Maffians Bankir

Maffians bankir 

Svindlande nära sanningen

Prolog 

Trots att klockan sedan länge passerat midnatt vägrade bankandet i väggarna och skrålandet att 

upphöra. 

– Ibbe, vi vet att du är här! Svara, din jävla motherfucker, mammaknullare, horunge! Svara ditt 

as, jag ska knulla din mamma, din syster, din moster alla du känner! Så fort jag får tag i dig ska 

du få kuk, din fitta, golbög, din mammaknullare! 

Hamrandet med armbågar mot plåtdörrarna startade i ena änden av korridoren och fortplantades 

med ljudets hastighet. Snart bankades det i varenda dörr och ilskan över golbögen Ibbe som var 

orsaken till massisoleringen nådde snart sitt crescendo. Alla vrålade i tron att Ibbe skulle höra 

för att vrida sig i ångest. Golbögar ska ligga vakna för att se bilderna av hur familjen, inklusive 

husdjuren, rövknullas på alla upptänkliga sätt. Ingen tillåts sova med ett så belastat samvete. 

Hamrandet överröstade under någon minut skriken för att till slut ebba ut och innan tystnaden 

slutligen lägrade sig över den slitna avdelningen. Det fanns en självklar förklaring till varför 

kiosken krängde mängder av Apolivas öronproppar varje vecka. 

Jag stirrade ut genom det gallerförsedda fönstret där gardinerna hängde sönderslitna på trekvart 

och tillät det halogenblå skenet från strålkastarna utanför att lysa upp det mesta av cellen. 

Skitigt, sönderrepat och nedklottrat. Tanken på vad handfatet med skitränder i hörnet använts till 

tvingade mig att svälja tungt. 

Ytterligare en våg av oväsen sköljde genom de oisolerade väggarna och det överåriga 

ventilationssystemet fungerade som det högtalarsystem där all jordens vrede vällde ut. Riktat 

mot den satans Ibbe, som sannolikt slapp höra eländet och förmodligen sov gott på någon 

skyddsavdelning. 

4

Ännu en gång förbannade jag att jag tackat nej till sömnmedicinen och inte hade några 

öronproppar till hands. Sedan avbröts jag plötsligt i tankarna av funderingarna kring dem jag 

lämnat bakom mig. Utan att varken förklara eller ursäkta, utan en möjlighet att ta farväl. 

Min resa kan å ena sidan betraktas utifrån. Som när solen värmer och strålar över drivhuset fyllt 

av prunkande grönska, omgivet av tuktade buxbomshäckar, väldoftande rosor och dignande 

fruktträd. 

Å andra sidan kan samma resa skildras inifrån, i ett hermetiskt tillslutet glashus med 

genomträngande stank av förmultnad jord och förruttnelse. Perspektiven skiftar. Härifrån syns 

bara stålgrå skyar och hörs regnets oupphörliga smatter mot glaset. Utsidans ogästvänliga 

upprördhet överträffas bara av insidans ständiga påminnelse om kretsgången där allt liv 

långsamt bryts ner. 

Det var där och då jag beslöt mig för att skriva ner min historia. Oavsett vart själva skrivandet 

skulle ta mig. 

5

Kapitel 1 

Skegrie utanför Malmö, 9 juli 1971 

Kanske hade inte valet av kontor fallit på det mest ändamålsenliga. Ett rum utan varken plats 

för kontorsbord eller exponeringsmontrar och där det inte ens fanns utrymmer för ett pentry. 

Med vår strikt begränsade budget var lösningen idealisk och hade trots allt gett oss en egen 

ingång med en väl synlig skylt hängande över dörren. Vi hade dessutom, tros att vi var två små 

sjuåriga killar, haft turen att få en generös fastighetsägare som aldrig bråkat om det spring och 

dörrslammer som följt av den närmast lavinartade tillströmningen av kunder och samlare. 

Trots de få kvadratmetrarna rådde en militärisk ordning. Zumsteins franskt inbundna 

filatelibiblar stod med sina gröna läderryggar vackert uppradade årgångsvis och delade hylla 

med album, förstoringsglas och tandningsmätare. 

I vanlig ordning och i god tid slog jag mig ner vid det runda mahognyfanerade bord där alla 

lyckade affärer under den senaste månaden hade avlöst varandra. Öppnade jag en halvljummen 

Zingo och svepte raskt några klunkar medan jag sneglade på klockan. Nio, ganska exakt en 

timme kvar till öppningsdags. 

Som alltid först och med en sjusovare till kompanjon fanns inget annat val än att ta tag i högarna 

av genomskinliga kuvert som nu hotade att översvämma bordet. Vår leverantör, agenturen 

i England som varannan vecka skickade försändelserna med frimärken, gjorde sig säkert 

förmögna på affärerna med vår lilla rörelse. Men det spelade verkligen ingen roll. 

Vår affärsplan byggde på en strategi med marginaler som var varje detaljhandlares våta 

dröm. Om vi hade försökt att notera verksamheten och göra den publik skulle sannolikt alla 

marketmakers ha slagits om rätten att få introducera oss på börsen. 

Medan den livliga kommersen var framsidan, var det monotona sorteringsarbetet den tveklösa 

baksidan. En ytterligare klunk ur Zingon, ett knapptryck på bandspelarens ”play” och Papa Joe 

med the Sweet strömmade ut i lokalen. Kanske skulle det snart finnas ekonomiskt utrymme 

att rekrytera personal till sorteringen, samtidigt som det skulle innebära att i någon mån mista 

kontrollen. Bara tanken på att inte längre ha full koll sände en pilsnabb ilning av obehag genom 

kroppen. 

Eventuellt kunde jag engagera min undersysselsatta tvillingsyster i ett extraknäck. Även om hon 

förefallit helt ointresserad varje gång jag plockat fram och börjat peta i högarna med album. 

Utan tvång eller påflugenhet hade vi på mindre än en månad etablerat en verksamhet som på alla 

plan visat sig tillgodose våra frimärkskunders behov. Vi var först, störst och helt ensamma på 

6

marknaden. Frimärkssamlare vallfärdade till oss för att ta chansen att byta ut föräldrarnas gamla, 

luggslitna märken mot våra färgstarka motivmärken från världens alla hörn. 

Vem ville inte byta bort ett urlakat frimärke med silhuetten av en sedan länge bortgången 1800- 

tals monark mot en fantastisk serie märken med bilder på samtliga slutspelslag från fotbolls-VM 

i Mexico City 1970. Eller varför inte några blekta skillingbancomärken mot en serie om femtio 

frimärken med världens mest kända hundraser. Hela vägen från det exotiska Burma. 

Naturligtvis hade den illasinnade kunnat anklaga mig och min kompanjon för bondfångeri, 

men det vore att värdera vår affärsverksamhet alltför snävt. Medan de äldre och oansenliga 

frimärkena betingade betydande kommersiella värden återgäldade vi mångfaldigt i estetik. På 

mindre än en månad hade vår verksamhet gjort tydliga avtryck där tidigare trista och glåmiga 

samlingar hade moderniserats och restaurerats i takt med att försändelserna från England 

distribuerats till våra kunder. 

Album som under decennier gömts under damm eller förpassats till bokhyllans mest bortglömda 

delar hade av ivriga små kunder tagits till våra lokaler för vår värdering och expertutlåtande. 

Där var Zumsteins årliga kataloger oumbärliga, vars värderingar låg till grund för vår egen 

redovisning, noga nedtecknad märke för märke. 

En ytterligare fördel i vår verksamhet var vårt absoluta oberoende av banker då vi endast i 

undantagsfall ägnade oss åt kontantaffärer. Här handlade det om att byta frimärken och inget 

annat. Högst tvivelaktigt hade vi valt att kalla oss ”klubb” och fokuserat på de betydligt mer 

lönsamma bytesaffärerna. 

Med van hand öppnade jag ett av kuverten och tömde det varsamt med pincettens hjälp. 

Gigantiska märken i Stars & stripes färger föll ut där alla de amerikanska astronauterna stod 

avbildade med stolta leenden. Utgivna av bananrepubliken Bali. 

Jag kan fortfarande minnas hur det vattnades i munnen vid tanken på hur den blivande lyckliga 

ägaren till rymdserien tveklöst skulle tvingas plikta med ett antal svenska märken av sent 1800- 

tal som betalning. 

För att inte tappa tempo och koncentration tvingades jag släppa tankarna på Balimärkena. 

Framför mig låg fortfarande dryga hundratalet kuvert att gå igen igenom och sortera innan 

öppningsdags. Engelsmännen hade verkligen överträffat alla mina förväntningar och för ett tag 

kändes det som om innehållet i varje kuvert var bättre än det föregående och att allt de skickat 

var ”bytbart”. 

Kanske försvann jag in i min egen värld för en liten stund, så som bara vi filatelister kan när 

vi låter oss helt uppslukas av våra frimärken. I vart fall hörde jag inte min kompanjon Uffes 

7

ljudlösa knackning och upptäckte honom inte förrän han kommit en bit in i rummet. 

– Jag visste inte att vi skulle ha öppet idag, ursäktade han sig och körde fingrarna genom sin 

okammade frisyr. 

– Klar att vi ska, svarade jag lätt irriterat och stängde av bandspelaren. Varför skulle vi ha 

stängt? 

– Ahh, men du fyller ju år idag, jag trodde att du ville göra något annat. Sticka och bada till 

exempel. 

Jag fyller inte år förrän imorgon, men vi ska ha öppet då också. Kolla bara på allt som kom från 

England i morse, skitbra grejor. Förresten ska jag inte fira det förrän på lördag, det vet du, du är 

ju bjuden, avslutade jag fortsatt irriterat över att min kompanjon inte förstod värdet på skatten 

som låg utspridd över bordet. 

Föga kunde jag väl då, hängiven mitt nya och framgångsrika entreprenörskap, ana att hela 

traktens frimärkssamlande föräldraskara skulle samlas utanför mina föräldrars dörr för att 

återkräva de dyrbara märken som deras förvillade avkommor lockats att byta bort. 

8

Kapitel 2 

Electrolux huvudkontor på Lilla Essingen – våren 1985 

Genom den halvöppna dörren såg jag styrelseordföranden Hans Werthén promenera förbi, tätt 

åtföljd av Reefat El-Sayed. En av svenskt näringslivs höjdare med mannen bakom den klarast 

lysande kometen Fermenta i stramt koppel. För en sekund reflekterade jag över det faktum att 

jag just nu befann mig i näringslivets absoluta finrum. 

Männen vid andra sidan av det välpolerade konferensbordet tog ingen notis om sällskapet som 

passerade, utan övervägde istället under tystnad innehållet i mitt utspel. Jag lät blicken vandra 

mellan de tre som förskansat sig bak Ramlösaflaskor och det välfyllda fatet med kanelsnäckor. 

Vid tjugotvå års ålder satt jag med några av landets mest rutinerade förhandlare mittemot 

mig, ett gäng vana att styra med järnhand och som skulle ta varje chans att utnyttja sitt 

erfarenhetsmässiga övertag. Ingenting i deras minspel förrådde heller deras eventuella intresse 

av det affärsförslag som jag just presenterat. 

– Det här är onekligen intressant, brummade den tidigare SAAB chefen Kurt Milekowski medan 

han böjde sig fram mot kakfatet. 

– Det kanske ligger något utanför vårt verksamhetsområde, replikerade Elektrolux tekniska chef 

Uno Werner. 

– Men vi är trots det intresserade, avbröt koncernchefen Gösta Bystedt honom. 

Innan jag åter tog till orda sneglade jag mot de två som satt vid varsin sida om mig, forskaren 

Rolf Stenbacka och hans alltid penninghungrande bror. 

– Oavsett vad ni kommer fram till omfattas en eventuell uppgörelse endast av 49 procent i 

bolaget som äger nyttjanderätten till det blivande patentet. 

– En utveckling av patentet kommer medföra mycket stora kostnader, kontrade Milekowski. 

– Det här ligger faktiskt långt utanför vår kompetens och verksamhet, fortsatte Werner. 

– Låt oss först utvärdera produkten och dess möjligheter. Sannolikt kommer själva 

utvecklingsarbetet kosta åtskilliga miljoner, avslutade Bystedt. 

Två månader senare hackade det till telexmaskinen på mitt kontor och bara minuter senare stod 

jag med ett Letter of Intent i min hand. Undertecknat av Gösta Bystedt på Elektrolux kontor 

i Manilla, deklarerande avsikten att förvärva dom 49 procent av aktierna i mitt bolag som jag 

tidigare hade erbjudit honom. 

9

Kapitel 3 

Västra Ingelstad den 14 maj 1989 

”Låt mig dö, för helvete låt mig dö, tyna bort, raderas ut och bara försvinna”. Brottstycken ur 

meningar, varvade med ångestfyllda bilder ägde och regerade min själ, inte bara den här dagen 

och den här morgonen. Inget hat kunde mätas med det förakt jag kände inför bilden av mig 

själv. 

Så långt tillbaka jag kunde minnas hade alla dagar och morgnar sett likadana ut. Särskilt när de 

emoniska rösterna och paniken lyckats rubba mina sinnen och våldfört sig på mitt förstånd. 

Först vid snoozens fjärde ilskna påminnelse tog jag mig samman och knöt händerna så hårt att 

knogarna vitnade. Ångestens kramper höll mig i ett järngrepp och hopkrupen av smärta kravlade 

jag ur sängen för att ta mig mot badrummet. 

Attacker av frossa och vågor av kyla sköljde över mig där jag stod, bredbent med händerna på 

varsin sida av det spegelblankt vita handfatet. Varje våg av kramper pressade upp och fyllde 

svalget med blodfärgat slem och röd saliv. Trots pinan och den fysiska smärta som tankarna 

framkallat, den vitglödgade svetslåga som brann i mellangärdet, besatt jag fortfarande kraft nog 

att förbanna mig själv. 

”Det här är för fan inte mitt liv, har aldrig varit och kommer aldrig att bli”. När ångesten nådde 

sin kulmen hängde jag fastklamrad över helvetesaltaret, den vitglänsande porslinsvasken. ”Vems 

förbannade skitliv lever jag och vem fan lever mitt?”. 

Ostrukturerade frågor och osammanhängande tankar, blandat med allt hätskare förebråelser 

förstärkte det blinda och ändlösa infernot. De mörkröda blodstrimmorna bildade rännilar i tydlig 

kontrast mot det vita porslinet, alltmedan tvångstankarna framkallade än tätare krampanfall. 

Söndertrasad sneglade jag upp och såg mig förskräckt i spegeln. Blodsprängda ögon i ett härjat 

ansikte stirrade tillbaka. Den skarpa belysningen reflekterades av svettpärlorna i pannan och 

trots att jag inte grät rann tårar längs kinderna. 

Ännu en morgon hade rädslan och ångesten visat sig oövervinnerlig, rädslan inför att misslyckas 

och den ständigt närvarande ångesten över alla tanklösa vägval. I absolut utmattning sjönk jag 

samman och satte mig på badrumsmattan. Med händerna djupt begravda i ansiktet ansträngde 

jag mig för att förstå för vem jag kämpade och vad jag i så fall slogs för. Samtidigt som jag med 

hjälp av handens avigsida torkade svetten ur pannan. Vad i helvete var det jag försökte bevisa 

och vem försökte jag överbevisa? 

10

I takt med att alla halvsanningar och lögner hunnit ikapp hade de långsiktiga målen blivit allt 

otydligare. Närmast utsuddade saknade de nu helt sina ursprungliga konturer. Dagarna hade 

istället övergått i en alltmer utdragen och plågsam kamp för överlevnad. 

Hur skulle min sambo reagera när hon fick veta det egentliga utseendet på min förvanskade 

värld? Var det för henne och vårt förhållande som jag kämpade? Handlade allt om att 

upprätthålla den förljugna bild jag skapat och hur viktigt var det egentligen att hon uppfattade 

mig som så förbannat framgångsrik och smart? Vilka reaktioner kunde jag förvänta mig om 

jag plötsligt la korten på bordet och förklarade det verkliga läget? Vad skulle det innebära att 

inför henne redovisa alla riskerna som jag tagit och berätta att jag i själva verket balanserade på 

randen till konkurs? Hur mycket skulle jag behöva plikta om jag slet av mig den satans masken 

och inte längre gjorde anspråk på rollen som oöverträffad? 

Tankarna förde mig bakåt i tiden. Oavslutade studier, oavslutad militärtjänstgöring och till 

hälften genomförda affärer. Kritiskt såg jag mitt liv kantas av historier som generöst kunde 

beskrivas som ofullbordade. I min egen värld hade jag istället med brutalitet och hänsynslöshet 

utvecklat cutting corners till konst. Sittande på den mjuka, exklusiva och svindyra 

badrumsmattan insåg jag nu pinat att jag aldrig avslutat något av egentligt värde. 

Den kärleksfulla uppväxten, den tveklösa studietalangen och förmågan att socialt smälta in i alla 

sammanhang, var medfödda gåvor. Allt hade offrats på mekanismen som drivit mig att söka de 

snabba och enkla lösningarna. Bittert och fylld av självförakt tvingades jag samtidigt inse att 

min vackra sambos reaktion i allt väsentligt saknade betydelse. 

Om jag beslöt att tvärt kasta in handduken och lät allt gå åt helvete var det istället omvärldens 

repressalier som stod att frukta. Banker, företag och privatpersoner skulle rasa, hundratals 

människor påverkades på olika sätt och ingen skulle tillåta mig att skadeslös kliva av karusellen. 

Konsekvenserna skulle bli förödande om jag ens lyckades överleva. 

Innan jag reste mig för att gå in i duschen knäppte jag händerna och slöt ögonen,”Gud jag 

ber dig, hjälp mig. Hjälp mig att hitta lösningar ut ur det här helvetet, utan att skada fler 

människor”. 

Jag stod länge i duschen med handflatorna mot den iskalla kaklade väggen medan brännhett 

vatten forsade längs ryggraden. 

Det ceremoniella spyendet hade ännu en morgon lyckats göra mig hel och väckt mina instinkter 

till liv. Det skakade liv i mitt intellekt som tidigt definierats av insikten om mänsklighetens 

11

ständiga jakt på tillfredsställelse av alla sina begär. Ett intellekt som utvecklats under otaliga 

timmars kartläggning och utforskning för att sedan klara exploatera och slå mynt av den lägsta 

av drifter – girighet. 

När jag några minuter efter åtta lämnade den gulputsade patriciervillan syntes inga spår av den 

ångest som hemsökt mig mindre än timmen tidigare. Istället var jag samlad inför ännu en dag av 

kamp och ovisshet. För ett ögonblick stannade jag till och betraktade de förbipasserande, flitiga 

och strävsamma. Förmodligen på väg till sina ärofyllda och hedervärda arbeten. Med ett stråk av 

avundsamhet frigjorde jag mig från tankarna vred om nyckeln i tändningslåset. 

12

Kapitel 4 

Det ihållande högtrycket låg orubbligt parkerat över södra Sverige och med knappa två veckor 

till midsommar dränktes Malmö i dagligt solsken. Kompromisslöst bet sig termometrarnas 

kvicksilverpelare fast vid trettiogradersstrecket. Trots att semestrarna för flertalet ännu inte 

startat var det som om solen rensat staden på dess invånare och bemannat samtliga strandremsor 

och golfbanor. Värmeböljan hade fått sjukskrivningstalen att skena, komptimmar att tas i 

anspråk och fäder utnyttjade den pappaledighet som egentligen reserverats för kommande 

olympiska spel. De stora torgen och gågatan låg öde och på ett nästintill spöklikt sätt hade all 

trafik övergett de centrala delarna av Malmö. 

Jag lämnade favoritbutiken Engelska Herr på Djäknegatan med som så ofta några skjortor 

och tröjor mer än vad jag behövde. Väderleken gav mig den perfekta ursäkten eftersom hettan 

krävde mängder av klädbyten. Att garderoben redan var överbelamrad bekymrade mig inte 

det minsta då jag sedan länge mist kontrollen över min närmast sjukliga skjortmani. Inga 

tecken tydde heller på att större väderomslag var att vänta. I varje fall inte enligt de hyllade 

meteorologer som genom vädrets förtjänst upphöjts till superhjältar. 

Åter på gatan kavlade jag upp ärmarna och kastade en snabb blick mot klockan som just 

passerat två. Den kompakta värmen vällde över mig och jeansen smetade fast och satt tajt som 

en kroppsmålning. Bilen hade i vanlig ordning felparkerats några kvarter bort, snett utanför 

den grådaskiga tingsrättsbyggnaden på Kalendegatan. Det var tveklöst en överdrift att beskriva 

bilen som parkerad. Jag råkade oftast bara precis ställa ifrån mig den där det kändes som mest 

bekvämt. 

Efter att ha korsat Djäknegatan vid Silverbergshuset stannade jag till vid skyltfönstret utanför 

Englunds Antik. När den några år tidigare legat på Södra Förstadsgatan hade jag varit en trogen 

kund hos den lilla men välsorterade antikvitetsaffären. Bekvämt eftersom det var i gatuplanet av 

fastigheten där jag fortfarande bodde. Efter flytten hade jag enbart hastat förbi, men efter att nu 

slängt en nyfiken blick genom fönstret beslöt jag att avlägga en visit. 

En behaglig svalka med en doft av möbelpolish och äldre böcker sköljde över mig som en 

sommarbris när jag kom innanför dörren. Jag såg mig omkring och konstaterade en aning 

besviket att ingen ur ägarparet fanns där. Istället hälsade jag förstrött mot en äldre oansenlig 

och grålätt kvinna som stod upptagen vid disken med något slags pappersarbete. Halvvägs in 

i butiken gjorde jag mitt första stopp och stannade jag till vid en magnifik bordslampa med 

vackert driven silverskärm. Inte tacky, mer skönt stilren. 

13

– Visst är den utsökt? 

Den retoriska frågan kom från ingenstans och fick mig att rycka till av förvåning. Kvinnan vid 

disken hade ljudlöst som en mus smugit sig upp bakom mig och väntade med ett forskande 

leende på mitt svar. 

– Absolut, är skärmen i silver, frågade jag överrumplat. 

– Just det och foten är i brons. Stilen är Jugend, men det visste du kanske, svarade kvinnan med 

fortsatt granskande blick. 

– Den är otroligt häftig men priset är väl därefter, svarade jag med ett stråk av dämpad 

entusiasm. 

– Helt billig är den ju inte, jag tror att vi begär trettiosjutusen för den, fortsatte hon nästan 

beklagande. 

– Jag kände det nästan på mig men jag tittade mest in av nyfikenhet. Sist jag handlade hos er låg 

ni borta på Södra Förstadsgatan, i samma hus som jag bor. 

Kvinnan veckade fundersamt pannan för att nästan omedelbart spricka upp i ett leende. 

– Just det, nu kommer jag ihåg dig. Det var ju du som köpte den antika släden, eller hur? 

– Jo det var jag, jag har faktiskt en massa prylar därhemma som kommer från er. Men idag 

tänkte jag mest se mig omkring. 

– Varsågod, vem vet, du kanske hittar något, avslutade hon och lämnade mig för att återgå till 

pappershanteringen vid disken. 

Lättnaden över att ha blivit igenkänd var på något sätt befriande. Nu slapp jag både köptvånget 

och besväret att ha en vakande expedit hängande över mig. Istället gavs carte blanche att 

botanisera fritt och rota runt bland antikviteterna. 

Snedklaffssekretärer och chiffonjéer med fantastiska intarsior stod uppradade längs ena väggen. 

Påkostade och utsmyckade möbler från en tid då hantverk var konst och som skulle kosta en 

smärre förmögenhet att nyproducera. En takkrona i brons där varje arm pryddes av försilvrade 

miniatyrsoldater fick mig att imponerat stirra upp mot taket. 

– Praktfull eller hur, sa kvinnan vid disken som nu fångat mina tankar och blinkade glatt med 

sina blå ögon. 

– Eller hur, den hade gärna fått hänga hemma hos mig, svarade jag med ett snett leende. Gör 

mig bara en tjänst, berätta inte vad den kostar. 

