För Gustav - Smakprov

Johan
Evasdotter Dencker
för
GUSTAV
en tvåsamhetsroman

För att demonstrera att jag har lärt mig min läxa sänder jag Martina
ett nytt blommogram. Den här gången väljer jag en ful liten
kaktus som på ett mycket tydligt sätt visar att min uppvaktning
har passerat rödarosorstadiet och blivit vardaglig. Så har vår relation
också blivit en alldaglig affär, i den grad att när Halldén
frågar mig om vi är tillsammans vet jag inte vad jag ska svara. Vi
har inte i någon formell mening förklarat oss ihop, och vi har
inte heller, som det heter, köttsligen fullbordat något äktenskap,
men i övrigt lever vi som om så var fallet.
Vi träffas mer eller mindre dagligen, går på uppläsningar och
spelningar tillsammans, och när vi promenerar i Haga eller längs
Drevviken händer det allt oftare att vi, mer eller mindre utan att
tänka på det, håller varandra i handen. Ibland hånglar vi upp
varandra längs någon av de promenaderna, utan att tala vidare
om det och liksom i lönndom för oss själva. Det skumma är att
vi är så lika, att ibland känns det som om vi nästan är en och
samma person. I längden har jag aldrig riktigt kunnat med människors
sällskap, jag menar – det är trevligt att umgås en stund
men sedan vill man ju att folk ska gå hem. Inte orkar man gå och
upprätthålla någon social fasad dygnet runt heller. Men med
Martina känns det inte som om det är nödvändigt. När vi tar
promenader och larvar oss och pratar om allt möjligt känns det
nästan som att gå i egna tankar. Och när vi bara är tysta tillsammans
och läser i varsin bok eller sitter med näsan i varsin skärm
känns det inte som om hon med sin närvaro inkräktar på något.
Hon finns där bara, och det är som det ska vara.
*
Långt in i november dröjer sig ett högtryck kvar över stan och vi
försöker så gott vi kan ta vara på det. Har vi ingen undervisning
43

som vi nödvändigtvis måste närvara vid så packar vi ned filt och
kaffetermos och varsin bok och ger oss ut och upptäcker staden.
Det finns överraskande många platser som man, trots att man
har levt i en stad i hela sitt liv, aldrig har sett, och vi resonerar att
om vi inte upptäcker dem nu – medan vi såsom studenter är lösa
och lediga på dagarna, så kommer vi aldrig att göra det. Vi visar
varandra våra respektive smultronställen: Martina drar med mig
till Högdalen där vi går på loppis på Cyklopen, och jag tar med
henne på långpromenader i Nackareservatet som vi avslutar med
vinterbad och mixbastu på Hellasgården. Vi kollar in Skogskyrkogården
(vilket var urtråkigt när man var där med skolan och allt
handlade om arkitekturen, med Martina blir det istället en skattjakt
efter gravar vi båda vill stå tysta vid en stund: Sonja Åkesson,
Ivar-Lo och Greta Garbo, och sedan långa diskussioner kring vad
vi tycker om med de människorna). Vi tar en solig heldagspromenad
runt hela innerstan: från Vasastan över Kungsholmen
och Essingeöarna till Liljeholmen, och sedan tillbaka längs Årstaskogen
och Södermalm och Gamla stan. Vi slinker in och fikar
överallt där det ser mysigt ut, och läser lojt ur kurslitteraturen
tills vi har energi nog att fortsätta en stund till. Det är idylliskt
alltsammans, kanske är det den bästa hösten i mitt liv, åtminstone
så länge jag kan befinna mig i det där berömda nuet som alla
tycker det är så bra att vara i. Saken är bara den att jag inte lyckas
med det. Jag vill kunna behålla det här lyckliga, vill kunna sluta
handen kring det och veta att det inte plötsligt ska ryckas ifrån
mig. Och så börjar jag prata om framtiden och Martina stoppar
in en portionssnus (hon har börjat snusa under hösten och frågar
man varför svarar hon bara att det är okvinnligt) och säger
att det är väl bra som det är?
”Kan vi inte bara låta det vara så här?” säger hon och det är ju
just det jag är så dålig på. Och så blir stämningen med ens tryckt
och vi går bredvid varandra över höstlöven som ruttnar bort i
Stockholm city och säger ingenting alls. Tills vi glömmer bort vår
oenighet i denna vår relations mest grundläggande fråga och allt
blir som vanligt igen.
44

