Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
INNEHÅLL Nummer 1. <strong>2019</strong><br />
14<br />
50<br />
6 Aktuellt. Rekordmånga deltog i<br />
årets Vinterfåglar Inpå Knuten.<br />
14 Porträtt. Patrik Olofsson.<br />
18 Artbegreppet, del 3. Per<br />
Alström sätter punkt.<br />
26 Riksinventering. Berguv är<br />
riksinventeringsart <strong>2019</strong>–2020.<br />
30 Lappuggleprojekt. Hjälp till att<br />
spana efter lappugglor.<br />
34 Hybrider. Raritetskommittén<br />
reder ut hybridfrågan.<br />
42 Galleriet. Sparvuggla – vår<br />
minsta uggla.<br />
44 Klassiker. Johan Axel Palmén –<br />
en av Finlands stora ornitologer.<br />
26<br />
57<br />
50 Djupdykning. Så hittar du den<br />
iberiske gransångaren.<br />
54 Recensioner. The Ascents of<br />
Birds.<br />
56 Brev. Erik Hirschfeld om att<br />
flyga.<br />
57 Knivigt. Lär dig att skilja på<br />
ormvråk och fjällvråk.<br />
58 Fråga Experten. Har alla fåglar<br />
en kräva?<br />
60 Kåseri. Torsten Green-Petersen<br />
vandrar i ett vinterlandskap.<br />
61 Korsord.<br />
62 Retro. När gransångaren<br />
etablerade sig i Skåne.<br />
REDAKTÖREN:<br />
Inventering<br />
DEN FJORTONDE UPPLAGAN av Vinterfåglar<br />
Inpå Knuten är just i hamn. Allt<br />
pekar på att det är rekordmånga som<br />
har rapporterat – i skrivande stund<br />
är prognosen en bra bit över 20 000<br />
rapporter! En orsak har säkert varit<br />
att vi haft ett gynnsamt vinterväder i<br />
hela landet. Jämfört med 2018 är det<br />
genomsnittliga antalet fåglar vid de<br />
fågelmatningar som har deltagit fyra<br />
fler, 53 mot förra årets 48.<br />
Koltrast, gråsparv och, lite överraskande,<br />
gulsparv är tre arter som<br />
det är fler av än i fjol. Gulsparv har<br />
vikande trender i de flesta inventeringar<br />
och även om det inte går att dra<br />
några långtgående slutsatser om hur<br />
gulsparven mår är det ändå roligt att<br />
det är många individer av arten.<br />
APROPÅ INVENTERINGAR SÅ gör riksinventeringen<br />
comeback på nytt. Det<br />
är sex år sedan den senaste genomfördes,<br />
det var 2013 som föreningens<br />
medlemmar gick man och kvinna ur<br />
huse för att räkna fiskgjusar. Nu är<br />
det berguvarnas tur att bli räknade.<br />
Berguvens population har räknats<br />
flera gånger, senast för tio år sedan.<br />
Det här är åttonde gången som landets<br />
berguvar räknas. Riksinventeringen<br />
av berguv pågår i år och även nästa år.<br />
Mer om hur det går till står att läsa på<br />
sidan 26.<br />
Att vara med och inventera, oavsett<br />
om det är Svensk Fågeltaxerings eller<br />
BirdLife Sveriges inventeringar, är<br />
stimulerande, spännande och tillfredsställande,<br />
och man bidrar verkligen till<br />
fågelskydd.<br />
NIKLAS ARONSSON<br />
REDAKTÖR FÖR VÅR FÅGELVÄRLD<br />
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 3
LEDARE<br />
Lotta Berg<br />
<strong>Vår</strong><br />
<strong>Fågelvärld</strong><br />
ges ut av Sveriges Ornitologiska Förening –<br />
BirdLife Sverige.<br />
Forskning för fåglarna!<br />
Föreningens<br />
forskningsengagemang<br />
omfattar<br />
dessutom<br />
olika artprojekt, till<br />
exempel berguv<br />
respektive backsvala,<br />
och vårt nya<br />
Östersjöprojekt ...<br />
BIRDLIFE SVERIGE VILAR på tre ben: fågelskydd, fågelintresse<br />
och fågelforskning. Vad gäller fågelskyddet är detta nära<br />
kopplat till naturskydd och exploateringsfrågor generellt.<br />
Fågelintresset, det är ju själva fågelskådningen, med allt från<br />
fågelmatning i trädgården till vår volontärverksamhet och Fågeltornskampen.<br />
Sedan är det forskningen, som kanske märks<br />
mindre utåt men likväl är en mycket viktig del av föreningens<br />
verksamhet.<br />
De flesta känner nog till att BirdLife Sverige driver Ottenby<br />
fågelstation, där såväl ringmärkning som annan forskning<br />
bedrivs. Men alla känner kanske inte till att föreningen sedan<br />
många år även ger ut tidskriften Ornis Svecica. Detta är en<br />
vetenskaplig tidskrift för forskningsresultat<br />
från såväl professionella forskare<br />
vid universiteten som för duktiga<br />
amatörforskare (”fritidsforskare” vore<br />
kanske en mer rättvis benämning),<br />
som lagt mycket tid och energi på<br />
att studera en viss fågelart, ett visst<br />
fågelbeteende eller en viss fågelbiotop.<br />
Tidskriften håller nu på att gå över i<br />
nästa fas: från att ha tryckts på papper<br />
så kommer den i framtiden att publiceras<br />
digitalt. På så sätt sparar vi papper,<br />
men framförallt ökar vi tillgängligheten!<br />
Från och med nu är det gratis att<br />
prenumerera på tidskriften – den ska vara fritt tillgänglig för<br />
alla våra medlemmar, för forskare världen över, och för alla andra<br />
som är intresserade av modern fågelforskning. Detta tycker<br />
vi är en väldigt spännande utveckling!<br />
Föreningens forskningsengagemang<br />
omfattar dessutom olika<br />
artprojekt, till exempel berguv<br />
respektive backsvala, och vårt<br />
nya Östersjöprojekt som får<br />
bidrag av Postkodstiftelsen. I det<br />
projektet ligger fokus på skräntärnor<br />
och silltrutar, och målet är<br />
att kommunicera fågelskydd till<br />
allmänheten, samt få ett resultat<br />
som sedan kan tillämpas på ett<br />
effektivt sätt i vårt fågelskyddsarbete.<br />
CHEFREDAKTÖR OCH ANSVARIG UTGIVARE<br />
Niklas Aronsson, niklas.aronsson@birdlife.se<br />
<strong>Vår</strong> <strong>Fågelvärld</strong>, Flygfältsgatan 16 A, 423 37 Torslanda.<br />
Tel: 0739-15 60 99<br />
ANNONSER<br />
Niklas Aronsson, niklas.aronsson@birdlife.se<br />
Tel: 0739-15 60 99<br />
TRYCK<br />
Exakta, Malmö, <strong>2019</strong><br />
ISSN<br />
2002-8717<br />
OMSLAG<br />
Berguv (foto Niclas Ahlberg)<br />
Nästa nummer kommer av <strong>Vår</strong> <strong>Fågelvärld</strong><br />
kommer 15 april.<br />
Sveriges Ornitologiska Förening – BirdLife Sverige är en<br />
obunden och riksomfattande förening för främjande av<br />
fågelintresse, fågelskydd och fågelforskning. Föreningen<br />
är den svenska grenen av BirdLife International som<br />
arbetar med fågelskydd i hela världen. <strong>Vår</strong> webbadress är<br />
www.birdlife.se. Vi administrerar grupperna Fåglar inpå<br />
Knuten och <strong>Vår</strong> Skådarvärld på Facebook och har även en<br />
egen sida. På Twitter heter vi @BirdLifeSverige.<br />
MEDLEMSAVGIFTER<br />
Ordinarie medlemskap: 295 kronor<br />
(inklusive <strong>Vår</strong> <strong>Fågelvärld</strong>).<br />
Ungdomar upp till 25: 145 kronor.<br />
Familj – för 50 kronor extra blir alla i familjen medlemmar.<br />
PLUSGIRO 19 94 99-5 BANKGIRO 311-1994<br />
FÖRENINGSKANSLI<br />
Stenhusa gård, Lilla Brunneby 106,<br />
386 62 Mörbylånga. Tel: 0485-444 40<br />
medlem@birdlife.se, www.birdlife.se<br />
FÖRENINGSFRÅGOR<br />
info@birdlife.se<br />
FÅGELSKYDDSFRÅGOR<br />
Daniel Bengtsson, daniel.bengtsson@birdlife.se<br />
NATURBOKHANDELN<br />
Stenhusa gård (adress: se ovan)<br />
Tel: 0485-444 40<br />
info@naturbokhandeln.se, www.naturbokhandeln.se<br />
AVIFAUNA<br />
Stenhusa gård (adress: se ovan)<br />
Tel: 0485-444 40, admin@avifauna.se, www.avifauna.se<br />
OTTENBY FÅGELSTATION<br />
Ottenby 401, 386 64 Degerhamn.<br />
Tel: 0485-66 10 93 ottenby@ottenby.se, www.birdlife.se<br />
Lotta Berg,<br />
ordförande<br />
4 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
KAZAKSTAN<br />
10 – 25 MAJ<br />
Öken, stäpp, skog och höga berg.<br />
Svarta och vitvingade lärkor, stäpphökar,<br />
gamar och ökensångare.<br />
VALENCIA OCH PYRENEERNA<br />
11 – 19 MAJ<br />
Fina våtmarker, exotiska stäpper och höga<br />
berg. Marmoränder, trappar, murkrypare<br />
och lammgam.<br />
VITRYSSLAND<br />
15 – 23 MAJ<br />
Fuktiga ängsmarker, gammelskog<br />
och jordbruksbygd. Azurmes, hackspettar,<br />
visenter och skrikörnar.<br />
FÅGELKURS SKÅNE NYBÖRJARE<br />
15 – 17 MAR<br />
Kurs för nybörjare, kikare finns att låna.<br />
För dig som vill lära dig mer om fåglar,<br />
fåglars liv och hur man känner igen dem.<br />
NATURUPPLEVELSE!<br />
Mer resor på www.avifauna.se<br />
FÅGELKURS ÖLAND FÅGELSÅNG<br />
10 – 12 MAJ<br />
Nybörjarkurs med fokus på nyanlända<br />
vårfåglar. Vi lyssnar på fåglarnas sång,<br />
spelläten och lockläten. Kikare finns.<br />
0485 – 444 40 | ADMIN@AVIFAUNA.SE | WWW.AVIFAUNA.SE<br />
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 5
AKTUELLT<br />
VINTERFÅGLAR INPÅ KNUTEN<br />
Koltrasten, Sveriges nationalfågel, är<br />
årets vinnare i Vinterfåglar Inpå Knuten<br />
Rekordmånga personer deltog i året räkning av gästerna inpå knuten.<br />
Bra väder är troligen ett av skälen till det fina resultatet.<br />
För fjortonde gången har BirdLife<br />
Sverige anordnat Vinterfåglar Inpå<br />
Knuten, och för fjortonde gången<br />
segrade talgoxen som den i särklass<br />
vanligaste fågelbordsgästen.<br />
Förklaringen är troligen den jämna<br />
utbredning som talgoxen har i landet.<br />
I övrigt bjöd räkningen på flera överraskningar,<br />
bland annat var koltrast,<br />
gråsiska och gråsparv ovanligt<br />
talrika.<br />
FOTO: EVA GEORGII-HEMMING<br />
Det återstår ännu för många att sända in<br />
sina rapporter. Sammanställningen som<br />
presenteras här gjordes tidigt tisdag förmiddag.<br />
Sedan dess kan mindre ändringar<br />
i ordningsföljden mellan fåglarna ha skett.<br />
Den allra senaste statistiken finns här:<br />
vinterfaglar.se/stats.<br />
Redan innan alla rapporter kommit<br />
in vågar vi påstå att årets deltagande är<br />
rekordartat. Som det ser ut nu kommer vi<br />
att hamna på mellan 22 000 och 25 000<br />
rapporter totalt. En bidragande orsak till<br />
detta är sannolikt att det rådde vinterväder<br />
i nästan hela landet under räkningshelgen.<br />
Det innebar att fåglarna sökte sig<br />
till matningarna i större omfattning än<br />
under föregående år, då det var mildväder<br />
i stora delar av landet.<br />
FÖR DE ALLRA flesta arterna gäller att de<br />
uppträtt i större antal vid fågelmatningarna<br />
i år jämfört med förra året. Ett exempel<br />
är talgoxen. Det genomsnittliga antalet<br />
talgoxar per matning förra året var 6,6. I år<br />
det 6,9, men det kan också jämföras med<br />
genomsnittet för åren 2006–2017 som var<br />
7,8. När det gäller talgoxen, liksom även<br />
blåmesen, är antalen således fortfarande<br />
förhållandevis låga.<br />
Det genomsnittliga fågelbordet har i<br />
år hyst hela 53 individer, jämfört med 48<br />
individer i fjol.<br />
En blandflock med pilfink och gulsparv vid Kvismaren i Örebro under helgen som Vinterfåglar Inpå Knuten<br />
arrangerades. Båda dessa arter fick fina resultat och hamnade på andra, respektive sjunde plats.<br />
TVÅ ARTER SOM uppträder ovanligt talrikt<br />
i stora delar av landet i år är gråsiska och<br />
koltrast. För gråsiskan är det andra året<br />
i rad som den uppträder invasionsartat.<br />
Det är första gången sedan denna typ av<br />
räkning startade (2006) som vi haft stora<br />
mängder två år i rad.<br />
När det gäller koltrasten är årets notering<br />
(räknat i individer per rapport) den<br />
högsta efter 2010. Den vintern fanns det<br />
ovanligt gott om rönnbär kvar och därför<br />
också mängder av björktrast och rödvingetrast.<br />
Så har det inte varit denna vinter,<br />
utan årets stora antal kanske snarare är<br />
en följd av att innevarande vinter inleddes<br />
ovanligt milt. Det kan ha fått betydligt<br />
fler koltrastar än annars att stanna kvar på<br />
våra breddgrader. Men sett över de 14 år<br />
denna räkning pågått har koltrasten också<br />
stadigt utvidgat sitt vinterområde norrut i<br />
landet.<br />
Anders Wirdheim<br />
STÄLLNING ONS. 29 JAN. KL 10:00<br />
1. (1.) Talgoxe 128 018<br />
2. (4.) Pilfink 111 904<br />
3. (3.) Gråsiska 106 236<br />
4. (2.) Blåmes 95 494<br />
5. (5.) Domherre 60 437<br />
6. (8.) Koltrast 57 201<br />
7. (10.) Gulsparv 55 996<br />
8. (7.) Kaja 40 286<br />
9. (6) Skata 39 576<br />
10. (9.) Grönfink 37 321<br />
11. (11.) Gråsparv 37 226<br />
12. (12.) Nötväcka 23 730<br />
13. (13.) Steglits 14 655<br />
14. (16.) Stjärtmes 13 764<br />
15. (17.) Större hackspett 12 901<br />
◗ Antal matningar 18 613.<br />
◗ Antal rapportörer 18 176.<br />
◗ Antal individer 982 996.<br />
◗ Antal individer per matning 53.<br />
◗ Bästa kommun Uppsala med 24 624 fåglar.<br />
◗ Bästa län Västra Götaland med 152 442<br />
fåglar.<br />
◗ Slutstatistik på vinterfaglar.se/stats.<br />
6 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
FOTO: NIKLAS ARONSSON<br />
TOPP 5<br />
The Great Backyard Bird Count arrangeras av<br />
Cornell Lab. och Audubon (BirdLife-partner) i<br />
USA varje vår sedan 1998.<br />
FOTO: NIKLAS ARONSSON<br />
Röd kardinal.<br />
Röd kardinal (48 956 rapporter)<br />
Nästan 177 000 deltog 2018 i The Great<br />
1<br />
Backyard Bird Count i USA. Av dessa har 48 956<br />
rapporterat röd kardinal på sin tomt. Arten är spridd i<br />
södra och östra USA och är en stannfågel.<br />
Mercedes Alpizar, från Turrialba i Costa Rica, arbetar för att öka kunskapen om fåglar hos<br />
ursprungsbefolkningen.<br />
FÅGELSKYDD<br />
Urbefolkning får lära sig<br />
fåglar av Mercedes<br />
Mercedes Alpizar är fågelguide på<br />
Rancho Naturalista i Costa Rica.<br />
På sin fritid driver hon eget fågelskyddsprojekt.<br />
Syftet är att öka<br />
kunskapen om fåglar hos urinvånare<br />
och bidra till fågelskydd.<br />
Hon är uppvuxen i Turrialba, ett bergigt<br />
område i centrala Costa Rica. Längre upp<br />
i bergen finns det flera olika stammar<br />
av ursprungsbefolkning kvar. De lever<br />
relativt isolerat från samhället i övrigt. De<br />
har sina egna skolor och även regler. Jakt<br />
är förbjudet i Costa Rica för alla, utom för<br />
den som tillhör urbefolkningen.<br />
– Jag upptäckte att det saknades djur i<br />
skogen som omgav deras byar. Det fanns<br />
inga sengångare, apor eller större fåglar<br />
som tinamos.<br />
Hon beslöt sig för att starta ett utbildningsprojekt<br />
för barn i 7-8-årsåldern för<br />
att få dem att öppna ögonen för djuren i<br />
regnskogen.<br />
– Jag vill få barnen att beundra naturen,<br />
och få dem att förstå att de inte måste<br />
jaga för att äta.<br />
Mercedes har valt ut tre skolor som hon<br />
nu regelbundet besöker. När hon är där<br />
berättar hon om fåglar och andra djur.<br />
– Jag har märkt att när barnen får låna<br />
kikare så är det så mycket lättare att få<br />
dem att förstå, men tyvärr har jag bara<br />
några få än så länge. Jag skulle behöva ett<br />
dussin till ungefär, berättar hon.<br />
Mercedes har fått utbildningspaket<br />
från amerikanska Ebird, men inga kikare.<br />
Mercedes läste turism på universitetet i<br />
San José. När hon var klar där jobbade hon<br />
på ett hotell i ett par år, men trivdes inte.<br />
När hon av en tillfällighet kom ut i skogen<br />
igen förstod hon varför.<br />
– Det är i skogen jag är lycklig. Skogen<br />
ger mig allt, och jag ville ge något tillbaka.<br />
Det är därför jag har startat det här projektet,<br />
säger hon.<br />
Niklas Aronsson<br />
Mörkögd junco (43 742)<br />
Mörkögd junco är en<br />
2<br />
art som delvis flyttar. I<br />
mellersta och sydöstra USA<br />
är den en vintergäst, medan<br />
populationer i västra USA<br />
och nordöstra delen av<br />
landet är stannfåglar.<br />
Spetsstjärtad duva (43 412)<br />
3 Spetsstjärtade<br />
duvans utbredning<br />
täcker in hela USA (utom<br />
Alaska) där den är<br />
stannfågel. Den har, liksom<br />
ovanstående art, setts en<br />
gång i Sverige.<br />
Amerikansk kråka (40 959)<br />
Även den amerikanska<br />
kråkan har en<br />
4<br />
utbredning som täcker in<br />
hela USA (utom Alaska).<br />
Det är också en stannfågel.<br />
Den har samma nisch som<br />
vår gråkråka och tillhör<br />
även samma släkte.<br />
Blåskrika (37 549)<br />
Blåskrikan finns i östra<br />
5<br />
USA. Den häckar i<br />
blandskog och parker. I<br />
väster upphör den där<br />
tallskog och buskland tar<br />
över, biotop för närstående<br />
stellerskrikan. Blåskrikan är<br />
känd för sin aggressivitet.<br />
Mörkögd junco.<br />
FOTO: WIKIMEDIA COMMONS<br />
Spetsstjärtad duva.<br />
Amerikansk kråka.<br />
Blåskrika.<br />
FOTO:TORGNY NORDIN<br />
FOTO: NIKLAS ARONSSON<br />
FOTO: TORGNY NORDIN<br />
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 7
AKTUELLT<br />
NOTISER<br />
FOTO: BIRDLIFE SVERIGE<br />
Stina Rigbäck,<br />
tillförordnad<br />
föreningschef.<br />
Ny föreningschef på gång<br />
BirdLife Sverige har avslutat Anette Strands anställning<br />
som föreningschef. Rekryteringen av<br />
en efterträdare har nyligen påbörjats, och mer<br />
information om den utlysta tjänsten kommer<br />
på föreningens hemsida www.birdlife.se. Under<br />
tiden fungerar vår kommunikatör Stina Rigbäck<br />
som tillförordnad föreningschef.<br />
Digital Ornis Svecica<br />
BirdLife Sverige kommer att sluta ge ut tidskriften<br />
Ornis Svecica i tryckt form. Tidskriften går<br />
nu in i en ny era där tidskriften kommer att vara<br />
digital och gratis.<br />
En av huvudanledningarna är att Sverige i<br />
internationell mening har tagit ett stort steg<br />
i ledet att göra vetenskapligt material ”Open<br />
Access”, vilket betyder att vetenskap ska vara<br />
gratis och tillgänglig för alla. För just relevant<br />
vetenskap är vad Ornis Svecica publicerar, från<br />
både amatörforskare och forskare knutna till<br />
universitet här i Sverige och utomlands. En del<br />
av er som vill bidra med material och artiklar<br />
till Ornis Svecica blir kanske oroliga för att era<br />
alster inte får samma spridning om tidskriften<br />
inte är tryckt. Vi tror inte att det kommer bli<br />
så, då elektronisk utgivning tvärtom ökar såväl<br />
tillgänglighet som läsekrets. Vi vill påminna alla<br />
läsare att vi ser ett särskilt stort ansvar att stötta<br />
fågelintresserade lekmän att kommunicera<br />
sina fågelstudier och projekt och uppmuntrar<br />
dessa att sända in sina resultat och idéer till<br />
Ornis Svecica! Redaktionen för Ornis Svecica<br />
Läger för unga skådare<br />
Den 19–22 april anordnar BirdLife Sveriges<br />
ungdomskommitté ett läger på Landsort i<br />
Stockholms skärgård. Landsort är en drygt fyra<br />
kilometer lång, och som mest 600 meter bred,<br />
ö med fina friväxande lundar, öppna ängar och<br />
klippiga vikar, som också är naturreservat.<br />
Lägret är förlagt till fågelstationen där vi även<br />
är välkomna att delta i ringmärkningen. Under<br />
bra aprildagar är sjöfågelsträcket intensivt, och<br />
i markerna på ön finns nyanlända småfåglar,<br />
morkullor och ringtrastar. Vi möts den 19 april<br />
i Nynäsgård, dit man tar sig med tåg från<br />
Stockholm C, och tar oss därifrån till Landsort<br />
tillsammans. Är du mellan 12 och 25 år och<br />
vill skåda fågel med andra ungdomar är du<br />
varmt välkommen att skicka en anmälan till<br />
ungdomsskadarna@birdlife.se. Deltagaravgiften<br />
är 200 kronor och vi har plats för tolv<br />
deltagare.<br />
FÅGELSKYDD<br />
Nu ska backsvalan räddas<br />
Det är hög tid att agera för att behålla<br />
de backsvalor som finns kvar.<br />
Idéer och förslag finns redan att ta<br />
del av, men det brådskar, backsvalan<br />
hör till de arter som går mest tillbaka<br />
av alla.<br />
DEN 11 JANUARI anordnade Stockholms<br />
Ornitologiska Förening ett backsvaleseminarium<br />
i Stockholm för cirka 20<br />
deltagare. Bakgrunden är att merparten av<br />
landets backsvalor idag häckar i grustäkter.<br />
Dessa blir allt färre i takt med att man<br />
inte ger lov att bryta naturgrus längre,<br />
utan går över till bergkross, vilket leder till<br />
bobrist. Hur ska problemet kunna lösas?<br />
Bengt Legnell, som fått pengar av<br />
BirdLife Sverige för att inventera backsvalor<br />
i Stockholmstrakten i år och nästa år,<br />
inledde med att berätta om backsvalans<br />
ställning i landet i stort, och särskilt var<br />
den finns i Stockholmsområdet (Stockholm,<br />
Uppland och Södermanland).<br />
Jan Sondell fortsatte med att berätta<br />
om de studier av backsvalans häckning i<br />
Stockholmsområdet som har gjorts, och<br />
delade ut den folder som är ett direkt<br />
resultat av dessa studier. Där beskrivs<br />
bland annat vilka preferenser backsvalan<br />
har vad gäller bomiljö och vilka krav den<br />
har på omgivningarna. Dessutom om<br />
hur man kan skapa en ”evighetshög” för<br />
backsvalan att häcka i, som bara behöver<br />
några timmars omgrävning med traktor<br />
eller liknande inför varje ny häckningsäsong.<br />
Denna folder har skickats till landets<br />
regional- och lokalföreningar, men den går<br />
också att rekvirera från Stenåsa på Öland<br />
på telefonnummer 0484-44440.<br />
UNDERTECKNAD BERÄTTADE OM de erfarenheter<br />
som finns av konstgjorda bon för<br />
Exempel på konstgjort bo för backsvala. Denna<br />
modell kan beställas från England för några<br />
hundra kronor.<br />
FOTO: NIKLAS ARONSSON<br />
Backsvalan minskar och är idag rödlistad i kategorin<br />
Nära hotad.<br />
backsvalor i landet. Vi har dels konstgjorda<br />
bon i form av högar av till exempel<br />
stenmjöl, eller annat lämpligt material.<br />
Dessa högar bearbetas sedan med hjälp<br />
av en grävmaskin så att det hela tiden<br />
finns en brant för backsvalorna att häcka i.<br />
Exempel på sådana backsvalehögar finns i<br />
Spillepeng i Malmö och på Getterön i Varberg.<br />
På båda dessa platser finns häckande<br />
backsvalor. I Spillepeng är kolonin flera<br />
hundra par stor och har funnits i många<br />
år. Den på Getterön togs i bruk i fjol men<br />
redan första året häckade flera par i högen.<br />
Till i år ska ännu mer stenmjöl läggas upp<br />
i en hög, berättar initiativtagaren Mikael<br />
Nord.<br />
Konstgjorda bon i form av så kallade<br />
svalhotell, där man bygger en konstruktion<br />
för svalorna att häcka i är desto<br />
mer sällsynta i Sverige. Det finns endast<br />
något enstaka exempel. Flera är dock på<br />
väg och det finns gott om internationella<br />
erfarenheter från till exempel Norge och<br />
Storbritannien.<br />
I Torslanda, väster om Göteborg,<br />
har bygglov lämnats in för en konstruktion<br />
som förhoppningsvis ska uppföras i<br />
Torslandaviken redan tidigt i vår, intill en<br />
redan existerande backsvalekoloni som<br />
häckar i en gammal hög med fint stenkross.<br />
Förhoppningsvis kommer några av<br />
paren i kolonin att byta upp sig från högen<br />
till de konstgjorda bona.<br />
Mats Gothnier och Stefan Hellmin från<br />
länsstyrelsen i Stockholm avslutade med<br />
att berätta om tillståndsgivning och vilket<br />
ansvar myndigheten har för backsvalan.<br />
Här finns en hel del åtgärder som myndigheten<br />
kan besluta om. Niklas Aronsson<br />
8 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
INFORMATION OM VÅRA PRODUKTER FINNS<br />
HOS EXKLUSIVA SWAROVSKIÅTERFÖRSÄLJARE<br />
OCH PÅ WWW.SWAROVSKIOPTIK.COM<br />
BTX<br />
#CLOSER 2<br />
NATURE<br />
Den nya BTX-tubkikaren erbjuder en mycket<br />
naturlig observationsupplevelse där du bättre kan<br />
se vad som händer med båda ögonen – kristallklart in<br />
i minsta detalj – och säkerställer god komfort i många<br />
timmar tack vare ett innovativt pannstöd och vinklad sikt.<br />
Njut av ögonblicken ännu mer – med SWAROVSKI OPTIK.<br />
SEE THE UNSEEN<br />
WWW.SWAROVSKIOPTIK.COM
AKTUELLT<br />
NOTISER<br />
ILLUSTRATION: MATSÅKE BERGSTRÖM<br />
FOTO: WIKIMEDIA COMMONS<br />
MatsÅke Bergströms dalripa som blir dekalfågel.<br />
Dalripa årets fågel <strong>2019</strong><br />
Varje år utser BirdLife Sverige årets fågel, som<br />
också blir avbildad på den dekal som skickas<br />
med i nästa nummer av <strong>Vår</strong> <strong>Fågelvärld</strong>. I år är<br />
det dalripan som uppmärksammas lite extra.<br />
Dalripan förekommer i nästan två tredjedelar<br />
av Sverige, från nordligaste Värmland och<br />
norrut. Utbredningen har tidigare sträckt sig<br />
från Norrlands kustland ända upp i fjällens<br />
videregioner. Den senaste beräkningen av det<br />
totala beståndet (2008) gav 190 000 par. Det<br />
innebär att det under sensommaren, när årets<br />
ungkullar är flygfärdiga, kan finnas mer än en<br />
halv miljon dalripor i landet.<br />
Antalet varierar emellertid kraftigt från år till<br />
år. Är det gott om lämlar och andra smågnagare,<br />
i<strong>nr</strong>iktar sig rovdjur och rovfåglar på dessa,<br />
medan riporna lämnas i fred. Om gnagarpopulationerna<br />
däremot är på låga nivåer, ökar<br />
rovdjurens tryck på riporna.<br />
Men bakom dessa variationer ses också en<br />
tydligt nedåtgående trend. Det totala antalet<br />
dalripor har minskat markant under senare<br />
årtionden, och arten har även försvunnit från<br />
stora delar av Norrlands kusttrakter. Enligt<br />
Svensk Fågeltaxerings beräkningar har den<br />
årliga minskningstakten varit sex procent, vilket<br />
inneburit att det svenska beståndet mer än<br />
halverats de senaste 20 åren.<br />
Orsakerna till denna tillbakagång är inte<br />
