Vår Fågelvärld nr 2 - 2018

INNEHÅLL Nummer 2. 2018 

20 

46 

6 Aktuellt. Fler arter i landet ökar 

än som minskar. 

14 Fåglar Inpå Knuten. 

16 Porträtt. Mikaela Kähäri. 

20 Fokus. Hur går det för fjällgåsen 

i Sverige? 

26 Populärvetenskap. Långflyttning 

kräver kondis. 

30 Expansion. Svarthakad buskskvätta 

expanderar i väst. 

33 Vinterfåglar Inpå Knuten. 

Gråsiskan är årets raket. 

34 Resereportage. Abisko – skogen 

vid det stora vattnet. 

40 Djupdykning. Fåglar och färg, 

del 1. 

46 Inblick. Blåhaken i fjällen. 

34 

54 

48 Teknik. Hörselhjälpmedel, vad 

ska du tänka på? 

50 Fågelfaunan i Sverige. Arterna 

som går bra. 

52 Debatt. Varför flyttar rariteter 

fel? 

54 Resereportage. Möt våra ringtrastar 

i Spanien. 

58 Recensioner. Ny bok om världens 

papegojor. 

60 Brev. Om favoritfåglar. 

61 Knivigt. Dammsnäppa och 

gluttsnäppa. 

62 Fråga Experten. Hur hittar våra 

småfåglar till maten? 

63 Kåseri. Björn Olsen. 

64 Korsord. 

REDAKTÖREN: 

Försenade 

NÄR JAG SKRIVER dessa rader har 

flockar på flera hundra sångsvanar 

precis passerat utanför mitt kontor i 

Torslanda. Det är den 26 mars. Proppen 

tycks äntligen ha släppt. Fortfarande 

ligger isen på Torslandaviken, 

vilket känns ovanligt sent. Från landet 

kommer rapporter om försenade fåglar. 

Det är färre tranor, sångsvanar och 

sädgäss än normalt vid den här tiden. 

Och ejdersträcket har inte ens startat. 

Men vänta lite nu, ”senare än normalt”? 

Allt beror såklart på vad man 

jämför med. För så sent är det faktiskt 

inte. Absolut om man jämför med de 

senaste tre-fyra åren, men om man tittar 

längre bakåt, hur ser det ut då? 

EN TITT I SMHI:s databas berättar att 

2018 har startat varmare än normalt i 

hela Götaland och Svealand. Det har 

förvisso varit kallt i mars, men både januari 

och februari var varmare än den 

genomsnittliga temperaturen under 

referensperioden 1961–1990. Kanske 

en smula överraskande för någon, men 

vi har kort minne och den situation 

vi har för handen blir väldigt snabbt 

också den normala. Det är svårt med 

perspektiv, inte minst för att det något 

avvikande förstärks genom medias 

desperata skrik för att synas och höras. 

Domedagsprofetiorna haglar, och det 

är lätt att tro att allt är på väg att gå åt 

skogen. Samtidigt kan vi genom inventeringsdata 

konstatera att det går bra 

för allt fler arter i Sverige, och att vi 

har flera miljoner fler häckande fåglar 

nu än för 20 år sedan. 

NIKLAS ARONSSON 

REDAKTÖR FÖR VÅR FÅGELVÄRLD 

vår fågelvärld | 2.2018 3

LEDARE 

Dennis Kraft 

Slutord ... 

Nu närmar sig slutet för ledarskribenten! Det kanske låter lite 

dramatiskt, men det är nu sista gången jag skriver ledare till 

Vår Fågelvärld. Att skriva ledare har alltid varit ordförandens 

ansvar, även om jag några gånger har delegerat uppdraget. Och 

när vi nu har vår riksstämma den 14–15 april så är det dags 

att välja ny ordförande. Om stämman följer valberedningens 

förslag kommer det att bli Lotta Berg. 

Det är med stor glädje och förväntan jag ser fram emot detta 

byte. Inte för att jag har ogillat uppdraget, tvärtom, det har för 

det mesta varit både roligt och inspirerandet. Nej, det är för 

att Lotta tar över. Och det inte bara för att hon blir vår första 

kvinnliga ordförande, vilket i sig är en milstolpe i föreningens 

historia. Det är främst för att Lotta i många avseenden är helt 

fantastisk. När det gäller arbetskapacitet, tempo och förmåga 

Om förslaget 

får 

gehör kommer 

styrelsen att ha 

helt jämn könsfördelning 

att få saker gjorda är hon unik. Lägg 

därtill att hon har stor entusiasm och är 

en glädje- och trivselspridare så förstår 

ni att det här kommer att bli riktigt bra. 

Och Lotta kommer inte att bli arbetslös 

– det ligger mycket på förväntanslistan. 

Mer fågel- och naturskydd, fler spännande 

fågelstudier, att öka antal barn och 

ungdomar i verksamheten, och att verka 

för en starkare och mer sammanhållen organisation är några av 

huvudpunkterna i den lista som jag lämnar över. Och det är en 

lång lista. 

VALBEREDNINGEN HAR EN riktig jämställdhetsprofil i sitt förslag 

till stämman och då inte bara genom ordförandebytet. Om 

förslaget får gehör kommer styrelsen att ha helt jämn könsfördelning, 

sex av vardera könet, det har vi heller aldrig haft 

tidigare. Med en ökande andel kvinnor i medlemskåren är detta 

en välkommen utveckling. 

Men nu tackar jag för mig som 

ordförande och ledarskribent. 

Helt släpper jag dock inte mitt 

engagemang för BirdLife Sverige 

och fåglarna, jag kommer fortsatt 

att finnas lite varstans i organisationen. 

Men jag hoppas ändå att 

få lite mer tid över till det som 

är ett av de viktiga målen med 

vår verksamhet – att njuta av 

fågellivet. Det räknar jag med att 

få göra runt torpet i Småland och 

på Nidingen i Halland, två ställen 

som ligger mig varmt om hjärtat. 

Dennis Kraft, 

ordförande 

Vår 

Fågelvärld 

ges ut av Sveriges Ornitologiska Förening – 

BirdLife Sverige. 

CHEFREDAKTÖR OCH ANSVARIG UTGIVARE 

Niklas Aronsson, niklas.aronsson@birdlife.se 

Vår Fågelvärld, Flygfältsgatan 16 A, 423 37 Torslanda. 

Tel: 0739-15 60 99 

ANNONSER 

Niklas Aronsson, niklas.aronsson@birdlife.se 

Tel: 0739-15 60 99 

TRYCK 

Exakta, Malmö, 2018 

ISSN 

2002-8717 

OMSLAG 

Stefan Oscarsson/N (fjällgås) 

Nästa nummer kommer av Vår Fågelvärld 

kommer 15 juni. 

BirdLife Sverige 

Sveriges Ornitologiska Förening – BirdLife Sverige är en 

obunden och riksomfattande förening för främjande av 

fågelintresse, fågelskydd och fågelforskning. Föreningen 

är den svenska grenen av BirdLife International som 

arbetar med fågelskydd i hela världen. Vår webbadress är 

www.birdlife.se. Vi administrerar grupperna Fåglar inpå 

Knuten och Vår Skådarvärld på Facebook och har en egen 

sida. På Twitter heter vi @BirdLifeSverige. 

MEDLEMSAVGIFTER 

Årligt betalande 295 kronor (inklusive Vår Fågelvärld). 

Ungdomar (upp till 25) 145 kronor. 

Familjemedlemmar 50 kronor extra gör alla i familjen till 

medlemmar. 

PLUSGIRO 19 94 99-5 BANKGIRO 311-1994 

FÖRENINGSKANSLI 

Stenhusa gård, Lilla Brunneby 106, 

386 62 Mörbylånga. Tel: 0485-444 40 

medlem@birdlife.se, www.birdlife.se 

FÖRENINGSFRÅGOR 

info@birdlife.se 

FÅGELSKYDDSFRÅGOR 

Daniel Bengtsson, daniel.bengtsson@birdlife.se 

NATURBOKHANDELN 

Stenhusa gård (adress: se ovan) 

Tel: 0485-444 40 

info@naturbokhandeln.se, www.naturbokhandeln.se 

AVIFAUNA 

Stenhusa gård (adress: se ovan) 

Tel: 0485-444 40, admin@avifauna.se, www.avifauna.se 

OTTENBY FÅGELSTATION 

Ottenby 401, 386 64 Degerhamn. 

Tel: 0485-66 10 93 ottenby@ottenby.se, www.birdlife.se 

4 vår fågelvärld | 2.2018

Din nästa drömresa? 

Island • Juni–juli • Gigi Sahlstrand 

Transsylvanien • N&K • Juli • Pav Johnson 

Spanien • Guldkant • September • HG Karlsson 

Snöleopard & Ladakh • Sep. • Richard Ottvall 

www.avifauna.se 0485-444 40 

Nordens största utbud av naturresor 

Zambia 

– expedition i Afrikas 

okända vildmarker 

EN UNIK OCH ANNORLUNDA NATUREXPEDITION TILL AFRIKAS 

HJÄRTA. Med en liten grupp besöker vi svåråtkomliga vildmarker 

där vi får uppleva några av Afrikas mest orörda nationalparker och 

naturområden. I BANGWEULUTRÄSKEN finns träskonäbbar och tusentals 

Black Lechweantiloper. I KASANKA förmörkar miljonhövdade flockar 

fruktfladdermöss skyn i världens största däggdjursmigration. Flera 

av nätterna campar vi mitt ute i vildmarken och genomkorsar även 

nationalparken NORTH LUANGWA, som tills nyligen var stängd för 

besökare. Förutom alla lejon, leoparder, antiloper, giraffer, bufflar och 

flodhästar ser vi även många unika fåglar och djur på vår färd. Den 

fågelintresserade kommer inte bli besviken, här har setts över 400 arter. 

Vår färdledare TEET SIROTKIN är biolog med inriktning på tropisk ekologi 

och även en erfaren fågelskådare. 

RESEDATUM: 20 okt – 3 nov 2018. 

FÖR MER INFORMATION: 

www.aventyrsresor.se 

BOKA: Tel 08-5560 69 00 

eller resor@aventyrsresor.se 

STORA UPPLEVELSER I SMÅ GRUPPER SEDAN 1984 

www.aventyrsresor.se Tel 08-5560 69 00

BESTÅNDSUTVECKLING 

AKTUELLT 

Fler arter som ökar än minskar, visar 

rapport från Svensk fågeltaxering 

Det ser ljust ut för många av de fågelarter som ökar i Sverige, men för 

jordbruksfåglar i Västra Götaland och Värmland är det desto dystrare. 

Det är nu fler arter som statistiskt 

säkerställt ökar än som minskar, 24 

procent jämfört med 21 procent. Det 

visar Svensk fågeltaxerings senaste 

årsrapport där forskare vid Lund universitet 

har beräknat tioårstrender 

för 204 arter/underarter. 

Under perioden 2008–2017 var medelökningen 

0,22 procent jämfört en minskning 

med 0,36 procent för perioden 2007–2016. 

De arter som har ökat mest är sydlig 

gråsiska, fjällripa, sydlig gransångare, 

nötkråka, tornfalk, steglits, sidensvans, 

silltrut, sydlig gulärla och stenknäck. För 

fjällripa och sidensvans, som varierar kraftigt 

i antal, har det slumpat sig så att de 

har gått från låga till höga index just under 

perioden, snarare än att det handlar om en 

faktisk ökning. 

Under de senaste tio åren har sydlig 

gråsiska ökat med hela 28,3 procent, medan 

stenknäck har ökat med 6,6 procent. 

De arter som har minskat mest är 

ortolansparv, grönfink, järpe, ärtsångare, 

havstrut, småspov, orre, fasan och talltita. 

Ortolansparven har minskat med 15,9 procent 

och talltitan med 3,8 procent. 

INTRESSANT ÄR ATT en art som gulsparv 

inte finns med bland de tio som minskar 

mest. Den har emellertid gått tillbaka, i 

princip årligen, ända sedan Svensk fågeltaxering 

startade 1975. De senaste åren 

har nedgången planat ut och författarna 

till rapporten, Martin Green, Fredrik Haas 

och Åke Lindström, spekulerar i om gulsparvens 

tillbakagång delvis förklaras med 

att den, i likhet med grönfinken, har varit 

påverkad av parasiten gulknopp. De tre senaste 

åren har både grönfink, och gulsparv 

haft mer eller mindre oförändrade index. 

FÖR TRUTARNA SER bilden väldigt olika ut, 

havstruten minskar, medan silltruten ökar. 

För gråtruten är antalet detsamma nu som 

för tio år sedan. 

TRENDERNA I LANDET ser olika ut om man 

ser till utvecklingen 2002–2017. Det går 

bättre för fåglarna i södra Sverige och 

sämre i norra Sverige, framför allt nedom 

fjällen. Bland arter som det går dålig för i 

norra Sverige finns ortolansparv, storskarv, 

hussvala, grönfink och lappmes. I södra 

Sverige är förlorarna rödvingetrast, järpe, 

backsvala, grönfink och ejder. 

När man ökar upplösningen och delar 

upp Sverige i fler områden visar det sig 

att det är i Skåne, Blekinge och Halland 

Det är stora regionala 

skillnader när det gäller hur 

fågelbestånden utvecklas. 

Sämst går det i Västra 

Göta- och Svealand, medan 

det går allra bäst i Södra 

Götaland. Siffran inom 

parentes anger antalet 

ingående arter. 

som fåglarna går allra bäst. Överraskande 

nog så är utvecklingen i Västra Göta- och 

Svealand sämst i hela landet. Till och med 

sämre än området södra Norrland. En 

bidragande orsak är med stor sannolikhet 

ett förändrat jordbruk. De arter som 

går tillbaka mest är storspov, ljungpipare, 

rödvingetrast, stare, tofsvipa, skogsduva, 

grönfink, fasan, ärtsångare och gulsparv. 

VAD SOM LIGGER bakom dessa stora skillnader 

över landet, när det gäller hur det 

går för olika arter, är oklart och författarna 

till rapporten menar att det behövs fördjupade 

fältinsatser och detaljerade analyser 

för bättre förstå mönstren. Niklas Aronsson 


FOTO: TORGNY NORDIN 

TOPP 5 

Flest rapporterade arter i Sjöfågeltaxeringen, 

som är en del av Svensk fågeltaxering, som 

2017 genomfördes för tredje gången. 

FOTO: ULRIK BRUUN 

Tjädern har med stor sannolikhet minskat i Sverige sett i ett tidsperspektiv om 60–70 år. 

FÅGELSKYDD 

BirdLife Sverige vill stoppa 

jakt på tjäder i södra Sverige 

BirdLife Sverige har nyligen publicerat 

en rapport om tjädern – den 

kanske mest omdebatterade och 

omstridda, men också mest fascinerande, 

skogsfågeln vi har i landet. 

Författare till rapporten är Christer 

Johansson och Jan Hellenberg. 

– Under drygt två års tid har vi betat 

igenom det mesta som skrivits om tjädern 

och hur den klarar sig i skogsbruket. 

Rapporten omfattar drygt 200 referenser, 

säger Christer Johansson. 

Hur är det, har tjädern ökat eller minskat? 

– Det är ingen tvekan om att tjädern 

minskat kraftigt om man ser det i ett 

längre perspektiv. Påståendet stöds genom 

statistik från Finland som visar att tätheten 

minskat med upp till två tredjedelar 

från 1960 till 1990-talet, då populationen 

planade ut. Finland har tjäderstatistik från 

1963 till idag, och har haft en liknande 

utveckling av skogsbruket som i Sverige, 

med ökande andel kalhyggesbruk. Sverige 

saknar tillförlitlig långsiktig statistik för 

tjädern, men resultat från standardruttinventeringen 

visar en minskning de senaste 

tio åren, från att tidigare ha legat stabilt. 

I rapporten föreslås att jakt på tjäder 

förbjuds i södra Sverige. 

– Vi tycker det är orimligt med jakt där 

och vill ha ett förbud mot jakt i Götaland 

och Svealand, undantaget Värmlands och 

Dalarnas län. Endast en tiondel av landets 

tjädrar finns i Götaland och Svealand och 

arten är alltså mycket ovanligare här. Det 

kan inte vara rimligt att en art som är prioriterad 

för hänsyn i skogsbruket fritt kan 

jagas under delar av året, säger han. 

Han motiverar förslaget med att Sverige 

i och med artskyddsförordningen tagit 

på sig ett ansvar att säkra att alla arter som 

häckar i landet skall ha god bevarandestatus 

i hela sitt utbredningsområde. 

Niklas Aronsson 

Skrattmås. 

Skrattmås (13 299 stycken) 

Under 1980-talet minskade skattmåsen 

1 

kraftigt i landet men har därefter legat relativt 

stabilt, enligt inventeringsdata från Svensk 

fågeltaxering. 

Grågås (13 026 stycken) 

Grågåsen har, liksom 

2 

flera andra gåsarter, 

ökat kraftigt under lång tid. 

Det är en följd av minskad 

jakt, men också ökad 

tillgång på föda, orsakat av 

varmare klimat och att det 

Grågås. 

blivit vanligare med höstsådd. 

Vitkindad gås (3 939 stycken) 

Även vitkindad gås 

3 

visar en kraftigt 

uppåtrikad populationskurva 

i Svensk fågeltaxerings 

olika inventeringsformer. 

Nytt under de senaste 

femton-tjugo åren är dess 

etablering längs kusterna. 

Vigg (3 135 stycken) 

Viggen visar inga 

4 

större populationsförändringar, 

sett över en 

längre tidsperiod. Den 

häckar i princip över hela 

landet och är tillfällig endast 

i Värmland och Halland 

enligt ArtDatabanken. 

Gräsand (2 954 stycken) 

Det blir allt fler 

5 

gräsänder i Sverige 

och det syns i inventeringsmaterialet. 

Varje år sätter 

jägare ut hundratusentals 

gräsänder i jaktsyfte, vilket 

påverkar populationsutvecklingen 

för arten. 

Vitkindad gås. 

Vigg. 

Gräsand. 

FOTO: JOHN LARSEN FOTO: ULRIK BRUUN 

FOTO:ULRIK BRUUN FOTO: ULRIK BRUUN 


AKTUELLT 

NOTISER 

Sveriges fåglar 2018 

Anders Wirdheim, som tidigare har varit redaktör 

för Vår Fågelvärld, har de senaste veckorna 

arbetat på en rapport som fått namnet Sveriges 

fåglar 2018. Den ska i första hand spridas som 

pdf, men det trycks även en upplaga om 1 000 

exemplar. Rapporten beskriver hur det går för 

Sveriges fåglar och hur de påverkas av den 

pågående klimatförändringen, och som grund 

ligger Svensk fågeltaxerings data från landets 

inventerare. Arbetet kan ses som en utvecklad 

variant av den årsrapport som Svensk fågeltaxering 

publicerat nyligen, och som vi skriver mer 

om på sidan 6 i detta nummer. 

FOTO: PRIVAT 

Handlingsplan om 

artskyddsbrott på väg 

Jordbruksverket har fått i uppdrag av regeringen 

att redovisa ett förslag till genomförande 

av EU:s handlingsplan om artskyddsbrott. 

I uppdraget ingår även att föreslå ett nytt 

etappmål om att stoppa tjuvjakt och illegal 

handel med skyddade djur och växter i Sverige. 

Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet 

(Miljö- och energidepartementet) senast den 

30 april 2019. Arbetet ska göras i samråd med 

Naturvårdsverket. 

Dystert för fåglarna på 

franska landsbygden 

På bara 15 år har fågelpopulationerna minskat 

med i snitt en tredjedel på den franska landsbygden. 

Forskarna bakom studien menar att 

situationen är ”katastrofal” och att det är det 

industriella jordbruket som är den huvudsakliga 

anledningen, skriver Natursidan.se. 

Forskarna har gjort en nationell studie och 

en storskalig i ett jordbruksområde i centrala 

Frankrike. De fann att vissa av jordbrukets arter 

minskat med upp till två tredjedelar bara under 

2000-talet. 

– Situationen är katastrofal. Vår landsbygd 

är på väg att bli en öken, säger Benoit Fontaine, 

bevarandebiolog vid Frankrikes Naturhistoriska 

museum och medförfattare till studien. 

Vik första helgen i maj för 

Fågelskådningens dag! 

I år genomförs Fågeltornskampen den 5:e maj 

och Fågelskådningens dag dagen därpå, den 

6:e maj. Fågeltornskampen har funnits sedan 

2011, och genomförs samtidigt i både Finland 

och Danmark. Ländernas resultat jämförs, och 

sedan starten är det Finland som årligen stått 

som vinnare. Runt om i landet genomförs en 

rad aktiviteter – vilka de är hittar du på BirdLife 

Sveriges webbsida, birdlife.se. Från kalendern 

på ingångssidan klickar du dig vidare för att 

se vad som händer just där du bor. Du kan 

också få mer information genom att kontakta 

Stina Rigbäck, kommunikationsansvarig, via 

mejladress stina.rigback@birdlife.se. 

Gabriella Redebo började måla fåglar för fyra år sedan. Här med en havsörn. 

Gabriella har målat årets fågel 

NI HAR VÄL inte missat att dekalen med 

årets fågel, i år sädesärla, följde med i 

detta nummer? Sädesärlan är målad av 

Gabriella Redebo, som tidigare bland annat 

har varit ringmärkningsassistent vid 

Ottenby fågelstation. 

– Jag har alltid haft ett stort fågelintresse 

och skådat sedan barnsben. Och 

efter att min mamma bjöd mig på en kurs 

i flödigt akvarellmåleri för ungefär fyra år 

sedan var jag fast även i målandet, berättar 

hon. 

GABRIELLA HAR EN tanke om att måla av 

alla i Sverige häckande arter. 

– Jag har inga favoriter som jag helst 

målar, men föredrar arter jag inte har 

avbildat tidigare. 

OVANLIGT SPARVMÖTE 

Det hör inte till vanligheterna att ett möte 

mellan en gulsparv, en snösparv och en 

lappsparv dokumenteras. Anders Sundkvist 

hittade det lilla gänget på uppländska 

Fjärdhundraslätten. Alla tre arterna 

visar vikande populationssiffror i Svensk 

fågeltaxering. 

Tekniken hon använder är vanligen 

akvarell. 

– Vingarna kan vara knepiga, det är 

mycket räknande av fjädrar för att inte 

missa till exempel handpennor. 

Vanligen är det ett foto som får tjäna 

som förlaga till motivet. 

– Jag använder mig i nuläget av flera 

olika referensbilder för att skapa varje 

målning. Det är viktigt att de ska bli arttypiska, 

och varje verk är en studie av arten, 

säger hon. 

Hur var det att måla en sädesärla som 

dekalfågel? 

– Det var roligt att få göra en fågel som 

man längtade efter att få se efter en lång 

vinter. 


FOTO:ANDERS SUNDKVIST 

Gulsparv, snösparv och lappsparv. 


FÅNGA 

NATURENS 

UNDER 

18 

Anmäl din bästa bild 

till tävlingen 

DIGISCOPER OF THE YEAR. 

ATX/STX 

DRX 

NY TLS APO 43 mm ADAPTER Fullformat 

ATS/STS 

TLS APO 30 mm ADAPTER APS-C/DX 

DRSM 

NY TLS APO 23 mm 

ADAPTER 

MICRO FOUR THIRDS 

ADAPTERRING 

PHONE ADAPTER 

iPHONE ®* 5/5s/SE/6/6s/7 

*iPhone är ett varumärke som tillhör Apple Inc. 

Att ta foton med ditt SWAROVSKI OPTIK-teleskop kan inte bli enklare. 

Anslut den enkelt till din smartphone. Behöver du en super-telelins, 

större än 1000 mm? Använd ditt teleskop i kombination med TLS APO 

och din system- eller SLR-kamera. Gör dina äventyr oförglömliga 

med imponerande bilder som du kan dela med dina vänner. 