En kväll när vi är på väg hem från Victoriabiografen möter vi
Cilla som väl egentligen är Martinas bästa väninna, fast de umgås
mindre nu när Martina är så mycket med mig. Ni ser tvåiga
ut säger Cilla utan att veta vad hon sätter igång med den repliken.
Martina rör inte en min, vi står och pratar en stund och sedan
går vi vidare, och då är Martina tystare än vanligt och går lite
framför mig, som om hon försökte lägga mig bakom sig. Jag frågar
vad det är och hon säger inget. Men jag fattar ju.
*
Martina har alltså argument för sin ståndpunkt:
”Förälskelse är ett sjukdomstillstånd”, säger hon en dag när vi
sitter i hennes och Harriets trånga kök i Trångsund och dricker
den femte koppen te. Hon stoppar in en ny snus trots att hon
fortfarande mest mår illa av dem. ”Man kan inte lita på den känslan”,
fortsätter hon, ”det känns som om man alltid vill vara med
en viss person, men det är bara ett slags drift som kroppen är
utrustad med för att främja artens fortbestånd. Och när man väl
har fortplantat sig så vips så är det borta och man är sig själv
igen.” Jag famlar efter ett motargument men finner inget. ”Men
man har ju en hjärna också”, säger Martina, ”och med den kan
man tänka ut att det är bara precis nu det känns så. Och då behöver
man inte gå på så lätta tricks.”
”Men om man ska resonera på det viset”, säger jag, ”så är väl
allt en sjukdom. Finns det någonting överhuvudtaget som vi vill
utan att det är kopplat till hormoner eller vad det nu är för invärtes
kemikalier det handlar om?”
”Men om du inte tror att det finns någon fri vilja”, säger Martina
triumferande, ”då är det väl ganska meningslöst att försöka
övertyga någon om fördelarna med att bejaka en massa romantiska
känslor?”
Det har hon förstås rätt i.
Allt är meningslöst. Och ändå så märkligt betydelsefullt och
levande.
45

”Jag klarar bara inte av alla regler som bestämmer hur man ska
vara, kan man inte bara få vara sig själv!?” Det är nästa argument
Martina kastar fram. Vi är i stan för att köpa en mössa till mig och
hamnar mitt i en väldig trängsel av människor i färd med att uppfylla
sin medborgerliga plikt att konsumera lite mera än förra året.
Just det här är en nymodighet som kallas för Black Friday (fast det
är en hel helg som kallas så och inte en fredag) och som går ut på
att få köporgien att börja ännu litet tidigare än vanligt.
”Jag blir illamående”, säger Martina. ”Folk blir tillsagda att de
ska konsumera just idag, och då gör de det. Jag menar, maken till
undergivenhet har man väl aldrig sett! Och kolla här.” Hon pekar
ut en reklambild med en proper karl och en vacker kvinna och
två välkammade ungar. De sitter i en soffa och ler mot fotografen.
The new look from Feisty står det i reklamtexten. ”Man får till
och med instruktion om vad man ska köpa och vilken social
norm man därmed ska uppfylla. Nä fy, jag tänker leva i ett polyamoröst
gaykollektiv.”
”Du är väl inte gay?”
”Jag kan väl bli!” säger Martina snarstucket. ”Alternativet är i
alla fall outhärdligt.”
Till och med plugget förvandlas till en arena för våra diskussioner
om tvåsamhetens nackdelar eller förtjänster. På föreläsningarna
har vi utsatts för olika moralfilosofiska dilemman och
Martina och jag är överens om att vi bekänner oss till den utilitaristiska
hållningen, alltså uppfattningen att en handlings riktighet
ska bedömas efter dess konsekvenser. Den motsatta hållningen,
pliktetiken, bygger på att handlingar kan vara objektivt rätt eller fel
beroende på en eller annan princip (du skall icke döda!) Och det
är ju fullt möjligt att människor grundar sina handlingar på olika
principer (tillåta dödshjälp för att hindra lidande, utsträcka avlivningsförbudet
till icke-mänskliga djur, et cetera), om vilkas riktighet
det inte nödvändigtvis går att övertyga någon annan. Konsekvensetiken
förefaller oss helt enkelt ge ett större utrymme för ett
vägande av motsatta ståndpunkter. Det är just sådana vi har nu.
”Vi gillar ju varandra, eller hur?” säger jag och Martina nickar
46

att jo, hon gillar mig. ”Och då kan jag inte förstå varför vi inte
bara kan erkänna och formalisera den saken, det skulle definitivt
göra mig lyckligare. Och så tillsvida att det inte skulle göra dig
direkt olycklig att vara ihop med mig så skulle ju i alla fall vår
sammanlagda lycka öka om vi var ihop. Det är åtminstone ett
bättre alternativ än att fortsätta så här.”
Martina suckar. Jag låter mig inte nedslås.
”Alltså, skulle det göra dig olycklig att vara ihop med mig?”
”Nej”, stönar Martina.
”Nej men då så.”
”Såhär”, säger Martina. ”Utilitaristerna menar att man av två
alternativa handlingar ska välja den vars konsekvens medför den
största totala nyttan utifrån den eller den preferensen, eller hur?”
”Jo?”
”Men grejen är att de är snubbar allihop, med fullständigt
orörliga känsloliv. Saken är den att man inte har en aning om vad
man kommer bli lycklig av i nästa ögonblick, och de måste ha
varit fruktansvärt tråkiga de där gubbarna, om de inte kunde
räkna ut det.”
”Okej” säger jag. ”Så din tes är alltså …?”
”Att vi lika gärna kan bestämma att inte ses mer om du tvunget
måste ta det så allvarligt.”
Så kan man ju inte ha det. Jag tar tillbaka alltsammans, filosofi
är trots allt en disciplin som förutsätter strikt rationalitet och
logisk stringens, och man kan ju inte resonera rationellt om en
förälskelse, om detta som är ett TVÅNG!
”Det är inte mitt tvång” säger Martina.
”Nej, just det” knorrar jag. ”Det är orättvist.”
”Du får väl hänga med någon annan om du vill ha det annorlunda.
Någon som tycker precis som du.”
Och det har hon ju rätt i. I princip. Det är bara det där:
”Jag kan inte.”
Så jag ligger och skruvar på mig om nätterna och försöker hitta
på något sätt att få Martina att ändra sig. Först tänker jag på hur
47