kända, men sannolikt har både skogsbruket<br />
och ett ökat jakttryck spelat in. Det kan inte<br />
heller uteslutas att dalripan påverkats negativt<br />
av klimatförändringarna.<br />
Sänkt straff för äggsamlare<br />
Den 65-årige man som fälldes i Gävle tingsrätt<br />
för grovt jakthäleri och dömdes till åtta månaders<br />
fängelse överklagade domen till Hovrätten.<br />
Hovrätten gör nu samma bedömning som<br />
tingsrätten och dömer honom som skyldig till<br />
grovt jakthäleri eftersom han hade ägg i sin<br />
samling som har tagits från fågelbon. Däremot<br />
sänktes straffet till sex månaders fängelse.<br />
65-åringen var även misstänkt för jaktbrott,<br />
men friades från den åtalspunkten eftersom<br />
tidpunkten för brottet inte kunde styrkas.<br />
KEDJAN<br />
Medlemsantalet ökade<br />
Den så kallade kedjan skulle göra så att<br />
landets regionala föreningar blir en del av<br />
den nationella föreningen BirdLife Sverige.<br />
Men arbetet tar tid och är på vissa<br />
håll i landet också ifrågasatt.<br />
– Det som gör en del oroliga är att de tror<br />
att de ska bli mindre självständiga. Det är<br />
en missuppfattning som är svår att komma<br />
tillrätta med. Den nya strukturen bygger<br />
på att regionalföreningarna styr riksföreningen<br />
och inte tvärtom, säger Dennis<br />
Kraft, ledamot i BirdLife Sveriges styrelse.<br />
Han är en de som var med och lade<br />
fram förslaget om att integrera landets 25<br />
regionala föreningar i BirdLife Sverige.<br />
Genom att de regionala föreningarna<br />
också blev en del av den nationella föreningen<br />
skulle medlemsantalet växa både på<br />
regional och nationell nivå – de personer<br />
som tidigare enbart varit medlemmar i<br />
BirdLife Sverige skulle nu också automatiskt<br />
bli medlemmar i den närmaste<br />
regionala föreningen, och vice versa.<br />
STRUKTUREN SOM INNEBÄR att såväl<br />
lokalföreningar som regionalföreningar<br />
ligger under en nationell förening är inte<br />
ovanlig. Såväl Svenska Fotbollförbundet<br />
som Naturskyddsföreningen är uppbyggda<br />
på samma sätt. I BirdLife Sverige har<br />
stadgarna ändrats. På årsmötena är det<br />
representanter från regionalföreningarna<br />
som är med och fattar besluten.<br />
Trots det fortsätter det att finnas en<br />
viss rädsla för att regionalföreningarnas<br />
självständighet ska bli mindre om de<br />
blir en del av kedjan. En av platserna där<br />
denna rädsla finns är Göteborg, där Morgan<br />
Johansson är ordförande i Göteborgs<br />
Ornitologiska Förening. På årsmötet under<br />
våren kommer frågan att tas upp på nytt.<br />
– Det har funnits en debatt i den här<br />
frågan och oenigheter mellan flera medlemmar.<br />
Nio av tio medlemmar struntar<br />
nog i om vi blir en del av kedjan eller inte.<br />
Bland de som satt sig in i frågan finns det<br />
två ganska jämnstora läger. Men de som<br />
är emot är mer högljudda, och rädda för<br />
att BirdLife Sverige ska fatta beslut över<br />
huvudet på oss. Det ser inte jag som någon<br />
risk, säger Morgan Johansson.<br />
ATT SJÄLVSTÄNDIGHETEN SKULLE bli<br />
mindre genom att integreras i BirdLife<br />
Sverige håller ingen av de fem föreningar<br />
som gått igenom processen med om. I<br />
Östergötlands Ornitologiska Förening var<br />
Kjell Carlsson ordförande under de år när<br />
föreningen tog klivet in i kedjan. Idag är<br />
han vice ordförande i BirdLife Sverige och<br />
ser bara positivt på den nya strukturen.<br />
– Som förening blir vi mer enhetliga<br />
och kan visa upp styrka och samhållighet<br />
i de frågor vi driver. Sedan Östergötland<br />
gick med har medlemsantalet i regionalföreningen<br />
ökat, säger han.<br />
Det senaste året har BirdLife Sveriges<br />
medlemsregister bytts ut. Att det tidigare<br />
medlemsregistret strulat tror Dennis Kraft<br />
har varit en av anledningarna till att en del<br />
regionalföreningar har tvekat. Nu hoppas<br />
han att allt fler ska ansluta.<br />
– Inom en period på fem år hoppas jag<br />
att alla är med, säger han.<br />
Josefin Nilsson<br />
10 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
Skalfria solroskärnor – vår bästsäljare!<br />
• Inget skräp på backen<br />
• Populär och räcker länge<br />
• Utan skal – dubbelt så mycket mat<br />
Istället för att frakta skal i onödan (halva vikten)<br />
ser vi till att skalet blir biobränsle!<br />
Grönfnk (Chloris chloris) · Foto Magnus Bergvall<br />
Handla med hjärtat<br />
Ge fåglarna mat som är eko<br />
I vår webbshop får du tillgång till Sveriges största utbud av ekologisk fågelmat. Att<br />
beställa är enkelt och du har dina varor inom 2–3 dagar.<br />
Omtanken för fåglarna uppmuntrar oss att välja produkter som gör gott för jordbruk<br />
och djurliv. Genom att handla hos oss bidrar du till den biologiska mångfalden som<br />
fåglarna behöver för att leva och må bra.<br />
Snabb<br />
leverans<br />
Beställ enkelt på<br />
slattergubben.se<br />
3 Sveriges största utbud<br />
3 Leverans 2–3 dagar<br />
3 Fri frakt från 65 kg<br />
Slåttergubben stödjer<br />
Birdlife Sverige.<br />
Slåttergubbens ekologiska fågelmat: 0738-32 25 59<br />
slattergubben.se
AKTUELLT<br />
NOTISER<br />
FOTO: ANDERS LUNDQUIST<br />
FOTO: TOBIAS BERGER<br />
Smutsgam i Georgien.<br />
Var med och inventera<br />
smutsgam i Georgien<br />
Förra året inventerade en grupp svenskar från<br />
BirdLife Sverige smutsgam i Georgien. Själva<br />
inventeringen genomfördes under ledning av<br />
den georgiska BirdLife-partnern SABUKO –<br />
Society for Nature Conservation.<br />
Kända häckplatser besöktes i Georgien för<br />
att söka den alltmer sällsynta gamen. Arten<br />
har stora problem inom sitt europeiska och<br />
centralasiatiska utbredningsområde.<br />
Tillsammans med georgiska fågelskådare<br />
genomförs i år en liknande inventering. Samarbetet<br />
syftar också till utbyte av tankar och<br />
diskussioner om fågelskådning, fågelskydd<br />
och fågelintresse. Georgierna är duktiga på<br />
fågelskydd och har dessutom sin regerings<br />
öra. Däremot är inte fågelskådning som hobby<br />
utvecklat som i Sverige, utan mycket är knutet<br />
till forskning. Förutsättningarna är olika, men vi<br />
kan lära av varandra – det är BirdLife Internationals<br />
styrka.<br />
Logistiken för resan är bitvis tuff med ett<br />
par nätter i tält och spartanska middagar runt<br />
en öppen eld. För övrigt är det trevliga, enkla<br />
boenden. Tält och sovsäck behövs.<br />
Resan bjuder ett äkta äventyr på platser som<br />
normalt inte besöks av västerländska fågelskådare.<br />
Vi gör ett särskilt nedslag i Kazbegi, mitt<br />
i Kaukasus-bergen. Här finns kaukasisk snöhöna,<br />
kaukasisk orre, lammgam, bergrödstjärt,<br />
rödpannad gulhämpling och stor rosenfink,<br />
förutom fantastiska landskapsscenerier. Vi besöker<br />
också alla sjöar på Samtskhe-Javakheti<br />
Volcanic Plateau. Det är alltså inte bara smutsgamar<br />
i fokus, utan i stort sett ”fri” skådning<br />
med stora möjligheter till fotografering.<br />
Resan genomförs till självkostnadspris<br />
(900 euro) plus flygresa som i fjol låg på mellan<br />
1 500 och 2 000 kronor. Alla måltider ingår<br />
i priset, medan man måste ha egen reseförsäkring.<br />
Resan är på tio dagar, och förläggs<br />
preliminärt 10–20 maj.<br />
Förhandsanmälan sker till alt@birdlife.se.<br />
Har du frågor går det också att ringa på 076–<br />
118 53 53. Antalet deltagare är begränsat till<br />
nio. Först till kvarn gäller!<br />
I <strong>Vår</strong> <strong>Fågelvärld</strong> nummer 5 2018 finns en<br />
utförligare artikel om förra årets resa, och<br />
du finner en reserapport på vår hemsida<br />
(www.birdlife.se).<br />
Brokhål restaurerades under<br />
hösten 2018. Det är en grund<br />
våtmark just norr om Böda<br />
hamn på nordöstra Öland.<br />
Besök gärna området i vår och<br />
glöm inte rapportera eventuella<br />
fynd på Artportalen!<br />
MYLLRANDE VÅTMARKER<br />
Samarbete bakom nya<br />
våtmarker på Öland<br />
I höstas startade våtmarkssatsningen<br />
Ölandsvatten. Bakom denna står Sveriges<br />
Sportfiske- och Fiskevårdsförbund.<br />
Birdlife Sverige stöttar ekonomiskt.<br />
ÖLANDSVATTEN HANDLAR OM att restaurera<br />
våtmarker längs kustmynnande<br />
vattendrag på Öland. Dessa utgör viktiga<br />
lek- och uppväxtmiljöer för fiskar som<br />
gädda och abborre, två arter som minskat<br />
kraftigt längs ostkusten. Genom vattnets<br />
återkomst i landskapet gynnas även en<br />
lång rad fågelarter, amfibier, däggdjur och<br />
vattenlevande insekter.<br />
I ett historiskt perspektiv – innan<br />
utdikningar satte sin prägel på landskapet<br />
– har våtmarkerna spelat en värdefull<br />
roll för människan. Våtmarken och dess<br />
omgivningar utgör en buffert som kan ge<br />
frodigt bete länge även under torrår, och<br />
ökar också den naturliga grundvatteninfiltrationen,<br />
vilket i sin tur minskar risken<br />
för sinande brunnar. Dessutom fångar<br />
våtmarkerna upp näringen i vattnet och<br />
minskar övergödningen.<br />
UNDER HÖSTEN 2018 har det praktiska<br />
arbetet pågått med restaurering av tre<br />
Tobias Berger,<br />
projektledare.<br />
FOTO: PRIVAT<br />
Projektets logotyp (framtagen av konstnären<br />
Peter Nilsson), visar svarttärnor som matar<br />
sina ungar med gädd yngel. Båda dessa arter<br />
har våtmarker som gemensam nämnare för sin<br />
reproduktion, och är en del av den komplexa<br />
näringsväv som länkar samman Östersjön med<br />
sötvattnet, och fiskarna med fåglarna.<br />
våtmarker på nordöstra Öland. Kommande<br />
år fortsätter arbetet med fler våtmarksrestaureringar.<br />
Ölandsvatten är ett<br />
LONA-projekt (statliga pengar till lokala<br />
naturvårdsprojekt) som genom Borgholms<br />
kommun beviljats närmare 5,5 miljoner<br />
kronor av länsstyrelsen i Kalmar fram till<br />
2021. En nära dialog och samverkan med<br />
markägare utgör kärnan i projektet.<br />
Projektet har utöver stödet från Bird<br />
Life fått finansiellt stöd från Sparbanksstiftelsen<br />
Öland, Ölands Vatte<strong>nr</strong>åd (deltar<br />
också i projektets uppföljningsarbete),<br />
Ölands Ornitologiska Förening och Ölands<br />
Sportfiskeklubb. För mer information,<br />
mejla projektledare Tobias Berger på<br />
tobias.berger@sportfiskarna.se.<br />
Tobias Berger<br />
12 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 13
PORTRÄTT<br />
Patrik Olofsson<br />
FOTO: PETRA CARLSSON<br />
16 vår fågelvärld | 1.2016
Över okända hav<br />
I fem år har han följt tärnorna - från sydsvenska<br />
öar och småbåtshamnar och vidare ut över<br />
världshaven. Nu sitter Patrik Olofsson med ett<br />
stort material och nya insikter som ska bli film.<br />
text Petra Carlsson<br />
I<br />
en<br />
mörk biosalong, en sensommardag under<br />
Lilla Filmfestivalen i Båstad, visar filmaren och<br />
författaren Patrik Olofsson för första gången<br />
några sekvenser ur sin kommande dokumentärfilm<br />
för publik.<br />
Han har följt Sveriges tärnor, både i deras<br />
häckningsområden och under den långa flyttningen<br />
till vinterkvarteren på andra sidan jordklotet.<br />
Öppningsscenerna är som fotokonst – tärnor som<br />
kretsar över turkosblå isflak i motljus.<br />
Arbetstiteln är poetisk – Över okända hav, på<br />
vingar buren, följt av den mer informativa undertiteln<br />
– en film om tärnor, flyttfågelforskning och våra<br />
hotade hav.<br />
Som man kan förstå är inte alla<br />
bilder lika vackra. Som de på fåglar<br />
som på boklippan blivit hängande<br />
i plastnät ute på något av<br />
Atlantens fågelberg, eller scenerna<br />
på nykläckta tärnungar som ligger<br />
döda, ihjälsvultna i kolonierna på<br />
Island.<br />
En bieffekt av att under fem år ha följt tärnornas<br />
spännande långflygningar och ha intervjuat flyttfågelforskare<br />
i olika länder, är ett ökat medvetande<br />
om hur fågellivet påverkas av miljöförstöring och<br />
globala förändringar som höjda vattentemperaturer,<br />
ändrade strömförhållanden och islägen. Minskad<br />
tillgång på bytesfisk runt de isländska vattnen har<br />
fått till följd att de flesta av silvertärnornas ungar<br />
svälter ihjäl bara några dagar efter de kläckts.<br />
EFTER ATT HA hört Patrik Olofsson berätta en del<br />
om sina upplevelser av det mångåriga tärnprojektet,<br />
som tagit honom bland annat till Island, Namibia<br />
och Antarktis, ökar nyfikenheten.<br />
Många av de<br />
här filmtillfällena<br />
är en-gång-ilivet-upplevelser.<br />
När vi möts igen, i slutet av oktober, är han mitt<br />
uppe i redigeringsarbetet av dokumentären och en<br />
preliminär slutversion börjar ta form. Planen är att<br />
den ska visas i SVT under nästa år.<br />
I stugan söder om Falkenberg, granne med havet,<br />
sandstranden och de ådrade gnejs- och granatamfibolitklipporna<br />
som slipats runda sedan istiden, ska<br />
fem års filmade förvandlas till en timmes film. Det<br />
låter inte helt enkelt.<br />
– Många av de här filmtillfällena är en-gång-ilivet-upplevelser.<br />
Du har lagt ner extremt mycket<br />
förarbete och så kommer själva filmsituationen: Det<br />
är perfekt väder, perfekt ljus. Då tänker jag inte ”Om<br />
jag filmar för mycket nu så kommer det att bli jättejobbigt<br />
att redigera”. Det är bara<br />
att köra och sen får det bli ett senare<br />
problem att välja bland allt material.<br />
Vilket det ju är, säger Patrik med ett<br />
stort skratt.<br />
TÄRNOR VAR INTE något nyväckt<br />
intresse när han gick in i projektet.<br />
Han har jobbat med tärnor i 30 år och följt samtliga<br />
sex tärnarter som årligen häckar i Sverige i olika<br />
ringmärknings- och fågelskyddsarbeten.<br />
Patrik Olofsson ingår som fältarbetare i en<br />
tärngrupp som leds av Thomas Alerstam, professor<br />
Emeritus i Evolutionär ekologi vid Lunds universitet,<br />
en av våra främsta flyttfågelforskare; samt<br />
forskarna Roine Strandberg och Johanna Grö<strong>nr</strong>oos,<br />
Högskolan i Kristianstad.<br />
Det tre forskarna ligger bakom tärnprojektets<br />
första vetenskapliga artikel, om silvertärnornas<br />
fantastiska flyttning, som kommer att publiceras<br />
nästa år.<br />
För att kunna kartlägga tärnornas flyttvägar har<br />
PATRIK OLOFSSON<br />
Ålder: 50.<br />
Bor: Långasand, söder om<br />
Falkenberg.<br />
Familj: Sonen Erik 7 år.<br />
Gör: Fotograf, filmare och<br />
författare. Gör även en del<br />
inventeringsuppdrag, senast<br />
”Fältpiplärkan i Skåne<br />
och Halland”.<br />
Det visste du inte: Gillar<br />
längdskidåkning. Brukar<br />
bli Vasaloppet varje år och<br />
ibland även något långlopp<br />
i Alperna.<br />
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 15
PORTRÄTT<br />
Patrik Olofsson<br />
Patrik Olofsson i Antarktis.<br />
FOTO: PRIVAT<br />
– En fisktärna som var en av få fåglar som fått<br />
logger då den var nyss flygfärdig ungfågel i Krankesjön,<br />
hittades död utanför Kapstaden i Sydafrika.<br />
Trots att det var fem år sedan fågeln försågs med<br />
logger var datan intakt och vi fick för första gången<br />
inblick i vad en fisktärna gör under sina första<br />
levnadsår, då den inte återvänder till Sverige för att<br />
häcka.<br />
Förutom att filma har Patrik jobbat mycket i fält<br />
med att lokaliserat fåglarna och plocka av ljusloggarna.<br />
MINA FAVORITER<br />
◗ Fåglar: ”Svarttärnan. Har studerat tärnorna i Skåne sedan 1992 så det är något extra att<br />
varje år möta dem över näckrosmattor och gungflyn. Med tärnprojektet har vi nu även fått<br />
mer information om svarttärnornas övervintring. Är uppväxt i Åhus med stora sommarstugeområden<br />
och vidsträckta tallskogar så även rödstjärten är en favorit.<br />
◗ Fågellokal: ”Skärgårdsmiljöer och våtmarker.”<br />
◗ Bästa skådning: ”Jag tillbringar en stor del av min arbetstid i gömsle och att få uppleva<br />
det ostörda fågellivet på nära håll, ibland flera dagar i sträck, slår det mesta. ”<br />
Jag<br />
började<br />
göra mina<br />
första filmer<br />
parallellt med<br />
studierna, så<br />
jag har aldrig<br />
haft något<br />
”riktigt” jobb.<br />
forskarna använt sig av så kallade ljusloggar (ljuspositionsmätare)<br />
som registrerar dagens längd, och<br />
med hjälp av tidsförskjutningen får man en position<br />
som visar var i världen fågeln befunnit sig. Fåglarna<br />
måste återfångas och loggen tas av för att tanka ur<br />
informationen.<br />
De har jobbat med tekniken i tio år nu, berättar<br />
Patrik som varit med och försett tärnorna med de<br />
små apparaterna, som bara väger runt ett gram och<br />
som fästs på fågeln med en bensele eller med en<br />
ring på ena benet.<br />
– Det har varit helt fantastiskt att varje år få<br />
en ny pusselbit till tärnornas fascinerande resor.<br />
Förutom flyttvägar, rastområden och övervintringsområden<br />
för våra silvertärnor och fisktärnor har vi<br />
nu även för första gången fått reda på var våra svarttärnor<br />
håller hus på vintern.<br />
Även den kentska tärnans flyttning har studerats<br />
och ifjol fick de för första gången även information<br />
om våra småtärnors flyttning.<br />
I vintras hade tärngruppen extra tur och fick lite<br />
bonusinformation, berättar Patrik.<br />
MYCKET AV DET här arbetet har skett i hans ”hemmamarker”,<br />
dit han räknar Kristianstads vatte<strong>nr</strong>ike<br />
med de artrika våtmarkerna längs Helge å och den<br />
lilla skärgården utanför kusten i uppväxtens Åhus.<br />
Även om han har västkustens klippiga uddar och<br />
småöar precis utanför stugknuten här i Långasand,<br />
där han bott i sju år, är det oftast till östkusten han<br />
beger sig när han ska fotografera eller filma.<br />
Patrik Olofssons dokumentär Vingar över Vatte<strong>nr</strong>iket,<br />
som sändes i SVT 2004, blev det stora<br />
genombrottet. Men fågelintresset började långt<br />
tidigare. Redan i tioårsåldern började Patrik och<br />
en kamrat bege sig ut på cykelturer runt Åhus med<br />
matsäck, kikare och en fågelbok de fått låna av sin<br />
lärare. Naturskyddsområdet Äspet, med revlar och<br />
fågeltorn, blev ett återkommande mål.<br />
I gymnasieåldern började han fotografera och<br />
dokumentera det han upplevde och efter studenten<br />
reste han mycket, vilket ledde till att han började<br />
hålla föredrag om natur- och reseskildringar. En<br />
dröm väcktes om att kunna livnära sig på detta, men<br />
för säkerhets skull utbildade Patrik sig till gymnasielärare,<br />
något han aldrig jobbat som.<br />
– Jag började göra mina första filmer parallellt<br />
med studierna, så jag har aldrig haft något ”riktigt”<br />
jobb.<br />
Under åren har det blivit böcker om såväl Vatte<strong>nr</strong>iket<br />
som om kroknäbbar och ugglor, liksom ett<br />
flertal filmer för SVT.<br />
Fascinationen för fåglarna är den stora variationen<br />
och att det finns så mycket nytt att upptäcka.<br />
– Vi visste ju exempelvis att silvertärnorna rör<br />
sig över stora ytor, men när man väl ser grafiken<br />
över deras årliga flyttning kan man inte låta bli att<br />
häpna.<br />
De flesta av våra silvertärnor flyger inte närmaste<br />
vägen till Antarktis. På vägen dit gör de ofta<br />
stop over i Australien och Nya Zeeland.<br />
– Vi har dock en tärna som gjort en ännu längre<br />
resa. Hur den färden ser ut får ni se när filmen är<br />
klar. Det finns mycket som tyder på att denna skånska<br />
silvertärna gör den längsta flyttning som någon<br />
levande varelse gjort, säger Patrik och ser hemlighetsfull<br />
ut.<br />
16 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
Facebook “f” Logo CMYK / .eps Facebook “f” Logo CMYK / .eps<br />
Nu med Velbon<br />
Ultrastick Super 8<br />
utan kostnad!<br />
Värde 749:-<br />
PERFEKT PÅ RESAN<br />
CELESTRON Hummingbird Micro ED tubkikare är en kompakt<br />
tubkikare som passar lika bra på resan som på söndagspromenaden.<br />
Vikten och formatet gör att den alltid kan vara<br />
med i fickan eller handbagaget. Hummingbirds förstoringsgrad<br />
gör att den också förtjänstfullt ersätter en handkikare.<br />
Tub och handkikare i ett alltså, med en vikt så låg<br />
som enbart en handkikare.<br />
CELESTRON NexYZ<br />
är marknadens mest<br />
allsidiga digiscopingadapter!<br />
Den passar till<br />
tubkikare, handkikare,<br />
stjärnkikare, mikroskop<br />
samt i stort sett till alla<br />
mobiltelefoner.<br />
Ca. pris: 799:-<br />
Ca. pris: 5.499:-<br />
Komplettera gärna med CELESTRON NEXYZ så<br />
kan du fotografera eller filma dina upplevelser!<br />
www.focusnordic.se<br />
FocusNordic
FORSKNING Fåglarnas släktskap, del 3<br />
Taxonomi<br />
& systematik<br />
Det här är Per Alströms tredje och avslutande<br />
artikel om artbegreppet och fåglarnas systematik.<br />
Den första delen publicerades i <strong>Vår</strong><br />
<strong>Fågelvärld</strong> nummer 4 2018 och den andra i nummer<br />
6 2018.<br />
text Per Alström<br />
Det finns flera olika världslistor i<br />
tryckt eller digital form (se sid.<br />
19). Åtminstone ett par av dessa<br />
har expertkommittéer knutna till<br />
sig för att bistå med uppdateringar i ljuset<br />
av ny kunskap. BirdLife Sverige (före detta<br />
Sveriges Ornitologiska Förening) förvaltar<br />
en lista över alla arter i Västpalearktis<br />
(birdlife.se/tk/vastpalearktislistan-ver-<br />
4-vp-4/vastpalearktislistan-i-webbformat)<br />
som är fastställd av föreningens taxonomiska<br />
kommitté.<br />
Tidigare publicerat i Fauna och Flora<br />
Längre versioner med faktarutor, ordförklaringar<br />
och referenser av Per Alströms<br />
tre artiklar i <strong>Vår</strong> <strong>Fågelvärld</strong> har publicerats<br />
i tidskriften Fauna och Flora 4/2014<br />
och 1/2015, och en sammanslagen<br />
version av artiklarna finns på webben på<br />
följande adress: goo.gl/zD7CQn<br />
Vilken taxonomisk lista man väljer att<br />
följa för egen del handlar i realiteten mest<br />
om tycke och smak. Alla listor är i första<br />
hand kompilat och tolkningar av publicerade<br />
artiklar, vilka baseras på listförfattarnas<br />
val av artbegrepp, som ofta inte är<br />
explicit uttryckt. Även i de fall där författarna<br />
säger sig följa ett visst artbegrepp är<br />
detta aldrig särskilt konsekvent genomfört.<br />
Det hittills mest seriösa försöket att<br />
tillämpa artkriterier på ett stringent sätt<br />
har nyligen publicerats i en lista över alla<br />
världens fåglar (del Hoyo & Collar 2014,<br />
2016). Denna lista bygger delvis på de<br />
kriterier som utarbetats av Tobias m.fl.<br />
(2010), som nämnts i tidigare artikel. Dock<br />
har på grund av tidsbrist bara en mindre<br />
del av arterna bedömts enligt dessa kriterier.<br />
Glädjande nog har företrädare för de<br />
stora världslistorna nyligen (augusti 2018)<br />
kommit överens om att enas om en lista.<br />
Detta kommer dock sannolikt att ta ett tag,<br />
Kornsparv placerades tidigare i det monotypiska<br />
släktet Miliaria på grund av morfologiska<br />
karaktärer. DNA-analyser har emellertid visat att<br />
den hör hemma släktet Emberiza.<br />
men måste ses som ett viktigt framsteg.<br />
Undertecknad deltar i detta arbete.<br />
KLASSIFICERING PÅ HÖGRE NIVÅER<br />
Tidigare baserade man klassificeringar på<br />
yttre likhet: arter som liknade varandra<br />
ansågs vara närbesläktade och placerades i<br />
samma släkte, familj, et cetera.<br />
En ny tideräkning inleddes i och med<br />
att det blev allmänt accepterat att de enda<br />
egenskaper som var informativa beträffande<br />
fylogenin var sådana som var unika<br />
för två eller flera arter, och det som en<br />
följd av att de nedärvts från den närmaste<br />
gemensamme förfadern – så kallade synapomorfa<br />
egenskaper (se Figur 1 i <strong>Vår</strong><br />
<strong>Fågelvärld</strong> 4/18). I samband med att DNAanalyser<br />
gjorde entré på scenen startade<br />
18 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
FOTO: MIKAEL ARINDER/SKANSKABILDER.SE<br />
NÅGRA OLIKA<br />
VÄRLDSLISTOR<br />
Det finns flera olika listor över världens<br />
fågelarter. De skiljer sig beträffande taxonomi<br />
och antalet arter. Vilken man föredrar handlar<br />
mest om tycke och smak.<br />
◗ Gill, F. & Donsker, D. IOC World Bird<br />
List. Denna lista finns endast på nätet<br />
(www.worldbirdnames.org). Version 8.2<br />
(aktuell i jan <strong>2019</strong>) omfattar 10 711 nu<br />
levande arter och 158 arter som dött ut under<br />
”modern” tid. Den uppdateras löpande, delvis<br />
med hjälp av en internationell expertkommitté<br />
(i vilken författaren, Per Alström, ingår).<br />
◗ Dickinson, E.C. & Remsen, J.V., Jr. The<br />
Howard and Moore Complete Checklist of<br />
the Birds of the World. 4:e uppl. 2013. Vol.<br />
1. Non-passerines. 2014. Vol. 2. Passerines.<br />
Aves Press, Eastbourne. Denna lista omfattar<br />
totalt 10 135 arter. Finns att ladda hem här:<br />
www.howardandmoore.org.<br />
◗ del Hoyo, J. & Collar, N.J. 2014. HBW and<br />
BirdLife International Illustrated Checklist of<br />
the Birds of the World. Volume 1. Non-passerines.<br />
