har även försökt att hitta våra rötter

med lite snabbare låtar. Två låtar om kärlek

finns också med. Konstigt nog lyckas vi aldrig

skriva en lycklig kärlekssång, de slutar alltid med

olycka och tragedi, haha.

Galet

”Vi är fem kompisar

som inte alls förstår

hur vi blivit så stora.”

Foto: Paul Ripke


oo


stora

byxor

Learning English 1 och 2 måste ha vart fantastiskt

kul att spela in?

– Den första spelade vi in 1991 och då hade vi

blivit ganska stora i Tyskland. För att visa att vi

kommer från punken och inte riktigt kände oss

bekväma med att vara så stora bestämde vi oss

för att spela in de låtar vi växte upp med och

fortfarande lyssnar på. Istället för att bara göra

ett klassiskt cover album så fick vi iden att få

med originalmedlemmar, att all ställde upp var

fantastiskt. Vi fick träffa och lära känna våra idoler,

många av dem blev goda vänner och vi har

fortsatt att samarbeta genom åren, T.V Smiths

medverkan ledde till ett fantastiskt samarbete

genom åren. För min del ledde albumet till en

fantastisk vänskap med Ronnie Biggs och hans

familj. Det blev även det sista Johnny Thunders

spelade in, 48 timmar senare hittades han död.

Eftersom vi gav första albumet tillägget ”Lesson

1” så visste vi att vi var tvungna att släppa en

uppföljare. Learning English 2 såg vi som sista

chansen att få färdig nu då åldern börjar göra sig

påmind hos vissa av våra gästartister och hos

oss, haha.

Mellan 1983 till 2007 producerade John

Caffery, vad fick er att byta producent?

– Problemet är att vi bara har haft 4 medlemsbyten,

väldigt lite nya inputs i bandet, på ont och

gott. I ett så sammansvetsat gäng är det lätt att

fastna. Att våga gå utanför sin komfort zon, att

våga testa nya vägar, det har varit svårt. Med en

annan producent kan vi komma bort från det vi

är vana vid. Dock är John en nära vän till bandet

fortfarande. Vi försöker ju alltid att se alla vi

jobba nära med som vår familj, många av våra

gamla fans jobbar på ett eller annat sätt runt

oss. Bokningsbolaget KKT, vårt eget skivbolag

JKP, ja det är vår familj. Det är även vårt sätt att

ta tillvara punkens värdringar, D.I.Y. Vi har även

köpt gravplatser på Südfriedhof i Düsseldorf till

oss själva och familjen runt.

Ni har kopplingar till MC-miljön i Tyskland,

hur ställer sig media till det?

– När vårt genombrott kom i slutet av 80-talet

möttes vi av hemskt brutala scen och orningsvakter,

de slog helst ner våra besökare. Samtidigt

hade ett MC gäng, Black Devils, blivit fans

och vänner med oss. Tillsammans bestämde vi

att de skulle sköta säkerheten på våra konserter.

De var klart tuffa killar men de visste också att

punkare var mer vilda än andra konsertbesökare,

stagediving, pogo, och öl som flyger i luften.


oo


NISSE LISTAR SINA

TOP FEM LÅTAR MED

DIE TOTEN HOSEN

Opel – Gang (live)

All Die Ganzen Jahre

Alles Wird Gut

Achterbahn

Liebeslied

”Vi har otaliga

gånger spelat

hemma i vardagsrum,

på sjukhus

och på alptoppar.”

Vad media säger, ja det skiter vi faktiskt i. Vi har

under alla år bara drabbats av en tragedi, vår

tusende spelning 1996. Det som skulle bli vår

fest, vår höjdpunkt, slutade i total katastrof då en

ung kvinna klämdes ihjäl framför oss.

Hur har ni lyckat hålla ihop i över 40 år?

– Ja det finns inget recept för att göra det men vi

har känt varandra så länge, redan innan vi började

spela ihop, vi har gått från att inte kunna spela

till att fylla stora arenor, från att sälja våra skivor

själva till platina album. Vi fattar det knappt

själva, vi är ju fortfarande det där kompisarna

som spelar för att ha någonting att göra. Men

vi har kul både i bandet och privat, vi är väldigt

lojala mot varandra och löser allt som rör bandet

tillsammans. Vi har ju slagit ihjäl åtskilliga timmar

på väg till olika spelningar, mil efter mil i en

turnébuss, det har stärkt oss.

Vom, er nya trummis, hur hinner han med

allt?

– Vom var vår roadie och vän, när Wölli lämnade

bandet så frågade vi om Vom ville ta platsen.

Hans villkor då var att han inte vill ha lika stort

ansvar i bandet för han vill hinna med sina andra

band och sitt bolag. Vi andra jobbar ju heltid med

både Die Toten Hosen och vårt egna skivbolag,

JKP. Men vi undrar också hur fan han hinner med

allt.

Hur punk är det att sälja guld och platina

eller de dyra biljettpriserna ni har?

– Vi kan ju fortfarande inte spela, vi är fem kompisar

som inte alls förstår hur vi blivit så stora.

Att vi säljer skivor är ju kul, vi har ju något att

säga och ju fler som köper desto fler som kanske

får en tankeställare. Vi har ju inte som mål att

sälja guld eller platina. Learning English 2 blev

platina album och för våra gästartister var det

kul att äntligen få cred för de klassiska låtar de

gjort. Biljettpriset är något vi är medvetna om

men det är svårt då vi spelar på så stora arenor.

Vi ger dock våra fans chansen att se oss på vår

aldrig avslutade Magical Mystery Tour. Vi har

Diskografi album

Opel-Gang LP Totenkopf / EMI 1983

Unter Falscher Flagge LP Totenkopf / Virgin 1984

The Battle Of The Bands MP Virgin 1985

Damenwahl LP Virgin 1986

Never Mind The Hosen - Here’s Die Roten Rosen LP Virgin 1987

Bis Zum Bitteren Ende - Live! LP Virgin 1987

Ein Kleines Bisschen Horrorschau LP Virgin 1988

Auf Dem Kreuzzug ins Glück D-LP Virgin 1990

Learning English – Lesson 1 LP Virgin 1991

Kauf Mich! LP Virgin 1993

Reich & Sexy LP Virgin 1993

Love Peace & Money LP Virgin 1994

Opium Fürs Volk CD JKP 1996

Im Auftrag Des Herrn – Live CD JKP 1996

Soul Theraphy MCD JKP 1998

Wir Warten Auf’s Christkind (Die Roten Rosen) CD JKP 1998

Unsterblich CD JKP 1999

Crash-Landing CD JKP 1999

All Die Ganzen Jahre: Ihre Besten Lieder CD JKP 2001

Auswärtsspiel CD JKP 2002

Reich & Sexy II – Die Fetten Jahre D-CD JKP 2002

Zurück Zum Glück CD JKP 2004

Nur Zu Besuch: Unplugged Im Wiener Burgtheater CD JKP 2005

In Aller Stille CD JKP 2008

La Hermandad CD JKP 2009

Machmalauter – Live D-CD JKP 2009

Ballast Der Republik / Die Geister Die Wir Riefen D-CD JKP 2012

Live - Der Krach der Republik D-CD JKP 2013

”Entartete Musik” – Willkommen In Deutschland D-CD JKP 2015

Laune Der Natur / Learning English 2 D-CD JKP 2017

otaliga gånger spelat hemma i vardagsrum, på

sjukhus och på alptoppar. När vi spelar i fattigare

länder så är vårt krav att alla ska ha råd att gå,

ibland spelar helt gratis på ett torg, alla ska ha

råd att se oss. Vårt andra hemland är Argentina

och där har vi fantastiskt kul, vi spelar inte på så

stora arenor som hemma i Tyskland. Publiken är

riktigt nära och är helt vilda.

Ni är ju trots allt rockstjärnor i Tyskland, hur

påverkar det ert dagliga liv?

– I Tyskland, Österrike och Schweiz är vi ”rockstjärnor”

men bara där. Düsseldorf ligger nära

Nederländerna och där är vi inte kända, haha.

Nej men visst känner folk igen oss men vi ser

det inte som ett problem, vi stannar gärna och

pratar eller skriver autografer. Vi tycker inte

att vårt band ska göra oss till idioter som lever

i lyx och isolerar sig från samhället. Vi bor alla

runt Düsseldorf, där vi alltid bott, och vi är ”the

boys next door”. Vi vet ju att vi kan påverka så

vi engagerar oss i olika projekt bland annat PRO

Asyl, PETA och anti-kärnkraft rörelsen.

Ni har nyss spelat i Kina, varför kommer ni

aldrig till Sverige?

– Va? Gillar ni oss i Sverige? Fortfarande? Vill ni

att vi ska spela? Vi kommer. Om någon bokar oss.

Efter 40 år med Opel gänget, vilka är era

bästa album enligt dig?

– “Opel Gang”, “Ein kleines bisschen Horrorschau”,

“Opium für´s Volk”, “Auswärtsspiel”,

“Ballast der Republik” och ,”Laune der Natur”.

Bästa låtar är värre, jag är ju inget fan, men de

låtar jag gillar att spela live är “Pushed Again”,

“Hier kommt Alex”, “Wünsch dir was” och “Nur

zu Besuch”.

Nu är Breiti och resten av bandet ganska stressade

då de snart ska upp på scenen för ännu

en spelning, Turisten tackar för sig och lovar

ett exemplar av tidningen till bandet. Vi får väl

hoppas de fortsätter minst 20 år till och att det

blir några spelningar i Sverige.

Nisse Sjöman


oo


AMTY Records presenterar fantastiska plattor 7-10-12”

Oi! PUNK SKA Reggae mod & soul

www.amty.se

AMTY 069-70

AMTY 046

AMTY 055

AMTY 063

AMTY 062

AMTY 043

AMTY 047

AMTY 053

AMTY 058

AMTY 037

AMTY 041

AMTY 045

AMTY 057

AMTY 033-34

AMTY 039

AMTY 038

AMTY Rec

45 rpm

turist i tillvaron fanzine AMTY 028-29

41 AMTY 024

oo

nummer AMTY 6 Hosten 027 2018

Slacker träffar Carla och Jenka

för ett snack om kärlek till musik, punk

och mötet mellan band och publik.

SAMTAL: 1.0

Det var en gång på Rocknrollklubben i Lund. Närmare bestämt i april 2016. Mitt band Ragata scendebuterade,

sedan spelade grymma Vet Hut med Jenka Jenkins och så final med galningarna i Knifven.

