Ortsbor berättar - Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut

fick jag följa med arrendatorn och vittja kräftburarna. Han var rasande om det inte var minst ett tjog i
varje bur. Han ansåg att det var helt misslyckat om det var färre än 20 stycken. När han fyllde 50 år bjöds
på kräftor och jubilaren skulle få den största. Han fick lov att använda verktyg för att komma igenom
skalet, så hård var den. Man fiskade inte kräftor utan de fick bli gamla.
Här bodde en hovskomakare, som hade stora mjölkflaskor fulla med kräftor, så gott om dem var det.
Ibland följde kräftorna med strömmen och fastnade på gallret vid kvarnen. 232
Nya kvarnen.
Den nya kvarnen byggdes 1914. Den var mycket modern och en av de första kvarnarna som hade
kullager. Den hade tre par stenar. Det vanliga var att det fanns två par stenar och ett rensverk. De tre
stenparen hade olika funktion. En var gröpkvarn och rågkvarnen hade mer flinta i stenen. Den tredje
kallades rågsikt och var gjord av pressad sandsten. Det fanns en valsstol och en plansikt, som hängde fritt.
Det var bara de besuttna, som hade vete och som maldes på valsstolen. Det fanns också ett korngrynsverk
med en roterande sten i en zinkmantel. Där gjordes hel- eller halvgryn. På andra ställen färgade man
kornen med rött eller lila. Det ansågs som lyx att kunna servera en färgad korngrynsgröt. Sagogryn är
märgen av sagopalmen och är rosa av sig själv. Ryktet om den moderna kvarnen spreds till apoteken och
därifrån önskade man få lingonris och andra medicinalväxter malda. Problemet var att det var så svårt att
torka växterna, så vi fick ge upp. En gång kom en hel billast med wienerbröd och kakor som en konditor
ville få krossade till ströbröd. Sedan skulle de torka själva, men brödet klibbade på stenarna, så det gick
inte. Vi fick ta de bästa bröden.
Det kom båtlaster med amerikanskt mjöl, som var nästan det enda mjöl som fanns. De var packade i
säckar, som blev eftersökta till handdukar och örngott. Det stod på säcken hur man skulle få bort
stämpelfärgen. En båt gick på grund utanför Gotland och vattnet rann in. Men det kom inte längre än att
det liksom bildades ett skal och innan för var det torrt. Det där mjölet kom till oss och man ville vi skulle
sikta om det. Då försvann också sjösmaken. Vi skar upp säckarna och med klubbor slog vi sönder
mjölskalet, som var starkt som gips. Eftersom mjölet redan var blekt fick vi som extra produkt kli. Man
blekte med kvävgas. 338
Kvarnens kunder.
Kvarnen var känd och det kom kunder från Veddesta, Akalla, Ålsta, Kista, Viksjö, Jakobsberg, Upplands
Väsby, Lejondal, Aske och Toresta. På andra sidan Toresta åkte man till Bålsta. På eftervintern kom
öbönderna i långa tåg över isen. En gick först med en fackla och undersökte att isen höll. Alla som tingat
tid avstod för man visste att de här måste få malt och komma iväg hem medan det var ljust. Aspviks kvarn
var känd för att det gick snabbt att mala och man behövde inte stanna över natt. Ibland lämnade man bara
säden och hämtade vid ett senare tillfälle. Andra satt och väntade hela dagen. Hästarna fick stå i
kvarnstallet och vila. Det här var en tullkvarn. När kunden kom tog man ett kappmått, som motsvarade
betalningen för malningen och det var tullen. Den spannmålen såldes för att få kontanter. På kappmåttet
satt en stående träbit med tre kronor. Det övriga i måttet var liggande virke. På det viset kunde
kontrollören se att man inte försökt manipulera med måtten. Lika viktigt var det att vikterna undersöktes
med jämna mellanrum. Tullkvarn hade inte med statens skatter att göra, utan var endast ett
betalningsmedel. Det togs bort så småningom, då det var svårt att avyttra tullsäden. När statsäden skulle
malas fick vi hålla på till långt in på nätterna och mäta upp vad var och en skulle ha av de olika
malningarna. Det fanns alltid en extra säck påknuten för kliet till grisarna. Var säden oren kunde det
försvinna flera kilo i rensverket. Det var första kördrängen och fördrängen som kom med all säd från
gården. Det blev en liten semesterresa. Var de långtifrån bjöd mamma på kaffe. Det kunde var 10-15
stycken som väntade samtidigt och kvarnen blev en liten nyhetscentral. Många passade på att sko sina
hästar i smedjan mitt emot medan de väntade. Smeden skulle också sko om hjulen. Han krängde av den
gamla skoningen och värmde den nya. Sedan satte han den i en ögla, som fanns i en stor ek invid smedjan
och böjde den mot magen, så att den blev någorlunda rund. Därefter krängde han på den nya skoningen
och när den kallnade krympte järnet och fastnade. Hjulringarna slets hårt och även gruset smulades
sönder. Det var därför det dammade så våldsamt. 455
2 D:\Ortsbor berättar\o31 Skapat den 04-11-19 12:50 Senast utskrivet 04-11-19 18:43