Njut av stunder ännu mer - med SWAROVSKI OPTIK. 

SEE THE UNSEEN 

WWW.SWAROVSKIOPTIK.COM

AKTUELLT 

NOTISER 

FOTO: UNO UNGER 

FOTO: MIKAEL ARINDER/SKANSKABILDER.SE 

Återfångad snösparv på Nidingen. 

Roligt återfynd av snösparv 

Den 21 mars i år fångade Uno Unger en snösparv 

på Nidingen. Det visade sig snabbt att 

den redan var ringmärkt, närmare bestämt av 

honom själv, ett år tidigare sånär som på en 

dag. Den märktes då som en ung hanne född 

året dessförinnan, alltså 2016. Vid märkningen 

vägde den 46,5 gram, och när kontrollen gjordes 

ett år och en dag senare vägde den 49,5 

gram. Det är med största sannolikhet första 

kontrollen någonsin av en snösparv i södra 

Sverige. Överhuvudtaget finns det mycket 

få kontroller gjorda på snösparvar märkta i 

Sverige. 

Senarelagd flyttning för 

många kortflyttare 

Det har varit en seg vinter, med en ovanligt kall 

mars månad i hela landet. Det var flera år sedan 

som det var så kallt och snörikt långt fram 

i mars. Vid denna tidnings pressläggning, 26 

mars, var det fortfarande minusgrader i större 

delen av landet. Det här har påverkat den tidiga 

vårflyttningen. Förra året var det över 16 000 

tranor vid Trandansen i Hornborgasjön den 

26 mars, och i år knappt tusen vid samma 

tidpunkt. Vad gäller sångsvan ser bilden liknande 

ut. För ett år sedan sågs närmare 2 000 

sångsvanar i Tysslingen, att jämföra med ett 

drygt hundratal i år. 

Även ugglor har haft det problematiskt i områden 

där det har varit mycket snö. I Artportalen 

hade ett tjugotal döda kattugglor rapporterats 

in under bara en månad – antalet brukar 

ligga på cirka tre till fem ett vanligt år. Även 

många övervintrande morkullor har haft det 

svårt under mars när vattendrag i skogar där 

de övervintrar har frusit. Inte heller ejdersträcket 

hade fått någon fart mot slutet av mars. På 

Facebook vittnar många sträckskådare om att 

de väntat länge på att det ska sätta igång, men 

att bara några få ejdrar hade sträckt förbi när 

vi skriver den 25 mars. Förhoppningsvis har 

bilden ändrats drastiskt när dessa rader läses 

och vi har kommit in en bra bit i april. 

Svartvit flugsnappares flygteknik har testats i en vindtunnel. 

AERODYNAMIK 

Småfåglar har effektivare 

vingslag än fladdermöss 

Småfåglar är mer energieffektiva än 

fladdermöss när de flyger. Hittills har 

forskare ansett att det bara berott 

på motståndet som fladdermössens 

öron skapar. Nu har biologer i Lund 

upptäckt en annan orsak. 

SMÅFÅGLARS VINGAR INTERAGERAR på 

ett helt annat sätt än fladdermössens då 

vingarna befinner sig i sitt högsta läge. När 

vingarna slår nedåt blir effekten en stor 

luftvirvel bakom fågeln istället för två små 

virvlar. 

– Det gör att aerodynamiken och 

flykten genom luften blir mindre energikrävande. 

Det i sin tur betyder att fåglar 

är mer lämpade än fladdermöss att flyga 

långa sträckor, säger Christoffer Johansson, 

biolog vid naturvetenskapliga fakulteten 

vid Lunds universitet. 

De nya resultaten bör enligt honom 

byggas in i existerande modeller av hur 

mycket energi fåglar förbrukar när de flyger. 

Modellerna används till exempel för 

att räkna ut hur långt migrerande fåglar 

kan flytta. 

RESULTATEN BYGGER PÅ undersökningar 

av svartvit flugsnappare som fått flyga i 

universitetets vindtunnel, medan forskarna 

studerat luftens rörelser bakom djuren. 

Samtidigt som forskarna visar hur 

vingarnas interaktion gör att småfåglar 

är mer effektiva flygare än fladdermöss 

är fåglarna långt ifrån några perfekta 

”flygmaskiner”. Forskarna konstaterar att 

den svartvita flugsnapparen, och sannolikt 

alla andra småfåglar också, lutar kroppen 

bakåt när den flyger sakta. Stjärten sänks 

och huvudet höjs. Det leder till att energiförbrukningen 

ökar. 

– Tekniken ökar kraften som vingarna 

skapar och är densamma som när flygplan 

går in för landning. För fåglarna, som inte 

har några motorer, handlar det om att 

kraften ska peka i rätt riktning. Det kostar 

i form av högre motstånd och ökad energiförbrukning, 

säger Christoffer Johansson. 

De nya rönen publiceras i en artikel 

i tidskriften Journal of the Royal Society 

Interface. 



AKTUELLT 

PEDAGOGIK 

På fritids i Skepplanda är det 

fåglarna som står i fokus 

På Garnvindeskolan i Skepplanda, 

norr om Göteborg, har fritidsbarnen 

arbetat med fåglar varje dag under 

flera veckor, och de ska hålla på ända 

till sommaren. Med stort engagemang 

har barnen lärt sig mer om 

våra vanligaste fåglar. 

FOTO: NIKLAS ARONSSON 

Det pågår en intensiv aktivitet i Garnvindeskolan 

när jag kommer in en förmiddag 

i februari på Sländans fritidshem. Det är 

studiedag så barnen, som är i åldrarna 

6–10 år, är på fritids under hela dagen. 

Några barn spelar ett kortspel som handlar 

om att komma ihåg och para ihop fåglar, 

några andra sitter runt ett bord och ritar 

fåglar. En tredje grupp jämför sig med en 

tecknad havsörn i naturlig storlek, som är 

fastejpad med utbredda vingar på golvet. 

Den har barnen tillverkat. 

– Vi har pratat om hur fåglarna ser 

ut, som till exempel större hackspett och 

domherre. Det är roligt, säger Milton som 

går i förskoleklassen. 

Hampus, som går i trean, tycker det är 

roligast att måla fåglar. Hans morfar är 

jägare och av honom har han lärt sig några 

fåglar. 

– Blåmes är lätt att känna igen, säger 

han. 

– Vi har gjort fågelmatare, målat fåglar 

och satt upp på väggarna, haft frågesport 

och provat på att vara fågelskådare, berättar 

Ada som går i tvåan. 

Olivia som går i ettan kan skilja på en 

rad olika arter. 

– Gråsparv och pilfink är svåra för de 


Milton går i förskoleklass, Hampus går i trean, 

Olivia i ettan och Ada i tvåan. 

Överallt i klassrummet finns bilder och teckningar på fåglar uppsatta på väggarna. 

är så lika, men domherre, rödhake, blåmes, 

talgoxe, nötskrika, nötväcka, kungsörn, 

havsörn och vanlig örn kan jag. Mamma 

brukar blanda ihop domherre och rödhake, 

säger hon. 

MIA CORNELIUSSON ÄR EN av skolans 

pedagoger, och det är hennes fågelintresse 

som smittat av sig på pedagogiken. 

– Vi arbetar ofta med teman som är 

kopplade till natur. Det kan handla om 

utrotningshotade djur eller växter, eller 

som nu om fåglar. 

Hon reagerade på hur lite barnen 

kunde om fåglar och startade därför fågeltemat. 

Skillnaden på vad barnen kan nu är 

stor jämfört med när de började. 

– Nu kan de flesta barnen alla vinterfåglar, 

och kan förklara hur de ser ut. Det 

är verkligen roligt att se utvecklingen. 

– Vi höll på med vinterfåglar redan 

förra året. Det är så lätt att få barnen 

engagerade. Vi börjar i en ände och sedan 

fortsätter vi med sådant som vi tycker är 

roligt. 

Hon betonar att det måste vara lustfyllt 

för att det ska fungera. 

– Vi försöker få in närmiljön och käns- 

Så bred är en havsörn. Matilda testar. 


lan för naturen också. Vi ska ut i närbelägna 

Verleskogen längre fram, säger hon. 

Det råder ingen tvekan om att fåglarna 

är uppskattade hos barnen. Entusiasmen 

lyser i ögonen när de förklarar för 

varandra. Favoritfåglar är ofta de stora 

rovfåglarna. 

– Absolut kungsörn och havsörn, säger 

Milton. 

– För mig är det tjäder, säger Hampus. 



Nyhet! 

Frontier ED X 

8x42 

Pris 4 990:- 

Engelska Hawke representeras på 

den svenska marknaden av Nordik 

Distribution. Hawke är i och med 

det etablerade i över sextio länder, 

vi är mycket stolta att presentera 

deras mycket prisvärda produkter. 

Nyhet! 

Endurance ED Compact 

10x25 

Pris 1 990:- 

www.nordik.se 

Nyhet!Endurance ED Compact 

12-36x50 

Pris 5 490:- 

Hawke distribueras av Nordik Distribution AB - Umevägen 3B 921 45 Lycksele - 0950-120 00 - info@nordik.se 


FACEBOOK Fåglar Inpå Knuten Över 42 000 medlemmar 

FOTO: FREDRIK ANMARKFOTO: TORALF VEIE 

Jagande hornuggla. Ovanligt mycket snö i mellersta och norra Sverige gjorde det svårt för ugglor att komma ned till marken för att 

kunna fånga gnagare. 

Tuff senvinter för 

många fåglar 

Från Facebookgruppen Fåglar Inpå Knuten hämtar 

vi den här gången bilder på fåglar som kämpar på 

i vinterkylan. Januari och början av februari var 

relativt milda i större delen av landet, liksom de 

varit de senaste åren, men från mitten av februari 

skedde ett väderomslag när kalla vindar från Sibirien 

drog in över landet. Dessa hängde i och förstärktes 

längre fram i mars av något som i media kom 

att kallas Grönlandsblockering, vilket innebar att 

det pressades kall luft från Arktis ner över Sverige. 

Resultatet blev att många fåglar fick det tufft. Inte 

minst arter som vant sig vid mildare temperaturer 

och som därför i ökad utsträckning stannat kvar för 

att övervintra. 


Morkullor sökte sig till bebyggelse 

När kylan slog till sökte sig många övervintrande morkullor till 

bebyggelse där det är något varmare och mindre snö, och möjligheterna 

att hitta något att äta kanske lite större. 


FOTO: GUN HAMMER 

FOTO: LISBETH NILSSON 

Väl anpassad till kyla 

Strömstaren stortrivs i kylan. Tätt packade 

fjädrar och särskilt stor uropygialkörtel som producerar 

skyddande sekret gör vintern dräglig. 

Tar sikte på öppna vatten 

Knölsvanen har inga större bekymmer att klara kylan så länge det finns 

öppet vatten att födosöka i. När det fryser flyger de undan och letar upp 

ett nytt öppet vatten. 

FOTO: JONAS RIDELL 

FOTO: ANN KARLSSON 

En av de tidigaste häckarna 

Den här kattuggleungen var ute ur boet redan i mitten av mars, 

kläckt ur ett ägg lagt i Göteborg. Kattugglan är en av de tidigaste 

häckarna vi har i landet. 

FOTO: MATS ENGQUIST 

Stryktålig övervintrare 

Gråhägern övervintrar på många håll i landet. Råstasjön i 

Stockholm är välkänd för sina många gråhägrar på vintern. 

Den här gråhägern är dock skånsk. Den klarar vanligen bistra 

tider bättre än man kan tro. 

Väntar in varmare väder 

Numera övervintrar det tranor längst i söder, men sena vårar som i 

år dröjer det extra länge innan de tranor som övervintrar i Spanien 

dyker upp i Sverige. 


PORTRÄTT 

Mikaela Kähäri 

FOTO: EVA STENVÅNG LINDQVIST 

16 vår fågelvärld | 1.2016

Tevekändis 

Mikaela Kähäri är den unga ringmärkaren som 

hamnade i strålkastarljuset. 

text Eva Stenvång Lindqvist 

Kalmar Centralstation. Platsen för 

slutscenen i Fågelvägen. Vi får följa det 

varma, vemodiga avskedet mellan två 

unga ringmärkare som under lång tid 

jobbat och levt nära varandra på Ottenby 

fågelstation. 

Det är också i Kalmar som Mikaela möter upp 

för en intervju. En av huvudpersonerna i den timslånga 

dokumentärfilmen som skildrar ett år – 2016 

– på fågelstationen. En finstämd, charmig film som 

handlar lika mycket om fåglar som ungas vänskap. 

Svensktalande Micha Gijsbers från Nederländerna 

är den andra huvudpersonen. 

ALLT BÖRJADE MED att Transistor Film 

i Kalmar ville göra en annorlunda 

naturfilm och frågade fågelstationens 

chef Magnus Hellström om lämpliga 

”skådisar”. 

– Magnus tyckte att jag och Micha 

var perfekta. Jag är väldigt öppen och 

Micha säregen och rolig. Men jag trodde 

att det bara var något litet som skulle 

spelas in, under en dag eller så. Jag förstod inte hur 

stort det egentligen var. 

Filmteamet började med att filma både Mikaela 

och Micha i hemmiljö, för Mikaelas del Ludvika. 

Men inget av detta ser vi i Fågelvägen. 

– De filmade väldigt mycket hela året och hade 

nog kunnat göra flera filmer. De hade jättemycket 

material och måste välja – fick ta bort även sina 

älsklingsklipp … 

– På fågelstationen var vi nog lite förvånade 

när vi fick se resultatet. De som filmade var ju inga 

Jag är 

väldigt 

öppen och 

Micha är säregen 

och rolig. 

skådare. Men de hade fångat allt precis som det är. 

Fåglarna. Arbetet. Och att vi skämtar och driver 

med varann men har en väldigt fin vänskap. 

– Det kändes väl lite stelt i början, man visste 

inte vad man skulle säga och det var svårt att 

inte titta i kameran. Inte visste vi vad de var ute 

efter heller, de hade inget manus. Men efter ett tag 

släppte all nervositet och vi vande oss vid att ha 

dem som skuggor efter oss. 

Mikaela lyfter fram en särskild svårighet när det 

gäller att göra en film som Fågelvägen: 

– Vi visste ju aldrig vad som skulle hända, kunde 

inte iscensätta något. Fåglar kan man ju inte regissera. 

Mycket riktigt – i oktober befann 

sig alla plötsligt mitt i ett oväntat regn 

av östliga rariteter, med allt från sibiriska 

järnsparvar till en azurmes. 

NÄR FÅGELVÄGEN SPELADES in var 

Mikaela 23. En glad, klok och varm 

person, tänker man när man ser 

filmen. Trygg i sig själv. Så känns det 

också i mötet med ”verklighetens” Mikaela. Ändå 

har hon prövats hårt av livet. Som liten förlorade 

hon sin mamma. 

– Jag var bara sju år, och det har format mig 

enormt mycket. Det gjorde att jag växte upp väldigt 

snabbt och lärde mig att ta hand om mig själv, även 

om jag hade pappa och andra vuxna omkring mig. 

Det har också lärt mig att livet inte är perfekt. Men 

man får göra så mycket som möjligt av det. 

Naturintresset finns i Mikaelas familj, men utan 

fokus på just fåglar. 

MIKAELA KÄHÄRI 

Ålder: 25. 

Bor: I en lägenhet i centrala 

Kalmar. 

Familj: Sambon Joakim 

Granholm, pappa och syster 

i Ludvika. 

Gör: Arbetar på Naturbokhandeln 

i Stenåsa på Öland, 

BirdLife Sveriges naturbutik. 

Det visste du inte: Samlade 

på glasspinnar som 

liten. ”Jag sparade pinnarna 

från varje glass jag åt. Det 

blev väldigt många. Men 

numera samlar jag bara på 

en sak: kryss …” 


PORTRÄTT 

Mikaela Kähäri 

MINA FAVORITER 

Jag 

minns 

när jag höll i 

den första 

fågeln, en 

rödhake, och 

tänkte ”shit, 

vad häftigt”. 

FOTO: ADAM LINNÉR 

◗ Fåglar: ”Jag vet inte riktigt vad jag ska svara … Som ringmärkare har jag haft så många 

olika arter i handen. Men grå flugsnappare har alltid varit en favorit. Och nötkråka. Jag grät 

av lycka när jag fick hålla i den första.” 

◗ Fågellokal: ”Det går inte att säga något annat än Ölands södra udde. Det är mitt fågelskådarhem 

och där har jag sett två tredjedelar av de arter jag har på min lista.” 

◗ Bästa skådning: ”Jag har skådat väldigt lite eftersom jag började min skådarbana i 

ringmärkningslabbet. Det har nog präglat min skådning också – jag gillar att se fåglar på 

väldigt nära håll. Jag har ju lärt mig att känna igen fåglarna på det avståndet och vet hur 

de ser ut då – men också vad de väger …” 

– Pappa älskar att fiska. Vinter, höst och vår. 

Morgon och kväll. 

Fåglarna hittade hon istället till via gymnasiets 

ekologiprogram. 

– Vi hade som ett klassrum i skogen, dit vi åkte 

en gång i veckan. Det spelade ingen roll vilken 

årstid det var. Vi examinerade blommor, byggde 

bivacker, kollade fåglar. På vintern hade vi en stor 

matning därute. 

Mikaela hade två fågelintresserade lärare som 

hade bra kontakt med fågelstationen, och hon och 

en kompis fick göra praktik där. 

– JAG VISSTE inget om fågelstationer och trodde att 

vi skulle mötas av ett gäng gubbar. Men där fanns 

bara ungdomar – och alla fördomar försvann. 

– Jag minns när jag höll i den första fågeln, en 

rödhake, och tänkte ”shit, vad häftigt”. 

När Mikaela tagit studenten blev hon erbjuden 

att jobba på fågelstationen. 

– Jag hade aldrig tänkt på att möjligheten fanns. 

Men jag tänkte ”varför inte?”. I värsta fall skulle det 

vara jättetråkigt men då kunde jag ju åka hem. Istället 

blev jag jätteförälskad. 

Det slutade med flera år på fågelstationen och 

ringmärkarlicens. Där mötte hon också kärleken 

Joakim. 

Mikaela och Joakim är inte de första som blivit 

kära bland ringar, nät, fällor och fångst. Ingen 

nämnd, ingen glömd. 

– Det är väldigt lätt att hitta nån som man passar 

ihop med, säger Mikaela och skrattar. Man lever ju 

så tätt inpå varann och har samma intressen. 

MÅNGA SOM JOBBAT på fågelstationen genom åren 

har utbildat sig till biologer, men Mikaelas framtidsdrömmar 

snuddar inte vid några lärosäten. Numera 

är hon fast anställd på Naturbokhandeln och där 

stannar hon gärna. 

– Jag är inte alls intresserad av att plugga, det är 

jag sjukt dålig på. Jag tycker inte att det är roligt. 

Men jag är duktig på att jobba. Nej, att arbeta på Naturbokhandeln 

är mitt drömjobb! Jag är en väldigt 

social person, har alltid varit det, och gillar att ha 

mycket kontakt med kunderna. 

Den sociala förmågan gör sig påmind när vi efter 

att ha kört över Ölandsbron strosar en stund vid 

Färjestadens dämme. Det finns skäggmesar i vassen 

och Mikaela hjälper snart en äldre kikarförsedd 

gentleman att få se dem. Tillsammans försöker de 

sedan räkna dem: är de nio eller tio? De är inte lätträknade 

där de snabbt rör sig mellan vasstråna och 

försvinner bakom vipporna. 

Mikaela och Joakim bor sedan något år i Kalmar. 

– En trevlig och lagom stor stad och här finns så 

mycket. Det gjorde det inte precis på udden. Men 

längre fram tänker jag flytta till Öland. Inte alltför 

långt från Färjestaden, jag vill inte sätta mig ute på 

vischan. Kanske Stora Frö? 

NÄR MIKAELA ÄR ledig blir det umgänge med vänner. 

Eller tevesoffan – Mikaela gillar serier som 

Orphan Black. Men fåglarna lockar förstås också. 

– Antingen blir det Ottenby eller så är vi bara ute 

nånstans och går. Vi tycker om att se nya platser, 

men ibland räcker det med Kalmarsundsparken eller 

Kalmar dämme. Vi har nog tagit ett steg tillbaka 

och vilat oss lite från hårdskådningen. På fågelstationen 

pratar man ju bara om fåglar. ALLT handlar 

om fåglar. 

Men när de var i Borås för att fira jul och rariteten 

större gulbena dök upp utanför Göteborg dagen 

före julafton rådde ingen tvekan. 

– Det skulle ta 59 minuter med bil från Borås. Så 

vi tittade på varann och sa ”vi drar!”. 

Fågelvägen visades i SVT den 8 november 2017 

och finns på SVT Play till den 8 november i år. 


BESÖK ÖSTERSJÖNS MEST ENSLIGA Ö 

Upplev lugnet och stillheten. 

Njut av milsvida stränder, se 

sälar på nära håll och svävande 

havsörn. Vandra längs med 

56 km markerad led genom 

säregen natur. 

Båt från 

Nynäshamn & Fårösund 

25 maj-9 september 

www.gotskasandon.se 

Foto: Magnus Lepschi. 

Skaraborgs Turistbyrå • Turistbyrån Västra Sverige 

® 

DESTINATION 

HORNBORGASJÖN 

Destination Skaraborg ® 

www.Hornborgasjon.com 

LAKE HORNBORGA 

NATURE RESORT 

Hornborgasjöns Stugby 

Stugby@Hornborgasjon.se 

Tel. +46(0)511-600 42 

www.0511-60040.se 

Bjellum, Tranornas Allé, SE-532 93 Axvall 

www.Välkommen.com 

NATURKLASSIKER.SE 

TOURISTAGENCY 

WEST-SWEDEN.SE 

Följ oss på 

Annons_Vår Fågelvärld_2018.indd 1 2018-03-05 10:10:15 

Kikare & Tubkikare 

Imagic BGA VHD 8x42 

Vinnare av Best Birdwatching Binocular 2018 - 

BestBinocularReviews.com. Pris 6095:- 

MM3 60 GA 

En ny prestationsnivå för mindre än du kanske tror. Den nya MM3 60 GA 

erbjuder enastående prestanda och är det perfekta valet för alla som vill 

ha en hög kvalitet resetubkikare. 30 års garanti. Pris från 2695:- 

NY 

MODELL 

Unit 21, Titan Court, Laporte Way, Luton LU4 8EF, UK. Tel: +44 1582 726522. Vi har svensktalande personal. Web: www.opticron.se 

För service frågor var snäll och kontakta oss direct på service@opticron.co.uk 


FOKUS 

Projekt fjällgås 

FJÄLLGÅSENS 

ÖDE PÅ SPEL 

Utveckling. Från ointresse via 

avståndstagande till ett försiktigt 

stöd. Så kan BirdLife Sveriges 

inställning till det svenska 

fjällgåsprojektet förenklat 

beskrivas. Men som så ofta 

annars är verkligheten mera 

komplicerad än vad som ryms 

i en mening, och under den tid 

som passerat sedan projektet 

startades för cirka 40 år sedan 

har fjällgåsen fortsatt att 

balansera på försvinnandets 

rand. 

text Anders Wirdheim 

20 vår fågelvärld | 2.2018 

Enligt många olika historiska 

uppgifter var fjällgåsen en gång 

en spridd och lokalt ganska vanlig 

fågel i stora delar av Skandinaviska 

fjällkedjan ned till Jämtland. 

Den rastade också i tusental 

i Västerbottens och Norrbottens 

kustland, framför allt under 

våren. Men redan några årtionden in på 1900-talet 

kom de första signalerna om att beståndet minskade, 

och från mitten av samma århundrade gick 

det snabbt utför. 