Någonstans i publikvimlet fanns Jonas Carla Carlström. Jag kände ingen av dem då, men efter det har

vi tre setts ute ibland, Carla oftast på Ragatakonserter, alltid positiv och pepp, och Jenka är ju också en

konserträv och finns i samma umgängeskrets som jag. Dessa två färgstarka människor. Jag har velat

veta mer om dem länge, sitta och prata i lugn och ro, och så i augusti fick vi till ett kökshäng hemma hos

Jenka och hennes älskade katter Kaparn och Brorsan.

Text: Marie Slacker Olsson

Marie: Hur trillade du in i punkvärlden, Carla?

Carla: Det var tack vare Dalaplan. De kom in i

mitt liv när jag skulle se Daniel Gilbert i Folkets

park i Malmö 2013. Då spelade de och Knifven

också och jag fastnade för dem direkt. Dalaplan

var första bandet för mig efter Håkan Hellström,

han kommer alltid att vara nr 1 för mig.

Carla: Dalaplan var kompisar med Knifven, och

så pratade man med dem, och så spelade Vet

Hut med Knifven, och så lägger banden ut info,

man tittar och: jaha, vad är det för några?

Jenka: Jag vet att du såg oss, Carla, när vi spelade

förband till Vånna inget på Babel. Det var nog

första gången som du började figurera i vår

närhet.

Carla: Till 90 procent går jag själv på konserter,

för jag har ingen i min ålder som gillar musiken.

Samtidigt är det väldigt skönt för jag kan

själv bestämma när jag vill gå dit, oftast väldigt

tidigt, om jag vill se alla banden och när jag vill

gå hem.

Jenka: Jag tycker att du är så jävla cool Carla.

Du upptäcker en artist, och så bara följer du

den, du är så inne i det att det blir artistiskt.

”Är något bra så ska

de fan ta mig veta det!”

Carla: Ja, och folk tror ju att en är sjuk i huvudet.

Som att många var helt galna ett tag i Håkan

Hellström, de levde ett liv, och så det andra livet,

det var Håkan.

Carla: Sedan är jag kanske den där människan

som utmärker mig också, jag är inte den där lille

20-årspojken med tuppkam. Jag är kanske blyg,

men jag är inte blyg när det gäller att gå fram

och hälsa.

Marie: Jag tycker du är skitmodig! Det är så

viktigt det där med publikkontakten.

Carla: Ja, men alla är ju jädrigt trevliga i alla

band. Men sedan kan man inte bara köra på som

en ångvält, man får ändå hålla lite distans. Man

kan säga hej eller fan vad bra det var. Är något

bra så ska de fan ta mig veta det!

Marie: Ja, det är lite som du säger, det här med

respekt. Man vet ju hur det är. Innan en går på så

Carla visar ett klipp på mobilen från

Vet Huts spelning på Malmöfestivalen.

Katterna: Brorsan på golvet, Kaparn i

väskan.

Jenka visar sin Knifventröja.

försöker en fokusera och hålla reda på sin grejer,

och efteråt ska allt samlas ihop.

Jenka: Jag tycker också att ibland när man har

spelat så märker man ändå att folk har uppskattat

det, men ibland är det ingen som säger

någonting, för att folk inte riktigt vågar. Då blir

man såhär, jaha, var det inget bra, och så får man

jättedåligt självförtroende.

Jenka: Jag minns en specifik gång när jag såg

Heavy Tiger på Café 44 i Stockholm. Och så bara

lägger de av värsta rocknrollshowen, dessa tre

brudar, jag tror de var 18 år alltså. Då stod de

själva i merchen, då var det också ”Fan vad bra!”,

det är så enkelt att säga det.

Carla: Tycker man att det är bra så ska de få veta

det också, tummen upp eller vad som helst, det

räcker, man behöver inte säga någonting.

”Och så bara lägger de av

värsta rocknrollshowen,

dessa tre brudar.”

Marie: Den credden är så jädra viktig. Fast jag

är blyg. När någon säger att det var bra, så säger

jag tack så mycket, sedan vet jag inte vad jag ska

säga, och så blir det tyst.

Marie: Och att du dokumenterar så mycket, jag är

så otroligt tacksam för det.

Carla: Jag gillar att fota och filma och lägga ut,

men har så dålig mobil att ljudet brukar bli kass.

Ibland tänker jag att det blir för mycket. Man

tänker att banden: ah, nä…

Jenka: Nej det blir det inte! Det tycker inte jag.

Carla: Ok, kanske inte när man lägger upp, men

när man taggar er varenda jävla gång.

Marie: Vad är det för tröja du har på dig idag,

Carla?

Carla: Engelska sjukan. Jag köpte den av sångaren

i bandet. Jag hade hört dem tack vare att

Andreas i Vånna inget lirar med dem.

Carla: När jag går på en spelning, jag vill ha en

Knifventröja, jag vill ha en Ragatatröja. Jag vill

gärna stötta banden. Jag har en massa vinyler,

men ingen skivspelare hemma, jag har det ju för

samlandet.

Jenka: Jag brukar också försöka köpa en t-shirt.


oo


Carla har valt ut favoriter.

CARLAS TRE FAVORITARTISTER:

Dalaplan, Vånna inget och Svart katt.

Svart katt hörde jag första gången på

Rundgång när Dennis la ut Rosta sönder

på FB, då blev jag helt fast. Och

jag måste lägga till Vet Hut, Ragata,

The OhNos och True Moon bland

favoriterna.

JENKAS TRE FAVORITARTISTER:

Sjukt svårt att lista. De lyckliga

kompisarna, Asta Kask, Ebba Grön

har betytt mest under uppväxten. Jag

gillar många nya band också, inom

hela den svenska punkgenren.

Ibland bara för att det är sjukt snygga tröjor, och

man vet själv, det är så gött när folk köper.

Jenka: Fast jag jobbar som fritidspedagog, en del

av tröjorna passar sig inte att ha där, tyvärr. Den

här Knifventröjan hade jag på mig en gång, och

barnen frågade: Jenny, är det där som zombies?

”Jag hade aldrig hört

dem, men de var coola

på omslaget. Jag blåstes

omkull, de var skitbra.”

Marie: Jenka, vilken är din bakgrund? Hur hamnade

du i punkvärlden?

Jenka: Jag växte upp i Bräcke i Jämtland, med

2000 invånare. Kring 1992 köpte pappa och jag

samlingsplattan Svenska klassiker 1970-1979.

800 grader med Ebba Grön var med och jag kände

instinktivt att det var ett band jag gillade.

Jenka: Det var ju inte helt lätt att hitta info om

band på den tiden, men en kompis i Sundsvall

hade plattan Ebba Grön 1978-1982 som jag

spelade över på band. I sjuan önskade jag mig

Asta Kasks Aldrig en CD i julklapp. Jag hade

aldrig hört dem, men de var coola på omslaget.

Jag blåstes omkull, de var skitbra.

Marie: Och sedan blev du med band du också,

berätta.

Jenka: Det första riktiga bandet var Vet Hut. När

Tobbe, som jag hade gått i samma klass med,

flyttade till Malmö var jag ofta och hälsade på

Groupie tagen direkt efter intervjun.

och vi sa att vi borde starta band. Sedan flyttade

jag till Malmö 2012 och så bildade jag, Tobbe och

Matte, David och Kalle Vet Hut 2013.

Jenka: Ibland i replokalen säger vi: kan det vara

så här, är det Vet Hut? Sedan ja, det är det. Inte i

trallpunksfacket, inte i kängpunksfacket. Vi kör

någon slags mix och så blir det vad det blir.

Marie: Det där med att lyfta fram tjejer och

transpersoner, att de ska ha sin rättmätiga plats i

musikvärlden. Vilka är dina tankar kring det?

Jenka: Du blir inte automatiskt inbjuden om du

inte är exceptionellt bra. Jag har tyckt det har

varit svårt att vara tjej, samvaron. Och så om

man ”bara” sjunger, ja en tjej som sjunger, ah det

är inte så intressant…

Jenka: Jag tyckte det var jätteroligt på Rocknrollklubben.

Jag visste ju att Ragata var ett band

med tjejer, och så vid soundcheck kände jag att,

å nej, vad synd att det här inte låter så bra. Men

sedan körde ni på riktigt, jag blev så jävla glad.

Jag sprang ut till backstage och mötte upp er och

”fan vad bra!”, och började grina nästan.

Marie: Och det betydde jättemycket! Jag hade

ju aldrig träffat någon av er i Vet Hut och var

jätteblyg när jag skulle hälsa. Och jag hade ju

inte koll på Knifven heller.

Jenka: Jag tror att jag stod och kramade er en

och en, ja, bara för att folk aldrig gör det. Det är

så jävla viktigt.

Jag sprang ut till backstage

och mötte upp er och ”fan

vad bra!”, och började grina

nästan.

Marie: Ja. Efteråt var det, ah nu har vi hoppat

liksom, och när ni gick på, alltså, vad är detta för

en jävla cool brud!? Sedan kunde jag slappna av.

Carla: En grej som jag fastnade för då, när

ni hade spelat klart, Hella som gick fram till

micken och bara skrek Ragata! Och så gick det

som ett eko, det var inte slut, det bara fortsatte.

Varför kör ni inte det igen?

Marie: Som din tamburin, Jenka! Det är de där

små grejerna.

Carla: Och framför allt outfiten Jenka, trätofflorna…

Jenka: För mig är det punk, att få välja själv. Man

har gått igenom perioder där man inte riktigt

har vågat, perioder som man har velat, så nu

bara: nä jävlar, nu gör vi det här!


oo


Skivsamlaren

Samlar man på skivor så blir

det en del köpande och säljande.

Jag bjuder här på lite

tips och egna lärdommar om

skivköpande.

Förr i världen var det skivmässor, butiker, loppisar

och postorder som gällde. Vissa grejor var rätt omöjliga

att hitta, andra skivor fanns precis överallt. Det

var också lite svårt att veta vad som var ett rimligt pris att

betala. Jag kom ihåg att en gång såg en skiva med Skäms

från Kristinehamn för 300 kronor och hade ingen aning

om det var svindyrt eller om det var ett fynd. Man fick

helt enkelt bestämma sig om priset kändes okej. Ibland

fick man brev från någon snubbe i USA eller Frankrike

som hade begagnade skivor till salu. Man stoppade lite

dollar eller franc i ett kuvert och hoppades på det bästa,

oftast dök det upp ett litet paket någon vecka senare.

Idag har internethandeln tagit över, det är siter som discogs,

tradera, ebay och facebooks nya köp- och säljsidor

som gäller. De flesta har betyg på säljare så man kan få

en uppfattning om det är en seriös säljare eller inte. Man

behöver inte heller gå till ett växelkontor för att fixa fram

någon mysko valuta för att betala.

