Vandring längs Höga kusten

Uppför, nerför.
Sen upp igen.
Vandring längs Höga kusten
Augusti 2018

Höga kustenleden
4–11 augusti 2018
Hornöberget – Örnsköldsvik
13 mil, 13 etapper
Lite buss och lite liftande
Se kartor i slutet
Förord
I augusti 2018 vandrade jag längs Höga kusten. Jag startade i söder, vid
Höga kustenbron, och avslutade segetvisst i Örnsködsvik 13 mil senare.
Jag trotsade förkylning, torka, eldningsförbud och för trånga skor, liftade
de värsta sträckorna där smärtan annars riskerade att ta överhanden, blev
smockad av fantastiska utsikter och kände – det här vill jag ha mer av.
Följ med på min resa!
Foto & fotarbete: Pernilla Lindblom

Efter en resa med nattåget till
Härnösand och taxi därifrån
till hotell Höga kusten var jag
bara en frukost ifrån att starta
äventyret.
Strax före klockan åtta på
morgonen hade jag ätit min
frukost på hotellet och förväntansfullt
anträtt leden.
Den allra första skylten
pekade mot Sör-Lövvik, första
etappens slutmål. Ännu halvvägs
dit kunde jag blicka bakåt
och se den karaktäristiska
hängbron.

Längst in i det här utbyggda vindskyddet
fanns plats att sova för en person. Det funkade
utmärkt för en tupplur vid lunchtid.
Sommaren 2018 var Sverige så varmt att även vi nordbor så
småningom längtade efter regn och svalka. Skogsbränder uppstod
överallt och tillslut rådde totalt eldningsförbud i nästan hela
landet. Militäriska värmepåsar fick bli min kemiska lösning för att
ändå få lite varm mat om dagarna.
Tips till den som aldrig använt dem förut: få det rätt direkt – het
ånga väller ut på bara några sekunder!

Om utsikten naturen bjuder på inte känns tillräcklig
kan man alltid gå ut här. Självklart gjorde jag det.

Toppstugan på Valkallen. Det
regnade fortfarande lätt när jag
började traska dit upp och jag var
inte sugen men ville inte ge mig.
Efter en lunchpaus i gästhamnen
i Sör-Lövvik riktade
jag fokus mot toppstugan på
Valkallen, 240 meter över havet.
Med en sömnlös natt på
Norrlandståget, en mils vandring
bakom mig och en förkylning
i kroppen gav jag mig på
den branta och blöta stigningen
uppåt.
Resten av vandringen blev
den här stigningen mitt peptalk
när något kändes jobbigt:
“Inget är i alla fall jobbigare än
Valkallen!”

Där nere i viken ligger
gästhamnen i Sör-Lövvik.

Vägen ner från toppen av Valkallen
var betydligt enklare än vägen upp.

Höga kusten har fått sitt namn efter landhöjningen som man kan
se spår av överallt i naturen.
Ett exempel är de klapperstensfält som dyker upp lite då och då.
De är egentligen gamla havsnivåer där stenar som tidigare legat på
botten och slipats runda av vattnet idag ligger blottade i skogen
sedan landet höjts och havet dragit sig tillbaka.

Mitt fina röda tält: Hilleberg
Niak. Stort nog för två personer,
som ett palats för en. Jag funderade
länge och väl innan jag
till slut hade fattat mitt beslut
och köpte detta mobila hem.
Under min vandring var en del
av nöjet definitivt att använda
och lära känna tältet lite bättre.
Första natten sov jag vid Halsviken, 15 kilometer
från starten vid Höga kustenbron. Här fick jag
även sällskap av två systrar som kom från andra
hållet och tvärtom sov sin sista natt här.

När jag gick över det här fältet hade
jag precis lyckats hitta vatten och fyllt
på min tre liters behållare. Hetta och
torka kombinerat med vandring längs
havet gjorde onekligen det här till ett
lite mer ansträngande äventyr än det
hade behövt vara.
Även om torkan lyser med sin
frånvaro på just den här gröna
bilden...

Nipstugan. Här kan den som vill övernatta och jag hade planer på
det först men när jag kom fram var det bara mitten på dagen så jag
vandrade vidare.
En sak jag kunde konstatera med den här vandringen var att det
finns gott som små stugor att övernatta i nästan överallt. Om man
hade velat hade man kunnat vandra utan tält. Såklart kan man
inte räkna med att få en plats men med utgångspunkt i hur få jag
mötte på min vandring hade det definitivt funkat.