Lynx Edicions, Barcelona. Listan uppdateras<br />
löpande på nätet (www.hbw.com).<br />
◗ del Hoyo, J. & Collar, N.J. 2016. HBW and<br />
BirdLife International Illustrated Checklist of<br />
the Birds of the World. Volume 2. Passerines.<br />
Lynx Edicions, Barcelona. Listan uppdateras<br />
löpande på nätet (www.hbw.com).<br />
◗ Clements, J. 2007. The Clements Checklist<br />
of Birds of the World. Cornell University<br />
Press. En uppdaterad version (2018) är<br />
tillgänglig via internet (www.birds.cornell.<br />
edu/clementschecklist/august2018). Denna<br />
omfattar 10 585 arter.<br />
en veritabel revolution, som i vissa avseenden<br />
ritade om fåglarnas släktträd högst<br />
avsevärt, men som även bekräftade många<br />
av de tidigare resultaten. Eftersom modern<br />
klassificering endast godtar monofyletiska<br />
grupper, det vill säga sådana vars arter har<br />
en gemensam förfader som de inte delar<br />
med arter utanför denna grupp (Figur 1<br />
i <strong>Vår</strong> <strong>Fågelvärld</strong> 4/18), har dessa DNAstudier<br />
resulterat i en mängd taxonomiska<br />
förändringar. Exempelvis placeras numera<br />
jungfrutranan i släktet Grus och inte, som<br />
tidigare, i det monotypiska Anthropoides,<br />
eftersom den enligt genetiska studier<br />
inte skiljer ut sig från övriga tranor, och<br />
fjällugglan har flyttats från det monotypiska<br />
släktet Nyctea till samma släkte som<br />
berguv, Bubo, eftersom den fylogenetiskt<br />
är insprängd bland andra Bubo-arter.<br />
Ett annat fall gäller de fem monotypiska<br />
vadarsläktena Limicola (myrsnäppa),<br />
Tryngites (prärielöpare), Philomachus<br />
(brushane), Eurynorhynchus (skedsnäppa)<br />
och Aphriza (bränningssnäppa), som alla<br />
i en fylogenetisk analys var inbäddade i<br />
släktet Calidris, vilket föranledde sammanslagning<br />
(”lumpning”) av alla dessa<br />
med Calidris. Vidare har det visats att<br />
den vitvingade lärkan Melanocorypha<br />
leucoptera är närmare släkt med arterna i<br />
släktet Alauda (till exempel sånglärka A.<br />
arvensis) än med släktet Melanocorypha<br />
(till exempel kalanderlärka M. calandra),<br />
varför den föreslogs flyttas till släktet<br />
Alauda. I samma studie framkom även<br />
att korttålärka Calandrella brachydactyla<br />
och dvärglärka C. rufescens inte är nära<br />
besläktade (utan att den förra är närmare<br />
släkt med berglärka Eremophila alpestris!),<br />
varför dvärglärkan rekommenderades<br />
placeras i det återupprättade släktet<br />
Alaudala. Ett annat fall rör kornsparven,<br />
som tidigare placerades i det monotypiska<br />
släktet Miliaria, skild från andra<br />
fältsparvar (Emberiza) på grund av storlek<br />
(inklusive könsdimorfism i storlek), näbbform,<br />
ruggningsmönster och beteende,<br />
men som enligt DNA-analyser sitter ”mitt<br />
i Emberiza-trädet”, och följaktligen bör<br />
tillhöra det släktet.<br />
Namnbyten som orsakas av att arter byter<br />
släkte leder tveklöst till en viss förvirring<br />
och frustration. En person som är van<br />
vid att fjällugglan heter Nyctea scandiaca<br />
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 19
FORSKNING Fåglarnas släktskap, del 3<br />
Ett annat numera<br />
väldokumenterat<br />
exempel är att falkar är<br />
närmre släkt med tätttingar<br />
och papegojor än<br />
med övriga dagrovfåglar.<br />
Med andra ord är pilgrimsfalken<br />
närmare släkt<br />
med domherren än med<br />
duvhöken!<br />
blir naturligtvis brydd av att konfronteras<br />
med namnet Bubo scandiacus. I detta fall<br />
har inte bara släktet ändrats utan även<br />
ändelsen på artepitetet, vilket ytterligare<br />
ökar språkförbistringen (se Faktaruta – att<br />
beskriva nya arter och nomenklaturregler<br />
på sidan 24). Och man kan lätt få för sig att<br />
taxonomerna fått fnatt när det gäller Iduna<br />
caligata, som tidigare hette Hippolais caligata<br />
och som dessutom bytt svenska namn<br />
flera gånger, först från liten gulsångare till<br />
mindre härmsångare, sedan till gråsångare<br />
och slutligen (?) till stäppsångare! Dessutom<br />
har den delats upp i två arter, i och<br />
med att underarten rama brutits ut och<br />
givits artstatus. Om de vetenskapliga namnen<br />
ska spegla släktskap, enligt den binära<br />
nomenklatur med ett släktnamn och ett<br />
artepitet som Linné införde, så är namnförändringar<br />
av detta slag tyvärr oundvikliga<br />
resultat av att släktträd ritas om. Ett<br />
alternativt system utan ranger (släkten, familjer,<br />
ordningar, et cetera) i enlighet med<br />
den så kallade fylokoden (PhyloCode), har<br />
föreslagits men ännu inte implementerats<br />
(www.ohio.edu/phylocode). En fördel<br />
med detta system är att så länge inte en art<br />
delas upp i två eller flera arter ändras inte<br />
namnet som följd av ny kunskap om dess<br />
släktskapsförhållanden.<br />
FOTO: NIKLAS ARONSSON<br />
DET FINNS FLERA anledningar till varför<br />
likheter i yttre och i<strong>nr</strong>e egenskaper, såsom<br />
fjäderdräktsmönster och anatomiska<br />
detaljer, kan vara missvisande beträffande<br />
fylogenin. En viktig anledning är att arter<br />
som inte är nära släkt kan uppvisa likheter<br />
på grund av att de lever i likartade miljöer<br />
och/eller äter liknande föda. Detta kallas<br />
konvergent eller parallell evolution. Exempelvis<br />
ansåg man tidigare att lommar och<br />
doppingar liksom flamingor och storkar<br />
var nära släkt med varandra baserat på<br />
generella likheter i struktur, men samstämmiga<br />
DNA-studier har visat att dessa<br />
antaganden är helt fel, och att istället<br />
doppingar och flamingor är varandras<br />
närmaste släktingar!<br />
Dessa genetiska analyser har fått stöd<br />
av förnyade morfologiska studier. Ett annat<br />
numera väldokumenterat exempel är<br />
att falkar är närmare släkt med tättingar<br />
och papegojor än med övriga dagrovfåglar.<br />
Med andra ord är pilgrimsfalken närmare<br />
släkt med domherren än med duvhöken!<br />
Här har falkarnas och de övriga dagrovfåglarnas<br />
gemensamma livsstil uppenbarligen<br />
fått dem att utveckla många yttre<br />
likheter. Detta är måhända något mindre<br />
chockerande om man betänker att de olika<br />
arterna i törnskatesläktet (Lanius), som<br />
ju delvis livnär sig på andra ryggradsdjur,<br />
närmar sig falkar i framför allt näbbform.<br />
Vem vet, kanske kommer törnskator med<br />
tiden att utvecklas till att bli ännu mer<br />
”rovfågelslika” än vad de är idag. Något<br />
mindre uppseendeväckande, men likafullt<br />
fascinerande, är att många av de olika<br />
grupper av sångare som tidigare klassificerades<br />
i familjen Sylviidae representerar<br />
vitt skilda utvecklingslinjer, som grupperades<br />
ihop eftersom de har likheter<br />
som utvecklats genom deras liknande<br />
levnadsförhållanden, i synnerhet föda. Exempelvis<br />
sitter släktena Phylloscopus (till<br />
exempel lövsångare), Acrocephalus (till exempel<br />
rörsångare), Locustella (till exempel<br />
gräshoppsångare), Cettia (i Europa endast<br />
cettisångare), Cisticola (i Europa endast<br />
grässångare) och Sylvia (till exempel ärtsångare)<br />
på spridda grenar i ett släktträd<br />
som även omfattar bland annat fnittertrastar,<br />
glasögonfåglar, stjärtmesar, bulbyler,<br />
svalor och lärkor (sammanfattat i Alström<br />
m.fl. 2013).<br />
Varfågeln är en tätting med levnadsvanor som starkt påminner om hökartade rovfåglars.<br />
MORFOLOGI KAN VILSELEDA<br />
I många fall ger DNA-analyser vid handen<br />
att en viss art eller grupp av arter har<br />
divergerat så kraftigt i utseende (ofta även<br />
i beteende och ekologi) från sina närmaste<br />
släktingar att de verkliga släktskapsförhållandena<br />
förbisetts, som i de ovan nämnda<br />
fallen med doppingar och flamingor,<br />
falkar och tättingar, de fem vadararterna,<br />
fjälluggla med flera. Skäggmesen ansågs<br />
20 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
FOTO: JOHN LARSEN<br />
Duvhök.<br />
FOTO: JOHN LARSEN<br />
FOTO: THOMAS LUNDQUIST/N<br />
Pilgrimsfalk.<br />
Domherre.<br />
Pilgrimsfalken och domherren är närmare släkt med varandra än vad pilgrimsfalken och duvhöken är, vilket kanske kan förvåna en del. Egentligen borde falkar<br />
återfinnas längre bak i fågelböckerna, om man genom uppställningen vill avspegla släktskap, och inte intill hökartade rovfåglar så som vanligen är fallet.<br />
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 21
FORSKNING Fåglarnas släktskap, del 3<br />
FOTO: JOHN LARSEN<br />
tidigare vara nära släkt med de asiatiska<br />
papegojnäbbarna (till exempel släktet<br />
Paradoxornis), eftersom den liknar dessa<br />
och har ett likartat levnadssätt. Men<br />
enligt samstämmiga DNA-analyser är dess<br />
närmaste släktingar istället lärkor, och<br />
papegojnäbbarna har enligt samma källor<br />
befunnits vara nära besläktade med ”våra”<br />
Sylvia-sångare. I detta fall föranleder<br />
emellertid den nya insikten ingen ändring<br />
av släktnamnet, eftersom skäggmesen inte<br />
sitter på en gren inuti lärkornas släktträd<br />
utan är deras närmaste nu levande<br />
släkting.<br />
GÅR DNA-STUDIERNA ATT LITA PÅ?<br />
En relevant fråga att ställa sig när DNAanalyser<br />
kullkastar tidigare sanningar<br />
om släktskapsförhållanden är om dessa<br />
studier är tillförlitliga. Detta är inte alltid<br />
så lätt att svara på, och det finns många<br />
tänkbara felkällor.<br />
Det är viktigt att inse att alla fylogenetiska<br />
träd är hypoteser, och man bör därför<br />
betrakta alla nya resultat med en sund<br />
skepsis tills de har bekräftats av oberoende<br />
analyser. Studier som endast baseras på en<br />
gen eller enbart mitokondriella gener ska<br />
aldrig accepteras som en sanning.<br />
Generellt sett gäller att ju fler oberoende<br />
gener som analyseras desto större är<br />
sannolikheten att man lyckas rekonstruera<br />
det korrekta släktträdet. Dock kan det<br />
hända att vissa grenar i ett träd förblir<br />
oklart förankrade oavsett hur mycket<br />
data som analyserats. Exempelvis är vissa<br />
släktskapsförhållanden oklara till och<br />
med i den mest gedigna studien av olika<br />
fågelordningar, som baseras på nära 42<br />
miljoner baspar från 48 arter representerande<br />
34 fågelordningar, vilket är mellan<br />
75 och 8 000 gånger fler baspar än i de<br />
tidigare mest omfattande fågelstudierna.<br />
Exempelvis finns i detta släktträd en<br />
grupp som omfattar trappar, turakoer och<br />
gökar, men det är osäkert vilka två av dessa<br />
som är närmast släkt med varandra.<br />
I många fall har uppseendeväckande<br />
resultat från genetiska studier fått stöd av<br />
förnyade morfologiska studier, som exempelvis<br />
när det gäller släktskapet mellan<br />
doppingar och flamingor.<br />
Skäggmesens närmaste släktingar är lärkorna och inte papegojnäbbar som man trodde tidigare.<br />
GODTYCKLIGA INDELNINGAR<br />
De olika högre kategorierna, såsom släkte,<br />
familj, ordning et cetera, saknar defi-<br />
22 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
nitioner, bortsett från den hierarkiska<br />
ordningen mellan dem. Med andra ord är<br />
dessa kategorier, eller ranger som de också<br />
betecknas, helt godtyckligt avgränsade och<br />
utgör inte på något vis jämförbara enheter.<br />
Både släkten och familjer kan omfatta<br />
en art (monotypiskt släkte respektive monotypisk<br />
familj) eller hundratals arter, och<br />
ett taxon som av vissa författare betraktas<br />
som en familj kan av andra klassificeras<br />
som en överfamilj eller till och med ännu<br />
högre rang. Oftast grupperas arter i släkten<br />
baserat på allmän likhet, även om ett<br />
huvudkriterium numera är att alla taxonomiska<br />
grupper skall vara monofyletiska<br />
(eller innehålla en art).<br />
Eftersom det inte finns några allmänt<br />
vedertagna objektiva kriterier för avgränsning<br />
av taxonomiska grupper, finns ett<br />
stort utrymme för personliga tolkningar<br />
efter tycke och smak – vilket är huvudanledningen<br />
till att klassificeringen varierar<br />
så mycket mellan olika källor och är så<br />
instabil. Somliga taxonomer föredrar<br />
stora släkten (oftast av praktiska skäl – det<br />
är lättare att minnas ett fåtal namn än<br />
många), medan andra har en förkärlek för<br />
små släkten, som ger mer information om<br />
släktskapsförhållanden.<br />
Med andra ord kan en författare klassificera<br />
en viss grupp som ett släkte, medan<br />
en annan författare delar in samma grupp i<br />
flera olika släkten. De flesta taxonomer baserar<br />
klassificeringar enbart på släktskap,<br />
oavsett variationen i utseende inom dessa<br />
grupper, medan andra föredrar att placera<br />
arter med avvikande utseende i egna<br />
släkten (fjälluggla, brushane med flera har<br />
tidigare nämnts som exempel på detta).<br />
Inget av dessa tillvägagångssätt är<br />
rätt eller fel, och ingen av preferenserna<br />
kan objektivt anses vara bättre än någon<br />
annan – under förutsättning att man inte<br />
skapar släkten som inte är monofyletiska.<br />
Metoder som bygger på standardiseringar<br />
baserade på en tidsskala har föreslagits,<br />
men de har inte slagit igenom än.<br />
Som ett exempel placerades tidigare<br />
alla mesar i släktet Parus, medan de<br />
svenska arterna nu delas in i Periparus<br />
(svartmes), Lophophanes (tofsmes), Poecile<br />
(entita, talltita och lappmes), Cyanistes<br />
(blåmes och den tillfälligt observerade<br />
azurmesen) och Parus (talgoxe). Detta<br />
baseras på äldre analyser med hjälp av<br />
DNA-DNA hybridisering, respektive mitokondriellt<br />
DNA och en nyligen publicerad<br />
studie omfattande samtliga världens arter<br />
baserad på flera gener (se Figur 4).<br />
Uppsplittringen av Parus i flera släkten<br />
syftar i första hand till att spegla fylogenin<br />
i namngivningen men tar även hänsyn till<br />
arternas utseende. Som framgår av Figur<br />
4 finns det många alternativa möjligheter<br />
att klassificera dessa arter på, så länge man<br />
följer grundprincipen att bara namnge<br />
monofyletiska grupper.<br />
Ett annat exempel rör måsar och trutar,<br />
som alla tidigare fördes till släktet Larus,<br />
med undantag för några arter vilka betraktades<br />
som avvikande och därför begåvades<br />
med egna släkten, såsom rosenmås Rhodostethia<br />
rosea, ismås Pagophila eburnea,<br />
tärnmås Xema sabini och tretåig mås Rissa<br />
tridactyla.<br />
Den officiella svenska artlistan delar<br />
ILLUSTRATION: PER ALSTRÖM, EFTER JOHANSSON M.FL. (2013)<br />
Figur 4. Släktträdet för familjen Paridae (mesar). Höjden på varje triangel motsvarar antalet analyserade<br />
arter i varje grupp (det exakta antalet är angivet), medan längden på trianglarna anger den genetiska<br />
variationen inom gruppen. Som synes finns flera olika sätt som de olika grupperna skulle kunna<br />
namnges, till exempel en sammanslagning av Parus och Pseudopodoces eller av Parus, Pseudopodoces<br />
och Machlolophus (i båda fallen med släktnamnet Parus som giltigt namn på grund av att det är det<br />
äldsta av dessa namn).<br />
numera upp släktet Larus i ytterligare<br />
två släkten: Hydrocoloeus (dvärgmås) och<br />
Chroicocephalus (skrattmås och långnäbbad<br />
mås av de europeiska arterna). Detta<br />
grundar sig på en studie av mitokondriellt<br />
DNA från samtliga världens måsar och<br />
trutar, som föreslog ytterligare uppsplittring<br />
av Larus i Ichthyaetus (svarthuvad<br />
trut, rödnäbbad trut och svarthuvad mås<br />
av de europeiska arterna) och Leucophaeus<br />
(de i Europa sällsynta gästerna sotvingad<br />
mås och präriemås) samt, på grund av prioritetsregeln<br />
(se Faktaruta – att beskriva<br />
nya arter och nomenklaturregler nedan),<br />
en sammanslagning av Rhodostethia och<br />
Hydrocoloeus. Den kraftiga uppdelningen<br />
av Larus grundade sig i att författarna ville<br />
spegla släktskapsförhållandena genom att<br />
ge olika namn på samtliga ”väldefinierade”<br />
monofyletiska grupper i trädet. Såsom<br />
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 23
FORSKNING Fåglarnas släktskap, del 3<br />
ILLUSTRATION: JAN-ÅKE WINQVIST<br />
Fig. 5. Fylogenetiskt träd (kladogram) som visar<br />
släktskapet mellan högre taxa bland fåglarna. Vid<br />
varje förgrening (nod) kan man vrida grenarna<br />
utan att göra våld på gruppernas inbördes släktskap.<br />
Varje gren utgörs av en monofyletisk grupp.<br />
ovan påpekats bör man inte dra några<br />
säkra slutsatser baserade på studier av<br />
enstaka gener, varför den föreslagna uppdelningen<br />
kan betraktas som förhastad.<br />
Alla linjära taxonomier, det vill säga<br />
listor över arter, försöker spegla någon<br />
form av släktskapsförhållanden. Äldre<br />
listor över europeiska fåglar brukade börja<br />
med lommar och doppingar och sluta med<br />
kråkfåglar eller finkfåglar och fältsparvar.<br />
Nyare böcker inleder oftare med andfåglar,<br />
följda av hönsfåglar. Det finns emellertid<br />
ett ”oändligt” antal olika sätt på vilket<br />
ett fylogenetiskt träd kan presenteras i<br />
listform, och det är en av anledningarna<br />
till att presentationsordningen varierar så<br />
mycket mellan olika källor.<br />
Ett enkelt exempel (se Figur 5): De nu<br />
levande fåglarna (Neornithes) delas in i<br />
två huvudgrupper, Paleognathae (”strutsfåglar”,<br />
stubbstjärthöns och kivifåglar) och<br />
Neognathae (övriga). Inom Neognathae<br />
finns två undergrupper, Galloanseres (eller<br />
Galloanserae – namngivningen varierar)<br />
och Neoaves. Galloanseres omfattar de två<br />
kladerna Anseriformes (andfåglar) och<br />
Galliformes (hönsfåglar med flera), medan<br />
Neoaves omfattar alla de övriga.<br />
Eftersom Paleognathae och Neognathae<br />
är ”systrar” är det egalt vilken av dessa<br />
båda grupper som redovisas först. Detsamma<br />
gäller Galloanserae och Neoaves. Inom<br />
Galloanserae är det egalt om man väljer att<br />
presentera Anseriformes eller Galliformes<br />
först, eftersom de också är ”systrar” och<br />
FAKTARUTA<br />
ATT BESKRIVA NYA ARTER OCH NOMENKLATURREGLER<br />
Att beskriva en för vetenskapen ny art är en komplicerad och tidsödande process. Först gäller det<br />
att försäkra sig om att den inte redan är namngiven för länge sedan, eller att namnet inte publicerats<br />
i någon svårtillgänglig tidskrift. Följaktligen måste ett stort antal publikationer genomsökas.<br />
Ibland räcker det att läsa ursprungliga beskrivningar av namngivna arter för att avgöra om den potentiella<br />
nya arten är identisk med någon sådan. Men många gånger måste man studera så kallade<br />
typexemplar, det vill säga utvalda museiexemplar som fungerar som en referens för artnamnet.<br />
Om inget tyder på att arten redan är beskriven får forskaren mynta ett vetenskapligt namn.<br />
Namngivningen måste emellertid följa internationellt överenskomna regler i enlighet med den<br />
”internationella zoologiska koden” (International Code of Zoological Nomenclature, ICZN 1999).<br />
För nya arter krävs bland annat en detaljerad beskrivning, uppgifter om var och när typexemplaret<br />
eller typexemplaren är insamlade och var de är deponerade, samt publicering i en vetenskaplig<br />
tidskrift (elektronisk publicering är numera accepterat med vissa restriktioner).<br />
Det händer att en och samma art av misstag begåvas med olika namn, så kallade synonymnamn,<br />
oftast därför att olika forskare inte är medvetna om varandras upptäckter. Då gäller att det först<br />
publicerade namnet har prioritet (förutsatt att det föreslagits i enlighet med ICZN:s regler), vilket<br />
innebär att det blir det giltiga namnet för arten.<br />
Det kan också visa sig att olika arter råkar få samma namn, så kallade homonymer. Återigen<br />
har det först beskrivna namnet företräde. Den ”zoologiska koden” reglerar namngivningen för alla<br />
taxonomiska kategorier upp till och med överfamilj.<br />
Det finns ingen internationell kommitté som avgör om en ny art är acceptabel eller inte. I första<br />
hand är det upp till tidskriften som artikeln om den nya arten publiceras i att avgöra om forskningen<br />
verkar trovärdig och namngivningen följer reglerna, och i andra hand får tiden utvisa om den nya<br />
arten blir allmänt accepterad eller inte.<br />
FOTO: NIKLAS ARONSSON<br />
Vitkindad honungsfågel hör till Neognathae.<br />
därför ”jämbördiga” (systertaxa är per<br />
definition lika gamla, även om åldrarna<br />
hos de nu levande arterna i två systerlinjer<br />
kan skilja sig). Inom alla dessa grupper har<br />
man samma variationsmöjligheter.<br />
Om man tänker på ett fylogenetiskt<br />
träd som en mobilskulptur, där alla grenar<br />
kan snurras runt noden som utgör den<br />
hypotetiska förfadern (se Figur 5), förstår<br />
man att det finns otaliga möjligheter att<br />
variera ordningen.<br />
De flesta böcker och artlistor redovisar<br />
inte någon specifik metod som de valt att<br />
ordna arter och högre kategorier efter,<br />
men de flesta författare försöker placera<br />
Nandu hör till Paleognathae.<br />
FOTO: NIKLAS ARONSSON<br />
nära släktingar så nära varandra som<br />
möjligt.<br />
DEN INTERNATIONELLA KODEN<br />
Namngivningen av arter och högre kategorier<br />
upp till och med överfamilj styrs av<br />
den internationella koden för zoologisk<br />
nomenklatur, ofta bara kallad ”den zoologiska<br />
koden” (Se Faktaruta ovan).<br />
Avslutningsvis hoppas jag att de tre<br />
översiktsartiklarna om fågeltaxonomi gett<br />
en inblick i hur fåglar klassificeras. En<br />
något mer omfattande artikel, med referenser,<br />
som publicerades i Fauna och Flora<br />
2014 och 2015 finns på goo.gl/zD7CQn.<br />
24 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
Madagaskar – biologisk ”hot spot”<br />
”Vi vaknar tvärt till genomträngande sirenlika rop genom den dimhöljda<br />
regnskogen. Det är Indrin, den största nu levande lemuren, som har<br />
startat sin stämningsfulla och vittljudande morgonkonsert. Nu svarar<br />
ännu en grupp och därefter en tredje, varefter tystnaden breder ut sig igen”.<br />
MADAGASKARS NATUR ÄR UNIK, det är något av ett ”landet<br />
annorlunda”, nästan som en egen mini-kontinent. Mest kända är alla<br />
lemurer, men majoriteten av alla kameleonter, fåglar och växter är<br />
endemer – de finns bara just här på Madagaskar.<br />
Naturresa till ”Lemurien” med massor av<br />
unika, endemiska djur och fåglar i en smältdegel<br />
När du reser med oss...<br />
av olika kulturer. Över 80% av alla fåglar, kräldjur<br />
n ✔Äventyr<br />
och växter finns bara här och ingen annanstans.<br />
n ✔Nära djur och natur<br />
Både natur-, kultur- och upplevelsemässigt är<br />
Madagaskar något av en sjunde kontinent. Följ<br />
n ✔Noga utvalt boende<br />
med vår färdledare biologen Bo Antberg på en n ✔Alltid i små grupper<br />
upptäcktsresa till ”Landet Annorlunda”.<br />
n ✔Kunniga färdledare<br />
n ✔Grönt engagemang<br />
AVRESA: 8–23 november<br />
RESLÄNGD: 16 dagar<br />
FÖR MER INFORMATION:<br />
Tel 08-5560 69 00 eller<br />
resor@aventyrsresor.se<br />
www.aventyrsresor.se<br />
VI KLIMATKOMPENSERAR<br />
STORA UPPLEVELSER I SMÅ GRUPPER SEDAN 1984<br />
www.aventyrsresor.se<br />
Upplev den arktiska våren på Svalbard<br />
Följ med oss på en veckokryss runt Svalbard och möt de högarktiska arterna<br />
när de återvänder till sina häckplatser på tundran runt ishavet i norr.<br />
På våra fågelskådarresor har vi erfarna fotografer, ornitologer och expeditionsguider som leder resorna.<br />
Vi kan lova dig en vecka med storslagna upplevelser, lite sömn och många minnen.<br />
På våra kryssningar tar vi max 12 passagerare på varje resa.<br />
Specialerbjudande våren <strong>2019</strong> fõr veckokrysser på utvalda avgångar<br />
Priser från 52 000,- pr person i dubbelhytt på följande avgångar <strong>2019</strong>:<br />
2-10 juni, 10-16 juni , 16 -23 juni<br />
Välkommen att kontakta oss på mejl eller telefon +47 97785910 eller mail@barentsexpeditions.com<br />
www.barentsexpeditions.com
RIKSINVENTERING Berguv <strong>2019</strong>–2020<br />
Var med och<br />
räkna berguvar<br />
De kommande två åren kommer en inventering av<br />
landets berguvar att äga rum. Det är viktigt att få<br />
en så bra bild som möjligt av antalet häckningar<br />
då bilden av en minskande berguvsstam är tydlig<br />
överallt. Det är tio år sedan det senast gjordes en<br />
riksinventering av arten.<br />
text Thomas Birkö, David Rocksén och Andro Stenman<br />
Från flera landskap kommer rapporter<br />
om en kraftig minskning<br />
av berguven. BirdLife Sverige har<br />
därför beslutat att följa upp arten<br />
genom att genomföra en riksinventering<br />
av den under <strong>2019</strong> och 2020. Anledningen<br />
till att inventeringen görs under två år är<br />
att berguven i norra Sverige är beroende<br />
av sorkpopulationernas fluktuationer mellan<br />
olika år.<br />
Berguven har vid sju tidigare tillfällen<br />
varit föremål för riksinventering. Den<br />