Det finns några grundregler för att köpa skivor på

nätet. Säg att du fattat det kloka beslutet att ingen

skivsamling är värd att nämnas om du inte har

Göteborgbandet Absurds sjutummare i samlingen. Nu har

du hittat en till salu på nätet. Första kollen är naturligvis

om det är originalet eller om det är en bootleg. Discogs

är en bra källa, även om det inte alltid är rätt. Det kan

vara bra att kolla att skivan är ”komplett”, det kanske ska

följa med ett textblad eller en affisch. Folk har skickat mig

bootlegs eller fel pressning trots att jag försökt vara noggrann.

Det är inte heller alltid som säljeren är så kunnig

heller och vet exakt vad den säljer. Låt oss säga att du nu

är övertygad om att det är rätt skiva, låt oss nu kolla på

graderingen.

Gradering handlar om skicket på skivan. Jag brukar

följa skalan Mint (M), Near Mint (MN), Excellent

(EX), Very Good+ (VG+) och Very Good (VG) och

Good (G) där Mint är bästa skicket. När det gäller vanliga

dödliga, utgå ifrån att de inte kan gradera. Det bekräftas

en gång av en säljare på tradera som skrev ”Skivan är

Mint i mitt tycke, men jag är ju urusel på att gradera skivor).

Graderingen syftar till två saker, du vill ha din skiva

i ett visst skick och du måste bedöma om priset känns

rätt. En hardcore skiva från 80-talet i ”Mint” är säkert tre

gånger så dyr som samma skiva i VG+. Mint är nyskick,

det får inte finnas ett enda fel så det är extremt sällsynt.

MN har någon liten skada om du tittar noga, och EX är

vad många kallar ”toppskick” medan VG+ ligger i kategorin

”bra bruksskick”, VG är nog mera ”slitet bruksskick”.

På nätet finns flera artiklar om gradering, bland annat

www.swedishpunkfanzines.com.

Det kan vara bra att kolla vad skivor har sålts för. Popsike

innehåller alla avslutade auktioner på ebay de senaste

åren och på discogs kan man se vad skivor har sålt för.

Dock, priset du kan köpa en skiva på discogs är ingen bra

indikator, det finns massor av skivor till salu på discogs

som har fantasipriser

Nästa steg är betalning. Inom Sverige får man ta lite

risk och betala med Swisch eller skicka pengar

via banköverföring. Köper man utomlands är det

paypal som gäller. Om jag har köpt något dyrare brukar

jag skicka ett mejl och be dem packa ordentligt, det gäller

främst att hörnen på paket får ett bra skydd. Får man en

skada så är det i 9 av 10 fall ett paket som fått en smäll

i ett av hörnen. Har jag köpt nåt utanför Europa brukar

jag be dem skriva gåva ”gift” eller varuprov ”sample” på

tulldeklarationen så slipper jag betala moms och tullhanteringsavgifter.

Nästan alltid går allt bra men ibland blir man blåst, får

fel grejor eller att paketet blir skadat. Här är mina tips.

Akta dig för säljare som är vaga i sina beskrivningar eller

som vill göra en deal vid sidan om. Passa dig även för erbjudanden

som är ”to good to be true”. De är nästan alltid

”to good to be true” på riktigt.

Handlar du utanför Sverige så använd paypal då det har

säljskydd. Man du kan ändå bli blåst! Betala aldrig något i

två betalningar då gäller inte köparskyddet. En del säljare

tar först betalt men säger att de måste väga paket för att

veta vad portot blir och att du kan betala det separat.

Klassisk blåsning. Betala aldrig ”paypal as friend”, klassisk

blåsning. Returnera aldrig något innan du gjort en

reklamation i payal ”paypal claim”. Har flera gånger råkat

ut att säljaren säger att det inte kom något paket i retur.

Slutligen, var försiktig och gör din hemläxa. Räkna

med att det inte alltid blir som du tänkt och ha bra

karma, men en trevlig inställning brukar de flesta

problem lösa sig. Och ibland blir man blåst, det är tyvärr

lite av spelet. Men oftast får man nöjet att sätta på en

inköpt skiva på skivspelaren, det är i mitt tycke få saker

som slår det.

Cod


oo


Fall 1

”Returnerade

på fel sätt”

Köpte en skiva från en brasiliansk

säljare. Han sade att den var i kanonskick

och omslaget såg okey ut

på bilden. När den kom fram visade

det sig att skivan hade världens repa

och var i stort sett ospelbar. Säljaren

hävdade att repan måste uppstått

under frakten!!! Efter en massa bråk

så gick han med på att jag returnerade

skivan, vilket jag gjorde. Naturligtvis

sade den jäveln att han inte fått tillbaka

skivan. Jag kontaktade paypal för

en reklamation och de bad mig skicka

dokumentation på att jag returnerat

skivan. Naturligvis hade jag ingen dokumentation

i form av ett inlämningskvitto,

till exempel rekommenderad

post och paypal avslog därför min

reklamation.

Lärdom: Returnera inget innan du

kontaktar paypal!!!

Fall 2

”Förfalskning”

Köpte en ovanlig skiva med ett

Amerikansk hardcoreband. Storyn

är att bandet hade fått skivorna från

presseriet man tryckeriet var inte

klara med omslaget. För att ha något

att sälja gjorde bandet 100 hemmakopierade

omslag tills de ”riktiga”

omslagen hade blivit tryckta. Ovanlig

som 17!!! Naturligvis var jag orolig

att säljaren hade ett original och

nyligen kopierat omslag från ett

tidigare original. Säljare sade att

han köpt skivan på ebay för många

år och skickade sedan en länk där

man kunde se skivan från auktionen

samt en bild på omslaget. Jag var

dock fortsatt paranoid, kanske visste

inte säljaren att han i sin tur köpt en

förfalskning. Jag var frågande vem

som sålt skivan och om han hade en

e-postadress till den tidigare ägaren.

Jag fick en e-postadress, mejlade

och fick svar efter en vecka där den

tidigare ägaren berättade att han

köpt den 1982 av någon i FU-82. Allt

kändes okej och jag stoppade några

hundradollarssedlar i ett kuvert

eftersom säljaren sade att han inte

kunde använda paypal då han hade

strul med skattmasen!!!??. När paketet

till slut landar i Sverige ser jag direkt

att omslaget är en förfalskning,

bland annat är papret är för slätt för

att vara från 1982. Säljaren går nu

inte att få tag i.

Jag listade sedan ut att säljaren

verkligen hade köpt skivan på ebay

men sedan gjort en kopia av omslaget.

E-postadressen han gav mig

hade han själv precis skapat så när

jag mejlade ”den tidigare ägaren” så

var det samma kille. Det var en ren

”scam”.

Lärdom: Betala aldrig kontant eller

”paypal to a friend” till någon du inte

känner väl. Alla varningssignaler ska

ringa då

Fall 3

Bootleg

En snubbe sålde ”No Man’s Slave” av

Infest. Det finns ju en hel del olika

pressningar men även en bootleg.

Första pressen på svart vinyl är lätt

att känna igen på etiketten. Omslaget

verkade vara i bra skick, men jag bad

om ett foto på etiketten. Det var rätt

etikett för den första pressen och jag

betalade. När skivan kom så var det

botleggen. Jag insåg att fanskapet

laddat ner en bild från nätet med

första pressens etikett och skickat till

mig. När jag klagade började psykot

skriva på sociala medier att jag blåste

honom, att han skickade originalet

och att jag försökte skicka tillbaka en

bootleg som jag hade sedan tidigare.

Jag fick en jävla massa skit av andra

muppar på sociala medier.

Lärdom: Det går inte skydda sig mot

allt.


oo


Laddat Lugn – med egna ord

Simon Lack

LÄSTIPS!

Den tredje punkaren

Arne Wickander

Arne berättar i artikeln

bredvid om hur den här

boken kom till. Och jag

är verkligen förtjust i

hur Arne valt att bryta

mot gängse skrivregler.

Hur han hittar på egna

stavningar och grammatiska

krumbukter. Jag trodde de skulle

vara besvärligt att läsa en bok där versalerna

bannlysts – de är ju enligt Arne textens ordningsmän

– men så var det inte alls, nästan

tvärtom när jag hade Arnes ord i huvudet

”Som gammal punkare har jag väldigt svårt

för regler och ordningsmän. Jag skriver som

jag vill”.

Den tredje punkaren är flyhänt skriven och

tar med oss till en annan tid – Stockholms

förorter i slutet på 1970-talet när punken

föds. Vi får följa med författaren och hans

kompisar på olika spelningar och häng runt

om Stockholm, men också krypa upp i soffan

och tjuvlyssna på kärlekstankar.

Arne Wickander fängslar mig bra under de

165 sidorna. Spana in den!

Laddat Lugn

– med egna ord

Simon Lack

Vansinnigt rolig biografi

över det tecknade (?)

bandet Laddat Lugn,

som tidigare i år gav ut

ett album i form av en

floppy disc på det amerikanska

bolaget Dark Water Records.

Simon Lack har följt bandet sedan starten

och publicerar sina dagboksanteckningar

som sträcker sig från 28 januari 2016 till 19

juni 2018. Det är naket och inpå livet rakt

igenom och Simon Lack backar inte för att

berätta om bråken, de interna stridigheterna

eller spritfesterna som skakat Laddat Lugn

genom åren. Men det är också en fin skildring

av några karaktärer som gärna spelar

”snäll-yatzy” tillsammans på bandmötena.

Flyktsoda #20 & #21

Laddat Lugn – med egna ord

Simon Lack

Jag blir alltid sugen på att

höra något nytt band jag

inte hört tidigare efter en

sittning med landets bästa

och piggaste fanzine.

Flyktsoda skriver om de

där banden du inte visste

att du gillade och det är

främst därför jag älskar

den här tidningen. I #20

och #21 upptäckte jag

exempelvis Heksa och

Troika.

Flyktsoda präglas av

nyfikenhet och DIY-anda, där bandintervjuer

samsas med krönikör och recensioner i en

bra mix. Köp bums! flyktsoda14@gmail.com

Ordningsmännen

är bannlysta här

Hej Arne Wickander, du har skrivit en

bok. Vad handlar den om?

– Den handlar om några grabbar som blir

punkare när punken kommer 1977-1978.

Jag skriver om det som var typiskt för

punken. Färga håret, sätta ihop ett band,

börja repa, ha en spelning, ge ut ett fanzine.

Och få stryk, förstås. Man fick mycket

däng när man var punkare på 70-talet.

Och så blev man tagen av snuten lite då

och då. I ett kapitel hinner jag bli insydd

två gånger samma kväll.

