QX Augusti 2019

-26-
KRÖNIKA: MIAN LODALEN
FOTO: ANNA-LENA AHLSTRÖM
”då kan vi väl lika gärna
ha heteropride... nej!”
Kanske kom du precis från New York. Kanske
höjde du ditt glas på Stonewall in där allt började
för 50 år sedan. Där ett par transkvinnor och en
modig flata tände gnistan till kravallerna som
utlöste kedjereaktionen som ledde till vår kamp.
Kanske kom du nyss hem från London,
Berlin eller Reykavik (som samlar en tredjedel
av Islands befolkning.)
Kanske var du klimatsmart och festade
i din hemort: i Pajala, Sundsvall, Lysekil,
Varberg, Motala eller Malmö.
Oavsett när och var i världen du hissat
regnbågsflaggan har du säkert någon gång
hört ”varför?” Ibland följt av det provocerande
tillägget ”Då kan vi väl lika gärna
ha heteropride.”
Nej, vi kan ju inte lika gärna det.
Pride för homon, trans, queers och våra
vänner kommer alltid vara vår att försvara
och förklara. Jag blundar. I filmen
”Därför” flimrar människor från hela
världen bakom mina ögonlock. Människor
jag intervjuat. Människor jag delat vin eller
dansgolv eller säng eller jobb eller kamp
eller alltsammans med. Var och en bär på svaret.
För mamman och sonen i lilla staden. I juli
2019 skriver hon till mig för tredje året i rad:
Äntligen vågade han. Igår gick vi arm i arm i
paraden. För finskfödda romen Katarina som viskade
så tyst att jag knappt hörde om hur mycket
hon avskydde att bära den åtta kilo tunga kjolen
när hon bara ville gå i jeans och helst ville heta
något annat också. För min egen klänning som
jag som sexåring begravde i trädgården när
vuxna försökte tvinga den på mig.
För Yasna som efter att ha kysst sin
flickvän på en strand piskades med nittio
piskrapp på ett torg i Teheran. För gravida
Malin och Caro och deras fruar.
För pensionären jag träffade i Riga
som i sin ungdom under Sovjettiden
suttit fängslad i fem år för sin kärlek.
För prästen som svar på sin
öppenhet sparkats från jobbet.
För alla som gick med mig
bakom stängsel och kravallutrustad
polis i en av Lettlands
första parader. För förebilderna
i VM-landslaget;
Seger, Fischer,
Lindahl, Eriksson,
Hurtig och andra
öppna spelare. För
18-årige afghanska
Moretza som sedan januari sitter på flyktingförvaret
i Åstorp. För Marsha p Johnson, Sylvia
Rivera och transaktivisten jag mötte en natt i
New york 1994, den senare i skyhöga klackar och
draperad med texten ”Stonewall-veteran” över
bysten. För flagghissande ICA-handlarna i Trosa,
på Björkö och Öckerö. För dig som öppnar
restaurang, bar och klubb. För Saima och ni som
krigade för hennes uppehållstillstånd. För dig som
bakom QX-tältet i Tanto visade dina sönderskurna
armar och sa ”jag har slutat nu”. För elever jag
träffade i Arvidsjaur, Boden och Pajala. Jag hoppas
att ni kan vara öppna idag. För dig som samlar in
”För Kim som inte tänker
dölja festivalarmbandet i år.
För er bakom fanan ”Stolta
föräldrar till transbarn”.
För de som dog i sviterna
av aids. För…”
pengar och petitioner, driver tidning och sätter
upp pjäs. För Gunvor och Ingegärd som inte
tordes hålla varandras händer vid Gunvors dödsbädd.
För Kristin som tog sig ur Jehovas vittnen.
För Silvana, Betarice, Nino och Mariette. För
Kim som inte tänker dölja festivalarmbandet i
år. För Patrik Hermansson som riskerade sitt
liv när han infiltrerade och filmade organiserade
nazister. För er bakom fanan ”Stolta föräldrar till
transbarn”. För filmare, fotografer och författare
som skapar, skildrar och skriver våra liv. För att vi
ska slippa bli bortmotade från toaletter, påklistras
pronomen, höra att vi bara går igenom en fas eller
vara livrädda på stan. För de som dog i sviterna av
aids. För att vi som är ute ska ge kraft åt er som
är kvar därinne. För fångarna med rosa trianglar
som gasades ihjäl i koncentrationsläger. För bröder
och systrar i Iran, Jemen, Pakistan, Nigeria och
tusentals andra ställen i världen där såna som oss
riskerar fängelse och avrättning. För dem som inte
orkade och för de som vågade när nästan ingen
annan gjorde det.
För att våra framgångar är värda att firas. För
att det är Stockholms bästa party. För att det är
så förbannat kul och för att ni och vi på riktigt är
världens skönaste människor att parta med.
Happy Pride!