Ortsbor berättar - Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut

det slädar som körde grus från Lindormsnäs över isen och lade upp i förråd efter vägen. En del bönder
körde två turer om dagen med fullständigt uttröttade hästar. De fick med hjälp av rullar ta sig ned från
grushögarna. Det var strid mellan bilister och slädförare, eftersom plogen lämnade 1 dm snö kvar på
vägen. På våren blev det en enda sörja på vägen. Bilarna lämnade två djupa spår och man kunde inte
komma ur spåren, när man skulle mötas. Man fick lägga i säckar och granris för att ta sig ur spåren. Ofta
körde de av vägen. En gång hade en bil hamnat i kvarnrännan och rullat ned. Föraren var
gymnastikdirektör och lyckades klättra vartefter bilen rullade. Kvarnen fick stå stilla tills det kom en
bärgningsbil, som orkade dra upp honom. Föraren klarade sig mirakulöst nog.
Vid Gullhäll i Bro bodde Gustavsson, bror till slaktare Gustafsson i Kocktorp. Vägen gjorde en helt
omotiverad nittiograders kurva vid Råby och där körde bilarna i diket. Gustafsson hade verkstad strax
intill och satt i köksfönstret och såg när det var dags. Han drog upp bilarna och reparerade dem. Stället
kallades Gustafssons födkrok. 164
Biblioteket i skolan.
Rosén i Kronbacka kom och slaktade. Han hade slagmask och som regel slaktades två grisar. En för eget
behov och en såldes till Lundins affär. Det fanns två släkter Rosén.
Min första fröken hette fröken Tysk. Jag minns min första blyertspenna, som pappa formerade och jag
tyckte cederträet doftade så gott. Man fick bara ta hem pennan, när den behövde vässas. Jag var mycket
fascinerad av det matematiska systemet.
Den första julgransplundringen minns jag. Då fick man köpa rött papper och göra korgar att hänga i
granen. Varje unge fick en konfekt. Föräldrarna var också inbjudna och vi dansade kring granen. Det var
himmelskt. Det var en ny värld som öppnades.
Man fick ha med sig smörgås och mjölk till lunch. En del barn hade inte ens margarin på brödet utan
det berömda isterflottet med lök. Det doftade så gott, så man bytte med de barnen och blev djupt
besviken, för det var inte alls så gott som det luktade. Oftast var det ju härsket.
När jag började i Kyrkskolan kom bönderna på att de skulle hålla barnen med varm mjölk. Det var
vaktmästaren som skulle värma den. Varje unge hade en emaljmugg, men det smakade inte något vidare.
Min bror och jag fick varsin kakburk med en blandning av socker och kakao och hällde i. Detta spred sig
till alla som möjligen kunde få. En del hade varken mugg eller bröd.
Friherrinnan på Lennartsnäs skänkte 100 kronor till ett skolbibliotek. Eftersom Ivan och jag hade många
böcker ur Sagabiblioteket fick vi skriva en lista på dem vi tyckte bäst om. Eftersom böckerna kostade runt
2 kronor styck blev det ganska många böcker. Det var Hjortdödaren och Buffalo Bill och många sagor
från Flandern och Holland. Som tack för hjälpen skulle jag få läsa en saga. Till min stora förskräckelse
fick jag tag på fel bok och här stod bara franska namn. Jag kallade dem Pelle, Stina och Kalle istället, men
blandade nog ihop namnen. Men det var det ingen som märkte. 267
Slöjd, orgeltrampning och avgångsbetyg.
Det fanns en stor kamin i klassrummet. Det blev mycket varmt nära men värmen räckte inte till längst
bort. Man trodde sig lösa problemet genom att sätta upp skärmar, men då gick värmen rakt upp och alla
frös. Skolans första slöjdsal var i hembygdsgården i gamla fattigstugan. Sedan flyttades den till
övervåningen i skolan. Det luktade lim för limpannan gjordes aldrig ren. Man fick ett björkträ och med en
slö yxa och ännu slöare morakniv skulle man göra runda krattpinnar. Det kunde ta månader. Sedan blev
det äggställ, hammarskaft och galgar. Även träskedar gjorde jag. Det jag gillade mest var naturlära. Det
var roligt att läsa om hur det växte och det fanns fina planscher med ituskurna äpplen. Det imponerade på
barn på den tiden som inte var vana vid bilder. Jag tyckte inte om gymnastik. Det fanns inga
tvättmöjligheter, utan man fick sitta svettig efteråt. Gymnastiken var den strikta Lingska gymnastiken.
Halva klassen undervisades medan den andra halvan förväntades sköta sig själv. Man hade ingen
möjlighet att fråga, var bläcket slut så var det. Det var också besvärligt med det sanitära, med utedass.
När jag kom till femte och sjätte klass fick jag en modern lärare, fröken Strandberg. Sedan fick jag
fröken Lindeman. Eftersom jag hade börjat som sexåring för att göra sällskap men Ivan som var sju, fick
jag inte sluta förrän jag var 14. Detsamma gällde för järnhandlare Beckmans son. Skolstyrelsen löste det
så att vi fick gå om ett år. Men jag var tvungen att börja arbeta, så jag gick 3 veckor på hösten och tre
veckor på våren och sedan fick jag ett riktigt avgångsbetyg. Betygen var helt lika utom i sång, där jag fick
höjt från B till AB. Eftersom jag var störst i skolan blev jag uttagen att trampa orgeln i kyrkan. Man hade
4 D:\Ortsbor berättar\o31 Skapat den 04-11-19 12:50 Senast utskrivet 04-11-19 18:43