Varför skrev du den?

– Som punkare hade jag förmånen att få

umgås med ett antal udda personer. Folk

med egna idéer om hur saker och ting

skulle skötas. Det hände saker som dom

flesta människor aldrig får vara med

om. Tanken växte fram att det vore kul

att skriva ner dom där händelserna. Jag

kände till slut att jag måste ge det ett

försök. Jag ville också ge något tillbaka

till den rörelse som räddade mig från

att gå under av tristess.

Vad upptäckte du under tiden du

arbetade med boken?

– En jävla massa, faktiskt. Jag var

tveksam till hur många sidor jag skulle

kunna få ihop, men jag upptäckte rätt

snart att det fanns mer att säja än jag

trodde. Det räcker nog till en bok till.

Jag upptäckte oxå tjusningen med att

bryta mot regler. Eller återupptäckte, snarare.

Hitta på egna stavningar och grammatiska

varianter. Jag bannlyste versalerna från texten

och skriver bara med små bokstäver. Versalerna

är textens ordningsmän. Som gammal

punkare har jag väldigt svårt för regler och

ordningsmän. Jag skriver som jag vill.

Vad fick dig att fastna i punken?

– Det är en av dom frågor jag cirklar runt i

boken. Vad fick mig att fastna? Varför blev vissa

punkare, medan andra hatade punk. Bortsett

från det faktum att musiken bara är bäst,

så fanns det nåt jävligt sympatiskt i punken.

Ville man vara med så fick man. Det spelade

ingen roll att man var världens sämsta basist

eller historiens klantigaste trummis. Man

fick vara med ändå. Så är det till exempel inte

inom idrotten, där dom som inte är tillräckligt

bra får sitta på bänken och titta på.

Hur ser du på punken av idag?

– Det finns en massa band och många spelningar

att gå på. Och det är ju kul. Men ändå

är det nåt som saknas. Folk har blivit gamla.

Och för bra på sina instrument. Det blir inga

skandaler. Mer kaffe och bulle än upplopp,

om man säger så. Bleak

Outlook lyckades

skapa lite rubriker

när man spelade på

nån jäkla pensionärsträff

så gamlingarna

flydde ut på gatan med

händerna för öronen. Det

var festligt. Man måste skrämma

upp folk ibland. Då blir det rubriker.

Då blir det riktig punk.

ARNE TIPSAR OM

3 PUNKBÖCKER

Först och främst vill jag slå ett slag

för Henrik Westons utmärkta bok

om sitt punkband Vem bryr sig. Jag

gillar den. Den är glad och positiv.

Den var en inspiration när jag

skrev min bok.

Och sedan Peter Kagerlands heroiska

prestation Ny våg – svensk punk/

new wave/synth 1977-1982. Man

kan använda den som en utmärkt

uppslagsbok för band och skivor,

men den är också läsvärd med en

massa festliga historier och anekdoter.

Och sist men inte minst Please

Kill Me av Legs McNeil och Gillian

McCain. Under skinnet och in i

venen på New York-punken. Den är

så jävla bra. Man önskar att man var

där. Lou Reed, Iggy, Ramones. En

helt enastående epok. Den kommer

aldrig tillbaka.


oo



oo


”PUnKEN PU

K

sKA

”Too many Jews for my liking”. Siouxsie & The Banshees, ”Love in a void”. Inte ett av den

tidiga punkens mest strålande ögonblick. Textraden ströks sedermera, när bandet insåg

hur klumpigt de uttryckt sig. Provokativt, javisst. Helt i den tidens anda, det som chockade

var bra. Alla medel tillåtna, ungefär. Sedan dess har punken utvecklats och förgrenat

sig om och om igen, blivit mer och mer politisk på vissa håll, och mer och mer utmanande

på andra. Redan när Banshees hamnade i skottgluggen för raden ovan talades det om politisk

korrekthet i punkkretsar, och det känns minst lika aktuellt idag.

Text: Patrik Södling


oo


InTE Va’

T

V

PK”

Vad innebär då det politiskt korrekta, och

kan punken hålla en politiskt korrekt linje

och samtidigt vara en finne i häcken på

alla de som punken är till för att reagera mot?

Turist i tillvaron har samlat en liten tyckarpanel

för att hjälpas åt att bena ut begreppen. Politiskt

korrekt borde vara ett uttryck för att stå på rätt

sida barrikaden, backa den lilla människan och

inte göra någon illa såvida det inte är någon jävel

som förtjänat det. Kort och gott ett begrepp som

borde passa punken som hand i handsken. Men

definitionen står oftast också för att hålla en linje

som följer rådande trender, en åsikt som ofta

inte kommer från hjärtat utan mer följer vad en

förväntas tycka om rådande frågor. En slätstrukenhet

och övervilja till anpassning som totalt

skär sig med vad punken förväntas vara. Så, kan

då punken vara politiskt korrekt till sin natur?

– Politiskt korrekt för mig innebär att man är

rädd att uppröra andra genom att uttrycka sig på

ett sätt som går emot normen, antingen i ett helt

samhälle eller inom en viss grupp människor

där majoriteten tycker likadant, menar Patricia

Elmqvist, sångerska i Slöa Knivar. Är man politiskt

korrekt ser man alltså till att klappa folk

medhårs och aktar sig för att säga något som kan

göra folk förbannade på en. Det låter inte så jävla

punk, va?! Så fort något blir politiskt korrekt blir

det automatiskt lite mindre punk.

– Jag svarar både ja och nej, säger scenprofilen

Pike Kollberg. Jag anser att punk ska vara

uppkäftig, rebellisk och provocerande. Men samtidigt

kan den vara stöttande till och för utsatta

och minoriteter, så det finns plats för både och.

Problemet med politisk korrekthet är att den

lätt slår över i hyckleri och massdumhet, samt


oo


Pike

Danne

”Jag är en fucking elefant i klackskor, som ofta

lyckas trampa folk på tårna när jag minst anar

det själv. Men det är chill, jag är van. Så nej, det

är inga ämnen jag skulle skippa om de kom till

mig som en låttext.”

att den kan skapa hinder för en öppen debatt om

rätt och fel.

– Punk, och egentligen alla annan kultur, ska

enligt mig inte vara politiskt korrekt, anser

Danne Paulsson som är admin

i Facebookgruppen Jag Minns

Min Punk. Den ska provocera

och väcka känslor. Givetvis

KAN punk vara politiskt

korrekt, men det är absolut

inte nödvändigt. Och vad som

är politiskt korrekt beror ju på

vem du frågar. Däremot betyder punk för mig att

du har en sund människosyn och att alla, oavsett

bakgrund eller förutsättningar, har samma värde.

Fascism eller nazism kan aldrig vara en del

av punken utan är något som ska bekämpas.

Att använda etiketten politiskt korrekt

som ett slagträ inom punken är som sagt

inget nytt, och oftast har det handlat om

att Sid Vicious-skolan a’la ”supa, slåss och leva

djävulen” krockat med Crass tolv gyllene steg för

en utopisk planet för alla levande varelser. Eller

när oi och crustbanden upptäckt att deras syn på

livets mening och vardagens bördor inte riktigt

varit detsamma heller. Men kan ett band då

hålla en hyfsat politiskt korrekt linje, men ändå

fortsätta vara obekväma och provokativa?

– Jag lutar åt ett nej, svarar Pike. Det är svårt

att vara obekväm och provocerande med politisk

korrekta texter.

– Oavsett på vilket sätt du är politiskt korrekt

eller vilken grupp människor du vill vara till lags,

fortsätter Patricia, så att passa in i en mall och

försöka dölja att du är motsägelsefull kommer

alltid att vara lamt.

– Nu tycker jag inte att det går, menar Danne,

men punken kommer även fortsättningsvis lyckas

med att provocera. I den värld vi lever i finns

det gott om människor att provocera mot. Är

dock rätt mätt på band vars låtar enbart handlar

om fylla och slagsmål, inte

fan provocerar det någon.

Så slutsatsen torde ändå

bli att politiskt korrekta

punkband är något av betraktarens

synvinkel, och

om det sedan provocerar

och är upproriskt, eller

bara är välkammat och uddlöst handlar nog

mycket om lyssnarens personliga ståndpunkter

i många fall där PK-flaggen hissats. Och där

det diskuteras huruvida ett band är politiskt

korrekt eller inte, handlar ibland om enskilda

medlemmars personliga leverne och

”Punk, och egentligen

alla annan kultur,

skall enligt mig inte

vara politiskt korrekt.”

åsikter. Men allt som oftast är det

just texterna och budskapet bandet

vill förmedla som är föremålet för

debatten.

Häng Gud, Belsen was a gas,

Knulla i Bangkok, Elvis is

dead, Drinking and driving, Kill the

poor, I’ve got asthma …listan är lång på verk ur

punkhistorien som fått gemene man att hajja

till, reagera (både positivt och negativt) och som

väckt känslor.

När punken är och har varit som bäst har

den balanserat på slak lina, fått lyssnaren att

verkligen lyssna en extra gång. Fått mottagaren

att känna och fundera. Velat säga något med

budskapet i låten. Som sämst har den bara

spottat i motvind, sparkat in öppna dörrar och

provocerat för provocerandets skull. Många

låtar har skrivits av finniga tonåringar som

”Punk ska

vara uppkäftig,

rebellisk och

provocerande.”

decennier senare tyckt och tänkt helt annorlunda

om sakers ting, eller åtminstone uttryckt sig

på ett helt annat sätt. Andra har bara varit och

förblivit plumpa, och där har de flesta förpassats

till mer eller mindre glömska på genrens

soptipp.

Sedan har vi banden som jobbat med humor,

ironi och sarkasm. Och där har det vänts, vridits

och debatterats om texternas innehåll och syfte.

Danne nämner Dead Kennedys som exempel,

och deras ”California über alles” som fick en

massa rednecks att följa bandet. Eller ännu tydligare

samma bands ”Nazi punks fuck off” som

förvisso är ett långfinger till dessa rednecks och

brunskjortor, men även ett stort dra-åt-helvete

till punkens fundamentalister och scenpoliser.

Dead Kennedys bad förresten den svenska distributören

att bifoga ett textblad på

svenska till ”In God we trust Inc.”

tolvan, då vi svenskar uppenbarligen

inte fixat bandets ironi på

de tidigaste alstren. Rätt komiskt!

– Även Minor Threat med sin

”Gulity of being white” drabbades

av samma missuppfattningar

som Dead Kennedys, berättar Danne. Och även

Black Flag fick samma stämpel med ”White

minority”. Ironi och sarkasm når inte alltid fram

och låtar missuppfattas.