På väg ut ur butiken slängde jag några förströdda blickar mot tavlorna som hängde snett bakom 

den väl tilltagna glasmonter som samtidigt fungerade som disk. Tunga oljor i pråliga guldramar, 

ett par halvhyfsade havsbrott och tre motbjudande blomsterstilleben. Ingenting jag varken ville 

ha eller kunde tänka mig på väggarna därhemma. 

14

Strax till vänster om de mediokra oljorna var några mindre och opretentiöst inramade 

kopparstick upphängda. Jag tyckte mig ha sett ett av motiven, men ändå inte. Storleken var 

något mindre än ett A4-ark, färgerna i det närmaste urblekta och inramningen den enklast 

möjliga. Någonstans, väl gömt i det inre tyckte jag mig känna igen tavlan, men ändå inte. 

Någonting avvek och överensstämde inte med mina egna minnesbilder. Efter att kort ha sneglat 

mot klockan upptäckte jag att dryga timmen försvunnit till absolut ingen nytta alls. Jag tackade 

för mig och slängde samtidigt en sista längtansfylld blick mot takkronan. Därefter gav jag mig 

åter ut i den skoningslösa hettan och gick i skydd av de skuggande fasaderna bort mot bilen. 

Först sedan jag kommit fram, klivit in och satt nyckeln i tändningslåset slog det mig. Med 

uppspärrade ögon stirrade jag ut genom framrutan med oseende blick. Efter att helt ha förlorat 

kontrollen drämde jag näven hårt i ratten och skakade vildsint på huvudet samtidigt som jag 

skrek rakt ut: 

– Vad fan det är ju, nej det kan det inte vara, det är för helvete helt omöjligt! 

Jag vräkte upp dörren vid förarsidan utan att ägna minsta tanke åt den gröna Volvo som i sista 

sekund lyckades väja. Dessutom gav jag fullständigt fan i den långa harang av svordomar 

som volvoägaren lät avfyra genom den till hälften nedrullade rutan. Jag sprang tillbaks utan 

att varken känna eller påverkas av den tryckande värmen och bokstavligen slet upp dörren 

till antikaffären. Med den plötsliga och överfallsliknande återkomsten lyckades jag nära nog 

skrämma slag på det åldrade biträdet. 

– Jaså, du ångrade dig, lyckades hon flämtande haspla ur sig med en utdragen suck av lättnad 

efter att ha känt igen mig. 

– Det hänger ett kopparstick därborta som jag fastnade för, svarade jag och klev med bestämda 

steg fram för att resolut haka ner det. Innan den vettskrämda kvinnan ens hunnit reagera stog jag 

åter framme vid disken. Nu med kopparsticket i handen. 

– Hur mycket vill ni ha för det här? 

– Vi begär femhundra för det, men som gammal kund kan du få det för fyrahundra, svarade hon 

ansträngt efter att endast hjälpligt ha återhämtat sig från chocken. 

Jag fiskade snabbt fram en femhundring ur fickan och slängde den på disken. 

– Tack så mycket, det är jämnt. Nästa gång kan du kanske ge mig ett schyst pris på lampan 

istället, sa jag med mitt sneda rovdjursleende. Bry dig inte om att slå in den, jag tar den som den 

är. 

Med samma hastighet som jag återvänt försvann jag åter ut ur butiken. När jag klev in i 

bilen och vred om nyckeln drog jag samtidigt upp luftkonditioneringen till maxkyla. Jag 

15

studerade noggrant det blekta och urlakade kopparsticket innan jag vände upp baksidan. Med 

lägenhetsnyckeln som verktyg bände jag försiktigt upp de fyra metallclips som höll bakstyckets 

gulnade pappbit på plats. Efter att ha avlägsnat det lyfte jag själva arket, kopparsticket, ur 

ramen. Där, i nederkanten fann det jag sökte. Dold av en enkel passepartout fanns texten som 

avslöjade namnet på såväl motivet som konstnären, Madonna med steglits av Raffaello da 

Urbino. Trots den kväljande hettan kända jag hårstråna resa sig på armarna och hjärtat slå allt 

snabbare. 

– Det var som fan, väste jag tyst för mig själv. 

Upptäckten fick tankarna att planlöst irra runt i skallen, fortfarande osäker över om den nyvunna 

vetskapen var verklig eller en illusion framkallad av hettan därute. Jag nöp mig hårt i armen, 

jo nog fan var det jag såg framför mig verkligt. Trots skrala konstkunskaper visste jag mycket 

väl vem Rafael var, en av de stora renässansmästarna. Enligt en del den främste, större än såväl 

Michelangelo och Da Vinci. Fortfarande förvirrad och omtumlad tog jag mig till slut samman 

och rotade fram mobilen som i uppståndelsen trillat ned mellan sätena. Det inlagda kortnumret 

gick till kontoret där jag visste att Fredrik Jansson, redovisningsansvarig i alla mina bolag, var 

den som förmodligen skulle svara. 

– Jag har sprungit på en grej som kommer ta resten av dan. Kan du hälsa Lundman att jag 

kommer in i morgonbitti istället, sa jag bestämt utan att förvänta mig varken någon kommentar 

eller svar. 

Framför mig såg jag Fredrik, fullt upptagen vid datorn med att försöka få sin nittiofjärde patiens 

för dagen att gå ut. Mitt antagande stämde och mycket riktigt klarades samtalet med min 

frånvarande ekonomichef av på något mindre än tio sekunder. 

Under den korta tid det tog att köra till Stadsbiblioteket kretsade alla tankar kring tavlan, inte på 

det oansenliga kopparstick som nu låg uppbrutet på passagerarsätet. Istället tänkte jag på min 

egen tavla, den jag köpt tio år tidigare, utan kunskap och helt ovetande om vad jag blivit ägare 

till. 

Av en ren händelse hade jag befunnit mig hos en konsthandlare på Regementsgatan när en 

tysktalande man med fårat ansikten som skvallrat om ett mödosamt liv dykt upp. Med sig hade 

mannen haft ett parti om tolv tavlor som han erbjudit till försäljning. Medan konsthandlaren 

bestämt tackat nej hade jag bett att få titta för att till slut ha köpt hela bunten. Den gången för 

en spottstyver och helt aningslös om vad det var jag fått i mina händer. Ännu en i en lång rad 

liknande affärer som undantagslöst slutat i svidande förluster. 

När jag flyttat in i huset tillsammans med Louise var tavlan med madonnan den enda av de tolv 

som jag valt att hänga upp på väggen. Dryga metern hög och sjuttio centimeter bred beslöt jag 

16

den gången att hänga upp den precis som den var oinramad. I pannåns bakstycke lät jag dra 

i två rejält dimensionerade skruvar mellan vilka jag surrat en kraftig ståltråd. Poppelpannån 

som tavlan målats på var tung och vägde närmare femton kilo. Den hade sedan hängt kvar i 

patriciervillans matsal ända fram tills vi lämnat huset. 

Efter en tillfällig separation från Louise, några år bakåt i tiden, hade jag valt att flytta tillbaka till 

Malmö. Allt sedan dess hade tavlan tillsammans med en del annan konst cirkulerat och förvarats 

hos olika banker. Ofta använd som säkerhet i samband med mina äventyrliga skalbolagsaffärer. 

Just för tillfället var den i vanlig ordning pantsatt tillsammans med några av de övriga 

målningarna. 

Dessbättre var jag helt förvissad om att den nuvarande pantsättningen inte skulle medföra några 

större problem. Jag hade åtskilliga gånger beundrat och betraktat målningen med madonnan och 

de två barnen. Utan att vara expert hade jag faktiskt fascinerats över kvalitén och vid mer än ett 

tillfälle frågat mig vem som kunde ligga bakom verket. Vid mina täta besök i London och Paris 

hade jag ägnat dagar åt att strosa runt på National Gallery och Louvren. Trots alla erfarenheter 

som jag skaffat mig hade den gåtfulla målningen av madonnan, jesusbarnet och Johannes 

döparen lämnat ett alltjämt outplånligt intryck. 

I samma ögonblick som jag parkerade och klev ur bilen vid Stadsbiblioteket beslöt jag att 

omedelbart dämpa mig och försöka skruva ner alla förväntningar. Sannolikheten för att min 

hastigt påflugna entusiasm och optimism ännu en gång var på väg att leda mig rakt in i en av 

alla de återvändsgränder som jag på senare tid vandrat in i var helt enkelt allt för stor. 

Timmarna bland facklitteraturen på bibliotekets konstavdelning flög iväg sedan jag förlorat mig 

i sida efter sida och klockan hann bli åtta innan jag klev innanför dörren till lägenheten på Södra 

Förstadsgatan. 

I litteraturen om Rafael lyckades jag finna såväl målningen som motivet. Liksom bilden av 

originalet, hämtad från Rafaels och Andrea del Sortos sal på Uffizimuseét i Florens. Jag hade 

därefter ägnat en längre stund åt historiska beskrivningar och berättelserna kring Rafaels verk. 

Jag borde naturligtvis ha låtit mig nedslås av det faktum att tavlan redan fanns. Tydligt 

beskriven som originalet och hängande på en av Uffizipalatsets väggar. Men någonting fick mig 

att trots det utestänga varje känsla av besvikelse. 

Min tavla var, i likhet med originalet, målad på en pannå som av utseendet att döma mycket väl 

skulle kunna vara femhundra år. Samtida med den tavla som redan visat sig hänga på Uffizierna. 

Måtten på min tavla var troligen desamma som originalets och kvalitén var med en lekmans 

ögon förstklassig. Någonting inombords vägrade ge vika och höll envist fast vid att min tavla 

mycket väl kunde vara en replica, en av Rafael egenhändigt målad kopia av sitt eget verk. I lika 

17

hög grad ett original som den målning som så ingående beskrivits i litteraturen. 

Trots min optimism kunde jag dock inte i min vildaste fantasi tänka mig vad målningen skulle 

komma att föra med sig. 

Upprymd och full av entusiasm slängde jag ifrån mig kassarna från Engelska Herr precis 

innanför dörren. 

– Hallå, är du hemma, ropade jag i samma sekund som jag såg Louise skor strax till vänster om 

dörrmattan. 

– Jag är här, svarade hon skarpt. 

Rösten kom från det mellersta av de tre stora rum med utsikt mot gågatan. 

Jag sparkade av mig skorna och gick fram till dörröppningen. Rummet låg insvept i dunkel 

och lystes bara upp av den höga skärmlampan på ett av sideborden. Louise satt uppkrupen i 

den djupa gula soffan. Hennes mörka långa lockar var nedsläppta och avtecknade sig i silhuett 

mot lampans sken. Trots värmen satt hon med benen djupt instuckna under den tjocka röda 

tygpläden och hade barrikaderat sig med kuddar på båda sidor om sig. Jag tog ett steg in i 

rummet och närmade mig henne, men i samma ögonblick som jag öppnade munnen för att börja 

berätta om tavlan spände hon ilsket ögonen i mig och fräste till. 

– Jag vill veta vad fan du håller på med, vad är det egentligen för affärer du sysslar med? 

Hon gav mig en iskall blick samtidigt som jag upptäckte att hon gråtit. Ränder av tårar 

speglades i skenet av lampan. 

– Vad menar du, vad då för affärer? Vem är det den här gången som pratat skit om mig? 

Trots att jag fattat precis vad hon menat valde jag anfall som bästa försvar. 

– Du försök inte, svarade hon och kämpade för att hålla tårarna tillbaka. Jag vet och Lars 

har berättat för mig att allt som du sysslar med är skit, fusk och fiffel. Bara så du vet håller 

Skatteverket på med en jätteutredning om dig! Och sluta prata skit om Lars, det han berättade sa 

han bara precis för att skydda mig. 

– Menar du att din satans djävla kusin, som chef på Skatteverket, skulle bryta sin tystnadsplikt 

bara för att ”skydda dig”?! Du är ta mig fan inte riktigt klok! 

I ett utbrott av raseri anklagade jag henne för att ännu en gång ha lyssnat till den illasinnade 

skattefogdens lögner och påhitt. En ilska som knappast blev mindre av att jag redan vid första 

mötet med det förbannade fogdekräket Lars Hedlund känt ett spontant och bottenlöst förakt. 

– Han vill inte att jag ska råka illa ut på grund av dig, fattar du, fräste hon fränt och syrligt. 

Jag bet mig hårt i tungan, tog ett djupt andetag och slog mig ner på fotpallen mitt emot henne. 

– Lyssna nu på mig. Det svinet har hatat mig sen första gången vi sågs. Det är hans jobb att 

18

ställa till djävelskap och lägga hinder i vägen för folk. Förutom det är han det mest avundsjuka 

kräk till nolla jag någonsin träffat. 

Jag sträckte sakta ut min arm och tog tag i hennes hand medan hon fortfarande snyftade och 

skakade av ilska. 

– Louise, vi vet vad vi håller på med och jag har full kontroll över allt som händer i mina bolag. 

Jag har advokater och revisorer som jag betalar miljoner till för att gå igenom och kolla precis 

allt. Förstår du inte hur fruktansvärt illa den djävla loosern mår i sin avundsjuka lilla skitvärld. 

Bara att behöva se dig och mig lyckliga har förvandlat hans skitliv till ett helvete. Han är 

dessutom sorten som skulle gå över lik för att se det ta slut mellan oss. 

Jag reste sig långsamt från pallen och slog mig ner bredvid henne. Hela tiden på min vakt och 

klar över att nästa utbrott kunde komma när som helst. Med ena handen torkade jag försiktigt 

tårarna från hennes kinder, lade armen över hennes axlar och drog henne sakta intill mig. 

Varsamt förde jag undan en av de mörka lockar som trillat ner över hennes ansikte och kysste 

hennes kind. Sältan från hennes tårar sved mot läpparna. 

– Känns det bättre nu, frågade jag efter en längre stund av tystnad då jag försökte fånga hennes 

blick utan att lyckas. 

– Lite, svarade hon snyftande men behöll blicken motsträvigt nedsänkt mot golvet. 

– Vill du att jag ska sätta på lite te, frågade jag och smekte hennes kind. 

– Mm, ja tack, pep hon nästan ynkligt. 

Jag reste sig ur soffan. På väg mot köket sträckte jag ut handen och greppade mobilen som jag 

slängt ifrån mig på hallbordet. Väl ute i köket tog jag fram den minsta kastrullen och kranade 

den halvfull. Så snart jag ställt den på spisen tog jag upp mobilen och slog numret. 

– Lundman! 

I bakgrunden hördes Aktuellts vinjett och jag förstod att min advokat och vapendragare 

sannolikt befann sig hemma i sitt vardagsrum. 

– Har du tid Hans Erik, kan vi ses en kort stund på kontoret. Jag har precis fått en del riktigt usla 

nyheter, riktigt djävla usla. Mer vill jag inte ta över telefon, avslutade jag viskande. 

– Inga problem, jag kan vara där om en halvtimme. 

– Vi ses där, svarade jag och avslutade samtalet. 

Otåligt väntande på att vattnet skulle koka funderade jag över det som Louise precis berättat. 

Hon hade i stort sett haft rätt i allt hon sagt och förmodligen var kusinens anklagelser tilltagna 

i underkant. Lars beslut att berätta för Louise var ett mycket illavarslande tecken som tveklöst 

var stabilt och solitt underbyggt. Det gav en otäckt krypande obehagskänsla, samtidigt som jag 

tyckte att det tog en helvetes tid för vattnet att koka. Spisdjävel! I ren ilska förbannade jag mig 

19

över att jag ännu en gång lät mig stressas, men klarade inte av att bara avfärda det jag hört som 

ovidkommande nonsens. 

Tillbaka i rummet där Louise satt placerade jag hennes tekopp strax till vänster om den tända 

lampan. Slog mig ner på fotpallen mittemot henne och nu mötte hon åtminstone min blick, 

om än misstänksamt. Det nyligen uppkomna krisläget framtvingade ännu en av mina otaliga 

nödlögner. 

– Jag hann inte få iväg alla mail innan jag stack från kontoret. Jag måste dra dit en sväng, är det 

okej för dig? 

Hon drog på svaret medan jag kände hennes skärskådande blick. 

– Åk dit om du måste, jag börjar tidigt imorgon så jag lägger mig snart, sa hon med ett ansträngt 

leende. 

Jag reste mig långsamt och gick mot ytterdörren. Den krypande olustkänslan hade vuxit sig allt 

starkare för att nu likt ett gift nu ha spritt sig i kroppen. 

Dryga halvtimmen hade gått sedan samtalet med Hans Erik Lundman när jag med sedvanlig 

vårdslöshet parkerade BMW-jeepen utanför kontoret på Ribersborgsvägen 14. Från gatan kunde 

jag se hur det lyste i Lundmans rum. Han fanns redan på plats, som alltid punktlig. 

Kontoret som två år tidigare varit levande, fullt av entusiasm och framtidstro, låg nu närmast 

öde och övergivet. Min vårdslösa hantering av personal, löner och tidplaner hade i rasande takt 

tömt arbetsstolar och släckt förhoppningar. De få som återstod av den ursprungliga styrkan 

hängde envetet kvar av endera två skäl. Antingen därför att de satsat sina sista besparingar 

i mina vidlyftiga projekt. Eller så levde de i den verklighetsfrämmande och vansinniga 

förhoppningen om att skeppet i den tolfte timmens sista skälvande minuter mirakulöst skulle 

undkomma det brådstörtande djupet. 

Från utsidan illustrerades verksamheten rättvist av den enda krukväxten i fönsterraden En 

överlevande julros vars sista röda kronblad sedan länge torkat ut och fallit ned. Återstod gjorde 

tre glest sittande blad och en döende stjälk som med falnande stolthet reste sig ur den snustorra 

blomsterjorden. 

Normalt obekymrad gav jag antagligen ett ansträngt och spänt intryck när jag äntrade advokat 

Lundmans kontorsrum. Efter ett nervöst ”hej” sjönk jag ner mittemot advokaten i den nedsuttna 

svarta besöksstol från IKEA, där jag redan tidigare tillbringat hundratals timmar. Informationen 

från Louise hade skakat om mig rejält och i ett slag väckt all inneboende oro till liv. Nu hade jag 

bett Lundman komma för att försäkra sig om att det jag hört var inbillning, att läget var under 

20

kontroll och att allt var tvärlugnt. En quickfix där Lundmans självklara auktoritet och erkända 

kunnande hade en mera potent verkan än en karta valium. Med ett uttryck av naiv hoppfullhet 

riktade jag nu blicken mot Lundman. 

– Louise satt och lipade i soffan när jag kom hem ikväll. Tydligen hade hon pratat med sin kusin 

Lars. Du vet den där djälva stekarn som jag berättat om tidigare. Han som är någon slags chef 

på Skatteverket. 

På mindre än några minuter redogjorde jag forcerat för det jag hört. Lundman satt tyst, 

betraktande och lyssnade vaksamt. Han lyfte handen, strök bak det stålgrå håret och blottlade 

samtidigt de bekymrade rynkorna i pannan. Efter en livstid som skattejurist och vid fyllda 

sextiofem hade han tillräcklig erfarenhet för att klara dra sina egna slutsatser av det jag nu 

berättade. 

Trots alla varningar han framfört, de många larmsignaler han pekat på hade ingenting av det 

han sagt förmåtts fånga mitt intresse. Istället hade jag med den äventyrliga spelarens modus 

operandi valt att nonchalera och lättvindigt avfärda alla hans pekpinnar. Nu, med största 

sannolikhet allt för sent, hade budskapet äntligen nått fram. 

Dessvärre hade inte uppvaknandet skett genom Lundmans sakliga och välgrundade argument 

utan det var istället min snörvlande och bölande sambo som återfört mig till verkligheten. Den 

grånade advokaten spände ilsket sin iskalla stålgrå blick i mig. 

– Det här är exakt vad jag varnat dig för hela tiden, röt han i samma sekund som jag tystnat och 

slog sin knutna hand med sån kraft mot det gröna skrivbordsunderlägget att pennorna föll ur 

stället. 

Smällen fick även mig att studsa till. Jag iakttog stillatigande Lundman, utan att visa minsta 

tecken på varken ånger eller ens vilja att ursäkta mitt tidigare beteende. 

– Jag fattar väl för fan att felet är mitt, men nu måste jag försöka se om det går att göra 

någonting åt det. 

Med blicken riktad mot Lundman kunde det knappast undgå mig att advokaten nu kokade 

av ilska. Under några minuter satt vi orörliga och i absolut tystnad och blängde vresigt mot 

varandra. Med en kraftansträngning bröt Lundman med ett bistert muttrande tystnaden och lät 

pressa fram orden mellan hårt sammanbitna tänder. 

– Skalbolagsaffärer görs i en gråzon, det borde du om någon känna till. Rätt genomfört är det 

fullt lagligt, minsta felsteg och du står på fel sida av lagen. När du gjorde dina första affärer och 

allting sköttes fanns inga olagligheter. Bokföringen och alla ändringshandlingar var i perfekt 

ordning, men sen lät du det skena iväg och nu ser du resultatet. Du skulle sköta allting själv och 

tappade kontrollen. Resultatet är att vi nu har revision i alla 124 bolagen. Skatteverket har alla 

21

våra handlingar i beslag och vi vet att det finns enorma brister i bokföringen. All den skit som 

du har lyckats ställa till med det senaste året går inte längre att göra ogjort. Det är försent. 

Lundman synade mig ingående i ett försök att utläsa min reaktion medan jag spejade bekymrat 

tillbaka. Min tidigare trotsiga attityd och nonchalanta uppsyn var som utraderad. 

– Så det du säger är att det är för sent, att det inte finns någonting som jag eller vi kan göra, 

svarade jag och slängde i en uppgiven gest ut med armarna. 

– Nej, det jag säger är att i ett avseende, när det gäller bokföringen, kan vi inte backa 

bandet. Däremot måste vi klara av att hantera skatterna och se till att få klart inköpen av 

filmrättigheterna. Bokföringsbrott är en sak, men om det tillkommer skattebedrägerier på ett par 

hundra miljoner då får vi ett riktigt helvete. 

Nästan dagligen hade Lundman försökt banka in det i skallen på mig, tragglat den förbannade 

litanian om vikten av att klara inköpen av filmrättigheterna för att hantera de latenta skatterna. 

Om och om igen. Allt hade runnit av som vatten på en osedvanligt hal och nonchalant 

gåsdjävel. Sent, alltför sent, hade nu insikten om att jag nog borde ha lyssnat väckt mig till 

liv. Djupt försjunken i tankar kring allt jag hört och sett under de senaste timmarna insåg jag 

med krypande obehag vidden av de problem som tornade upp sig. Samtidigt som jag förstod 

att uppgiften att hitta lösningar var nära nog oöverstiglig och under alla omständigheter skulle 

komma att kräva Lundmans hjälp. Jag hörde föraktfullt mitt eget tonfall övergå i ett nästan 

ömkligt bedjande. 

– Jag har fattat att det handlar om att begränsa skadan och att läget är djävligt allvarligt. Kan du 

räkna fram hur stora bolagens latenta skatteskulder är så jag vet exakt hur mycket som måste 

läggas på filminköpen. 

Omedvetet hade jag flyttat händerna till skrivbordet och vänt handflatorna undergivet uppåt 

innan jag fortsatte: 

– Skulle du samtidigt kunna tänka dig att fundera över om det finns några förmildrande 

omständigheter för misskötseln av bokföringen, avslutade jag i en slags vädjande ton. 

– Jag ska göra ett överslag på skatterna, men när det gäller bokföringen ser jag inga acceptabla 

ursäkter. Du är ensam styrelseledamot i samtliga bolag. Visserligen är jag suppleant, men 

styrelsen är ensamt ansvarig för bokföringen. Jag kan inte se vad som skulle kunna frita dig 

från ansvar. Brottsbeskrivningen när det gäller bokföringsbrott är dessutom konstruerad så att 

det räcker med att du agerat oaktsamt, det krävs inget uppsåt. Med tanke på ditt agerande borde 

det vara rena barnleken för en åklagare att visa på din försumlighet och oaktsamhet. Nu är det 

viktigare vi att prioriterar det som vi fortfarande kan påverka, skatterna. 