Idag finns det av allt att döma inga ursprungliga 

fjällgäss kvar vare sig i Sverige eller Finland, medan 

det i Norge finns en liten population på hundratalet 

individer i Finnmark. 

Det är inte heller enbart på Skandinaviska halvön 

som fjällgåsen har gått starkt tillbaka. Det gäller 

över hela artens utbredningsområde, som sträcker 

sig ända bort till östligaste Ryssland. Den enda 

population som förefaller vara något så när stabil är 

den östsibiriska med vinterkvarter i Kina. 

DE FJÄLLGÄSS SOM idag finns i Sverige härstammar 

sannolikt så gott som alla från det utplanteringsprogram 

som Svenska Jägareförbundet bedrivit sedan 

början av 1980-talet. Det fanns dock ”ursprungliga” 

fjällgäss kvar när de första utplanteringarna skedde. 

Det får därför anses troligt att det förekom parbildningar 

mellan utplanterade och ursprungliga. 

Men trots omfattande utsättningar under lång 

tid, måste nog projektet sägas ha haft begränsad 

framgång. Under januari 2018 rapporterades cirka 

75 individer från övervintringsplatser i Västeuropa, 

men sannolikt fanns det fler fåglar. Bland annat har 

man inte haft någon ny kontakt med en flock med 

drygt 20 utsättningsfåglar som sågs i häckningsområdet 

i slutet av sommaren. 

FOTO: STEFAN OSCARSSON/N

vår fågelvärld | 1.2016 23

FOKUS 

Projekt Fjällgås 

Jag tror 

att 

projektet helt 

enkelt uppfattades 

som 

Jägareförbundets 

och att vi 

inte fann någon 

anledning 

att operativt 

lägga oss i. 

FOTO: STEFAN OSCARSSON/N 

Fjällgässen i norra Sverige 

för en tynande tillvaro och 

är rödlistad i kategorin Akut 

hotad. 

När Projekt Fjällgås första gången presenterades 

i Vår Fågelvärld (nummer 1/1983) hade det planerats 

i några år och de första utplanteringarna hade 

genomförts 1981 (10 gäss) respektive 1982 (28 gäss). 

Det var unga gäss som sattes ut. Dessa hade vuxit 

upp med vitkindade gäss som fosterföräldrar, och 

tanken var att de unga fjällgässen skulle följa med 

fosterföräldrarna till deras vinterkvarter i Holland 

och präglas på denna flyttningsväg. Även om orsakerna 

till fjällgåsens snabba tillbakagång inte var 

kända, fanns det nämligen starka misstankar om att 

det var jakt eller andra förhållanden under flyttning 

eller övervintring i östra och sydöstra Europa som 

var den främsta orsaken till minskningen. 

I EFTERHAND KAN det tyckas lite märkligt att inte 

Sveriges Ornitologiska Förening involverades i 

Projekt Fjällgås, men vid den tiden pågick åtskilliga 

fågelprojekt med flera olika huvudmän, ofta utan 

egentlig medverkan från dåvarande SOF. 

– Jag tror att projektet helt enkelt uppfattades 

som Jägareförbundets och att vi inte fann någon 

anledning att operativt lägga oss i. Fast det var ju 

egentligen Lambart von Essen som drev det mycket 

på egen hand, och han betraktades som kunnig och 

omdömesgill, säger Sören Svensson, som var ordförande 

i SOF under många år i slutet av 1900-talet. 

Texten i Vår Fågelvärld nummer 1/1983 var nog 

i första hand ämnad som ett upprop som syftade 

till att få VF-läsarna att rapportera fjällgäss, men 

den fick ett kanske oväntat resultat. Kort efter 

publiceringen riktade nämligen Dansk Ornitologisk 

Forening skarp kritik mot projektet i ett uttalande 

ställt till Jägareförbundet och WWF i Sverige. 

Danskarna vände sig mot att man manipulerade 

gässen att flytta till ett nytt område och ansåg att det 

fanns stora ekologiska risker med detta. Dessutom 

borde orsakerna till nedgången först undersökas. 

Sist men inte minst hävdade man att svenskarna 

borde ha förankrat projektet i de länder som skulle 

komma att beröras av den nya flyttvägen. 

Lambart von Essen svarade att läget var så akut 

att det inte fanns tid att undersöka orsakerna till 

nedgången, något som dessutom skulle vara svårt 

att göra vid den tiden. Men danskarna lät sig inte 

nöja. Tvärtom begärdes att frågan skulle tas upp på 

nästa nordiska ornitologikongress som skulle hållas 

i Gottskär sommaren 1985. Så blev det också, och 

diskussionen slutade inte i någon enighet. Däremot 

hade den säkert betydelse för att man inom SOF:s 

ledning började diskutera konkreta handlingsprogram 

för hotade arter. 

Den danska kritiken ledde också till en debatt i 

Vår Fågelvärlds spalter, men den debatten handlade 

inte om fjällgåsprojektet utan om det storkprojekt 

som dragits igång av Institutet för Vatten- och 

Fåglar i hägn på 

väg att sättas ut. 

FOTO: PROJEKT FJÄLLGÅS 

Luftvårdsforskning (IVL) i småländska Aneboda. 

Däremot diskuterades fjällgåsprojektet fågelskådare 

emellan. Dels hade det börjat dyka upp hybrider 

mellan fjällgäss och vitkindade gäss, dels hävdades 

det att man inom projektet inte alls varit lika noggrann 

som inom Projekt Pilgrimsfalk när det gällde 

avelsfåglarnas härkomst. De fjällgäss som ingick 

i aveln hade hämtats från fågelparker i Holland, 

England och Tyskland. 

Letar man efter notiser om fjällgås i Vår Fågelvärld 

under slutet av 1900-talet handlar det alltså 

inte om någon debatt, eller några ställningstaganden 

från SOF:s sida. Det rör sig istället om spridda 

observationer samt om att WWF årligen redovisar 

sina ekonomiska bidrag till projektet. 

DET KOM ATT dröja ända till Vår Fågelvärld nummer 

3/1996 innan frågan om fjällgässen fick en ordentlig 

genomlysning, men då var det å andra sidan nästan 

ett temanummer med tre artiklar. Den första av 

dessa handlade om det norska arbetet med den lilla 

kvarvarande, ursprungliga populationen. Därefter 

beskrev Lambart von Essen det svenska projektet 

och slutligen lyfte Marie Björklund frågan om vilken 

betydelse ängsslåtterns försvinnande längs de 


norrländska älvarna haft för fjällgässen. Reglering 

av älvar och nedläggning av jordbruk innebar att det 

bara i Norrbotten försvann cirka 200 000 hektar 

slåtterängar under en 50-årsperiod på 1900-talet. 

Våren 1996 hade man också fått belägg för att 

flyttningsresan var mycket farlig för de norska 

gässen. Fyra gäss hade försetts med sändare inför 

höstflyttningen. Tre av dessa försvann under 

flyttningsresan, och i ett av fallen kom besked från 

ryska ringmärkningscentralen att den blivit skjuten. 

Signalerna från den fjärde fågeln upphörde under 

vintern. Då befann den sig i vinterkvarteret i gränstrakterna 

mellan Grekland och Turkiet. ”Sannolikt 

blev alla fyra gässen skjutna”, sägs det i artikeln. 

Något som också är intressant är att det vid 

denna tid uppenbarligen inte finns någon norsk 

kritik av det svenska projektet. Tvärtom står det i 

den norska artikeln att ”Det har hela tiden funnits ett 

nära samarbete mellan de norska, svenska och finska 

fjällgåsprojekten.” Det skulle snart komma att bli 

helt annat ljud i skällan. 

Tre år senare, 1999, slog det nämligen ner som 

en bomb att en genetisk undersökning visade att de 

svenska avelsgässen bar på gener från bläsgäss. Det 

visade sig också att de, åtminstone delvis, härstammade 

från den ostsibiriska populationen och 

inte från den västliga. Detta fick stort genomslag i 

Norge, men det innebar även kritik på hemmaplan, 

något som i sin tur ledde till att utsättningen av 

unga fjällgäss stoppades. Då hade det sedan starten 

1981 satts ut 301 årsungar och 47 ett- eller tvååriga 

gäss inom ramen för Projekt Fjällgås. 


Utsättningshägn för 

fjällgäss i den svenska 

fjällvärlden. 

DEN NORSKA KRITIKEN mot det svenska projektet 

växte, och några år in på 2000-talet stämde SOF in. 

I Vår Fågelvärld nummer 3/2004 skriver föreningens 

dåvarande ordförande Lars Lindell: ”Från SOF 

önskar vi undvika den nuvarande karusellaktiga situationen, 

där flera aktörer driver projekt oberoende 

av varandra. En akut hotad art som fjällgås kräver 

samordning. Det måste finnas en gemensam tanke 

och handling, där insatserna förstärker varandra.” 

När detta skrevs hade det dykt upp ännu ett 

projekt med målet att ändra fjällgåsens flyttningsvanor. 

Det var tyska planer som gick under namnet 

Aktion Zwergganz, där man med hjälp av ultralätta 

flygplan skulle leda fjällgäss från en utsättningsplats 

i Västerbottensfjällen till vinterkvarter i Tyskland. 

Samtidigt hade det lilla norska beståndet hållit 

sig kvar på ett närmast förunderligt sätt. Dessa 

fåglar rastar vår och höst på Valdakmyren vid Porsangerfjorden, 

men häckningsplatserna var (och är) 

dåligt kända. En misstanke fanns om att några par 

kanske kunde häcka i nordligaste Sverige. Därför 

genomförde SOF inventeringar 2005 och 2006 i 

norra Lappland. Den största insatsen gjordes runt 

Råstojaure allra längst i norr. Där häckade fjällgäss 

i slutet av 1980-talet och tillfälliga fynd gjordes 

även 1996 och 1998. Men bortsett från att en fjällgås 

hördes nattetid vid ett tillfälle, gav sammanlagt 250 

kilometer vandringar norr om Råstojaure inte något 

resultat. 

I Vår Fågelvärld nummer 1/2007 presenterade 

SOF en delvis ny syn på fjällgåsproblematiken. 

Föreningen ville att fåglarna i projektpopulationen 

skulle tas bort och att fåglar från den gamla avelspopulationen 

inte längre skulle användas. Istället 

ville man att en ny avelspopulation skulle byggas 

upp med vildfångade fåglar från Norge och västra 

Ryssland för framtida utplantering. Vidare sa SOF 

bestämt nej till att använda vitkindade gäss som 

fosterföräldrar liksom att använda flygplan. Svaret 

från Projekt Fjällgås, publicerat i Vår Fågelvärld 

nummer 3/2007, andades närmast uppgivenhet. 

SAMMA ÅR PRESENTERADES ett åtgärdsprogram för 

fjällgås med fokus på såväl artens globala situation 

som på förhållandena på Skandinaviska halvön. 

På nationell nivå förordades bland annat biotoprestaurering 

och skötsel av rastlokaler för att gynna 

fjällgässen men också analyser av ekologiska och 


FOKUS 

Projekt Fjällgås 

En projektgås som sträcker 

ut vingarna. 

Orsakerna 

till 

raset 2012 kan 

ha varit flera, 

men predation 

från havsörn 

var sannolikt 

den största 

anledningen. 


genetiska konsekvenser av det svenska projektet. 

Dessutom föreslogs att en ny avelspopulation skulle 

byggas upp av i första hand fennoskandiska gäss, 

men om detta inte visade sig vara möjligt, skulle 

avels fåglarna hämtas från den västryska populationen. 

Slutligen skulle konsekvenserna av olika utsättningsmetoder 

utredas och ett nordiskt samarbete 

främjas. 

SOF fick alltså inte något gehör för kravet att de 

introducerade svenska fjällgässen skulle tas bort. 

Däremot började Projekt Fjällgås, i samarbete med 

Nordens Ark, bygga upp en ny avelspopulation av 

fåglar som fångats in på den västryska tundran. En 

första utsättning av fem yngre gäss gjordes 2010 

och senare placerades även fyra unga fjällgäss på 

Valdakmyren i norra Norge (samt ytterligare sex 

individer 2011). Förhoppningen med de gäss som 

släpptes i Sverige var att dessa skulle slå följe med 

gässen som fanns kvar i området sedan tidigare 

utsättningar, medan gässen som fraktades till Norge 

skulle följa med och förstärka den lilla norska 

populationen. Sedan dess har samma metod använts 

varje sommar i Sverige, medan utbytet med Norge 

inte fick någon fortsättning. 

DEN SVENSKA PROJEKTPOPULATIONEN hade några 

goda år under inledningen av 2000-talet. Som mest 

producerades 38 flygga ungar 2009 och 35 2011, och 

medeltalet för åren 2000–2011 var 17,3 ungar per år. 

Men därefter kom ett veritabelt ras 2012, då ett stort 

antal fjällgäss försvann. Därefter har det bara producerats 

i genomsnitt 6,3 ungar per år 2012–2017 

i det vilda beståndet. Orsakerna till raset 2012 

kan ha varit flera, men predation från havsörn var 

sannolikt den största anledningen. Sena vårar med 

mycket kvarliggande snö och is har också påverkat 

fjällgässen negativt under de senaste åren. 

Sedan man startade de nya utsättningarna 2010, 

har 377 unga fjällgäss satts ut i Sverige. 

Under senare tid har fortsatta undersökningar i 

Norge visat på vikten av att fjällgässen i Finnmark 

lyckas med sin häckning. Om de gör det, blir de 

kvar i Nordnorge tills det är dags att flytta söderut. 

Därefter går färden genom Östersjöområdet och 

Östeuropa ner till Grekland. Om gässen däremot 

misslyckas med häckningen, drar de adulta fåglarna 

iväg långt österut för att rugga på den ryska tundran. 

Efter det följer de en betydligt östligare flyttväg 

ner mot vinterkvarteren, och det är längs denna väg 

som de löper stor risk att bli skjutna. 

I takt med att det svenska fjällgåsprojektet byggt 

upp en ny avelspopulation och ändrat formerna för 

utsättning i naturen, har också BirdLife Sveriges 

inställning till projektet ändrats. Den kan idag sägas 

vara försiktigt positiv även om ordförande Dennis 

Kraft betonar att man avvaktar resultatet av de 

nya genetiska undersökningar som ska presenteras 

framåt sommaren. 

Under de år som Projekt Fjällgås verkat har 

inställningen hos BirdLife Sverige som sagt varierat. 

Däremot har projektet länge haft ett brett stöd 

bland landets fågelskådare. Efter hand har även 

ett par regionalföreningar engagerat sig, och idag 

utgör Norrbottens Ornitologiska Förening en viktig 

partner i Projekt Fjällgås. 

SAMTIDIGT SOM DEN inhemska inställningen till 

fjällgåsprojektet ändrats i positiv riktning, har 

emellertid kontakterna med Norge försämrats. För 

att uttrycka det klart: Den norska projektledningen, 

liksom det norska Miljødirektoratet, har kraftigt 

trappat upp konflikten. Det har bland annat lett 

till att man producerat en hel bok med kritik av 

det svenska projektet. Kritik är kanske inte rätta 

ordet – det handlar snarare om rena rallarsvingar 

där man dessutom blundar för att mycket av det 


man kritiserar redan åtgärdats. Dessutom har man 

deklarerat att gäss från den svenska populationen är 

fredlösa om de tar sig över till Norge, och hittills har 

två sådana blivit skjutna i vårt grannland. 

Det lilla norska beståndet håller sig för övrigt 

fortfarande kvar och beräknas ha ökat med i genomsnitt 

15 procent per år sedan 2008. Den häckande 

populationen har de senaste åren bestått av mellan 

25 och 35 par, och under vårsträcket 2017 uppgick 

hela beståndet till cirka 140 individer. Men den 

gångna sommaren (2017) blev föryngringen riktigt 

dålig. Under höstrastningen vid Valdakmyren noterades 

endast två årsungar och totalt 46 individer. 

Med tanke på det som nämnts ovan angående misslyckade 

häckningar, finns det nog risk att beståndet 

decimerats väsentligt. Därför har norska myndigheter 

vänt sig till sina ryska motsvarigheter och 

påtalat situationen (fjällgåsen är totalfredad även i 

Ryssland, men det hjälper inte alltid). 

FJÄLLGÅSEN ÄR EN fantastiskt vacker fågel som en 

gång haft en vidsträckt utbredning på Skandinaviska 

halvön. Därför är det djupt olustigt att Norge 

och Sverige har så svårt att komma överens när det 

gäller arbetet med denna art, inte minst i ljuset av 

att fjällgåsen fortfarande utsätts för starka hot. 


Framtiden för fjällgåsen är i högsta grad fortsatt osäker. 


Fjällgås med unge i kölvattnet. 


POPULÄRVETENSKAP 

Kartlagda flyttvanor 

Långflyttning kräver kondis ... 

Med ny teknik kan allt fler fågelarters flyttningsvanor kartläggas. 

Resultaten visar vikten av att vara väl rustad för långa flyttningar 

för att i möjligaste mån anlända tidigt till häckningsplatserna. Den 

som är i god kondition lyckas också bättre med häckningen. 

text Staffan Ulfstrand | illustrationer Hampus Lejon 

Forskare har kunnat följa 

flyttningen hos kustsnäppor 

i USA genom att förse dem 

med sändare. 


Ivår värld finns det som bekant gott om 

fågelarter som klarar årstidernas växlande 

förutsättningar tack vare ett nästan ofattbart 

krävande flyttningsbeteende. Många av dem 

som häckar på tundrorna längs Ishavets kuster 

i Nordamerika och Eurasien flyttar på hösten 

hela den långa vägen till tropiska eller subtropiska 

regioner av Sydamerika och Afrika för att 

ett halvår senare genomföra samma resa i motsatt 

riktning. Bland vadarna hittar vi många tvättäkta 

långflyttare, till exempel kustsnäppan, som i Gamla 

världen representeras av sin så kallade nominatras, 

Calidris canutus canutus, och i Nya världen av rasen 

Calidris canutus rufa. De amerikanska kustsnäppornas 

flyttningsvanor har ägnats en grundlig studie 

som lett till fascinerande resultat. Som så ofta är 

verkligheten underbarare än dikten ... 

PÅ USA:S ÖSTKUST ligger den väldiga Delawareviken, 

som är en viktig rastplats för både kustsnäppor 

och många andra vadararter på väg till eller från 

sina arktiska häckningsplatser och där de sedan 

länge varit föremål för ingående studier. I en ny 

rapport redovisas en undersökning, då man på inte 

mindre än 302 infångade kustsnäppor apterade så 

kallade ”radiotransmitters”, som endast väger några 

gram men likväl kan registrera sin bärares flyttningsvägar 

till och från dess häckplats långt uppe på 

den kanadensiska tundran. 

Vid fångsttillfället var snäpporna i mycket olika 

kondition. Medan den lättaste vägde 92 gram, hade 

den tyngsta en kroppsvikt på inte mindre än 226 

gram. Det är kanske inte så förvånande att de magra 

”lättviktarna” längre än de maffiga ”tungviktarna” 

dröjde kvar på Delaware-vikens relativt frodiga 

stränder och åt upp sig. Och när ”lättviktarna” till 

slut beslöt sig för att resa norrut, var deras kondition 

faktiskt fortfarande en aning sisådär, vilket betydde 

att de var tvungna att rasta längre och oftare 

än ”tungviktarna”. Flera orsaker samverkade alltså 

till att de anlände till häckningsområdet relativt 

sent på säsongen och långt efter ”tungviktarna”. 

SEN ANKOMST TILL häckplatserna medför emellertid 

påtagliga nackdelar. Då är ju redan de bästa ställena 

ockuperade av dem som kommit tidigare, så att de 

sent anländande får nöja sig med betingelser som 

inte är de allra bästa. De kustsnäppor som kunnat 

lagra tillräckligt med ”bränsle” för de påfrestningar 

som först resan upp till tundran och därefter häckningen 

innebär visade sig som väntat ha markanta 

fördelar. 

Att flyga hela den långa vägen från vinterkvarteren 

till häckplatserna på den kanadensiska tundran 

kräver massor med energi och måste alltså effektiviseras 

så långt det någonsin går. Intressant nog 

visade sig de ”laddade” kustsnäpporna ha större 

krav på gynnsamt väder, framför allt medvind, jämfört 

med dem som till följd av mindre god kondition 

blivit försenade och därför hade mer bråttom. 

ATT SÅ TIDIGT som möjligt resa norrut har ett antal 

viktiga fördelar, inte minst därför att det finns 

mycket färre rovfåglar på tundran och längs flyttvägarna 

än i vinterkvarteren. Ju tidigare fåglarna 

kommer till och ju längre de vistas på häckplatsen, 

desto mindre är risken att de ska falla offer för 

någon predator. 

Ännu viktigare än allt detta är förstås att de välnärda 

kustsnäpporna i genomsnitt visade sig lyckas 

mycket bättre med sin fortplantning än lättviktarna. 

Dessutom blir de förra i genomsnitt äldre än de senare. 

Hos många djurarter varierar det individuella 

beteendet mellan yngre och äldre individer, vilket 

denna intressanta undersökning av de amerikanska 

kustsnäppornas liv och leverne visar med ovanlig 

tydlighet. 

Det är emellertid inte bara under övervintringen 

och flyttningsfärderna som somliga kustsnäppor 

lyckas bättre än andra, utan detta gäller även för 

häckningen, vilket också kunde visas i denna utomordentligt 

förnämliga studie. De individer med lägre 

kroppsvikt, och som anlände till häckningsområdet 

senare på säsongen producerade nämligen i genomsnitt 

färre flygga ungar än ”tungviktarna”. 

Som denna studie med stor tydlighet visar, existerar 

det i ett fågelbestånd stora skillnader mellan 

ANPASSNING Förändra dina vanor eller gå under ... 

◗ Ändrade levnadssätt 

Tiderna förändras, och då 

måste man – vare sig man 

är människa eller fågel – 

justera sitt levnadssätt! 

För flyttande fågelbestånd 

kan denna process bli 

särskilt besvärlig, eftersom 

förändringarna inte alltid 

går i samma takt eller ens 

riktning i häcknings- respektive 

övervintringsområdena. 

Arter som inte 

lyckas modifiera sina 

vanor tenderar att minska 

i antal, särskilt de som är 

småväxta – alltså huvudsakligen 

tättingar – och/ 

eller häckar i utpräglade 

jordbrukslandskap. För 

arter som övervintrar i 

Afrika går det i genomsnitt 

sämre jämfört med dem 

som är stannfåglar eller 

kortflyttare. Lyckosamma 

arter kännetecknas ofta 

av tidig ankomst till häckningsområdet, 

medan motsatsen 

gäller för arter på 

nedåtgående. Man skymtar 

också ett samband mellan 

”orubblighet” i vanorna och 

negativ populationstrend. 

De 

kustsnäppor 

som 

kunnat lagra 

tillräckligt med 

”bränsle” för 

de påfrestningar 

som 

först resan 

upp till tundran 

och därefter 

häckningen 

innebär visade 

sig som väntat 

ha markanta 

fördelar. 

◗ Hård konkurrens 

Mellan individerna inom en 

och samma art råder ofta 

bister konkurrens. Hos de 

hussvalor som övervintrar i 

ett område i Västafrika såg 

man att gamla hannar (två 

år eller äldre) skaffade sig 

monopol på platser med rik 

födotillgång och överlevde 

i högre utsträckning än 

honorna och de unga hannarna. 

Sådana skillnader 

kan naturligtvis få konsekvenser 

för beståndet. 

◗ Referenser 

Möller, A. P. & 2 andra förff. 

2008. Populations of 

migratory bird species 

that did not show a 

phenological response 

to climate change are 

declining. PNAS 105: 

16195-16200. 