Och ett tydligt exempel där är Anti-Nowhere

League som länge varit i blåsväder för låten ”The

day the world turned gay”. Enligt bandet själva

var låten menad som en komisk kommentar,

skriven när flickidolen George Michael ertappades

med brallorna nere på en offentlig toalett,

tillsammans med en annan man. Humoristiskt

eller bara osmakligt får vara upp till betraktaren,

men i Ligans fall har låten lett till inställda


oo


Patricia

Foto: Mikael Sörling

spelningar och rop om total bojkott. Ett öde som

även Peter & The Test Tube Babies råkat ut för

med sin fyrtio år gamla ”Transvestite”

– Totalt sinnessjukt, kommenterar Pike. Du kan

inte plocka ut en låt från ett bands repertoar och

ställa dem mot väggen på grund av den allena.

Kollar man på dessa två band, som alltid gjort låtar

med glimten i ögat och med finess, så tar det

inte lång tid att förstå

”Politiskt korrekt för mig

innebär att man är rädd

att uppröra andra genom

att uttrycka sig på ett sätt

som går emot normen.”

sammanhanget.

Mycket handlar som

sagt om tolkningar och

sammanhang, och det

är inte alltid lätt att

uppfatta en text rätt. Jag

frågar Danne i sin roll

som admin för en Facebook-sida,

om det är svårt att göra bedömningen

vilka poster som är okej, och vilka de väljer att

ta bort?

– Ja, visst kan det vara knepigt ibland, svarar

han. Tycker dock att vi är ganska tydliga med

vad som är okej att lägga upp. Tror inte många

i gruppen missat budskapet och våra regler.

Åtminstone inte de som fortfarande är kvar…

Finns det då ämnen en inte bör skriva om,

eller skämta om? Eller är allt tillåtet enligt

regeln ”chockerar det och upprör är det essensen

i punken”? Själv anser jag att en punktext

alltid slår uppåt, och aldrig sparkar neråt. Du är

aldrig punk om du spottar

på någon som är lägre än

dig själv i samhällspyramiden;

om det sedan är en

sexistisk text, en text om

papperslösa tiggare, om

fysiska defekter eller vad

som helst som trampar på

den som är svagare än du

själv. Det är inte punk i min bok. Annars är det

fritt fram. Stör och var obekväm utav bara fan.

Gör punken fortsatt relevant. Danne väljer att

citera Alice Bag från gamla LA-bandet The Bags;

”Punk has been portrayed as music by and for

angry white males, but in it’s inception it was a

rebellion against all rock clichés. Gender, ethnic,

sexual and class taboos were all challenged by

our early punk community and that is a story

which is not very often told. People of colour,

queer folk, women…all were present from the

very beginning of punk”.

–Jag har inga problem med folks åsikter, menar

Pike, jag respekterar den som står för sin sak.

Skulle det spegla in i ett bands texter och jag

gillar det, kan jag köpa det.

–Jag är en fucking elefant i klackskor, som ofta

lyckas trampa folk på tårna när jag minst anar

det själv, säger Patricia. Men det är chill, jag är

van. Så nej, det är inga ämnen jag skulle skippa

om de kom till mig som en låttext. Generellt

skriver jag utifrån mig själv och mina känslor

och upplevelser. Så länge man gör det finns det

aldrig något man bör undvika. Texter är ändå

inte bra eller dåliga baserat på ämne, utan snarare

baserat på finess samt förmåga att framkalla

någon form av känsla.

Patrik Södling


oo


Skivor och kassetter

Anatomi-71

Människor som

medel 12” (Not

enough)

Det har hänt att

jag plockat fram

”Människor som

medel” bara för att läsa texterna, för

att sugna på vissa formuleringar, låta

dem skapa bilder och tankar. ”Hålet

i hjärtat radikaliserar”, ”Mjölksyran

tilltar i Sisyfos ben. Du krymper

världen” och ”Dregel droppar i

portmonnän” är enskilda meningar

som bär så många historier. Men jag

gillar också helheten i texterna, att

Anatomi -71 vågar vara intellektuella

och låta språket ta plats.

Musiken är helt okej den också, No

Security-crustig rock’n’roll i motljus.

(3)

Asmatiskt

Gapskratt

Heller fargerik enn

kald lp (Second

Klass Kids)

Jag brukar fortfarande

lyssna på

de norska band som jag upptäckte

genom fanzineläsning på det (hmm)

glada 1980-talet, ni vet typ Kafka

Process, Bannlyst och Svart Framtid.

Men under många år var det svårt

(eller snarare att jag inte var tillräckligt

uppmärksam) att finna alla de där

norska punkbanden som fyllde en

scen med liv.

Det verkar som om det är andra

tider nu. I höstas gavs det ut en finfin

punksamling Punk i Norge 2018

som det var svårt att sluta lyssna på.

Asmatisk Gapskratt var med på den.

Men det är den här lp:n, ”Heller fargerik

enn kald”, som var min första

bekantskap med dem och jag gillar

den verkligen.

Det är en spännande mix skatepunk

på norska och melodistinn

punkrock som aldrig blir mesig eller

inställsam. Gissar att de är grymma

live. (3)

Bagarmössen, The

S/t cd (Klubb

Super 8)

The Bagarmössen

har klivit av scenen

och fram kommer

Grisen Skrikers

sångare och säger ”Va fan, ni skrämmer

ju publiken”. Jag misstänker att

det 1979 var en kommentar som

värmde.

The Bagarmössen hade en kort

men intensiv livstid i slutet av

1970-talet. Nu cirka 40 år senare

skivdebuterar de med nyinspelningar

av klassisker som ”Skövla skogen”,

”Problem i samhället”, ”Atlas Copco”,

”Jävla jävla samhälle” samt några

nya låtar.

Det är överlag riktigt bra punkrock

med 77-känsla. Jag gillar ”Atlas

Copco” bäst eftersom den fångar

trisstessen på ett fabriksgolv. (3)

Björnarna versus

Underhund

Split lp (Second

Class Kids)

Oj, oj, oj. Här

haglar trallreferenserna.

Jag

får flashbacks till tiden när landets

hårdrockarna skolade om sig till

trallpunkare och levererade trallpunk

med stänk av skejt och knätofs – och

de stora inspiratörerna hette De

Lyckliga Kompisarna och Radioaktiva

Räker.

Björnarna och Underhund verkar

vara två sympatiska band och gillar

en den här typen av musik finns det

mycket att hämta. Jag har ganska

svårt för Björnarna, för hurtigt för

min smak och jag pallar inte med

sången.

Underhund funkar bättre. Lite

råare, lite tuffare, lite mer attityd. Jag

gillade dem redan på första Fyrtal

i punkrock men inte plockat fram

den så ofta, den här kommer snurra

betydligt mer. (2/3)

Crash Nomada

S/t lp (Transnational)

Det här är årets

bästa skiva. Det

här är en sådan

där platta du

inte kan sluta lyssna på, en sådan

som växer för varje lyssning – som

omfamnar dig ömt och berättar

spännande historier, rikliga med

detaljer, fulla med smaker och dofter.

Det känns emellanåt som om jag

är en del av den här skivan, att jag

befinner mig i den. Virtual reality på

vinyl. Det är en hissnande upplevelse.

Det räcker så! (4)

Dahlmans, The

American heartbeat

12” (Beluga)

Det är svårt

att sluta lyssna

på norska The

Dahlmans när en

väl börjat. Jag är i vanliga fall inte

överentusiastisk när det kommer till

powerpop men det här gänget har

något i tilltalet som värmer. Våga

testa! (3)

Deep Torkel &

and his rock’n’roll

stars

I love dead people

4xlp (Erik Axel

Sund)

Det här är troligen

ett av de mest galna skivprojekt jag

stött på. Deep Torkel, Torkel Knutsson,

hedrar döda vänner med denna

mastodontutgåva, där medlemmar

från Gudibrallan, Diamond Dogs,

Bitch Boys, Wilmer X, Bizex B och

Imperiet medverkar.

Torkel har själv ett gediget förflutet

som sångare i band som Stoodes och

skandalomsusade Suzie beats them

all, han har också regisserat Burnt

out punks eldcirkus. Och det är lite så

som de här fyra (!) lp-skivorna låter.

Stökigt, eldigt, psykadeliskt,

industriellt, monotont – hela tiden

med nerv och blod. Det smakar Iggy

Pop och The Leather Nun, det doftar

Heartbreakers och Led Zeppelin.

Deep Torkel lyckas knyta samman alla

intrycken samtidigt som han sätter

sin egen stämpel på ”I love dead

people”.

En samling skivor det är svårt att

tröttna på. (4)

Djävulen möblerar

om

Hela vägen ner 7”

(Jerry Kobra)

För något år sedan

gav DMO ut ett

utmärkt album jag

ofta återvänt till. Den här tvålåtarssjuan

fortsätter på den inslagna

vägen.

Starka melodier i såväl vers som

refräng kombinerat med en taggighet

som rispar skönt – och återigen:

Malte är en sjukt bra sångare. Jag

kan inte få nog av hans röst. Enda

minuset, bara 4.02 minuter lång,

hade gärna tagit det tiodubbla – på

riktigt! (4)

EPA

Tretton övningar

i mindfulness lp

(Second Class

Kids)

Jag gillar EPAs säregna

sound vilken

främst bottnar i sångerskans Ammys

härligt gapiga stämma, som ger den

hårda trallpunken karaktär. Det är en

bra platta det här, men vet i tusan

om de där övningarna i mindfulness

verkligen fungerar i Buddas anda,

hahaha. (3)

Fabriken

Hoppa av i farten

cds (Beat Butchers)

Det är en hygglig

meritlista du

hittar hos Fabriken

– stora delar av Rolands Gosskör,

KSMB, Coca Carola och John Lenin

bland annat.

”Hoppa av i farten” är Fabrikens

sjätte ep och på denna har de fått

hjälp av Johan Johansson och Tony

Johansson att måla upp de ganska

mörka och dystopiska miljöer Fabriken

fömedlar.

De lyckas dock, kanske genom Curre

Sandgrens röst, låta ett ljus sippra

in. De här låtarna fungerar allra bäst

med hörlurar på rejält hög volym. (3)

Fezz

S/t 7” (Beluga)

Beluga har på

många sätt öppnat

upp en ny värld för

mig. Visst garage

och surf är inga

nyheter, men det är inte där jag rört

mig. Nu blir varje nytt Belugasläpp

som en inträdesbiljett till en annan

scen och oftast blir jag väldigt förtjust

i det jag hör. Det gäller definitivt bekantskapen

med Katrineholms Fezz.