första gjordes 1943 till 1948. Berguven<br />
fridlystes 1950 eftersom den uppvisade en<br />
minskande förekomst med endast 455 par.<br />
700<br />
600<br />
500<br />
400<br />
300<br />
200<br />
100<br />
Under 1960-talet drabbades många rovfågelarter,<br />
så även berguv, av förgiftning,<br />
bland annat orsakad av kvicksilverbetat<br />
utsäde. Nya riksinventeringar gjordes därför<br />
under åren 1964–1965 och 1974–1975.<br />
Resultatet från de inventeringarna var<br />
nedslående och visade att berguven hade<br />
minskat kraftigt och beståndet var vid<br />
denna tid under 200 par i landet.<br />
RÄDDNINGSAKTIONER DROGS 1969 igång<br />
av ideella ornitologer. Uppfödning och<br />
utplanteringar av berguv gjordes i flera<br />
projekt i landet. Kring 1980 passerade<br />
totalantalet besatta boplatser 200 och<br />
Berguvspopulationen i Sverige under<br />
Berguvspopulationen riksinventeringarna<br />
i Sverige under riksinventeringarna<br />
0<br />
1943-1948 1964-1965 1974-1975 1984-1985 1994-1995 1998-1999 2008-2009<br />
Götaland Svealand Norrland<br />
Götaland Svealand Norrland<br />
Figur 1. Observera att avståndet mellan varje inventering i diagrammet är detsamma.<br />
Berguven häckar gärna nära vatten.<br />
utvecklingen fram till slutet av seklet innebar<br />
en snabb positiv utveckling. En uppskattning<br />
av besatta revir gjordes genom<br />
en riksinventering i Sverige 1998–1999.<br />
Sammanlagt erhölls under denna period<br />
613 besatta revir.<br />
Ökningen anses bero på minskade miljögifter,<br />
men också på att utplanteringen<br />
av uvar ökade under slutet av 1900-talet.<br />
Fram till 1999 utplanterades sammanlagt<br />
3 400 berguvar i landet. Dödligheten<br />
för dessa utsläppta uvar var relativt hög,<br />
men effekten blev ändå att många nya par<br />
etablerade sig i de tidigare tomma och<br />
övergivna uvbergen i Sverige.<br />
Ytterligare en riksinventering gjordes<br />
därefter år 2009 och då summerades<br />
antalet revir till 474. I Fågelåret 2016 framgår<br />
att berguven minskat markant i flera<br />
landskap sedan år 2000.<br />
I Fågelåret 2017 noteras drygt 215<br />
berguvrevir i Sverige med de tätaste beståndet<br />
i västra respektive östra Götaland.<br />
Hur många revir som missats är svårt att<br />
säga eftersom rapporteringen har varit<br />
bristfällig i flera landskap. Från nästan<br />
alla rapportkommittéer redovisas dock<br />
26 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
FOTO: MIKAEL ARINDER/SKANSKABILDER.SE<br />
Berguv i Hardeberga i Skåne.<br />
en minskande population. Orsakerna till<br />
denna minskning är osäker, men kan bero<br />
på födobrist, ändrad sophantering (färre<br />
råttor), eldöd, trafikdöd med mera.<br />
Berguvens häckningsperiod är långt<br />
utdragen, från januari ända till början av<br />
september. Berguven är känslig på sin<br />
häckplats så under perioden mars–maj, då<br />
äggläggning och ruvning sker, får själva<br />
bobranten inte avsiktligt besökas, eftersom<br />
uvarna då är lätta att störa och äggen/ungarna<br />
kan komma i stor fara.<br />
INVENTERINGENS HUVUDSAKLIGA MÅL är<br />
att fastställa antalet berguvsrevir, det vill<br />
säga egentligen antalet ropande hannar.<br />
Att höra berguvshonor är svårt – man<br />
måste oftast pricka in rätt tidpunkt när<br />
honan svarar hannen och paret utför sina<br />
bodemonstrationer.<br />
Målsättningen är att alla lämpliga<br />
bolokaler där uv har funnits tidigare, framförallt<br />
under den senaste 20-årsperioden<br />
(sedan riksinventeringen 1998–1999), ska<br />
inventeras. För att göra det mest effektivt<br />
behöver uvlokalerna avlyssnas vid den<br />
optimala tidpunkten under året och under<br />
FOTO: NICLAS AHLBERG<br />
dygnet. Berguven kan börja ropa redan i<br />
januari om det finns gott om föda, men<br />
den viktigaste perioden är februari till<br />
april. Berguvshannen kan också höras ropa<br />
övriga månader och då sker det framförallt<br />
i skymning och gryning.<br />
LARS HEDENSTRÖM HAR följt tolv berguvpar<br />
i Östergötland under en 20 årsperiod<br />
1982–2002 och bokfört 172 lyssningstillfällen<br />
med cirka 4 850 berguvrop.<br />
Resultatet visar att berguven är mycket<br />
skymningstrogen och ropar vid ett visst<br />
skymningsljus, när det blir så mörkt att<br />
det blir svårt att kunna läsa en text i en<br />
dagstidning. Erfarenheten från många<br />
andra håll är också att det är lättast att<br />
kunna konstatera om ett uvrevir är besatt<br />
genom att förlägga arbetsinsatsen till<br />
skymningen. Tidpunkten för den optimala<br />
inventeringstiden förskjuts i takt med att<br />
dagsljuset längd.<br />
UNDER VINTER- OCH vårkvällar från<br />
1 februari till 30 april behöver så många<br />
som möjligt av de gamla uvlokalerna<br />
besökas. Minst två separata besök behöver<br />
göras vid varje lokal. Där behöver man vid<br />
varje besök lägga mellan 30 minuter och<br />
en timme i skymningen för att lyssna efter<br />
uvrop (optimalt är att lyssna från 30 minuter<br />
före till en timme efter solnedgång).<br />
Vid mulet väder i skymningen kan uven<br />
börja ropa tidigare.<br />
Det är alltså viktigt att vara på plats i<br />
tid, det vill säga strax före solnedgången,<br />
och att lyssnandet sker från en plats med<br />
ett avstånd till den undersökta lokalen för<br />
att säkerställa att störning inte sker. Det är<br />
också viktigt att det inte blåser för mycket,<br />
kanske maximalt tre meter per sekund.<br />
Både för att man hör sämre och för att<br />
uven tenderar att ropa mindre då det blåser<br />
för mycket. Uven ropar även sparsamt<br />
runt midnatt och i gryning vid samma<br />
ljusförhållande som i skymningen.<br />
Hannens dova stämma hörs från berg,<br />
men även från skogsmark, skärgårdsöar<br />
et cetera och kan höras långa sträckor.<br />
Vindstilla kvällar är bäst och framförallt<br />
efter dagar när det har varit varmt och det<br />
börjar tina snö från träden och bli dagsmeja<br />
med takdropp. Studier visar också att<br />
månljus påverkar berguvens ropfrekvens.<br />
Under nätter med inget eller svagt månljus<br />
är uven tystare, medan den ropar mer<br />
frekvent och under längre tidsperioder i<br />
månljus kring fullmåne. Uvparet signalerar<br />
då även sin närvaro visuellt genom att<br />
den ljusa hakfläcken exponeras vid revirropen.<br />
De nyttjar då även högre belägna<br />
sittplatser. Ensamma uvhannar kan ropa<br />
betydligt mer och kan hålla på längre tid<br />
under natten och även förflytta sig mellan<br />
olika platser.<br />
Uvens läte är en tvåstavig dov stämma<br />
som hörs med jämna intervall (6–12 sekunder).<br />
”Hoo-åå!” På långt håll hörs bara<br />
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 27
RIKSINVENTERING Berguv <strong>2019</strong>–2020<br />
FOTO: NICLAS AHLBERG<br />
Visst ska även du vara med och inventera landets berguvar!<br />
första stavelsen. Notera tidsintervallen<br />
mellan ropen. Den kan ofta avslöja om det<br />
är en berguv du hör eller någon annan art<br />
som man kan förväxla den med, till exempel<br />
hornuggla eller slaguggla. På BirdLife<br />
Sveriges hemsida finns inventeringstips<br />
där man även kan lyssna på hur berguv,<br />
hornuggla och slaguggla låter.<br />
RAPPORTERINGEN AV BERGUVAR görs till<br />
regionala kontaktpersoner på BirdLife<br />
Sveriges hemsida. Rapportering kan även<br />
göras på Artportalen där ropande hannar/<br />
par läggs in. Det är viktigt att även rapportera<br />
in negativt inventeringsresultat som<br />
eftersökt/ej återfunnen.<br />
Under häckningstid, 1 februari till<br />
31 juli, förändras skyddsklassningen för<br />
berguv så att alla rapporter på Artportalen<br />
döljs för allmänheten.<br />
En sådan ändring bör minska risken för<br />
störning i berguvreviren, och samtidigt bidra<br />
till att rapportörer känner sig tryggare<br />
med att rapportera arten i Artportalen.<br />
Publika lokaler för berguv kan fortfarande<br />
visas, och det är inte är förbjudet<br />
att larma berguv på BirdAlarm, lokallarm<br />
eller liknande, utan detta beslut gäller just<br />
Artportalen. Man bör dock alltid tänka sig<br />
för innan man sprider information om potentiella<br />
häckningar av berguv och andra<br />
känsliga arter.<br />
Rapporter kan också sändas direkt till<br />
projektgruppen som kommer att ha en dialog<br />
med rapportören, lokala inventeringsgrupper<br />
och regionala rapportkommittér i<br />
samband med sammanställning och analys<br />
så att dubbelräkningar inte görs.<br />
UNDER INVENTERINGEN <strong>2019</strong> och 2020<br />
är det önskvärt att få en jämn kvalitet<br />
på de data som samlas in så att det går<br />
att dra långtgående slutsatser. Det är<br />
därför viktigt att data insamlas på ett mer<br />
systematiskt sätt i alla regioner. För det<br />
ändamålet har en inventeringsblankett<br />
tagits fram – Den finns att ladda hem på<br />
www.birdlife.se. Det är bra om så många<br />
som möjligt använder sig av den.<br />
BirdLife Sverige kan betala ut reseersättningar<br />
om 18,50 kr per mil för de riktade<br />
insatser som görs, men det förutsätter<br />
att den framtagna inventeringsblanketten<br />
fylls i och skickas till den regionansvarige<br />
kontaktpersonen eller till projektgruppen.<br />
Även om du inte ansöker om reseersättning<br />
är vi tacksamma om blanketten fylls<br />
i och skickas in eftersom det ger värdefull<br />
kunskap.<br />
VILL DU BIDRA med att besöka en eller flera<br />
uvlokaler under vintern/våren <strong>2019</strong> och<br />
inte har kontakt med din regionalförening<br />
får du gärna mejla nedanstående uppgifter<br />
till riksinventeringberguv@birdlife.se<br />
1. ditt namn, epost och telefonnummer<br />
2. stad du bor i<br />
3. landskap<br />
Projektgruppen kommer därefter att<br />
koordinera arbetsinsatserna, i samarbete<br />
med de regionala kontaktpersonerna i regionalföreningarna<br />
och berguvprojekten.<br />
Gör en insats för en av världens<br />
största ugglor – berguven! Bidra till att få<br />
kunskap om hur många berguvar vi har i<br />
landet. Denna fantastiska fågel behöver<br />
vår insats för att vi långsiktigt ska kunna<br />
skydda den och ha kvar den i vår fauna.<br />
28 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
Kikare & Tubkikare<br />
LÄS<br />
RECESIONER<br />
opticron.co.uk<br />
/reviews<br />
Traveller BGA ED<br />
“Mindre, lättare, ljusare, skarpare”, Traveller BGA ED bryter<br />
ny grund för 32mm fält kikare riktad mot entusiasten och den<br />
seriösa användaren. Priser från 4350:-<br />
MM4 GA ED Travelscopes<br />
Den nya MM4 GA ED levererar en förbättrad prestanda i<br />
samma lätta kompakta format som du kan ta med varsomhelst.<br />
Kan användas med HDF/SDLv2 okular. Priser från 4495:-<br />
Unit 21, Titan Court, Laporte Way, Luton LU4 8EF, UK. Tel: +44 1582 726522. Vi har svensktalande personal. Web: www.opticron.se<br />
För service frågor var snäll och kontakta oss direct på service@opticron.co.uk<br />
C OUNTRYSIDE B & B | O RGANIC R ESTAURANT<br />
The Natural Spirit of Öland since 1926<br />
- H å l l b a r t & N a t u r l i g t -<br />
- E k o L o g i s k t -<br />
för en hållbar framtid<br />
B e d & B r e a k f a s t<br />
- öppet året runt -<br />
nära Fågelparadiset Beijershamn<br />
Flexibel in & Utcheckning<br />
Ekologiska Frukost- & Picknickpaket<br />
Ett stenkast från havet & strandtallarna bjuder vi på idylliska omgivningar i<br />
utkanten av pittoreska ölandsbyn Stora Frö.<br />
Ekocertifierat bed & breakfast, konferens & möteslokal i avslappnad<br />
trädgårdsmiljö med vackra promenadstigar längs de sluttande Sandbergen<br />
intill Kalmarsund & Beijershamn.<br />
förbokning på www.strandnara.com<br />
10 % rabatt på boende för medlemmar i BirdLife<br />
(gäller perioden 1/9-31/5 2018/<strong>2019</strong>)<br />
“Njut framför den värmande,<br />
sprakande brasan efter en dag med<br />
vackra naturupplevelser ”<br />
ECO BY STRANDNÄRA<br />
www.strandnara.com<br />
0485-366 00<br />
Anno 1926<br />
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 29
LAPPUGGLEPROJEKT<br />
Sändarförsedda fåglar<br />
Spana efter<br />
lappugglor<br />
I år finns det skäl att titta extra noga om du ser<br />
en lappuggla. Chansen är nämligen stor att den<br />
är ringmärkt. Kanske har den till och med en<br />
antenn på ryggen? I så fall har du upptäckt en<br />
av mina satellitugglor. Sedan juni 2018 har nio<br />
lappugglor från norska Hedmark försetts med<br />
var sin sändare, som var femte till åttonde dag<br />
berättar var de befinner sig.<br />
text Roar Solheim (r-solhe3@online.no)<br />
FOTO: ROAR SOLHEIM<br />
Figur 1. Antalet konstaterade häckningar<br />
av lappuggla i Hedmarks<br />
fylke i Norge 2009–2018.<br />
SEDAN 2009 ÄR lappuggla en fast häckfågel<br />
i Hedmarks fylke i sydöstra Norge,<br />
ett område som gränsar till Värmland.<br />
Utvecklingen från tillfällig gäst till talrik<br />
häckfågel har varit utan motstycke i<br />
fennoskandisk ornitologisk historia. Ett<br />
lappugglepar häckade i Trysils kommun<br />
1989, men därefter tog det 20 år innan<br />
nästa häckningsfynd gjordes i Hedmark.<br />
Däremellan sågs regelbundet lappugglor<br />
i området, särskilt under gnagarår, men<br />
det saknades kunskaper och erfarenheter<br />
att tro att lappugglan regelmässigt skulle<br />
kunna häcka så långt söderut. Norska fågelskådare<br />
hade länge förknippat lappugglan<br />
med de nordligaste skogsområdena<br />
i Pasvik, på gränsen mellan Finland och<br />
Ryssland. Därför kom fynden av hela tre<br />
häckningar i Elverum 2010 som en total<br />
överraskning, och efter det har antalet<br />
häckningar bokstavligen exploderat.<br />
År 2010 var ett riktigt bra gnagarår.<br />
Under våren 2011 var det fortsatt god<br />
förekomst av åkersork och skogslämmel,<br />
och i Hedmark hittades hela 22 lappugglebon!<br />
Nästan 80 procent av häckfåglarna<br />
var unga fåglar – bara ett år gamla. En<br />
av honorna ringmärktes året innan i ett<br />
bo som byggts på en uppsatt plattform<br />
sydväst om Siljan. År 2010 blev en annan<br />
FOTO: ROAR SOLHEIM<br />
lappuggla, som också ringmärkts i Sverige,<br />
kontrollerad i ett bo i Hedmark där den<br />
häckade. Denna fågel var märkt som bounge<br />
redan 1999, också sydväst om Siljan,<br />
på en plattform som låg endast 440 meter<br />
från platsen där ungen som häckade 2011<br />
ringmärktes som unge 2010. Avståndet till<br />
häckningsplatsen i Elverums kommun är<br />
ungefär 160 kilometer.<br />
Ornitologer i Elverum hade god koll på<br />
var i kommunen det fanns gamla risbon<br />
från duvhök och ormvråk. Därmed visste<br />
vi att alla lappugglor som plötsligt häckade<br />
2011 inte kunde vara en oupptäckt population,<br />
utan var en nyetablering. Sannolikt<br />
kom den största delen av de unga lappugglorna<br />
från Sverige. År 2017 kontrollerade<br />
jag en tredje svenskmärkt hona i Hedmark<br />
där den häckade. Den fågeln märktes<br />
också som bounge 2010, men 325 kilometer<br />
längre bort, nordöst om Östersund i<br />
Jämtland.<br />
DE GODA ÅREN MED lappugglehäckningar<br />
30 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
FOTO: ROAR SOLHEIM<br />
Lappuggla, 2K-hanne.<br />
FOTO: ROAR SOLHEIM<br />
När en lappuggla lyfter eller landar sträcker<br />
den ofta på benen så att en ring kan synas,<br />
som på denna ungfågel som dök upp väster om<br />
Arendal i mars 2015. Den var ringmärkt som<br />
bounge i Hedmark året innan, 338 kilometer<br />
bort.<br />
2010 och 2011 inspirerade till att sätta<br />
upp konstgjorda häckningsplattformar<br />
för lappugglor, och så gjorde även jag. När<br />
nästa gnagarår inföll, 2013, hade minst 300<br />
plattformar satts upp i de centrala delarna<br />
av Hedmarks fylke, vilket resulterade i 30<br />
konstaterade häckningar av lappuggla där.<br />
Även detta gnagarår sträckte sig in i nästföljande<br />
år, och 2014 konstaterades hela 65<br />
lappugglehäckningar. Därefter följde två<br />
bottenår med inga eller i alla fall mycket<br />
få gnagare. Några enstaka lappugglor<br />
försökte häcka 2016, men alla misslyckades.<br />
Inga ungar registrerades vare sig 2015<br />
eller 2016. Däremot har de två sista åren<br />
varit fullständigt ofattbara med otroliga<br />
120 lappuglehäckningar 2017 och i år 105.<br />
Vad är det som händer?<br />
Orsaken till den snabba utvecklingen<br />
och expansionen mot sydväst är svår<br />
att förklara, kanske till och med omöjlig<br />
att ge ett svar på. Sannolikt beror det på<br />
storskaliga förändringar i ekologin, då<br />
lappugglan också har spridit sig åt sydväst<br />
från Ryssland och ökat som häckfågel i de<br />
baltiska länderna, Vitryssland och Polen.<br />
Det ligger nära till hands att misstänka att<br />
det är förändringar i sorkpopulationernas<br />
dynamik som ligger bakom. Såväl i Finland<br />
som i Sverige och Norge har sorkforskare<br />
noterat färre sorkar under sorkår (toppår)<br />
sedan slutet av 1980-talet. Speciellt släktet<br />
Microtus, där bland annat åkersork hittas,<br />
har saknats under toppåren, men även<br />
gråsiding har gått markant tillbaka i norra<br />
Sverige. Från mitten av 2000-talet ändras<br />
situationen igen när Microtus-gnagarna<br />
dök upp på nytt. Under de tre senaste<br />
sorktopparna i Hedmark har det varit gott<br />
om både skogssork och åkersork.<br />
EFTER GNAGARÅRET 2011 följde ett riktigt<br />
bottenår 2012 över hela Skandinavien.<br />
Det året observerades stora mängder<br />
lappugglor i öppna kulturmarker, ofta<br />
nära kusten. Baserat på rapporter med<br />
foton i Artportalen kunde jag analysera<br />
åldrarna på de lappugglor som sågs och<br />
Roar Solheim med en lappugglehona från 2017.<br />
Honan var en av Ove Stefanssons ungar och blev<br />
ringmärkt 20 juni 2010 nordost om Östersund,<br />
cirka 325 kilometer från häckningsplatsen.<br />
Ornitologer i Elverum<br />
hade god koll<br />
på var i kommunen det<br />
fanns gamla risbon från<br />
duvhök och ormvråk.<br />
Därmed visste vi att alla<br />
lappugglor som plötsligt<br />
häckade 2011 inte kunde<br />
vara en oupptäckt population,<br />
utan var en nyetablering.<br />
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 31
LAPPUGGLEPROJEKT<br />
Sändarförsedda fåglar<br />
fotograferades (Ornis Svecica 2014). Ungefär<br />
80 procent av samtliga lappugglor<br />
var 2k-fåglar kläckta 2011. Därför var det<br />
spännande att se om det på nytt skulle bli<br />
många observationer av lappugglor 2015,<br />
efter de bägge gnagaråren 2013 och 2014.<br />
Men vad hände? Från Norge kom inte en<br />
enda lappuggleobservation från kustnära<br />
lokaler, så som varit fallet 2012.<br />
Även från Sverige uteblev lappugglorna.<br />
De rapporter som lades in på<br />
Artportalen var antingen lappugglor på<br />
häckningsplats, eller lappugglor i typiska<br />
häckningsbiotoper. Det verkade alltså<br />
som det 2015 fanns gnagare kvar i sådan<br />
utsträckning att ugglorna valde att stanna<br />
i skogslandskapet och jaga i barrskogen<br />
framför att vistas i öppna landskap.<br />
FOTO: INGAR JOSTEIN ØIEN<br />
Lappugglehonan ”Eia” dök upp igen 2018 på sin gamla häckningsplats från 2014. Hon hade sedan<br />
februari 2016 befarats vara död. Antennen syns på bilden, men är svår att se på en flygande fågel.<br />
SOMMAREN 2014 STARTADE jag, tillsammans<br />
med Ingar Jostein Øien (Nors Ornitologisk<br />
Forening) och Geir A. Sonerud<br />
(Universitetet for miljø- og biovitenskap),<br />
ett satellitmärkningsprojekt för lappuggla.<br />
Jag lyckades sätta sändare på två honor<br />
under häckningstid, och dessa fåglar<br />
kunde vi följa med åtta dagars mella<strong>nr</strong>um.<br />
Båda honorna fortsatte att jaga nära sina<br />
häckningsområden under hela hösten<br />
2014. I februari 2015 började de röra på<br />
sig, den ena bara cirka 30 kilometer åt<br />
söder, medan den andra flög cirka 180<br />
kilometer åt söder för att slå sig ned i ett<br />
skogsområde i Grums kommun. Hela året<br />
uppehöll sig båda inne i skogslandet, innan<br />
den ena av fåglarna lyckades befria sig<br />
från sändaren i slutet av maj 2015. Med tre<br />
korta undantag i form av strövtåg åt öster,<br />
norr och söder uppehöll sig den andra<br />
ugglan på ett begränsat område i Grums,<br />
tills sändaren tystnade i februari 2016. Jag<br />
misstänkte att ugglan måste ha dött på ett<br />
våldsamt sätt, då sändaren tystnade utan<br />
förvarning. Därför blev överraskningen<br />
extra stor när hon dök upp våren 2018 och<br />
häckade på samma plattform som den där<br />
hon hade försetts med sändaren 2014. Kort<br />
efter att ungarna lämnat boet lyckades<br />
vi fånga in ugglan och befria henne från<br />
ryggsäcken som höll fast den overksamma<br />
sändaren.<br />
Tillsammans med Ove Stefansson<br />
analyserade jag det svenska ringåterfyndsmaterial<br />
som finns på lappuggla.<br />
Detta presenterades i Ornis Svecica 2016.<br />
I materialet såg vi att lappugglor som har<br />
märkts eller kontrollerats som häckfåglar,<br />
och som senare kontrollerats på nytt häckande,<br />
bara flyttar kort eller inte alls. Om<br />
ugglorna kontrollerats flera år efter den<br />
första kontrollen så är sannolikheten stor<br />
att de häckar nära sina gamla boplatser.<br />
Här finns en uppenbar felkälla i att man<br />
med stor sannolikhet fångar ugglor inom<br />
ett mindre avgränsat område och därmed<br />
missar ugglor som häckar långt bort. Likaväl<br />
visar materialet att många lappugglor<br />
är mer ortstrogna än vad som ofta har<br />
beskrivits i litteraturen.<br />
DEN STORA FRÅGAN ÄR vad lappugglorna<br />
gör när gnagarna tryter. Sitter de kvar i<br />
FOTO: ROAR SOLHEIM<br />
FOTO: ROAR SOLHEIM<br />
Alla lappuggleungar som ringmärktes i Hedmark 2018 fick färgade ringar. Lappugglor med röd ring är kläckta i Elverums kommun, medan ugglor med gul ring<br />
är kläckta i andra kommuner i Hedmark.<br />
32 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
FOTO: ROAR SOLHEIM<br />
Roar Solheim med honan Juventa som fick tre<br />
ungar som 2K-fågel 2018. Hon var den första av<br />
de satellitmärkta lappugglorna som drog iväg<br />
på långdistansflyttning under hösten 2018.<br />
En av lappugglan Juventas ungar.<br />
FOTO: ROAR SOLHEIM<br />
sina hemmamarker, som slag- och kattugglor<br />
och väntar på nästa gnagarår, eller ger<br />
de sig iväg för att hitta bättre jaktmarker<br />
som pärl- och fjällugglor gör, för att sedan<br />
återvända till sina gamla häckningsplatser?<br />
Det är den primära fråga jag vill hitta<br />
ett svar på genom att följa de sändarförsedda<br />
lappugglor som nu jagar i Norge<br />
och Sverige. Sommaren 2017 fick två nya<br />
lappugglehonor sändare, och sommaren<br />
2018 blev sju honor och en hanne försedd<br />
med sändare. En av honorna från 2017 flög<br />
under senhösten till Mora, men där tystnade<br />
sändaren i april 2018. Vi misstänkte att<br />
hon hade dött, och letade efter sändaren i<br />
juni utan att hitta den. I oktober kom nya<br />
signaler från sändaren, nu i närheten av<br />
Malung. Det återstår att se om denna hona<br />
faktiskt är i livet fortfarande. Åtminstone<br />
nio lappugglor sänder regelbundet uppgifter<br />
om var de är.<br />
UNDER ALLA ÅR sedan lappugglorna dök<br />
upp i Hedmark, har Elverums kommun<br />
varit ugglornas centrala häckningsområde.<br />
Varför de föredrar det området vet vi inte,<br />
men det har lett till att lappugglan har fått<br />
en särställning i kommunen. De lokala<br />
ornitologerna har gjort en stor insats för<br />
att hitta och kontrollera bon, och ringmärka<br />
ungar och vuxna fåglar. För 2018<br />
tog ringmärkningsgruppen i Elverum<br />
initiativ till ett färgmärkningsprojekt på<br />
årets lappuggleungar. Ungar som kläckts<br />
i Elverum fick röda ringar på vänster tars,<br />
medan ungar som kläckts i andra kommuner<br />
i Hedmark fick gula ringar på höger<br />
tars. Ugglorna har bara en ring, inte två<br />
som pilgrimsfalkar och örnar brukar förses<br />
med. Totalt blev 166 ungar ringmärkta<br />
i Hedmark 2018, medan 70 vuxna fåglar<br />
blev ringmärkta eller kontrollerade som<br />
tidigare märkta fåglar. Vuxna fåglar fick<br />
som tidigare en vanlig blank metallring.<br />
NÄR EN LAPPUGGLA landar eller lyfter<br />
håller den benen utsträckta. Om man då<br />
fotograferar ugglan är det ofta möjligt<br />
att se om den har en ring. Under goda<br />
ljusförhållanden kan det även gå att se om<br />
ringen är röd, gul eller blank. Titta därför<br />
noggrant på alla lappugglor under <strong>2019</strong>,<br />
och försök gärna fotografera dem. Bilder<br />
av flygande lappugglor kan användas för<br />
att åldersbestämma fåglarna om bilderna<br />
är skarpa. Bra bilder på vingarnas översida<br />
på en flygande ringmärkt fågel kan också<br />
läggas ihop med bilder på vingarna på infångade<br />
vuxna fåglar från sommaren 2018<br />
för identifiering. En hona som häckade på<br />
en av mina plattformar nära Öje i Sverige<br />