López-Calderon, C. & 8 

andra förff. 2017. Environmental 

conditions 

during winter predict 

age- and sex-specific differences 

in reproductive 

success of a trans-Saharan 

migratory bird. Sci. 

Rep.7:18082. 


POPULÄRVETENSKAP 

Kartlagda flyttvanor 

olika individers livslängd och fortplantningsframgång. 

Hos de kustsnäppor som denna rapport handlar 

om kunde man identifiera en hel rad faktorer 

som varierade mellan individerna, till exempel 

sannolikheten för vinteröverlevnad, kondition och 

fettreserver under flyttningen samt antal flygfärdiga 

ungar per år och totalt i livet. 

Summariskt uttryckt är vissa individer helt 

enkelt mer framgångsrika än andra. På sätt och vis 

är detta kanske inte så överraskande, men det är 

ovanligt att individuella skillnader i ”fitness” inom 

en fågelpopulation kan dokumenteras så otvetydigt 

som i denna studie av de nordamerikanska kustsnäpporna. 

Och som författarna understryker är 

sådana kunskaper av stort intresse i den extremt 

föränderliga värld vi människor skapat och skapar. 

Ett exempel på att de allt snabbare och genomgripande 

förändringarna i miljön kan innebära 

problem visas övertygande i en ny studie av en 

nordamerikansk tätting som fått det svenska namnet 

mangroveskogssångare och vars vetenskapliga 

namn är Setophaga petechia. Med hjälp av modernaste 

teknik kunde forskarna visa att olika bestånd 

av denna art hanterar dagens snabba förändringar 

med klart olika framgång: i somliga har det skett 

och sker det snabba genetiska förändringar, vilket 

ökar fåglarnas utsikter att anpassa sig till och frodas 

i en ny miljö, medan andra populationer inte tillräckligt 

snabbt utvecklar nya anpassningar och är 

”på dekis”. 

Svartvit flugsnapparhanne. En av de arter som i Sverige 

som flyttar långt. 

FLYTTFÅGLARNAS FANTASTISKA RESOR upphör inte 

att fascinera och inte så sällan förbrylla oss. Vilka 

prestationer de gör – antingen de är småttingar 

på tio gram som sångare eller rejäla baddare som 

örnar, storkar och tranor! Att pendla mellan låt säga 

Norden och Namibia kräver milt uttryckt speciell 

kompetens. 

Flertalet långflyttare kännetecknas av en rad 

egenskaper som uppenbarligen utvecklats just för 

att effektivisera deras resor. Dit hör exempelvis speciellt 

effektiv bröstmuskulatur, strömlinjeformad 

kropp, socialt beteende som att flyga i fylking eller 

sned rad och förmåga att lagra och effektivt nyttja 

fett som drivmedel. Det finns arter som modifierar 

sina matvanor under veckorna före starten av en 

långflyttning, och det ligger nära till hands att anta 

att poängen med det är att snabba på upplagringen 

av de fettförråd som krävs som bränsle under de 

stundande långresorna. Ett sätt är att växla över 

till födoslag med extra hög kalorihalt. Viktigt är 

varje drag i beteende och kroppsbyggnad som gör 

det möjligt för fågeln att resa långt men energisnålt, 

exempelvis att effektivt utnyttja termik och 

medvind. Olika fågelgrupper har utvecklat olika lösningar 

– seglare, vråkar, tättingar, tärnor och vadare 

genomför onekligen sina enorma resor med synnerligen 

olika flygteknik! Det viktiga är att komma 

långt med lägsta möjliga energiförbrukning. En och 

annan forskare har faktiskt kastat fram tanken att 

fördjupade kunskaper om flyttfåglarnas avancerade 

fysiologiska anpassningar har en hel del att erbjuda 

till gagn för vår egen friskvård! 

Referenser 

Bay, R.A. & 5 andra förff. 2018. Genomic signals of selection 

predict climatedriven population declines in a migratory 

bird. Science 359: 83–86. 

Duijns, S. & 7 andra förff. 2017. Body condition explains migratory 

performance of a longdistance migrant. Proc. Roy. 

Soc. B284. DOI:10.1098/rspb.2017.1374. 

Weber, J. M. 2009. The physiology of longdistance migration: 

extending the limits of endurance metabolism. J. Exp.Biol. 

212. DOI:10.1242/jeb.015024. 


Facebook “f” Logo CMYK / .eps Facebook “f” Logo CMYK / .eps 

VcSmart 

10x30 / 14x30 

NYHET! 

Skakfri upplevelse med Kenko VcSmart 

MED VC 

Kenko VcSmart 10x30 / 14x30 

- kompakt kikare med bildstabilisering 

och avancerad optik 

När man tittar igenom en högförstorande 

kikare upplever man det ofta svårt att hålla 

den tillräckligt stilla. Bilden hoppar och 

skakar vilket gör det svårt att urskilja detaljer. 

Men tack vare inbyggd bildstabilisering ger 

Kenko VcSmart en behagligt lugn och skarp 

bild som gör det enkelt att studera de olika 

delarna i exempelvis ett landskap, en fågel 

eller andra slags djur. Den gör det också 

möjligt att skåda en längre tid innan ögonen 

tröttnar. 

www.focusnordic.se 

FocusNordic 


EXPANSION 

Svarthakad buskskvätta 


expanderar i väst 

På Västkusten har svarthakad buskskvätta stått 

för en formidabel framryckning de senaste åren. 

Från att ha varit en tillfällig bekantskap är den 

nu en häckfågel med flera dussin häckningar 

under förra året. Reino Andersson har kartlagt 

artens uppträdande på Västkusten våren 2017. 

text Reino Andersson (samreinoandersson@gmail.com) 

Den svarthakade buskskvättan är 

rent historiskt en sällsynt gäst, 

som tidigare brukade locka till 

sig en hel del skådare där den 

dök upp. Så sent som i början av 1980-talet 

hade inte fler än elva fåglar iakttagits på 

Västkusten. Under två decennier påträffades 

sedan endast ett fåtal exemplar 

årligen, framför allt under våren. På bara 

några år har situationen förändrats i takt 

med artens snabba expansion. Fram till 

och med 2015 hade 25 svenska häckningar 

konstaterats, den första år 2000 utanför 

Simrishamn. 

Under våren 2016 uppträdde svarthakade 

buskskvättor i en aldrig tidigare 

skådad omfattning, vilket märktes redan i 

mars då många av dem anlände. Rekorduppträdandet 

resulterade i 34 troliga eller 

säkerställda häckningar i hela landet, 

fördelat på ett par i Västergötland, två i 

Bohuslän, 13 i Halland och 18 i Skåne. 

FOTO: PETER NILSSON 

Svarthakad buskskvätta, hanne och hona. 

DEN POSITIVA UTVECKLINGEN fortsatte 

2017, då arten ägnades särskilt intresse 

bland annat i Halland och Göteborgstrakten. 

Flera häckningsplatser blev mycket 

välbesökta av fågelintresserade, vilket 

säkert bidrog till ett extra fokus på arten 

med många inrapporteringar på Artportalen. 

Ankomsten skedde tidigt med kulmen 

i slutet av mars och början av april, och 

i många fall uppträdde fåglarna redan 

parvis. 

Sammantaget inräknades 99 individer 

på Västkusten under häckningstid, 

ungar ej medräknade. Av dem klassades 

42 som tillfälliga observationer och gällde 

fåglar som endast uppehöll sig någon eller 

några dagar på en plats, påfallande ofta 

i kustbandet. Detta handlade sannolikt 

om individer som just anlänt och rastade 

innan de drog vidare. Därutöver noterades 

ett permanent revir med en oparad hanne, 

medan resterande 56 individer representerar 

de 28 par som häckade. 

En av många revirhävdande 

svarthakade buskskvättehannar på 

Västkusten under våren 2017. 

FOTO: ANETTE ANDERSSON 

I HALLAND VAR häckningarna ganska väl 

fördelade över landskapet, där biotopvalet 

skiftade från ljunghedar och kusthedar 

till våtmarker med riklig örtvegetation, 

vassar och buskar. Även ruderatmarker, 

som igenväxta soptippar, visade sig vara 

attraktiva. En erfarenhet var att paren var 

oerhört stationära på sina revir och sällan 

rörde sig längre bort än några hundra 

meter. Den svarthakade buskskvättan lägger 

normalt flera kullar, och på många av 

platserna observerades flygga ungar. 

Av ett material som utgår från spontana 

rapporter, är det svårt att fastställa häckningsframgången 

eller hur många flygga 

ungar respektive par har fått ut. Flyggdatum 

för 42 kullar 2014–2017 visade sig 

dock vara utspridda över en lång period, 

från maj till augusti. För den som vill läsa 

mer om artens expansion på Västkusten, 

finns en utförligare artikel i Fåglar på 

Västkusten 4/2017, ur vilken en del har 

sammanfattats här. 

I DANMARK HAR den tidigare utvecklingen 

varit likartad med ett första häckfynd 

1942 och ett fåtal oregelbundna fynd åren 

därefter. Så sent som 1970 påträffades 

bara två häckande par, men i början av 

1990-talet tog expansionen ordentlig fart. 

Några egentliga inventeringar har inte 

genomförts, men vid en uppskattning 2012 

översteg antalet revir 300. Från att ha varit 

bunden till hedbiotoper utmed Jyllands 

västkust, har den vidgat sitt biotopval 


och spridit sig även till inlandet. Under 

1970-talet etablerades även ett bestånd 

längs Norges sydvästkust, vilket anses 

härstamma från de brittiska öarna. Numerären 

har varierat med som mest 50–100 

par, medan den vissa perioder har varit 

försvunnen, främst beroende på effekter 

av kalla vintrar. 

DEN SVARTHAKADE BUSKSKVÄTTANS expansion 

på Västkusten och i andra delar av 

landet ska ses mot bakgrund av den danska 

invandringen och en omfattande framstöt 

från sydväst via tyska Schleswig- Holstein. 

Den ökning vi nu ser beror förmodligen på 

en överproduktion i kärnområdena längre 

söderut. De år då de flesta reviren där är 

besatta, tvingas en del individer fortsätta 

norrut i flyttningsriktningen. 

Under expansionsfasen utgör unga 

och oerfarna hannar bland tättingar ofta 

pionjärerna då nya områden erövras. Så 

tycks också vara fallet med svarthakad 

buskskvätta. 

Eftersom de inte är ortstrogna något 

FOTO: ANETTE ANDERSSON 

Typisk miljö där svarthakad buskskvätta trivs. Våta öppna marker med rik örtflora. 


EXPANSION 


Att klimatet har en 

stor påverkan på 

den svarthakade buskskvättans 

utveckling råder 

dock knappast några 

tvivel om ... 

KARTA: BJÖRN DELLMING 

tidigare revir kan de hamna långt utanför 

utbredningsgränsen, så kallad förlängd 

flyttning. På så sätt kan det bildas tillfälliga, 

smärre ansamlingar av revirhävdande 

hannar på nya platser, där de till en 

början ofta förblir oparade. I takt med att 

allt fler individer fylls på söderifrån och 

förutsättningarna är gynnsamma, kan en 

art etablera sig i nya områden och även 

uppvisa nya anpassningar när det gäller 

häckningskrav med mera. 

Detta är ett förlopp som tidigare har 

kunnat påvisas hos en rad arter som spridit 

sig norrut, bland annat kärrsångare och 

svart rödstjärt. Samma snabba expansion 

uppvisar idag till exempel vitstjärnig 

blåhake, vars utveckling är påfallande lik 

svarthakad buskskvätta. I sydvästra Sverige 

handlar det dock ännu så länge bara om 

sporadiska fynd eller enstaka häckningar. 

DEN SVARTHAKADE BUSKSKVÄTTAN tillhör 

de arter på frammarsch som brukar 

förknippas med klimatförändringen och 

förväntas öka enligt prognoser för den 

framtida fågelfaunan. Klimatet är långt 

ifrån det enda orsakssambandet när det 

gäller ökande eller minskande numerärer 

hos fåglar och för vissa arter stämmer 

framtidsprognoserna dåligt överens med 

verkligheten. 

De verkliga orsakerna till förändrade 

utbredningsmönster har kunnat beläggas 

med säkerhet endast för ett fåtal fågelarter. 

Att klimatet har en stor påverkan på 

den svarthakade buskskvättans utveckling 

råder dock knappast några tvivel om, då 

populationen ofta uppvisat stora variationer 

med nedgång efter kalla vintrar. 

Karta över häckningar och observationer av svarthakad buskskvätta våren 2017. 

MED TANKE PÅ artens breda biotopval 

och anpassningsförmåga är mörkertalet 

förmodligen stort, och det torde inte vara 

en alltför djärv gissning att det verkliga 

antalet uppgår till minst det dubbla. Det 

vore därför önskvärt att mer detaljerat 

kunna följa den svarthakade buskskvättans 

utveckling under kommande år. 

Det är en art som är relativt lättstuderad 

och befinner sig i ett spridningsskede 

då den ännu inte hunnit bli alltför 

vanlig. Inte minst dess häckningsbiologi är 

intressant att följa upp, för att se hur den 

anpassat sig jämfört med uppträdandet i 

södra Europa. I Skåne pågår en individstudie 

med hjälp av färgringmärkning, vilken 

kanske kan ge en del av svaren på sikt. 

ALLA SKÅDARE, NYA som gamla, kan på 

ett enkelt sätt bidra till att vi lär känna 

buskskvättorna bättre. Detta genom att 

rapportera in alla sina observationer på 

Artportalen, istället för att nöja sig med 

att enbart sprida sitt fynd till de olika 

larmsystemen. Där försvinner de snart i 

glömska, till skillnad från Artportalen som 

säkrar fyndet för framtida efterforskningar. 

Ännu bättre hade det förstås varit att 

mer systematiskt besöka vissa områden, 

som kan tänkas hysa sjungande hannar eller 

kanske till och med häckande par. Hör 

i så fall gärna av er så vi vet vilka områden 

som spanats av. 


Magnifying the 

passion for nature. 

ZEISS Victory Harpia 

// INNOVATION 

MADE BY ZEISS 

NEW! 

ZEISS Victory Harpia 85 & 95 

Den mest kraftfulla tubkikaren från ZEISS. 

Observation av natur och fågelskådning når en ny nivå med nya ZEISS Victory Harpia. 

Denna tubkikare kombinerar ett nytt revolutionerande optiskt system med en 3x vidvinkelzoom som ger en 

konstant synvinkel genom hela förstoringsområdet. Särskilt påtagligt är det enorma synfältet vid lägre förstoring. 

Att ta bilder med mobiltelefonen blir betydligt enklare och med högre bildkvalitet eftersom detta optiska system ger 

en hel bild utan ”vinjettering”. 

ZEISS DualSpeed Focus underlättar snabb, exakt fokusering, även vid hög förstoring. 

Modeller: 22–65x85 och 23–70x95 

zeiss.com/victoryharpia

RESEREPORTAGET 

Abisko 

Lapporten, vy från Abisko. 

SKOGEN VID 

DET STORA 

VATTNET 

36 vår fågelvärld | 1.2016

Sedan 1950 då Sveriges 

Ornitologiska Förening 

(SOF) gjorde området 

känt för sitt fågelliv har 

Abisko varit ett välbesökt 

område för fågelskådare. 

text & foto Torgny Nordin 

T 

illbaka i tältet efter en lång dag i fält. 

I anteckningsboken har jag bland 

annat noterat blommande rododendron 

och buddhistiska böneflaggor, 

vilket onekligen för tanken till sydliga 

breddgrader. Fast jag befinner 

mig inte i Himalaya nu, utan i Lappland, närmare 

bestämt i Abisko. Det är mitten av juni, snön har 

smält undan i låglänt terräng och den lapska alprosen, 

Rhododendron lapponicum, får rododendronhedarna 

att glänsa i vackert rödvioletta nyanser. 

Från de örtrika hedarna tar jag mig långsamt 

uppåt genom fjällbjörkskogen. Ett gäng gråsiskor 

pockar på uppmärksamhet, men någon snösiska 

ingår uppenbarligen inte i den här flocken. En lång 

stund blir jag underhållen av en ringtrast som redan 

har hungriga ungar att ta hand om; med förbluffande 

hängivenhet samlar den feta fjärilslarver vilka 

skyndsamt levereras någonstans utom synhåll för 

mig. När jag försöker ta mig lite närmare måste jag 

pulsa över ett metertjockt snöfält och blir genast 

upptäckt av ringtrasten som förargad drar sig 

undan. Jag pulsar tillbaka in bland björkarna med 

blicken koncentrerad på nästa steg i den förrädiska 

snön – med resultatet att jag försent upptäcker en 

dalripa som med explosivt galet skratt störtar iväg 

när jag är tätt inpå. 

Fjällbjörkskogen lämnar snart över till öppen 

fjällhed, nu väsentligen snötäckt. Några ljungpipare 

kommer flygande från söder, de slår sig ner på ett 

par flata, snöfria stenar, men hastar snart vidare. 

Fjällpiparna har dock nått fram till sitt slutmål och 

undersöker noggrant sydlägena efter småkryp. Och 

som vanligt överraskas jag över hur lätt en så grann 



Abisko 

Sidensvansen är en av 

häckfåglarna i Abiskos 

skogar. 

fågel som fjällpiparen länge lyckas hålla sig oupptäckt 

– det är för det mesta lätet som röjer den. 

Småningom når jag toppen av Nuolja, eller Njullá 

som det heter på nordsamiska. Särskilt högt är berget 

inte, men utsikten är milsvid. Nedanför ringlar 

sig Abiskojåkka söderut genom fjällbjörkskogen i 

Abisko nationalpark, mot en fond av snötäckta berg: 

Kieron – som för övrigt betyder ripa på samiska 

– och inte så värst långt därifrån den välkända 

dalgången Tjuonavagge, mest känd som Lapporten. 

Nedanför Nuolja i väster ligger STF:s fjällstation och 

en bit därifrån Abisko naturvetenskapliga station. 

Malmbanan syns knappt, vilket emellertid inte kan 

sägas om motorvägen som skär genom landskapet 

likt ett kirurgiskt snitt. I norr breder Torneträsk ut 

sig. Den stora sjön är inte bara djup utan också rejält 

lång, över sju mil. I kikaren försöker jag känna igen 

detaljer på norra strandkanten, från Jieprenjåkk till 

Pålnoviken och där bakom den sällan besökta Vadvetjåkka 

nationalpark, nu dold under djup snö. 

Mellan två störar i Nuoljas toppröse har någon 

fäst ett snöre med buddhistiska böneflaggor. Livfullt 

fladdrar de i vinden och förflyttar medvetandet till 

mer avlägsna och väsentligt högre berg. Det återvänder 

dock snart, medvetandet alltså, när ett par 

fjällabbar tärnlikt seglar förbi. De har något draklikt 

över sig, fast deras höga och liksom barnsligt gnälliga 

rop är allt annat än draklika. Gissningsvis kommer 

de inte att häcka i år eftersom fjällvärlden tycks 

tom på smågnagare. I kikaren följer jag länge fjällabbarna 

vilka nu bestämt sig för en rak västlig kurs 

i riktning mot norska fjällen och därefter havet. 

ABISKO INRÄTTADES SOM nationalpark 1909 och 

var därmed – tillsammans med ytterligare åtta 

platser – först ut i Sverige. Det uttalade syftet med 

nationalparken var botaniskt. Det handlade om att 

skydda områdets flora, främst med avseende på att 

karaktäristisk fjällbjörkskog och kalfjäll, rhododendron- 

och fjällsippehedar samt myrar stod att finna 


tillförlitligaste lokalen för nordsångare i vårt land, 

det är även artens västligaste utpost i världen. 

För såväl botanisten som ornitologen är Abisko 

högintressant, vilket emellertid inte betyder att 

samtliga fjällfåglar förekommer i nationalparken, så 

är det långtifrån. Flera nordliga arter finns inte alls 

även om artlistan nu efter ett drygt sekel har hunnit 

bli imponerande lång. I likhet med riktigt stora 

myrar saknas som exempel tajgaskog i området. 

Visserligen går det att hitta några glesa inslag med 

storstammiga furor och den lyckosamme kan där 

belönas med en lappmes eller två, men det är inget 

man bör räkna med. 

sida vid sida inom ett relativt begränsat område. 

Abiskos ornitologiska värden förbigick emellertid i 

tystnad. 

Enstaka fjällvandrare och fågelskådare skulle 

med tiden även få upp ögonen för Abiskos ornitologiska 

värden, något som underlättades av att 

järnvägen, Malmbanan, tillsammans med successivt 

utökade semesterreformer gjorde det tämligen 

enkelt att ta sig till området, vilket ligger drygt tjugo 

mil norr om polcirkeln. Det var dock genom SOF:s 

exkursioner i samband med den internationella 

ornitologikongressen 1950 som Abisko blev allmänt 

känd som förnämlig fågellokal. 

Då som nu lockade möjligheten att inom ett 

begränsat och lättåtkomligt område uppleva ett 

tvärsnitt av lappländsk natur, från fjällbjörkskog 

och myr till hed och högfjäll. Och nog så betydelsefull 

var givetvis upptäckten att nordsångare, 

med vissa undantag, kunde räknas till den årsvissa 

häckfågelfaunan. Abisko är därmed inte endast den 

Strömstarens blick. 

NAMNET ABISKO BETYDER ”skogen vid det stora 

vattnet”, det vill säga Torneträsk. Just fjällbjörkskogen 

och hedarna ner mot det stora vattnet torde 

höra till de intressantare biotoperna för ornitologen 

och redan vid Abisko järnvägsstation möts man 

vanligtvis av en prydlig välkomstkommitté med 

nordliga arter. Onekligen är det en väldigt speciell 

upplevelse att efter ett dygn på tåget stiga av i 

Abisko och med hela kroppen känna fjällnaturen 

komma emot sig. Och knappt har man hunnit kånka 

ut ryggsäcken och tåget givit sig av mot Riksgränsen 

förrän bergfinkar och gråsiskor hörs inifrån fjällbjörkskogen. 

Snart ansluter blåhakar och rödvingetrastar 

och ibland även sidensvansar. 

Bakom fjällstationen följer vältrampade stigar 

Abiskojåkkas vilda flöde norrut, ner mot Torneträsk. 

Här brukar strömstarar hålla till och skulle 

ingen mot förmodan visa sig är Kårsajåkka, en 

halvmil söderut i nationalparken, ett pålitligt tillhåll. 

Fast strömstarar kan ses lite varstans i och runt 

Abiskos jåkkar och de frekventerar även Torneträsks 

strandkanter, i synnerhet nordsidan. 

Där Abiskojåkka möter Torneträsk har ett litet 

delta bildats. Åtminstone tidigare häckade mosnäppa 

här och det var för att skydda den undan det 

hårda besökstrycket som tillträdesförbud under 

häckningstiden infördes. Huruvida mosnäppa numera 

häckar i deltat är osäkert, men det är hur som 

helst en bra lokal för sträckande mosnäppor liksom 

för de flesta arktiska vadare jämte änder och lommar. 

Att spendera några timmar på kullarna ovanför 

deltat brukar nästan alltid vara givande. 

Första gången jag kom Abisko inledde jag besöket 

med en båttur över Torneträsk till Jieprenjåkk 

och därifrån vandring bort mot Pålnoviken varefter 

jag återvände i en cirkel till Abisko via Tornehamn. 

Det var en god tur under ett år med bland annat 

många jordugglor och fjällabbar. Idag är det dock 

inte så helt enkelt att göra om den vandringen 

eftersom STF inte längre bedriver någon båttrafik 

på Torneträsk. De gjorde sig av med båten och en 

motorväg byggdes rakt genom fjällvärlden längs 



Abisko 

Ja, de 

tycks 

alltid råka illa 

ut, de arma 

harkrankarna, 

och medan jag 

fortsätter 

vandringen 

kan jag inte 

låta bli att 

tänka på om 

det skulle vara 

riktigt hedersamt 

att få en 

harkrank 

uppkallad 

efter sig. 