22

Medan Lundman fortsatte prata om skatter, rättigheter och avdrag malde tankarna kring de 

annalkande bokföringsbrotten vidare i mitt inre. Kunde jag ta mig ur det, fanns det någon annan 

väg, kanske en väg som Lundman missat eller förbisett? Var det rentav möjligt att muta någon 

eller försöka lägga över skulden på någon annan? 

Lika snabbt som den dök upp sköt jag undan den sista tanken. I min värld existerade varken 

att lägga eller gola någon. Möjligtvis att muta, men hur skulle jag hitta en tillräckligt 

korrupt höjdare inom åklagarmyndigheten eller skatteväsendet. För en kort stund släppte 

jag funderingarna kring den förbannade bokföringen och lyssnade istället koncentrerat till 

vad Lundman hade att säga. Det mesta framstod nu som nyheter, trots att advokaten enträget 

upprepat samma sak under två års tid. Då utan minsta gensvar. Med konkreta hot hängande över 

mig lyssnade jag nu med total uppmärksamhet. Vid några få tillfällen avbröt jag honom för att 

ställa frågor. 

När vi tre timmar senare skildes åt upplevde sannolikt den hårt prövade Lundman att han för 

första gången lyckats fånga min uppmärksamhet. Budskapet hade slutligen nått fram, om än 

åt helvete för sent. Efter att ha rest mig ur stolen sträckte jag spontant fram handen för att i ett 

utslag av ren och skär tacksamhet trycka advokatens hand. På väg att lämna rummet och med 

ena foten utanför dörrposten stannade jag till och vände mig om. 

– Det var en sak som slog mig medan vi satt här. För några veckor sen sprang jag på en tjej 

som jag hade ihop det med på gymnasiet. Hon berättade då att hon har någon slags praktik 

på ekobrottsmyndigheten. Jag tror att jag ska ringa henne imorgon. Kanske finns det något 

matnyttigt som jag skulle kunna dra ur henne. 

– Du kan ju alltid försöka, det kostar inget, svarade Lundman avmätt med ett svalt leende. 

Ute i den ljumma och klara försommarnatten funderade jag över allt advokaten sagt. Det hade 

varit informativt men knappast upplyftande. Jag lutade sig mot sidan av bilen och blickade upp 

mot den stjärnklara himlen. Hur i helvete skulle jag klara av allt, hur skulle jag klara att ta mig 

ur det getingbo som likt en tätspunnen kokong omslöt och nu hotade att kväva mig. 

Jag slöt ögonen samtidigt som jag med ena handen tog ett stadigt grepp om bildörrens kylslagna 

handtag. Långt bakom och högt över mig, ljusår bort och precis då jag satt mig i bilen, lämnade 

en meteorit sin position för en upplyst vandring över himlavalvet. 

Jag såg den dessbättre aldrig. Mina problem var av en sådan magnitud att inga önskningar skulle 

kunna rädda mitt skinn. 

23

Kapitel 5 

Skakad av alla nya problem som jag ställts inför hade känslor blandade av hjälplöshet och 

apati drabbat mig med kraft. De få, om än orosfyllda timmarna av sömn tillskrev jag tacksamt 

läkemedelsindustrin och framförallt tillverkaren av sömnmedlet Stilnoct. Pinad under 

morgonens ångestladdade piska klarade jag ännu en gång att bara precis ta mig levande, och i ett 

stycke, ut ur badrummet. 

Under den korta promenaden till parkeringshuset återvände de olycksbådande budskapen och 

bilderna från mitt nattliga möte med advokat Lundman. Så snart jag satt mig i bilen plockade 

jag fram telefonen och slog numret till 118100. Jag bad att få ekobrottsmyndighetens nummer 

sms:at till mig och därefter att bli framkopplad. Trevande och tvekande hasplade jag ur mig mitt 

ärende: 

– Jag söker en Anna-Carin. Jag är inte säker på efternamnet men det kan vara Persson, inledde 

jag trots mina tvivel över om hon fortfarande drogs med sitt flicknamn. Kvinnan i växeln sökte i 

tysthet genom registren. 

– Vi har en Anna-Carin men hon heter dessvärre Schultz i efternamn. 

– Kan du koppla mig till henne, hon har förmodligen hunnit gifta sig sen förra gången vi sågs. 

Växeltelefonisten bad mig vänta för att därefter omedelbart koppla fram samtalet. Efter tre 

signaler lyftes luren av en kvinna vars röst lät helt obekant och som presenterade sig avhugget 

med efternamn. 

– Schultz. 

Illa förberedd och osäker över hur jag skulle inleda samtalet tappade jag tråden direkt. 

En vag känsla sa mig att jag trots allt hamnat rätt och min hyggligt välutvecklade 

improvisationsförmåga räddade mig. 

– Jo, var det enda jag lyckades få ur mig innan jag presenterade mig. Jag är inte säker på om jag 

har kommit rätt. Är du den Anna-Carin som jag känner från Söderslättsgymnasiet i Trelleborg? 

Jag hörde hur alldeles förbannat djävla illa det lät och hur det fick mig att framstå som ett 

bortkommet klantarsel. 

– Klart att det är jag, men jag kan knappast påstå att jag skulle känna igen dig på rösten, svarade 

hon förvånat men samtidigt som hon föreföll överraskad. Hur kan det komma sig att du ringer? 

Redan innan jag greppat luren hade jag bestämt mig att vara beslutsam och gå rakt på sak: 

– Det är inte helt okomplicerat, men under de senaste två åren har jag i mina bolag ägnat mig 

åt olika typer av skatteplanering, huvudsakligen avancerade skalbolagsaffärer. Sen tre månader 

tillbaka har vi revision i alla bolag och Skatteverket har plockat in all vår bokföring och alla 

24

övriga bolagshandlingar. Igår fick jag ryktesvägen en del information som oroar mig rejält och 

som indikerade att revisionen övergått till att bli ett polisärende. Jag förstår om det här inte 

ligger på ditt bord, men om det ligger någonting i det vill jag ha en chans att förbereda mina 

föräldrar. Jag försöker helt enkelt ta reda på om det ligger någon substans bakom eller om det 

bara är fråga om rent skitsnack. 

Jag gjorde ett kort uppehåll innan jag fortsatte; 

– Samtidigt förstår jag så klart om du varken vill eller kan säga något, det känns ju helt befängt 

att efter alla år bara ringa och ställa frågan. Sanningen är att det här har hållit mig vaken precis 

hela natten och att jag inte vet vart jag ska vända mig. 

Jag avbröt mig för att mötas av absolut tystnad från andra änden av linjen. Hade jag gått för 

långt, var det alltför naivt att bara ställa frågan och hoppas på svar? Det hade faktiskt gått tjugo 

år sen sist, med undantag för det minutlånga samtal vi haft när våra vägar av en tillfällighet 

korsats veckan innan. Samtalet och frågorna kändes alltmer som ett stort fett klavertramp. 

– Jag har inte en aning om det du frågar om. Helt ärligt har jag varken hört någon nämna ditt 

namn eller hört talas om något ärende som rör dig, svarade hon bestämt och övertygande. Som 

du säker förstår kan jag inte rota i andras ärenden, men jag kan lyssna och se om jag hör 

något. Förvänta dig bara inga detaljer eller någon ingående information. Allt jag eventuellt 

kan hjälpa dig med är att se om det går att bekräfta eller dementera ryktet. 

Jag drog ljudlöst en lättnadens suck över att hon inte bara slängt luren i örat på honom och valde 

istället att tolka det jag hört som gränsande till ett löfte: 

– Tack, men jag vill verkligen inte heller att du ska utsätta dig för några risker. Jag vill bara ha 

en rimlig chans att förbereda mina närmaste om det är så förbannat illa som det låter. 

Jag kom ihåg att hon hade träffat mina föräldrar och de något oklara minnesbilderna sa mig att 

de hade kommit ganska väl överens. Att använda mina till åren komna föräldrar som lockbete 

och förevändning gav nu ett mera nobelt intryck åt mitt i övrigt genomskitiga ärende. 

– Det var kul att höra din röst igen. Jag lovar att höra av mig om det dyker upp något, avslutade 

hon. 

Hon lät övertygande, som om hon faktiskt menat det hon sagt. 

I samma ögonblick som samtalet bröts förde tankarna kring henne mig bakåt i tiden, hela 

vägen till gymnasieårens sista ring. Minnesbilder fladdrade hastigt förbi medan jag körde mot 

kontoret. Framför mig såg och mindes jag tydligt första gången som jag förfört henne när vi 

25

suttit ensamma tillsammans på elevrådsexpeditionen efter skoldagens slut. Alla hade lämnat och 

skolan låg öde. 

Hon hade under de tre åren varit den ambitiösa plugghästen som hållit alla killar på avstånd 

medan jag snarast ägnat mig åt att dra över så många som möjligt av skolans brudar. Vi hade 

suttit där ensamma och ostört för att färdigställa ett grupparbete när min oskyldigt placerade 

hand på hennes axel sakta gett sig på glid. 

Jag kände leendet sprida sig över mina läppar när jag tänkte tillbaka på hur det ena lett till det 

andra. Hur kläderna åkt av för att sluta med att vi älskat vilt på elevrådsrummets obekväma och 

nedtrampade heltäckningsmatta. Allt tydligare återvände flera minnen från våra möten som med 

någon månads mellanrum avlöst varandra under ett par års tid. Möten som varje gång slutat i 

hämningslöst och passionerat sex. Nu hade jag ringt och ställt frågan om hon kom ihåg mig. Jag 

som varit den första för henne och den som tagit hennes oskuld. 

Situationen tvingade mig att skaka på huvudet och skratta över min fullkomligt tvärkorkade 

fråga. 

Tankarna kring minnesvärt sex var som bortblåsta och sinnesstämningen förvandlades i ett slag 

när jag svängde in från Regementsgatan på Ribersborgsvägen. Återvände istället till minnet 

av gårdagskvällens stundtals otäcka och motbjudande samtal med Lundman. I vanlig ordning 

felparkerade jag jeepen utanför kontoret, och mitt ansträngda ansiktsuttryck speglade troligtvis 

de omedelbara och obehagliga problem som väntade mig två våningar upp. I samtalet med 

Anna-Carin Schultz hade jag beskrivit mina bolagsaffärer som avancerade. Inför mig själv 

tvingades jag erkänna att olagliga sannolikt var en mera adekvat beskrivning. Jag behövde inte 

heller intala mig det jag redan visste, att det som väntade mig nu var blodigt allvar. 

I likhet med de flesta människors problem stavades mina problem pengar. Till skillnad från 

flertalets problem rörde det sig i mitt fall om astronomiska belopp för att klara av att eliminera 

niosiffriga skatteskulder. Advokat Lundman hade med en dåres envishet proklamerat vikten av 

snabbt köpa in filmrättigheter. Inte med avsikten att starta en riktig filmrörelse utan enbart för att 

klara hantera de latenta skatteskulderna i alla bolag. 

För att lyckas genomföra inköpen krävdes nu åtskilliga miljoner, pengar som jag i detta var 

ljusår ifrån att kunna skaka fram. 

Problemen hade hållit mig klarvaken långt in i natten medan jag febrigt laborerat med olika 

lösningar. Allt medan förmågan till klarsynthet gradvis trubbats av under det något överdoserade 

sömnmedlets inflytande. Trots nya infallsvinklar på problemen återkom jag till en och samma 

26

lösning, att genom någon form av utstuderad slughet och list utnyttja mina kontakters snarast 

omåttliga begär. 

Jag skulle jaga, ljuga, ligga på och pressa mina mäklar och revisorskontakter för att förmå dem 

att sälja sina vinstbolag till BTJ Holding AB, det vill säga mitt moderbolag. För att nå målet 

skulle jag erbjuda allt från svarta kontantprovisioner, semesterresor och betalningar till hemliga 

nummerkonton i något av de svårtillgängliga skatteparadisen. 

Oavsett den tillfälligtvis usla likviditeten hade jag trots allt arbetat upp och besatt ett stort 

kontaktnät, som hade vuxit snabbt under åren då jag verkat som illegal begravningsentreprenör, 

där jag besinningslöst tagit mig an resterna av tidigare framgångsrika företag. Skalen som alla 

skatteplanerande näringslivstoppar lämnat efter sig. Med tiden hade mitt register fyllts av namn 

med den främsta gemensamma egenskapen av utstuderad girighet. Begäret som jag valt att med 

hänsynslöshet och systematik låta exploatera. 

En försiktig knackning på Fredrik Janssons dörr. Den gänglige bokföraren satt med blicken 

fokuserad på dataskärmen medan hans spindelfingrar dansade snabbt över tangentbordet. Med 

allt bokföringsmaterial beslagtaget av Skatteverket hade han istället utvecklat World of Warcraft 

till något av en heltidssysselsättning. För ett kort ögonblick slet han ögonen från skärmen 

och hälsade oengagerat, kliade sig i det yviga svarta skägget och återgick till cybervärldens 

verklighet. 

Jag fortsatte korridoren ner och på väg mot mitt rum stannade jag till vid pentryt. Där plockade 

jag upp en av de odiskade vita muggarna och sköljde ur den innan jag fyllde den till hälften med 

bokförarens asfaltslika kaffesörja. Med några korta kliv fortsatte jag därefter in till mitt eget rum 

för att slå mig ner i den bekväma kontorsstolen av svart skinn. En klunk av tjärkoket tvingade 

mig att grimasera lätt medan jag fick igång datorn och klickade på ikonen mina dokument och 

fick upp en fullskriven sida med namn och telefonnummer. Mäklare, revisorer och advokater 

som ännu ovetande om sitt kommande öde nu stod på tur att kontaktas. 

Det var med stor målmedvetenhet och precision som listan plöjdes igenom, namn efter namn. 

De som aldrig levererat avfördes vilket innebar att drygt en handfull namn försvann. Det 

tog mig nästan en timme att därefter genomföra finsorteringen. Kvar återstod tjugotre namn. 

Samtliga som överlevt utsorteringen hade meriterat sig genom att på olika sätt leverera eller 

medverka vid genomförandet av mina tidigare bolagsköp. De förenades dessutom av det 

utstuderade draget av högoktanig girighet som jag nu eftersökte. Efter ytterligare en munfull 

av det garvstinna rävgiftet lyfte jag luren och slog numret till revisorn vars namn råkat hamna 

överst på listan. 

27

– Ernst & Young, svarade den kvinnliga receptionisten 

– Jag söker revisor Michael Grenwall, inledde jag efter att ha presenterat mig. 

Fyra timmar senare konstaterade jag att jag lyckats få tag i tretton av personerna på listan. Till 

alla övriga hade lämnats meddelande om att jag snarast ville bli kontaktad och kvar återstod 

endast två att kontakta när min mobiltelefon ringde. 

– Hej, det är mamma. I samma ögonblick som jag svarade förebrådde jag mig för att ännu en 

gång ha nonchalerat mina föräldrar. 

– Hej mamma, hur är det, frågade jag trots att jag uppfattat hennes sorgsna och bekymrade 

tonläge. Svaret kom vindsnabbt. 

– Jag fattar inte hur du så fullständigt kan skita i dina föräldrar. Du ringer inte när du lovat höra 

av dig, du kommer inte när du säger att du ska komma. Förstår du inte att pappa och jag är 

oroliga? 

Jag kände klumpen av självförakt i magen växa. Hon hade inte en aning om hur eländiga mina 

dagar egentligen såg ut och minst av allt ville jag låta henne få vetskap om det. I takt med att 

jag helt slutat höra av mig förstod hon säker att något var fel. Ingen känner sina barn bättre än 

föräldrarna. Dessbättre kunde hon förmodligen inte ana hur fel allt stod till. Säkert oroades hon 

också över den borgen som jag övertalat båda mina föräldrar att teckna. Samvetet plågade och 

jag tvingades ta mig samman innan jag svarade, väl medveten om att hennes farhågor var mer 

än berättigade. 

– Förlåt att jag inte hört av mig men tiden har sprungit ifrån mig. Alla dagar har varit späckade 

med möten hos revisorer och med mina banker. Jag har faktiskt varit på väg att ringa flera 

gånger, jag har bara inte hunnit. 

Ekot från den urholkade lögnen ljöd under bråkdelar av en sekund inom mig, en så enfaldig 

förklaring att inte den mest sinnessvage skulle låta sig luras. För att komma från en svindlare, 

lägre än lågt. 

– Menar du på fullt allvar att du inte haft ens fem minuter över för att ringa hem till oss, frågade 

hon nu förtvivlat med en gråtfärdig röst som stockade sig. 

– Nej det gör jag inte, det jag försökte säga är att jag har haft mer att göra än jag kan förklara. 

Men jag ska ändra på det, jag ska försöka komma hem till er i helgen. 

– Förstår du inte att vi är oroliga, din pappa sover inte på nätterna. Din syster hör av sig varje 

dag men du är som bortblåst. Det är precis som din pappa säger, du är en stor djävla egoist 

som bara hör av dig när du behöver något. Jag kunde höra hur hennes oro sakta hade övergå i 

irritation och ilska. 

28

Jag hatade mig själv för alla de gånger jag sett mig tvingad att ljuga inför mina föräldrar. Snärjd 

av mina tidigare lögner tog jag därför ett djupt andetag innan jag svarade; 

– Jag ska komma hem, jag kommer hem till helgen så sätter vi oss ner och pratar. Ni har 

ingenting att oroa er över, absolut ingenting. 

Jag visste att varenda stavelse i det jag precis sagt var lögn, de hade all anledning att ligga 

sömnlösa och sannolikheten för att jag skulle ta mig samman och åka hem till dem var mindre 

än minimal. Föraktfullt insåg jag samtidigt vidden av det lidande som lögnerna förorsakat mina 

stackars föräldrar och av det ytterligare lidande som skulle kunna komma att drabba dem. 

– Kan jag berätta för pappa att du kommer hem i helgen, frågade hon bestämt och ställde mig 

inför ännu ett kvävande ultimatum. Jag bet mig i läppen och stirrade in i väggen. 

– Ja, gör det, jag kommer i helgen. Med ett kort ”sköt om dig och hälsa pappa” avslutade jag 

därefter samtalet så snabbt jag bara kunde. 

För en stund satt jag orörlig med blicken fäst mot skrivbordsunderlägget. Det alltför bekanta 

tillståndet av illamående kom över mig igen. Samma illamående som likt en järnslägga drabbade 

mig varje morgon. Jag slöt ögonen och försökte med några djupa andetag frigöra mig från 

känslan. Frossan och kylan kom krypande tillsammans med det sura slem i svalget som alltid 

föregick spyorna. Svettpärlorna i pannan och längs ryggraden var kalla som snabbsmältande 

hagel. Jag svalde hastigt några gånger i ett försök att pressa tillbaks de tätnande kräkreflexerna. 

Något jag nästan aldrig lyckats bemästra. På väg att resa mig för att hämta ett glas kallvatten 

ringde telefonen. 

– Du har advokat Åman på ettan, meddelade Fredrik irriterat, uppenbart störd mitt i en livsviktig 

spelsekvens. Jag svalde hårt ännu en gång och tog mig samman. 

– Koppla fram honom. 

– Goddag, det här är advokat Åman, presenterade sig rösten med högtravande arrogans. Du hade 

sökt mig. 

Jag identifierade omedelbart rösten och harklade mig snabbt; 

– Det stämmer, vi köpte två bolag genom er byrå sent i fjol. Nu är vi på jakt efter ytterligare 

bolag till vår filmrörelse, därför kontaktade jag er idag. Jag vet att marknaden betalar runt 82 

procent för obeskattade vinster, tack vare filmrörelsen kan vi sträcka oss till 84. Dessutom har vi 

rejäla marginaler för provisioner och övriga omkostnader. Jag gjorde en kort paus för att avvakta 

advokatens reaktion och tyckte mig kunna höra den skrupelfria Åman sökta genom minnet. 

– Just det, nu kommer jag ihåg dig. Det var väl du som hade Hans Erik Lundman som konsult. 

Vi har faktiskt några klienter där det kan bli aktuellt att lösa generationsskifte med skal. 

Ingenting är såhär långt bestämt men jag antecknar ditt nummer och hör av mig så snart jag vet. 

29

Förresten, sa du 84 procent plus provision? 

Advokat Åman avslutade samtalet med att be mig framföra en hälsning till Lundman. Kanske 

fann det en möjlighet att knipa ett eller två bolag den vägen och jag konstaterade nöjt att 

advokaten låtit riktigt intresserad. Naturligtvis mest av att kunna skära emellan och kapa åt sig 

en så stor del av köttstycket som möjligt. 

Jag reste mig ur stolen för att sträcka på benen, känslan av illamående hade sakta klingat av och 

med ett par steg tog jag mig fram till Lundmans dörröppning. Advokaten satt upptagen med 

travar av ändringsanmälningar framför sig. 

– Jag la precis på luren med en av dina kollegor, den girige advokat Åman i Västerås. Han sa åt 

mig att hälsa till dig. 

– Det var trevligt, vad ville han, frågade Lundman och höjde intresserat blicken över de 

halvmeterhöga buntarna. 

– Han ville ingenting, det var jag som hade sökt honom. Jag ville höra om han hade några 

bolag till salu. 

Lundman nickade gillande, uppenbart övertygad om att gårdagskvällens samtal allvarligt 

satt fart på mina ansträngningar. Han avbröts dock mitt i sin uppmuntrande kommentar av 

ringsignalen från min mobil. Jag drog fram luren ur kavajfickan och slängde en blick mot 

displayen utan att känna igen numret. Helt säker på att det var någon av alla de mäklare som jag 

sökt under dagen beslöt jag att trots allt för att svara. 

– Hej det är jag, Anna-Carin! 

Jag stelnade till och tog några långsamma steg baklänges ut ur Lundmans rum. Väl ute ur 

rummet klev jag snabbt in på mitt eget och stängde dörren. 

– Jag lovade ju att ringa om jag fick veta eller höra något. Har du tid att träffa mig en kort 

stund? 

Samtalet var lika oväntat som oönskat och jag tyckte mig kunna höra mina egna hjärtslag. 

– Javisst, det är klart. Jag kan komma nu om du vill, om det passar dig, svarade jag stressat. 

– Bra, jag är på väg till Triangeln för att handla. Kan vi ses på parkeringsplatsen bakom Hilton? 

Jag kan vara där om en kvart, hur funkar det för dig? 

– Inga problem, jag kommer, svarade jag utan en sekunds tvekan. 

När samtalet avslutades hade jag redan hunnit till ytterdörren. Med förbluffande snabbhet tog 

jag mig ut via glasdörren i gatuplan och sprang i riktning mot bilen. Jag hade omedelbart insett 

det illavarslande i Anna-Carins samtal och hade hoppats slippa höra av henne, överhuvudtaget. 

Nu återkom hon redan samma dag vilket bara kunde tolkas på ett sätt och det handlade inte om 

att återuppta vår förlorade kärleksrelation. Samtidigt var jag givetvis oändligt tacksam över 

30

hennes vilja att trots den tid som gått hjälpa mig. Mitt i tankarna kring denna tacksamhet slogs 

jag plötsligt av den förvirrade idén att det möte som jag nu var på väg till istället kunde vara en 

polisfälla. 

Fylld av allt mera onyanserade och ostrukturerade tankar körde jag Regementsgatan ner i 

riktning mot Triangeln. 

Jag tog mig till parkeringsplatsen på mindre än fem minuter och ställde mig nervöst väntande 

i den stekande eftermiddagssolen. Jeepen parkerades strategiskt i ett avlägset hörn medan jag 

vandrade runt och slängde misstänksamma blickar omkring mig. Det var glest mellan bilarna på 

den stora parkeringen och det syntes inte heller någon som liknade Anna-Carin bland de fåtal 

som kom promenerande ut ur köpcentret. 

När hon tio minuter senare dök upp la hon märke till mig nästan direkt, svängde in och 

parkerade sin röda Alfa Romeo bredvid min BMW. Jag konstaterade lättad att hon var ensam. 