2018, och som kunde fångas in, visade<br />
sig vara samma fågel som häckade på<br />
plattformen 2017. Det året blev hon inte<br />
infångad, men genom att jämföra mönstret<br />
på vingpennorna gick det att slå fast att det<br />
var samma fågel.<br />
LAPPUGGLAN ÄR EN mycket spännande<br />
fågel att studera, samtidigt som hon är<br />
vacker, mystisk och något av det mäktigaste<br />
man kan uppleva i våra nordliga<br />
barrskogar.<br />
Om du vill följa lappugglorna förehavanden<br />
kan du besöka min Facebooksida.<br />
Jag är tacksam för alla som försöker<br />
fotografera lappugglor <strong>2019</strong>, och jag<br />
hjälper gärna till med att åldersbestämma<br />
fåglarna.<br />
Figur 2. Aktuella positioner för sex av de lappugglor som<br />
under hösten 2018 gav sig i väg på längre flyttningar. Fyra<br />
av dem befann sig den 17 januar i Sverige. Du hittar aktuella<br />
positioner på www.facebook.com/roar.solheim.10.<br />
vår fågelvärld | 1.2016 47<br />
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 33
DJUPDYKNING<br />
SÅ GREPPAR RK<br />
HYBRIDERNA<br />
BirdLife Sveriges Raritetskommitté har tagit ett helhetsgrepp på hur<br />
den ska se på de hybrider som förekommer mellan många arter. Så<br />
här resonerar kommittén. I fem exempel visar den också hur detta<br />
kommer att fungera i praktiken. Som ett resultat publiceras den<br />
kända mesen på Öland som hybrid mellan azurmes och blåmes.<br />
text Raritetskommittén (Magnus Corell, Aron Edman, Anders Eriksson, Alexander Hellquist,<br />
Hans Larsson, Björn Malmhagen och Mats Waern.)<br />
Intresset för fågelhybrider har ökat i forskning under de<br />
senaste årtiondena. Hybridisering förekommer sannolikt<br />
mellan fler arter och i större utsträckning än vad dokumenterade<br />
fall visar, och studier av hybrider kan ge värdefulla<br />
ledtrådar i evolutionsbiologiska och taxonomiska frågor.<br />
Ibland har hybridisering också konsekvenser ur bevarandeperspektiv,<br />
och den kan avslöja förändringar i arters utbredning.<br />
Man kanske kan säga att inställningen är mer blandad hos<br />
fågelskådare ute i markerna. Hybrider är ofta svårbestämda, vilket<br />
kan vara både stimulerande och frustrerande. Regelverken för<br />
kryssande baseras fortfarande nästan uteslutande på den rena arten,<br />
vilket dämpar intresset för hybrider. Dessutom kan hybrider<br />
innebära ett gissel för kryssare om gränsen mellan inomartsvariation<br />
och hybridisering är svår att dra. Det här problemet drabbar<br />
också rapport- och raritetskommittéer. I vilka fall ska fåglar med<br />
vissa drag av närstående arter publiceras som avvikande rena<br />
individer, och när ska de publiceras som hybrider?<br />
Problemet bottnar i att kunskapen om hur både hybrider och<br />
rena arter varierar när det gäller utseende, läten och beteende<br />
ofta är bristfällig. I de fall hybrider är fertila måste man beakta<br />
återkorsningar och den besvärliga frågan hur små inslag av främmande<br />
gener en fågel ska ha för att betraktas som ren och inte en<br />
hybrid. Vad ska gälla om hybridiseringen skedde för tre generationer<br />
sedan, eller fem?<br />
GENERELLT UPPVISAR HYBRIDER karaktärer som är blandningar eller<br />
kombinationer av föräldraarternas. De studier som finns visar<br />
att det är rimligt att anta att återkorsningar gradvis blir mer lika<br />
respektive föräldraart. Det finns dock fall där hybrider uppvisar<br />
drag som inte återfinns hos föräldraarterna. Om hybrider gynnas<br />
av sin genblandning kan de till exempel få större mått än föräldraarterna.<br />
I vissa fall är återkorsningar med den ena föräldraarten<br />
mer livskraftiga än återkorsningar med den andra. Det leder till så<br />
kallad ”asymmetrisk introgression” och att en hybridpopulation<br />
uppvisar större likhet med den ena föräldraarten. Även skillnader<br />
i spridningsmönster eller beteende, som aggressivitet, kan göra att<br />
återkorsning främst sker med en av föräldraarterna.<br />
OM HYBRIDER ÄR fertila kan man säga att hybridisering fungerar<br />
som ett filter för spridning av anlag mellan arter. Anlag som<br />
ursprungligen bara fanns hos den ena arten, men som gynnar den<br />
andra arten, tar sig enkelt igenom filtret och kan sprida sig hos<br />
mottagararten. Anlag som inte är utsatta för hårt selektionstryck<br />
sprider sig mer långsamt. Anlag som tvärtom missgynnar mottagararten<br />
stannar i filtret. Det innebär att hybrider inte nödvändigtvis<br />
finns i en sammanhållen geografisk zon där alla karaktärer<br />
hos en art istället gradvis övergår till karaktärer för en annan art,<br />
utan kan finnas utspridda över flera intilliggande zoner där olika<br />
karaktärer skiftar. Detta kallas på engelska ”differential introgression”<br />
och har konstaterats hos exempelvis hybrider mellan<br />
gråvingad trut och västtrut.<br />
Differential introgression innebär också att fåglar som kan<br />
identifieras som hybrider med hjälp av utseendet kan finnas i en<br />
zon, medan fåglar som också har blandade gener men till utseendet<br />
ser ut som den ena föräldraarten finns i en annan zon.<br />
DE HÄR FENOMENEN är kanske i första hand forskningsfrågor, och<br />
sällan något en rapportkommitté (eller en kryssare) kan ta fasta<br />
på. De nämns här för att betona att fältbestämning av hybrider<br />
knappast är någon exakt vetenskap. Varje hybridzon är i viss mån<br />
unik, och när det gäller frågan om huruvida en avvikande felflugen<br />
raritet ska publiceras som en hybrid eller som en ren fågel måste<br />
kommittén därför göra en sammanvägning av flera faktorer:<br />
◗ Hybridkaraktärer. Det viktigaste är naturligtvis i vilken grad<br />
det går att se tecken på hybridisering i dokumentationen av en<br />
raritet. Särskilt handlar det om att slå fast om karaktärerna faller<br />
utanför känd variation hos rena fåglar bland föräldraarterna –<br />
alltså hos fåglar utanför kända hybridzoner.<br />
34 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
◗ Hybridiseringens frekvens och tendens över tid<br />
mellan de inblandade arterna.<br />
◗ Var hybridzonen ligger i förhållande till Sverige<br />
och till områden med rena fåglar.<br />
◗ Flyttningsmönster och uppträdande hos hybrider<br />
kontra rena fåglar (parkrymlingar kan också ge<br />
upphov till hybrider).<br />
◗ Risken att fyndbilder förvrängs om kraven på<br />
att utesluta hybrider är för höga eller för låga.<br />
Det finns alltså ingen generell formel att tilllämpa,<br />
utan bedömningen måste göras från fall till<br />
fall. Brittiska Rk tog 2017 ett principbeslut om att<br />
alla rariteter som uppvisar evidens för hybridinslag,<br />
oavsett hur svaga, hädanefter ska publiceras som<br />
förmodade hybrider (”Any rarity for which there<br />
is any evidence (however small), will no longer be<br />
regarded as ’not proven’ but will be accepted and<br />
published as a presumed hybrid”). Svenska Rk kommer<br />
i stort att arbeta enligt samma princip, men<br />
konstaterar samtidigt att det ibland finns utrymme<br />
för olika tolkningar av vad som verkligen är evidens<br />
för hybridisering – både utifrån dokumentationen<br />
av en viss raritet och utifrån kunskapsläget kring<br />
naturlig variation hos inblandade arter.<br />
Brittiska Rk konstaterar vidare att hybridkaraktärer<br />
inte alltid går att se trots goda observationer,<br />
eller ens i handen, och att det i sådana fall ofta är<br />
rimligt att publicera en fågel som ren. Svenska Rk<br />
kommer att försöka följa även denna princip. I fall<br />
då det inte är möjligt att dokumentera karaktärer<br />
som kan avslöja hybridinslag bör kraven på vad<br />
som ändå måste framgå spegla sannolikheten för<br />
svenska fynd av hybrider, och risken för att fyndbilder<br />
förvrängs.<br />
Den här kombinationen av principer – att inte<br />
blunda för tecken på hybridisering, men inte heller<br />
ställa orimliga krav på dokumentation av sådana<br />
tecken – skulle kunna ge incitament att inte dokumentera<br />
rariteter noggrant. Rk kan naturligtvis<br />
bara basera sina bedömningar på det material som<br />
rapportörer tillhandahåller, men tror samtidigt att<br />
det här potentiella dilemmat är litet om det ens existerar.<br />
Säkerligen är de allra flesta skådare nyfikna<br />
på om fåglar de ser är rena eller har hybridursprung,<br />
och måna om att rariteter publiceras på ett<br />
så korrekt sätt som möjligt.<br />
För att illustrera hur Rk har resonerat kring<br />
faktorerna i punktlistan ovan redogör kommittén<br />
nedan för fem aktuella exempel.<br />
Jämförelse i vingteckning mellan Falsterbofågeln (A) och tofsbivråkar (övriga) på sträck i<br />
Dalian, Kina, september 2015, samtliga hannar. Normen hos tofsbivråk är som synes en rejält<br />
“välbandad” vinge med en kombination av distinkta band långt ut på handflatan och ett på<br />
armen som sträcker sig ända in till kroppen. Falsterbofågeln avviker i detta avseende och har<br />
dessutom en antydan till knogfläck, vilket skulle kunna tyda på bivråksgener. Tofsbivråk B<br />
är en av en dryg handfull (av 215 fotostuderade hanar från östra Asien) som hamnar närmre<br />
Falsterbofågeln i teckningen och visar att variationen är stor inom arten. Antagligen går det<br />
inte att helt utesluta att den svenska vråken kan vara artren trots avvikelserna.<br />
FOTO: DAVID ERTERIUS<br />
1. 2.<br />
Den troliga hybriden i Falsterbo 26/6 2016, och bivråk, Israel, april 2018, adulta hannar. Lägg<br />
märke till mörkare knogfläckar, avsaknad av mörk i<strong>nr</strong>amning av strupen och lite diskretare<br />
vingbandning hos bivråken. Arttypiskt gul iris syns också bra hos bivråken, men tyvärr går<br />
det inte att utröna Falsterbofågelns ögonfärg på något av fotona av den. Hannar av tofsbivråk<br />
har rödbrun iris som oftast ser helmörk ut i fält och om en sådan kunnat konstaterats<br />
hade aktierna för tofsbivråk stärkts i det aktuella fallet.<br />
3. 4.<br />
FOTON: ANNIKA FORSTEN, ANTERO LINDHOLM OCH DAVID ERTERIUS<br />
FOTO: STEVE ARLOW<br />
B<br />
A<br />
FOTO: STEVE ARLOW<br />
FOTO: STEVE ARLOW<br />
Förmodad bivråk x tofsbivråk,<br />
Falsterbo, Skåne, 26/6 2016<br />
DEN HÄR FÅGELN publicerades som förmodad hybrid,<br />
vilket är en ovanligt vag etikett i svenska sammanhang.<br />
Bedömningen grundade sig i första hand<br />
Två troliga hybridbivråkar från Israel i maj 2016, adulta hannar. Vid en snabb anblick är dessa<br />
liksom Falsterbofågeln mycket lika tofsbivråk, men mörkskuggade knogfläckar, mindre<br />
utbredd och något svagare vingbandning, samt inte minst orangegul iris avviker från hur<br />
typiska tofsbvråkar ser ut. Fåglar med i varierande grad av intermediärt utseende anträffas<br />
regelbundet längs bivråkens östliga sträckrutter och indikerar hybridisering mellan arterna.<br />
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 35
DJUPDYKNING<br />
på en analys av vingteckningen. Denna låg på eller<br />
strax utanför gränsen för variationen hos tofsbivråk<br />
om man tittar på den långflyttande nominatrasen i<br />
de östliga delarna av dess utbredningsområde, bortom<br />
den förmodade hybridzonen. En komplicerande<br />
faktor är att inga säkra blandhäckningar mellan<br />
bivråk och tofsbivråk är publicerade. En stor andel<br />
av de tofsbivråkstyper som ses på sträck i Chokpak<br />
(Kazakstan), Batumi (Georgien) och Eilat (Israel),<br />
liksom övervintrare i Oman, uppvisar dock vissa<br />
drag av bivråk och avviker därmed från fåglar i östra<br />
Sibirien. Det är därför rimligt att anta att hybridisering<br />
förekommer regelbundet i västra Sibirien<br />
(se exempelvis Faveyts m.fl. 2011). Eftersom fåglar<br />
därifrån delvis flyttar åt sydväst är sannolikheten<br />
för att felflygare i Europa har blandade gener stor.<br />
Observationen i Falsterbo är den första i nordvästra<br />
Europa. Sammantaget talar detta för att kraven för<br />
publicering av en ren tofsbivråk i Sverige bör vara<br />
mycket höga, och Rk bedömer alltså att Falsterbofågeln<br />
inte uppfyller dessa. Men eftersom fågeln är<br />
så pass lik en ren tofsbivråk, och eftersom studier av<br />
säkerställda hybrider fortfarande saknas, väljer Rk<br />
att publicera den som en förmodad hybrid, snarare<br />
än som en definitiv hybrid.<br />
FOTO: PETER ADRIAENS<br />
FOTO: JUHO KÖNÖNEN<br />
Juvenil hybrid stäpphök x<br />
blå kärrhök från Falsterbo,<br />
Skåne, 16/9 2016. En<br />
tämligen uppenbar hybrid –<br />
notera bland annat en bred<br />
hand och uppbruten mörk<br />
halsboa till skillnad från ren<br />
stäpphök, och ostreckad<br />
kropp till skillnad från ren<br />
blå kärrhök.<br />
FOTO: HENRIK BLOMMÉ<br />
Stäpphök x blå kärrhök<br />
I SAMBAND MED stäpphökens dramatiska expansion<br />
västerut sedan millennieskiftet, har individer med<br />
vissa drag av blå kärrhök börjat uppträda regelbundet<br />
i landet. Trots att endast en hybridhäckning<br />
är säkerställd någonsin – i Finland 2005 – står det<br />
bortom rimligt tvivel att de flesta av dessa fåglar<br />
verkligen är hybrider. 15 svenska fynd av hybrider är<br />
publicerade till och med 2017, men det finns också<br />
ett antal observationer som inte har rapporterats till<br />
Rk. Det är intressant att fortsätta följa utvecklingen<br />
för att se om antalet hybrider minskar när stäpphökens<br />
expansion västerut avstannar, och/eller om<br />
stäpphöken blir så talrik att det inte finns brist på<br />
artfränder att bilda par med.<br />
Att bestämma hybrider i fält är svårt och det<br />
krävs normalt studier av foton av god kvalitet (se<br />
Forsman & Erterius 2012 för en genomgång av karaktärer).<br />
Därför är hybrider sannolikt förbisedda,<br />
men eftersom stäpphök numera är en talrik genomsträckare<br />
i landet bör andelen hybrider ändå vara<br />
liten i förhållande till rena fåglar. Det är därför inte<br />
rimligt att ställa höga krav på att hybrider ska kunna<br />
uteslutas i samband med publicering av stäpphökar.<br />
Även fåglar som avviker något från typiska stäpphökar,<br />
men som inte är tillräckligt väl dokumenterade<br />
för att hybridkaraktärer ska kunna studeras, bör<br />
kunna publiceras som rena fåglar utan att fyndbilden<br />
blir lidande.<br />
De i texten omtalade hybridtrastarna från Loppem, Belgien, i december 2010, respektive<br />
Överboda, Västerbotten, vårvintern 2017. Notera liknande rostfärgat fält på vingarna, vilket<br />
inte rena svarthalsade trastar bör visa. Den belgiska fågeln har något mer utbredd rostton<br />
på vingen och även svagt rosttonad fläckning på undersidan.<br />
Svarthalsad trast x Turdus sp.<br />
REGELBUNDEN HYBRIDISERING BLAND de fyra<br />
trastarterna svarthalsad trast, rödhalsad trast,<br />
rödtrast och bruntrast är dokumenterad, exempelvis<br />
bland ringmärkta fåglar i Kazakstan och södra<br />
Sibirien. År 2010 observerades en gammal hona<br />
svarthalsad trast i Belgien med tydlig rosttonad<br />
vingpanel och rostton på stjärtpennor och undergump.<br />
Fågeln fångades in för analys av mitokondriellt<br />
DNA och konstaterades ha inblandning<br />
av brun- eller rödtrast. I Sverige sågs en gammal<br />
hanne i Överboda, Västerbotten, 2017 som hade<br />
samma tydligt rosttonade teckningar. Med stöd av<br />
den belgiska DNA-analysen beslöt Rk att publicera<br />
fågeln som en hybrid mellan svarthalsad trast och<br />
röd- eller bruntrast.<br />
Förutom Överbodafågeln har det i Sverige<br />
observerats ett antal fåglar som har uppvisat små<br />
inslag av rosttoner i dräkten men som är publice-<br />
36 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
ade som svarthalsad trast. Utifrån dokumentation<br />
som Rk har till hands är följande mest uppenbara<br />
(det finns ytterligare några fåglar med mycket svaga<br />
teckningar):<br />
◗ Heden (Dlr), 1999. Rostton på stjärtbas och<br />
undergump.<br />
◗ Östersund (Jmt), 2008. Svag rostton på undergump.<br />
◗ Jönköping (Sm), 2010. Rostton på stjärtpennor.<br />
◗ Kristinehamn (Vrm), 2013. Svagt rosttonad<br />
vingpanel, rostton på stjärtbas och viss rostton i<br />
ansiktet.<br />
◗ Näsby (Öl), 2015. Rostton på stjärtbas.<br />
Skinnstudier indikerar att frekvensen av små<br />
inslag av rostton på stjärtpennor och undergump<br />
hos fåglar som i övrigt ser ut som svarthalsad trast<br />
ökar där artens utbredningsområde överlappar med<br />
röd-, brun- och rödhalsad trast. I dessa områden<br />
tycks andelen fåglar med inslag av rostton ligga på<br />
tio procent eller mer, utöver uppenbara hybrider.<br />
Bland studerade skinn finns även svarthalsade<br />
trastar med rostton på stjärtpennor och undergump<br />
som är insamlade under häckningstid i den västra<br />
Tomskprovinsen, utanför de kända utbredningsområdena<br />
hos röd-, brun- och rödhalsad trast. Bland<br />
övervintrade fåglar i Centralasien ligger andelen<br />
på runt tio procent (7 av 74 undersökta skinn). En<br />
lägre andel fåglar uppvisar också enstaka rosttonade<br />
fjädrar på flankerna, bröstet och i ansiktet. Däremot<br />
tycks tydligt rosttonade vingpaneler vara ovanliga.<br />
Utifrån nuvarande kunskap är det alltså osäkert<br />
om små inslag av rostton på undersidan och stjärtpennorna<br />
hos svarthalsad trast är ett tecken på<br />
hybridisering nyligen, eller om det är mer lämpligt<br />
att betrakta den som inomartsvariation – även om<br />
den har sitt ursprung i hybridisering långt bak i<br />
tiden. Som Lars Jonsson har noterat (pers. komm.)<br />
bör dräkten hos röd- och rödhalsad trast vara en<br />
anpassning till färgskalan hos trädstammar och<br />
gamla barr i häckningsmiljöerna, främst lärkskogar.<br />
Samma sak borde gälla bruntrast, som även häckar i<br />
tundramiljöer med rosttoner. Svarthalsad trast kan<br />
också häcka i lärkskog, och i dessa fall bör viss rostton<br />
i dräkten inte innebära några nackdelar. Trots<br />
att hybridzonerna ur ett nordeuropeiskt perspektiv<br />
mestadels ligger bortanför utbredningsområdet hos<br />
svarthalsad trast uppvisar över tio procent av de<br />
svenska fåglarna små inslag av rostton. Detta skulle<br />
kunna tolkas som en indikation på att det regelbundet<br />
förekommer i en stor del av populationen.<br />
Det kan vara relevant att jämföra med bruntrast,<br />
som kan uppvisa antingen helmörka stjärtpennor<br />
med rostton endast längs kanterna eller mer utbrett<br />
rosttonad stjärtbas. Den sistnämnda teckningen<br />
förekommer också i Tjuktjien, långt från de närmaste<br />
röd- och rödhalsade trastarna, och bör därför<br />
rimligen betraktas som inomartsvariation.<br />
I väntan på mer fullständig kunskap om dräktvariationen<br />
hos svarthalsad trast har Rk beslutat<br />
att låta de publicerade fåglarna med små inslag av<br />
rostton stå kvar. Förhoppningsvis kan ytterligare<br />
skinnstudier av fåglar insamlade i de västligaste<br />
delarna av utbredningsområdet runt Uralbergen<br />
bringa mer klarhet i frågan.<br />
Azurmes x blåmes<br />
DET ÄR SEDAN länge känt att blåmes och azurmes<br />
regelbundet hybridiserar där utbredningsområdena<br />
överlappar i västra Ryssland och Vitryssland. Två<br />
hybrider är publicerade från Sverige (1986 i Falsterbo,<br />
Sk, och 1991 på Landsort, Srm). Azurmesens<br />
häckningsområde har genom historien periodvis<br />
expanderat västerut, delvis kopplat till invasionsrörelser.<br />
En sådan rörelse pågick mellan 1968 och<br />
1979. Då gjordes många fynd i Östeuropa, och en<br />
blandhäckning genomfördes i Finland 1975. Det verkar<br />
som att arten ånyo har expanderat västerut sedan<br />
millennieskiftet. Den har ökat i Moskvatrakten<br />
enligt ryska inventeringar, och häckar nu nära den<br />
polska gränsen i västra Vitryssland, samt i Ukraina<br />
(Lawicki 2012). Det är möjligt att detta har lett till<br />
mer frekventa blandhäckningar, eftersom antalet<br />
fynd av hybrider har ökat i Europa sedan millennieskiftet.<br />
Det går också att spekulera i att blåmesens<br />
starkare flyttningsdrift jämfört med azurmes gör<br />
hybrider mer benägna än rena azurmesar att bege<br />
sig bortom det normala utbredningsområdet utanför<br />
invasionsår, även om det saknas konkret stöd för<br />
en sådan hypotes.<br />
Både svenska och finska Rk har omgranskat<br />
respektive lands publicerade och rapporterade fynd<br />
av azurmes. I samband med detta har kommittéerna<br />
undersökt dräktvariationen hos rena azurmesar<br />
utanför hybridzonen (i princip öster om Uralbergen).<br />
Svenska Rk har gått igenom skinnsamlingen<br />
i Köpenhamn och foton på nätet, medan finska<br />
Rk har gått igenom den större samlingen i Sankt<br />
Petersburg.<br />
Resultaten från studierna är samstämmiga. De<br />
Mesen på Öland<br />
2016 bedöms av<br />
Raritetskommittén<br />
som en hybrid mellan<br />
azurmes och blåmes.<br />
FOTO: NIKLAS ARONSSON<br />
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 37
DJUPDYKNING<br />
Moskvatrakten<br />
December 1916 (övre<br />
två), samt september<br />
2011 (nederst).<br />
◗ Klassiskt tecknade<br />
azurmesar.<br />
Helsingfors<br />
Vintern 2015–2016.<br />
◗ Azurmeslik individ<br />
med tydliga hybridkaraktärer.*<br />
Grönhögen<br />
Oktober 2016.<br />
◗ Publiceras som azurmes<br />
x blåmes.<br />
Masugnsbyn<br />
Oktober–december<br />
2002.<br />
◗ Publicering som azurmes<br />
kvarstår.<br />
Sörnoret<br />
Februari–april 1996.<br />
◗ Publicering ändras till<br />
azurmes x blåmes.<br />
FOTO: RONI VÄISINEN FOTO: RONI VÄISINEN FOTO: PER LINDQUIST FOTO: THOMAS HULTQUIST FOTO: PETER BERGMAN<br />
?<br />
40,5 mm (32–44,5)<br />
21,5 mm (32–44,5)<br />
Stjärtteckningar: Från vänster en azurmes insamlad i Moskvatrakten 1916, vidare mesarna i Helsingfors 2015–2016, Grönhögen oktober 2016, Masugnsbyn<br />
2002 och Åsele 1996. Notera främst det vitas utbredning hos de yttre pennorna (r4–6). Hos azurmes är normen att större delen (minst 80 procent) av den<br />
yttersta (r6) är vit, liksom något mer än halva r5 och närmare halva r4. Måtten som anges är det vitas början på innerfanet ut till fjäderspetsen hos r6. Inom<br />
parentes värdena för de av finska Rk undersökta exemplaren av nominatrasen C. c. cyanus i Sankt Petersburg (n = 42). Medelvärde hos r6 är 40,2 mm så<br />
Moskvafågeln hamnar strax över detta. Ett flertal bilder på stjärtteckningen finns på fågeln från Grönhögen och vid en jämförelse med den i handen mätta<br />
Helsingforsfågeln är det enkelt att verifiera att mängden vitt ligger helt utanför azurmesens variation. De båda äldre svenska fynden är tyvärr inte lika väldokumenterade<br />
i detta avseende, men på fotot av mesen i Masugnsbyn ses åtminstone en r6 som till övervägande del är vit och även innanliggande fjädrar<br />
ser ut att ha rikligt med vitt och det man ser stödjer en bedömning som en ren azurmes. Åselefågelns stjärtteckning syns mer eller mindre dåligt på samtliga<br />
foton vi har tillgång till, och är svårbedömd, men på fotot här får man intrycket av mörkt långt ut på någon eller några av de yttre pennorna, vilket påminner<br />
om Grönhögenfågelns teckning.<br />
FOTO: RONI VÄISINEN FOTO: RONI VÄISINEN FOTO: BJÖRN DELLMING FOTO: ULF STÅHLE FOTO: TOMMY EKMARK<br />
6,0 mm (4,5–9,0)<br />
2,5 mm<br />
Handtäckare: Jämför mängden vitt hos respektive individ. Moskvafågeln längst till vänster ligger med 6,0 mm strax över medel för C. c. cyanus (5,7 mm, n<br />
= 42). Helsingforsfågelns mått (andra från vänster) hamnar klart utanför värdena hos azurmesar av nominatrasen. Ett ögonmått ger ännu sämre värde för<br />
Grönhögenfågeln (mitten), ett lovande intryck av mesen i Masugnsbyn och återigen smalare vit teckning hos Åselefågeln (längst till höger). Den sistnämda<br />
verka ligga någonstans mellan Grönhögen- och Helsingforsfåglarna i handtäckarteckning och faller med råge under det lägsta angivna måttet för azurmes<br />
av nominatrasen. Märk dock att fotostudier av azurmesar från Centralasien (C. c. tianschanicus och yenisseensis) ger vid handen att en del individer har<br />
smalare vit teckning, i flera fall i paritet med både Grönhögen- och Åselemesarna. Stjärtteckning och tertialmönster hos C. c. tianschanicus och yenisseensis<br />
verkar emellertid inte skilja sig från nominatrasen.<br />
FOTO: ILYA UKOLOV FOTO: RONI VÄISINEN FOTO: PER LINDQUIST FOTO: ULF STÅHLE FOTO: TOMAS CARLBERG<br />
Tertialer: Ytterligare en viktig ledtråd är vinkeln på den vita teckningen hos den mellersta tertialen. Hos alla azurmesar oavsett ras som vi har granskat är<br />
den alltid mer eller mindre snedställd medan den hos flertalet hybrider är i det närmaste 90-gradig. Längst till vänster en azurmes från Moskvatrakten med<br />
typisk sned tertialvinkel, därefter Helsingforsmesen, som liksom fågeln från Masugnsbyn (andra från höger) visar en snarlik teckning. I mitten Grönhögenfågeln<br />
och längst till höger mesen från Åsele som båda uppvisar en rätare vinkel i linje med hur säkerställda hybrider ser ut.<br />
38 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong><br />
* Publicerad i Finland som azurmes med mindre avvikelser.