Torneträsk och norra delen av Abisko. En strid 

ström av bilar och bussar och lastbilar är sedan dess 

en långtifrån oväsentlig del i upplevelsen av Abisko. 

Tyvärr. 

FRÅN ABISKOJÅKKA FÖLJER jag sydsidan av Torneträsk 

där den lättgångna så kallade Rallarstigen 

löper parallellt utmed vägen och tåget. Inledningsvis 

följer stigen sjökanten vilket gör att ljudet 

från skräniga silvertärnor blandas med porlande 

blåhakesång. I ett bestånd av fjällsippor och svarthö 

trippar en elegant nordlig gulärla, en hanne. Den 

får syn på mig och flyger varnande upp i toppen av 

ett högt videsnår – strax intill hörs svar från honan. 

Boet kan inte ligga långt ifrån. 

Lite överraskande är nordliga gulärlan, Motacilla 

flava thunbergi, uppkallad efter den framstående 

botanisten Carl Peter Thunberg som bland 

annat utforskade Kapprovinsens samt Japans flora 

under slutet av sjuttonhundratalet. Möjligen lika 

överraskande är att det var en entomolog, Gustaf 

Johan Billberg, som namngav nordliga gulärlan till 

Thunbergs ära. Tjänster och gentjänster förekom- 

mer förstås även i vetenskapliga sammanhang. Och 

Thunberg återgäldade gesten med att uppkalla det 

tropiska släktet Billbergia i ananasfamiljen efter 

Billberg. 

Nordliga gulärlan hör till långflyttarna bland 

Abiskos fåglar. Viss osäkerhet råder emellertid 

eftersom rasbestämning sällan är möjlig när unga 

gulärlor fångas i Sydsverige, men den torde följa 

en snudd på rakt sydlig väg ner genom Sverige och 

Europa till Västafrika. På behörigt avstånd följer jag 

de nordliga gulärlornas förehavanden; deras försök 

att snappa åt sig gäckande pärlemorfjärilar ger föga 

resultat, däremot lyckas de flera gånger överlista 

harkrankar. Ja, de tycks alltid råka illa ut, de arma 

harkrankarna, och medan jag fortsätter vandringen 

kan jag inte låta bli att tänka på om det skulle vara 

riktigt hedersamt att få en harkrank uppkallad efter 

sig. 

I Nuoljas branta nordsida sprängde rallarna med 

stor möda långa tunnlar för att malmtågen skulle 

kunna ta sig fram. Fjällbjörkskogen runt tunnelöppningarna 

är klassisk fågelmark eftersom det är här 

nordsångarna regelbundet förekommer. De anlän- 

Midnattssol vid Torneträsk. 


der mycket sent, runt midsommar, vilket betyder att 

de är sist av alla svenska arter; i praktiken ankommer 

de samtidigt som sydsträcket dragit igång i 

Sydsverige. Nordsångarna som här har sin västligaste 

utpost i palearktis – de häckar från Lappland 

till Alaska - har flugit hisnande långt, längre än de 

nordliga gulärlorna, ända från övervintringsområdena 

i Sydostasien. 

Efter att ha passerat tunnlarna närmar jag mig 

en brant del av fjällbjörkskogen där det råder en 

häpnadsväckande kakafoni. Ett genomträngande 

och maskinlikt hackande, som nordsångarsång 

uppskruvad hundra gånger om, genljuder i skogen. 

Konfunderad undersöker jag området tills jag i 

kikaren upptäcker några snart flygga tretåiga hackspettar 

vilka manar på föräldrarna att för guds skull 

inte spilla någon tid i matningen. Det är ett osannolikt 

stressande läte och inte att jämföra med de 

likaledes gapiga rödvingetrastungarna som gastar 

för fullt en bit bort. 

EN VÄSENTLIG ASPEKT av Abisko är att man under 

början av sommaren kan skåda dygnet runt. Midnattssolen 

syns visserligen inte alltid, men när den 

gör det kan fågelskådningen bli sublim. Sinnena 

skärps och förnimmelsen av omgivningen blir 

djupare: långt borta några ropande småspovar, en 

morkulla drar och en blåhake sjunger några strofer. 

Torneträsk är inne i sina egna tankar och ytan är 

blank så när som på några alfåglar och smålommar 

vilka bildar långa glimmande streck i vattnet efter 

sig. Så är det tyst en stund tills en flock sidensvansar 

får för sig att ta en lov. Långt borta en gluttsnäppa. 

Jag sitter på en liten höjd i fjällbjörkskogen och 

blickar ut över sjön. Midnattssolen bländar, men 

värmer föga. Det prasslar till intill mig och jag får 

syn på en dalripa, en höna. Den betraktar mig, lägger 

huvudet på sned, och promenerar sedan vidare 

– utan att bryta stillheten med ett explosivt uppflog 

och dito skratt. 

Tillbaka till Rallarstigen som nu passerat Björkliden 

och snart nått Tornehamn. Det finns dagar 

när fjällbjörkskogen är alldeles tyst, men inte idag. 

Lövsångare och svartvita flugsnappare håller igång 

när jag kommer fram till rallarkyrkogården med 

sina enkla, vita träkors och utsikt över Torneträsk. 

Här ligger alla de som omkom i samband med att 

Malmbanan byggdes. 

I en av gravarna ligger Nuolja Danielsson som 

bara blev sjutton månader gammal, hon döptes efter 

berget. År 1923 lät kungliga järnvägsstyrelsen resa 

en vård på platsen: ”Till minnet av dem som blev 

kvar häruppe”. Det är en ensligt belägen plats. Fast 

ensamma är rallarna ändå inte. För de njuter den 

eviga vilan till tonerna av bergfinkar, blåhakar och 

nordsångare. 

Ovan: Rallarkyrkogården 

där rallare och familjemedlemmar 

som inte klarade 

strapatserna vilar. 

Till höger: Rödvingetrasten 

hör till områdets karaktärsarter. 

Nedan: En tretåig hackspett 

matar sin unge. 


DJUPDYKNING 

FÅGLAR 

OCH FÄRG, 

DEL 1 

I tre delar kommer Magnus Ullman att förklara hur fåglarnas 

färger uppstår. Vad färgerna består av, och hur de har 

mejslats fram av evolutionen under årtusenden. 

I den första delen behandlas det vanligaste pigmenten av 

dem alla – melaninet. 

text och foto Magnus Ullman 

Fåglar är framför allt daglevande. Det 

innebär att de har förstklassigt färgseende, 

vilket är lätt att inse när man 

tittar på en blåhake eller en rosenfink. 

Fåglars färger är huvudsakligen av tre 

slag: a) melaniner, b) karotenoider (som 

båda är pigmentfärger) samt c) strukturfärger (som 

skapas av fjäderns struktur). Den som vill förstå fåglar 

bör förstå deras färger. Här behandlas melanin. 

DE VANLIGASTE PIGMENTEN hos fåglar och däggdjur 

är melaniner – svarta, grå, bruna och rödbruna 

pigment. Melaniner är molekyler som bildats ur 

aminosyran tyrosin under påverkan av enzymet 

tyrosinas i de särskilda pigmentbildande celler som 

kallas melanocyter, vilka sitter i fågelns hud och i 

folliklarna där fjädern växer ut. Tyrosin är en av de 

vanliga aminosyror som förekommer i proteiner och 

är således ganska vanlig i alla fåglars föda. 

Många konstiga ord här, men det viktiga är: alla 

Magnus Ullman är 

mångårig medarbetare i 

Vår Fågelvärld och en av 

våra experter som svarar 

på läsarnas frågor under 

vinjetten Fråga experten. 

Han har gett ut ett stort 

antal böcker om fåglar 

genom åren. 

normalt friska fåglar och andra djur kan själva producera 

melaniner utan större kostnad. Det innebär 

att melaniner förekommer hos alla fåglar, alla däggdjur 

och i stort sett alla andra djur också. 

DET FINNS TVÅ typer av melaniner. Eumelanin 

fungerar ungefär som en svartvit skrivare med alla 

upptänkliga grå och svarta chatteringar, men även 

mörkbrunt. Ju mer eumelanin som deponerats 

i fjädern desto svartare är den. Om fjädern inte 

innehåller några eumelaniner eller andra pigment 

alls är den vit. 

Eumelanin deponeras inte bara i fjädrar utan färgar 

också fåglars näbbar, ben och hud. 

Eumelaniner finns hos snart sagt alla fåglar, ofta 

tillsammans med andra pigment. Men i fjäderdräkten 

hos adulta måsar, tärnor, alkor och kråkfåglar 

förekommer i allmänhet endast eumelanin. 

Phaeomelanin ger i stället diverse jordtoner 

längs skalan rödbrunt–rost–kastanj–guld–gult. 


Phaeomelanin förekommer dessutom i kombination 

med eumelanin så att alla upptänkliga nyanser av 

mörkbrunt, rostrött et cetera bildas. 

Förmodligen förekommer phaeomelanin tillsammans 

med eumelanin också i fåglars näbbar och 

andra mjukdelar. 

EN AV MELANINERNAS främsta egenskaper är att 

fungera som armering för fjädern, och hos många 

fåglar är det ofta ganska lätt att se att ljusa partier 

slits kraftigare och fortare än svarta partier. Det är 

vanligt att vingspetsar är mörka eller svarta. Speciellt 

uppenbart är det hos huvudsakligen vita fåglar 

som i samband med långflyttning eller födosök tillbringar 

mycket tid i luften, då särskilt vingspetsarna 

utsätts för påfrestande turbulens. Goda exempel 

är albatrosser, tropikfåglar, havssulor, pelikaner, 

vit stork, måsfåglar och tärnor. Exempelvis svanar 

och vita hägrar (med helvita vingspetsar) är inte 

luftburna i samband med födosök och flyttar i allmänhet 

inte så långt: mindre tid i luften ger mindre 

slitage. 

De enda pigment som förekommer i kråkfåglarnas fjädrar är eumelaniner. Fågelns svarta 

fjädrar innehåller en stor mängd av det svarta pigmentet medan det hos de nästan vita fjädrarna 

finns väldigt lite. Mesopotamisk kråka Corvus corone capellanus, Iran, februari 2017. 

FÅGLARS BÄSTA SKYDD mot predatorer är i allmänhet 

att hålla sig undan och vara så osynliga som 

möjligt. Många fågelarter är därför kamouflagefärgade. 

Hos simänder och en del dykänder är 

hannarna iögonfallande tecknade medan honorna 

är kamouflagefärgade – som ett skydd medan de 

ruvar. Andra arter är inte alls kamouflagefärgade 

som adulta men däremot som juvenila – måsar, 

trutar, tärnor liksom tättingar som småtrastar och 

flugsnappare. 

Det överlägset vanligaste pigmentet som fungerar 

som kamouflage är melanin som förutom att det 

är billigt också med sina grå och jordbruna toner 

passar särskilt bra som skyddsmaskering. 

Både eumelanin och phaeomelanin deponeras 

med exakthet i fjädern och kan därför skapa de 

mest intrikata mönster i den enskilda fjädern så 

att hela fjäderdräkten bildar en väl fungerande 

maskering. 

Svarthakedopping – ett utmärkt exempel på en kombination av eumelanin (svart) och phaeomelanin 

(rödbrunt och gyllenfärgat). Härjedalen, juni 2017. 

MORFER – ELLER MED ett mer komplicerat uttryck 

färgmässig polymorfism – innebär att två eller fler 

färgtyper förekommer inom en population utan 

En av melaninernas främsta 

egenskaper är att 

fungera som armering för fjädern. 

Handpennornas vita spetsar är här helt bortnötta men där svarta pigment tar vid går en 

skarp gräns – längre in når inte slitaget. Silltrut, Bohuslän, juli 2011. 


DJUPDYKNING 

Under vårvintern blir 

spetsarna spröda och 

nöts bort; fram träder fjäderns 

bas som är svart, rik på melanin 

och inte känslig för förslitning. 

att de är kopplade till kön, ålder eller årstid. Olika 

morfer förekommer hos 3,5 procent av världens 

fågelarter, och i vårt land är kustlabb, gök och kattuggla 

goda exempel, längre söderut också dvärguv. 

Även orm- och bivråk uppträder i olika morfer, men 

där kan man inte tala om två–tre olika typer utan 

skalan är flytande från ljusa till mörka fåglar. Också 

hos kustlabbar är skalan ganska glidande och det 

gäller både juvenila och äldre fåglar. 

Orsaken bakom färgmässig polymorfism är en 

komplicerad och till stora delar outredd historia. 

Här konstateras bara att det som skiljer olika morfer 

åt inte är någonting annat än melanin-pigmentens 

intensitet och fördelning. 

LJUSA BRÄM FÖREKOMMER hos många fåglar. Att 

fjädern är ljus i ytterdelen (så att ett ”bräm” skapas) 

innebär att fjäderns kanter är mer känsliga för slitage 

än om fjädern haft en jämnmörk färg. Det kan 

tyckas bakvänt. Varför är fjädern som mest ömtålig i 

spetsen där den borde vara extra stryktålig? 

Ljusa bräm ger ett fjälligt mönster som har en 

kamouflerande effekt om det täcker en större yta 

– det torde ofta vara orsaken bakom en fågels fjällighet. 

Tittar man närmare på till exempel många 

Calidris-vadare ser man att omedelbart innanför det 

ljusa brämet är fjädern i själva verket rik på melanin, 

det vill säga mörk och därmed motståndskraftig 

mot slitage. Det är alltså bara den smala ytterkanten 

som tillåts nötas kraftigt medan större delen av 

fjädern inte slits på motsvarande sätt. 

EXEMPELVIS HANNAR AV gråsparv, bergfink och 

grönsiska skiftar från vinter- till sommardräkt inte 

genom att byta fjädrar (rugga) utan genom fjäderslitage, 

så kallad brämfällning. Det innebär att viktiga 

svarta partier som utmärker fågelns sommardräkt 

under höst och vinter är ljusare, ofta skäckiga och 

fläckiga på ett sätt som ger bättre kamouflage. 

Hemligheten består i att fjäderspetsen är ljus, 

fattig på melanin och därför känslig för slitage. 

Under vårvintern blir spetsarna spröda och nöts 

bort; fram träder fjäderns bas som är svart, rik på 

melanin och inte känslig för förslitning. När alla 

ljusa fjädertoppar nötts bort synliggörs en homogen 

svart yta – utan att fågeln behövt lägga energi på att 

De flesta vita fåglar som under flykt utsätts för vindens slitage har svarta vingspetsar som 

ett skydd där nötningen är som kraftigast. Att slitage är en realitet även för en fågel som 

mest rör sig i fria luftrummet demonstreras här av mycket slitna (vita) stjärtpennor. Havssula, 

Irland, augusti 2014. 


yta fjädrar. Brämfällning ska inte förväxlas med 

det fjäderslitage till exempel den unga sånglärkan 

utsätts för, ett fjäderslitage som egentligen är oönskat. 

Brämfällning är i stället ”organiserat slitage” 

för att gå från en vinterdräkt (med kamouflageeffekt) 

till en praktfull sommardräkt som slår knock 

på såväl honor som konkurrerande hannar. 

Unga måsfåglar är i allmänhet 

kraftigt kryptomönstrade 

som ett skydd 

mot upptäckt – medan 

de adulta inte anstränger 

sig det minsta för att bli 

osynliga. Det är melaniner 

som skapar det skyddande 

mönstret. Juvenil och adult 

gråtrut, Gotland, juli 2012. 

HOS GRÅSPARVHANNARNA SKILJER sig storleken 

på den svarta bröstfläcken – ju större haklapp 

desto högre status och desto mer uppskattning från 

Brämfällning är i stället 

organiserat slitage för att 

gå från en vinterdräkt (med 

kamouflageeffekt) till en praktfull 

sommardräkt. 

Även om en träsksångare 

kan verka väldigt symmetriskt 

och vackert tecknad 

(för en ornitolog åtminstone) 

är det i själva verket 

oerhört lätt att gå förbi en 

sådan här fågel utan att få 

syn på den. Kamouflaget 

fungerar! Kina, maj 2012. 


DJUPDYKNING 

Vingtäckare, tertialer, skulderfjädrar, framrygg, nacke och 

hjässa – hos den juvenila sånglärkan har alla fjädrar ljusa 

bräm, vilket ger ett kryptiskt mönster med god kamouflageeffekt. 

Innanför det ljusa brämet löper en mörk kontur 

som förhindrar att fjädern slits ner alltför kraftigt. Skåne, 

juli 2009. 

Under vintern är bergfinkhannen gråskäckig på huvud och 

rygg även om man under senvintern anar underliggande 

svarta partier. Västmanland, februari 2013. 

Till sommaren är bergfinkens ljusa toppar på huvudets och 

ryggens fjädrar bortnötta och en magnifik, blank djupsvärta 

framträder. Jämtland, juni 2008. 

honorna. Hos talgoxhannar är det bredden på den 

svarta slipsen som har samma betydelse och hos 

grönsiskehannar storleken på den svarta kalotten 

och haklappen: ju mer svart desto högre status. 

Experiment med gråsparvar har visat att dominanta 

hannar anlägger stor haklapp. 

Det är alltså inte så att den stora haklappen gör 

hannen dominant, den är istället ett resultat av 

Kustlabb uppträder i tre 

morfer längs en något 

glidande skala, här en mörk 

(underst) och intermediär 

fågel. Mörka fåglar är vanligast 

i Östersjön–Bottenhavet 

medan ljusa dominerar 

fullständigt längs Norra 

ishavets kuster. Västerbotten, 

juli 2017. 

hans dominansegenskaper. En stor svart haklapp = 

mycket melanin. Melanin är billigt att producera. 

Hur kommer det sig då att en stor svart fläck förknippas 

med dominans och hög status? Om melanin 

är billigt kan ju vilken nolla som helst anlägga en 

jättehaklapp! 

Men den hanne som signalerar hög status kommer 

också att utmanas av andra högstatushannar. 


Leucism beror på att de 

pigmentproducerande 

cellerna inte transporterats ut 

till alla delar av huden så att de 

fjädrar som växer där pigmentceller 

saknas förblir vita. 

Det vill veklingen undvika för han skulle ändå åka 

på stryk varje gång. För en hanne med begränsade 

kroppskrafter är det en fördel att hamna i råkurr så 

lite som möjligt – med en liten haklapp kommer han 

istället att ignoreras av elithannarna. 

Svart melaninpigmentering signalerar hög status 

hos fler arter än någon annan färgsättning. 

FÅGLAR RÅKAR DÅ och då ut för genetiska defekter 

i fjäderdräktens färger. Eftersom melaniner är de 

vanligaste pigmenten är det oftast melaninerna som 

drabbas. 

Albinism beror på att fågeln helt saknar förmåga 

att bilda melanin (på grund av att enzymet tyrosinas 

saknas, se ovan). Samtliga svarta, bruna et cetera 

fjädrar blir helt vita. Man ser dock sällan albinofåglar 

eftersom bristen på melanin i ögat gör fågeln 

överkänslig mot ljus med kraftigt begränsat djupseende; 

fågeln kan inte jaga eller faller själv offer för 

en predator. 

Leucism beror på att de pigmentproducerande 

cellerna inte transporterats ut till alla delar av 

huden så att de fjädrar som växer där pigmentceller 

saknas förblir vita. Hos en leucistisk fågel kan allt 

från en fjäder till hela fjäderdräkten vara vit (och 

hos de senare är hela huden också färglös). Det är 

ganska vanligt att de vita fjädrarna uppträder symmetriskt. 

Brun är ett vanligt färgfel som beror på att eumelaninet 

(phaeomelanin är inte inblandat) visserligen 

deponeras i fjädern i vanlig omfattning men inte 

oxiderats tillräckligt, så att normalt svarta färger i 

stället är mörkbruna. Dessa bruna färger är dessutom 

känsliga för solljus och bleks snabbt. Exempel 

på fåglar med färgfelet brun är ljusa ejderhonor (så 

kallade ”ökenejdrar”) och unga starar med rosenstarlikt 

utseende. 

Utspädning innebär att den enskilda pigmentpartikeln 

har korrekt färg men att för få melaninpartiklar 

deponeras i fjädern och dräkten blir 

”utspädd”: fågelns mönster är korrekt men färgerna 

är svagare än normalt. Det är långt ifrån alltid lätt 

att se eller förstå vilken färgavvikelse en missfärgad 

fågel drabbats av. 

Under höst och vinter bär grönsiskehannen ljusa bräm över den mörka hjässan och strupen. 

Under vårvintern nöts de bort och blottlägger svart hjässa och svart strupe – ju större svarta 

fält desto högre status. Skåne, mars 2007. 

Helvit gråtrut. Ögat är normalfärgat för en subadult gråtrut, så fågeln är inte en albino (som 

har rött öga). Troligen rör det sig om en fullständigt leucistisk fågel vars hud helt saknar pigmentproducerande 

celler; inte bara fjäderdräkten är helt färglös utan också näbben saknar 

de mörka partier en subadult gråtrut har. Ögats färg påverkas inte av leucism. Notera att 

detta färgfel resulterat i synnerligen slitna vingspetsar. Skåne, oktober 2014. 


INBLICK 

Blåhaken i fjällen 

text Tord Olsson 

Det blåklintsblå serafimerbandet 

Av alla fåglar i den svenska 

naturen tycker jag bäst om 

blåhaken. Ingen har bättre 

än Erik Rosenberg kunnat 

beskriva det magiska i att få 

möta en blåhake när den anländer till våra 

fjäll i slutet av maj och juni. Så här skriver 

han: ”Har man turen att se och höra honom 

där han sitter i en blommande videbuske 

invid en bäck på en lappländsk tundramyr i 

nattsolens rödgula sken och uppvaktar sin 

nyanlända maka, då är det fråga om ifall 

icke de ornitologiska skönhetsfröjderna 

nå sin kulmen. Han bröstar sig och visar 

den roströda stjärnan, omramad av det 

blåklintsblåa serafimerbandet, han slår upp 

stjärten i solfjäder och visar dess roströda 

partier och under allt detta ljuder oavbrutet 

hans sång och spel - det hela blir en sällsam 

symfoni i färg och toner!” 

FOTO: DANIEL STENBERG/N 

Sjungande blåhake i de svenska fjällen. 

JUST DETTA FICK jag för några år sedan 

uppleva under ett par junidagar på Stekenjokks 

fjällplatå i Lappland. Vad var det 

som gjorde att blåhaken sedan dess förblev 

min absoluta preferens? Jo, naturligtvis 

det som Rosenberg så fint beskriver men 

det är också så mycket mer. 

Där jag låg bland vårfräscha gulgröna 

videbuskar och nyutslagna fjällbjörkar 

från morgonen till sent på natten, lyssnande 

till porlandet i en fjällbäck, fick jag 

tillfälle att tränga djupare in i blåhakens 

symfoni i färg och toner. Som alla med 

fjällvana vet kan vädret där växla snabbt. 

Jag fick uppleva sol och en vidsträckt blå 

himmel med vita ulliga moln spänd över 

fjället, ilande molnskuggor men också hur 

solen försvann bakom mörka moln, gråtonade 

av regnskurar. 

Gång på gång visade sig blåhaken i alla 

väderskiftningar och jag förundrades över 

dess många nyanser av blått. I visst ljus 

och vinkel är förvisso hakan och bröstet 

blåklintsblå men i annat ljus och mot annan 

bakgrund skiftar den blå färgen: icke 

solbelyst blir den mer dämpad och mindre 

lysande, mot klar himmel i en fjällbjörk 

nästan sammansmält med det himmelsblå, 

och med ett snötäckt fjäll som bakgrund 

än mer intensivt blå. 

Metalliskt blåskimrande syntes emellanåt 

det blå från sidan när den satt och 

vände sig i solen. 