Fyra låtar garagefuzz som främst får

mig att tänka på The Cramps, men

där b-sidans ”You don’t belong” bitvis

minner om Dead Kennedys. Hur

som helst – ruskigt bra! (4)

Finnegan’s Hell

Life and death cd

(Hepcat)

Jag är ju ganska

förtjust i punk som

innehåller instrument

som banjo,

dragspel och flöjt – hade Finnegan’s

Hell dessutom fått med en saxofon

hade det varit full pott. ”Life after

death” är plattan för dig som inte kan

få nog av Irland, Sir Reg och Flogging

Molly. Jag gillar den! (3)

Gatans Lag

Krossa NMR 7”

(PST)

Gatans Lag ska ta

tillbaka det som

snotts. Och som

de gör det! Staketklättrarna

kommer att svimma.

Jag vill ha mer, mer, mer!!!

Text, musik, hjärta, hjärna, provokation

– saxofon! Allt finns där.

”Bärsärk” är helt jävla enorm med

sitt läckra Test Tube Babies-sound

och – saxofonen!

De andra två spåren, ”Krossa NMR”

och ”Trubbel”, är minst lika bra.

Tack för uppvisningen! (4)

Giftigt Avfall

Punkoffensiv 7”

(Anti punkkvalite)

Knugen Sfitta 7”

(Anti punkkvalite)

Bästa råpunkbandet

fortsätter att

släppa sjutumsvinyl

av yppersta

kvalitet. ”Punkoffensiv”

bjuder på

elva tajta, feta och

hårda hits i den

Göteborgsskola Giftigt Avfall satt en

egen prägel på. Lysande

”Knugen Sfitta” finns bara i 16 (!)

exemplar och är en halv sjutummare

med fyra låtar som Giftigt Avfall tycker

är ganska kassa och därför ratat.

Jag fattar inte riktigt vad de menar,

även om spåren här inte når upp till

”Punkoffensiv”-nivå är det inte så

pjåkigt. (4/3)


oo


5 Klassiker 4 Utmärkt 3 Bra 2 Godkänt 1 Inget vidare

OBS: Skicka inga lyssningslänkar eller downloads. Turist i tillvaron lyssnar gärna på er, men bara på fysiska skivor . Mejla för adress: turistitillvaronfanzine@gmail.com

Gråsuggorna

Kurbits i stan lp

(Stian)

Jag tycker Gråsuggorna

är ett

väldigt sympatiskt

band som drivs

av sin kärlek till punken som den en

gång var. Och fast ”Kurbits i stan”

främst får mig att tänka på Ebba,

Asta och Stockholms Negrer så är

det inte nostalgin som driver de

här gubbsen. framåt. Tolv utmärkta

punkdängor, där jag främst gillar ”Vi

ser dig”, ”Kurbits i stan” och ”Vart tog

ni vägen”. Synd att bandet las ned för

en tid sedan. (3)

Guttercats

Follow your instinct

lp (Beluga)

Det här är fransmännens

fjärde

album, men det

första jag lyssnat

på. Och inte det sista kan jag säga.

Är smått imponerad av den mörka

finstämda gitarrpopen, som har drag

av så väl goth som country. ”Follow

your instinc” tar mig till en annan

tid och plats, en Hultsfredsfestival

på 1980-talet. Lägereld, vin och ett

blandband med Lone Justice, An

Emotional Fish och The Gun Club

som får rulla på. Mysigt. (4)

Hag

S/t 7” (De:Nihil)

Jag såg Hag tidigare

i år. Jag blev helt

knockad av det

furiösa manglandet,

trodde

aldrig de skulle nå upp till samma

nivå på skiva. Men så drar jag på

den här sjuan och Hag slår knock

på mig igen. Hysteriskt bra, otroligt

fett – rakt över. Allra bäst det maffiga

rock’n’roll-larmet i ”Don’t speak to

me”, som dessutom visar bredden i

Hags reportoar. (4)

Hällregn

Varför dröjde du

så länge? 12” (Erik

Axel Sund)

Sara Hedberg är

en av scenens

intressantaste

personer för sin roll i Burning Kitchen

och Sju Svåra År – men jag vill nog

säga att med Hällregn flyttar hon fokuset.

”Varför dröjde du så länge?” är

proppad med energisk gitarrbaserad

poppunk som får ett extra lyft av Saras

ömsom lätt karga och ömsom nonchiga

röst. Dessutom, riktigt bra texter

som stannar kvar. Vill höra mer! (4)

Jerrys Farsa

Radhustyrann cd

(Buzzbox)

Eli och Siken

är kända från

högoktaniga Giftigt

Avfall, det är

ganska intressant att de också ligger

bakom Jerrys Farsa. Jag gillade inte

förra plattan och pallar inte med den

här heller där farsan låter tusen idéer

blomma lite hursomhelst – säkert kul

i replokalen och studion, men där var

jag inte med. Plusar dock för trombonen

jag hör ibland. Den är cool! (1)

Kardinal Synd

Baltic City 10” (Second

Class Kids)

Mmm, Kardinal

Synd är nog det

trallband jag

fastnat mest för i

den nya vågen av band. Jag tror att

det beror på att ”Baltic City” är mer

åt Charta 77, Los Bohemos och Coca

Carola än det där hurtiga som jag oftast

förknipper genren med. Låtarna

är genomtänkta och varierade vilket

gör dem intressanta. Jag tycker den

här tiotummaren är riktigt riktigt bra

och ”Odens soldater” en framtida

klassiker. Tack för det! (4)

Korsfäst

Skarpt läge lp (Not

enough)

Det här är en

vrålsnygg platta

från omslag till

layout till den

rödsvarta vinylen, en fest för ögat med

andra ord. Riktigt lika festlig är tyvärr

inte musiken på ”Skarpt läge”. Det är

stabil hardcorepunk signerad några av

scenens vassaste namn, men det låter

för bekvämt och tryggt – en dag på

jobbet. Okej, men inte mer. (2)

Käftsmäll

1:an cd (AMTY)

Skön platta från

Stockholms Käftsmäll

som främst

riktar sig till dem


oo



som gillar den tidiga punken som

Sex Pistols och Cock Sparrer – och

Sham 69 som de riktigt snyggt tolkar.

I Käftsmälls värld förvandlas ”Bortsal

breakout” till ”Psykbryt” och det är

urläckert gjort. Jag hade gärna gett

den här plattan ett högre betyg, men

de gubbiga pekpinnarna (OMG!!!) i

”Kränkt” sänker ”1:an” en aning. (3)

Lastkaj 14

För Sverige cds

(Second Class

Kids)

Asta Kask, Strebers,

Cosa Nostra,

De Lyckliga Kompisarna

- japp det är i den ligan Lastkaj

14 befinner sig. Det är på den nivån

vi pratar. LK14 är glädje, energi, ilska

förpackad i ett trallvänligt format.

”För Sverige” är ett antirasistiskt

statement och de tre låtarna gästas

av Mart Hällgren, Loke Nyberg och

Bonni Pontén. Det är galet bra. (4)

Last Climb

Leave it to rot 7”

(Wooarrgh/Ofog

och motvals/

Wargame/Age of

quarell)

Två månader efter

att Vimmerbys Last Climb börjat lira

spelade de in den här sjutummaren

hos Tommy Tift. Det är en fet singel de

lirade in i Malmö, som pendlar mellan

Anti Cimex-desperation, Slight Slappers-galenskap

och Disfears dödskäng.

”Bury me shallow” innehåller alla

dessa ingredienser och är högpunkten

på ”Leave it tor rot”, men de övriga fyra

spåren är inte dumma de heller. (3)

Lautstürmer/

Remiso

Split lp (Not

enough)

Två Malmögäng

delar utrymme

på den här

råpunkplattan.

Lautstürmer har funnits hur länge

som helst, men när jag kollar Discogs

är det bara i 8 år, kan det stämma?

Jag tycker deras metalliska crust har

sina förtjänster, exempelvis är vissa

av gitarrsolona riktigt feta – men det

känns oftast som att det går på rutin.

Tänker att jag nog hellre ser dem live

än lyssnar på skivan. Jag såg Remiso

på Malmö hardcore tidigar i höst och

det var vanvettigt bra. Brasiliansk old

school, finsk old school, speed metal,

attityd, glädje, headbang, röj. Ett

sjukt bra band. Det har de visat redan

från början och det manifesteras på

den här splitten. (2/4)

No Idea/Nollkompetenz

Split 12” (Wounded)

No Idea återbildades

för några

sedan (se Turist

i tillvaron #1) och det här är första

plattan i dess nya skepnad. Och även

om No Idea var bra då, är de nog

bättre idag – delvis för att de är vassare

musiker men också för att låtarna

känns mer genomtänkta samt att

soundet är betydligt fetare. Hogan

sjunger bättre än någonsin. Helt klart

mycket moshvänlig hardcorepunk.

Kompisarna Nollkompetenz tycker

jag är än bättre och deras smutsiga

punkrock’n’roll andas folkmassan

i en liten källarlokal redo för fest.

Nollkompetenz har utelämnat all

information om dem själva på omslaget,

de anger inte ens vad låtarna

heter – de låter musiken tala istället.

Och det gör den verkligen. (3/3)

Mascara Snakes

Fullständiga

rättigheter lp

(Ultraljud)

Alltså, bara det

här är att skriva

om Perverts ”Ronka”

till ”Pulla” med textrader som

”Jag drömmer varje natt om karlar

som jag tatt” och ”Jag ligger här och

tänker och pullar så det stänker”

säger ganska mycket om vilket band

Mascara Snakes är. Sexpistolstanten

och gänget bryter mot normer mest

hela tiden och tonsätter det med

vass, ettrig punkrock där melodin

och refrängen alltid har förtur.

Älskar’t! (4)

Massmedia

Sista ackordet lp

(Massmedia)

Turist i tillvaron

ger bara betyget

5 till skivor som

i våra öron kan

definieras som klassiker, därför får

inga nya skivor det betyget hur bra

vi än tycker de är. Ta ovannämnda

Mascara Snakes-plattan eller nya

Crash Nomada. Älskar båda. Klassiker

och femstjärniga kan de först bli i

framtiden.

Massmedias ”Sista ackordet” är i

Turist i tillvarons mening en klassiker,

inte för att den är sisådär 38 år gammal

utan för att det avtryck den satte

då har lika hög, om inte högre, bäring

idag. Det är en helt enastående skiva

som berättar hur Sverige och världen

var då – men som än idag känns fräsch

och de flesta texterna har relevans

2018 – tidlöst med andra ord.

