Ortsbor berättar - Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut

När det gällde vitkål om höstarna spikades det ihop riktiga grisburar som rymde flera hundra kilo kål.
Båtarna tog nämligen betalt pr kolli och inte efter vikt, så man kan gott förstå att lådorna hölls stora. Vi
som skulle lasta dessa mammutförpackningar uppskattade inte lådmodellen särdeles, i synnerhet som man
ännu inte fått tillräckligt med råg i ryggen.
Nu skymtar emellertid båten mellan Getholmen och Kämpasten. Kämpasten, ja - här måste jag avvika
från ämnet ett ögonblick. Strax intill bryggan bodde fiskaren, som dessutom var överroddare och
bryggvakt, och i hans trädgård låg ett väldigt flyttblock, som var ett par tre meter högt och i omfång som
ett mindre uthus. Snett över sjön låg Kämpasten, ett liknande block som låg en bit ute i vattnet. En sägen
förtäljer, att två jättar kastat sten mot varandra tvärs över sjön och stenarna hamnat där de nu ligger.
Nu är båten så nära så vi kan se namnet under bryggan. Det är en av örsundsbrobåtarna. Den har redan
hunnit avverka halva vägen till Stockholm, från Uppsala räknat, och har på sin slingrande färd passerat
eller angjort åtskilliga bryggor såsom Skokloster, Finstaholm, Eriksund, Håtunaholm och Signhildsberg.
Det var en massa båtar som trafikerade Stockholm-Uppsala-leden på tjugo- och trettiotalen. Båten stävar
med god fart in mot bryggan och maskintelegrafen klingar för back i maskin. Propellern river upp ett
brusande vattenskum under aktern, och båten lägger till mjukt och elegant som en katt som stryker sej
mot ens ben. Jag fångar trossen och slänger öglan över pollaren och så börjar lastningen. Båtkarlarna - av
någon anledning kallades de aldrig sjömän och djupvattenseglare brukade kalla dem ångbåtskallar och
tyckte att Mälaren var blott ett dike.
"Besättningsmännen" var nog den vanligaste benämningen på dessa mälarseglare. De var i allmänhet
gladlynta och arbetsvilliga och var som regel ovanligt starka, tränade som de var att lyfta eller baxa tungt
gods, arga tjurar, istadiga hästar och ibland fulla passagerare. Vår vagn är tom i ett nafs, skepparn blåser
avgångssignal, lägger rodret dikt babord och ger halv fart till maskin.
Så släntrar båten vidare på sin slingrande sicksackfärd mellan bryggorna mot Stockholm, via Sigtuna,
Negelstena, Steninge, Runsa och Stäket m. fl. När jag tänker på denna båttrafik, kan jag inte undgå att
erinra mej en berättelse som jag hörde Anders de Wahl läsa i radion för ett tiotal år sen, där han berättade
om sina midsommarresor mellan Stockholm och Skokloster när han var ung pojke.
Jag har även upplevt samma sinnesintryck som han skildrade och kan inte låta bli att nämna några ord
om en av de första båtresorna till Stockholm som jag minns. Pappa var gammal god vän med kaptenen,
vilket föranledde denne att bjuda pappa och mamma på kaffe medan vi ungar trakterades med
läskedrycker och annat gott. Efter kaffet tog kaptenen fram de största grogglas jag någonsin sett, varefter
de blandade sig varsin stöddig grogg. Kaptenens salong låg alldeles bakom bryggan, så jag smet ut och
ställde mig bredvid rorsmannen.
Kapten var redan en aning på snusen så han ville väl skoja med mej, för när vi passerat Sigtuna sa han
åt mej att ta ratten. Jag blev naturligtvis salig av lycka, rorsmannen gick ned på fördäck och kaptenen
beordrade mej att hålla kurs mot en kvastprick långt borta på fjärden, varefter han gick in till pappa i
salongen igen. Så där stod jag nu, en liten grabb som inte var längre än att näsan knappt nådde över ratten
och styrde denna jättefarkost. Jag hisnade av stolthet, och önskade att mina kamrater där hemma skulle se
mej i min upphöjdhet. Besättningsmannen hade naturligtvis fått order att hålla ett öga på hur jag styrde,
han dirigerade med handrörelse vid kursändringar och kom upp och tog ratten vid angörandet och
avgången vid bryggorna. Allt gick väl och jag styrde båten mellan de flesta bryggorna till Stäket.
När båten lagt, ut, lastar vi tomlådorna på vagnen, smackar på hästen och kör hemåt.
Jag ser redan för mej, hur arbetarna börjar samlas utanför stora växthuset, där mäster brukar ställa ut om
morgnarna. Han gick alltid så prydligt klädd i spetsbyxor, och sommartid hade han alltid en ljus svalrock
och halmhatt. Han ställde ut folket med lugn och värdig grandessa.
Det skulle skördas gurkor, plockas kronärtskockor, melonerna skulle gås igenom' och skördas och
vändas, klarbären skulle plockas. Ja, det var tusen och en sak som skulle bestyras. Skulle man räkna upp
alla kulturer som odlades i en herrgårdsträdgård på den tiden finge man tillgripa en av den tidens
välsorterade frökataloger för att få med det mesta. Det är mycket lättare att nämna det som inte odlades.
Vi unga elever fick vara med om det mesta, hjälpa till än här och än där och fick alltid göra de otrevligaste
arbetena.
Vi hade bortåt ett tusen fönster varmbänkar, i hälften odlades vita gurkor och i' den andra hälften
meloner. Som förkultur hade vi skolad spenat, rädisor, dill, persilja, sallat och gud vet allt. Att skörda
gurkorna tyckte jag alltid var roligt, för det gav så mycket. När vi skördat färdigt låg gurkorna i stora
travar på bänkfönstren och lyste vitt på långt håll. Det var otroligt vad dessa gurkor gav mycket. Att
skörda meloner var ändå roligare, de var så varma och behagliga att ta i och de luktade så gott.
5 D:\Ortsbor berättar\Ortsbor 9.doc Skapat den 04-12-03 17:17 Senast utskrivet 04-12-05 09:31