Utan att säga något klev hon in och satte sig i min bil och det såg ut som om de femton år 

som gått, hade passerat henne nästan obemärkt förbi. Jag kunde i vart fall inte se någon 

större skillnad, däremot skymtade tecken på nervositet i hennes ögon. Under knappa minuten 

avhandlade hon forcerat sitt liv, sina två döttrar och vad som hänt sedan skoltiden. Det var 

tydligt att hon inte kommit för att kallprata. Lika tydligt framgick att hon snarast ville avlägsna 

sig från platsen. 

– Jag är egentligen inte här för din utan för dina föräldrars skull. Som du kanske minns så 

avslutade du vårt förhållande på ett sätt som gör att jag egentligen borde bett dig dra åt helvete 

redan när du ringde i morse. Så det jag gör nu handlar verkligen inte om att hjälpa dig. När vi 

sågs för två veckor sen råkade jag berätta om min praktik på ekobrotts-myndigheten. Jag är där 

för att förbereda mig för mitt kommande arbete som åklagare. Det faktum att jag sitter här med 

dig strider mot alla regler i min nuvarande och blivande yrkesroll. Jag har egentligen inte ett 

enda skäl i världen att lita på dig, men jag litar ändå på att det jag nu säger stannar mellan oss. 

Hon gjorde ett kort uppehåll och jag gav henne en allvarstyngd blick; 

– Vad du än berättar så stannar det här. 

Hon betraktade mig tyst som om hon plötsligt erinrat sig hur jag en gång svikit henne men 

beslöt ändå att fortsätta; 

– Jag vet egentligen ingenting om ditt ärende. Om jag gör en slagning på ditt personnummer 

så lämnar det spår som jag omöjligt kan förklara. Det jag vet, fick jag höra av en kollega under 

lunchen idag. Vi diskuterade vårt samarbete med specialenheten på Skatteverket och när jag 

nämnde ditt namn så reagerade hon med att berätta. Vad hon sa tänker jag inte gå in på, men 

31

hon berättade i vart fall tillräckligt för att jag ska kunna svara på frågan som du ställde i morse. 

Tyvärr är det som du hört ryktesvägen sant, avslutade hon och såg på mig med sorgsen min som 

snabbt övergick i allvar. Jag hoppas du förstår att du skadar mig för alltid om det här läcker ut. 

Långt värre än du lyckades med när du bara slutade att höra av dig. 

Jag mötte hennes blick och såg henne djupt i de melerade ögonen. Hon hade tagit en för henne 

omotiverad risk och med berått mod satt större delar av sin karriär på spel. För min skull. Att 

svika det förtroendet var uteslutet. Beskedet hon levererat och sättet det gjorts på fick mig att 

känna mig döende i alla obotliga sjukdomar samtidigt. Några ytterligare diagnoser behövdes 

inte, nu var jag helt förvissad om hur ända in i helvete illa jag låg till. 

– Jag lovar att allt som du sagt stannar hos mig. Ingenting av det du berättat kommer gå vidare, 

jag kommer inte ringa dig fler gånger och aldrig nämna ditt namn, sa jag och slängde en 

bekymrad blick mot klockan. 

– Tack för att du berättade, avslutade jag och såg henne åter i ögonen. 

Hon la sin vänstra arm på min 

– Jag kan tyvärr inte hjälpa dig, jag kan bara önska dig lycka till, avslutade Anna-Carin och 

öppnade bildörren. 

– Bara en fråga till, sa jag och lutade mig oroligt framåt. 

– Har du någon aning om när ett eventuellt tillslag kommer ske, frågade jag utan att förvänta 

mig något svar. 

– Jag vet inte, men snart, kanske mycket snart. 

Jag nickade uttryckslöst förstående. Medan bildörren sakta gled igen kände jag hur hela 

tillvaron raserats. Verkligheten hade hunnit ikapp och förbi mig och jag var från och med nu ett 

fritt villebråd. 

Jag förblev sittande i bilen på parkeringen bakom Hilton en lång stund efter att hon lämnat. 

Hur länge jag satt där vet jag inte, kanske en kvart, kanske två timmar. Jag har ingen aning. Det 

förödande besked som nått mig skulle tvingat varje klarsynt människa att se sig besegrad och 

kapitulera. I desperation frågade jag mig om jag nu kommit till det definitiva slutet och nått 

mitt hit men inte längre. Jag stred för att frigöra mig från de destruktiva tankar som med ökad 

intensitet vällde över mig. Jag kämpade emot, för att till slut tvingas ge vika för den stegrande 

stress och ångest som alltid visat sig övermäktig. 

Klockans timvisare rörde sig med sekundvisarens hastighet, kroppen var som ett timglas där den 

avsmalnande midjan plockats bort och sanden gavs fritt fall. Ett polisingripande nu kunde inte 

sluta i annat än katastrof och undergång. 

32

Oordningen i mina affärer där obetalda skatter och oreglerade skulder redan var på väg att 

förvandlas till olösliga problem skulle förbli olösta. Närmast paralyserad slet jag upp bildörren, 

böjde mig ut och spydde i täta kaskader över den kokheta asfalten. Hängande med överkroppen 

ut ur bilen och med munnen fylld av blodsmak och bitter galla kom ilskan. 

– Aldrig i helvete, ta dig samman för fan. Du ska lösa det här, väste jag tyst genom tänderna. 

Bara minuter senare torkade jag det blodfärgade slemmet från hakan, svalde undan den beska 

smaken av galla och tryckte en hårt packad pris General under läppen. 

– Aldrig i helvete, aldrig att jag kommer ge mig. 

Jag vred om nyckeln, startade bilen men styrde varken mot kontoret eller hem. Med mobilerna 

avstängda svängde jag ut från parkeringen på väg till min plats, den som jag gjort till min helt 

egen. 

33

Kapitel 6 

Inte ens horisontens annars så knivskarpa konturer förmådde längre att skilja himmelen och 

havet åt. Vyn som fyllde varje del av blickfånget fulländades av de svagt kontrasterande blå 

nyanser som bara tillfälligtvis stördes av några förirrade och ovarsamt söndertrasade cirrusmoln. 

Havet låg blankt och tillät den oemotståndliga solen att spegla sig fritt. 

Jag parkerade bakom den nybyggda gula tegelbyggnaden och klev ur bilen. Den lätta sjöbris 

som jag hoppats att få möta var kvävd och strikt kuvad under högtryckets obarmhärtighet. 

Doften av salt och tång kom istället som sura uppstötningar i korta och ansträngda flämtningar. 

Även havet led svårt i den skoningslösa hetta. Med några snabba ögonkast såg jag mig omkring 

och konstaterade lättat att ingen annan fanns där, jag var ensam. Några meter bort låg de 

orangefärgade lotsbåtarna förtöjda, stilla och övergivna. Inga större fartyg närmade sig hamn. 

För inte så länge sedan hade Smörkontrollen varit en plats full av liv och rörelse, några 

hundra meter bort hade flygbåtarna angjort innan Öresundsbron öppnats och förvandlat den 

här platsen till en återvändsgränd. Det var sannerligen inte första gången jag befann mig vid 

Smörkontrollen, istället hade jag ofta sökt mig hit. 

Otaliga var alla de timmar som jag valt att tillbringa här, avskilt och i ensamhet var det platsen 

som jag för mitt inre såg som min helt egen. Lugnet, vågorna och den friska havsluften hade 

varje gång gett mig svaren som jag sökt och fått mig att upptäcka nya och kreativa lösningar. 

När jag nu beslutat att återvända hit var det med frågor av mer ödesmättad och fatal natur än 

någonsin tidigare. 

Efter att halvtimmen tidigare nästan gett vika under crescendot av själslig anarki trängdes jag 

mot väggen i tvivel över meningen med att ägna varje dag och varje timme åt att flytta dagens 

problem till nästa, över meningen med att aldrig lyckas nå en slags slutlig lösning. Stirrande 

mot horisonten ställde jag mig åter frågorna: för vem och för vad jag var det jag kämpade.? Var 

det vikten av att tillfredsställa det ständigt närvarande behovet av andras bekräftelser som var 

drivkraften? Hur påverkades mitt handlande av det låga värde jag ständigt tillmätt betydelsen 

av självtillfredsställelse över mina egna insatser? Är det inte tillräckligt att jag själv vet min 

kapacitet och att jag duger? 

De problem som jag nu ställts inför var priset för års strävan att upprätthålla den fåfänga 

framgångsbilden utåt med enbart yta och utan djup. Kanske till priset av ett liv och i värsta fall 

flera. 

Jag tog mig samman och inledde en inre monolog kring det meningslösa i att försvinna ifrån 

34

utan att ta sig till något samtidigt som jag kröp upp och satte sig på ett av kajkantens stora 

betongblock. 

Med blicken fortsatt fäst mot horisonten saknades svaren på mina frågor men i ett avseende 

började jag känna mig alltmer övertygad. Det var absolut omöjligt att bara ge upp, någonstans 

ifrån var jag tvingad att gräva fram och mobilisera kraft nog för att klara mig. Utan lösningar 

fanns ingen fortsättning, det fanns inte en chans att överleva det misslyckande som framförallt 

skulle drabba alla dem som litat på och obegripligt nog älskade mig. Under några sekunder lät 

jag tankarna stanna kvar kring de som valt att stå kvar vid min sida enbart av kärlek. Hur hade 

de orkat och stått ut? 

Med narcissistens känslohämmade modus avbröts tvärt förbindelsen med den emotionella 

delen av min personlighet. I ett slag sköts alla negativa tankar undan och jag lät därefter 

utplåna minnet av alla tidigare misslyckanden ur mitt medvetna. Samlat koncentrerade jag mig 

istället på att uteslutande överväga de eventuella möjligheter och öppningar som till antalet 

var förtvivlande få och dessvärre nedslående orealistiska. Trots beslutsamheten att försöka 

tänka positivt avbröts jag upprepade gånger av de starka olustkänslor som Anna-Carin Schultz 

berättelse framkallat. 

Minuter blev till timmar, alltmedan mitt oroliga och febriga sökande vid kajkanten fortgick. 

Jag kände beslutsamheten växa, såg framför mig fragmentariska bilder och som vid alla tidigare 

tillfällen, just på den här platsen, utkristalliserades långsamt embryot till något som alltmera 

liknande en handlingsplan. Jag grävde fram dosan med lös General ur byxfickan och tryckte 

upp ännu en hårt packad prilla under läppen. Konturer som blev allt tydligare, sakta vävdes 

silkestunna trådar samman medan de bilder som jag sökt växte fram för mitt inre. Vägen framåt 

var osäker, planen ännu långtifrån fulländad och omgärdad av besvärande frågetecken. De 

omedelbara bristerna var uppenbara och sannolikt saknade den teoretiskt tillkomna livbåten 

såväl åror som flytförmåga. Alltjämt tyckte jag mig kunna skönja den som vägen ut, till något 

som i bästa fall skulle kunna vara räddningen. Inte bara min egen. 

Den andliga samariten, delen av min kluvna personlighet som alltid lyft mig ur morgonspyorna 

och lärt mig undfly all ångest, hade ännu en gång lyft upp och ruskat om. Tvingat mig att stå 

upp för att slåss för min överlevnad. Med kritiska ögon försökte jag nu visualisera alla de 

problem som låg framför mig för att samtidigt se mig lösa dem. Den rangliga planen byggde 

helt på egna ovetenskapliga antaganden och jag beslöt därför att tillsvidare behålla den för 

mig själv. Den skulle komma att kräva allt av mig i fråga om list, mod och dumdristighet och 

där fundamentet utgjordes av mina oöverträffade kunskaper kring en av de sju dödssynderna – 

35

mänsklig girighet. Jag återvände med snabba steg till bilen och fyllde två sidor i filofaxen med 

hastigt nedkrafsade anteckningar och bulletpoints. 

Vid de flesta tidigare tillfällen hade jag lämnat Smörkontrollen i en slags hypad entusiasm, 

tacksam över att ha funnit tillfälliga lösningar på omedelbara problem. När jag nu körde därifrån 

var det i ett helt annat sinnestillstånd. Den inre konflikten var avgjord medan problem fortsatt 

låg olösta. Viktigast av allt var att beslutet var fattat och att jag bestämt att en gång för alla 

genomföra det som jag såg som en bestående förändring. Bergfast i övertygelsen var jag nu 

besluten att för första gången i mitt liv avsluta och slutföra det jag precis föresatt mig. Planen 

som tagit form skulle fullföljas, helt oavsett priset. 

I samma ögonblick som jag klev in i bilen tog jag fram och kickade igång de tre mobiler som 

legat avstängda. Några nya sms poppade upp och den ena luren indikerade att jag missat fyra 

samtal, något som just i detta inte brydde mig det minsta. I stället tog jag mobilen med hemligt 

abonnemang i handen och bläddrade fram namnet Pero där kortnumret till Peter Grujic fanns 

inlagt. I vanlig ordning innehöll samtalet med Pero inga detaljer annat än ett kryptiskt var är du, 

bra, vi ses där om fem minuter. 

Jag körde bort från hamnområdet mot city, svängde in på Kalendegatan och ställde bilen på 

nästan exakt samma plats som jag felparkerat dagen innan, under besöket hos Englunds Antik. 

Efter bara några minuter öppnades dörren på passagerarsidan och Pero klev in med sitt som 

alltid smittande leende. Han tillhörde en sällsynt krets som jag kände att jag alltid och i alla 

lägen kunde lita på. Samtidigt var den kortväxte och medelålders serbens lojalitet och stöd något 

jag aldrig behövt köpslå om. Han drevs av sin egen rättssyn och livsåskådning när han orädd 

och urskillningslöst valt att ställa sig bakom allt det han själv uppfattade som rätt, oavsett andras 

åsikter och trots att han inte sällan hade haft fel. 

Trofast och med kompromisslös lojalitet hade han valt att i alla sammanhang backa mig, några 

gånger hade han agerat livvakt och chaufför åt mig i samband med besvärliga affärsuppgörelser. 

Jag litade fullt och fast på Peros stöd och vände mig nu bestämd och allvarlig till serben: 

– Jag behöver din hjälp, igen, inledde jag och berättade med spänd röst om alla de illavarslande 

tecken som framträtt allt tydligare under det gångna dygnet. 

Lågmält lämnade jag en redogörelse över det som Louise och den hemliga poliskällan röjt för 

mig i största förtroende. Samtidigt bestämd över att behålla framtidsplanerna för mig själv, 

beslöt jag att använda kommande måndags affärsuppgörelse som förevändning för det uppdrag 

som jag nu tänkt ge honom. 

36

– Det är livsviktigt att jag lyckas få ihop den dealen och det kommer gå åt helvete om snuten 

hinner före och syr in mig. 

– Vad behöver du hjälp med, frågade Pero på sin kraftigt brutna svenska. 

Trots snart trettio år i Sverige hade livet på illegala svartklubbar snarast försämrat hans 

språkkunskaper. Efter all tid som vi tillbringat tillsammans hade jag med stor ansträngning lärt 

mig att tolka och förstå det annars obegripliga uttalet. 

– Jag behöver ett pass, det måste vara perfekt och tåla en noggrann granskning. Problemet är att 

det måste gå djävligt snabbt. Kan du greja det? 

Utan att förlora minsta tid tog serben fram sin mobil och slog ett nummer. Han lyfte pekfingret 

mot mig som en signal att knipa käft. Jag lyssnade och försökte tyda något ur samtalet på 

serbiska. Precis som vanligt begrep jag inte ett smack och förstod inte heller att samtalet 

avslutats förrän Pero plötsligt vände sig mot mig. 

– Jag har ordnat det men dom vill ha sextusen euro och då får du det på måndag. Du kan 

antingen få det på ett existerande pass eller så gör dom en ren förfalskning. Italienarna som fixar 

det är överlägsna, tro mig, förklarade han och log. 

– Om du vill ha hjälp så skaffa ett redan existerande pass, kan du inte det så löser dom det med 

ett falskt. Betala hälften imorgon och resten på måndag, om det är okej, avslutade serben. 

– Absolut, kan vi ses här, samma tid imorgon? Jag tar med mig det som behövs. 

Vi skildes åt med en klapp på axeln innan Pero klev ur bilen. Jag vred om nyckel och körde mot 

kontoret, intensivt funderande över vems pass eller identitet som jag antingen skulle kunna låna 

eller i värsta fall lägga beslag på. Det överlägsna alternativet vore givetvis någon i min egen 

ålder med samma blonda hårfärg, längd och blå ögon. Kanske var det ett allt för orealistiskt 

önsketänkande, samtidigt som passet var en av de viktigaste komponenterna i den plan som tagit 

form under timmarna vid Smörkontrollen. 

Koncentrerat och med förbluffande snabbhet sökte jag av och scannade igenom hela mitt 

nätverk. Trots min förhållandevis vida bekantskapskrets lyckades jag inte komma på en enda 

med de tre nödvändiga egenskaperna, rätt ålder, utseende och som samtidigt befann sig i 

skriande behov av snabba stålar. På väg till kontoret hann jag avverka samtalen till två av mina 

mest trogna hantlangare, Janne och Mats. Ingen av dem stämde in på profilen, men kanske fanns 

det någon bland deras ljusskygga kontakter som gjorde det. Jag beskrev kortfattat vad jag letade 

efter utan att med en stavelse nämna varför. Med förespeglingar om tilltagna ersättningar gjorde 

jag samtidigt mitt yttersta för att krydda erbjudandet, införstådd med att ingen skulle ställa upp 

frivilligt eller för kaffepengar. 

37

– Kort och gott letar jag efter någon som under några veckor, mot svinbra betalning, är villig att 

låna ut sitt pass, var min enda förklaring. 

Väl framme steg åter in på mitt ödelagda och övergivna kontor. Halvvägs ner i korridoren 

slog stanken av vidbränt kaffe emot mig. Jag stängde av kaffekokaren och fyllde vatten i den 

torrkokta glaskannan ställde den därefter på diskbänken. Beslutsamt röjdes pappershögarna 

från skrivbordet innan jag slog mig ner för att gå igenom anteckningarna i filofaxen. 

Osäkerhetsfaktorerna var många och jag insåg samtidigt det omöjliga i att försöka förutspå 

tidpunkten för polisens eventuella tillslag. Att ryktet nått mig var ett illavarslande tecken som 

tydligt pekade på att det var nära förestående och fick mig att nu utgå ifrån att det kunde ske när 

som helst. I min planering hoppades jag, med onsdagen snart passerad, att jag åtminstone hade 

veckan på mig. Samtidigt gnisslade Anna-Carins kärnfulla budskap i bakhuvudet och påminde 

mig om att tiden under alla omständigheter var knapp. 

Jag inledde med att renskriva anteckningarna i punktform och ögnade därefter igenom listan. 

Plågad av stress förstod jag vilket helvete det skulle bli att klara av att hinna med allt. Mängden 

av punkter fick mig att tillfälligt vackla i min redan svaga övertygelse om att kunna lyckas. 

Känslan av otillräcklighet svepte åter över mig som en kylslagen vind när jag nu satt med 

anteckningarna framför mig över allt som måste klaffa. 

Samtidigt innebar planen att jag skulle tvingas ställa höga krav på flera av de personer vars 

förtroende jag sedan länge förbrukat. Bland annat på dem som inte längre var tillräckligt 

engagerade för att orka stänga av kaffekokaren. 

Dryga timmen hade gått sedan jag återvänt till kontoret när Mats Åström återkom till honom på 

mobilen. 

– Hej kan vi ses, frågade han. 

– Helt klart, på det gamla stället, svarade jag. 

– Jepp, jag är där om en kvart. Hinner du? 

– Jag kommer. 

Samtalet fick mig att frigöra mig från alla tvivel och dunkla grubblerier. Kanske innebar det ett 

första stapplande steg framåt i den framväxande planen. 

Mötesplatsen var vald med omsorg, väl undanskymd och anonym. På något mindre än tio 

minuter tog jag mig till parkeringsplatsen utanför Malmö, vid segelsällskapets klubbhus i 

Limhamns småbåtshamn. 

Väl framme konstaterade jag att Mats i vanlig ordning hunnit först. Den svarta Mercedeskombin 

stod som alltid parkerad på den parkeringsruta Mats alltid valt och som alltid stod bilen på 

38

tomgång. Påverkad av det senaste dygnets usla nyhetsflöde reflekterade jag intuitivt över 

beteendet. Var den varje gång startklara bilen ett uttryck för rädsla, var det en skyddsåtgärd 

för att snabbt kunna ta sig från platsen? Stod det kanske redan klart för alla i min omvärld att 

polisen var på jakt utan att jag själv insett faran? 

Jag skakade av mig den paranoida känslan och steg ur bilen, bestämd i övertygelsen om att 

Mats var en mycket lojal hantlangare. Han var en före detta datasnubbe vars företag störtat 

samtidigt som luften pös ur Jonas Birgerssons IT-ballonger. Istället för att skaffa sig ett 

anständigt arbete hade han nu under en räcka år ständigt släppt det han haft för händerna och 

gjort brandkårsutryckningar varje gång jag kallat. Oftast med uppdraget att växla in bankernas 

prydliga postväxlar mot växlingskontorens besudlade och mindre hedervärda kontanter. 

– Vad behöver du passet till, frågade Mats med en blandning av nyfikenhet och skepsis. 

Samtidigt utan förväntningar om ett sanningsenligt svar. 

– Jag har en deal i Belgrad och jag vill inte dra dit på mitt eget pass. Samtidigt är den för bra för 

att jag ska missa den. 

Mats slängde spontant en misstrogen blick mot mig, övertygad om att Belgradstoryn var båg. 

Istället var mitt löfte om feta provisioner det viktiga och då fick sanningen stå åt sidan. Han var 

där för stålarnas skull och gav fullständigt fan i vad passet skulle användas till. Något jag var 

fullständigt klar över. 

– Jag har en polare som känner en kille i Falkenberg. Han verkar stämma bra in på 

beskrivningen och är i superkris. 

– Problemet är att jag faktiskt inte vet exakt hur länge jag kommer behöva passet, men jag är 

beredd att pröjsa femtio lock för att ha det i tre månader. Dessutom kan jag betala tjugofem papp 

i månaden om han har ett betalkort som jag kan använda. Naturligtvis kan du och din polare 

räkna med en rejäl sudd om ni syr ihop det. Men det är djävligt bråttom, jag måste ha det i 

morgon. 

Mats lyssnade uppmärksamt och svaret var allvarligt; 

– Jag kör upp och träffar snubben i Falkenberg redan i kväll. Jag tror att det löser sig. 

Mötet med Åström var över på mindre än tio minuter. 

Trots att det var kväll och klockan passerat åtta tvingades jag till ytterligare ett möte. För andra 

kvällen i rad såg jag mig nödsakad att ringa advokat Lundman. 

– Förlåt att jag stör dig ikväll igen, men jag måste träffa dig. Kan du komma över till kontoret en 

kort stund? 

39

– Jag är redan här, jag kom precis. Jag måste försöka få ett bättre grepp om helheten, svarade 

Lundman. 

– Kanon, jag är där om fem minuter. 

Jag fann min trotjänare Lundman djupt nedsjunken bland pärmar, ändringshandlingar och 

registreringsbevis. Biprodukter av mina skenande och okontrollerade inköp av skalbolag. Med 

en tröttkörd och bekymrad min gav hans fårade ansikte ett uppgivet intryck. Det dystra uttrycket 

fördjupades när han flyttade blicken från pärmarna och riktade den mot mig. 

– Jag har snart gått igenom allt och det ser förbannat illa ut på skattesidan, inledde Lundman 

som samtidigt tycktes uppfatta en släng av nonchalans i min hållning. Tonläget skärptes: 

– Förstår du att det här kommer att drabba fler än dig. Jag är ledamot av advokatsamfundet och 

figurerar samtidigt i ett hundratal bolag som är på väg mot konkurs med skulder till staten på 

hundratals miljoner. Så är läget just nu och då har vi fortfarande inte en aning om var pengarna 

för filminköpen och underskottsavdragen ska tas ifrån. Löser vi inte skatterna i bolagen är det 

kört för all framtid. Det gäller både dig och mig. 

Jag hade under advokatens utläggning slagit mig ner i besöksstolen vid andra sidan bordet. 

