QX Augusti 2019

-36-
Lotta Schelin
Favoritsportkommentator:
Chris Härenstam
Världens bästa fotbollsspelare:
Dzsenifer Marozsán och
Antoine Griezmann
Om jag inte blivit
fotbollssproffs hade jag
blivit:
Snowboardåkare
Sveriges bästa fotbollsspelare:
Caroline Seger
Artist jag alltid gillat:
Pink
Tv-serie jag nyligen sett
och blev smått besatt
av:
Handmaid’s Tale
Låt som får mig glad:
Genom Allt, Carola
Film jag kan se om och
om igen:
Notting Hill
var en tuff smäll att tvingas ta beslutet
att lägga av när det blev oundvikligt till
slut. Det växte fram. Jag var inte villig
att ta några risker och den sista smällen
blev för komplicerad.
Hur är det idag, känner du av
skadan?
– Ja, det finns inte en tanke på
att jag skulle våga nicka en boll idag.
Aldrig. Jag vet vad konsekvenserna blir
alltför väl. Det är förmodligen en whiplash-skada
som jag fått efter upprepat
våld mot nacke och huvud. Det tar tid
att bli bra, idag finns det saker jag vet
att jag måste undvika, men jag kan leva
ett bra vardagsliv. Det går framåt även
om jag exempelvis inte kan träna än.
När du ser tillbaka på din karriär,
vad är du mest stolt över?
– Jag kan känna en stolthet i att
jag lyckats hålla en så hög nivå över
så lång tid. Att få spela en OS-final är
nog ändå det största jag fått uppleva
och att få spela mot Brasilien i Rio på
Maracana inför 80 000 åskådare. Få
saker slår det.
Hela Lotta Schelins 2016 var galet
bra, hon vann Svenska Cupen med Rosengård,
ligan i Frankrike med Lyon,
cupen och Champions League och så
blev det alltså det historiska silvret i
OS. Svårslaget.
– Ja, säger Lotta. 2016 var ett riktigt
bra år… (skrattar).
Det var året du flyttade hem, var
du och Rebecca tillsammans då?
– Nej, inte då men vi blev det
senare på hösten det året.
Jag har ju följt dig under många
år, läst intervjuer och lyssnat på
ditt sommarprogram, jag upplever
att du har stark integritet och
alltid hållit ditt privatliv just
privat. Har det varit viktigt för
dig?
– Jag har väl hela tiden känt att
jag tycker att det är fotbollen som
ska vara prio rent medialt. Jag har
inte velat att fokus ska ligga på mitt
privatliv, vem jag är tillsammans
med, går man dit är det lätt att det
hamnar där har jag märkt. Jag vet
att Nilla Fischer har fått privata frågor
om sin sexualitet efter en mästerskapsmatch,
och där ville inte jag riskera att
hamna. Det känns inte riktigt rätt för
mig. Jag vill att det fokuseras på det
jag gör, inte på hur jag lever eller med
vem.
– Men det är väl det här med att
kunna vara personlig men inte för
privat, gränsen är hårfin. Jag har alltid
varit öppen med nära och kära. Jag har
ju aldrig ljugit eller dolt något. Sen är
det en annan sak att välja prata om det
offentligt. Jag är sambo, sen vad han eller
hon heter har jag låtit vara osagt.
Hade du flickvän i Frankrike?
– Ja, det hade jag.
Var det tuffare att vara gay i ett
fotbollslag i Frankrike än här
hemma i Sverige?
– Man pratar överhuvudtaget inte
om känslor på samma sätt där, alla
håller ganska hårt på sitt privatliv. Det
”Helt ärligt har jag
aldrig hamnat i ett läge
där jag har behövt att
kalla mig varken det
ena eller det andra. Jag
är Lotta, det här är min
flickvän, sedan får en
kalla mig vad en vill.”
var säkert hälften av tjejerna i laget vars
privatliv jag inte visste något om. Sen
är det ju lite mer tabu i Frankrike att
vara gay.
Föredrar du att kalla dig gay, lesbisk
eller hbtq..?
– Ja du, jag vet inte. I USA säger de
ju gay, men det menas väl mest killar då
eller? Helt ärligt har jag aldrig hamnat i
ett läge där jag har behövt att kalla mig
varken det ena eller det andra. Jag är
Lotta, det här är min flickvän, sedan får
en kalla mig vad en vill.
– En kul grej var att min syrra
skickade en liten film till mig där
hennes äldste son säger ”tjejgay är helt
okej”. (skrattar). Det lät så gulligt.
Saknar du tiden i Frankrike eller
var du färdig?
– Jag var färdig, helt klart. De jag
hängde med var fina människor, men
vi har en annan mentalitet här hemma
och den längtade jag hem till.
…och så kom tankar på att skaffa
familj har jag förstått?
– Ja, men även att komma hem
till Sverige och vara närmare pappa,
mamma, syrran och mina vänner. Jag
funderade mycket på vad nästa steg i
livet skulle vara.
Om en man hade haft din karriär
så hade han kunnat dra sig tillbaka
och leva på inkomsterna han dragit
in, kan du det?
– Haha, nja det kan jag inte säga.
Där är fotbollen långt från jämställd
och det finns mycket kvar att önska i
den utvecklingen. Men jag är jätteglad
för möjligheterna jag fått och jag behöver
inte oroa mig just nu, men visst
kommer jag behöva jobba i framtiden,
men det hade jag velat göra ändå.
Hur träffades du och Rebecca?
– Vi visste ju om varandra sen tidigare,
Rebecca har varit sportreporter
på Göteborgs-Posten under många år
och jag har spelat i allsvenskan sen jag
var 17 så hon har intervjuat mig flera