Andra natten skulle visa sig bli den kanske mest minnesvärda. Jag var trött, hade letat lägerplats rätt länge men
inte hittat något passande. Efter 18 kilometer samlade jag min sista energi och tog en avstickare upp till Älgberget
där ett vindskydd skulle finnas. Det gjorde det men framför allt: en helt fantastisk utsikt och solnedgång.

På andra sidan av sjön Vågåsfjärden skymtar byn Nordingrå.

Under den tredje dagen började
en alltjämt växande smärta i
fötterna göra sig till känna
ordentligt och jag beslutade
mig för att ta en halvdag.
Vid Lappudden gick det att
hyra billig tältplats och dessutom
få tillgång till varm dusch,
vattentoalett och dricksvatten
ur kranen. Jag hade även flyt
och lyckades köpa in mig på en
tvårättersmiddag trots att det
egentligen inte var möjligt.

Lyxtransport upp på Skuleberget efter en regnig natt i
Friluftsbyn; en slags familjecamping som jag gärna aldrig
besöker igen, iallafall inte som ensamvandrare.
Liften kittlade lagom mycket i magen. Efter ett snabbt
lunchbesök i resturangen på toppen drog jag vidare, bort
från alla turister.

Det tog mig över en timme att gå från toppen av
Skuleberget och ner – det var brant, varmt, mina
fötter smärtade och ryggsäcken var tung.
Nästa delmål var Skuleskogens
nationalpark och Slåttdalsskrevan
som jag läst så mycket
om. Jag var rädd att denna
naturliga spricka i berget skulle
vara överskattad.
Det var den inte.
Att efter någon timmes vandring
i en murrig och dämpad
urskog komma fram till denna
enorma öppning var en mäktig
upplevelse.

I en stuga med fyra bäddar och madrasser tillbringade jag
min näst sista natt. Planen var att fortsätta en bit till men här
vid Tärnättvattnen var det så fint att jag inte kunde med att
gå vidare. Morgonen efter låg dimman tät.

Det skulle egentligen vara näst
sista natten ensam i en storstuga.
Istället blev det sista natten med
gänget, i tält.
Redan när jag kom fram till
Bodviken och dagens etappmål
var det två killar där.
Strax trillade ytterligare fem
yngre män in; tyskar som
hade varit ute på en kort utflykt
och redan bott en natt i
stugan.
Min plan att bo i nämnda
stuga försvann omgående.
Men det gjorde inget, jag sov
gärna i mitt tält.
Några timmar senare dök
oväntat en kvinna upp som
jag mött av och till under
vandringen.
Ytterligare en stund senare
anlände en svensktalande
tysk med övernattningsplaner.
När han fick veta hur
många landsmän som redan
slagit läger vid stugan valde
han att gå vidare.
– Too many germans, sa
han.
Som om inte det räckte
kom slutligen ytterligare
två tyskar och de valde att
stanna.
Allt som allt var vi elva
personer som övernattade
vid Bodviken. Jag som hade
räknat med en ensam natt
i storstugan fick istället
uppleva vandringens mest
sociala afton.
Nästa dag hankade jag mig
framåt på smärtande fötter
till Småtjärnarna.
Jag kom dit redan tidigt
på eftermiddagen och fick
inte riktigt ro i kroppen.
En motocrosscykel som
helt plöstsligt susade förbi
två decimeter framför näsan
fällde avgörandet: jag ville
inte vara kvar.
Snabbt packade ihop jag
det jag hunnit packa upp
och gick i rekordfart de sist
åtta kilometrarna ner till
målet i Örnsköldsvik. Där
tog jag in på hotell, tog en
skållhet dusch och kunde
ambivalent konstatera att
äventyret var slut.
För den här gången...

2: Söör-Lövvik – Fjärdbotten 9,6 km
5: Lappudden – Ullånger 15 km
4: Gavik – Lappudden 11,5 km
START
1: Hornöberget – Söör-Lövvik 10 km
3: Fjärdbotten – Gavik 12,8 km
12: Svedje – Örnsköldsvik, 4,7 km
MÅL

7: Skovved – Skuleberget 6,8 km 8: Skuleberget – Entré Syd 9,7 km
11: Köpmanholmen – Sandlågan 12,7 km
12: Sandlågan – Svedje 11,6 km
10: Entré Nord –
Köpmanholmen 7 km
9: Entré Syd – Entré Nord 6,9 km
Skuleskogens nationalpark
6: Ullånger – Skovved 10,5 km

Älgberget