Grönhögen FOTO: DANIEL ANDERSSON Helsingfors FOTO: MIKA BRUUN Helsingfors<br />
FOTO: RONI VÄISINEN<br />
Moskva FOTO: ANNA GOLUBEVA Kuusamo FOTO: WILLIAM VELMALA Sörnoret<br />
FOTO: TOMMY EKMARK<br />
Vingteckningen hos tre fåglar med hybridkaraktärer jämfört med en typisk azurmes från Moskvatrakten<br />
(nedan till vänster). Notera det starkt begränsat vita på handtäckarna hos Grönhögenfågeln. De båda finska<br />
fåglarna visar något mer vitt i detta avseende, men Helsingforsfågeln hamnar klart under gränsvärdet och<br />
Kuusamofågeln (utan måttuppgifter) möjligen strax under gränsen.<br />
Grönhögen FOTO: FRANK ABRAHAMSSON Moskva FOTO: ANNA GOLUBEVA Moskva FOTO: ILYA UKOLOV<br />
Jämförelse mellan Grönhögenfågeln och adult (mitten) samt juvenil (t h) azurmes från Moskvatrakten. Notera<br />
skillnaden i det vitas vinkel hos mellersta tertialen, mängden vitt på ihoplagd stjärt samt handtäckarteckningen.<br />
Juvenila azurmesar har alltså grå hjässa, men både stjärt- och vingteckning skiljer sig inte nämnvärt<br />
från adulta.<br />
31,5 mm<br />
(20,5–36,5)<br />
6,1 mm (4,5–9,0)<br />
FOTO: ALEXANDER HELLQUIST<br />
Azurmesen som sköts i Säby, Frustuna, (Södermanland) före 1786, bevarad i<br />
samlingarna på NRM. Skinnet är av förståeliga skäl i risigt skick, och tyvärr<br />
saknas hälften av stjärtpennorna inklusive bägge t6:orna men måtten för<br />
de återstående fjädrarna och dräkt är helt inom artens normala variation:<br />
rikligt med vitt på stjärten liksom handtäckarna samt typiskt snedställd<br />
teckning på mellersta tertialen.<br />
Helsingforsfågeln (överst till höger)<br />
kunde i handen konstateras ha en<br />
svag gulton i bröstfjädrarna – ett tydligt<br />
genomslag av blåmesgener. Detta<br />
var svårt att se i fält, men framträdde<br />
bättre framåt våren (William Velmala<br />
pers. komm.). Även Sörnoretfågeln<br />
(ovan) visar på flera foton en liknande<br />
gulton över bröstet. Möjligen kan<br />
man inte utesluta någon annan orsak<br />
till den gula färgen, men i kombination<br />
med den för azurmes avvikande<br />
vingteckningen får det ses som<br />
besvärande.<br />
visar att fågeln vid Grönhögen, Öl, 2016 faller utanför variationen<br />
hos rena azurmesar oavsett ras och ålder. Avvikelserna<br />
gäller den mindre utbredningen av vitt på stjärtpennor, handtäckare<br />
och tertialer. Fågeln publiceras därför som en hybrid.<br />
Fågeln som sågs i Sörnoret, Ås Lpm, 1996 har mindre vitt<br />
på handtäckare och tertialer än rena azurmesar – teckningen<br />
hos dessa fjädrar är lika Ölandsfågelns. Dokumentationen av<br />
Sörnoretfågeln medger inte granskning av samtliga stjärtpennor,<br />
men de foton som finns antyder mindre vitt än hos rena fåglar<br />
på exempelvis stjärtpenna fyra. Det verkar som att mängden vitt<br />
på handtäckare, tertialer och stjärtpennor samvarierar – hybrider<br />
med begränsat vitt på handtäckarna har begränsat vitt även<br />
på tertialer och stjärtpennor och så vidare. På några foton visar<br />
Sörnoretfågeln vidare en svag gulbeige ton på bröstet. Samman-<br />
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 39
DJUPDYKNING<br />
taget faller den alltså utanför variationen hos rena<br />
azurmesar, och publiceras som en hybrid. Det första<br />
svenska fyndet av azurmes, en insamlad individ i<br />
Säby, Frustuna, Srm, 1786, kvarstår. Skinnet som<br />
finns i samlingarna på Naturhistoriska riksmuséet<br />
är visserligen i dåligt skick, men de tre vitala<br />
detaljerna (stjärt, handtäckare och tertialer) visar<br />
samtliga på en god azurmes.<br />
Finska Rk valde att tillämpa resultaten från<br />
skinnstudierna på ett lite annat sätt, och har<br />
publicerat några fåglar med mindre dräktavvikelser<br />
som azurmesar – dock med kommentaren att<br />
de sannolikt har inslag av blåmes (Väisänen et al.<br />
2018). Bland de publicerade finska fåglarna finns<br />
en individ från Helsingfors 2015–2016 med en<br />
stjärtteckning som var snarlik Ölandsfågelns. Den<br />
hade vidare ett svagt gulstick på bröstet, men något<br />
mer vitt på handtäckare och tertialer än Ölandsfågeln.<br />
En fågel från Kuusamo 2007 blev däremot<br />
publicerad som en hybrid. Den hade mindre vitt än<br />
Ölandsfågeln på stjärtpennorna, men inget gulstick<br />
och något mer vitt på handtäckare och tertialer.<br />
Det främsta skälet till finska Rk:s linje var att en<br />
retroaktiv tillämpning av höga krav på att utesluta<br />
hybriddrag hade lett till att sämre dokumenterade<br />
äldre fynd hade strukits, inklusive observationer<br />
från invasionsår som sannolikt avsåg rena azurmesar.<br />
Den finska linjen innebär ett avsteg från principen<br />
att konsekvent publicera fåglar som hybrider<br />
om dokumentationen visar att de faller utanför<br />
ramen för rena fåglar, vilket brittiska och svenska<br />
Rk alltså strävar efter.<br />
Tallsparv x gulsparv<br />
TALL- OCH GULSPARV hybridiserar frekvent där<br />
deras utbredningsområden överlappar mellan Uralbergen<br />
och Bajkalsjön. Förhållandevis noggranna<br />
dräktstudier av hannar har gjorts i detta område<br />
(bl.a. Panov m.fl. 2003). De visar att förekomsten<br />
av olika hybridtyper varierar geografiskt. Där<br />
hybridisering har pågått under en längre tid tycks<br />
gulsparvslika hybridhannar efterhand bli vanligare<br />
än tallsparvslika hybridhannar – i så fall ett exempel<br />
på asymmetrisk introgression. På platser där studier<br />
har genomförts i den västra delen av hybridzonen,<br />
i södra Uralområdet och övre Ob, är gulsparvar och<br />
gulsparvslika hybrider vanligast, men där förekommer<br />
också rena tallsparvar och en mindre andel<br />
tallsparvslika fåglar med små gula inslag i dräkten<br />
– främst på handpennor och axillarer (att dessa<br />
verkligen bär på gulsparvsgener står bortom rimligt<br />
tvivel eftersom tallsparvar bortom hybridzonens<br />
östgräns vid Bajkalsjön alltid saknar gult). Däremot<br />
är uppenbara hybridhannar med intermediär huvudteckning<br />
och begränsade eller inga gula inslag i<br />
dräkten ovanliga i den västra delen av hybridzonen.<br />
Sådana fåglar har antagits vara förstagenerationshybrider<br />
och är mest frekventa i områden där arterna<br />
tycks ha börjat hybridisera nyligen – främst kring<br />
Altajbergen. Baserat på foton på nätet övervintrar<br />
sådana fåglar i Centralasien och Iran.<br />
Förekomsten av tallsparvshannar och olika typer<br />
av hybridhannar i västligaste Sibirien tycks spegla<br />
uppträdandet i Skandinavien tämligen väl. I Sverige<br />
observeras under vinterhalvåret regelbundet gulsparvslika<br />
hannar med kraftiga rosttonade teckningar<br />
i ansiktet. Dessa har sannolikt små inslag av<br />
tallsparvsgener. I Sverige finns också flera fynd av<br />
till synes rena tallsparvshannar och våra grannländer<br />
har fått några besök av hannar som ser ut som<br />
tallsparvshannar men uppvisar gulstick på handpennorna.<br />
Däremot är uppenbara hybrider av typen<br />
som förekommer i Altaj mycket sällsynta i Skandinavien<br />
– ett fynd finns från Finland. Det kan också<br />
nämnas att hybrider tycks vara mycket ovanliga<br />
bland tallsparvar som övervintrar i Italien och södra<br />
Frankrike. Det har antagits att också dessa härstammar<br />
från västligaste Sibirien (Ullman 2011).<br />
Svenska Rk omgranskade fynden av tallsparvshonor<br />
år 2015, och beslutade då att stryka de flesta<br />
FOTO: ALEXANDER HELLQUIST<br />
FOTO: ALEXANDER HELLQUIST<br />
En gulsparvslik hybridhanne<br />
gulsparv x tallsparv<br />
i par med en obestämd<br />
hona utan synligt gult i<br />
dräkten, möjligen också en<br />
hybrid, Novosibirisk, juni.<br />
Vid Novosibirisk har ryska<br />
forskare följt populationerna<br />
av tallsparv och gulsparv<br />
sedan 1960-talet, och kunnat<br />
konstatera en kraftig<br />
minskning av tallsparvar i<br />
förhållande till gulsparvar<br />
och gulsparvslika hybrider.<br />
40 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
publicerade äldre fynden. Hos honor tycks avsaknad<br />
av gult i dräkten inte räcka som ensamt kriterium<br />
för att utesluta hybrider, eller extrema gulsparvar.<br />
Fåglar utan synligt gult i dräkten, men med mindre<br />
utbredda rosttoner än typiska tallsparvshonor,<br />
förekommer regelbundet i Skandinavien – troligen<br />
i större antal än tallsparvshannar. Om sådana fåglar<br />
publiceras som tallsparvar finns en risk att den<br />
svenska fyndbilden förvrängs. Därför kräver Rk<br />
dokumentation av såväl utbredningen av rosttoner<br />
som avsaknad av gult i dräkten med undantag för<br />
axillarerna, som är mycket svåra att se i fält och<br />
fotografera.<br />
Rk har nu även gått igenom landets fynd av<br />
tallsparvshannar och diskuterat riktlinjer för<br />
publicering. Den tydliga dräktskillnaden hos rena<br />
hannar gör att förutsättningarna för fyndbedömningar<br />
är annorlunda än för honor. I dokumentationen<br />
av många äldre fynd av hannar saknas<br />
foton eller beskrivningar som indikerar avsaknad<br />
av gult på handpennorna, men det är tydligt att<br />
det handlar om tallsparvar i övrigt. Rk har beslutat<br />
låta dessa fynd stå kvar. Alternativet hade riskerat<br />
att förvränga fyndbilden givet att tallsparvslika<br />
hybridhannar med endast små inslag av gult är mer<br />
ovanliga än rena fåglar i västligaste Sibirien och<br />
Italien, och troligen även i Nordeuropa att döma av<br />
senare års mer väldokumenterade fynd. Beslutet<br />
innebär att fåglar som ser ut som rena tallsparvshannar<br />
också framöver kommer att publiceras som<br />
sådana, även om färgen på handpennorna (eller<br />
axillarerna) inte kan bedömas utifrån av dokumentationen.<br />
I linje med detta har Rk beslutat att<br />
publicera en hanne vid Gröthögarna, Sk, 2016, som<br />
tidigare bedömdes vara otillräckligt dokumenterad<br />
för publicering eftersom handpennorna inte gick<br />
att granska. Likt tidigare kommer tallsparvshannar<br />
med synliga inslag av gult i dräkten att publiceras<br />
som hybrider.<br />
Stort tack till Per Alström, Dick Forsman, Annika Forsten,<br />
Lars Jonsson och Antero Lindholm för granskning av manus.<br />
Ett stort tack även till Roni Väisinen och William Velmala som<br />
ställt finska Rk:s material om azurmesar och foton till vårt<br />
förfogande, till Jan Bolding Kristensen och Jon Fjeldså (Zoologisk<br />
Museum Köpenhamn) och Ulf Johansson (Naturhistoriska<br />
Riksmuseet, Stockholm).<br />
Referenser<br />
Faveyts, W., Valkenburg, M. & Granit, B., 2011. Crested Honey<br />
Buzzard: identification, western occurrence and hybridisation<br />
with European Honey Buzzard. Dutch Birding, 33(3),<br />
pp. 149–162.<br />
Forsman, D. & Erterius, D., 2012. Pallid Harriers in northwest<br />
Europe and the identification of presumed Pallid Harrier x<br />
Hen Harrier hybrids. Birding World, 25(2), pp. 68–75.<br />
Lawicki, L., 2012. Azure Tits and hybrids Azure x European<br />
Blue Tit in Europe. Dutch Birding, 34(4), pp. 219–231.<br />
Panov, E.N., Roubtsov, A.S. & Monzikov, D.G., 2003. Hybridization<br />
between Yellowhammer and Pine bunting in Russia.<br />
Dutch Birding, 25(1), pp.17–31.<br />
Stoddart, A., 2017. From the Rarities Committee’s files:<br />
Hybrids, intergrades and BBRC. British Birds, 110, pp.<br />
109–121.<br />
Ullman, M., 2011. Europakartan ritas om – tallsparv. <strong>Vår</strong><br />
<strong>Fågelvärld</strong>, 70(3), pp. 28–29.<br />
Velmala & Väisänen 2018. Rare birds in Finland in 2017 – Linnut<br />
vuosikirja 2017, Birdlife Finland.<br />
Vill du bli ledamot av Raritetskommittén?<br />
Birdlife Sveriges Raritetskommitté (Rk) söker nya ledamöter. Ett intresse för bestämning och faunistik för sällsynta fågeltaxa<br />
som kan uppträda i eller i anslutning till Sverige hos sökande är en förutsättning då Rk i sitt uppdrag ska:<br />
◗ Kvalitetssäkra fynd av nationellt sällsynta och/eller svårbestämda taxa.<br />
◗ Ansvara för kategorisering av den svenska fågelfaunan.<br />
Samtliga ledamöter i kommittén arbetar löpande med att bedöma inkomna rapporter och analysera och skriva en sammanfattande<br />
text för ett urval av taxa till Fågelåret. Kommittén sammanträder två gånger årligen. Utöver detta bygger kommitténs<br />
arbete på en organisation där respektive ledamot har ett specifikt ansvarsområde.<br />
Mer information om kommittén finns på www.birdlife.se/rk.<br />
Rk söker nu ledamöter som inom sina ansvarsområden kommer att arbeta med bland annat följande:<br />
◗ Administration i Artportalen.<br />
◗ Raritetskommitténs hemsida (adress ovan).<br />
◗ Kommunikation av Rk:s arbete.<br />
Eftersom kommittén i dag uteslutande består av män ser vi gärna kvinnliga ledamöter. Är du intresserad eller kan tipsa om<br />
någon som du tror är intresserad och skulle passa för uppdraget skicka förslag till:<br />
ulrik.lotberg@birdlife.se eller eva.hjarne@birdlife.se.<br />
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 41
GALLERIET<br />
Sparvuggla<br />
text och foto Hans Falklind<br />
Minstingen bland ugglor<br />
Den är svårupptäckt, den lilla<br />
sparvugglan. Mindre än en trast, och<br />
välkamouflerad. I timmar sitter den<br />
dagtid still intill en trädstam, halvsover,<br />
putsar och sträcker på sig. Den<br />
är en av våra mest talrika ugglor, med<br />
närmare 20 000 par spridda över nästa<br />
hela landet. Sparvugglan trivs i barreller<br />
blandskog där den gärna häckar i<br />
gamla bohål från hackspettar.<br />
Sparvugglan är en mycket skicklig jägare. Smågnagare och fåglar<br />
upp till en trasts storlek hör till bytesdjuren. Man har sett den ta till<br />
och med större hackspett. Upptäcks den av småfåglarna blir det<br />
ett fasligt liv. De djärvaste kan sitta på bara ett par decimeters håll<br />
bakom dess rygg, och mobba den. Oftast behåller ugglan lugnet,<br />
men lite irriterad kan den bli.<br />
Sparvugglan är aktiv och jagar under dagtid, oftast i gryning och skymning. Den är<br />
relativt orädd i likhet med flera av våra andra ugglor. Tack vare sin litenhet och den<br />
gråspräckliga fjäderdräkten smälter den väl in mot trädstammarna och är mycket svår<br />
att upptäcka.<br />
Mellan jakterna går mycket tid åt att vila och halvsova. Efter vilan är<br />
det dags för putsning, som sker mycket noggrant och systematiskt.<br />
Sedan vidtar stretchning.<br />
42 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
Gnagarna dödas direkt<br />
genom ett bett över nacken.<br />
Sedan bits huvudet av. Mätt<br />
och nöjd efter ett skrovmål<br />
vilar den en stund utanför<br />
att av sina lagringsställen.<br />
De byten som inte äts upp direkt hamstras i håligheter<br />
i träd runt om i reviret men också i trädklykor. Här kikar<br />
sparvugglan ut från ett av skafferierna efter att ha lagrat<br />
en nyfångad skogsork. När jakten misslyckats och hungern<br />
gör sig påmind flyger den in och tar sig en mus, sork<br />
eller fågel.<br />
När fjäderdräkten är i ordning och stretchningen klar börjar jakten.<br />
Småfåglar fångas genom att den från gömd position flyger ut och<br />
tar dem i flykten. Gnagare som möss och skogssork tar den genom<br />
att från en hög utsiktspunkt spana och slå till när bytet visar sig<br />
bland löv och ris på marken.<br />
Den här sparvugglan har inte lyckats fånga några under hela eftermiddagen. I skymningen<br />
dyker den så ner till en grenklyka. Där ligger en skogssork som nu kommer väl till pass.<br />
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 43
KLASSIKERN<br />
JOHAN AXEL PALMÉN<br />
PIONJÄRARBETE OM<br />
FÅGELFLYTTNING<br />
Den finske ornitologen Johan Axel Palmén satte betydande<br />
avtryck i den ornitologiska historien, inte minst genom sitt verk<br />
om fågelmigration. I år är det hundra år sedan han gick ur tiden.<br />
text & foto Torgny Nordin<br />
44 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
Att myrspovar från Alaska under nio dagar<br />
flyger drygt tusen mil utan uppehåll<br />
till vinterkvarter på Nya Zeeland var en<br />
upptäckt som överraskade den ornitologiska<br />
världen för drygt tio år sedan.<br />
Satellitmärkningen visade dessutom<br />
att de följer tydliga sträckleder. Fågeln<br />
på bilden har just ankommit till sitt<br />
avlägsna övervintringskvarter i Queensland,<br />
Australien.<br />
Nittonhundratalet<br />
var ett långt<br />
århundrade även<br />
för ornitologin.<br />
Några av de mest<br />
pockande frågeställningarna<br />
och<br />
utmaningarna vilka<br />
upptog fågelforskningen under förra<br />
seklet artikulerades nämligen redan under<br />
det tidiga artonhundratalet. Inte minst<br />
gäller det flyttfågelforskning som stått<br />
i självklart centrum för ornitologin och<br />
fågelskådningen ända sedan dess, alltså i<br />
mer än två sekler.<br />
”Ehuru fenomenet framträder i en enkel<br />
form och i många fall är lätt att iakttaga,<br />
sträcka sig likväl dess rötter in i naturens<br />
hemlighetsfulla i<strong>nr</strong>e.” Den träffsäkra<br />
karaktäristiken uttrycktes av finlandssvenske<br />
ornitologen och zoologen Johan<br />
Axel Palmén, av kollegorna kallad JAP, och<br />
återfinns i hans avhandling Om Foglarnes<br />
flyttningsvägar som utkom i Helsingfors<br />
1874.<br />
Om Foglarnes flyttningsvägar var den<br />
första moderna behandlingen av flyttfågelproblematiken<br />
på svenska och tillika den<br />
mest ambitiösa sedan Linnés Migrationes<br />
Avium från 1757. Dagens ornitologer med<br />
Om Foglarnes<br />
flyttningsvägar<br />
var den första moderna<br />
behandlingen av flyttfågelproblematiken<br />
på<br />
svenska och tillika den<br />
mest ambitiösa sedan<br />
Linnés Migrationes<br />
Avium från 1757.<br />
i<strong>nr</strong>iktning på migration och orientering<br />
har kanhända inte så mycket att hämta<br />
i Palméns flyttfågelbok – forskningen<br />
har tagit väldiga kliv framåt sedan dess.<br />
Kunskapsnivån har växt enorm liksom<br />
betoningen på tillämpad forskning, och<br />
teknikutvecklingen har dessutom utmynnat<br />
i enastående genombrott. Att alla<br />
frågor därmed skulle vara lösta vore dock<br />
ett felaktigt påstående och det torde vara<br />
uppenbart att resan in i naturens hemlighetsfulla<br />
i<strong>nr</strong>e på inga sätt nått vägs ände.<br />
Dessutom, och nog så viktigt, är Palméns<br />
Om Foglarnes flyttningsvägar en betydelsefull<br />
vetenskapshistorisk länk i den del<br />
av ornitologin som gjort så stora framsteg,<br />
inte minst i Norden.<br />
Johan Axel Palmén (1845–1919)<br />
var finländsk friherre som<br />
gjorde akademisk karriär inom<br />
zoologin, med särskild i<strong>nr</strong>iktning<br />
på ornitologi. Intresset för fåglar<br />
inleddes tidigt med exkursioner i Helsingfors<br />
omnejd, österöver till Savolax och ut<br />
på Åland. Hans första publikation gällde<br />
en färd till Enontekis med Finlands enda<br />
högfjällsområde: Ornitologiska iakttagelser<br />
under en resa till Torneå Lappmark år 1867.<br />
Bortsett från ornitologiska fält- och<br />
insamlingsresor till Italien och Österrike<br />
samt studier i tyska Heidelberg var Palmén<br />
trogen Finland och i synnerhet Helsingfors.<br />
Han kom att bli Finlands främste<br />
zoolog under decennierna runt sekelskiftet<br />
och var, förutom professor i zoologi vid<br />
Helsingfors universitet, en drivande kraft i<br />
flera naturvetenskapliga och fosterländska<br />
sammanslutningar.<br />
Till Palméns viktigare insatser inom<br />
ornitologin hör redigeringen av Magnus<br />
von Wrights centrala verk Finlands foglar,<br />
hufvudsakligen till deras dräkter beskrifna<br />
vars andra del publicerades 1873. Året<br />
därpå följde Om Foglarnes flyttningsvägar<br />
vilken två år senare utkom i en utökad, tysk<br />
upplaga under titeln Über die Zugstrassen<br />
der Vögel. Utöver det ornitologiska förfat-<br />
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 45
KLASSIKERN<br />
Sträckande prutgäss över Östersjön. Prutgåsen var en av Johan Axel Palméns<br />
favoritfåglar och den spelade en viktig roll i hans forskning, inte minst<br />
när det gällde att klarlägga prutgässens sträckleder i Arktis.<br />
tarskapet bör ytterligare två saker framhållas:<br />
dels organiseringen av den omfattande<br />
ringmärkningen i Finland, dels etableringen<br />
år 1902 av den betydelsefulla, biologiska<br />
fältstationen Tvärminne i Nylands<br />
skärgård. Palmén köpte Tvärminne för egna<br />
pengar och testamenterade den senare till<br />
Helsingfors universitet som idag fortsätter<br />
att bedriva forskning, miljöövervakning och<br />
undervisning på platsen.<br />
Flyttfåglar hade en plats i kulturen långt<br />
före ornitologins genombrott. När Johan<br />
Ludvig Runeberg, Finlands nationalskald,<br />
skrev i dikten Flyttfåglarna om ”flyktande<br />
gäster på främmande strand/när söken I<br />
åter ert fädernesland?” förstod naturligtvis<br />
alla vad för slags fåglar som egentligen<br />
avsågs. Men oftare än så var de förbidragande<br />
fåglarnas färd mot sina fjärran mål<br />
ett slags symbol för sökandet efter mening<br />
i tillvaron. I själva verket handlade det<br />
om ett av romantikens favoritteman vilket<br />
skulle komma att förlora sin lyskraft först<br />
med evolutionstänkandets genomslag. I<br />
Finland var det Johan Axel Palmén som på<br />
allvar införde ett darwinistiskt perspektiv<br />
inom zoologin och därmed ornitologin.<br />
Intresset för flyttfåglar försvann emellertid<br />
inte genom att ämnet avmystifierades. Det<br />
blev istället precis tvärtom.<br />
En av de betydelsefullaste fåglarna<br />
för Palmén var prutgåsen.<br />
Han hade nämligen fäst sig<br />
vid att observationer av den<br />
arktiska arten enbart gjorts vid<br />
kusterna, men varför var det så? Prutgåsen<br />
kom att sporra Palmén till att fördjupa<br />
sig i all tillgänglig litteratur samt, nog<br />
så viktigt, att han kom att utveckla sitt<br />
specialintresse för högarktisk ornitologi<br />
vilket bland annat utmynnade i att han fick<br />
ansvaret för det ornitologiska materialet<br />
från Vegaexpeditionen.<br />
Det var frågan om hur arktiska och högarktiska<br />
fåglar flyttar som blev upptakten<br />
till arbetet Om Foglarnes flyttningsvägar.<br />
De arter som stod i centrum var, förutom<br />
prutgås, bland annat vitkindad gås,<br />
kustpipare, brednäbbad simsnäppa, vittrut<br />
och mindre sångsvan. En av Palméns<br />
inledande idéer var att påvisa att fåglarna<br />
inte flyger rakt söderut från sina häckplatser<br />
till vinterkvarteren, utan istället följer<br />
speciella stråk eller sträckleder vilka i sin<br />
tur bestäms av ekologiska förhållanden<br />
och respektive arts särskilda vanor och<br />
önskemål.<br />
Palmén tröskade noggrant igenom<br />
rapporter och fynddata i den ornitologiska<br />
litteraturen, i synnerhet de tyska<br />
tidskrifterna Naumannia samt Journal für<br />
Ornithologie. Den senare är för övrigt äldst<br />
av alla ornitologiska tidskrifter som fortfarande<br />
ges ut. Ja, den tyska ornitologin var<br />
inflytelserik vilket kanske kan överraska<br />
med tanke på dagens totala dominans av<br />
engelsk fågellitteratur och dito tidskrifter<br />
samt, inte att förglömma, hegemonin över<br />
hur ornitologins historia skrivs. I synnerhet<br />
inom flyttfågelforskningen stod dock<br />
tyska ornitologer länge i fronten; under<br />
nästan hela artonhundratalet var frågor<br />
om migration och orienteringsförmåga hos<br />
fåglar i praktiken en tysk paraddisciplin.<br />
Tysk flyttfågellitteratur var således vad<br />
Palmén hade att utgå ifrån. Bland viktiga<br />
verk kan nämnas Der Zug der Vögeln av<br />
46 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
Fågelflyttning på gång. ”Vi hafva här ett biologiskt fenomen af högst komplicerad natur”, skriver Palmén – ett påpekande som antyder varför<br />
flyttfågelforskning kom att bli den mest centrala delen av ornitologin under nittonhundratalet.<br />
Ludwig Brehm (1828), Über den Vogelzug<br />
mit besonderer Hinsicht auf Helgoland<br />
av Johann Friedrich Naumann (1846),<br />
Grundlagen zur Erforschung der Zugzeiten<br />
und Zugrichtungen der Vögel Russlands av<br />
Alexander von Middendorf (1855). Den<br />
kanske mest betydelsefulla av dem alla<br />
i ge<strong>nr</strong>en – Die Vogelwarte Helgoland av<br />
Hei<strong>nr</strong>ich Gätke – publicerades dock först<br />
1891, alltså efter Palméns bok.<br />
De tyska ornitologernas teorier och<br />
begreppsbildningar rörande fågelflyttning<br />
kom att spela stor roll och gör så<br />
alltjämt. Somliga begrepp och metaforer,<br />
som exempelvis zug (tåg) är lika<br />
tankeunderlättande som träffande, men<br />
spelar lätt spratt för den oförsiktige. På<br />
svenska använder vi ord som sträckleder<br />
och flyttningsvägar, men tågmetaforen<br />
används exempelvis i vårt meståg. Av nyss<br />
nämnda boktitlar framgår att zug är en kär<br />
metafor: zugstrassen, vogelzug, zugzeiten,<br />
och zugrichtungen är bara några exempel<br />
– och fåglars sträckoro kallar till och med<br />
britterna för zugu<strong>nr</strong>uhe.<br />
Poängen med denna språkliga kommentar<br />
är att påvisa hur lätt man kan bli<br />
förhäxad av en metafor; att uppfatta fågelsträcket<br />
som ett tåg, kanske rent av ett<br />
fullastat tåg som ger sig av vid en viss tid,<br />
leder lätt tanken vidare till att tåget kör<br />
på en räls. Palmén verkar ha funderat i de<br />
banorna när han drivit tesen att fåglarnas<br />
flyttvägar i någon mening är fastlagda. Det<br />
påståendet är långtifrån invändningsfritt,<br />
vilket förstås inte hindrar att många fåglar<br />
traditionellt följer väldefinierade leder.<br />
Om Foglarnes flyttningsvägar<br />
var i flera avseenden ett<br />
epokgörande arbete eftersom<br />
Palmén, vid sidan av<br />
diskussionen av väldefinierade<br />
flyttstråk, även tog upp en hoper andra<br />
idéer och tankar som skulle komma att<br />
inspirera åtskilliga yngre flyttfågelforskare.<br />
Somligt hade mer karaktären av kvalificerade<br />
spekulationer eftersom de framfördes<br />
utan empiriskt bakgrundsmaterial. Utan<br />
att gå på djupet tar han sålunda upp frågor<br />
om exempelvis vilseflugna fåglars genetiska<br />
betydelse och fåglars förmåga att lära sig<br />
hitta rätt genom att förvärva sig ett slags<br />
kartkännedom om landskapet. Den senare<br />
frågan är kopplad till det perenna problemet<br />
om arv och miljö, en fråga där Palmén<br />
allt som oftast lutar åt det senare.<br />
Palmén var en av de första som påpekade<br />
att ungfåglar lär sig flyttvägarna<br />
genom att följa med vuxna: ”Då sålunda<br />
de gamla och mest erfarna individerna leda<br />
hela tåget, följa de unga blott med; flocken<br />
vet derigenom att hålla sig till den lämpligaste<br />
vägen. Kännedom härom öfvergår<br />
från generation till generation”. Att den<br />
förklaringen inte håller för en majoritet av<br />
världens fågelarter är idag uppenbart, men<br />
sant är att den gäller för en hel del av de<br />
fåglar som Palmén studerade, exempelvis<br />
gäss och tranor.<br />
Den tidiga flyttfågelforskningen talade<br />
återkommande om att fenomenet måste<br />
förklaras, det är emellertid inte uppenbart<br />
för en nutida läsare vad det exakt var<br />
