Ortsbor berättar - Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut

"hembygdsgården" var det inte lång väg till storskolan som låg strax intill. På ängen där nu idrottsplatsen
är var det ofta tältbiograf där Bengt hjälpte till mot gratis inträde.
Kyrkobesöken voro inte så ofta men ändock regelbundna och pappan vikarierade ofta som klockringare.
Klockstapeln var också tillhåll för barnen där de hade en fin lekplats. I backen norr om klockstapeln som
förresten är flyttad låg dansbanan och gick man stigen västerut därifrån kom man till Lillsjön där det
fiskades flitigt. Det hände en olycka där en gång. Kroken på Bengts fiskelina fastnade alldeles under ögat
på Svea och de fick vandra hela vägen hem så att pappa Frans kunde klippa av kroken och plocka ut
resterna.
Pappa Frans var skomakare, den enda på trakten. till honom kom alla människor för att få sina skor
lagade. En del hade råd att helsula eller halvsula sina skor men eftersom lädret var ganska dyrt fick de
riktigt fattiga nöja sig med att "lappa" sina skor. I "hembygdsgården" var skomakeriet placerat vid norra
väggen. På 30-talet var det dåliga tider för alla och när så gummiklackar och även gummisulor infördes så
blev det kärvt för familjen, en sak som förvärrades av att Frans blev skadad i en trafikolycka. Han blev
påkörd av en motorcykel i Beckmansbacken nedanför gamla järnhandeln - numera Skolvägen.
Efter storskolan arbetade Bengt på gårdarna runt omkring, senare blev det två års arbete med svarvning
och fräsning hos Bolinders i Kallhäll. Därefter följde fem års militärtjänst som värvad soldat och
vapensmed på K1 i Stockholm. Där lades grunden till det som skulle bli hans yrke och 1951 fick han
anställning som verktygsmakare hos L M Eriksson i Mälarhöjden.
Bengt emigrerade till USA 1953 med en god verkstadsutbildning i bakfickan. Det skulle visa sig att det
yrket gav bra betalt rätt igenom och efter en del flackande på amerikanska västkusten och Alaska - inte
minst för att lära sig språket - fick han anställning vid ITT Telephone Company i Chicago, Ill. där han
stannade ett 20-tal år. Han öppnade sedan egen firma med ett 10-tal anställda och tillverkade verktyg och
gjutformar till olika företag. Efter 10 år sålde han firman till sina anställda och pensionerade sig själv vid
65 år och flyttade till Philips, Wisconsin. Hur kommer man till denna plats? Jo, flyg till Chicago och
sedan med bil i sex timmar på motorväg åt nordväst. Stora avstånd.
Från Kungsängen flyttade Bengt redan 1939 medan föräldrarna bodde kvar ytterligare några år. Vägen
utanför gick förbi Klockarladugården och över en bro över ån som nu är kulverterad, upp till Prästgården
och passerade klockstapeln som då låg på södra sidan om vägen, Klockarladugården, ja, den är numera
ved- och verktygsbod på Hembygdsgården.
"Kyrkbyn nr 1" som är den rätta fastighetsbeteckningen såg annorlunda ut på 30-talet. I huset bodde tre
familjer, Rydbergs i västra rummet, Olssons i nuvarande köket och "änkan Jansson" på övre våningen dit
det gick en trappa från nuvarande hallen, farstun. Dessutom fanns det uthus efter en tidigare ladugård där
nu dubbeltorpet står. Något vatten fanns ej inomhus, ej heller fanns det i Prästgården, utan det fick bäras i
hinkar med hjälp av ok från ån mellan kyrkan och Prästgården. På vintern badade man någon gång i
veckan inomhus i en stor balja men under sommaren var det bad i Sjöhagen, Mälaren, på andra sidan om
järnvägen. Badsäsongen började på Kristi Himmelsfärdsdag oavsett vädret.
Elsa Nyqvist f Andersson och hennes broder Bertil Furustedt/Andersson - barndomskamrater till
Bengt - kommer in i diskussionen och det blir surrigt värre. Så småningom får Bengt ordet och kommer i
tankarna tillbaka till barndomshemmet. Pappan - skomakarn - hade fått svårt att röra sig efter olyckan och
begränsade möjligheter att försörja sin familj så det skulle bli bidrag från kommunen, Stockholms-Näs.
Dessvärre blev den lista över nödvändig mat inte godtagen av handlaren Holt - även politiker. De fattiga
blev illa behandlade, liksom vore de av en lägre klass. Det var märkbart i skolan och arbetarna t ex fick
inte gå förbi de fina gårdarna i sina arbetskläder, de måste gå omvägar. Detta var så sent som 1930-1935.
När så Bengt började arbeta på LME gick större delen av hans lön till föräldrarna.
Bertil berättar nu att den ende eleven som hade riktiga och snygga skor var just Bengt, ett utlåtande som
därmed motsäger ett känt ordspråk. Skomakarn hade gott rykte och gjorde fina arbeten.
Bertil plockar nu fram den del kort tagna i Prästgården där de växte upp tillsammans. Bengt känner igen
58 D:\Ortsbor berättar\Ortsbor berättar 8.doc Skapat den 04-11-21 10:36 Senast utskrivet 04-11-28 22:32