Iakttagande, lyssnande men inte med det allvar och uppmärksamhet som Lundman förväntat sig. 

När han var klar med sin långa och extremt klarläggande beskrivning av det utsatta läget i BTJkoncernen 

lutade jag mig lätt framåt och slog med blicken klorna i Lundman; 

– Ur vilka bolag och på vilket sätt kan vi snabbast få fram två och en halv miljon? Jag måste 

ordna det tills bankerna öppnar imorgon och om jag lyckas med det lovar jag att lösa problemen 

i samtliga bolag. På ett bräde. 

Den trettio år äldre advokaten hade så här långt valt att lita till den genialitet som han stundtals 

tyckt sig se hos mig. Skrivbordets högar och dess förödande innehåll gav dessvärre ingenting 

som antydde ens minsta form av briljans. 

Alla inbetalningsavier hade sedan länge passerat sina bästföredatum och när jag nu ställde 

frågan om pengarna lät advokaten huvudet falla djupt i sina händer. När han sekunder senare 

höjde blicken var det i ren ilska som han slet fingrarna genom håret för att skapa en frisyr 

som förvandlade honom till en figur otäckt lik bilden av en bindgalen Einstein. Med läpparna 

utdragna i ett rakt horisontellt och blodfattigt streck kämpade han för att bita samman men 

kapitulerade för att rasa i ursinne; 

– Du vet lika djävla väl som jag var pengarna finns och vad dom är avsedda för. Använder du 

dem och skiter i att betala momsen går moderbolaget i konkurs. Sen kommer det inte ta en 

månad utan dagar innan allt ryker åt helvete. 

40

Men jag hade förutsett den kraftiga reaktionen, medveten om att min begäran stred mot all 

logik och även mot allt bättre vetande. I vart fall om målet var att försöka vinna tid för att klara 

hålla bolagen vid liv. Istället för att gå i polemik satt jag nu tyst med min egen agenda medan 

den stegrande irritationen hos Lundman tvingade honom att resa sig för att med bestämda steg 

vanka av och an i rummet. När han till slut slagit sig ner gav jag honom en aningen kuvad blick. 

Advokaten kände allt för väl igen den vädjande uppsynen men var fast besluten att inte låta sig 

övertalas. 

– Tror du inte att jag vet vad dom pengarna betyder för BTJ Holding och alla dotterbolagen? 

Tror du inte att jag fattat att vi står inför gigantiska problem.? Men jag kan bara lösa situationen 

om du bestämmer dig för att lita på mig en sista gång. Jag är medveten om att ingenting 

egentligen talar till min fördel, men är säker på att jag har en väg och tänker köra den fullt ut. 

På måndag köper vi Karlgrens Frukt AB som ger oss nya skatteproblem, men samtidigt får vi in 

fem miljoner i ren likviditet. Jag lovar att flytta hela överskottet direkt till ditt klientmedelskonto 

på måndag så att du kan betala momsskulden därifrån. Sen får du prioritera vilka skulder som 

ska betalas med det som blir över. 

Jag vägrade släppa Lundman med blicken som i sin tur skakade uppgivet med huvudet 

nedsänkt. Vår gemensamma historia var en ocean av brutna löften, där det överfulla skrivbordet 

gav den perfekta spegelbilden. Bedrövelsen hos Lundman gick inte att ta miste på när han nu 

tvingades konstatera att belackarna och alla de som uppgivet lämnat kontoret sannolikt haft rätt. 

Alla de som i varnande ordalag beskrivit mig som en kallhamrad psykopat vars enda intresse 

var att tillfredsställa egot. Lundman sände en blick över bordet som var full av förakt; 

– Lyssna nu djävligt noga på mig. Under två år har jag slavat här och ingenting av det du så här 

långt gjort har visat på annat än total respektlöshet och nonchalans. Det enda du har visat är hur 

i helvete mycket du bryr dig om dig själv. 

Kritiken levererades som en hagelsvärm och avfyrades med en styrka som jag aldrig kunnat 

förutse. Inte minst ur mitt oftast självupptagna verklighetsperspektiv. Lundmans utlopp spräckte 

alla fördämningar och han kritiserade likt en affekterad åklagare vid en mordrättegång allting 

i mitt sätt att agera. Ingenting förbisågs i hans kvartslånga och laddade plädering. Utpumpad 

lutade sig slutligen sig advokaten hårdfört över bordet och röt: 

– Så tala för helvete om, och gör det nu, varför ska jag tro på dig en gång till? 

Jag satt hopsjunken med armbågen mot låret och min vänstra hand under hakan. Blicken var 

sänkt och jag stirrade på bordsskivan. Utskällningen hade förvandlat mig från en våt byracka. 

Jag lät sakta höja blicken tills jag mötte Lundmans knivskarpa blick. Advokatens hämningslösa 

41

utbrott följdes av en evighetslång tystnad avbröts först när jag reste mig ur stolen. 

– Jag går över till mitt rum och skriver ner min berättelse eller det en åklagare skulle kalla ett 

erkännande. Jag ska sätta samman en detaljerad redogörelse för hur jag vilselett dig och alla 

andra som är inblandade i BTJ bolagen. Innan jag lämnar här idag får du den undertecknad av 

mig i utbyte mot att du flyttar pengarna från skattekontot till rörelsekontot så att jag kan använda 

dem i morgon bitti. Om jag sviker mitt löfte till dig, att sätta över minst fem miljoner på ditt 

konto, så uppmanar jag dig att skicka min bekännelse till ekobrottsmyndigheten. 

– Vänta, sa Lundman och hejdade mig på väg ut ur rummet. Han såg möjligheten och var 

beredd att ta chansen, att en gång för alla sätta min lojalitet på prov. 

– Skriv ner ditt erkännande så är vi överens, men jag garanterar att jag kommer posta brevet på 

måndag om du blåser mig en gång till. Ha det djävligt klart för dig innan du sätter din frihet på 

spel. Den här gången kör vi efter mina regler. 

Samtidigt som advokatens normalt bleka ansiktsfärg återvänt fanns vaksamheten i blicken kvar. 

Den annars alltid tillmötesgående Lundman hade kapitulerat under skepsis, stor misstänksamhet 

och mot allt bättre vetande. När han hörde mig stänga dörren till mitt arbetsrum skakade han 

besviket på huvudet, mest i besvikelse över sin egen undfallenhet och svaghet inför den unga 

affärsman som visat sig vara ingenting annat än en vildsint äventyrare. Inför sig själv försökte 

Lundman analysera de sidor han upptäckt hos mig. 

Intelligent, ja men klok nej! 

Klipsk, ja men smart nej, nej nej! 

Briljansen han upptäckt låg i förmågan att snabbt läsa in och analysera olika situationer. Att 

under delar av en sekund scanna av ett helt sällskap, sortera in alla i fack för att förstå deras 

förhoppningar, känslostämningar och framförallt behov. Utrustad med ett verbalt finstämt men 

brutalt sätt att övertyga skördades nya offer varje dag. 

Var mannen i rummet bredvid en övertygande lögnare? Nej! 

Hur stor var hans manipulativa förmåga? Allt annat än oöverträffad var ett understatement, 

konstaterade advokaten bekymrat. 

Vid några enstaka tillfällen hade Lundman mött mina föräldrar och varje gång slagits av 

olikheterna, både i fråga om personlighet och utseende. Skillnader så påtagliga att han ansåg sig 

ha fullt fog för misstanken att någon spelat föräldrarna ett elakt spratt och medvetet utfört en 

förväxling. Det var skälet till varför de lämnat förlossningsavdelningen med bortbytingen som 

just rumsterade om i rummet bredvid honom. 

42

Där inifrån hördes det ihärdiga knattret från tangentbordet. Framför sig såg Lundman bilden av 

mig, hur jag i min bekännelse ivrigt övertygade alla om sin skuld. Säkert beskrev jag mig i min 

hybris som hjärnan bakom bygget och hur jag i målande ordalag plundrat kassor och misskött 

bokföringen. Fårorna i pannan djupnade då han försökte förstå om jag insett hur höga insatser 

jag just nu spelade med. Även om Lundman innerst inne hoppades på det bästa låg alla andra 

alternativ betydligt närmre till hands. Tyst, nästan ljudlöst viskade han för sig själv; 

– Gör rätt nu, för helvete gör rätt den här gången. På måndag är det definitivt för sent. 

43

Kapitel 7 

Dörren gled igen med en dov duns medan han ostört slog sig ner vid skrivbordet. Till växeltelefonisten 

lät han meddela att han nu skulle sitta upptagen i möte under minst en halvtimme 

framöver. Därefter letade han omedelbart fram Sydsvenskans sportdel och ägnade dryga kvarten 

åt intensiva studier av matchreferat och tabeller. Det var med växande ilska och irritation han 

tvingades konstatera att allsvenskans topplag fortsatt att vinna, allt medan Trelleborg befanns 

säkert cementerade i tabellens bottenträsk. 

Frustrerad och besviken la han ifrån sig tidningen och slängde en blick ut genom fönstret. 

Under ett par års tid hade han sett Turning Torso växa för att nu helt dominera utsikten. På 

samma dominanta sätt som arbetsuppgifterna under de senaste månaderna fyllt datorn, belamrat 

skrivbordet och stulit all hans uppmärksamhet. Han var väl förberedd inför det som väntade 

och redo för sitt nästa karriärlyft. Absolut förvissad om att hans för uppgiften unika kunskaper 

gjort honom till den mest lämpade för uppdraget. Självbelåtet reste han sig och vecklade ut 

sin vältrimmade kropp. Han tog två steg och såg sig förnöjt i spegeln där kortärmsskjortan 

avslöjade konturerna av de breda axlarna och väldefinierade triceps. När allt kom omkring 

tyckte han sig faktiskt se minst tio år yngre ut än de trettiofem som prästbetyget skvallrade om. 

Fylld av självbelåtenhet och tillit blickade han bort mot högarna på skrivbordet. 

Omständigheterna hade fört dem samman och framtvingat deras första högst ofrivilliga möte. 

Det som ägt rum arton år tidigare, vid inskrivningen till första ring på Söderslättsgymnasiet i 

Trelleborg. 

Han hade med minsta tänkbara marginal lyckats ta sig in på det samhällsvetenskapliga 

programmet. De medelmåttiga grundskolebetygen hade definitivt inte berott på bristande 

studietalang. Det var istället hans elitsatsning inom fotbollen som effektivt lagt beslag på all tid 

och snott uppmärksamheten från allting annat. Trots de halvlyckade studierna, som tagit stryk 

av den hårda träningen, hade han aldrig ångrat sina val. LB Carlsson, eller Lars Bertil som hans 

gamla mor envist fortsatt kalla honom, var nu övertygad om att slitet var på väg att betala sig. 

Redan vid inskrivningen skapade han sig den första bilden och han såg fortfarande klart den 

överlägsna och arroganta djäveln framför sig. Vid första anblicken hade han förstått att han 

hamnat i bänken bredvid en besserwisser utrustad med en sällsynt välsmord käft. Under de 

därpå tre följande gymnasieåren hade mycket riktigt den självgoda djäveln också varit den han 

utan jämförelse retat sig värst på. Kort sagt ett osympatiskt och uppnäst djävla kräk. 

44

Akten som placerats mitt på skrivbordet i hans tjänsterum hade stuckit i höjden där månader 

av spaning såväl fyllt bordet som merparten av minnet i hårddisken. Bland den insamlade 

informationen fanns Skatteverkets hemliga förhandspromemorior tillsammans med all övrig 

kartläggning. Ur traven stack framsidan av en solblekt skolfotokatalog fram. Han visste inte 

säkert varför den hamnat där, spaningsmaterialet innehöll redan ett stort antal foton på den 

misstänkte. Vad han däremot visste var att bilden av S3A, med det falska leendet hos det 

förbannade kräket, fungerat som en utmärkt katalysator. Det var den som triggat honom att 

hålla igång övriga utredare, ligga hårt på revisorerna och påminna åklagaren om aktuella 

utredningsåtgärder. 

I sin blivande roll som förhörsledare skulle han både få och ta chansen att ge igen för det helvete 

som fanskapet en gång i tiden förorsakat honom. Full av förväntan avvaktade han nu bara 

åklagarens klartecken. Skatteverkets slutliga revisionspromemoria väntades ligga färdig under 

fredagen och med tjugofyra timmar kvar påminde han sig om att inte låta onödig tid gå till 

spillo. Hans uppgift var jägarens, den att avslöja och fälla bedragaren bak masken där målet var 

att oskadliggöra och få honom inspärrad. Symboliskt strök han handen över skolfotokatalogen, 

stärkt i övertygelsen. Med ena handen sköt han in den i mitten av akten. Tillfreds över sin 

beslutsamhet tömde han det sista av det ljumna morgonkaffet. 

Tiden hade som alltid sprungit ifrån mig och klockan hunnit passera midnatt innan jag till slut 

lyckats somna. Trots det vaknade jag tidigt och reste mig resolut ur sängen redan vid först 

ringsignalen. 

När jag kommit hem natten innan och avklädd satt mig vid sängkanten hade jag viskat ljudlöst 

och slentrianmässigt: 

– Jag älskar dig. Samtidigt frågande mig själv vad jag egentligen menat och om jag kanske 

istället borde sagt jag äger dig. 

– Jag älskar dig också, var det tysta och sömndruckna svaret Louise gett. 

Hennes avmätta och avvisande tonfall hade gjort mig betänksam. Hade hon verkligen varit 

så slutkörd som hon lät eller var det bara ett spel för att klara hålla mig på avstånd. En 

skyddsbarriär därför gnistan försvunnit och den en gång glödheta passionen falnat. Känslan av 

att alla små och stora lögner slutligen raserat det sista av vårt förhållande växte sig allt starkare. 

När jag därefter långsamt skjutit fram handen för att smeka hennes axel hade hon föst undan den 

i märkbar irritation. 

– Jag ska upp fem, är dödstrött. Snälla låt mig sova. 

Fem år tidigare skulle hon slitit tag i min hand och klamrat sig fast och fört den till sina bröst. 

45

Tveklöst hade hon sedan låtit benen glida isär och krävt att jag tagit henne där och då. Oavsett 

tidpunkt på dygnet och helt obekymrad över morgondagens schema. Ur den relation som 

ursprungligen byggt på åtrå, lidelse och passion återstod nu bara lösryckta fragment. Spillror 

av förskingrade känslor på väg att utvecklas till ett slags kärlekslöst ägande. Strax innan jag 

somnat såg jag klart framför mig hur vårt förhållande var på väg över styr och hur vi sakta och 

ofrivilligt förvandlats till fångar i varandras liv. 

Långsamt hade lögnerna vävts samman för att skapa bilden av det perfekta förhållandet. Lögner 

som nu hotade att kväva det sista av kärlek i relationen där Louise spelat med och aldrig krävt 

att få veta eller se hela sanningen. Utan att faktiskt veta var jag fullkomligt övertygad om att hon 

innerst inne visste att jag under lång tid rört mig över minerad mark. Trots det hade hon aldrig 

sökt bevis eller bekräftelser. 

Oavsett vilket hade hon inför familj och vänner valt att upprätthålla bilden av den omåttligt 

framgångsrika pojkvännen. Men hon visste sanningen, jag var tvärsäker på att hon visste. 

Flera gånger hade jag iakttagit Louise försjunken i djupt förtrogna samtal med min egen syster, 

Anna. Hon som under hela sin karriär arbetat i bankvärlden och var min diametrala motsats. 

Väsensskild från mig och utrustad med det rättvisetänk och ett rättspatos som olyckligtvis 

sprungit mina gener helt förbi. Ibland brukade jag skämtsamt säga att min syster gör allt i sin 

makt för att få in pengar till banken, medan jag gör mitt yttersta för att få ut dem därifrån. 

Med insinuanta frågor som oftast gett sina egna självklara svar hade min syster ifrågasatt det 

mesta i min livsstil. Inte minst mina affärer och skamfilade rykte i bankkretsar. Varje möte 

mellan Anna och Louise hade lett till nya ifrågasättanden från Louise sida, allt skarpare och 

med tiden allt mer överensstämmande med den bild som Anna gav. Trots det hade Louise stoiskt 

fortsatt att försvara mig. Dessa lögner band oss nu samman, fastkedjade i ett känslolöst ägande 

av varandra. Gisslantagna och insnärjda i min manipulerade och verklighetsfrånvända värld. 

När Louise vänt sig om i sängen hade jag omedelbart dragit undan handen från hennes axel och 

med en märklig känsla av lättnad beslutat att lägga ner alla nya försök till närmande. Jag hade 

behövt all den sömn jag kunde få och sett tacksamt på hennes avvisande. 

Jag klev ur sängen medveten om att ännu en intensiv och osäker dag väntade. Snart skulle jag 

åter stå framför toalettspegeln för att hosta, harkla och spy mig igenom ångestattackerna. Men 

jag skulle överleva. Allt för att klara genomföra den plan som allt tydligare visualiserats för mitt 

inre. 

Klockan hade precis passerat halvåtta när jag greppade ratten och rullade ut från parkeringshuset 

med den svarta filofaxen från Louis Vuitton uppslagen på passagerarsätet. Torsdagssidan var 

46

fullklottrad med bulletpoints och tiden som stod till mitt förfogande var häftigt beskuren. Trots 

att jag verkligen behövt all energi hade frukosten som vanligt blivit en slarvig tillställning där 

den enda koppen kaffe var allt jag lyckats få i mig. Jag tog fram pennan och strök den översta 

punkten på listan. Efter orgien i spyor och konvulsioner hade jag slutligen samlat mig tillräckligt 

för att leta fram hårtrimmern och med den inställd på läge ett låtit avlägsna allt hår till en hög på 

badrumsgolvet. Trots att ingen gillade min skinheadlook hade jag gjort det till vana att snagga 

mig varje år och min redan hårt prövade mor hade med tiden förstått att håret växte ut igen. Men 

nu hade jag gjort mig kvitt håret av helt andra skäl än sommarhettan. Jag drog ett andra streck 

över punkten trimmer i listan. 

För att klara av att lösa nästa uppgift svängde jag av från Regementsgatan vid Amiralsgatan och 

körde i riktning mot Rosengård med siktet inställt på Fosie Industriby. Köerna in mot centrum 

stod nästan helt still medan vägen ut ur stan låg vidöppen. Jag tryckte till och brände förbi 

Rosengård i 140. 

Väl framme parkerade jag framför skylten Snickargrabbarna AB. Mitt i gyttret av Fosies 

småföretag. Jag hade med tiden lärt känna killarna därinne och då framförallt ägarens son 

Jesper. Vi hade stött på varandra på en fest vilket lett till att jag anlitat honom för att bygga den 

väggfasta bokhylla som nu täckte stora delar av väggarna i mitt vardagsrum. Trots förseningar i 

såväl leverans som vid betalningen hade vi lyckats att förbli vänner. Uppdraget som jag nu var 

på väg att dumpa i knät på Jeppe var okomplicerat i jämförelse med den gigantiska bokhyllan. 

Tidspressen var däremot mördande eftersom jag senast dagen därpå var tvingad att hämta min 

beställning. 

Jesper stod med kaffemuggen i hand inne på kontoret och mötte mig med ett överraskat 

leende. Han studerade snabbt den taffliga skiss som jag slängt fram på fikabordet och skakade 

avvärjande med huvudet; 

– Det är omöjligt på den korta tiden och med vår arbetsbelastning, kommenterade han spontant 

men insåg samtidigt att jag inte hade tänkt ge mig fullt så enkelt. 

– Hur mycket skulle den kosta? 

– Du kan få den för femtusen utan kvitto. 

– Om du klarar det till tre imorgon så betalar jag dig tio i förskott, svarade jag och drog fram tio 

papp ur ett fack i filofaxen. Jesper blängde motvilligt på mig innan han sträckte ut handen; 

– Du får ge mig till klockan fem, men jag löser det, svarade han och slet förnärmat åt sig bunten. 

Uppgörelsen bekräftades med ett stadigt handslag och jag lämnade Snickargrabbarnas parkering 

med en rivstart. Samtidigt strök jag punkt två på listan och antecknade 17:00 påföljande dag 

som en påminnelse att hämta min beställning. 

47

Efter att ha tagit mig upp för trappan till andra våningen och klivit innanför dörren till kontoret 

möttes jag av staplar med flyttkartonger. Bakom lådorna som var fullpackade med blå och gröna 

pärmar skymtade advokat Lundmans konspiratoriska leende. 

– Skatteverket verkar vara på väg att ge sig, Nu har vi i vart fall fått tillbaka det mesta av 

materialet, tillräckligt för att vi ska kunna göra klart bokföringen, avslutade advokaten med ett 

stråk av entusiasm. 

Jag betraktade misstroget högarna med kartonger och pärmar och tvekade för ett ögonblick 

inför möjligheten att informationen som Louise lämnat mig varit ett villospår. Ännu ett 

illvilligt försök från hennes satans kusin att förtala mig. På sitt eget sätt hade den avskyvärda 

skattefogden demonstrerat sitt hat redan första gången vi träffats då han direkt efter middagen 

hos Louise föräldrar tagit en bok och lagt sig att läsa istället för att sitta kvar tills desserten var 

avklarad. 

Hur stor var sedan tillförlitligheten i det Anna-Carin Schultz berättat? Hon som motvilligt 

mött mig för att tala om snabba och snara tillslag? En praktikant utan tillgång till detaljerad 

information. Vilken vikt kunde jag fästa vid det hon fått höra över en lunch? Hade hon tolkat 

informationen rätt? 

Om jag känt viss tvekan inför Louise uppgifter var det som Anna-Carin berättat helt 

övertygande. Allvaret och oron hon visat var äkta, precis som hennes nervöst flackande 

blick inför risken att bli påkommen. Att nu stora delar av bolagshandlingarna återvänt såg 

jag, till skillnad från Lundman, varken som en ljusning eller framgång. Det var snarast ett 

utrymmesproblem. 

– Skitbra, nu finns det äntligen arbete åt alla, svarade jag avmätt. 

I begreppet alla inbegreps endast advokat Lundman och Fredrik Jansson, där den sistnämnde 

nu motsträvigt och under tårar och tandgnissel skulle tvingas överge cybervärldens slagfält. Det 

hemvändande bokföringsmaterialet ändrade dock absolut ingenting i min planering. 

Filofaxens tredje punkt var att i röran av handlingar leta fram brevet om uppsägning av min 

privata kredit hos Handelsbanken. Den kredit som jag efter löften, osanna förespeglingar och 

storslagna försköningar lyckats övertyga mina intet ont anande föräldrar att teckna borgen för. 

Krediten var sedan länge förfallen till betalning och banken hade vid ett stort antal tillfällen 

och i allt skarpare ordalag uppmanat mig att betala skulden. När Handelsbanken sent omsider 

förstått att jag dessutom flyttat alla mina bolagsaffärer till en bank utanför stan hade de tröttnat 

och krävde nu omedelbar betalning. Nästa steg från bankens sida skulle tveklöst bli ett angrepp 

mot mina föräldrar. I min plan var det något som jag var fast besluten att sätta stopp för. 

Efter en längre stunds planlöst letande lyfte jag slutligen på skrivbordsunderlägget. Där, bland 

48

allt annat jag valt att gömma undan, låg det hotfulla brevet från banken, daterat fjorton dagar 

tidigare och personligen undertecknat av chefsjuristen vid regionkontoret på Stortorget i Malmö. 

Vid äventyr att full betalning kommer avkrävas dina borgensmän avslutades brevet. Varken 

högaktningsfullt eller med några vänliga hälsningar. 

Med kravet i vänster hand lyfte jag luren, klämde fast den mellan axeln och örat och slog 

direktnumret till det Handelsbankskontor som ursprungligen lämnat krediten. Hade turen att 

kvinnan som svarade kände igen min röst. Utan att vara säker misstänkte jag att hon var den där 

lilla knubbisen. Hon som svansat för mig de få gånger jag visat mig där. 

– Jag har ett lånenummer och undrar om du kan ge mig det exakta skuldsaldot per imorgon. Ta 

med alla räntor och avgifter. 