jag borde ändra på mig själv. Att jag ska börja träna eller säga
smartare saker som hon ska bländas av. Det är ett maktspel det
här tänker jag, och man måste skaffa sig ett övertag. Så inser jag
vad jag just har tänkt. Det är ett sätt att negera sin egen förälskelse
att tänka så. Man kan inte erövra någon man just tänkt att
man ska ge sig åt.
Istället arbetar jag med min egen inställning till att vara med
Martina. Jag tänker att om jag bara kunde lägga ned den metafysiska
delen av min förälskelse och istället bejaka den mera djuriska
delen, då skulle jag inte behöva grubbla så förbaskat. Jag
menar, hela stereotypen går ju ut på att män bara är ute efter en
sak, och det är inte att gå omkring och snörvla och längta efter
högtidliga löften. Jag bestämmer mig helt enkelt, en sådan där
natt, för att nu är det mitt enda mål att få omkull henne.
”Ja men det kommer du ju att lyckas med”, säger Martina glatt
när jag berättar om mitt beslut, och jag vet inte om jag ska vara
kåt eller ledsen. Ledsen blir det förstås, när jag igen ligger och
vrider mig i lakanen.
Jag hittar på att äkta kärlek inte ställer några krav på ömsesidighet,
det vore en sorglig älskande som villkorar sina känslor på
det viset. Om jag nu är förälskad i Martina, tänker jag, så ska jag
vara det utan att blanda in henne i saken.
”Okej”, säger Martina halvt ointresserad när jag tillkännager
den nya insikten, och igen är det som om all beslutsamhet rinner
av mig så snart den idé jag format i huvudet möter verkligheten.
Det är en tung filosofisk insikt att det inte går att ställa upp några
fungerande principer kring sina relationer med andra människor.
Man känner som man gör, allt annat är bara rationaliseringar.
48
*
När vi kommer in i december är det fortfarande oktobervarmt i
luften men väderprognosen lovar att vintern snart kommer. Vi
bestämmer oss för att passa på med en sista ordentlig utflykt, tar
tuben till Bergshamra och promenerar ut till Bockholmen där vi

brer ut filt och sitter och tittar på Lilla Värtans vatten där det ligger
glittrande i det avtagande ljuset. Fast klockan inte är mer än
tre är solen redan på väg ned, och vi pratar som alla svenskar vid
den här tiden på året om vilken tung vinter det kommer bli och
om hur vi ska klara oss igenom till andra sidan. Herregud, redan
december säger vi.
”Och vet du vad det är för dag idag?” frågar Martina.
”Är det en särskild dag?”
”Det är ju tremånadersjubileum”, säger hon, ”sedan du kysste
mig första gången.”
Tänk att hon räknar! Det hade jag aldrig trott.
”Sedan jag kysste?”
”Ja inte var det jag som gjorde det”, säger Martina, ”det vore
mig fullständigt fjärran att kyssa främmande karlar med berått
mod sådär.” Jag är inte säker på om analysen stämmer men finner
ingen anledning att protestera. Jag tycker det passar mig, att
vara den som kysser. Jag sträcker nöjd ut mig på filten. Den sista
solen värmer och vi knäpper upp jackorna, Martina lägger sig på
rygg bredvid mig och vi ser gemensamt på himlen där den flyter
förbi.
”Berätta något om dig själv”, säger Martina.
”Vad ska jag säga? Född på Danderyds BB, gymnasiestudier
vid Norra Real.”
”Ja ja, det där vet jag. Berätta om kvinnorna i ditt liv.”
Och vad säger man då?
Martina ligger tyst och väntar på att de dramatiska kärlekshistorierna
ska börja. Jag blir stressad. Jag är rädd att hon ska skratta
åt bristen på kärleksrelationer i mitt liv, jag menar, om det är
något som verkligen har format mig som romantisk varelse så är
det icke-relationerna, trånandet. Och nog kunde jag berätta om
det. Det finns en sådan mångfald analyser och teorier och felslagna
kärleksförhoppningar att jag skulle kunna prata i timmar.
Man det är ganska patetiskt alltihop. Och inte gör det sig särskilt
bra som spännande kärleksdrama heller: historier om det som
aldrig hände.
49