som skulle besvaras. Att fåglar på norra<br />
halvklotet flyttar söderut på hösten för att<br />
spendera vintern i varmare trakter är känt<br />
sedan urminnes tid och torde först ha byggt<br />
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 47
KLASSIKERN<br />
Prutgässen sträcker över Finlands<br />
karta på Johan Axel Palméns gravsten i<br />
Helsingfors.<br />
på iakttagelser av fågelflockar i Nildalen.<br />
Och att fåglar är skickliga navigatörer<br />
är även det en gammal insikt vilken går<br />
tillbaka på kunskap om brevduvor. Hur<br />
dessa fenomen hänger ihop och om det inte<br />
i själva verket handlar om olika slags frågor<br />
utgjorde bakgrunden till Palméns arbete<br />
om flyttfågelvägarna.<br />
Han talade om ”fenomenets deskriptiva<br />
del”, alltså hur och var och när fåglarna flyttade.<br />
Men han var även införstådd med att<br />
själva mekanismerna ligger djupare. Flera<br />
ornitologer baxade ihop migration och<br />
orientering och förklarade dem med att det<br />
handlade om en medfödd instinkt, ett svar<br />
som i praktiken inte besvarade något. Åter<br />
andra hänvisade till fåglarnas sjätte sinne,<br />
vilket naturligtvis var lika innehållslöst det.<br />
”Vi hafva här ett biologiskt fenomen af högst<br />
komplicerad natur”, skriver Palmén i Om<br />
Foglarnes flyttningsvägar – ett påpekande<br />
som på sitt sätt förklarar varför flyttfågelforskning<br />
kom att bli den mest centrala<br />
och lockande delen av ornitologin under<br />
nittonhundratalet.<br />
Fåglars förmåga att orientera efter<br />
stjärnor, använda solen som<br />
kompass och utnyttja magnetfält<br />
och polariserande ljus visste<br />
Palmén föga eller inget om. När<br />
det gällde ledlinjer i landskapet och vilka<br />
konkreta flyttstråk fåglarna i Arktis följde<br />
var han dock insatt. Arktis var som sagt ett<br />
favoritämne och sommaren 1886 ledde han<br />
en expedition till Kolahalvön som, bortsett<br />
från delar av kusten, då var föga känd vetenskapligt.<br />
Året därpå utkom hans Bidrag<br />
till kännedomen om sibiriska Ishafskustens<br />
fogelfauna som ingick i Vega-expeditionens<br />
vetenskapliga iakttagelser.<br />
Det är nu etthundra år sedan ornitologen<br />
Palmén gick ur tiden. En bitande<br />
kall vinterdag promenerar jag därför ut<br />
till Sandudds kyrkogård i Helsingfors<br />
och överraskas där av en duvhök som<br />
med galen blick slår sig ner i ett träd rakt<br />
ovanför Magnus von Wrights grav. Hökens<br />
ankomst sätter fart på en grupp mindre<br />
korsnäbbar vilka vettskrämda kastar sig<br />
iväg. Jag följer dem en bit – och upptäcker<br />
strax därefter Johan Axel Palmén gravsten<br />
med nordsträckande gäss över konturerna<br />
av Finland karta. Det är naturligtvis flyttande<br />
prutgäss.<br />
48 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
KOMPLETTA<br />
TUBKIKARPAKET<br />
FÖR ALLA NIVÅER<br />
SWAROVSKI ATX<br />
30-70x95<br />
+ Swarovski ATX okularmodul<br />
+ Swarovski ATX/STX objektivmodul<br />
+ ATX TLS APO fotoadapter<br />
+ Fågelguide<br />
+ Nest NT-767 stativ med<br />
vätskedämpat huvud<br />
ZEISS VICTORY HARPIA<br />
22-65x85<br />
+ Nest NT-767 stativ med<br />
vätskedämpat huvud<br />
DELTA TITANIUM 65 II<br />
15-45x65<br />
+ Vortex Pro GT stativ<br />
+ Digital fotoadapter<br />
info@astrosweden.se<br />
0511 - 79 81 00<br />
www.astrosweden.se<br />
ZEISS VICTORY HARPIA<br />
23-70x95<br />
+ Nest NT-767 stativ med<br />
vätskedämpat huvud<br />
KOWA PROMINAR 883<br />
25-60x88<br />
+ Kowa extravidvinkel zoomokular<br />
+ Allvädersväska<br />
+ Nest NT-767 stativ med<br />
vätskedämpat huvud<br />
MEADE WILDERNESS<br />
20-60x100mm<br />
+ Astro Pro 187 stativ<br />
+ Fågelguide<br />
LEICA APO TELEVID<br />
25-50x82<br />
ZEISS QONQUEST GAVIA HD<br />
30-60x85<br />
+ Zeiss Terra ED 8x42 kikare<br />
+ Vortex Pro-GT stativ<br />
+ Smartphoneadapter<br />
+ Fågelguide<br />
ACUTER ST<br />
20-60x80mm<br />
+ Nest NT-767 stativ med<br />
vätskedämpat huvud<br />
+ Fågelguide<br />
+ Leica vidvinkel zoomokular<br />
+ Leica 1.8x Extender<br />
+ Gitzo Exact Mountaineer kolfiberstativ<br />
+ Gitzo videohuvud<br />
7.729:-<br />
41.990:-<br />
28.654:-<br />
4.995:-<br />
39.995:-<br />
35.995:-<br />
5.950:-<br />
54.370:-<br />
43.995:-<br />
47.835:-<br />
38.890:-<br />
9.290:-<br />
6.950:-<br />
7.995:-<br />
23.995:-<br />
42.595:-<br />
30.995:-<br />
40.995:-
VÅRPROJEKT<br />
UT OCH LETA<br />
IBERISK GRANSÅNGARE<br />
Iberisk gransångare observeras allt mer regelbundet i Nordvästeuropa,<br />
även om det i Sverige bara gjorts fem fynd. Det finns en utbredd allmän<br />
uppfattning om att iberisk gransångare ”mest är ett mellanting mellan<br />
gran- och lövsångare”. Tyvärr kan vi bara konstatera att det är en korrekt<br />
uppfattning – iberisk gransångare är sannerligen en utmaning!<br />
text Magnus Ullman & Mattias Ullman<br />
Iberisk gransångare Phylloscopus ibericus<br />
uppmärksammades från och med slutet av<br />
1990-talet när formen upphöjdes till egen art<br />
från att ha betraktats som en ras av gransångare<br />
Phylloscopus collybita. Den häckar<br />
i ett litet område i sydvästligaste Frankrike,<br />
på Iberiska halvön och längs kusten av Nordvästafrika.<br />
Beståndet på Iberiska halvön har beräknats<br />
till 350 000–850 000 par och i Frankrike till under<br />
5 000 par.<br />
Efter hand upptäcktes arten vara överraskande<br />
regelbunden i Nordvästeuropa, sannolikt beroende<br />
på att den är en långflyttare som övervintrar<br />
i tropiska Västafrika. Förutom i Sverige föreligger<br />
fynd i Finland (3), Polen (4), Danmark (5), Holland<br />
(43, bästa år 2010 med 6 ex.) och Storbritannien (63,<br />
bästa år 2017 med 10 ex.; år 2015 genomförde ett<br />
par två lyckade häckningar). Däremot saknas ännu<br />
observationer i Norge.<br />
En stor majoritet av fynden i Nordvästeuropa<br />
har gjorts under april och maj, i Sverige till exempel<br />
16 april – 20 maj.<br />
FÖRVÄXLING I SVERIGE ligger närmast till hands<br />
med gran- och lövsångare. Generellt påminner<br />
iberisk gransångare i byggnaden mest om gransångare:<br />
lite mer satt än den något mer långsträckta<br />
lövsångaren, och inte heller antytt långstjärtad och<br />
storhuvad som denna.<br />
Vad man förhoppningsvis kan reagera på i fält är<br />
en ”gransångare” som verkar lite mer kontrastrik än<br />
vanligt, med ett ljusare ansikte, en ljusare, vitaktig<br />
undersida och en grönare, renare ovansida med<br />
viss lyster. Med andra ord: en ”gransångare” med<br />
färgsättning likt en lövsångare.<br />
Mattias Ullman<br />
Magnus Ullman<br />
Viktiga karaktärer hos typiska iberiska gransångare:<br />
1. Ögonbrynsstreck citrongult från framkanten<br />
till strax bakom ögat, ofta gulast framför ögat<br />
men ibland gulast ovan ögat (färglöst gråvitt i<br />
bakkanten).<br />
2. Ögonbrynsstrecket går vanligen långt fram i<br />
pannan där det ofta är ganska brett och distinkt.<br />
3. Örontäckarna är ganska ljusa och framför allt<br />
ljusnar de successivt framåt så att det blir endast<br />
en antydd kontrast mot strupens sida eller ingen<br />
kontrast alls.<br />
4. Ögo<strong>nr</strong>ingen endast svagt tecknad under ögat.<br />
5. I<strong>nr</strong>e delen av undernäbben (cirka 1/3-del) är<br />
ljus (brungul), medan näbbkanterna har samma<br />
ljusa färg nästan fram till näbbens spets.<br />
6. Ger ofta ett mer långnäbbat intryck än gransångare.<br />
7. Handpenneprojektion tämligen lång, ofta<br />
70–80 procent av tertiallängden, det vill säga ungefär<br />
mitt emellan gran- och lövsångare.<br />
8. Slår regelbundet neråt med stjärten likt gransångare.<br />
NEDAN FÖLJER EN utförligare genomgång av dessa<br />
karaktärer. Samtidigt är det viktigt att ha i åtanke att<br />
ingen karaktär är unik för iberisk gransångare<br />
– vilken egenskap som helst kan delas av gran- och<br />
lövsångare. Man bör alltid ta höjd för variationer<br />
hos alla tre arterna.<br />
1. Ögonbrynsstrecket skiljer vanligen ganska tydligt<br />
gentemot gransångare tack vare den citrongula<br />
färgen. Gransångare har ofta ett färglöst ögonbryns-<br />
50 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
streck men det kan också vara lite varmare färgat,<br />
normalt med en brunaktig ton i det gula, men i vissa<br />
fall tydligare gul likt iberisk. Lövsångare har oftare<br />
ett ögonbrynsstreck som liknar det hos den iberiska.<br />
FOTO: MATTIAS ULLMAN<br />
2. Hos iberisk gransångare är ögonbrynsstrecket<br />
ofta ganska långt och brett i framkanten, ibland når<br />
det pannan och ibland går det (smalt) runt pannan.<br />
Gransångarens ögonbrynsstreck smalnar för det<br />
mesta av i framkanten och ”försvinner” innan det<br />
når pannan. Också när det gäller ögonbrynsstrecket<br />
är lövsångaren oftare mer lik den iberiska.<br />
3. Ljusa örontäckare karakteriserar iberisk gransångare<br />
och bidrar till artens öppna, ljusa ansikte.<br />
Hos de mest typiska individerna är övergången till<br />
strupens sida nästan helt utan kontrast. Liknande<br />
kind kan ses hos löv- och gransångare, men vanligen<br />
är deras örontäckare något men tydligt mörkare än<br />
strupsidan, ibland med en svagt mörkare i<strong>nr</strong>amning<br />
av örontäckarna.<br />
4. Gransångaren har som regel en tydlig ögo<strong>nr</strong>ing<br />
under ögat – ett gott kännetecken för arten. Hos de<br />
båda andra framträder ögo<strong>nr</strong>ingen betydligt svagare<br />
eller inte alls. Även ovanför ögat har gransångaren<br />
ofta en tydligare ögo<strong>nr</strong>ing än de båda andra, men<br />
det är ändå så pass vanligt att den är svag även hos<br />
gransångaren att det inte är en pålitlig karaktär.<br />
Iberisk gransångare. En mycket typisk individ. Ögonbrynsstreck tydligast citrongult ovanför<br />
och strax bakom ögat, även viss gulton framför ögat medan den bakre delen är färglöst<br />
gråvit. Ljust brungult löper längs näbbkanterna nästan fram till spetsen. Ögo<strong>nr</strong>ing framträder<br />
knappt under ögat. Örontäckarna övergår utan kontrast i strupens sida. Rygg med viss<br />
grönaktig ton. Undersida vitaktig med gultonade flanker. Fötter mellanbruna. Handpenneprojektion<br />
78 procent av tertiallängden. Spanien 15 april 2018.<br />
FOTO: MATTIAS ULLMAN<br />
5. Näbben hos iberisk gransångare är karakteristisk:<br />
tämligen mörk med en ljus innerdel av undernäbben<br />
och ett smalt ljust stråk som skjuter fram som<br />
en spets längs näbbkanterna och nästan når näbbspetsen.<br />
En gransångare har vanligen en mörkare<br />
näbb än iberisk: grundfärgen är svartare och det<br />
ljusa partiet är mindre eller saknas. Lövsångare har<br />
vanligen en ljusare näbb än de båda andra arterna<br />
och den gula färgen är dessutom renare och tydligare/djupare<br />
gul.<br />
6. Iberisk gransångare ger ofta ett aningen mer långnäbbat<br />
intryck än gransångare, ibland är näbben<br />
också aningen grövre. Skillnaden är inte stor och<br />
överlappning förekommer, men notera att många<br />
gransångare har en avgjort liten näbb. Lövsångarens<br />
näbblängd är ungefär som hos iberisk.<br />
7. Iberiska gransångarens handpenneprojektion<br />
hamnar någonstans mitt emellan gran- och<br />
Iberisk gransångare. Ögonbrynsstreck citrongult till strax bakom ögat; når dessutom ända<br />
fram i pannan. Ögo<strong>nr</strong>ing framträder endast svagt/diffust under ögat. Örontäckarna övergår<br />
utan kontrast i strupens sida. Vit undersida, gulaktiga flanker och dessutom ännu lite<br />
varmare orangegul på halsens sida under örontäckarna. Ben och fötter karakteristiskt mellanbruna.<br />
Spanien 15 april 2018.<br />
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 51
IBERISK GRAN<br />
lövsångare. Även om detta i fält kan vara ett ganska<br />
vanskligt mått att bedöma kan det trots allt vara en<br />
rätt pålitlig indikator och speciellt när det gäller att<br />
fastställa att en misstänkt fågel i själva verket är en<br />
gransångare (påtagligt kort handpenneprojektion)<br />
eller en lövsångare (påtagligt lång handpenneprojektion).<br />
Iberiska gransångare från den södra delen av<br />
utbredningsområdet har dessutom aningen kortare<br />
vinge än nordliga (i snitt drygt en millimeter kortare<br />
hos hannar) med en handpenneprojektion som<br />
närmar sig gransångare.<br />
FOTO: MAGNUS ULLMAN<br />
8. Både gransångare och iberisk gransångare slår regelbundet<br />
lätt neråt med stjärten. Det kan förekomma<br />
också hos lövsångare men är mycket sällsynt.<br />
SYFTET MED DENNA genomgång är mest att uppmärksamma<br />
vad man ska titta efter om man är på<br />
jakt efter iberisk gransångare. För att sammanfatta:<br />
◗ ljust grundutseende på grund av ljus kind, ljust/<br />
gult ögonbrynsstreck och vitaktig undersida,<br />
◗ ovansida med grön eller mossgrön anstrykning,<br />
◗ mellanbruna ben och fötter,<br />
◗ handpenneprojektionens längd mellan löv- och<br />
gransångarens.<br />
Iberisk gransångare. Mer dämpade färger med ögonbrynsstreck citrongult framför till strax bakom<br />
ögat; når ganska långt/tydligt fram mot pannan. Ögo<strong>nr</strong>ing under ögat knappt synlig. Örontäckarna<br />
övergår utan kontrast i strupens sida. Näbb ganska mörk men ljust parti löper mot spetsen längs näbbkanterna.<br />
Undersida vit (verkar grönaktig på grund av reflex från grönskan) med stort varmgult parti<br />
längs sidan. Handpenneprojektion 72 procent av tertiallängden. Marocko 6 mars 2018.<br />
FOTO: MAGNUS ULLMAN<br />
EFTERSOM LÖV- OCH GRANSÅNGARE kan låna vilken<br />
som helst av dessa karaktärer är det viktigt att den<br />
fågel man misstänker vara en iberisk gransångare<br />
uppvisar så många användbara kännetecken som<br />
möjligt. Ovanstående är bara en början men räcker<br />
knappast för säker artbestämning. För det krävs att<br />
man hör fågeln och helst lyckas spela in den. Både<br />
lockläte och sång är artskiljande.<br />
Locklätet är ett tunt, kycklingpipande, nedåtkrökt<br />
tjeu, så pass väl skilt från vanliga gransångares<br />
lockläte (uppåtkrökt och mer visslande) att det inte<br />
ens är säkert att man associerar till gransångare.<br />
Även lövsångare har ett tydligt uppåtkrökt och<br />
dessutom antytt tvåstavigt lockläte.<br />
Iberiska gransångarens lockläte är aningen utdraget,<br />
inte snärtigt som hos gransångare, dessutom<br />
lite mjukare och kan associera till grönsiska eller<br />
sävsparv. Ibland kan det också påminna om ett iihp<br />
à la halsbandsflugsnappare eller sibirisk gransångare<br />
(tristis).<br />
Sången liknar gransångarens men innehåller fler<br />
element. Dels förekommer gransångarens salt sill<br />
salt sill, även om den iberiska ofta bara sjunger salt<br />
salt salt salt. Dessutom ingår ofta ett hoppande/<br />
hackande i högt tempo som låter lite som trudelutt<br />
eller trudelutt-lutt-lutt och som avviker helt från<br />
salt-delen. Mellan dessa stoppas ibland ett enkelt<br />
eller upprepat, stigande tsí eller tsuí in. En typisk<br />
Iberisk gransångare. En<br />
ganska mörk och mustigt<br />
färgad individ. Ögonbrynsstreck<br />
tydligt gult till strax<br />
bakom ögat. Näbb ovanligt<br />
mörk, ändå gulaktig längs<br />
näbbkanterna nästan till<br />
näbbspetsen. Ögo<strong>nr</strong>ing<br />
nästan lika tydlig som hos<br />
gransångare. Örontäckarna<br />
övergår utan kontrast i<br />
strupens sida. Ovansida<br />
livligt grönaktig. Undersida<br />
knappast rent vit men<br />
gulaktig längs sidan och<br />
speciellt på undergump och<br />
undre stjärttäckare. Ben<br />
och fötter ganska mörkt<br />
mellanbruna. Marocko 6<br />
mars 2018.<br />
strof kan låta salt salt salt salt salt tsuí tsuí trudeluttlutt-lutt,<br />
men de båda sista elementen kan kastas om<br />
eller utelämnas helt. Båda arterna skjuter då och då<br />
också in ett lite kärvt trr trr i sången.<br />
Speciellt det hoppande/hackande trudelutt-luttlutt<br />
kan vara värt att lyssna efter för den som tror<br />
sig ha att göra med iberisk gransångare.<br />
UTMÄRKTA INSPELNINGAR FINNS på<br />
www.xeno-canto.org. Sök på Phylloscopus ibericus<br />
och mängder av inspelningar av både sång och lockläten<br />
kan spelas upp.<br />
52 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
FOTO: MAGNUS ULLMAN<br />
FOTO: MATTIAS ULLMAN<br />
Iberisk gransångare. Vackert grön-gul-vit med en färgsättning som kunde<br />
passa för lövsångare. Ögonbrynsstreckets färgsättning bra för iberisk gransångare,<br />
men inte lika långt i framkanten som hos en typisk fågel. Den ljusa<br />
kinden som utan kontrast övergår i strupsidan typisk för iberisk. Ljust mellanbruna<br />
ben kan passa för iberisk och lövsångare. Även i denna vinkel syns<br />
att handpenneprojektionen är för kort för lövsångare. Marocko 6 mars 2018.<br />
FOTO: MAGNUS ULLMAN<br />
Iberisk gransångare. Ganska svagt gul i ögonbrynsstrecket och därför skulle<br />
man förmodligen inte reagera för denna fågel i Sverige trots grönaktig ovansida,<br />
ganska ljusa örontäckare med svag kontrast till stupsidan, vit undersida<br />
med rejäla gula inslag och en handpenneprojektion som stämmer bra för iberisk.<br />
Hörde man den sjunga skulle förmodligen alla bitar falla på plats – men<br />
man ska inte vänta sig att alla iberiska är urtypiska! Marocko 9 mars 2018.<br />
FOTO: MAGNUS ULLMAN<br />
Iberisk gransångare, verkligen en blandning av löv- och gransångare. Denna<br />
fågel är livligt gul med vitaktig undersida och har dessutom ljusa ben – som<br />
en lövsångare. Samtidigt är näbben mörk och handpenneprojektionen kort<br />
– som hos en gransångare. En sådan här fågel i Sverige bör undersökas<br />
närmare, speciellt med tanke på rätt svag ögo<strong>nr</strong>ing under ögat och ganska<br />
kontrastlös övergång örontäckare–strupsida. Marocko 9 mars 2018.<br />
Gransångare. Ytligt sett lik iberisk gransångare men generellt för murrig i<br />
färgsättningen. Även om de flesta enskilda karaktärer är ok för iberisk bör<br />
tydlig ögo<strong>nr</strong>ing under ögat samt kort och rätt mörk näbb (verkar lite ljus<br />
eftersom den ses underifrån) mana till försiktighet. Det gulaktiga i ögonbrynsstrecket<br />
och på kroppssidan mer dämpat och mindre citronfärgat än<br />
hos iberisk. Handpenneprojektion cirka 62 procent av tertiallängden, väl kort<br />
för iberisk gransångare. Skåne 6 april 2007.<br />
FOTO: MATTIAS ULLMAN<br />
Lövsångare. En fågel som i denna vinkel vore lätt<br />
att bestämma till iberisk gransångare även om<br />
mycket gulaktigt på näbben och inte minst de<br />
mörka, kontrasterande örontäckarna borde få en<br />
varningsklocka att ringa. Den långa handpenneprojektionen<br />
(88 procent av tertiallängden) och det<br />
stora avståndet mellan de tre längsta handpennornas<br />
spetsar visar emellertid att fågeln är en<br />
lövsångare. Marocko 10 mars 2018.<br />
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 53
BÖCKER<br />
POPULÄRVETENSKAP<br />
Medryckande om fåglars historia<br />
Professor John Reilly har en bakgrund<br />
inom biokemi och medicin<br />
och har forskat om och publicerat<br />
en lång rad vetenskapliga artiklar<br />
om bland annat leukemi. Vi sidan av sin<br />
karriär inom medicin har han under större<br />
delen av sitt liv varit en hängiven fågelskådare<br />
som besökt över 50 länder och<br />
sett runt hälften av jordens cirka 11 000<br />
fågelarter. Han har även arbetat som fågelguide<br />
i Arktis.<br />
I boken The Ascent of Birds – vilket<br />
ungefärligen kan översättas med fåglarnas<br />
utveckling – berättar Reilly om hur de<br />
senaste decenniernas forskning, mycket<br />
tack vare nya metoder, gett oss fördjupad<br />
kunskap om hur fåglarna uppkommit och<br />
utvecklats till de familjer och arter vi ser<br />
omkring oss idag.<br />
ÄMNET I SIG kräver att en del facktermer<br />
används och det kan låta som en tung och<br />
svårgenomtränglig bok, men Reilly går<br />
aldrig i fällan att gräva ned sig i för mycket<br />
terminologi. Han tar istället oss läsare i<br />
handen och lotsar oss genom en rad spännande<br />
exempel från ett trettiotal olika<br />
fågelfamiljer.<br />
I kapitlet om den förhistoriska vegavis<br />
berättas exempelvis om den misslyckade<br />
svenska Antarktisexpeditionen under<br />
Otto Nordenskjöld i början av 1900-talet,<br />
där deltagarna blev fast i två år efter<br />
att deras skepp brutits sönder av isarna.<br />
De fossil de hittade under sin ofrivilliga<br />
Antarktisvistelse ledde paradoxalt nog till<br />
en av de viktigaste upptäckterna för att<br />
förstå fåglarnas tidiga historia, då vegavis<br />
var det första fossilet från perioden innan<br />
den så kallade K-T-gränsen (krita-tertiärgränsen)<br />
som kunde placeras inom en<br />
idag existerande fågelgrupp. K-T-gränsen<br />
markerar det senaste stora massutdöendet<br />
för drygt 65 miljoner år sedan, då bland<br />
annat dinosaurierna dog ut som en följd<br />
av att jorden drabbades av ett kraftigt<br />
meteoritnedslag.<br />
Titel: The Ascent of Birds. Författare: John Reilly. Förlag:<br />
Pelagic Publishing. Pris: 329 kronor (Naturbokhandeln).<br />
I ETT ANNAT spännande kapitel berättas<br />
om sapayoans historia. Arten är en<br />
tämligen oansenlig grönaktig fågel som<br />
förekommer ifrån Panama till Ecuador,<br />
och vore det inte för dess brokiga taxonomiska<br />
historia skulle den nog inte röna<br />
något större intresse. Men genetiska tester<br />
har visat att den är närmast släkt med<br />
brednäbbar och juveltrastar – familjer som<br />
annars bara finns representerade i Gamla<br />
världen – och hur den troligen koloniserade<br />
Amerika norrifrån för runt 50 miljoner<br />
år sedan när klimatet var mycket mildare<br />
än idag.<br />
I andra kapitel berättas bland annat om<br />
hur pingvinerna förlorade sin flygförmåga,<br />
hur myrspoven utvecklade sin rekordlånga<br />
non stop-flyttning från Alaska till<br />
Nya Zeeland och om hur olika korsnäbbar<br />
utvecklat olika kraftiga näbbar som en<br />
anpassning till att livnära sig på frön från<br />
olika arter av barrträd.<br />
I efterskriften blickar Reilly framåt<br />
och konstaterar att vi förlorat mer än 160<br />
fågelarter under de senaste 500 åren och<br />
att takten vi förlorar arter accelererar.<br />
Idag står vi inför en ny massutrotning av<br />
arter där det talas om att vi gått in en ny<br />
geologisk epok – antropocen. Det är första<br />
gången i planetens historia där en enskild<br />
art, människan, är ansvarig för en massutrotning<br />
av andra arter. Omformningen av<br />
jorden går nu så snabbt att arter inte hinner<br />
anpassa sig till de nya förhållandena,<br />
vilket i framtiden kan komma att leda till<br />
en homogenisering av världens fågelfauna.<br />
SPRÅKET ÄR ÖVERLAG lättillgängligt och<br />
engagerande och upplägget med separata<br />
berättelser gör att man kan läsa ett eller ett<br />
par kapitel i taget över en längre tid utan<br />
att tappa tråden, och bygga ett pussel som<br />
tillsammans ger en omfångsrik mosaik<br />
över fåglarnas fascinerande historia. För<br />
alla som tycker att fåglarnas evolution och<br />
släktskap är spännande rekommenderas<br />
boken varmt!<br />
Markus Lagerqvist<br />
54 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
Höstfåglar<br />
Österlen & Falsterbo<br />
3–8 september <strong>2019</strong><br />
Liten, exklusiv grupp<br />
5–7 deltagare•Lugnt tempo<br />
Spännande sträck•Pris från: 11 800 kr<br />
Guide:<br />
Magnus Ullman<br />
Boka på:<br />
www.svenskaturistforeningen.se/hostfaglar<br />
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 55
BREV<br />
Skriv till <strong>Vår</strong> <strong>Fågelvärld</strong>!<br />
niklas.aronsson@birdlife.se<br />
AVIFAUNA<br />
”Nedsmutsande flyg är (idag!) tyvärr en förutsättning<br />
för att bibehålla biologisk mångfald”<br />
DET ÄR NOG få av oss som inte förstår att<br />
flyget har en negativ effekt på klimatet.<br />
Men flygfrågan är mer komplex än så<br />
när man beaktar bevarandet av biologisk<br />
mångfald och förbättrandet av artskydd,<br />
två viktiga saker där flygande kan påverka<br />
i positiv riktning. En del har valt ett ställningstagande<br />
där man ropar på bojkott<br />
av flyg eller antyder att BirdLife inte kan<br />
ha en resebyrå som använder flyg. Andra<br />
– däribland jag – överväger nyttan med<br />
att flyga beroende på det enskilda fallet:<br />
Vilket är syftet med resan? Finns andra,<br />
alternativa färdmedel som fungerar med<br />
min tidsbudget? Åker jag med lågprisbolag<br />
utan miljöpolicy eller ett dyrare som visar<br />
proaktivt intresse för miljöfrågor? Och så<br />
vidare. På precis samma sätt som jag går<br />
igenom utbudet av tomater i min lokala<br />
mataffär för att välja de mest ekologiska<br />
och trovärdiga.<br />
Sedan kan man också titta på vem som<br />
tar den där flygstolen i flygplanet som följer<br />
sin tidtabell. Det kan vara en affärsman<br />
som vill pressa priset på odlad teak för att<br />
tillverka billighetsmöbler i Sydostasien<br />
vilka sedan flygs till Sverige. En affärsman<br />
som sedan på kvällen sitter i restaurangen<br />
på ett internationellt ägt hotell, äter oxfile<br />
som flugits in från Brasilien (som kommer<br />
från ett djur som betat på mark som nu<br />
utarmats och blivit till biologisk enfald)<br />
och dricker en Cabernet Sauvignon som<br />
producerats i södra Stilla Havet, innan han<br />
spelar bort sitt traktamente på ett amerikanskägt<br />
kasino. Eller så kan det vara en<br />
grupp fågelskådare som reser på det sätt<br />
jag gjorde i våras.<br />
I MAJ FLÖG jag till Panama på semester för<br />
att fågelskåda i två veckor. Jag bokade min<br />
resa i landet med en lokal operatör som<br />
är känd för att jobba hållbart. Bland annat<br />
var jag i det fantastiska, vilda skogsområdet<br />
Darien på gränsen till Colombia och<br />
skådade fåglar. På den lokalt ägda campen<br />
arbetade ett 20-tal människor från grannbyn,<br />
som städare, kock, servitör, receptionist<br />
och fågelskådningsguider. Avokadon<br />
jag fick till lunch växte i trädgården utanför<br />
mitt safaritält, köttet till middagen kom<br />
Harpyja i Panama.<br />
FOTO: ERIK HIRSCHFELD<br />
från byn intill och hela campen drevs med<br />
solenergi. Till Darien kommer inte många<br />
turister utöver oss som gillar natur och<br />
jag såg själv hur bitar av skogen i de delar<br />
som nåddes av väg gjorts om till teakplantager<br />
eller avverkades. Men jag såg också<br />
skogsområden som höll på att återerövras<br />
av regnskog efter att ha varit skövlade<br />
för odling, precis som jag såg ett halvår<br />
tidigare i en del av Brasilien som besöks av<br />
fjärran ekoturister.<br />
Darienprovinsen är huvudsakligen väglös<br />
och man färdas på floder i stället. Tre<br />
timmars båtresa bort från campen hade en<br />
stig varsamt röjts i skogen av ursprungsbefolkningen<br />
i byn intill. Vid slutet av stigen<br />
blev vi förevisade en omhuldad och mäktig<br />
örn, en harpyja, som byborna skyddar för<br />
att kunna visa upp. Självklart låter jag mig,<br />
efter att ha sett en sådan magnifik fågel,<br />
utsättas för en dansuppvisning under lunchen<br />