TONERNA DEN SPELADE var minst lika 

fascinerande. ”Min” blåhake hade en lite 

annorlunda, men synnerligen raffinerad, 

härmningslista. Min fantasi fick vingar. 

Var hade blåhaken lärt sig alla subtila läten 

som skilde sig från andra blåhakar? 

Den måste ha tillbringat vintern i 

Israel och Palestina, för visst kunde jag 

höra ljuden från herdepipor, fårpinglor, 

frustande åsnor, gräshoppors gnissel och 

böneutropare? 

Min fantasi skenade iväg, och dagdrömmar 

ersatte den bistra fjällmiljön. Jag 

såg Genesarets sjö i vårskrud med hav av 

vajande, blodröd vallmo längs stränderna. 

Spektakulära fåglar såsom härfågel, palestinsk 

solfågel, grön dvärgbiätare, smyrnakungsfiskare, 

karmosinröda sinairosenfin- 

kar och vita pelikaner flimrade förbi. 

Nya bilder dök upp för mitt inre. Jag 

vandrade i fantasin till Klagomuren och 

mitt bland alla människoröster satt ”min” 

blåhake i en kaprisbuske och övade på 

sin nya repertoar. Jag tror inte att jag tog 

miste när jag i sången tyckte mig höra en 

längtan till en lappländsk tundramyr, och 

till att än en gång få sitta och sjunga för sin 

käresta i en blommande videbuske invid 

en bäck i nattsolens rödgula sken. 

NÅVÄL, ALLTING HAR ett slut, så också min 

resa i fantasin tillsammans med blåhaken. 

I min hand håller jag en blå liten fjäder 

när jag vandrar ner från fjället. Som ett 

återsken från en annan värld skimrar de 

blå nyanserna så vackert i nattsolens glans. 

Farväl kära blåhake för den här gången 

och tack för att du förde mig till de ornitologiska 

skönhetsfröjdernas kulmen! 


Vivara Naturprodukter 

Hos Vivara finner du det största urvalet av fågelholkar, fågelmat 

och fågelmatare. Beställning på vivara.se eller tel. 031-40 17 80 

Vid order på mer än 800 kr är frakten fri. Annars tillkommer 70 kr. 

Alla erbjudanden gäller t.o.m. 31 juli 2018 

1 

2 

1 

INSEKTSHOTELL MALLORCA 

Solitärbin, blomflugor, nyckelpigor och andra insekter samt 

spindlar. Häng upp insektshotellet på en solig och skyddad, 

och framför allt vindstilla plats i närheten av blommande 

växter. 35 x 53 x 10 cm. 

93533 350:- Nu endast 249:- 

2 

3 

4 

FÅGELHOLK BONAIRE 

Denna fint formgivna fågelholk är idealisk för små 

mesar (blåmes, svartmes, tofsmes, talltita, entita). 

Upphängningshöjd + 2 m, Hålets storlek 28 mm, 

21 x 14 x 23 cm. 

90535 KANONPRIS 99:- 

FÅGELBORD FÖR FÖNSTER KOS 

Fågelbordet Kos är ett fint kompakt system som man enkelt 

fäster på ett fönster med tre starka sugproppar. Den öppna 

konstruktionen gör att fåglarna kommer åt maten både 

framifrån och från sidorna. 15 x 6 x 15 cm. 

31324 69:- 

3 st. och fler 59:- /st. 

RÖDHAKEGODIS 

Tillsats av torkade insekter och frukter gör denna blandning 

till en delikatess för dina favoritfåglar. Den innehåller 

krossade jordnötter, solroskärnor, krossade solroskärnor, 

torkade mjölmaskar, havreflingor och russin. 

12057 1 kg 49:- 

12058 2,5 kg 99:- 

12059 5 kg 179:- 

12060 10 kg 329:- 

Från 2 förpackningar 299:- /st. 

GRATIS KATALOG 

3 

BÄR FRÅN EGEN TRÄDGÅRD 

Det låter väl frestande 

med bär från den egna 

trädgården. Nära till hands 

och dessutom nyttigare, 

eftersom C-vitaminhalten 

är som högst när bären är 

nyplockade. Alla bärsorterna 

från Vivara är självfertila 

och det räcker alltså med en 

enda buske för att det ska bli 

bär på den. 

5 

4 

BJÖRNBÄR 

5 

Denna björnbärsbuske ger stora, 

saftiga och aromatiska bär. Årets spön ger 

frukt nästa år och bör därefter skäras bort. 

Nya spön bildas vid basen av buskarna. 

Den är dessutom mycket vinterhärdig. 

2-literskruka 

80181 69:- 


SOMMARHALLON 

6 

´Glen Ample´ är ett vackert 

sommarhallon, som har ganska fasta , 

stora, saftiga bär. Spöna är tagglösa och 

sorten inte känslig för sjukdomar, vilket gör 

skörden stor. 2-literskruka 

80114 69:- 


6 

GUL SOLHATT 

Den här gula solhatten bör inte 

saknas i en fjärilsträdgård. En 

ståtlig växt som ger bäst effekt om 

man planterar flera stycken 

tillsammans. 

95278 15:-/st. 


RÖD RUDBECKIA 

Röd rudbeckia har en fantastisk 

dragningskraft på fjärilar. Därför 

bör den inte saknas i en 

insektsvänlig trädgård. 

95288 15:-/st. 

10 st. och fler 10:- /st.

TEKNIK 

Hörselhjälpmedel 

Hör du som du ska? 

Hörapparater har 

fortfarande något 

stigmatiserande 

över sig. Det är 

synd. Dagens apparater 

kan göra 

enorm skillnad, 

inte minst för fågelskådare 

som vill 

kunna uppsnappa 

skogens alla pip. 

ILLUSTRATION: ANNE THORSELL 

text Niklas Aronsson 

Järpe och kungsfågel har båda läten på höga frekvenser, något som många har tappat förmågan att uppfatta. 

Det finns de som lite ironiskt menar 

att skälet till att kungsfågeln 

rödlistades 2015 berodde på att 

landets inventerare inte längre 

hörde deras fina läten. Med stigande ålder 

försämras hörseln, och eftersom befolkningen 

är aktiv allt högre upp i åldrarna, 

påverkas ett intresse som fågelskådning, 

då det i hög grad handlar om att lyssna. 

Naturupplevelsen blir inte vad den har 

varit för den som tappat delar av frekvensområdet. 

I en undersökning från 2009 konstaterade 

Socialstyrelsen att en miljon människor 

i vårt land har svårt att höra vad som 

sägs i ett vanligt samtal. 

MEN DET ÄR långt ifrån bara äldre som har 

nedsatt hörsel. 

– Det har egentligen inte med ålder att 

göra, utan med hörsel, säger Henrik Lindgren 

– audionom på företaget Audika, som 

har avtal med fyra landsting i landet. 

Henrik tycker att fler borde ta steget 

och skaffa hörapparat. 

Han berättar att det finns hårceller i 

innerörats hörselsnäcka som förslits med 

tiden. Det kan bero på ärftlighet eller på 

att man utsätts för starka ljud. 

– Hårcellerna slits mer av höga toner, 

säger han. 

OM MAN MISSTÄNKER att man hör dåligt 

går det bra att kontakta sjukvården och be 

om en hörselundersökning. Den görs av en 

audionom eller av en läkare. 

– Ibland krävs det att man har en remiss, 

men ofta går det bra att bara ringa. 

Hörseltestet resulterar i en kurva över 

hörseln, ett så kallat audiogram. I datorn 

kan man sedan analysera hörselkurvan 

och göra en individuell rehabiliteringsplan 

Henrik Lindgren, legitimerad audionom på Audika i Norrköping. 

Så här kan en modern hörapparat se ut. 


så att man förstärker hörseln i områden 

som är nedsatta och slitna. 

– Det är olämpligt att förstärka mer än 

vad som behövs, det kan till och med vara 

skadligt. 

Henrik betonar att en hörapparat är 

en mekanisk hjälp som inte gör att man 

får tillbaka normal hörsel, men att dagens 

hörapparater är avancerade små datorer 

som kan förstärka på ett för individen 

skräddarsytt sätt. 

– När man går till läkaren eller audionomen 

är det viktigt att berätta att man är 

fågelskådare, säger Henrik. 

– Då kan man skapa ett särskilt läge för 

just fågelskådning på hörapparaten, att 

byta till vid behov. Ett program där man 

har tagit bort brusreducering och förstärkt 

diskanten till exempel, för att kunna vara 

så bra som möjligt för just fågelskådning. 

– De olika lägena kan sedan enkelt ändras 

med en app i mobiltelefonen. 

DET SOM GÖR det en smula komplicerat är 

att olika landsting och regioner har olika 

avtal med företag som tillhandahåller hörapparater. 

Det är också olika hur mycket 

de kostar. 

– Här i Östergötland har vi ett system 

där man lånar apparaten. Man har också 

möjlighet att testa sig fram genom att 

prova några olika apparater mot en avgift 

på 500 kronor per öra, säger Henrik. 

Vilken subventioneringsgrad man har, 

och vilket urval av produkter som finns, 

beror på det upphandlingsavtal som 

landstinget eller regionen har gjort, vilket 

innebär att en hörapparat kan kosta allt 

från ingenting upp till 10 000–15 000 kronor 

per öra. Det vanliga är att man har 

hörselnedsättningen på båda öronen. 

UTPROVNINGEN AV EN ny hörapparat tar 

vanligen några veckor. Man får låna en 

apparat i cirka en månad, och gör sedan 

ett uppföljningsbesök där man finjusterar 

inställningarna alternativt testar fram en 

annan apparat. När man så småningom är 

nöjd med utprovningen behöver apparaten 

användas ordentligt för att fungera 

optimalt. Hjärnan behöver 1 000–2 000 

timmar innan den har vant sig, och kan 

hantera ljud på ett optimalt sätt. 

De vanligaste hörapparaterna har ett 

frekvensomfång på mellan 125 och 8 000 

hertz. Det är i minsta laget för att klara till 

Nya tiders hörapparater består av ett antal plastdelar som skyddar den avancerade elektroniken. 

exempel en kungsfågels läten som ofta ligger 

kring 8 000 och en bit däröver. Därför 

kan det vara bra att fråga efter apparater 

som klarar åtminstone upp till 10 000 

hertz, eller gärna ytterligare lite till, för att 

man ska vara på den säkra sidan. Man behöver 

ligga på en del, menar Stig Lindvall 

från Norrköping, som nedan berättar om 

sina erfarenheter. 

STIG LINDVALL ”Hörapparaten förändrade mitt liv.” 

◗ När började problemen? 

Det är självförvållat i mitt fall. 

Jag har arbetat med bullrande 

maskiner, och har inte varit 

rädd om min hörsel. När jag 

var liten hjälpte jag och min 

syster till när min pappa sköt. 

Han var landslagsskytt. Vi stod 

framme vid tavlan och visade 

var han träffade. Det small så 

det gjorde ont, och hade ingen 

bomull i öronen. Vi trodde inte 

det var farligt. 

◗ Hur märkte du att du inte 

hörde som du borde? 

Som skådare vet man att det 

är lika viktigt att höra som att 

se. För mig var tranor som 

flög över huset eller korpar 

och kråkor inga problem, men 

jag märkte att jag inte hörde 

kungsfåglarna. 

◗ Vad gjorde du då? 

Jag tog kontakt med Henrik 

Lindgren, på Audika, som 

gjorde en hörselundersökning. 

Fast med den första 

hörapparaten hörde jag 

fortfarande inte kungsfågel. 

Jag gick tillbaka och sa att jag 

ville ha något bättre. Då fick 

jag en avancerad hörapparat 

som klarade ända upp till 

12 000 hertz, och med den 

kunde jag höra kungsfåglarna. 

Stig Lindvall 

från Norrköping. 

Hörapparaten kan styras från mobilen. 

◗ Hur kändes det att få 

hjälp? 

Det var helt fantastiskt och 

har förändrat mitt liv i positiv 

riktning. Det är viktigt att det 

kommer ut att det finns hjälp 

att få om man hör dåligt. Jag 

har mött flera fågelskådare 

som har velat kika på min 

hörapparat och veta hur den 

fungerar. 

FOTO: VIKTORIA RÅHLIN 


FÅGELFAUNAN I SVERIGE 

Arterna som går bra 

Nötväckan 

rycker fram 

Vilken fågel har expanderat mest i Sverige under 

senare årtionden? Frågan är inte alldeles lätt att 

besvara, och svaret varierar dessutom beroende 

på hur vi ser på frågan. Gäller det den största 

antalsmässiga ökningen eller ska vi se till spridningen 

inom landet? Om vi väljer det sistnämnda 

är svaret givet: nötväcka! 

text Anders Wirdheim 

Ser vi till Svensk fågeltaxerings 

material står den sydliga gransångaren 

för den största procentuella 

ökningen. Enligt de så kallade 

standardrutterna har vi idag ungefär tio 

gånger så många sydliga gransångare 

som för 20 år sedan. Även den nordliga 


Gransångaren är den art som ökat mest procentuellt. 

underarten av gransångare har ökat, 

men i dess fall handlar det ”bara” om en 

fördubbling. Dessa båda underarter har 

invandrat till Sverige från olika håll, den 

nordliga norrifrån för länge sedan och 

den sydliga söderifrån under andra halvan 

av 1900-talet. Under senare tid har den 

sydliga spridit sig norrut och den nordliga 

söderut så att de båda formerna nu börjar 

mötas i Svealand. 

OM FRÅGAN ISTÄLLET gäller vilken art som 

utökat sitt utbredningsområde allra mest 

vill jag hävda att nötväckan står i en klass 

för sig. I första upplagan av Sveriges fåglar 

(SOF 1978) står följande: 

”Nötväckan häckar tämligen allmänt 

i lövskog och trädgårdar, lokalt även i 

tallskog, i s. och större delen av mell. Sverige 

(dock sparsamt i s. och s.ö. Dlr samt sällsynt 

på s. Öl) och tämligen allmänt till sällsynt 

längs kusten av Gstr och s. Hls.” 

Med mell. Sverige avses här, som så 

ofta annars, Svealand. Men tittar vi på 

FOTO: THOMAS LUNDQUIST/N 

Nötväckan har ökat mest 

om man ser till spridning 

inom landet.. 

utbredningskartan i nämnda bok var det 

egentligen enbart i den södra tredjedelen 

av landet som nötväckan fanns fram till 

slutet av 1970-talet. 

Denna utbredningsbild lever faktiskt 

kvar i Fågelguidens andra upplaga, utgiven 

2009, och med en marginell justering även 

i appen Fågelguiden. Numera är emellertid 

utbredningen väsentligt annorlunda. 

Nötväckan är en udda fågel med ett 

speciellt utseende vilket innebär att den 

känns igen av de allra flesta. Därför vill 

jag hävda att vi i nötväckans fall kan 

sätta stor tillit till det material vi får fram 

genom Vinterfåglar Inpå Knuten, där vi 

ber allmänheten räkna fåglarna vid sina 

matningar den sista helgen i januari. 

SER VI TILL resultatet från i år, noterades 

nötväckan i samtliga svenska län och i en 

omfattning som visar att den är tämligen 

vanlig ända upp till Västerbotten. Det 


Sverige nåddes av en invasion av sibiriska 

nötväckor hösten 2014. Det var den första 

invasionen på över 20 år och några av 

fåglarna dröjde sig kvar över årsskiftet. De 

sibiriska nötväckorna skiljer sig från våra 

genom att vara något mindre och ljusare, 

samt ha kortare näbb. 

Ett annat mått på den svenska expansionen 

fås om vi jämför med uppgifterna i 

boken Sveriges fåglar – antal och förekomst 

(SOF 2012), där materialet dateras till 

2008. Där anges antalet par i Norrbottens 

län vara cirka fem, i Västerbottens län 

cirka 20, i Västernorrlands län cirka 900 

och i Jämtlands län cirka 500. Med tanke 

på rapporteringen av denna så karaktäristiska 

fågel till Vinterfåglar Inpå Knuten, 

bör dessa summor justeras uppåt ganska 

markant. 

är först i Norrbotten som förekomsten 

glesnar, men även där noterades den vid 

35 fågelmatningar, vilket innebär att den 

fanns med i 7 procent av rapporterna från 

länet. Bryter vi ner materialet till kommunnivå, 

är det i det sydöstra hörnet av 

Norrbotten som det finns nötväckor med 

flest rapporter från Piteå (20), men arten 

är även rapporterad från Arvidsjaur (5), 

Älvsbyn (3), Boden (6) och Luleå (1). 

I Västerbottens län innehåller 50 

procent av rapporterna nötväcka och arten 

är rapporterad från samtliga kommuner 

utom Sorsele längst i nordväst. Men i de 

övriga av Västerbottens fjällkommuner 

sågs det nötväckor sista helgen i januari: 

Storuman (4), Vilhelmina (14) och Dorotea 

(3). 

I övriga norrlandslän är andelen rapporter 

med nötväcka som följer: Västernorrland 

59 procent, Jämtlands län 71 procent 

och Gävleborgs län 73 procent. Som 

jämförelse kan nämnas att i två skogslän 

i Sydsverige, Jönköpings och Kronobergs 

län, är andelen rapporter med nötväcka 76 

respektive 75 procent. För hela landet är 

motsvarande andel 66 procent. 

PÅ BARA CIRKA 40 år har alltså nötväckan 

lagt stora delar av landet under sina vingar, 

och spridningen norrut ser ut att fortsätta. 

Ser vi till rapporterna till Vinterfåglar Inpå 

Knuten under de 13 år vi genomfört denna 

räkning har antalet rapporter med nötväcka 

stadigt ökat från Norrbotten – från 

några enstaka 2006 och 2007 till 35 i år. 

Det finns dock en rejäl topp i denna 

trend. Det var i januari 2015 då det noterades 

inte mindre än 39 nötväckor i Norrbotten 

under Vinterfåglar Inpå Knuten. Det 

året hade dock många av fåglarna ett lite 

avvikande utseende och fördelningen i 

länet var också annorlunda med en nordligare 

tyngdpunkt. Bakgrunden var att norra 

FOTO: THOMAS LUNDQUIST/N 

FRÅGAN ÄR DÅ vad det är som gynnat 

nötväckan så kraftigt under de senaste 

årtiondena. Sannolikt handlar det om 

en kombination av orsaker, men troligen 

spelar såväl klimatförändringar (mildare 

vintrar) som ökad bebyggelse och ökad 

fågelmatning vintertid in. I norra Sverige 

är nötväckan mera knuten till bebyggelse 

än vad den är längre söderut. Så här säger 

exempelvis Håkan Rune, bosatt i Storuman 

och ansvarig för fågelrapporteringen i 

Västerbottens inland: 

– Arten finns vid bebyggelse även i 

vissa mindre byar, men ses mycket sällan 

i skogen. Vi satte ut talgbollar en höst i 

ren skog åtminstone en kilometer från 

närmaste hus och fick en besökande nötväcka 

bara efter ett par dagar. Det är enda 

gången jag sett nötväcka ute i skogen. 

Nötväckan finns nu över hela landet. 


DEBATT 

Varför hamnar de ur kurs? 

Flyttfåglar 

på drift 

Varje höst observeras östliga arter i Sverige, 

ibland är det ovanligt många, ibland är det färre 

än vanligt. Och vilka arter det är som förekommer 

varierar även det en hel del mellan åren. Men vad 

är det som för dem hit? 

text Magnus Ullman 

IFågelåret 2016 redogör Andreas Livbom 

för hur omfattande ostvindssystem 

hösten 2016 ”torde vara den primära 

orsaken till det exceptionella uppträdandet 

av östliga arter”. Lite elakt skulle man 

kunna kommentera ”Tackar, tackar. Men 

att sibbarna kommer i samband med ostliga 

vindar har vi vetat åtminstone sedan 

1970-talet.” Men visst är det intressant att 

läsa Livboms resonemang och se de illustrativa 

väderkartorna. 

Liksom andra ”ostvindsförespråkare” 

skulle jag vilja påstå att den fråga Livbom 

egentligen besvarar är inte ”Varför 

kommer sibbarna och andra östliga arter 

hit?”, utan istället ”NÄR kommer sibbarna 

hit?”, och svaret blir då: ”I samband med 

ostvindar.” 

Det är förvisso en viktig och intressant 

kunskap för den som vill ut och leta 

efter tajgasångare och blåstjärtar. Men 

detta vädersamband är inget specifikt för 

FOTO: MAGNUS ULLMAN 

Kungsfågelsångare som flugit minst 450 mil åt totalt fel håll. Varför? Brantevik, Skåne, 21 oktober 2017. 

Tajgasångare på Öland, långt 

från sin häckningsplats. 

höstens sibbar utan gäller ju många av de 

fåglar vi intresserar oss för: havsfåglarna 

längs Västkusten, vårens första stöt med 

brandkronad kungsfågel eller ejder, försommarrariteter 

från sydost, höstens sjöfågelsträck 

längs Ostkusten – det är alltid 

viktigt att hålla koll på väder och vind! 

Men vilken är den egentliga orsaken till 

att sibbarna dyker upp i Västeuropa? Låt 

oss ta ett annat exempel: 

”Varför blev Malmö FF svenska mästare 

i fotboll 2017?” 

”För att de vann fler matcher än något 

annat lag.” 

”Jo, tackar, tackar. Det förstår jag nog – 

men varför vann de flest matcher?” 

Svaret att ”de vann fler matcher än något 

annat lag” är naturligtvis helt korrekt 

men säger inte mycket om varför MFF 

är så bra – då får man istället ventilera spelarmaterial, 

tränarens effektivitet, lagets 

taktik, klubbens historia och identitet, 

publikens stöd et cetera. 


FOTO: MIKAEL ARINDER /SKANSKABILDER.SE 

FOTO: TOMAS LUNDQUIST/N 

Brunsångare. En fågel som häckar i Sibirien och 

östra Asien, men som regelbundet observeras i 

Sverige på hösten. 

ORSAKSSAMMANHANG ÄR KOMPLICERADE 

historier och ett sätt att bättre förstå sambanden 

är att skilja på underliggande och 

utlösande orsaker. 

De underliggande orsakerna är 

förutsättningarna, något som gör ett 

händelseförlopp möjligt (till exempel bra 

spelarmaterial, erfaren tränare) medan 

de utlösande orsakerna är det som gör 

att händelseförloppet de facto realiseras 

(att göra många mål och vinna match efter 

match). 

När det gäller sibiriska arter är det 

rimligt att tänka sig att det finns någon underliggande 

orsak som gör att vissa (ung-) 

fåglar har en disposition att flytta mot 

väster. Vissa höstar är ostvindar särskilt 

frekventa och utlöser också ett västriktat 

sträck i högre grad än annars. Vilken är 

denna underliggande orsak? 

NÄR DET GÄLLER sibiriska arters rätt 

osannolika uppträdande i vårt land och 

andra delar av Västeuropa finns det några 

teorier som fokuserar på de underliggande 

orsakerna. Först ut var Jørgen Rabøl som 

1969 i British Birds lanserade begreppet 

reverse migration, som innebär att 

tajgasångare och andra sibbar vrider sin 

magnetiska kompass 180 grader fel och 

kommer att flyga åt alldeles galet håll (mot 

Västeuropa). 

I boken Fågelflyttning föreslog Thomas 

Alerstam 1982 att vissa sibiriska fåglar 

kläckts i områden med magnetisk missvisning 

vilket gjort deras uppfattning om 

väderstrecken förvrängd. 

I Vår Fågelvärld 6/2016 lanserade jag 

själv teorin att solstormar påverkar fåglarnas 

navigeringsförmåga så att fåglarna 

hamnar vilse. 

Såvitt jag förstår har ingen ostvindsförespråkare 

över huvud taget redovisat 

några hypoteser om de underliggande 

orsakerna till att sibbarna dyker upp hos 

oss. Låt mig därför framföra ytterligare en 

teori som är väl förenlig med ostvindarnas 

betydelse. 