Jag imponeras av Sundsvallgängets

skicklighet, hur kan Patrik Tanner 14

år lira trummor så gudomligt, och

deras mod i musikskrivandet – vilket

senare födde en av landets bästa råpunkorkestrar

Huvudtvätt. Klassiker

på klassiker, alltså. (5)

Menudå

Tänk lite själv då

cds (Second Class

Kids)

Jag har varit lite

rädd för den här

singeln. Jag har

läst och hört en del kommentarer

Ska’N’Ska

Boom 7” (AMTY)

Älskar, älskar, älskar, älskar,

älskar, älskar, älskar, älskar, älskar,

älskar, älskar, älskar, älskar,






älskar, älskar, älskar, älskar, älskar

– det här bandet.

Dyrkar, dyrkar, dyrkar, dyrkar,

dyrkar, dyrkar, dyrkar, dyrkar,



som fått mig att minnas tider när

Varnagel och Radioaktiva Räker

terroriserade mitt liv. Jag fungerade

inte riktigt bra i deras sällskap, då får

jag väl lägga till. Men denna tre låtars

cd-singel var ju smått ljuvlig. Finfin

skejtpunk på skånska. Om jag fortfarande

hade gjort blandband så skulle

”Vafan ?! (Johan Falk)” varit given

varje gång. Jag vill höra mer! (3)

Midlife Crisis

Samma sak 7”

(Bootleg Booze)

Urrke, Dregen

och gänget kör UK

Subs på svenska

på a-sidan och två

egna 77-rökare på den andra. Jag vet

i tusan om jag går igång på UK Subs

covern alltså, men däremot är ”Shitty

shitty bang bang” något som fastnar

direkt. Gött rock’n’roll-mangel där, lär

vara än grymmare när den framförs

live. (2)

Ond Cirkel

S/t 7” (Never

Underest And

Records)

Det tog ett tag för

mig att uppskatta

Ond Cirkels förra

släpp, kassetten ”Sist av allt”, men

när bitarna föll på plats blev den

en favorit. Den här tvålåtarssingeln

omfamnar mig direkt. ”Svavelvinter”

och ”Vilda syrener” är svartvit postpunk

från ett tidigt åttiotal filtrerat

genom Vånna Ingets första skiva och

Rymdimperiets tolva. (3)

Pissjar

Apathy & Cheap

thrills 7” (Religious

Vomit)

Fulltankad kravall

på mangel-ADHD

och hardcoresyra.

Blodsmak i munnen, knäckta revben.

Luftgitarr, headbang och stadgedive

to hell. Och så rock’n’roll. Svänget,

hela dansgolvet lyfter. Two fingers

in the air. Ingen backar. ”Apathy &

Cheap thrills” visar ingen nåd, den

bombarderar dig med intryck redan

från början. Jag vill se Pissjar live. (4)



dyrkar - den här sjuan. (4)

Profoss

S/t 7” (Adult

Crash)

Profoss gjorde en

utomordentligt bra

spelning på Malmö

hardcorefestivalen

i höstas. Det var svårt att slita sig från

den där gastkramande ljudbilden de

skapade från scenen. Jag tycker den

här sjuan har sina förtjänster och

Profoss manglar råpunk kompetent

och med hjärta, men det är inte i

närheten av det jag såg och hörde

live. Absolut ett måste för dig som

gillar exempelvis No Security och

Disfear. (3)

Rolands Gosskör

Det brinner i Ringhals

digitalsingel

(Beat Butchers)

Rolands Gosskör

firar Asta Kasks

40-årsjubileum

med att tolka ”Ringhals brinner” Och

som de gör det. Om originalet är

chocken över att kärnkraftverket står

i lågor, är ”Det brinner i Ringhals”

ångesten över vetskapen av vad det

innebär, när mardröm blir sanndröm.

Rolands Gosskör har aldrig låtit så

här ruskiga, vet i tusan om de låtit så

här bra heller. (4)

Rövsvett

Bly, skrot & hagel

(Phobia/Civilisationen)

Jag tycker det låter

som om Rövsvett

blir piggare och

piggare med åren och tänker att

snart kommer doktorn rekommendera

rikliga mängder punkrock för den

som vill leva länge.

”Bly, skrot & hagel” bjuder på

patenterad hardcorepunk som osar

Rövsvett hela vägen från Lökens bas

till Jerkers sång. ”Din oskyldiga min”

kan vara den bästa låten Tranåsgänget

gjort den här sidan 2000-talet,

klassisk old school-attack. A-sidans

”Det fria folket” och ”Hata mig” är

inte dumma de heller, men hårdrocken

i avslutande ”Tomma tunnor”

hade jag gärna varit utan. (3)


oo


FULLSTÄNDIGA RÄTTIGHETER

LP/digitalt ute nu via Ultraljud Records!

Het som både Pricksoch

Naken-Janne!

WWW.ULTRALJUDRECORDS.SE

RAS - Entreprenad LP

Beluga Records

Punk and garage records since 1994

Order from www.punkrecords.se

Dalaplan

Du Går Aldrig Ensam

Format: LP Vinyl

The Reverberations

Changes

Format: LP Vinyl

FEZZ

.....Number Two

Format: 7” Vinyl

Jake Starr And The Delicious Fullness

All the Mess I’m In

Format: 7” Vinyl

The Hijackers

Move Along

Format: 7” Vinyl

St. Jimi Sebastian Cricket Club

I Still Get The Calls

Format: 7” Vinyl

Kurt Baker

Brand New B-Sides

Format: LP Vinyl

The Dahlmanns

American Heartbeat

Format: LP Vinyl


oo



Sju Svåra År

Ingen tog det

som ett skämt 7”

(Gaphals)

Nya låtar från Sju

Svåra År hade

en längtat efter

hur länge som helst. Men jag blev

besviken på ”Ingen tog det som ett

skämt”. Den här plattan brinner inte

alls på samma sätt som lp:n ”Storma

varje hjärta” gjorde, för om den

skivan var fest i demon är det mer

föreläsning i aulan nu. Intressant,

men inte rusigt på adrenalin. (2)

Skrammel

Under jord lp (Second

Class Kids)

Skrammel bjuder

på skejtifierad

trallpunk av ett

slag det var länge

sedan jag hörde. Jag tycker ”Under

jord” fungerar bäst bitvis. När jag

lyssnat på några låtar i taget har jag

varit riktigt pepp, men de gånger jag

lyssnat igenom hela plattan rakt av

har jag inte orkat hålla koncentrationen

uppe. Jag tror främst det beror

på att jag och sången inte är riktigt

kompatibla med varandra, skulle

önska liter mer gap och skrik och

något lägre mixning – men det är ju

jag det. (2)

Slaveriet

När röken lagt sig

cds (Second Class

Kids)

Västgötska

Slaveriet gör

trallpunk som den

lät en gång i tiden. Den där ettriga

upp&hoppa takten i kombination

med hårdrockambitioner. Jag vet,

efter den beskrivningen blir en ju inte

superpett på att maxa ”När röken

lagt sig”– men Slaveriet gör det bra

och den där Cosa Nostra-hinnan ger

låtarna guldkant. Bäst är dock den

lugnare ”Härskare och slavar”. (3)

Slutet

S/t lp (Phobia/

Insane Society)

Den som vill ha sin

punkrock glad och

kramgo får leta

någon annanstans.

För det här är början på slutet och

världen målas i svart med den breda

penseln, domedagssvart utan nyanser.

Som terapi för att lufta sin livs/

dödsångest är den här crustplattan

alldeles utmärkt, som ett trevligt

sällskap fungerar den inte alls. (2)

Śmierć

Godzina Pusta lp

(Nikt Nic Nie Wie)

Rena festen för

oss som en gång i

tiden lyssnade på

liveinspelningar

från Jarocin och hade brevvänner

runt om i Polen. Śmierć kommer från

Stockholm, men spelar hardcorepunk

på polska som det lät back in the

days. Det är väldigt bra gjort och Ninka

på sång dominerar. Kolla upp! (4)

Snor

Scandinavian

heartbreaker 7”

(Adult Crash)

Malmöiterna

kraschar polsk

hardcorepunk så

det dånar om det, och om inte det

skulle räcka bakar de in lite japansk

galenskap och Bristolskolans klassiska

åttiotalskurs i kaos för att ge ytterligare

karaktär. Bra grejor. (3)

Strul

Föredrar ju fest 7”

(Adult-Crash)

Världsklass! Det

är så extremt bra

så de är svårt att

riktigt formulera

det. 6 låtar mangel. Energimätaren

slår i taket. Grym sång. Sjukt bra hur

gitarr emellanåt bara går in och krossar.

Gött tempo. Listig bas. Riktiga

jävla låtar. Skönt kaos. I ditt ansikte

hela tiden. Jag höjer volymen lite till,

lite till och lite till. Föredrar ju fest,

föredrar ju Strul! Världsklass!(4)

Svintask

Svinhugg går igen

cd (AMTY)

När Svintask är

som bäst är de

riktigt jävla bra.

Ta bara en sådan

enastående låt, med den briljanta

titeln, ”Vårt Oi-band är opolitiskt

för vi vågar inte stöta oss med våra

nazifans” som är elak gatupunk det

brinner om eller ypperliga ska-punken

i ”Lallande liv” och ”Vem fan är

du?”. Men däremellan finns en del

transportsträckor, det är inte dåligt

– men ”bara” bra! (3)

V/A

Dis is Malmö 2018

(Not enough)

Årets bästa

samling, inget

snack om det. Jag

är egentligen inte

stormförtjust i sådana här genresmala

sammanställningar, jag kan

tycka att det oavsett inriktning kan bli

enahanda att lyssna på.

Så är inte fallet med Dis is Malmö

2018. Och det beror på att banden

på den här vrålfeta samlingen

attackerar råpunken utifrån ganska

så olika utgångspunkter vilket gör

plattan spännande och varierad. 16

slummiga band från Malmö delar

utrymme och vartenda ett av dem är

ett benhårt argument för kraften den

här scenen har. Fantastisk release av

Not Enough. (4)

V/A

Sjung för fan! –

Forsa Studio 1978-

1989. Punk & sånt

från Hälsingland

2xcd + bok (Massproduktion)

Wow – vilken sanslöst häftig dokumentation.