i byn och köper några lokalt tillverkade<br />
korgverk med hem innan jag ger dricks.<br />
Här finns ju inga turister överhuvudtaget<br />
att tjäna pengar på, förutom fågelskådare<br />
som nu gör tre–fyra besök per vecka i just<br />
den här byn, och ger den en välbehövlig<br />
inkomst. Liksom de lokala byborna förstod<br />
min guide att det lönar sig rent ekonomiskt<br />
att bevara de fina skogsområdena<br />
och skydda den mäktiga harpyja-örnen, så<br />
att långväga skådarturister vill komma till<br />
denna avkrok.<br />
JAG ÄR FULLT medveten om de negativa<br />
miljöeffekterna av att flyga, och kan jag<br />
välja så väljer jag bort flyget. Och att minimera<br />
mina fotavtryck, vare sig det gäller<br />
flygresor, min dagliga mat eller bilresor, är<br />
förstås jätteviktigt och en självklarhet för<br />
mig. Om jag och alla andra avstod från att<br />
flyga helt, ifall det var en så svartvit fråga<br />
som många verkar tro, så skulle drivkraften<br />
att bevara viktiga miljöer och skapa<br />
lokala arbetstillfällen baserade på hållbar<br />
ekoturism försvinna i många länder som<br />
verkligen behöver de här inkomsterna,<br />
både för människornas och miljöskyddets<br />
skull. Och för mig är biologisk mångfald en<br />
viktig global fråga. Jag tycker inte att man<br />
som boende i vårt rika land kan kalla sig<br />
för naturvän och bara strunta i den globala<br />
aspekten. Även om jag inte är förvånad<br />
över att den attityden – som stämmer väl<br />
överens med de politiska strömningar som<br />
idag tyvärr råder i Sverige – även förekommer<br />
bland naturintresserade.<br />
Jag vill alltså inte uppmana till ökat flygande<br />
på något sätt och är lika bekymrad<br />
över miljöeffekterna som någon annan,<br />
utan bara peka på att vi nog måste flyga<br />
lite grann om vi ska kunna bevara den<br />
globala biologiska mångfalden och skydda<br />
arter. Nedsmutsande flyg är (idag!) tyvärr<br />
en förutsättning för att bibehålla biologisk<br />
mångfald i många fjärran länder och därmed<br />
på jorden som helhet. I varje fall tills<br />
välståndet bland större delen av jordens<br />
befolkning leder till att fritid inte bara är<br />
en lyxig sysselsättning för västerländska<br />
höginkomsttagare, och då bevarandet av<br />
mångfalden i stället kan ske med hjälp av<br />
kortresande, lokal ekoturism som kan ge<br />
samma ekonomiska incentiv som idag. För<br />
det är dit vi måste gå även om vägen syns<br />
lång.<br />
ERIK HIRSCHFELD, MALMÖ,<br />
VD FÖR AVIFAUNA NATURRESOR<br />
56 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
KNIVIGT<br />
Ormvråk och fjällvråk<br />
ORMVRÅK<br />
FOTO: JOHN LARSEN<br />
FJÄLLVRÅK<br />
3<br />
FOTON: JOHN LARSEN<br />
1<br />
1<br />
3<br />
2<br />
2<br />
1 Ger ett knubbigt intryck och har varma färgtoner.<br />
2 Stjärtundersida med många små band.<br />
3 Knogfläckar ofta bara som ”kommatecken”.<br />
1 Ger ett långvingat intryck och har kallare färgtoner än ormvråk.<br />
2 Stjärtundersida med brett ändband och få, eller inga, band i övrigt.<br />
3 Väl fyllda knogfläckar.<br />
Ormvråken är efter sparvhöken<br />
vår vanligaste rovfågel. Den<br />
förekommer i stora delar av<br />
landet i öppet och halvöppet<br />
landskap, mest talrikt i södra delarna. De<br />
allra flesta av våra ormvråkar lämnar landet<br />
under vintern, men framförallt i södra<br />
delarna stannar en del kvar och övervintrar.<br />
Ormvråken är en av de fågelarter i<br />
världen som varierar mest utseendemässigt,<br />
något som till och med avspeglas<br />
i dess franska namn buse variable. Den<br />
förekommer i färgvarianter från så gott<br />
som helt vit till helt brunsvart.<br />
De nordliga ormvråkarna är mer<br />
stabila till utseendet, de är rätt enhetligt<br />
mörkbruna med ett ljust bröstband och<br />
ljusa fält under vingarna. Bland dessa<br />
förekommer en del individer med en mer<br />
grå färgton och rödbruna inslag, färginslag<br />
som tyder på genflöde från den ostliga<br />
rasen vulpinus.<br />
Möjligen förekommer denna ras i<br />
Sverige, men det kan också röra sig om<br />
naturlig variation inom rasen buteo.<br />
I södra Sverige tycks ljusare fåglar<br />
vara mer vanligt förekommande, och<br />
det är framförallt dessa som kan skapa<br />
artbestämningsproblem då vissa individer<br />
av ormvråk till en del kan påminna om<br />
fjällvråk.<br />
FJÄLLVRÅKEN HÄCKAR I mellersta och<br />
norra delarna av landet. På hösten lämnar<br />
de flesta fjällvråkarna landet i sydostlig<br />
riktning, men i likhet med ormvråken<br />
stannar en del individer kvar i södra<br />
Sverige. Fjällvråken är betydligt mer<br />
stabil i utseendet jämfört med ormvråken<br />
och dess variationer i utseendet rör sig<br />
framförallt om köns- och åldersrelaterade<br />
skillnader.<br />
Fjällvråken är något större än ormvråken<br />
och ger ett betydligt stabilare intryck<br />
i luften. Den kan till och med tas för en<br />
kungsörn vid en hastig anblick, ett intryck<br />
man inte får av ormvråken som snarare<br />
kan tyckas en smula knubbig. Såväl vingarna<br />
som stjärten är längre än hos ormvråken<br />
och näbben ter sig kraftigare.<br />
Fjällvråken är generellt ljusare än<br />
den genomsnittliga ormvråken. Tonen i<br />
färgsättningen är alltid kall. Ovansidan är<br />
mörk och lite skäckig med ett kontrasterande<br />
ljust huvud. Stjärten är vit innerst<br />
och har ett distinkt brett svart ändband<br />
motsvarande maximalt den yttersta fjärdedelen<br />
av stjärten. Adulta fåglar, framförallt<br />
hannar, har ett fåtal smala svarta<br />
band innanför det breda ändbandet men<br />
intrycket är fortfarande en vit stjärt med<br />
ett väl avsatt svart ändband. Undersidan av<br />
vingarna är ljus med distinkta svarta fyllda<br />
knogfläckar. Buken är mörk, och hos yngre<br />
fåglar samt hos honor är strupen och<br />
bröstet ljust. Adulta hannar är de som är<br />
mest ormvråkslika och de kan vara mörka<br />
på strupe och bröst med ett bröstband likt<br />
ormvråk.<br />
De ljusa ormvråkarna har en varmare<br />
färgton än fjällvråken, inte sällan med en<br />
gulbeige ton. Undersidan är ljus, ibland<br />
med mörkare partier på buken. Ofta är<br />
bukfläcken delad på mitten. Vingundersidorna<br />
är ljusa med mörka kommatecken<br />
vid knogarna. Stjärten är i grunden mörk<br />
med varierande mängd ljust vid basen. Det<br />
ljusa är ofta tydligast mot stjärtens mitt<br />
och bandningen är smal och diffus. Övergången<br />
från den ljusa stjärtbasen till den<br />
mörkare ytterdelen sker gradvis.<br />
EN KARAKTÄR SOM sällan är särskilt användbar<br />
men som ibland kan ses på bilder<br />
är att fjällvråkens tarser är fjäderklädda<br />
till skillnad från ormvråkens vaxhudsbeklädda<br />
dito.<br />
Anders Eriksson<br />
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 57
FRÅGA EXPERTEN<br />
Har du en fråga till våra experter?<br />
Mejla till niklas.aronsson@birdlife.se<br />
ANATOMI<br />
Har alla fåglar en kräva och hur<br />
motståndskraftig är gulknopp?<br />
Vi har en studiecirkel här i Kiruna och<br />
det har dykt upp frågor som vi har gått<br />
bet på. Krävan har jag förstått har flera<br />
olika funktioner den tar hand om den<br />
första bearbetningen av födan innan den<br />
transporteras vidare till körtelmagen och<br />
muskelmagen, fågeln kan även ”förvara”<br />
maten där en tid för framtida behov. Vid<br />
matning av ungarna är krävan viktig för<br />
många arter, inte bara duvor som matar<br />
med ”duvmjölk” utan även andra arter<br />
som stöter upp mat till ungarna från krävan.<br />
Jag har läst att de flesta fåglar har<br />
en kräva, men vilka fåglar saknar det?<br />
Här uppe i Kiruna har vi varit förskonade<br />
från Gulknopp men denna ovanligt<br />
milda höst har det dykt upp en domherre<br />
som troligen led av denna parasit. Två<br />
korta frågor kring det:<br />
1. Hur länge behöver man göra uppehåll<br />
med matningen?<br />
2. Vet man hur livskraftig parasiten är<br />
i vinterkyla, vid hur många minusgrader<br />
dör den?<br />
LOTTA NYGÅRD, KIRUNA<br />
ANDERS WIRDHEIM: Allra först ett stort<br />
tack till er i fågelcirkel i Kiruna. Era frågor<br />
har nämligen visat sig vara något av en<br />
ögonöppnare. Framför allt tror jag att vi<br />
är ganska många som levt i förvissningen<br />
att alla fåglar har en kräva och exempelvis<br />
sagt saker som att ”truten hade krävan<br />
full”. Nu är det inte så. Alla fåglar har inte<br />
Tillhör du dem som tror att trutar har en kräva? I så fall är det högt tid att lära om. Trutar hör till de<br />
fåglar som faktiskt saknar kräva.<br />
en kräva, och bland många andra fåglar<br />
hör just trutar och övriga måsfåglar till<br />
dem som saknar detta organ.<br />
Krävan är mest utvecklad hos arter<br />
som lever på frön och andra vegetabilier.<br />
Teorin är att krävan i första hand<br />
utvecklats för att fågeln i fråga snabbt<br />
ska kunna stoppa i sig mycket mat för att<br />
sedan kunna smälta denna under lugnare<br />
omständigheter. Därigenom utsätter den<br />
sig inte lika länge för risken att bli tagen av<br />
en rovfågel eller ett rovdjur, som om den<br />
suttit kvar och smält födan allt eftersom.<br />
Men krävan används också för att bära<br />
hem mat till ungarna – i duvornas fall<br />
omvandlas till exempel födan i krävan till<br />
en näringsrik så kallad duvmjölk (kallas<br />
även krävmjölk).<br />
EN FÅGEL SOM har en särskilt stor kräva är<br />
den sydamerikanska hoatzin. Den lever av<br />
blad och har utvecklat en så stor kräva att<br />
FOTO: ULRIK B. BRUUN<br />
VÅRA EXPERTER<br />
SJUKDOMAR & ETOLOGI<br />
LOTTA BERG<br />
Professor i husdjurens<br />
miljö och hälsa på Sveriges<br />
lantbruksuniversitet<br />
(SLU) i Skara. Ordförande<br />
i BirdLife Sverige. Svarar<br />
på sjukdomar och etologi,<br />
läran om djurs beteenden.<br />
ALLMÄNEXPERT<br />
ANDERS WIRDHEIM<br />
Erfaren fältornitolog som<br />
kan det mesta som är värt<br />
att veta om fåglar. Krönikör<br />
på Natursidan.se samt driver<br />
podcasten ”Pippipodden”.<br />
Tidigare informationsansvarig<br />
för BirdLife Sverige.<br />
FÄLTBESTÄMNING M.M.<br />
MAGNUS ULLMAN<br />
Redaktionens allmänexpert<br />
på fåglar. Svarar på alla<br />
typer av frågor som rör<br />
fältbestämning, flyttning, beteende<br />
med mera. Har skrivit<br />
flera böcker om fältbestämning<br />
och om fåglarnas liv.<br />
58 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
denna delvis trängt undan bröstmuskulaturen<br />
(det vill säga ”flygmusklerna”). Det<br />
innebär i hoatzins fall försämrad flygförmåga,<br />
men så lever också denna fågel hela<br />
sitt liv inom ett mycket begränsat område.<br />
Intressant i sammanhanget är också att<br />
olika fågelgrupper, som utvecklats mot att<br />
äta samma typ av föda, kan skilja sig åt när<br />
det gäller krävan. Till exempel har rovfåglarna<br />
kräva, medan ugglorna saknar. Även<br />
gäss, pingviner, strutsar och måsfåglar<br />
saknar kräva.<br />
När det gäller pingviner, kan detta<br />
verka märkligt eftersom den ena föräldern<br />
i många fall är ute på mer än veckolånga<br />
fisketurer innan den återvänder med en<br />
massa mat till ungen eller ungarna. Denna<br />
mat kan dessutom portioneras ut under en<br />
längre tid. Men i pingvinernas fall lagras<br />
maten till ungarna i magsäcken, och några<br />
av pingvinarterna kan göra detta i flera<br />
veckor.<br />
NÄR DET SEDAN gäller gulknopp orsakas<br />
denna sjukdom av en liten parasit (flagellat)<br />
som heter Trichomonas gallinae. Enligt<br />
den litteratur som står till buds klarar inte<br />
Trichomonas-arterna av att leva utanför<br />
sin värd någon längre tid. Det handlar<br />
faktiskt oftast om endast några få minuter.<br />
Enligt försök som gjorts på laboratorium,<br />
har så gott som alla dött redan efter en<br />
halvtimma utanför värdmiljön.<br />
Om en smittad grönfink tappar ett frö<br />
på marken, är emellertid risken stor att<br />
detta frö snabbt tas om hand av någon<br />
annan fågel vilket innebär att smittan<br />
kan föras över. Samma sak gäller när<br />
flera grönfinkar sitter och äter ur ett och<br />
samma nypon. Då flyttas parasiterna lätt<br />
från näbb till näbb.<br />
Om man misstänker att gulknopp<br />
sprids via ens fågelmatningar, rekommenderar<br />
vi att dessa tas ner och görs rena<br />
samt att man gör ett uppehåll med matningen<br />
åtminstone under ett par veckor.<br />
BIOLOGI<br />
Varför ruggar<br />
fåglar sina<br />
fjädrar?<br />
Man hör ofta till exempel fågelskådare<br />
berätta om fåglar som ruggar. Jag förstår<br />
Stjärtfjäder av ormvråk.<br />
att det innebär att de byter fjädrar, men<br />
varför måste fåglarna rugga? Varför håller<br />
de inte under fågelns hela livstid?<br />
KATARINA SONESSON, HÖLLVIKEN<br />
LOTTA BERG SVARAR: Precis som hos oss<br />
däggdjur så slits vävnaderna hos fåglar.<br />
<strong>Vår</strong>a celler byts ut allteftersom, lite i taget.<br />
Huden förnyas till exempel ständigt,<br />
liksom cellerna i flertalet andra organ.<br />
Men vissa delar av kroppen kan inte bara<br />
omärkligt bytas ut eftersom de består av<br />
död vävnad; hos oss människor gäller det<br />
till exempel håret och naglarna, och hos<br />
fåglarna gäller det fjädrarna.<br />
Fjädrar växer ut från en fjädersäck i<br />
huden, och när en fjäder vuxit färdigt så<br />
kan den inte längre tillföras några nya<br />
celler. Samtidigt slits fjädrarna hela tiden.<br />
Hur kraftigt detta slitage är beror förstås<br />
bland annat på i vilka miljöer fågeln rör<br />
sig. Man kan lätt föreställa sig att det har<br />
betydelse om fågeln flyttar mellan världsdelarna<br />
eller mest springer omkring på<br />
marken hemmavid, om den häckar och då<br />
kanske sliter fjädrarna mot kanterna av ett<br />
trångt och risigt bo, om den är inblandad i<br />
häftiga och våldsamma revirstrider så att<br />
stickor och strån – eller snarare fjädrar –<br />
ryker, om den vistas mycket i vatten, och<br />
så vidare.<br />
FOTO: NIKLAS ARONSSON<br />
ÄVEN FJÄDRARNAS FÄRG har betydelse:<br />
vita eller ljusa fjädrar har ofta sämre hållbarhet<br />
än kraftigt pigmenterade fjädrar.<br />
Och den unga fågelns första, snabbväxande<br />
fjädrar är ofta av sämre kvalitet än de<br />
fjädrar som växer ut senare.<br />
Eftersom den enskilda fjädern inte kan<br />
repareras i till exempel spetsen eller de<br />
slitna ytterkanterna så måste hela fjädern<br />
bytas. Hur ofta, på vilka delar av kroppen<br />
och i vilken ordning detta görs, skiljer<br />
sig åt mellan olika fågelarter – man talar<br />
om olika ruggningsmönster. För en gås<br />
fungerar det bra att byta alla vingpennorna<br />
samtidigt, en kort men intensiv ruggning:<br />
fågeln blir då flygoförmögen under en tid<br />
men kan ändå både söka föda på land och<br />
söka skydd och föda genom att simma ut i<br />
någon grund sjö. För en rovfågel, tänk till<br />
exempel en pilgrimsfalk, vore ett sådant<br />
ruggningsmönster rent förödande: en falk<br />
som saknar vingpennor och inte kan flyga<br />
kan inte fånga särskilt många byten och<br />
skulle troligen svälta ihjäl. Likaså påverkas<br />
ruggningsstrategin av om fågeln är<br />
långflyttare eller inte, eftersom just flytten<br />
kräver en fjäderdräkt i hyfsad kondition.<br />
Alltså har olika arter olika sätt att rugga,<br />
och den som kan mycket om fåglarnas liv<br />
och beteende kan ofta lista ut rätt mycket<br />
om hur en viss art ruggar sina fjädrar.<br />
Fjädrar växer ut<br />
från en fjädersäck i<br />
huden, och när en fjäder<br />
vuxit färdigt så kan den<br />
inte längre tillföras några<br />
nya celler.<br />
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 59
KRÖNIKA<br />
”Tänkte besöka några riktigt<br />
gamla bekanta. Ett par<br />
berguvar jag följt sedan ett par<br />
decennier tillbaka. ”<br />
Torsten Green-Petersen filosoferar över det sparsmakade<br />
naturlivet en vinterdag på Gotland. Helst hade han fyllt<br />
magen med granbarr och dragit något gammalt över sig.<br />
En av de första dagarna i januari. Det regnar<br />
ymnigt på norra Gotland. Jag har svårt att<br />
skilja himmel från hav. Horisonten som<br />
utsuddad i det gråa färglösa. Det nya året<br />
kunde vara en snok kvar under sin stenvast.<br />
Ihoprullad. I väntan på årstidernas nästa språng.<br />
TRE HAVSÖRNAR STÅR och drar i resterna av en död<br />
knölsvan. Deras entourage består<br />
av ett dussin kråkor och en<br />
enstaka korp. Stor. Större. Störst.<br />
De mörka fåglarna mot det tunna<br />
bleka snötäcket som håller på att<br />
regna bort.<br />
Örnarna ser, på sedvanligt vis,<br />
lite oborstade ut. Rockarna, förlåt<br />
fjädrarna, sådär en smula i olag.<br />
För små. För stora. Fel storlek i<br />
alla fall. Med styltiga tunga steg.<br />
Som gubbar och gummor på rymmen från närmaste<br />
ålderdomshem.<br />
Det nya året<br />
kunde vara en<br />
snok kvar under sin<br />
stenvast. Ihoprullad. I<br />
väntan på årstidernas<br />
nästa språng.<br />
TÄNKTE BESÖKA NÅGRA riktigt gamla bekanta. Ett par<br />
berguvar jag följt sedan ett par decennier tillbaka.<br />
Som häckar här intill i en kustklint. Nå. Säkert har<br />
individerna skiftat genom åren men häckplatsen lever<br />
vidare med nya fåglar.<br />
Vi blev bekanta på den tiden då jag bodde nästgårds.<br />
Och försökte ringmärka just berguvar runt<br />
ön. Vilket inte var alldeles lätt eller självklart. Inte<br />
blev det väl någonsin fler än kanske ett par tre kullar<br />
märkta något år. Ett helt enstaka återfynd. En fågel<br />
som flugit drygt tio kilometer österut innan den återfanns<br />
död.<br />
ÄN SÅ LÄNGE råder stiltje och ro på bohyllan. Vilket<br />
är väntat. Men snart hoppas jag att paret ska visa mer<br />
av aktivitet. I februari brukar här vara full fart. Just<br />
de här fåglarna lever mest av sjöfågel. Det är bara ett<br />
hundratal meter till havsstranden. Ett annat par här<br />
inne i skogen är däremot mest förtjusta i igelkottar.<br />
Nåja. Inte såhär års förstås. Men hos dem fann jag<br />
ett år kanske trettiotalet urätna igelkottskinn under<br />
granarna.<br />
Om detta tänker jag inte ha några<br />
moraliska aspekter alls. Öns landskapsdjur<br />
och symbol. Hotat. Oftast<br />
överkört och platt.<br />
MEN ÄN SÅ länge sover kottarna i<br />
sina lövhögar. Som snokarna. Och<br />
det händer att jag tänker precis så för<br />
egen del. Göra som muminfamiljen.<br />
Fylla magen med granbarr om hösten<br />
för att sedan gå i ide. Eller kort och gott leta upp en<br />
tillräckligt rymlig lövhög. Krypa längst in. Sova gott<br />
tills ljuset återvänder. Kanske vakna av att grannen<br />
– en igelkott – gäspar, vänder sig om i en dröm om<br />
välsmakande daggmaskar. Och gnuggar morgonen ur<br />
sina taggar mot min rygg.<br />
Torsten Green-Petersen är<br />
allmänläkare och psykiater.<br />
Trebarnsfar. Fågelfotograf och<br />
författare med ett livslångt fågelintresse.<br />
Valde en gång i tiden att<br />
bosätta mig på Gotland för fåglarnas<br />
skull. Välkommen till min<br />
hemsida www.fagelnsblick.com.<br />
60 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>
svart-beige-azurblå<br />
iberisk flygare<br />
deras<br />
kjolar<br />
svängde i<br />
dikten<br />
väderstreck<br />
är nötkråknäbb<br />
i<br />
sibirien<br />
bör dragarten<br />
vara<br />
gigantisk<br />
buskreptil?<br />
KORSORD<br />
BEVINGADE ORD<br />
oordning<br />
får<br />
ingen<br />
fågelunge<br />
blev<br />
tunna av<br />
gifter<br />
runt<br />
fönster<br />
till hjälp<br />
vid bestämning<br />
av änder<br />
tillfälle<br />
att lira<br />
är<br />
högtidlig<br />
årta?<br />
hålla<br />
tand för<br />
tunga<br />
kräver<br />
virke<br />
lever<br />
steglits<br />
böj på<br />
knäna!<br />
skrivande<br />
japan<br />
förvränger<br />
i lustiga<br />
huset<br />
ger<br />
mörka<br />
fjädrar<br />
tundraadjektiv<br />
kan ibisar<br />
vara<br />
fanatisk<br />
är väl<br />
stjärtmesen<br />
ljungväxt<br />
och folkbildare<br />
elakhet<br />
på isen<br />
längst ner,<br />
märk väl<br />
liknar<br />
flygande<br />
tordmule<br />
ingen<br />
njutning<br />
skyddas<br />
av skål<br />
kan bli<br />
gök och<br />
duva<br />
trevlig<br />
inpå<br />
knuten<br />
allergen<br />
låna<br />
av and<br />
kvällsmänniska<br />
andningsorgan<br />
förslagna<br />
ett järn<br />
minns<br />
mycket<br />
i lillehammer<br />
avlägsnas<br />
av<br />
konservator<br />
får ungar<br />
av glas?<br />
späckad<br />
simmare<br />
är vass<br />
locka<br />
med föda<br />
slå<br />
dank<br />
kan man<br />
vara<br />
med gammalt<br />
beröm<br />
godkänd<br />
mål för<br />
den som<br />
står upp<br />
kan<br />
vara av<br />
fjädrar<br />
konstruktör & illustratör: anne thorsell <strong>2019</strong>-01-01<br />
BEVINGADE ORD<br />
e<br />
den är vätskefylld<br />
ingår i<br />
personnummer<br />
strul<br />
s<br />
har väl<br />
spelare<br />
silas<br />
gör<br />
lamm till<br />
benknäckare<br />
fiktiv<br />
fågelstad<br />
b<br />
l<br />
å<br />
s<br />
k<br />
a<br />
t<br />
a<br />
d<br />
r<br />
o<br />
n<br />
t<br />
e<br />
n<br />
a<br />
t<br />
l<br />
a<br />
s<br />
reklam<br />
till dig<br />
personligen<br />
stannar<br />
i<br />
boet<br />
k<br />
k<br />
r<br />
a<br />
f<br />
s<br />
a<br />
d<br />
e<br />
f<br />
l<br />
å<br />
löfte i<br />
dalsland<br />
kräver<br />
stativ<br />
t<br />
u<br />
b<br />
har fin<br />
entrecôte<br />
himmelsbäraren<br />
gjorde<br />
sprätthöns<br />
skinnlägga<br />
fågelsläktingar<br />
ö<br />
gåvoverb<br />
g<br />
e<br />
n<br />
o<br />
k<br />
r<br />
ä<br />
l<br />
d<br />
j<br />
u<br />
r<br />
m<br />
omega 3-<br />
rik i stim<br />
blir inte<br />
bonddraja<br />
s<br />
k<br />
v<br />
a<br />
finns både<br />
med vit &<br />
svart näbb<br />
ä<br />
n<br />
g<br />
HÄR ÄR FÖRRA NUMRETS VINNARE:<br />
1:a pris 500 kr: Bo Nilsson, Lerum.<br />
2:a pris 300 kr: Marie-Louise Hägg, Enhörna.<br />
3:e-5:e pris 100 kr: Hans Lööf, Tenhult, Jan-Åke<br />
Rosén, Lidköping, Stig Lundquist, Simrishamn.<br />
Grattis!<br />
m<br />
a<br />
r<br />
m<br />
o<br />
r<br />
e<br />
r<br />
i<br />
n<br />
g<br />
tålamodskrävande<br />
syssla<br />
k<br />
ö<br />
a<br />
å<br />
n<br />
går utmattad<br />
på<br />
tranan<br />
tar långa<br />
s<br />
t<br />
e<br />
g<br />
o<br />
r<br />
r<br />
l<br />
e<br />
k<br />
gör tyr<br />
spännande<br />
budbärarmolekyl<br />
göra identisk<br />
kopia<br />
k<br />
l<br />
o<br />
n<br />
a<br />
spel<br />
som<br />
lockar<br />
hönor<br />
i<br />
d<br />
kan<br />
staren<br />
små rosa<br />
orkidéer<br />
n<br />
o<br />
r<br />
n<br />
o<br />
r<br />
förr vid<br />
tal till<br />
två i<br />
dativ<br />
m<br />
kan<br />
kapas<br />
l<br />
osalig<br />
aktivitet<br />
i näbbar<br />
och klor<br />
h<br />
o<br />
r<br />
n<br />
ä<br />
m<br />
n<br />
e<br />
diagnos<br />
utan<br />
hyperaktivitet<br />
i<br />
l<br />
t<br />
ä<br />
r<br />
n<br />
a<br />
n<br />
symbolen<br />
för utdöende<br />
"gamla<br />
världens<br />
kolibrier"<br />
piplärksmiljö<br />
a<br />
d<br />
d<br />
den<br />
jäktade<br />
måsfågeln<br />
sägs<br />
stackarna<br />
vara<br />
a<br />
r<br />
m<br />
a<br />
gör<br />
grågås<br />
som<br />
tycker<br />
till<br />
a<br />
n<br />
s<br />
e<br />
r<br />
konstruktör & illustratör: anne thorsell 2018-11-01<br />
Bevingade ord – ett fullfjädrat kryss<br />
VINNARE<br />
1:a pris 500 kr: Presentkort på Naturbokhandeln<br />
2:a pris 300 kr: Presentkort på Naturbokhandeln<br />
3:e pris 100 kr: Presentkort på Naturbokhandeln<br />
Skriv ned orden som du får fram i de färgade rutorna<br />
på ett vykort och skicka detta till, <strong>Vår</strong> <strong>Fågelvärld</strong>, c/o<br />
Niklas Aronsson, Flygfältsgatan 16, 423 37 Torslanda,<br />
eller skriv den rätta lösningen i ett mejl och skicka till<br />
niklas.aronsson@birdlife.se. Senast den 20 mars vill<br />
vi ha ditt svar för att du ska kunna delta i utlottningen<br />
av de fina bokpriserna. Naturbokhandeln är BirdLife<br />
Sveriges egen bokhandel där överskottet går till<br />
fågelskydd.<br />
Populära kaffemuggar för 70<br />
kronor styck. Finns med flera olika<br />
fågelmotiv på Naturbokhandeln.<br />
vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong> 61
RETROSPEKTIV<br />
av Niklas Aronsson<br />
Ny häckfågel i<br />
södra Sverige<br />
1961<br />
FÅ ARTER I landet har gått så snabbt framåt<br />
som gransångaren. Det gäller faktiskt<br />
både den sydliga och nordliga underarten<br />
av gransångare. Hur snabbt det faktiskt<br />
har gått blir man varse när man läser <strong>Vår</strong><br />
<strong>Fågelvärld</strong> från 1961 om blott den andra<br />
kända häckningen av arten i Skåne som<br />
skedde 1960. Den första var på 1800-talet.<br />
Så här skriver Sven Persson under vinjetten<br />
Meddelanden: ”<strong>Vår</strong>en 1960 hörde jag<br />
upprepade gånger en sjungande gransångare<br />
i ett skogsparti söder om Höör i mellersta<br />
Skåne. Den fanns på platsen från mitten av<br />
maj till början av juni, vid vilken tidpunkt<br />
jag avreste från trakten ... Gransångaren<br />
var mycket stationär och sågs aldrig<br />
lämna ett revir, som endast mätte ca 30 m<br />
i diameter. Mellan den 3. och 16.7. såg jag,<br />
att en gransångare ofta kom smygande med<br />
mat i näbben, men på grund av terrängens<br />
beskafenhet kunde jag av hänsyn till risken<br />
att spoliera häckningen inte leta efter boet.”<br />
Från redaktionen svarade Staffan<br />
Ulfstrand: ”Fynd av häckande gransångare<br />
i södra Sverige är givetvis av stort intresse.<br />
Det är härvid en öppen fråga, om fåglarna<br />
tillhör den i Nordsverige häckande rasen<br />
(Ph. c. abietinus Nilsson) eller nominatrasen,<br />
vilken kommer oss så nära som i Danmark.<br />
Inte minst med tanke på att den rika<br />
förekomsten av flyttningsprolongationer<br />
våren 1960 är det kanske sannolikast, att de<br />
fåglar, ... , i själva verket tillhörde kontinentalpopulationen<br />
...”<br />
I SVENSK FÅGELTAXERINGS årsrapport för<br />
2016 skriver författarna:<br />
”Den sydliga rasen av gransångare bara<br />
ökar och ökar. På sommarpunktrutterna<br />
har den ökat med 9,4 % per år sedan 1975<br />
(!) och på standardrutterna med 15,2 % per<br />
år sedan 1998. Den rumsliga utbredningen<br />
ändras dock inte lika dramatiskt utan det är<br />
fortfarande i Skåne och på Västkusten<br />
som arten har sitt särklassigt bästa tillhåll.<br />
I Danmark ökar den fortfarande men helt<br />
tydligt med en lägre takt. Den nordliga rasen<br />
ökar också stadigt i Sverige, om än inte<br />
lika kraftigt. Där är förändringen i<br />
utbredningsområde tydligare, med expansion<br />
å väster och norr. Vi har fortfarande<br />
ingen bra förklaring till dessa kraftiga<br />
ökningar, men det är svårt att tro att det<br />
bara beror på habitat- och klimatförändringar.<br />
En vild spekulation är att det finns<br />
sjukdomar och parasiter med i bilden. Om<br />
en art som grönfinken kan minska kraftigt<br />
på kort tid på grund av en parasit, bör ju en<br />
art också kunna expandera kraftigt när den<br />
på något sätt ”blir av med” en parasit eller<br />
en sjukdom.”<br />
62 vår fågelvärld | 1.<strong>2019</strong>