ALLA JUVENILA FLYTTFÅGLAR har en 

nedärvd flyttningsriktning (utom gäss och 

ett mindre antal andra som lär den av sina 

föräldrar). Det är därför som en förkrossande 

majoritet av inte bara gamla utan 

också unga fåglar verkligen dyker upp i 

sin arts ordinarie övervintringsområde 

(oberoende av vilka vindar som har rått 

under hösten). 

Anta att vissa ungfåglar har en defekt 

som innebär att de inte har någon klar 

uppfattning alls om åt vilket håll de ska 

flytta. De har en flyttningsdrift som gör att 

de vill iväg – men inga bestämda preferenser 

om vart de vill. Så när det är dags att 

ge sig ut på den långa resan följer de helt 

enkelt minsta motståndets lag och flyger 

dit vindarna för dem. 

Om teorin är riktig skulle dessa fåglar 

inte avslöja någon instinkt att flytta åt ett 

visst väderstreck om de testades i klassiska 

Emlen-trattar, utan deras fotavtryck skulle 

fördela sig slumpmässigt på väggarna. 

Ärligt talat tror jag inte på denna teori. 

Men den går att testa (och min gissning är 

att fotavtrycken skulle visa på en drift att 

flytta mot väster). 

År 1969 lanserade Rabøl sin teori. Det 

är snart 50 år sedan. Det mest intressanta 

är väl egentligen att vi fortfarande inte vet 

varför sibbarna dyker upp hos oss. 


RESEREPORTAGE 

Valencia 

I fågelrika 

marker 

Stortrappen är närmare än du tror. Faktiskt 

bara några timmar bort, med flyg till Alicante. 

Och inte bara den, utan även rödnäbbad trut, 

kopparand och stentrast. Här kan du vintertid 

hitta flera av våra häckfåglar – ringtrast, inte 

minst. 

text Niklas Aronsson 

Vi åker på en smal traktorväg med 

risfält på ömse sidor. Det är varmt 

och i början av juni. Det är i Valencias 

utkanter vi befinner oss, inte 

långt från naturreservatet Albufera. Längst 

fram i den lilla minibussen dirigerar 

Yanina Maggiotto hur chauffören ska köra. 

Det här är hennes hemmamarker. Yanina 

är visserligen bördig från Argentina men 

har bott många år i Valencia, där hon arbetar 

som fågelguide och som volontär i flera 

fågelskyddsprojekt. Plötsligt ropar hon till 

och bussen stannar med ett ryck. 

– Titta här borta. Det sitter en rödnäbbad 

trut på stolpen där. Ser ni att den är 

ringmärkt? Den tillhör med all säkerhet 


Rödnäbbad trut var för några decennier sedan 

hotad, men har kommit tillbaka och är nu vanlig i 

sydöstra Spanien. 

vårt projekt för rödnäbbad trut, säger hon. 

– Arten har ökat enormt sedan vi började 

projektet och det är ju glädjande. 

På andra sidan om bussen ser jag hur 

ett par styltlöpare har placerat sin bobale 

mitt i rishavet. Och alldeles intill har en 

natthäger stelnat till mitt i en rörelse och 

låtsas att den inte finns. Lite längre fram 

dansar några rödvingade vadarsvalor i 

luften som om det vore urpremiär för 

Svansjön. 

DET ÄR INTE svårt att trivas som fågelintresserad 

i Spanien, men det vanliga 

är att man åker till antingen de centrala 

delarna, i regionen Extremadura, där 

grågam, kejsarörn och stortrapp är tre av 

drag¬plåstren, eller till Andalusien i söder, 

där det finns våtmarker som Coto Donana 

med kopparand och marmorand, för att 

inte tala om det fantastiska sträcket över 

Gibraltar och Tarifa. Det tredje populära 

området är Navarra i norr där lammgam, 

murkrypare och dupontlärka väntar. Men 

vad färre känner till är att du kan få en hel 

del av dessa arter på bekvämt avstånd från 

solstolen längs Costa Blancas populära 

stränder. Med flyg till Alicante öppnar 

möjligheterna upp sig omedelbart. Inte 

Valle de los Alhorines, väster om 

Valencia. 

långt från flygplatsen ligger våtmarken El 

Hondo de Elche. Den är väl försörjd med 

plattformar och spänger. Det är i praktiken 

omöjligt att missa såväl kopparand som 

marmorand här. Dessutom finns blåkråka 

i omgivningarna, liksom skedstork, 

skäggtärna och flamingo. 

NÅGRA MIL IN från strandlivet och de 

kustnära våtmarkerna blir klimatet snabbt 

torrare. Bergen reser sig här upp till 1 800 

meter över havet. Stäpperna sträcker sig 

milsvida omkring och man kan notera hur 

befolkningen minskar i antal med avståndet 

från stranden. Ganska snart överraskar 

vi en stortrapp bakom en kulle. Den tar 

till vingarna och flyger lite klumpigt i en 

stor cirkel runt oss. Den väger runt 16 kilo, 

vilket är 30 procent mer än en knölsvan. 

Det gör den till den tyngsta flygande fågeln 

i världen. Trots att fågeln är stor ser man 

vanligen väldigt lite av stortrapparna, som 

lyfter på långa avstånd. Lite mer ser man 

däremot av kalanderlärkorna som gärna 


FOTO: YANINA MAGGIOTTO 

Hökörn är en av de rovfåglar som är vanlig i 

området. 


Kopparand är en trevlig bekantskap. Här en 

hanne. 

springer på vägen framför bilen till tofslärkors 

ackompanjemang. I området finns 

även svartbukig och vitbukig flyghöna, 

och så förstås stortrappens mindre kusin 

– småtrappen – som ofta är lättare att 

komma inpå. I alla fall så lyckas vi komma 

alldeles intill en småtrapp som sökt skydd 

i en buske. Långsamt, som i ultrarapid, 

kliver den iväg i hopp om att inte synas. 

NÄR VI EFTER ett tag har tröttnat på att 

leta stortrapp fortsätter vi upp i bergen 

och stannar invid ett gammalt övergivet 

stenhus. Ett stort olivträd tränger upp 

genom det brutna taket och överst på en 

stenvägg sitter en fältpiplärka. Vi letar en 

stund helt förgäves efter svart stenskvätta, 

men ser lite på håll en kungsörn segla bort. 

Efter en stunds serpentinkörning hittar vi 

dock till slut den svarta diamanten på en 

klipphylla – svart stenskvätta. Som så ofta i 

skådarsammanhang utlöser upptäckten av 

stenskvättan en serie roliga observationer. 

Jag får ögonen på en göktyta som hop- 

SPANIEN Costa Blanca med Valencia och Alicante 

◗ Transport 

Det går direktflyg till Alicante 

från till exempel Stockholm 

och Göteborg. Att åka under, 

för fågelskådning, bra tidpunkter 

är inte speciellt dyrt. Räkna 

med ett par, tre tusenlappar. 

◗ Guidning 

Det finns flera guideföretag i 

regionen. Yanina Maggiottos 

företag Valencia Birding är ett 

av dem – ett professionellt 

tvåmansföretag som gör olika 

typer av guidningar i regionen. 

◗ Botanik och övrig fauna 

Området är rikt på orkidéer 

om man kommer under rätt 

tid, vilket är våren. Fina lokaler 

med orkidéer är Montgó, 

Albufera i Valencia, Penyagolosa 

i Castellón. Här finns fler 

dagfjärilar än på någon annan 

plats på den iberiska halvön. 

Inte mindre än 159 arter är 

observerade i regionen. Fler 

än 60 arter av trollsländor är 

sedda. 

◗ Gömslen 

För den fotointresserade finns 

gömslen att hyra för en dag. 

Cirka 1,5 timme från Valencia 

finns ett gömsle där man 

kan fotografera ringtrastar, 

samt många andra trastarter, 

stenknäck, citronsiska, 

gulhämpling och trädlärka 

bland annat. Priset är 220 Euro 

för en dag inklusive transport 

och guide om man är ensam. 

Priset per person är lägre om 

man är flera. 

Guiden Yanina Maggiotto och David Callahan, en 

av skådarna i resesällskapet. 



RESEREPORTAGE 

Valencia 

Någon möjlighet att 

stifta närmare 

bekantskap med aztektärnorna 

som häckar i 

hamnen går inte, då de 

befinner sig inne på 

militärt område. 

pas längst ned i ett buskage. Längre upp 

på bergssidan hör vi en häcksparv sjunga 

när Yanina hojtar till. Hon har upptäckt 

en stentrast som sitter blickstilla några 

hundra meter bort. Hela gänget kastar sig 

dit och slukar trasten med kikarna innan 

den bestämmer sig för att den har fått nog 

och bekymmerslöst kastar sig ner från 

muren. 

På vägen ned mot Valencia korsar en 

ormörn vägen och flera par dvärgörnar 

flyger längs bergskanterna. Även gåsgam 

och smutsgam drar förbi. Fågellivet är 

otroligt rikt och även om många av arterna 

är sådana vi inte ser i Sverige normalt så är 

det många av dem som kan dyka upp i landet 

som en raritet. Det gäller till exempel 

de pilsnabba vinthundarna till seglare som 

går under namnet alpseglare. Fantastiska 

luftakrobater som några få gånger har 

noterats i Sverige. 


I Valenciaområdet är turturduvan fortfarande en relativt vanlig fågel. 



TILLBAKA I VALENCIA blir det en kortare 

tur till naturreservatet Albufera. Någon 

möjlighet att stifta närmare bekantskap 

med aztektärnorna som häckar i hamnen 

går inte, då de befinner sig inne på militärt 

område. Man kan utverka tillstånd att få 

komma in under en viss tid på helgen, men 

det passar inte vårt schema under just den 

här resan. Istället får vi som plåster på såren 

njuta av några turturduvor i Valencia. 

Historien om aztektärnorna är för 

övrigt märklig. Arten häckar normalt i 

Nord- och Sydamerika, men har vid några 

tillfällen hamnat på andra sidan Atlanten 

och gjort häckningsförsök, bland annat i 

Frankrike. I Valencias hamn var det förra 

året tre aztektärnor – två stod för häckningen 

och den tredje individen, en unge 

från häckningen året innan, bistod. 

Efter att med stor entusiasm och kunskap 

ha guidat oss i fyra dagar var det nu 

dags för Yanina att kliva i vadarstövlarna 

– ringmärkning av reservatets hägrar stod 

på tur. 

Svart stenskvätta är en av målarterna i området. Rödvingad vadarsvala i Valencias risfält. 


Vintertid finns det möjlighet att fotografera ringtrast från gömsle. 


BÖCKER 

FÅGELSKYDD 

Tufft läge för världens papegojor 

Ien bur i Cincinnatis zoologiska 

trädgård avled Martha, den allra sista 

vandringsduvan, en höstdag 1914. Fyra 

år senare upprepades historien på nytt. 

Buren Martha satt i hade nu övertagits av 

en praktfull karolinapapegoja, tillhörande 

den enda fast häckande papegojarten i 

USA. Och vintern 1918, för ett hundra år 

sedan, gick även karolinapapegojan in i 

evigheten. I likhet med vandringsduvan 

inkom mer eller mindre trovärdiga rapporter 

om fältobservationer av enstaka 

individer, men de kunde aldrig säkert 

bekräftas. 1939 förklarades karolinapapegojan 

officiellt som utdöd. 

Dessvärre är karolinapapegojans öde 

inte unikt, tvärtom. Ett drygt decennium 

senare var det dags för paradispapegojan 

i Australien. Naturforskaren John Gilbert 

var europén som upptäckte arten år 1844 

och hans beskrivning är klassisk: ”utan 

undantag är paradispapegojan vackrare än 

alla andra i sitt följe i Australien”. 

HISTORIERNA OM KAROLINAPAPEGOJAN 

och paradispapegojan kan tyckas som 

variationer på samma mollstämda tema, 

men betraktar vi dem närmare finns även 

påtagliga skillnader. Den amerikanska 

papegojan utrotades inte på grund av 

hänsynslösa skyttar och hungriga katter, 

inte heller förefaller dramatiska biotopförändringar 

ha stjälpt dess existens över 

ända. Att den ändå dog ut torde bero på 

virussjukdomar överförda från tamdjur – 

karolinapapegojan hade nämligen för vana 

att övernatta i lador. 

Paradispapegojans försvinnande känns 

mer bekant. För den blev jordelivet alltför 

hårt när gräsmarkerna plöjdes, boskap 

vällde in och nybyggarnas katter smörjde 

kråset. Och vanan att häcka i termitstackar 

underlättade sannerligen inte eftersom 

termitstackar revs på löpande band för att 

användas som underlag till tennisbanor. 

Snart var även paradispapegojan gången. 

I DEN LIKA välgjorda som viktiga ”Vanished 

and Vanishing Parrots – profiling extinct 

Titel: Vanished and Vanishing Parrots – profiling extinct and endangered species. Författare: 

Joseph M. Forshaw. Illustrationer: Frank Knight. Förlag: CSIRO Publishing och 

Cornell University Press. Pris: ca 850 kr (Amazon.com), 

and endangered species” av ornitologen 

Joseph M. Forshaw och med eleganta illustrationer 

av fågelmålaren Frank Knight 

tecknas en heltäckande bild av läget för 

världens papegojor. 

Av de runt fyrahundra arterna är bortåt 

hälften hotade och det är dessa papegojor 

– jämte relativt nyligen utrotade arter 

– som behandlas i Forshaws djuplodade 

och högintressanta bok, vilken närmast 

är att likna vid en atlas eller vederhäftig 

uppslagsbok. 

Författaren går noggrant igenom 

världens hotade papegojfauna och lägger 

stor vikt vid att analysera och diskutera 

naturvårdsbiologiska utmaningar. Exemplen 

med karolinapapegojan och paradispapegojan 

visar tydligt att det ibland 

krävs radikalt olika räddningsstrategier 

för olika arter och att ekologisk kunskap är 

essentiell för framgångsrika insatser från 

fågelskyddets sida. Komplexiteten i detta 

arbete framgår med all önskvärd tydlighet 

i Forshaws framställning. Och det hittills 

lyckosamma arbetet med att bland annat 

rädda den endemiska puertoricoamazonen, 

ugglepapegojan på Nya Zeeland och 

ouvéaparakiten ute på Lojalitetsöarna är 

trösterikt. 

Man behöver emellertid inte bläddra 

långt i boken för att möta arter vars 

framtid är synnerligen svårartad och där 

konstruktiva räddningsaktioner framstår 

som ytterst komplicerade. Joseph M. Forshaw 

och Frank Knights bok är en lysande 

ingång i ett minst sagt angeläget ämne. 

 

Torgny Nordin 


Titel: Samlare, jägare och andra 

fågelskådare. 

Författare: Susanne Nylund Skog. 

Förlag: Carlsson Bokförlag. Pris: 

212 kronor (Bokus). 

ETNOLOGI 

Skådare betraktade från utsidan 

HUR SER VI fågelskådare på oss själva 

egentligen? Den frågan försöker etnologen 

Susanne Nylund Skog besvara i sin 

nyutkomna bok Samlare, jägare och andra 

fågelskådare. Det är både tankeväckande 

och intressant att läsa boken som skådare. 

Men ska man vara riktigt korrekt är det 

mer hur hårdskådare, eller kryssare, ser 

på sig själva som boken handlar om, än 

skaran som tillhör den bredare termen 

fågelskådare. 

Boken tar avstamp i några berättelser 

där skådare har åkt för att se en ovanlig 

fågel. Dessa berättelser återkommer 

författaren sedan till flera gånger i boken, 

vilken är indelad i sex grundkapitel. Redan 

rubrikerna ger viss vägledning om innehållet, 

som till exempel Dra och kryssa, 

Samla och ordna, Jaga och tävla och Resa 

och skriva. 

SUSANNE NYLUND SKOG kopplar fågelskådandets 

natur till maskulinitet. Hon gör 

bland annat historiska kopplingar till jakt 

och till skogsarbetare på 1800-talet. Få- 

gelskådning har varit en mansdominerad 

syssla, även om vi idag kan glädjas åt att 

den skevheten håller på att ändras. I boken 

betraktas maskuliniteter som ett slags 

positioner inom fågelskådningen. Ibland 

tvingas vi in i dem, ibland väljer vi själva. 

I det avslutande kapitlet Leka och njuta 

kopplas begreppet ihop med olika roller: 

dudes, nördar, gentlemän och naturnjutare. 

BOKEN ÄR OFTA intressant, men ibland får 

man känslan att författaren har missförstått 

vissa termer. Termer som hon utgår 

från för att definiera och ringa in fågelskådarens 

natur. Ett exempel är bongare (finska 

för någon som kryssar) som upprepas 

som det vore vedertaget i Sverige, liksom 

nakenskådning. En faktagranskning av 

boken hade behövts. Synd, då den har 

andra uppenbara förtjänster genom att 

den plockar isär och examinerar fågelskådarens 

själ och drivkraft på ett genomgripande 

plan. 


KULTURHISTORIA 

Om hackspettars 

förekomst i kulturhistorien 

Titel: Woodpecker. Författare: Gerard Gorman. 

Förlag: Reaktion books. Pris: 160 kronor (Amazon.com). 

Genom kulturhistorien har 

hackspetten spelat en viktig roll. 

Den finns representerad hos 

naturreligiösa ursprungsfolk, 

men även långt senare. Visste 

du till exempel att det är större 

hackspettar som matar tvillingarna 

Romulus och Remus, 

Roms grundare, där de ligger framför vargtiken 

i Rubens målning från början av 1600-talet? 

Gerard Gorman kan sina hackspettar och var 

säkert förlagets förstaval för att skriva om just 

hackspettar i deras serie om hur olika djur 

har satt avtryck i den mänskliga kulturhistorien. 

Woodpecker, som inte finns översatt till 

svenska, är fylld med roliga och intressanta 

exempel på historier om allt från hur hackspettar 

har fått det röda på huvudet, till vad de har 

betytt i symbolisk mening, som till exempel att 

gröngölingen förebådar regn. 


SKOG 

På skogsvandring med 

Peter Wohlleben 

Titel: Skogen – en bruksanvisning. Författare: 

Peter Wohlleben. Förlag: Norsteds. Pris: 189 

kronor (Adlibris). 

Skogen är i ropet. Vad som nu 

återstår av den. Just nu pågår 

en kamp om hur skogen ska 

betraktas. Är det bara en naturresurs 

bland andra som ska 

brukas mer intensivt än idag, 

eller borde vi sätta stopp för den 

hårda exploateringen och skydda 

mer av skogarna? Mitt i detta inferno är Peter 

Wohllebens uppföljare till Trädens hemliga liv 

en skön fristad. Under hans trygga ledning får 

vi veta mer om den värld han älskar – träden, 

växterna och djuren som bor där. I boken tar 

författaren med läsaren på en skogsvandring. 

Vi möter grävlingar, bekantar oss med barkborrar 

och hackspettar och går som storkar för att 

få fatt i stora söta björnbär. Wohlleben har fin 

språkkänsla vilket gör läsningen till en njutning. 

Budskapet mynnar förstås ut i att skogarna 

med sina rika miljöer måste skyddas bättre än 

idag. 


FÅGELGRUPPER 

Spännande och matnyttigt 

om havets fåglar 

Titel: The Seabird’s Cry: The Lives and Loves of 

Puffins, Gannets and Other Ocean Voyagers. Författare: 

Adam Nicolson. Förlag: Laurence King 

Publishing. Pris: cirka 130 kr (Amazon.com). 

Det här är en passionerad 

berättelse om havsfåglar. Den 

prisbelönte författaren Adam 

Nicolson har skrivit en hyllning 

till tio grupper havsfåglar. 

Bland dessa finns lunnefåglar, 

alkor, skarvar, liror och sulor. 

Han berättar om deras biologi 

och ekologi. Hur de hittar 

maten. Till exempel får vi veta att liror följer en 

luktkarta över haven, en karta som de har byggt 

genom att ha korsat oceaner fram och tillbaka 

under lång tid. För albatrosser och stormfåglar 

är luktsinnet viktigt för att de ska hitta maten. 

Tyvärr utsöndrar plast under sin nedbrytning 

en gas som för havsfåglarna luktar fisk, något 

som får dem att äta plasten, men också ge den 

till sina ungar, naturligtvis med katastrofala 

följder. En mycket läsvärd bok om de viktiga 

havsfåglarnas roll 



BREV 

Skriv till Vår Fågelvärld! 

niklas.aronsson@birdlife.se 

LISTOR 

”En annan given favorit är spillkråkan, 

med sitt rika utbud av ljudliga signaler.” 

VISSA KVÄLLAR, NÄR jag har svårt att 

somna, brukar jag försöka tänka ut en lista 

över mina fem favoritfåglar. Främst är 

detta naturligtvis en övning som ska hjälpa 

mig att slappna av och sluta grubbla över 

sådant som annars kan hålla en vaken. Om 

det ska lyckas gäller det förstås att inte ta 

listan så allvarligt att den i sig självt leder 

till alltför djupa grubblerier. 

Problemet är att jag ganska snabbt kan 

välja ut fyra fågelfavoriter, men när det 

sedan bara finns en plats kvar så får jag 

problem med att utse den femte, eftersom 

jag har flera topp-fem-värdiga arter kvar. 

Nu tänker ni förstås att lösningen är att 

helt enkelt förlänga listan. Riktigt så lätt är 

det emellertid inte. En topp-tio-lista tenderar 

dels att endast flytta problemen från 

plats fem till plats tio, dels är en lista med 

tio fåglar ansträngande att hålla ordning 

på i huvudet, vilket motverkar hela syftet 

med denna tankelek. 

Spillkråka. 

FOTO: JOHN LARSEN 

MINA ÅTERKOMMANDE NATTLIGA favoritfågelresonemang 

brukar inledas med att jag 

slår fast att gransångaren definitivt måste 

finnas med på min topplista. Jag har märkt 

att styrkan i mina fågelupplevelser till stor 

del hänger ihop med fåglarnas läten, och 

jag är mycket fäst vid gransångarens lite 

trevande, tvekande, men ändå rytmiska 

sång. Den sjunger dessutom under sin 

flyttning söderut, under friska men i övrigt 

tysta oktobermorgnar, när en blek höstsol 

lyser på höstfärgade blad. Att gransångaren 

kanske inte heller är speciellt älskad 

eller uppmärksammad rent allmänt gör att 

den känns ännu mer som ”min” fågel. 

En annan given favorit är spillkråkan, 

med sitt rika utbud av ljudliga signaler. 

Trummandet, varningslätet, sången, och 

inte minst det rullande flyktlätet, piggar 

verkligen upp skogspromenaden. I sin roll 

som byggmästare är spillkråkan dessutom 

oumbärlig för många andra arter, till 

exempel pärlugglan, som också den har 

en given plats på min lista. Den lilla söta 

pärlugglans ödsliga po-po-po:ande under 

vårvintern vill jag absolut inte missa! Sedan 

kommer jag ofta till rödvingetrasten, 

med sin fallande, lite vemodiga sång, som 

fyller lövverken runt ån under aprilkvällarna. 

Rödvingetrasten är också intressant 

för att den uppvisar dialektala variationer, 

vilket kan tyda på att sången inte enbart 

bestäms av ärftliga faktorer, utan även i 

viss mån påverkas av miljön. 

VID DET HÄR laget har jag bara en plats 

kvar på topp-fem-listan, vilket gör att jag 

omöjligen kan få plats med såväl rödhaken, 

som storspoven och storlommen – 

tvättäkta favoriter alla tre! Det här leder 

till att jag måste se över kriterierna för 

listan. Bör den till exempel premiera fåglar 

som jag ofta har glädje av, eller sådana 

som känns mer exklusiva, men som jag 

sällan stöter på? Bör listan ha en spridning 

när det gäller arttyper, så att åtminstone 

någon sjöfågel finns med? Här kan också 

resonemanget vända, så att det istället börjar 

handla om anledningarna till de val jag 

redan gjort. Därifrån är steget kort till att 

börja psykologisera. Berättar mina val av 

favoritfåglar någonting om vem jag är, vem 

jag vill vara eller var jag vill befinna mig? 