Så många udda, briljanta,

coola band som någon gång spelat in

Forsa Studio utanför Hudiksvall. Den

här dubbel-cd-n består av låtar som

upphittats i studion under många års

restaurering och digitalisering av nära

600 rullband. 50 låtar sammanlagt

med band som Missbrukarna, Totalitär,

Dödshjälp, Subway Army, Panik,

Teenage Grave, Traste & Superstararna,

Perssons Pack, Dead Scouts

och många fler. Om inte det var nog

– läckert förpackad i en 72 sidors bok

som berättar historiken om banden

och studion. Köp för fan! (5)

V/A

Sveriges jävla

ryggrad lp (Second

Class Kids)

Second Class

Kids låter några

av sina band ta

plats på den här uttalat antirasistiska

samlingen. Skivan ger en ganska bra

bild över den mer trallvänliga sidan

av punkscenen. Lastkaj 14 och Kardinal

Synd sticker ut, men Björnarna

överraskar med ”Jimmie Jugend” som

har potential att bli en ny trallpunkklassiker.

(3)

BOMBO

The Why Oh Whys

S/t lp (Beluga)

I The Why Oh

Whys värld är

det 1970-tal och

hemorten Flen

har förvandlats

till Detroit. På något annat sätt går

det inte att tolka tidsresenärernas

grymma självbetitlade garagerock,

som förutom Stooges och MC5 även

lånar från Rolling Stones sextiotal.

Trots referenserna bak i tiden låter

det fräscht och nu. Spännande! (3)

Young Rich Pitiful

Ambitions on

vacations…EP 7”

(Cymbal monkey)

Young Rich Pitiful

är en ny bekantskap

för mig, men

jag hoppas att det här utvecklas till

en längre vänskap. ”Ambitions on

vacations” är en skönt udda punkfågel

som får mig att tänka på så

skilda saker som Devo, Magazine,

Cramps. Det är utsökt!(4)


oo


hardandsmart

webshop

vinyl, t-shirts, training jackets

and more...

new 7”

GATANS LAG

Oi! PUNK

merch. and records

www.hardandsmart.se


oo


Vad gör du nuförtiden?

I en tråd hos JMMP på

Facebook ställdes frågan

vad en sysslar med nuförtiden.

Henrik Johnsson aka

Knasen från legendariska

Puke gav kanske det mest

intressanta svaret. Turist

i tillvaron ville veta lite till

och mejlade över några frågor!

Du skrev texten till ”Svea rikes slavbok”,

minns du hur du tänkte då? Vad tycker du

idag?

– Njae, minns och minns. Jag var ju politiskt

intresserad och hade läst en massa anarkistisk

litteratur (Emma Goldmans biografi, Krapotkin

och what-not) och hade en föreställning om att

det skulle gå att leva tillsammans utan lagar och

med utgångspunkt i individernas ansvarstagande

för gruppens väl. Skulle tro att texten kom ur

det. Sedan tyckte jag väl att refrängen var lite

”catchy”. Det är väl en utmärkt punktext på det

stora hela!

Idag arbetar du som advokat, har din

punkbakgrund haft någon inverkan på din

yrkesroll?

– På alla sätt! Min ifrågasättande hållning

var definitivt en tillgång på universitetet och

advokatyrket går mycket ut på att ifrågasätta,

testa alternativhypoteser och lösa komplexa

problem, vilket jag vill påstå är färdigheter som

jag slipade på under åren som punkare.

– Sedan driver jag eget också. Jag har aldrig

egentligen varit anställd någon längre tid och

har fortfarande svårt att inordna mig. Det

kreativa drivet från unga år ser jag nu som ett av

många uttryck för det entreprenörsdriv som jag

tror att jag föddes med.

– Min syn på lagen har ändrats dock. Jag tror

samhället hade kollapsat utan den, faktiskt.

I mitt jobb ser jag så många exempel på

människor som gör allt annat

än tänker på andra och skulle

vi bara släppa mänskligheten

”fritt” hade det definitivt gått

åt h-e!

– Å andra sidan har jag en

ganska o-pretto hållning till

lagens betydelse, jag kan till

exempel tycka att civil olydnad

kan vara både positiv och utvecklande:

Osunda lagar behöver

utmanas och i extremfallet

kanske inte ens följas - kom

ihåg att Hitler kom till makten

med lagliga medel!

Vad minns du bäst från tiden med Puke?

– Oj, det är så mycket så det är svårt att samla

ihop till ett stycke text. På ett allmänt plan är

det gemenskapen och kreativiteten - det är

spännande att skapa något i grupp och hela

DIY-grejen är ju det fina med punken. Vi repade

ganska intensivt när vi gjorde det (vi bodde och

”Svea Rikes Slavbok

Nu gjorde du det igen,

du bröt mot vår lag

Allt du gör är fel,

ingenting är rätt

Du blir en bättre människa

av våran dom

Det står i vår bok,

i vår fina lagbok

Svea rikes slavbok,

du ska lyda den blint

Svea rikes slavbok,

kom ihåg det till nästa gång

Du ska manipuleras,

mer och mer

Tro inte att du kan fly,

vi ser dig överallt

Du står där ensam

med dina brott

Ännu ett kapitel i våran bok”

repade tillsammans hela helger) och däremellan

kånkade vi runt i en Ford Transit i Sverige och

Tyskland. Det gjorde att vi blev väldigt tajta, i

dubbel bemärkelse.

– Sedan är det såklart ett myller av anekdoter,

inte minst från turnélivet. Som när vi var bokade

(utan att veta om det) på en

anti-nazistgala i Passau precis

den dagen då nassarna samlades

för att fira Hitlers födelsedag

och stan var belägrad

av kravallpolis som stoppade

oss och konfiskerade våra

patronbälten och koltabletter!

Eller när vi stackars småstadspunkare

spelade på SO36 i

Berlin och storögt tittade på

när Berlinpunxen välte bilar

och satte saker i brand på gatan

för att locka dit polisen för

lite kul. Eller när MC-klubben

”Braindamaged” vaktade på en spelning i Arlöv -

en knutte fick stå på kabelrännan mellan mixern

och scenen med ett baseballträ i handen för att

den inte skulle lossna - publiken pogade hejvilt

men disciplinerat i en ring runt honom!

– Men jag kommer ihåg småsakerna med, som

gemenskapen i bilen med U2 och Suzanne Vega

i bilstereon, som lugn kontrast till stöket på

Henrik då.

Henrik nu.

klubbarna, och mötena med alla goa människor

som tog emot oss med öppen famn var vi än kom.

Värmen på Ultrahuset till exempel var påtaglig,

både från människorna och kanelbullarna!

Kallas du fortfarande Knasen?

– Det händer, även om det är sällan numera.

Men jag stöter ju på bekanta från förr emellanåt

och för dem är jag fortfarande Knasen såklart.

Något att tillägga?

– Kolla in mitt nya band New Dime Collectors!

Over and out!


oo


Nummer 1 Våren 2016

Antirasism på läktaren

F PUNK F ULTRAS F Oi! F ROLLER DERBY F

TU IST

I TILLVARON

Arre! Arre!

No Idea

Vi Subversa

Charlie om Anti Cimex

Kids på festival

Bästa plattorna

Krönikor

Rancids fullträff

Sham 69

Oldfashioned Ideas

Punk i Kiruna

Nummer 4, sommaren 2017

PUNK-

GUIDE

till Byen

R

Stort reportage

om den svenska

queerpunkscenen

– En kan märka att det händer saker, queerpunkare har haft som en egen liten

ficka ett tag men det senaste halvåret har fler andra HC-fans upptäckt

banden, säger Sanna Adibzadeh – som driver queerskivbolaget Crush & Create

tillsammans med Sabina Husberg Götlind.

TURIS

T

Foto: Jenny Plaits

I TILLVARON

Kafka Prosess

Nike Giftigt Avfall

Asocial Youth Man

Allvaret Brooke Delarco

Sixten Redlös Ragata

Riot Girl Sessions Luigi Scorcia

Yxans punkpodd Punkfiol

Barbiepunkarna Call Cat

Jutte sågar dagens vinyl RAS

Svenskt mangel går hem i Tjeckien

Så sköter du om dina skivor Disfear

Peter Kagerland om punklyrik

Laddat Lugn – seriefigurerna talar ut

Clara och Charlie om när band spricker

Fotofrossa med Hugo Nabo, Ia Hammar,

Martin Wilson och Roine Lundström

84

SIDOR

PUNK

10 sidor SKA

Spökstan

Ska’n’Ska

T-Shirts AMTY

Skandalites

The Liptones

Stockholm 1980

Reinholds

TU IST

I TILLVARON

”Jag älskade

varje sekund”

Patricia Elmqvist (känd från bland annat

Slöa Knivar, Beyond Pink och Lawgiver)

medverkade förra hösten i dokusåpan

Big Brother. Hon gick hela vägen till

finalen vilket innebar att hon

vistades inte mindre än 71 dagar

i BB-huset. Eftersom Patricia är

en av scenens allra färgstarkaste

personer ville Turist i

tillvaron veta hur hon idag

ser på sin medverkan.

Mimikry

Pike

Umeå skinheads

Vi minns The Dils

Peking kazoopunx

Smash It Up

R

Nummer 2 Hösten 2016

City Saints

Kronofogdens knäppa turné

Stolthet – så ligger det till

Kidsen recenserar punk

John Stabb och Freddie Wadling – rösterna som tystnade

Punkgnagaren på företagsläktaren

Henry Rollins

Rövsvettprofilen bokdebuterar

Unni Drougge Nike Markelius

Gigfixare i huvudstan

Punkbibliotekarier

84

SIDOR

PUNK

Tips från scenprofiler

Mörbultad

F PUNK F HARDCORE F Oi! F MANGEL F

84

SIDOR

PUNK

TURIS

T

GBH

I TILLVARON

Nummer 5, vintern 2018

The OhNos

Hårdgnissel

Bomber

Hardcoreförfattaren Dany

Walter Lure Richard Lloyd

Punk i Kosovo Me Tnjofshem

Sork

Punken i Linköping

Lava Bangs

The Miamis

Jutte snackar vinyl

med broker i Prag

Faran med att spela

skivor baklänges

DS-13

Adrestia

Astas bästa låtar

Kassettsamlaren

GBG hardcore ur ett

amerikanskt perspektiv

DIS is Malmö

Östra Aros

Göran 60

SMiSK

Scenprofilen:

Jessica

F Bildreportage från The Riot Grrrl Sessions F

Boken blev Darias revansch

84

SIDOR

PUNK

Lädernunnan

Alla

löper

amok till

Urban

Savage

Disfear

Filmtips

Mad Nanna

Lowriders

GBG Punk

Belta 53

Micky Fitz

Crime City Clothing

Ia listar bästa gigen

Hårdgnissel

Klubb Sthlm Sonny Vincent

Jutte om bupp-u-dupp-u-du

Megafett reportage från Puntala

Thunders och Kramers Gang War

Papa Franz om alienation i stereon

www.yumpu.com/sv/turistitillvaronfanzine


oo


Turist i tillvaron fanzine 6

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?