Ortsbor berättar - Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut

fått något nytt spel där. Kantor Eriksson spelade Griegs Morgonstimme och han skulle bara ha mer luft.
Jag trampade tills jag var helt slut och jag hatar biten ännu.
Jag fick också trampa storklockan och det var ett otäckt göra, för klockan kom emot en och det gällde
att i rätta ögonblicket trampa på en bom, som vände klockan. Missade man slog kläppen till en extra gång
och då blev gubben arg. Själv skötte han lillklockan. När vi skulle börja fick vi signal genom att någon
vinkade med en näsduk utanför kyrkporten. En gång lurade kantorns pojke oss att starta för tidigt genom
att ge signal. Vi sparkade igång och gubben med lillklockan litade på oss som såg ut genom gluggen och
satte igång han också ända till kyrkvaktmästaren kom springande och stoppade oss. 390
Tjärning av kyrktaket, affärer, posten hembränning.
Affe Sjöberg var styvson till soldat Tibblin och god vän till oss. Vid ett tillfälle skulle han tjära kyrktaket
och en av de tunga tjärtunnorna föll ned, rakt över en gravvård av slipad granit. Det blev ett förfärligt
rabalder att få den ren. De gick i den hala tjäran på taket utan livlina.
Mamma åkte ofta till stan för att inkassera det som Ström levererat hos kunderna. Hovmästaren på
Continental bodde på somrarna i Högnäs och han köpte tonvis med potatis och också våra gäss.
Den första affären i Kungsängen låg vid Högnäs och ägdes av Herbert Lundin. Senare flyttade han
affären till samhället. Högnäsaffären hade en oerhört brant trappa och golvet framför disken var så slitet
att kvistarna stod upp. Det var en ständig kamp mellan Lundin och Beckman. Kunderna hos Lundin var
vana att köpa spik och andra järnhandelsvaror, vilket Beckman ansåg var illojal konkurrens till
järnhandeln, som han ägde. Lundin blev den första som hade åkeri och taxi i Kungsängen. Chaufförerna
hette Moppe och Hedendal.
Det fanns ingen postgång utan all post skulle hämtas i samhället. Lundin tog med sig post på
taxiresorna. Ålsta, Aspvik och Skälby levererade mjölk till hela Kungsängen efter abonnemang, de tog
också hem posten. Vi satte upp en låda på ett träd, där man la posten.
Vid Aspvikslund var det slakteri. När det behövdes Herrgårdsmargarin och socker och liknande fick vi
cykla eller gå till Kungsängen och köpa och sen gällde det att komma hem med det där stora paketet.
Vid Sandgrind var det sjukstuga och ovanpå bodde barnmorskan. Hon var också distriktssköterska och
halvt om halvt läkare. Till henne gick man för att få hjälp. När jag gick i andra klass fick jag ett djupt sår
av en leksaksbil i fingret och jag fick gå varje dag till henne och få såret penslat med lapis. Varje gång sa
hon att det är bara dödkött, vi får ta av fingret. Vi lekte ofta vid Sandgrind, därför att arrendator Larsson
hade fyra pojkar. Larsson arrenderade av landsfiskal Arrén. Tidigare hade det varit länsmansboställe.
Arrén utfärdade körkort, men han avskydde motorfordon, så han kunde gå mitt i körbanan och ingen åkte
om landsfiskalen. Det fanns liksom ingen att klaga hos.
Fjärdingsman bodde i en gammal stuga mittemot fotbollsplan i Kungsängen i det gamla
ängsvaktartorpet, som var kronoboställe. Ovanför bodde soldat Hjelm, som hade guldringar i öronen.
Arrén hade upptäckt att man brände brännvin vid Frölunda och arrendatorn körde honom dit i vagn,
medan fjärdingsman fick cykla. När de kom fram ville Arrén prova om det var brännvin och när
provsmakningen var över vinglade fjärdingsman hem på sin cykel och landsfiskalen lämpade man upp i
vagnen.
I en gammal stuga som hette Hagtorp, där Kommunalhuset nu ligger bodde Klas-Jon, som tjärade båtar
åt folk. Han hade en öppen spis att elda i och laga mat. Som inneboende i stugan bodde målare Hedvall.
När han en gång målat i kvarnen vill mamma bjuda på skinka och ägg, men han skulle inget ha. Jag har
mat med mig, sa han och tog fram 9 pilsner i snuskartonger. De två brände hemma. Fröken Björnstierna
och fru Sjölander kom på besök och stoppade in en tia i hans bibel vid ett lämpligt bibelställe. När de gått
skakade han ut tian och läste aldrig de sedelärande verserna.
Det bodde en sadelmakare i Tibble mejeri, som låg innan Gula Villan vid Tibble. Han brände det bästa
brännvinet. I Alms stuga, Johanneslund invid Dunderhus bodde Hägers. Hon ville alltid ha täta
karamellburkar och så brände hon. De sista som jag vet brände var Anna och Stina i Aspvik. De fick en
dåligt isad låda strömming med tåget och drog omkring och sålde och efter linkade den halta skomakarn.
Det var inte precis färskvara.
Sill-Gustav eller Gustaf med fingret sålde också strömming. 584
5 D:\Ortsbor berättar\o31 Skapat den 04-11-19 12:50 Senast utskrivet 04-11-19 18:43