– Ett ögonblick, svarade hon och la ifrån sig luren. 

Trots att banken ännu inte öppnat för dagen tyckte jag mig kunna identifiera alla de 

kännetecknande ljuden för en banklokal. Medan jag väntade pep det till i mobilen och jag läste 

sms:et som Mats precis skickat. Till skillnad från mig slutförde Mats Åström alltid sina uppdrag, 

om än med högst varierande resultat. Det finns nog en lösning, när kan vi ses? läste jag och 

slängde en snabb blick mot klockan som snart hunnit bli tio. Om tjugo minuter, samma plats 

som igår, svarade jag och fick sekunden senare ett OK som bekräftelse. 

– Ja, det här ser ju inte så himla bra ut, inledde bankkvinnan besvärat när hon återupptog 

samtalet. Ärendet ligger hos regionen och inte här hos oss längre. Kapitalskulden är två miljoner 

sedan tillkommer så klart räntor och inkassoavgifter. Den totala skulden per imorgon är 2 260 

590 kronor. Hon gjorde en kort paus och frågade därefter ansträngt; 

– Bertil undrar om du vill ha skuldsaldot för dina bolag också? 

Framför mig kunde jag se den drygt femtioåriga kontorschefen knäppa händerna i en andäktig 

bön. Förmodligen krävdes ett ja från min sida för att klara rädda hans karriär undan ett fritt och 

ohejdat fall. Han som oövertänkt och frikostigt lånat ut nästan tio miljoner till BTJ Holding AB. 

Till säkerhet för krediten hade banken fått värdelösa fastighetsinteckningar och aktier i tömda 

skalbolag, med ett sammantaget värde omätbart över noll. Bankchefens överloppsgärning, att så 

generöst bevilja krediten, hade ägt rum i samband med att jag två år tidigare överraskat honom 

med ett set exklusiva golfklubbor i julklapp. I detta nu, världens med god marginal dyraste 

klubbor, och den notan stod Handelsbanken för. 

– Precis innan samtalet bröts tyckte jag mig höra dunsen från en knytnäve och någon som röt 

helvete i Nej tack, fick jag ur mig lika tvärt som ovänligt. 

49

akgrunden. Genom min ibland helt okänsliga reptilhjärna färdades svaret med ljusets hastighet, 

och jag sa för mig själv: 

– Lira golf och var nöjd, din satans mutkolv. 

Med mindre än kvarten kvar till mötet med Mats startade jag Windows och tog mig ut på nätet. 

Halvminuten senare var jag inloggad på Swedbanks hemsida och satt med BTJ Holdings konton 

hos Tomelilla Sparbank framför sig. Belåtet kunde jag konstatera att Lundman fullföljt sin del 

av avtalet vi träffat kvällen innan. Möjligen var han uppmuntrad av att bokföringsmaterialet 

återvänt. På mindre än två minuter var de två och en halv miljoner som advokaten överfört 

fördelade på fem konton där det ena var mitt eget privata. Merparten flyttade jag till de sedan 

tidigare registrerade mottagarna Mats, Daniel, Kenneth och Ahmed. Samtliga fyra utrustade 

med privatkonton i Swedbank, däremot alla i avsaknad av anställning, inkomst och kemiskt rena 

från taxerade förmögenheter. 

Detta till trots hade inte några frågor ställts från bankens sida över de hundratals miljoner som 

jag lyckats skyffla ut via deras konton. Inte det minst lilla pip från myndighetshåll. 

Jag strök Handelsbanken och Överföring 2,5 från listan. I anteckningarna fanns Mats längre 

ner på listan men meddelandet från honom gjorde att ordningen mellan hans bulletpoints tvärt 

kastades om. Jag släckte ner datorn och lämnade ljudlöst kontoret. 

Framme vid småbåtshamnens parkering fanns Mats redan på plats. Jag klev ur bilen, lämnade 

kvar sina mobiler på passagerarsätet och instruerade Mats att göra detsamma. 

– Jag tror att jag har lösningen med mig, här, sa Mats och klappade på kavajen i höjd med 

bröstfickan innan han fortsatte: 

– Han vill ha betalt i förskott, och lite mer än du var beredd att betala igår. Snygg klippning 

förresten, jag tyckte att du sa Belgrad och inte kåken, avslutade han i ett kortlivat försöka att 

skämta. 

– Hur mycket mer, frågade jag med en skärpa som fick Mats att strama upp sig. 

– Dubbelt upp för passet, femtio nu och femtio om tre månader. Sen kan han tänka sig att låta 

dig använda hans VISA men då får du höja budet från tjugofem till åtminstone trettio tusen. 

Eftersom han inte känner dig och inte vet vad du ska använda kortet till är villkoret för att han 

ska släppa kortet att jag får ha hand om internetdosan och överblicka kontot. Men tro mig, killen 

är helt perfekt. Han är bara några centimeter längre än du, är två år yngre och har samma ögon 

och hårfärg som du. Mats stoppade handen innanför kavajen och räckte över det oxblodsfärgade 

passet. 

50

Jag bläddrade snabbt och konstaterade att det utseendemässigt saknades varje likhet mellan 

mig och mannen på bilden. Väsentligare var att alla skrivna uppgifter i passet nästan helt 

överensstämde med de i mitt eget. Den enda egentliga skillnaden var att jag inte var född 

i Falkenberg utan i Lund. Joakim Carlsson, Hans Joakim Carlsson, med en okomplicerad 

namnteckning som jag utan minsta problem skulle lära mig att förfalska intill perfektion. Jag 

gav mig tid att studerade passet som var så nära perfekt det kunde bli. Med en blick av slug 

belåtenhet slet jag blicken från passet och höjde den hastigt mot Mats. 

– Okej, plocka ut dom från ditt konto. 

Mats skakade på huvudet och gav mig en oförstående blick. 

– Det kontot är tomt 

– Inte nu längre, för tio minuter drog jag över sjuhundra till dig, replikerade jag blixtsnabbt. Ta 

ut åttio av dom och lämna till killen, men ge honom det i kontanter. Resten av pengarna som jag 

satt över vill jag att du hanterar så här, instruerade jag och räckte över en hopvikt handskriven 

lapp. Mats vecklade ut den och bet sig hårt i läppen innan han brast ut i ett asgarv; 

– Varför så här, frågade han med tårarna rinnande av skratt. 

– Därför! Jag ska förklara efteråt, svarade jag med ett spänt leende. 

– Och jag då, igår antydde du att det fanns en rejäl belöning vid en snabb lösning? 

– Visst fan, förlåt mig. Ta femtio till dig själv plus tio för det jobbet som jag behöver hjälp med 

nu. Jag tyckte nog att ersättningen hamnat i något i överkant, men kunde samtidigt inte bortse 

från att passet var förbannat bra. 

– Okej chief, I fix, svarade Mats och viftade med lappen som jag lämnat. Den här ger mig fullt 

upp resten av dan. Var ska vi ses klockan elva imorgon? 

– Här blir bra och håll allt för dig själv, svarade jag. 

– Det är lugnt. Mats tog fram plånboken där det synbart oanvända VISA-kortet satt instucket. 

På framsidan stod präglat Joakim Carlsson och på baksidan fanns en version av den tafatta 

namnteckning som jag just sett i passet. 

– Vi ses imorgon, avslutade Mats och lämnade platsen med bilen som stått parkerad på tomgång 

i närmare tjugo minuter. 

Klart efter det uppgjorda schemat parkerade jag bilen utanför den lilla Expertbutiken på 

Järnvägsgatan i Limhamn. Efter i schemat men med en av de viktigaste frågorna löst, passet var 

fixat med VISA-kortet som grädde på moset. Inför tagningen av passbild slapp jag helt bekymra 

mig över frisyren. Stubbet gick varken att förändra eller förbättra. Ur handskfacket letade 

51

jag fram det paret glasögon som jag trots mitt synfel av ren fåfänga låtit bli att använda. Ett 

skinhead i Cartierbrillor, det blir riktigt djävla bra, var min spontana tanke när jag såg mig själv 

i backspegeln. När jag sedan växlade över till ett mera allvarligt ansiktsuttryck framstod istället 

bilden av patologisk känslolöshet. För en sekund rös jag till vid åsynen av mig själv. 

Mitt tillfälliga flyt fortsatte så snart jag klev innanför dörren till butiken och fann att 

fotografen var ledig. I snabb takt knäpptes en serie bilder som knappast kunde beskrivas som 

särskilt fördelaktiga. Efter en kortare granskning valde jag den som jag ansåg vara minst 

terroristliknande. 

Klockan hade med några minuter passerat elva innan jag åter slog mig ner i bilen. Jag drog 

en lång och utdragen suck och bad med slutna ögon och händerna hängande på ratten om 

ytterligare en dos med styrka och kraft. Visserligen hade allt, så här långt, löpt närmast 

friktionsfritt. Dessvärre var jag alltför väl medveten om att de stora och verkliga problemen låg 

betydligt längre fram. I ett betydligt senare skede av det jag nu höll på att iscensätta. 

Jag återgick till schemat där mötet med Kenneth, Daniel och Ahmed stod närmast på tur. För att 

inte tappa tempo och förlora tid var det nödvändigt att omedelbart sätta alla tre i arbete. De var 

mina trogna bankbud som nu skulle få i uppdrag att utföra samma sak som de redan gjort otaliga 

gånger. Att omvandla pengar på bankkonton till kontanter med hjälp av de mindre nogräknade 

växlingskontoren. Deras ersättning var sedan tidigare bestämd till två procent på beloppen 

som plockades ut. Jan ringde Kenneth och Daniel från mobilen. Utan att diskutera något kring 

uppdraget beslöt vi att träffas tio minuter senare på köpcentret Mobilias parkering. 

Eftersom jag redan under morgonen hade överfört pengarna till deras konton gav jag dem exakt 

samma typ av instruktioner som han tidigare lämnat Mats. Tveksamma inför om de skulle 

lyckas skakade båda roat med huvudet. Jag gav dem en allvarlig min som fick dem att snabbt 

inse att det inte rörde sig om något practical joke. Eftersom jag dessutom var deras främsta 

inkomstkälla, vore en protest lika begåvad som att samtidigt såga av grenen man sitter på och att 

skjuta sig själv i foten. 

Normalt var den långa och svartmuskiga Ahmed alltid med vid våra möten, med en kolsvart 

blick fylld av penningbegär missade han aldrig ett tillfälle att roffa åt sig. Den skräckinjagande 

tatueringen över halva kroppen gjorde hans uppenbarelse tillräcklig för att skrämma slag 

på vilken bankman som helst. Så här långt hade han lyckligtvis valt att aldrig dra av sig 

tröjan framför någon av Forexkärringarna. Till hans mindre goda egenskaper hörde också en 

absolut avsaknad av impulskontroll. Jag hade bevittnat hur han i raseri över en missad affär 

52

fått ett av sina beryktade hjärnsläpp. Från bordets mitt hade han lyft upp den till synes antika 

porslinskannan för att sekunden senare krossa den mot sin egen panna. Men lika oförutsägbar 

som lojal var han framförallt beredd att göra precis vad som helst för pengar. Det var den 

sistnämnda egenskapen som nu gjorde honom ovärderlig för mig. 

53

Kapitel 8 

När mitt samtal kom lyfte Ahmed luren redan efter första signalen. En snabbhet som endera 

kunde förklaras med att kurden antingen använt mobilen som huvudkudde eller fått den 

fastskruvad direkt i skallbenet. Det tredje alternativet, hans instinktiva känsla för snabba pengar, 

hade säkert medverkat till att korta ned reaktionssträckan. Av den rossliga och rökskadade rösten 

att döma förstod jag att Ahmed väckts av ringsignalen, sannolikt efter en hård natt vid Black 

Jackborden på kasinot. 

– Jag har svinbrått, vi måste träffas nu direkt, inledde jag forcerat. 

– Kan vi ta det om två timmar, jag har några prylar som jag måste fixa först, hostade den 

utmattade rösten till svar. 

– Skitsnack, du får släpa ditt trötta arsle ur bingen nu. Vi ses på samma ställe som sist. Om du 

inte pallar ger jag jobbet till någon annan. Någon som kanske gillar att få fett betalt, mörkade 

jag med spelarens skicklighet. Sjuhundratusen stod redan på Ahmeds konto, insatta medan den 

slutkörda kurden försökt sova ikapp sin förlorade natt. 

– Kan ni säga klockan ett istället? 

– Nej, kom nu eller skit i det! 

– Jag ska bara slänga mig i duschen först. 

– Skit i duschen, du kan lukta som du brukar göra. Du ska inte ut och ha sex. Det är dags att 

jobba nu. 

– Om en kvart, jag är där om en kvart, kapitulerade kurden uppgivet. 

Med tiden hade jag förstått att rutinmässigt förlägga alla möten kring svartaffärer till ensliga 

och avskilda platser. Jag parkerade bilen vid Slagthuset, kontors och nöjescentret som är 

beläget bara något hundratal meter från den plats där den nu iscensatta planen först hade tagit 

form. Efter en stund, snarare en halvtimme än en kvart och som jag upplevt som gränsande till 

oändlig, svängde en silverfärgad Porsche Cayenne med tyska plåtar in på parkeringen. Pressad 

av tidsnöd beslöt jag att strunta i att tjafsa om förseningen. Trots mitt eget urusla trackrecord i 

fråga om att hålla tider var jag av den bestämda uppfattningen att alla andra skulle göra det. Just 

nu borde det vara förenat med döden att missat en utsatt tid. Åtminstone för de möten som jag 

bestämt. 

Efter att ha slitits ur sängen och den sömn han så väl såg ut att behöva gav Ahmed ett både surt 

och tvärt intryck som förstärktes av glåmig hålögdhet och tredagarsstubb. Uppgiften som krävde 

kurdens hjälp bestod, till skillnad från den som jag lämnat de övriga tre, av två skilda delar. 

54

Ahmed lyssnade uppmärksamt och sög in precis vartenda ord av det jag sa. Vid ett par tillfällen 

nickade han med eftertryck för att visa att han förstått innebörden av instruktionerna. Han drog 

orkeslöst på mungiporna när jag berättade hur de pengar som redan satts in på hans konto skulle 

hanteras. 

– Du får tvåhundratusen för jobbet. Ta en hundring nu och resten får du på måndag, avrundade 

jag den mycket ingående och väldetaljerade genomgång. 

– Det är okej, du vet att jag ställer upp på allt som du ber mig om, svarade Ahmed med ett snett 

leende. 

Kiss my ass! Tanken for som en blixt genom medvetandet. Du gör vad jag ber dig om så länge 

det finns lätta pengar att tjäna. Utan det skulle du inte rört dig ur sängen. Jag bet mig i tungan 

och beslöt att knipa käft. Just nu var den giriga kurdens hjälp livsviktig och ersättningen till 

honom var därför av marginell betydelse. 

Istället infann sig känslan av tillfredsställelse över att för första gången ha fattat ett avgörande 

beslut som jag nu var på väg att fullfölja. På riktigt. Ett beslut där jag inför mig själv klarade 

av att definiera såväl mitt eget från som till. Point of no return var sedan länge passerad där 

övertygelsen om att ha valt rätt exit gav mig en närmast religiös upplevelse. Den kraft som jag 

bett om bara timmarna tidigare hade infunnit sig. Känslan av att verkligen vara på gång gav mig 

förnyad och välbehövlig styrka. 

Under tidsnödens vinande piska ödslade jag mindre än tio minuter på lunchen. Precis som 

morgonens näringsfattiga frukost täckte Sibyllas korv med bröd, dold under ketchup och 

starksöt senap, endast några få promillen av tallriksmodellen. I tacksamhet över att förskonats 

från fetmans genetiska förutsättningar släcktes jag törsten med en iskall Päronmer. 

Nästa punkt i det pressade programmet var mera krävande än allt det som jag så här långt 

lyckats klara av. De korta kolhydraterna gav ett tillfälligt energitillskott och en bedräglig känsla 

av nyvunna krafter. Jag lämnade korvhaket vid Skeppsbron och tryckte gasen i botten när jag for 

fram längs Citadellsvägen. Trafiksignalen visade nyrött när korsningen vid Pers Krog passerades 

och jag svängde därefter av vid Margaretapaviljongen in på Ribersborgsvägen. Som alltid föll 

valet att parkera på en plats strax efter stoppförbudsskylten. Där det alltid var ledigt. Respekten 

för parkeringsregler hade aldrig lyckats att få riktigt fäste. Ingen hade heller någonsin sett mig 

avlägsna de nedriga böteslapparna på annat vis än genom vindrutetorkarnas försorg. Tre snabba 

drag och de illasinnade lapparna for iväg av sig självt. Dom kommer ju för fan ändå med posten, 

var min något lama och ständigt återkommande ursäkt. 

55

Tillbaka på kontoret kunde jag lättat konstatera att allt bråte, det vill säga lådorna med 

bokföringseländet, hade röjts undan. Nu fylldes istället konferensrummet av pärmar från golv 

till tak. Lundman som stundtals gav ett förvirrat intryck föreföll omåttligt belåten över allt det 

skräp som Skatteverket lämpat över honom. Som teamleader för tvåmannalaget i ordning och 

reda hade han i ett utslag av eufori låtit döpa konferensrummet till bokföringsavdelningen. 

Skulle inte förvåna mig om han skulle komma på den bisarra idén att låta trycka upp en 

dörrskylt. 

Gårdagskvällens pessimism och svårmod hade förbytts i en oförklarlig arbetsglädje och jag 

slängde i förbifarten en resignerad blick in i konferensrummet i ett försök att överblicka 

virrvarret. Att skapa ordning i kaoset var närmast en sisofysuppgift som lyckligtvis inte fanns på 

min egen lista och saknade därmed all prioritet. 

Min plan var istället att ägna timmarna fram till mötet med Pero Grujic åt att lösa finansieringen 

av det kommande bolagsköpet. Övertaget av skalbolaget Karlgrens Frukt AB som skulle ske 

klockan elva på måndag. 

Ur det material som revisorerna på Ernst & Young mailat mig tog jag fram sidan med rubriken 

Balansräkning per överlåtelsedagen och granskade rutinerat alla siffror. Efter dryga hundratalet 

genomförda skalbolagsaffärer hade jag vid det här laget hunnit skaffa mig all erfarenhet som 

behövdes. 

Tillgångarna i Karlgrens Frukt bestod uteslutande av ett banktillgodohavande om tjugoåtta 

miljoner. Av dessa var en miljon aktiekapital och de resterande tjugosju miljonerna 

stod upptagna som obeskattade vinstmedel där priset för vinsterna var reducerat till 

åttio procent. Totalt skulle affären generera ett likviditetsöverskott på ganska precis 

femmiljonerfyrahundratusen kronor. Sedan återstod det att se hur mycket Erngren ville ha betalt 

för att hjälpa till med finansieringen. 

Jag scrollade fram till sidorna med det slutliga köpeavtalet. Säljare var familjen Karlgren och 

som köpare angavs BTJ Holding AB. Snabbt konstaterade jag att köpeskillingen i kontraktet 

var densamma som jag nyss räknat fram med ledning av balansräkningen. Allting stämde så här 

långt. Jag klappade med handflatorna hårt mot kinderna för att verkligen tända till. 

Samtalet som var min nästa punkt på listan skulle komma att bli helt avgörande för om 

planen skulle gå i lås. Nu gällde det att med extremt kort varsel övertala källarbankiren Tord 

Erngren om att låna ut de tjugotvå miljoner som krävdes för att genomföra köpet av Karlgrens 

Frukt. Det var ingen enkel match men jag trodde mig veta precis hur Erngren skulle tas och 

insåg sammanbitet vikten av att göra en hänsynslöst övertygande presentation. Tord Erngren 

var med sina några och sextio år sinnebilden av grosshandlaren som med ett småborgerligt 

56

ilhandlaryttre och vågor i håret likt korrugerad plåt, gav girigheten ett ansikte. 

Relationen till Tord Erngren sträckte sig mer än femton år bakåt i tiden. Den första kontakten 

hade tagits vid när jag nyss fyllda tjugo varit på jakt efter finansiering för köpet av ett 

diskotek. Erngren hade inte låtit sig imponeras av min tidigt utvecklade vältalighet och avböjt 

affärsförslaget. Tord Erngrens affärsidé vid den tidpunkten hade istället varit att lämna dyra 

ockerlån till ensamstående hemmafruar och bilhandlare i svartsektorn. En verksamhet som med 

tiden genererat en smärre förmögenhet och ett antal hembesök hos de ensamstående kvinnorna. 

Bryskt och med brutalitet hade han avkrävt alla de skuldsatta betalningar, som därefter endera 

erlagts kontant eller i natura. Förenklat ansåg sig Erngren ha funnit vägen för en lönsam och 

njutningsfull mix av business med pleasure. 

Några år senare hade jag lagt mitt första misslyckade försök bakom mig för att ännu en gång 

återvända till Erngren. Tiden som gått sedan förra tillfället hade från min sida effektivt utnyttjats 

för att på ett raffinerat sätt förkovra mig i hur en affärsplan skulle presenteras. Denna gång hade 

jag lärt konsten i att making an offer that no one can refuse. 

Mot ett oemotståndligt hopkok av säkerheter hade Tord Erngren följaktligen lämnat mig de 

första krediterna. De korta lånen hade snabbt övergått till miljonkrediter där kontakten med 

Erngren blivit allt viktigare. Jag hade samtidigt sett till att alltid sköta mina affärer med honom. 

Även om det skett på mitt helt egna sätt och efter mina spelregler. Återbetalningar hade sällan 

eller aldrig gjorts i tid, men förseningarna hade alltid kompenserats med tilltagna bonusar. Från 

att inledningsvis ha handlat om lån för köp av fastigheter och aktier hade allt under de senaste 

två åren övergått till att uteslutande kretsa kring skalbolagsaffärer. 

Mina bolagsköp krävde minut eller timslånga finansieringar och var ur Erngrens snäva 

perspektiv helt riskfria och framförallt oerhört lönsamma. Erngren var väl insatt i farorna med 

att överträda lagens låneförbud, det som förbjuder finansiering av företagsköp med hjälp av 

bolagets egna medel. I den delen hade advokat Lundman gjort en betydande insats när han med 

emfas övertygat Erngren om att några sådana problem aldrig skulle aktualiseras vid hans affärer 

med BTJ Holding. 

Istället för att lämna det inköpta bolagets kassa som säkerhet för lånen pantsatte BTJ Holding 

sina egna tillgångar till Erngren. Säkerheter som vanligtvis bestod av dryga fyrtiotalet tavlor. 

Samma målningar som just nu befann sig i Erngrens depå och förvarades i SEB Bankens valv 

på Östergatan i Malmö. Jag satte mig upp i stolen och slog numret till Erngrens enmanskontor. 

– Carat Förvaltnings AB, Erngren. 

– Tjenare Tord, det är jag. Hur är läget, inledde jag och fick oförberett ett ovanligt kyligt 

bemötande. 

57

– Jaha, och vad vill du då? Jag har sökt dig i två veckor med du har gett fan i att höra av dig. Du 

har ett djävla oförskämt sätt att göra affärer, vet du det? 

Jag bet mig i läppen. Helvete, helvete,helvete! Vid uppgörelsen på Provinsbanken två veckor 

tidigare hade tillgångarna i det då köpta bolaget reducerats med en halv miljon. Som ett 

direkt resultat av minskningen hade hela Erngrens utlovade arvode brunnit inne. Jag hade då 

försäkrat honom om att senast dagen efter lösa betalningen till honom. Något jag glömt bort 

och sedan struntat i. Först nu insåg jag det ödesdigra misstaget. Förtroendet från Erngrens sida 

var livsavgörande och den uppkomna situationen satte all list och rovdjursinstinkt på prov. Jag 

fattade ett sekundsnabbt beslut och valde att helt nonchalera det Erngren just sagt. 

– Jag ringer för att lösa det nu. Jag har en deal klar på måndag där du kan plocka ut allt det du 

inte fick plus att du får femtio i bonus för förseningen, började jag men avbröts tvärt halvvägs in 

i övertalningsförsöket; 

– Nej, nej, nu lyssnar du på mig. Först betalar du de tvåhundrafemtio som du redan är skyldig. 