Gör min norrländska bakgrund att jag fastnar 

för fåglar som jag kanske omedvetet 

förknippar med min barndom? Föredrar 

jag melankolisk fågelsång framför glad? 

JA, SOM NI kanske förstår så är det långt 

ifrån alltid mina funderingar kring favoritfåglar 

hjälper mig att somna. Antagligen 

borde jag istället fundera över någonting 

som är mindre viktigt. 

JONAS LARSSON, SUNDSVALL 


KNIVIGT 

Damm- och gluttsnäppa 

DAMMSNÄPPA 

GLUTTSNÄPPA 

FOTO: MIKAEL ARINDER/SKANSKABILDER.SE 

FOTO: LASSE OLSSON 

1 Smal spetsig näbb. 

2 Tydliga svarta fläckar på ryggen som är relativt ljus. 

3 Rundare profil med gängliga ben. 

1 Grov uppåtböjd näbb. 

2 Mörk och jämnfärgad rygg med svarta fläckar som bildar hängsle. 

3 Kraftigt byggd, ser ofta långsträckt ut när den kliver fram. 

Vår fauna är, inte minst när det 

gäller fåglar, stadd i ständig 

förändring. Orsakerna till 

förändringarna varierar, det kan 

handla om klimatförändringar, biotopförändringar 

och ibland om faktorer som vi 

inte säkert känner till. Vissa arter gynnas, 

andra missgynnas och båda företeelserna 

kan leda till att arters utbredningsområden 

förändras. Till de arter som gynnas, 

eller åtminstone under de senaste 

decennierna ökat i numerär i Sverige, hör 

dammsnäppan. Den är fortfarande en 

raritet hos oss, men det görs något tiotal 

årliga fynd och arten är med största sannolikhet 

lite förbisedd. Vid några tillfällen 

har häckning konstaterats och det är 

inte osannolikt att dammsnäppan häckar 

årligen i Sverige. Närmaste regelbundna 

häckplatser återfinns i Baltikum där den 

liksom här företrädesvis ses vid grunda 

slättsjöar, blöta mossar eller myrmarker. 

DAMMSNÄPPAN PÅMINNER EN hel del om 

två av våra vanligaste vadare i Tringa-släktet, 

nämligen grönbenan och gluttsnäppan. 

Gluttsnäppan är den av de två som 

skapar störst risk till förväxling så därför 

koncentrerar vi oss på den. Såväl gluttsnäppan 

som dammsnäppan har långa 

gröngrå ben, är ljusa på undersidan och 

gråaktiga på ovansidan med en vit ryggkil. 

Det som till att börja med skiljer arterna 

åt är deras allmänintryck, populärt kallat 

”jizz”. Gluttsnäppan är tydligt större och 

grövre byggd än dammsnäppan, vilken ger 

ett nästan lite sirligt intryck vid en direkt 

jämförelse. Men om man ser dem separat 

kan det ändå vara svårt att se skillnaden. 

En bra tumregel är att om man tvekar så 

är det en gluttsnäppa – dammsnäppan är 

såpass gänglig att det inte ska vara någon 

tvekan. 

DAMMSNÄPPAN HAR EN mycket smal, 

rak och spetsig näbb vilket bidrar till 

det klenare allmänintrycket. Detta ska 

jämföras med gluttsnäppans betydligt 

kraftigare och något uppåtböjda näbb. 

Gluttsnäppans näbb kan ibland uppfattas 

som tvåfärgad vilket man inte upplever att 

dammsnäppans är. 

Även om båda arterna har grå ovansida 

och vitaktig undersida så skiljer sig detaljerna 

en del. Gluttsnäppan har en tydligare 

streckning/fläckning på bröstet jämfört 

med dammsnäppan. Även på ryggen finns 

skillnader. Dammsnäppan har små svarta 

prickar på den grå ryggen. Gluttsnäppan 

har en mer grovfläckad rygg där fläckarna 

ofta bildar två svarta ”hängslen”. 

Rent allmänt och sedda på lite håll ger 

dammsnäppan ett tydligt ljusare intryck 

än gluttsnäppan. 

EN FÖRDEL MED Tringa-vadare är att de är 

ganska ljudliga i flykten, dammsnäppan 

har därtill ett läte som är väl skiljt från 

gluttsnäppans. Gluttsnäppans flyktläte är 

ett ganska djupt, två- eller trestavigt ”tchutchu-tchu” 

med en något vemodig klang. 

Dammsnäppan har ett enstavigt ”kiu” som 

något påminner om mindre strandpipare i 

sin uppbyggnad, men med annan röst. 

Anders Eriksson 


FRÅGA EXPERTEN 

Har du en fråga till våra experter? 

Mejla till niklas.aronsson@birdlife.se 

BETEENDE 

Hur hittar grönfinkarna fram 

till den utlagda fågelmaten? 

Mina vänner, med sommarhus ganska 

ensligt beläget i Stockholms norra 

skärgård, undrar följande: Efter att sommarhuset 

stått tomt en dryg månad över 

jul och nyår börjar nästa besök alltid med 

att placera ut talgbollar och solrosfrö till 

småfåglarna på fem ställen runt huset. 

Det är inte en fågel i sikte – men efter 

cirka en till en och en halv timme är det 

fullt vid matplatserna. Hur hittar de dit? 

Är det lukten? Kan fåglarna signalera till 

varandra med läten? Eller flyger de förbi 

då och då och kollar läget eftersom det 

brukar vara mat framme då och då under 

vinterveckorna? 

HILLEVI HENNIX, LIMHAMN 

FOTO: MAGNUS ULLMAN 

MAGNUS ULLMAN SVARAR: Många fågelintresserade 

har vittnat om förmågan hos 

småfåglar att på kort tid hitta mer eller 

mindre gömda förråd av solrosfrön och 

andra godsaker. Även om dina vänner inte 

siktade en enda fågel runt sommarhuset 

bör ju fåglarna rimligen ha befunnit sig 

inte alltför långt bort. Under vintern är 

småfåglar i allmänhet rätt stillsamma och 

tysta under födosök – de vill ju ogärna 

locka sparvhöken till sig. Ju längre fram 

mot vårsäsongen vi kommer desto livligare, 

rörligare och ljudligare blir speciellt 

hannarna – men på vintern kan de lätt gå 

under radarn. 

Min gissning är alltså att det trots allt 

fanns småfåglar på relativt nära håll men 

Småfåglar brukar snabbt märka om några artfränder eller andra i omgivningen hittat en välförsedd 

fågelmatning. Grönfinkar, Skåne, februari 2013. 

kanske stillsamma och dolda i skogen. 

Småfåglar som under vintern förekommer 

i skog eller skogsliknande miljöer 

lever av rätt knappa födoresurser, och de 

som inte satsar på att under hösten gömma 

förråd måste vara mycket aktiva för att 

ständigt hitta föda. Många småfåglar är 

mycket skickliga på att upptäcka föda och 

rör sig därför hela tiden runt även på ställen 

där de inte tidigare hittat något. 

Så någon eller några fåglar har helt 

enkelt hittat fram till dina vänners talgbol- 

lar och solrosfrön genom normal ”undersökande 

verksamhet” – och om där fanns 

föda i överflöd några veckor tidigare har 

de säkert varit framme med jämna mellanrum 

och letat. 

Många av vinterns småfåglar lever ju i 

flock och därför kan det gå snabbt när nya 

individer hittar fram. Men också fåglar 

utanför flocken ger akt på hur andra fåglar 

agerar, och om någon hittat ett rikligt lager 

avslöjar fågelns beteende snart – om än 

oavsiktligt – att ”Här finns det käk!”. 

SJUKDOMAR & ETOLOGI 

LOTTA BERG 

Veterinär och professor i 

husdjurens miljö och hälsa 

på Sveriges lantbruksuniversitet 

(SLU) i Skara. 

Svarar på sjukdomar och 

etologi, läran om djurs 

beteenden. 

VÅRA EXPERTER 

ALLMÄNEXPERT 

ANDERS WIRDHEIM 

Erfaren fältornitolog som 

kan det mesta som är värt 

att veta om fåglar. Krönikör 

på Natursidan.se samt driver 

podcasten ”Pippipodden”. 

Tidigare informationsansvarig 

för BirdLife Sverige. 

FÄLTBESTÄMNING M.M. 

MAGNUS ULLMAN 

Redaktionens allmänexpert 

på fåglar. Svarar på alla 

typer av frågor som rör 

fältbestämning, flyttning, beteende 

med mera. Har skrivit 

flera böcker om fältbestämning 

och om fåglarnas liv. 


Så vitt idag är känt är det endast ett 

fåtal av världens alla fågelgrupper som kan 

känna doft på stora avstånd likt däggdjur 

– och småfåglar i Nordeuropas skogar hör 

inte dit. 

Småfåglar kan förvisso signalera 

”Föda!” med läten men gör det vanligen 

bara om familjemedlemmar finns i 

närheten. Dessutom hörs inte dessa läten 

särskilt långt. Däremot kan säkert upphetsade 

läten från fåglar som kivas om den 

nyupptäckta maten dra uppmärksamheten 

till sig – men återigen: inte på några större 

avstånd. 

OM FRÖAUTOMATER OCH fågelbord fylls 

på regelbundet, torde fåglarna i omgivningen 

lära sig att när någon människa 

varit framme och stökat på platsen lönar 

det sig att göra ett besök. Det betyder inte 

att småfåglarna behöver förstå sammanhanget, 

något jag betvivlar att de gör. Det 

räcker med att de gör kopplingen stökande 

människa – alltså föda. Det är ju inte omöjligt 

att fåglarna hos dina vänner till och 

med behållit minnet av denna koppling 

under de veckor sommarhuset stått tomt. 

Du skriver ”Eller flyger de förbi då och 

då och kollar läget eftersom det brukar vara 

mat framme då och då under vinterveckorna?” 

Ja, det är nog den viktigaste orsaken 

till att de hittar födan så snabbt. Och det är 

frågan om de inte skulle hitta den nästan 

lika snabbt även om där inte funnits någon 

föda tidigare under vintern. 

BETEENDE 

Påverkas häckningen 

av den 

sena våren? 

Vi har haft en lång och kall avslutning på 

vintern i nästan hela landet. Kommer det 

att påverka fåglarnas häckning på något 

avgörande sätt? 

BRITT-MARIE ARONSSON, GÖTEBORG 

ANDERS WIRDHEIM SVARAR: Nej, förutsatt 

att våren inte dröjer väldigt mycket längre, 

tror jag inte att vi kommer se några stora 

effekter på årets häckningsutfall. De flesta 

av de arter som häckar tidigt är antingen 

allätare (korp), hamstrare (lavskrika) eller 

fröätare (korsnäbbar), 

och i 

deras fall har kyla 

under vårvintern 

mindre betydelse. 

Däremot kan 

säkert tidigt häckande 

kattugglor ha 

påverkats negativt. 

Vi har ju fått 

många exempel 

på att kattugglor 

haft det tufft med 

djupt snötäcke och 

sträng kyla. 

En annan följd 

av den sena (och 

sega) vintern kan 

möjligen vara att 

ett antal kortflyttande 

arter haft 

problem. Vi ska nog inte bli förvånade 

om det blir ett hack i de uppåtgående 

trenderna för svarthakad buskskvätta och 

brandkronad kungsfågel, liksom att arter 

som forsärla och gärdsmyg går tillbaka 

tillfälligt. Den kyla som drabbat oss den 

senaste tiden har ju även letat sig en bra 

bit ner på kontinenten. 

UTSEENDE 

Hur många 

fjädrar har de? 

Hur många fjädrar går det egentligen på 

en ormvråk? 

CLAES BJÖRKLUND, ALINGSÅS 

LOTTA BERG SVARAR: Det finns undersökningar 

som jag är glad över att inte ha 

behövt genomföra själv! Till dessa hör 

nog att räkna tusentals fågelfjädrar, men 

som tur är verkar andra ha gjort det, eller 

åtminstone räknat ett antal områden på 

fågeln och sedan multiplicerat detta med 

fågelns beräknade kroppsyta. Fjädertätheten 

varierar alltså en hel del mellan olika 

delar av kroppen, vilket man måste ta 

hänsyn till vid dessa beräkningar. 

Till att börja med kan man utgå från 

att olika fågelarter har olika antal fjädrar, 

och grundprincipen är att ju större fågel 

desto fler fjädrar. Även om själva fjädrarna 

generellt är mindre i storleken på en liten 

fågel och större på en stor fågel så ryms 

Claes Björklund undrar hur många fjädrar en ormvråk har. 

... så kan en liten 

fågel, till exempel en 

sångare, förväntas ha ett 

par tusen fjädrar, och en 

medelstor eller större 

rovfågel – till exempel en 

ormvråk – mellan 5 000 

och 7 000 ... 

det ofrånkomligen ett större antal fjädrar 

på en totalt sett större kroppsyta. Men 

ingen regel utan undantag, så sambandet 

kroppsstorlek/antal fjädrar är inte helt 

linjärt. 

Sedan finns det fjädrar och fjädrar, och 

det är förstås skillnad på ett litet dun och 

en stor stjärtfjäder eller vingpenna. Men 

så vitt jag kan se så har de som räknat 

fjädrar räknat alla olika typer av fjädrar 

och lagt ihop summorna. 

Om man litar på det som finns publicerat 

på området så kan en liten fågel, till 

exempel en sångare, förväntas ha ett par 

tusen fjädrar, och en medelstor eller större 

rovfågel – till exempel en ormvråk – mellan 

5 000 och 7 000 fjädrar, medan en svan 

kan ha så många som 25 000 fjädrar. Sedan 

finns det en studie som visar att kejsarpingviner 

har drygt 150 000 fjädrar. Då 

handlar det om små och mycket tunna och 

tätt liggande fjädrar förstås, hos en fågel 

som inte ens kan flyga, men ändå. 

FOTO: CLAES BJÖRKLUND 


KRÖNIKA 

”Alla systemekologiska nischer 

har inte lika hög artdiversitet.” 

När Vår Fågelvärlds krönikör Björn Olsen har tröttnat på att 

studera dräktvariationer hos stadsduvor och sett sig mätt 

på gräsänder, gör han sig ett ärende till Systembolaget. 

Nu är det bevisat. Vi blir dumma i 

huvudet under vintern. Åtminstone 

om man är näbbmus och om 

smartheten räknas utifrån storleken. 

I en studie i Current Biology visas att 

musskallen krymper tjugo procent under vintern. 

Det förklarar en del, särskilt om jag går till mig 

själv. Och det är många i min omgivning som håller 

med på den punkten. Men tänk er själva, under i 

stort sett halva året är det inget 

annat än en mörk, ibland vit, 

steril och kall öken. Var finns alla 

fåglar? Visst, det är bara att knalla 

förbi Svandammen i Uppsala och 

räkna gräsänderna som var där 

igår, eller varför inte talgoxarna 

och nötväckan på fågelbordet 

som också var där igår. Och vem 

kan låta bli att förundras över 

dräktvariationen hos Östermalms 

tamduvor? Men kom igen, i nästan 

sex månader? Jag antar att ni som 

bor i Sydsverige vet hur lyckliga ni 

är. Några berglärkor här, en gulbena där och örnar 

och gäss fler än ni förtjänar. Men vi andra, hur står 

vi ut? 

SOM FÅGELSKÅDARE ÄR vi mästare på överlevnadsstrategier. 

Under den dynamiska halvan av året är 

det sällan ett problem. Förutom att hinna se det vi 

vill hinna se. Resten av året drömmer vi, försöker 

glömma dipparna eller så granskar vi större täckare 

på nätet. Några dagtingar med miljösamvetet och 

reser. Tur att det finns utsläppsrätter. 

Men det finns alternativ som skapar ordning i 

en kaotisk och dyster värld. Vi fixar krysslistor. Nu 

pratar jag inte årslistor, tomtlistor, mikrolistor eller 

världslistor. Nej, det här handlar om alternativlistor. 

Några sitter i soffan och kryssar arter på TV eller 

film. Med några snyftrullar från den amerikanska 

öst eller västkusten och med avslutande strandpromenad 

duggar arterna in. Visst sjunger lövsångaren 

Jag antar att 

ni som bor i 

Sydsverige vet hur 

lyckliga ni är. Några 

berglärkor här, en 

gulbena där och 

örnar och gäss fler 

än ni förtjänar. 

fint, men vad gör den i Boston? Och varifrån kommer 

alla pärlugglor, oavsett världsdel, när mörkret 

sänker sig? 

MEN VI SOM inte har TV och som måste igenom infernot, 

vad finns för oss? Gå på systemet. Nu vill jag 

inte uppmana till dryckenskap eller liderlighet men 

om ni besökt alkoholmonopolet och har ögon att se 

med vet ni vad jag talar om. Även om det är vanligast 

med papegojor, änder och gäss 

finns det humörhöjande surpriser 

i hyllorna. Den röda portugisen 

med svarthakad buskskvätta och 

dito italienare med sommargylling 

är två säkra och snygga kryss. 

Svarta storken från Kroatien kan 

vara svårfunnen men är värd att 

leta efter. Även om stiliserad och 

dold i etiketten är storspoven från 

Västerbotten en nostalgisk höjdare 

och snart vanligare i hyllorna än 

på Västerbottens slätter. 

Alla systemekologiska nischer 

har inte lika hög artdiversitet. Mina studier har 

visat att flest finns bland de röda vinerna, följt av 

de vita med en och annan höjdare bland öl och 

whiskey. 

Efter flitigt dokumenterande med mobilen 

har jag passerat femtio kryss. Några går inte att 

bestämma eftersom de mest liknar skvadrar. Men 

oavsett det, är det bättre än Svandammen och i klass 

med en schysst januaridag på Hallandskusten. 

Björn Olsen är infektionsläkare 

och professor men också 

fågelskådare med rötterna i 

Närke och ett långt förflutet även 

i Umeå och på Stora Fjäderäggs 

fågelstation. 


lev 

nästan 

nationalfågel 

bergskedja 

med 

egen rödstjärt 

förmiddag 

i london 

KORSORD 

BEVINGADE ORD 

minsta 

anden 

för 

kroppskontakt 

med ägg 

få ahaupplevelse 

närmast 

skådaröga 

omodern 

för musik 

fågeln 

med missbruksproblem 

musikparad 

burfågel 

i 

snapsvisa 

havsfågel 

bröstar 

sig 

kan ibland 

flyga 

omfångsrik 

vitfåglar 

istidslämningar 

våtmark 

otöntig 

ugglepapegoja 

klocktillverkare 

kan man 

bli ur 

fattningen 

underhölls 

kan fara 

vara 

är vissa 

spettar 

artrik 

krater 

ovan 

tars 

för inläggning 

falkman 

flaskmaterial 

den kan 

mumifiera 

gren med 

samma 

förfader 

näste 

jamaren 

som 

ställs 

ut 

fnatte 

kan man 

orm 

vid sin 

barm 

gör 

tunna 

utan innehåll 

vinbärssamlingen 

hälften 

av 

laven 

den uppspelta 

rovisen 

groddjur 

med 

svans 

håller 

hårt i 

börsar 

thrillerlevin 

larssons 

millennium 

halvåsna 

i 

asien 

ses 

ledsna 

och 

glada 

konstruktör & illustratör: anne thorsell 2018-03-01 

BEVINGADE ORD 

s p h f t k o 

s v ä r t a n l y o r u v 

s k a t a c a v a f a m n a 

a r t r i k t e s t å g 

a l t a i s t a m a s s a 

a m t u p e r a d e s f m 

t e v e e t a n s v å p 

ä s s t a t i d t y g e 

a r u t d ö e n d e e l 

anden 

som gör 

skäl för 

namnet 

mcfisk 

förr 

tjock 

bra 

att ha 

i ärm 

har väl 

ägg 

på räkmackan 

förstärkt 

verklighet 

gjordes 

hövolm 

förr 

upphetsande 

fågelfynd 

har 

drabbat 

många ö- 

endemer 

plats 

för 

spett 

i naturgas 

kan laga 

tänder 

då jagar inga 

falkar 

fågel 

blå 

i rio 

gör 

pip till 

ört 

HÄR ÄR FÖRRA NUMRETS VINNARE: 

1:a pris 500 kr: Thorleif Andersson, Töcksfors. 

2:a pris 300 kr: Gerd Eriksson, Skinnskatteberg. 

3:e-5:e pris 100 kr: Per Fogelström, Lammhult, 

Siv Nordin, Järfälla, Hans Lundgren, Nyköping. 

Grattis! 

m 

spanska 

bubblor 

sabbade 

semestern 

är väl 

brandtal 

kan dig 

anakonda 

å 

m 

på 

fågel 

och 

häst 

mesig 

gås 

brygd 

kan omvandlas 

till 

energi 

vattendraget 

krypin 

försmås 

penningsumma 

gammal 

kuf 

kryckja 

leds 

av öb 

skickad 

på kort 

driver 

musks 

kärror 

för 

fuchsia 

och 

petunia 

konstruktör & illustratör: anne thorsell 2018-01-01 

Bevingade ord – ett fullfjädrat kryss 

VINNARE 

1:a pris 500 kr: Presentkort på Naturbokhandeln 

2:a pris 300 kr: Presentkort på Naturbokhandeln 

3:e pris 100 kr: Presentkort på Naturbokhandeln 

Skriv ned orden som ni får fram i de färgade rutorna på 

ett vykort och skicka detta till, Vår Fågelvärld, c/o Niklas 

Aronsson, Flygfältsgatan 16, 423 37 Torslanda, eller skriv 

ned den rätta lösningen i ett mejl och skicka detta till 

niklas.aronsson@birdlife.se. Senast den 10 maj vill vi ha 

ditt svar för att du ska kunna delta i utlottningen av de 

fina bokpriserna. Naturbokhandeln är BirdLife Sveriges 

egen bokhandel där överskottet går till fågelskydd. 

Gulls of the 

world, finns 

att köpa på 

Naturbokhandeln. 


Nature Optics 

år 

Reparations Garanti 

5 

Kamakura.se 

Nya MR4-serien 

• bra synfält 

• smidig 

• låg vikt 

• utmärkt skärpa 

• neutral ljusbild 

• bra närgräns 

• bra pris/prestanda 

MR4 8x42 ED MR4 8x32 ED 

MR4 10x42 ED MR4 10x32 ED 

EDV-65 EDV-81 

20-45x zoomokular 25-55x zoomokular 

En helg med 

fåglar i Siljansbygden 

4–6 maj, 11–13 maj, 18–20 maj, 25–27 maj 

Hackspettar, hönsfåglar och ugglor, samt god mat och trevlig 

samvaro, står främst på menyn! 

Insjöns Hotell är en pittoresk anläggning som erbjuder helpension i mysig 

miljö. Ciceron under helgen är Staffan Müller från Leksands Fågelklubb 

som tar oss med till bl.a. lapp- och slagugglans marker, gråspettens och 

den tretåiga hackspettens revir, samt besök vid de restaurerade våtmarkerna 

Limsjön och Dragsängarna samt ”lövskogsdjungeln” Hundhagen. 

Pris: 3 995 kronor (helpension, guidning och transporter) 

Välkomna! 

Insjöns Hotell tel. 0247 – 410 50 eller info@insjonshotell.se 

30-års garanti 

Båda dessa serier tillverkas i Japan 

Generalagent: Molfo AB molfo.se kamakura.se info@molfo.se

Vår Fågelvärld nr 2 - 2018

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?