Efter att du gjort det diskuterar vi nästa affär. 

– Klarar du att få fram tjugotvåmiljonersexhundratusen till klockan elva på måndag, fortsatte jag 

med en dårens envishet utan på något sätt antyda att jag lyssnat till något av det som Erngren 

sagt. 

– Du vet att om det bara finns säkerheter så löser jag det, svarade bankiren avmätt. 

Efter år av ständig press hade mitt liv utvecklats till ett häcklopp över allt högre stresströsklar 

och av rädsla att misslyckas fattade jag ännu ett snabbt beslut. Medan samtalet med Erngren 

fortgick öppnade jag Tomelilla Sparbanks hemsida och loggade in på mitt privata konto. 

Allt medan Erngren höll en av sina självgoda monologer över sin egen höga affärsmoral och 

självtillräcklighet. 

Högst motvilligt tog jag tvåhundrafemtiotusen av de trehundra som jag satt in tidigare under 

dagen och överförde dem till Carat Förvaltnings konto hos SEB. Total likgiltig och ointresserad 

av Erngrens tröttsamma moralpredikan avbröt jag sedan honom mitt i en mening om vikten av 

att alltid stå vid sitt ord. 

– Kolla ditt konto om två timmar så har dom tvåhundrafemtio hunnit in. Jag har precis överfört 

dem till dig, sa jag en aning bittert och konstaterade att det nu endast återstod femtiotusen på 

kontot. Bara precis så mycket som krävdes för att klara göra betalningen av passet till Grujic. 

– Jag kan kopiera och maila dig en bekräftelse. 

– Det behövs inte, du vet att jag litar på dig. Jag har ingenting emot dig och jag har alltid gillat 

dig som person. Jag blir bara så helvetes förbannad när du skiter i att höra av dig. 

58

Litar på dig,! Erngrens svar tvingade mig att bita ihop trots att jag var snubblande nära att 

spricka av ilska. Litar på dig! Som den gången när du tog mitt hus i pant och tvingade mig 

att flytta. Litar på dig! Som när du ringde min bank och frågade hur de kunde ha affärer 

med en storbedragare. I rasande ursinne såg jag tillbaka på den snålskjuts jag gett Erngren 

till miljonvinsterna. Föraktfullt ansåg jag att glad, kåt och tacksam vore en mera passande 

beskrivning av den satans ockraren. Obehagligt medveten om min tillfälliga beroendeställning 

tvingades jag nu dessvärre att knipa igen. 

– Klarar du att lösa finansieringen på såhär kort tid, frågade jag istället med ett utstuderat 

provokativt tonfall. 

– Det vet du att jag gör, jag löser det. Men jag har fått några råd av min advokat, så den här 

gången vill jag att vi ändrar lite i rutinerna, svarade Erngren överlägset. 

Jag borrade ännu en gång tänderna i tungan för att klara lägga band på mig själv. Som hos 

alla andra ockrare styrdes Erngren av sin obegränsade girighet och inte av några advokater. 

Dessutom var jag övertygad om att Erngren litat fullt ut på de råd som advokat Lundman redan 

lämnat honom. 

– Jag kräver att säljarna av bolaget ställer ut en fullmakt åt mig också. Sen vill jag att du även 

lämnar en fullmakt så att även jag kan teckna BTJ Holding AB, dit kassan från det köpta bolaget 

överförs. Du förstår säker att jag måste gardera mig ifall det skulle hända dig något. Inte för att 

jag tror att du skulle blåsa mig, men det finns ju så mycket annat som kan gå fel. 

Jag log förstulet för mig själv över Erngrens utläggning som bara precis bekräftat det jag 

redan förstått. Ingen advokat skulle ge så idiotiska råd till finansiären i en skalbolagsaffär. Att 

som långivare själv disponera över det köpta bolagets kassa för återbetalningen av lånet var 

ett oförlåtligt fel och dessutom en mycket allvarlig överträdelse av lagen. För ett ögonblick 

funderade jag över de eventuella problem som Erngrens nya villkor skulle kunna medföra men 

slog omedelbart tankarna ur hågen. Erngren hade faktiskt bedyrat att han litade på mig. 

– Jag håller helt med din advokat, svarade jag sammanbitet. Eftersom vi ska göra allt formellt 

riktigt så vill jag att du meddelar SEB att jag kommer in under eftermiddagen och hämtar ut 

de fyrtiotvå tavlorna. Jag flyttar dem till Tomelilla Sparbank och öppnar en depå där i Carat 

Förvaltnings namn. Ska vi göra allting rätt och följa din advokats råd så är det lika bra att vi gör 

det fullt ut. 

Erngren gav ifrån sig en nöjd grymtning i övertygelse om att jag köpt de infantila argument som 

han gett sken av att ha inhämtat från sin advokat. 

– Hur blir det med arvodet, frågade Erngren efter några sekunders paus. 

– Jag hade tänkt föreslå fyrahundratusen. Bolaget är visserligen stort men våra kostnader för 

59

underskottsavdragen har ökat, svarade jag även om sanningen var en något annan. 

Löftet som jag hade gett Lundman kvällen innan var heligt, där bara de fem miljonerna skulle 

hindra advokaten från att posta mitt utförliga erkännande till ekobrottsmyndigheten. 

– Nja, dina kostnader är väl knappast mitt problem. Det är varken enkelt eller billigt för mig 

att på så kort varsel ta fram pengar i den storleksordningen. Om du vill ha min hjälp får du nog 

snarare föreslå sjuhundrafemtio. 

Ännu en gång lyckades Erngren få mig att koka av ilska där jag högst motvilligt och av ren 

självbevarelsedrift lyckades hålla truten stängd. Jag visste att de pengar som Erngren tog fram 

egentligen inte kostade ockraren ett skit. Hans enda utgift för de timslånga övertrasseringarna 

var kostnaden för den tårta som han några enstaka gånger bjudit SEB:s personal på. Vid 

något tillfälle hade han kanske tvingats betala några tusen i avgift, men det var också allt. Jag 

höll emot för att inte försäga mig eller förlora kontrollen. Obehagligt klar över att Erngrens 

ohemula krav skulle medföra att Lundman fick betydligt mindre än vad jag lovat honom. 

Förhoppningsvis skulle trots allt en gnällig och gnisslande advokat Lundman kunna acceptera 

det. 

– Okej, vi kör på sjuhundrafemtio, svarade jag utan att ens försöka dölja mitt missnöje. Kan du 

maila mig depåkvittot med förteckningen över tavlorna nu direkt. Sen vill jag att du ringer och 

talar om för SEB att jag är där om en timme och hämtar dem. 

– Gör vi som vanligt med lånehandlingarna?frågade Erngren. 

– Det går bra för min del. Du tar fram skuldebrevet så skriver vi under allt när vi kommit ner 

till Tomelilla. Vi ses utanför Nordeas kontor på Södergatan, halv elva på måndag. Ring om det 

skulle bli några problem, avslutade jag sedan stressat. 

Tiden hade runnit iväg, betydligt snabbare än jag både velat och förväntat mig. Samtidigt såg 

jag den motbjudande bilden framför mig av en nöjd Tord Erngren som belåtet slickade sig om 

munnen. 

60

Kapitel 9 

Den främsta orsaken till mitt absoluta ointresse för tavlorna var att de i likhet med bokföringen, 

så här långt, visat sig sakna allt ekonomiskt värde och dessutom var rejält skrymmande. 

Eftersom det inte skulle gå att trycka in alla i BMW:n funderade jag en kort stund över hur jag 

skulle klara av att forsla skräpet till Tomelilla. Att anlita en budfirma var uteslutet eftersom 

ingen skulle åta sig uppdraget med en halvtimmes varsel. Samtidigt hade jag olyckligt nog redan 

satt samtliga mina hantlangare i arbete. Efter en snabbsökning i telefonboken föll det självklara 

valet på Pero Grujic. Klockan hade redan hunnit bli tre och vi hade sedan tidigare bestämt att 

träffas klockan sex. Om jag istället kunde locka Pero att hjälpa mig med flytten av all konst 

skulle passfrågan kunna lösas samtidigt. Det var torsdag, innebärande lång bankdag, vilket 

räddade mitt redan hårt ansatta tidsschema. Pero svarade på första signalen. 

– Jag behöver hjälp med att köra ett gäng tavlor till Tomelilla, har du tid? Han drog misstänkt 

länge på svaret; 

– Är dom okej, jag menar är dom riktiga? Äsch, du fattar vad jag menar. 

– Ja för fan, det klart att dom är schyssta! Jag behöver bara hjälp med att flytta dem mellan två 

banker. Det finns kvitton på allt, inga konstigheter. Du får betalt om du kan hjälpa mig och så 

kan vi lösa det där andra samtidigt. Men du måste fixa en kombi. 

– Vänta så ska jag kolla, svarade han och jag hörde honom pratat med någon i bakgrunden innan 

han återvände till luren. 

– Inga problem, jag kan komma direkt. Var ses vi? 

– Utanför SEBs kontor nere på Östergatan, jag är där om tio minuter, svarade jag lättat. 

– Jag är där om fem, replikerade serben och lämnade kort därefter Restaurang Casa Mia. 

Mindre än några kvarter ifrån banken. 

Jag loggade in på min mail och klickade fram det email som Erngren precis skickat. Depåkvittot 

från SEB var prydligt inscannat och bifogat. Jag tryckte på skrivarsymbolen och hörde hur 

printern strax bakom mig rasslade igång. Några minuter senare befann jag mig åter i bilen. Nu 

på väg för att möta Pero utanför SEB Bankens huvudkontor. 

Klockan var 15:43 när mailet från lindar@skatteverket.se trillade in. Själv hade han befunnit 

sig mitt i en infekterad diskussion där ett av hans puckon till arbetskollegor hävdat att mete, 

på samma sätt som flugfiske, var sportfiske. LB Carlsson hade blivit alltmer irriterad över 

okunskapen och slutligen pissed off lämnat fikarummet med den halvfulla kaffemuggen i högsta 

hugg. Istället för att involvera sig i ett öppet gräl gick han med bestämda steg in på sitt rum och 

61

drog igen dörren med en sjuhelvetes smäll. Hans häftiga humör och korta stubin var ingen nyhet 

och han var därför övertygad om att ingen skulle närma sig eller våga störa honom den närmaste 

stunden. Han öppnade datorn och upptäckte direkt mailet från Skatteverket. Det klartecken han 

väntat på. 

Budskapet från Linda R var kort och koncist. Promemorian över det förbannade kräkets privata 

affärer, BTJ Holding AB och alla dess dotterbolag låg färdig och hade bifogats mailet. När 

han därefter öppnade mailets bilagor stod allt ögonblickligen klart för honom. Skatteverket 

bekräftade samtliga de brottsmisstankar som ekobrottsmyndigheten redan haft. Grova 

bokföringsbrott, grova skattebedrägerier, trolöshet mot huvudman och grovt försvårande av 

skattekontroll. Listan tycktes närmast oändlig. 

LB Carlsson läste koncentrerat och med en växande känsla av tillfredsställelse. Alltsedan tiden 

som hårdsatsande idrottare drevs han fortfarande av den ivrigt brinnande viljan att vinna. Den 

gången hade dessvärre en svår knäskada satt ett abrupt stopp det han alltid själv valt att beskriva 

som en annars lovande fotbollskarriär. Samtidigt som all tid han hade lagt på fotbollen inkräktat 

på och påverkat studieresultaten negativt. 

Medan det förbannade svinet utan större problem tagit sig in på juristlinjen hade han själv 

tvingats att läsa upp betygen för att klara intagningen till polishögskolan. Sakta, och enligt 

hans eget tycke alltför långsamt, hade den egna yrkeskarriär tagit fart. Nu satt han äntligen 

med det ärende som skulle öppna vägen för ett spikrakt avancemang. Dessutom gav det honom 

möjligheten att plocka en verklig skalp och samtidigt få avlägsna det äckligt påklistrade flinet 

från äcklets nylle. Framför sig såg LB bilden av sig själv som den auktoritära förhörsledaren 

där hans plats under kommande presskonferenser vid åklagarens sida var given. Han hörde 

sig göra viktiga förtydliganden och inskärpa vikten av att hålla förbrytare av den här kalibern 

inspärrade under lång tid. Med lustfylld känsla påminde han sig om att instruera sin kontakt hos 

kriminalvården att ordna så det förbannade svinet bunkerplacerades. Fortfarande i affekt lyfte 

han luren och slog numret till ekobrottskammarens kansli. 

– Är Jan Ingvarsson inne, frågade han utan att presentera sig. 

– Ett ögonblick, vem kan jag hälsa från ? 

– LB Carlsson, EBM, svarade han irriterat över att inte ha blivit igenkänd. 

Sekunden senare fick han chefsåklagare Ingvarsson på linjen. 

– Skatteverket har precis blivit klara och alla våra misstankar styrks av deras slutsatser. 

Dessutom har de upptäckt sådant som vi inte ens funderat över. Enligt min uppfattning har vi 

tillräckligt för att plocka in honom och tillräckligt för att få honom häktad på sannolika skäl. Jag 

tror på ett snabbt agerande från vår sida, innan han får vetskap om promemorian. Även om jag 

62

inte tror att det läcker får vi inte glömma att hans sambo är nära släkt med en av höjdarna borta 

på skattehuset. Om du vill ha ett gott råd från mig så tycker jag att vi tar och plockar in honom 

nu direkt. 

Åklagaren begrundade i tysthet LB´s offensiva synpunkter och tvingades inför sig själv 

motvilligt medge att polismannens argument hade några klara poänger. Även om han inte 

för egen del ansåg att det rörde sig om den nationella kris som LB´s tonfall antytt. Åklagare 

Ingvarsson gjorde istället sina egna högst personliga överväganden där ett omedelbart 

anhållande skulle medföra högst ovälkomna problem. Det skulle innebära arbete under fredagen 

och hela helgen, sannolikt med en häktningsförhandling under söndagen. Den sedan lång 

tid inplanerade golfweekend, med avresa till nordtyska Timmendorf om bara några timmar, 

skulle han samtidigt tvingas att ställa in. Den där resan som han sett som sin stora möjlighet 

att efter en hektisk och intensiv vår äntligen få chansen att ladda batterierna. Resan som han så 

förväntansfullt sett fram emot, alltsedan hans utflugna barn hade gett honom den i julklapp, fick 

under inga omständigheter gå förlorad. I sökandet efter argument erinrade han sig om vem det 

var som bestämde och beslöt att åtminstone motivera sig med en halvsanning. 

– Jag förslår att vi tar in honom på tisdagsmorgonen istället. Jag är strängt upptagen i ett privat 

ärende fram till måndag kväll och jag är inte beredd att sätta BTJ-ärendet i händerna på någon 

kollega. Om det du skrev i ditt PM stämmer, att han är så skicklig och manipulativ, kommer 

kanske en illa påläst åklagare att misslyckas vid häktningsförhandlingen. Det skulle vara 

förödande för hela utredningen, avslutade åklagaren med skärpa i tonen. 

– Ska vi avvakta med alla åtgärder tills du är tillbaka, frågade LB Carlsson nedstämt och slet för 

att tygla sin besvikelse. 

– Nej, absolut inte. Jag kontaktar omedelbart Skatteverket och ser till att promemorian 

sekretessbeläggs. Vi utökar spaningen mot honom och ser till att ha full kontroll över var 

samtliga hans mobiltelefoner befinner sig. Kör avlyssning dygnet runt på alla hans kända 

nummer. 

Frustrerad över utgången tog sig LB Carlsson samman och avslutade samtalet så hövligt han 

någonsin kunde. Mentalt tvingades han nu flytta den imaginära presskonferensen en vecka 

framåt i tiden. Med åklagarens ursäkt fortfarande ringande i öronen slängde han en blick mot 

mailet framför sig. Han svor över beslutet att skjuta upp tillslaget istället för att smida medan 

järnet var varmt. Ur LB´s perspektiv och för egen del skulle inga privata skäl ha varit starka 

nog. Även en livsavgörande operation skulle ha fått lov att skjutas på framtiden. 

I takt med att frustrationen gav vika växlade känslan trots allt gradvis över från irritation till en 

63

allt starkare förnimmelse av tillfredsställelse. Innehållet i Skatteverkets flersidiga promemoria 

hade faktiskt överträffat alla hans förväntningar. Han beslöt att skriva ut en kopia, bara för sina 

egna ögon och för att ta med hem som kvällslektyr. Medan skrivaren spottade ut de fulltecknade 

sidorna anade han känslan av revansch med tydliga inslag av förnedrande hämnd. Den han 

skulle få uppleva vid mötet med pressen när han slutligen gavs chansen att visa upp sig som den 

kompetenta jägaren och skickliga utredaren. 

Hon skulle se det, han visste att hon skulle följa allt i målet. Hon skulle smärtsamt få åse när han 

fällde kräket och åsnan som hon en gång valt framför honom. Nu skulle han verkligen visa hur 

fel hon haft. 

Klockan var kvart över fem när jag rullade in med jeepen och mötte Pero i den lånade 

Audikombin på parkeringen bakom Tomelilla Sparbank. Precis som vid alla tidigare tillfällen 

möttes jag i dörren av Sven Persson, chef över bankens företagsavdelning. Inspirerad av 

en outgrundlig och enligt min uppfattning helt obegriplig kärlek till Tomelilla slet Persson 

entusiastiskt med det fullkomligt orealistiska målet att utveckla den avsomnade avkroken till ett 

svenskt Silicon Valley. 

Min relation till banken hade knappast inletts under de lyckligaste av omständigheter, där allt 

tagit sin början när ett nystartat belysningsföretag beslutat att etablera sig i Tomelilla. Företaget 

hade flyttat in och blivit hyresgäst i en av mina fastigheter. En tom industrikåk som jag fått på 

köpet i samband med en skalbolagsaffär. 

Belysningsföretagets etablering och expansion hade därefter, främst genom Sven Perssons 

ivriga utlåning, skett med raketfart. Ingen och allra minst bankens styrelse hade hunnit uppfatta 

vad som egentligen hänt och än mindre kunnat eller hunnit vidta åtgärder för att minimera 

förlusterna av Perssons optimistiska tilltag. Först efter ett halvår hade bankstyrelsen och 

dess revisorer kommit i kapp och på allvar tvingats inse vad man egentligen gett sig in i. 

Mångmiljonkrediterna till belysningsföretaget var ett led i ett massivt bedrägeri mot banken, 

där företagets fyllda orderbok snarast kunde liknas vid en önskelista och där de armaturer 

som tillverkats var såväl otjänliga som osäljbara. De nya investerarna och delägare som 

bolagsledningen sagt sig ha existerade endast i bedragarnas sinnevärld. 

Inledningsvis var utvecklingen i Tomelilla både okänd och helt ointressant för mig. Särskilt 

eftersom jag vid samma tidpunkt ägnade all tid åt bolagsaffärer som gav minutsnabba 

miljonintäkter. Först när Fredrik Jansson berättat om de uteblivna hyresintäkterna 

uppmärksammades jag på problemen i Tomelilla samtidigt som det rört sig om så blygsamma 

64

elopp att jag inte ens orkat bry mig. Ett oväntat samtal bara dagar senare hade fick mig att 

radikalt ändra ståndpunkt och plötsligt se oanade potentialer i Tomelilla. 

Sven Persson hade inlett samtalet med att i nervös ton presentera sig. Efter en kort redogörelse 

över sin position i banken hade han tassat som katten kring het gröt innan han lyckats få ur sig 

den ångestladdade frågan: 

– Jag vill egentligen bara stämma av en uppgift med dig. Enligt VD:n på Swed-Intra AB är ni 

på väg att investera tio miljoner i bolaget. Vi undrar bara om det stämmer och när det i så fall 

kommer att ske? 

Jag hade anat oron och nervositeten i bankmannens ansträngda tonfall och avfärdade frågan med 

knivskarp precision; 

– Aldrig! Till vår bokförare har dom sagt att ni är på väg att släppa nya krediter så att vi får in 

alla de hyror som de ligger back med. 

Den illa åtgångna bankmannen gav ifrån sig en utdragen suck och det korta samtalet resulterade 

i ett beslut om att omedelbart träffas för ett krismöte. Belysningsföretagets ledning stod nu 

avklädda och ett jättelikt bedrägeri hade avslöjats där merparten av bankens krediter använts för 

att bekosta ledningens skyhöga levnadsomkostnader. 

Totalt ointresserad och helt okunnig kring allt som hade med tillverkning att göra hade jag trots 

allt tagit mig till mötet med banken. Den blodvittring som bankens utsatta läge och hotande 

förluster framkallat hade väckt alla mina rovdjursinstinkter till liv. Utklädd till frälsare hade 

jag därefter på mitt mest raffinerade sätt övertygat den illa tilltygade bankledningen om min 

universella lösning på alla deras problem. Efter ett par timmars diskussioner sammankallades 

bankens kreditdelegation. 

När banken halvåret tidigare fattat besluten att bevilja krediterna till Swed-Intra hade allt gått 

oerhört fort. Nu gick det i överljudshastighet. 

Swed-Intra´s rörelse hade med några penndrag flyttats till ett av mina nyanskaffade och redan 

tömda skalbolag, före detta ICA-Hallen i Tumba. Dit flyttade även banken sina nödlidande 

krediter. I gengäld för den ”slutliga lösningen” som jag så skönmålande introducerat, tvingades 

banken att lämna nya lån. Krediten till belysningsföretaget utökades med tio friska miljoner 

och jag lyckades därutöver tilltvinga mig ytterligare tio miljoner i kredit till mitt moderbolag. 

Lösningen som jag sålt in hade därmed inneburit att banken tredubblat sin redan riskabla 

utlåning. Bankledningen hade därmed köpt sig ytterligare tid och kunde tillfälligtvis pusta ut. 

I förhoppning om att man hittat en lösning hade man vägrat inse att förlusten i själva verket 

utökats och bara senarelagts. En pyrrhusseger som skulle komma att visa sig vara såväl 

förödande som förödmjukande kostsam. Sedan väl krediterna beviljats och de nya lånen betalats 

65

ut satte jag aldrig någonsin mer min fot innanför dörrarna på belysningsföretaget. Inte heller 

levererades det några armaturer. Inte en enda. Däremot fanns lokaltidningen på plats för att 

förära räddningsaktionen med bilden av mig och advokat Lundman tillsammans med ortens 

store son, Sven Persson. 

66

Kapitel 10 

Han stod på andra trappavsatsen vid bankens baksida och iakttog med blandade känslor när 

jag kom gående emot honom. Samtidigt med den tilltagande oro som under längre tid förstört 

hans annars tidigare så goda nattsömn upplevde han en svårförklarlig och absolut omotiverad 

förväntan. Ingenting i mitt agerande hade så här långt antytt en minsta vilja till ansvarstagande. 

Likväl hoppades Sven Persson på det överraskande miraklet och att jag kanske trots allt på väg 

att leverera lösningen för den uppsjö av krediter som tillkommit alltsedan vårt första möte. 

Jag å min sida var omåttligt stressad av ett redan hårt ansträngt tidschema och var därför fast 

besluten att i snabb takt avfyra alla de inrepeterade repliker som jag trodde mig veta att Persson 

både ville och behövde höra. Istället för mitt annars finstämda och subtila sätt växlade jag 

över till den attityd som jag på något sätt kände passade bäst på vischan. Övertygad om att 

raka rör och fasta handslag var vägen till framgång så snart man passerat stadsgränsen. Med 

ett självsäkert leende tryckte jag därför kraftfullt bankmannens hand, samtidigt som jag med 

vänsterhanden gav stackars Persson en bestämd klapp på axeln. 

– Jag behövde egentligen träffa dig av två skäl. Först och främst därför att vi har en affär som 

ska göras upp mellan BTJ Holding och Erngrens bolag Carat Förvaltning. Jag undrar om du 

har tid att hjälpa till vid halv två tiden på måndag. Jag känner att vi har behov av att ha en 

kompetent och driven bankman närvarande som kan kontrollera så att allting görs enligt alla 

konstens regler. 

I samma ögonblick som frågan ställdes tyckte jag mig se något hastigt fladdra förbi i djupet av 

Sven Perssons för dagen annars så dystra blick. Kanske väckte frågan en strimma hopp om att 

åtminstone några av miljonerna, för första gången, skulle få stanna kvar hos banken. En första 

amortering på det snabbt växande skuldberget. 

– Sedan behöver jag hjälp med att förvara ett antal värdefulla målningar. Då krävs att det öppnas 

en depå hos er i Carat Förvaltnings namn och när det sker ska samtliga tavlor bockas av mot den 

här listan, sa jag och räckte över en kopia av det depåkvitto som Erngren mailat mig. 

– Så snart det har blivit gjort vill jag att ni skickar det nya depåkvittot med alla tavlorna snyggt 

uppspaltade till Carat Förvaltning. Här är deras emailadress. 

Sven Persson tog de två stegen nerför trappan och promenerade bort mot de fullastade bilarna. 

Dukar, ramar och pannåer låg vårdslöst staplade ovanpå varandra. Han slängde en fundersam 

blick genom jeepens bakruta. 

– Om sanningen ska fram så vet jag nästan ingenting om konst, men Els-Marie i kassan har gått 

i konstcirkel hela våren. Hon är nog den som är bäst skickad att hjälpa till, men det krävs nog att 

67

du stannar och hjälper henne, avslutade Persson utan att lägga märke till min missmodiga blick 

på klockan. 

Jag hade hoppats att kunna lämpa skiten i knät på Persson för att därefter snabbt återvända 

till Malmö. Istället tvingades jag nu att stanna kvar. Något som skulle innebära ytterligare 

ovälkomna förseningar. 

Banklokalen var full av kunder som till sin stora förtret såg en av de två öppna kassorna 

dras igen när nu istället mina konstaffärer gavs högsta prioritet. Pero och jag fick lyckligtvis 

omedelbar assistens av den vid kroppsarbete vana bondsonen Persson som i ett huj slängt av sig 

kavajen. Med samma snabbhet och effektivitet som när skörden ska bärgas bars tavlorna in och 

ställdes uppradade längs väggen i rummet bredvid bankvalvet. 

– Jag måste tyvärr lämna er nu. Tomelilla spelar hemma och banken är matchvärd, sa Persson 

sorgset efter att han sneglat på klockan. 

Jag förstod att han mycket hellre velat stanna kvar för att diskutera framtiden med mig. Kanske 

skulle det gett honom en välbehövlig dos lugnande framgångsvalium. I bästa fall ett minsta 

tecken som visat att banken inte klivit ur askan i elden när man gång efter annan beviljat BTJ 

Holding de nya krediterna. Kanske något att hålla fast vid i hoppet om att banken även nästa 

säsong skulle ha tillräckligt kvar av sitt egna kapital för att åtminstone kunna skänka ytterligare 

en boll till den lokala fotbollsföreningen. Prognosen för att ett sådant investeringsutrymme 

skulle finnas var i detta nu högst osäker. Nu satt istället jag och Pero Grujic med den 

medelålders kassörskan Els-Marie. Målning efter målning bockades av mot SEB:s depåkvitto 

och kassörskan tillstod att ingenting av det hon såg påminde om det Österlenmåleri som hon 

ägnat vårens alla tisdagar åt. Hedrad över uppdraget och tacksam att slippa det monotona 

kassaarbetet uppvisade hon entusiastisk noggrannhet inför uppgiften. 

– Och vad har vi här då, frågade den protokollförande kassörskan. 

– På SEB:s kvitto kallas den Skördetid, själv kallar vi den Hösten. Skriv Skördetid så vet vi 

att det är samma tavla, svarade jag irriterat över den ytterligare försening som frågorna och 

nyfikenheten hos bankkärringen förorsakade. 

– Varför har ni inte angett namnen på konstnärerna, fortsatte hon näsvist medan hon fingrade 

nervöst på knytblusens krage. 

Jag beslöt att slänga till henne ett svar för att få henne att knipa käft och istället koncentrera sig 

på att få skiten avklarad. 

– Eftersom de flesta av tavlorna är osignerade har vi valt att inte spekulera. Hösten är troligtvis 

ett originalverk av van Gogh. Men det krävs stor expertis för att få det fastställt, svarade jag 

68

avmätt och bet mig i tungan för att klara av att hålla mig för skratt. 

– Men herregud, då är ju tavlan som jag sitter med här nästan ovärderlig. Och den törs du lämna 

här hos oss, flämtade hon förskräckt. 

– Ni är en bra bank med hög säkerhet och jag litar på er sekretess. Men låt för Guds skull ingen 

annan än Sven Persson få veta, svarade jag tyst flinande för mig själv. 

Kassörskans oväntat korkade reaktion gjorde mig smått belåten och jag kunde nästan ana hur 

det skulle låta i fikarummet nästkommande morgon. Genom Sven Perssons försorg fanns det 

nu ett sannolikt original av van Gogh i Tomelilla. Odödliggjord genom sin insats för det lokala 

kulturlivet var nu bronsbysten över bygdens son Persson helt säkrad. Givetvis placerad på torget 

intill bankens huvudentré. 

– Och vad har vi här för något fint, undrade Els-Marie med den sista av tavlorna framför sig. 

– Äsch, det där är ingenting märkvärdigt. Vi kallar den Madonna med två barn och en fågel 

avslutade jag med ett snett leende. 

Några minuter före sex var arbetet med att upprätta det nya depåkvittot klart och Els-Marie 

försvann med raska steg för att scanna in och skicka det till Erngren. Jag klev in i bilen, tog fram 

filofaxen och strök den näst sista punkten för dagen. Nu återstod bara att betala Pero för det 

arbete som italienarna hade på sig fram till måndag på sig att utföra. Innan vi lämnade Tomelilla 

bestämde vi oss för att köra raka vägen till Forexkontoret vid Centralstationen i Malmö. 

Efter att ha snurrat några varv runt Börshuset på jakt efter en parkeringsplats, ruttnade jag till 

slut och vräkte upp ena hjulparet på trottoarkanten mindre än halvmetern innan övergångsstället. 

Sedan sprang jag med raska steg in på växlingskontoret för att köpa sextusen euro. Istället för att 

betala italienarna i två omgångar hoppades jag att full betalning i förskott skulle kunna skynda 

på arbetet något. Väl ute i Peros bil överlämnade jag pengarna och det nytagna fotot tillsammans 

med passet som jag hämtat hos Mats tidigare under dagen. 

– Jaså, du ska bli Joakim Carlsson. Ligger snuten på så kraftigt, frågade Pero allvarligt. 

– Man vet aldrig och jag vill fan inte bli tagen på sängen. Jag har fått några riktigt taskiga vibbar 

de senaste dygnen, svarade jag och gjorde mitt bästa för att dölja oron. 

– Du kan få låna min lägenhet i Dubrovnik om du vill. 

– Tack, men nej tack. Jag har redan gjort upp lite andra planer, svarade jag snabbt och lämnade 

bilen. 

Med ena foten på ute på trottoarkanten vände jag mig om. 

– Fan, jag hade helt glömt att jag lovat dig betalt för hjälpen idag. Kan vi ta det på måndag? 

Pero skrattade till. 

69

– Det är lugnt, det var ett nöje att få sitta och stirra in i bankvalvet en hel timme. Närmare än så 

kommer jag aldrig att bli miljonär. 

Serben småskrattade fortfarande när han lämnade parkeringsfickan utanför Centralen. Jag 

slängde en blick mot klockan som precis passerat åtta. 

På väg hem valde jag att svänga förbi kontoret. Platsen där jag åren innan hade arbetats dygnet 

runt. Nu var alla lampor släckta och inte ens morgonens entusiasm över den hemåtvändande 

bokföringen hade förmått advokat Lundman att arbeta över. Jag grävde fram mobilen och 

avverkade i snabb takt samtalen till mina fyra hantlangare. Alla undantaget Kenneth hade löst 

sina uppgifter. 

– De hade inte tillräckligt hemma på Provinsbanken, men det är beställt till imorgon, förklarade 

han med stadig och lugn stämma. 

Istället för att ses på stan bestämde jag med samtliga att de skulle ta sig till kontoret för ett 

gemensamt möte halv tolv följande dag. Mitt beslut var att ytterligare försvåra situationen för 

Handelsbanken i ett slags extra tack, för deras tidigare plan att klämma åt mina föräldrar. 

Det var med tunga trötta steg jag tog de sista tre kliven upp för stentrappan till våningen på 

Södra Förstadsgatan. Utmattad lyckades jag fumla fram nyckelknippan med det glänsande 

monogrammet LV. Inne i lägenheten var två timerstyrda lampor i fönsterkarmarna utåt gågatan 

tända, allt annat var nedsläckt. Jag kom på mig med att känna en omedelbar lättnad över att 

Louise arbetade natt, skönt även om det var tomt. Skönt därför att jag just nu behövde allt 

tomrum, behövde det för att fylla det med annat. Skönt därför så mycket annat i mitt liv var 

fullt. Fyllt med lögner, förljugna bilder och bleknande sanningar. De sanningar som nu var 

mina motståndare i en kamp där jag såg avgrunden närma sig och med en hastighet som just 

bestämdes av andra än mig själv. 

Men nu hade även jag bestämt mig och fattat mina egna beslut. 

För trött för att äta och för trött för att orka dricka klädde jag av mig allt i mitten av 

sovrumsgolvet och lät kläderna rasa till en hög. Tandborstningen var snabbt överstökad och 

trots den förlamande trötthet som drabbat mig valde jag att skölja ner två Stilnoct med en Treo 

comp. Sömntabletterna tryckte jag i mig medveten om att jag var piskad att sova och vågade 

inte ta risken att vakna mitt i natten för att plågas av det som låg framför mig. Inte heller av det 

som ännu fanns bakom och hotade att komma ikapp och hinna förbi. Värktabletten åkte ner för 

att förhindra sömnpillrens baksmälla. Jag ägnade därefter en kortare stund åt anteckningarna 

inför fredagen innan jag slet torsdagssidan ur filofaxen och lät förvandla den till konfetti. Bara 

minuter efter att jag lagt huvudet på kudden sov jag tungt. 

70

Ett hundratal meter därifrån rapporterade yttre span att objektet nu återvänt till bostaden. 

Beslutet om att drastiskt förändra allt i mitt liv saknade dessvärre inverkan på inledningen av 

min fredagsmorgon. Inte ens efter att jag bestämt mig för att bränna broarna till det beteende 

som tidigare vunnit varje inre kamp under hela mitt vuxna liv. Skillnaden nu vara bara den 

att de bilder som spelades upp mellan harklingar och spyor var tagna ur framtiden och inte 

längre hämtade ur det förgångna. Besluten hade inte hjälpt mig att bli kvitt olustkänslorna som 

präglades av det som låg framför mig. Oron inför att den lösning som jag valt i själva verket var 

ännu en återvändsgränd. 

Sömntabletterna som jag tryckt i mig kvällen innan hade dessutom sänkt mig i ett komaliknande 

tillstånd som gav en dov känsla av lojhet och malande bakfylla. Min enda möjlighet var att 

självmedicinera med ännu två Treo comp som rappt söndervispades med tandborstskaftets 

hjälp. Det blev också hela min frukost om man undantar den pris lös General som reflexmässigt 

trycktes upp under läppen. 

Jag kastade en snabb blick mot mobilen och konstaterade att klockan redan hunnit bli åtta. 

Hyggligt säker på att Louise just gått av sitt skift skyndade jag mig så gott det gick. Jag hade 

inte minsta lust att träffa henne och hellre ingen ork att varken ljuga eller berätta. Att inte inviga 

henne i planerna, med tanke på att vi trots allt haft ett tioårigt förhållande, var i sig en lögn. 

Fylld av osäkerhet inför mina egentliga känslor för henne lämnade jag lägenheten. 

Jag promenerade småleende mot P-huset Anna med filofaxen i ena handen och bilnyckeln i den 

andra. Flinande för mig själv över reaktionen som tavelsamlingen framkallat hos det stackars 

kassabiträdet på banken. Just nu pågick säkert viskande och förtroliga samtal i fikarummet 

på Tomelilla Sparbank, där alla inklusive städpersonalen, fick höra konstexperten Els-Marie 

berätta allt om den världsnyhet som van Goghmålningens närvaro i bankvalvet innebar. I vart 

fall invaggades säkert bankchefen Persson i en bedräglig trygghetskänsla som resultat av ännu 

en av de snart tusen versioner av Kejsarens nya kläder som nu indirekt genom min försorg 

presenterats för honom. Jag slutade inte garva förrän jag satt mig tillrätta i jeepen. 

Fredagens schema innehöll betydligt färre punkter än vad torsdagens hade gjort. Detta till trots 

var jag övertygad om att få fullt upp av mängder med detaljer som kunde skapa helt nya och 

oväntade problem. Annars brukade fredagarna vara innehållslösa. I den värld som jag strävat 

efter att tillhöra spenderades nämligen fredagarna på golfbana. Inte just mina fredagar med 

däremot alla de inflytelserikas. 

Överst på listan fanns antecknat samtal med Lundman. I diskussionen med Lundman dagarna 

71

innan hade vi resonerat kring möjligheten att sälja alla de tömda skalbolagen vidare. Vi hade då 

varit hyggligt överens om att dumpa iväg dem till målvakter. Säkerligen skulle det försvåra en 

kommande polisutredning och även i bästa fall komma att påverka ansvarsfrågan. 

Alla bolag i BTJ koncernen hade mindre än timmar efter mina övertagande kliniskt rensats på 

samtliga sina likvida tillgångar. I lagens mening var samtliga bolag konkursmässiga men det 

var något som dessbättre ännu inte framgick av kreditupplysningarna. Upplysningsföretagens 

uppgifter baserades helt på föregående års deklarationer och där visade alla bolag som jag 

köpt på höga omsättningar, stora tillgångar och feta vinster. Nu, efter mina obarmhärtiga 

plundringståg, kunde de liknas vid en hög omsorgsfullt avgnagda ben som trots allt hade 

ett ”visst värde”. Ett värde för den grupp som med hjälp av de fantastiska, men felvisande 

kreditupplysningarna, ägnade sig åt skenköp, leasingfusk, factoringbluffar och rena 

kreditbedrägerier. Att skicka iväg de tömda bolagen den vägen var en av de möjligheter som jag 

diskuterat med Lundman. 

Den andra möjligheten, att sitta kvar i styrelsen för alla bolag och göra som kaptener brukar, 

hänga med ner i bråddjupet kändes såväl mörkt och kallt som förbannat otäckt. 

Resultatet av vår nattliga överläggning hade därför blivit att advokaten skulle kontakta 

Mogrens Factoring i Stockholm. Inte för att ingå några avtal utan enbart för att stämma av deras 

eventuella intresse. Även om jag redan på förhand känt mig säker i det avseendet. Frågan var 

snarast hur mycket jag skulle tvingas betala för att de, som jag uttryckt mig till Lundman, skulle 

ta hand om och begrava skiten. 

Tjugo över åtta slog jag mig ner mitt emot Lundman med en rykande mugg av Janssons 

asfaltskok framför mig. Advokaten slängde en granskande blick och tyckte nog att jag gav ett 

mera samlat och fokuserat intryck än tidigare. Jag lyfte kaffet från bordet och precis innan den 

nått läpparna ställde jag frågan som ännu en gång vände upp och ned på alla begrepp. 

– Hur mycket tror du det krävs för att hålla BTJ bolagen vid liv till efter årsskiftet? Jag menar 

om vi struntar i att lämpa dem vidare? Just nu är ett halvår lång tid, men det sista dygnet har jag 

börjat fundera i lite andra banor. Vi genomför Karlgrens Frukt som planerat på måndag, sedan 

stoppar vi alla nya affärer och lägger istället all energi på att komma över underskottsavdragen 

och filmrättigheterna som behövs. 

Lundman betraktade mig med en blandning av misstänksamhet och förundran medan jag stod 

på mig; 

– Jag är införstådd med konsekvenserna av att inte ha en lösning framme till årsskiftet, därför 

vill jag byta spår direkt. Vi slutar att jaga nya bolag och lägger den tid som står till vårt 

72

förfogande och all kraft på att rädda det vi har. 

Lundman tände en Marlboro och lät röken sakta sippra ur mungipan innan han svarade; 

– Om vi sitter kvar med bolagen utan att klara hantera skatterna är det helkört. Enligt mina 

beräkningar behöver vi varenda krona av de femmiljoner som kommer att flyta in på mitt 

klientmedelskonto. Det vill säga om du nu mot alla odds håller ditt löfte till mig på måndag. 

Samtidigt löser det bara det absolut mest akuta. Därutöver kommer det att krävas mellan tio och 

femton miljoner för att vi ska klara oss till årsskiftet. En del av det måste vi få in nu direkt och 

resten under hösten. 

Det var betydligt mer än vad jag räknat med och visade samtidigt på den urusla koll som 

jag haft efter att ha köpt och slaktat bolagen. Inte minst gav de obefintliga kunskaperna en 

fingervisning av mitt mycket svala intresse för de rensade bolagens fortlevnad. 

– Som du vet låg det kvar en del gamla skatteskulder redan när vi övertog vissa av bolagen. I de 

fallen får vi aldrig anstånd med betalningarna och bara där handlar det om åtskilliga miljoner. 

Tyvärr är ju BTJ koncernen konstruerad som ett dominospel, och faller en så... sa Lundman 

bekymrat och drog ett djupt halsbloss innan han fortsatte; 

– Ärligt talat ser jag inte ens minsta chans för något av bolagen att överleva. Även om du är en 

mästare på att ragga fram pengar så tror jag inte att ens du kan lösa det här. Det enda raka är 

förmodligen att skicka hela koncernen vidare till Mogrens eller någon liknande. Du hade rätt 

häromdagen när du sa att det är dags att vi gör oss av med hela skiten. 

Hans Erik Lundman betraktade mig noga sedan han konstaterat att mitt beteende allt mer avvek 

från det jag uppvisat tidigare. Kroppsspråket och uttryckssättet var annorlunda och inte längre 

lika undvikande. Nu svarade jag med närvaro, beslutsamhet och en märkbar övertygelse. 

– Jag vill att du gör en ordentlig översyn. Försök att ta fram mera exakta siffror över vad som 

krävs i mitt alternativ. Jag vet att den lösningen kommer ställa höga krav på oss båda, men att 

låta Mogrens skrota bolagen ger oss absolut inga garantier. Vi vet inte om de håller i tvätten 

klarar av att svara rätt när bedrägeriutredarna pressar på. Så länge vi har koll på bolagen vet vi i 

varje fall att det inte sker fler oegentligheter. 

Inga fler, tänkte Lundman tyst för sig själv. Tacka fan för det!! Bolagen är ju redan plundrade 

intill sista kronan. Han beslöt mot sitt bättre vetande att spela med för att se om måndagen 

skulle innebära ännu ett svek. Om så var fallet fanns det ändå ingenting ytterligare för honom att 

göra. 

– Okej, vi kör på ditt förslag. Jag ska försöka få fram vad som ungefärligen krävs. Men se då för 

helvete till att hålla det vi kommit överens om på måndag! 

Jag nickade instämmande och grabbade tag i den halvfulla muggen för att på väg ut ur rummet 

73

vända mig om med en den något överraskande frågan: 

– Förresten, vill du slippa att vara suppleant i bolagen? 

Lundman tittade upp oförstående och osäkert över om han uppfattat frågan rätt. Rollen som 

reserv i alla mina bolag var snarare en obehaglig belastning än något hedersuppdrag. 

– Som du säkert förstår, inte mig emot, svarade han reservationslöst. 

– Bra, när du är klar med beräkningarna vill jag att du skriver till Bolagsverket och begär ditt 

utträde ur samtliga bolag. Helst idag. 

Samtidigt med svaret fiskade jag fram en handskriven lapp ur skjortans bröstficka och räckte 

den över bordet till Lundman. 

– Gör i ordning ändringsanmälningarna, den här killen tar din plats i alla bolag. 

– Vem fan är det här, frågade han utan att ens försöka uttala namnet. 

– Han är svensk medborgare, för tillfället bosatt i Beirut. 

– Och hur fan ska han kunna skriva under ändringsanmälningarna? 

– Det är lugnt. Ahmed kommer hit om ett par timmar, han har rätt att teckna killens namn. Jag 

svalde en munfull av kaffet och försvann snabbt över till mitt eget arbetsrum. 

Allt tydligare insåg nu Lundman att något verkligen var i görningen. Vad det rörde sig om 

förstod han dessbättre inte, bara att det handlade om en andra agenda som noggrant hemlighölls 

från min sida. Att kurden Ahmed på något sätt var delaktig i denna agenda gav Lundman 

enbart större anledning att känna oro. Samtidigt innebar hans utträde ur bolagen en något större 

möjlighet att klara rentvå sig själv i de framtida processerna. Att rättegångar skulle följa i spåren 

av min bolagsslakt var något som Lundman vid det här laget var hundraprocentigt övertygad 

om. Utträdena ur bolagen förde honom en bit bort och ju längre desto bättre resonerade han tyst 

för sig själv. 

Jag hade noterat en tydlig lättnad i advokatens svar när han erbjudits att befrias från uppdragen 

som suppleant. Samtidigt insåg jag att Lundman nu måste förstått att jag var i full färd med nya 

djävulstyg och att risken för upptäckt därmed var betydligt större än tidigare. 

Lundman reste sig långsamt ur stolen, tog några steg och lät den halvöppna dörren till sitt rum 

glida igen. Han öppnade plånboken för att söka igenom packen av visitkort och fann snabbt det 

han letat efter. Det mest simpla i samlingen, tryckt på enklast tänkbara papperskvalitet. Samma 

lankiga sort som automaterna på alla tågstationer spottar ur sig. 

Uppgifterna på visitkortet var knapphändiga och saknade såväl kontorsnummer som adress. 

Mobilnumrets sifferkombination skvallrade dessutom om att det gick till ett kontantkort. 

74

Lundman slog numret och samtalet besvarades av en utpräglad söderkis. 

– Mogrens Factoring, Sjöqvist! 

– Advokat Lundman här, replikerade han lågmält men bestämt. 

– Trevlig att ni återkommer, vad kan vi stå till tjänst med? 

– Vi har ju diskuterat att överlåta alla bolag till er, fortsatte Lundman viskande. Jag vill att vi 

bokar möte och ses på tisdag. Av praktiska skäl kan jag inte plocka fram något preliminäravtal. 

Ni får själv sätt ihop ett förslag. Jag kan maila alla uppgifter till er med bolagsnamn och 

organisationsnummer. Sen ses vi på ert kontor i Stockholm på tisdag, avslutade Lundman. 

– Det låter bra att ni har bestämt er. Tyvärr håller vi på att flytta kontoret, men vi kan ta mötet på 

SAS Radisson nere vid Centralen. Maila bara över alla uppgifter till mig. 

Informationen som Sjöqvist lämnade fick knappast Lundman att jubla av glädje. Ett köpande 

bolag vars enda telefonlinje var ett oregistrerat kontantkortsnummer, utan kontor och med en 

hotmailadress som företagsmail. Full pott på bedragarskalan. 

Problemet var att han definitivt inte vågade lita på mitt löfte inför måndagen och med det löftet 

sviket skulle resten bli rena julbordet för en ekobrottsåklagare. Kryddat med en okänd libanes 

vars namn ingen under kommande förundersökning och rättegångar skulle klara av att uttala. 

– Bra, jag mailar dig så kommer vi med lunchplanet på tisdag. Kan ni hämta oss på Bromma, 

frågade Lundman avslutningsvis. 

– Toppen, skicka mailet. Tyvärr är våra bilar på service, ta bussen. Den går hela tiden och direkt 

till Centralen. Vi ses. 

När samtalet avslutats försökte Lundman bekymrat se synen av mig framför sig, redan avogt 

inställd kliva ombord på ett kommunalt färdmedel. Istället för att vara lugnande hade samtalet 

med Sjöqvist haft precis motsatt verkan. Innan han i ren nervositet tände dagens tredje cigarett 

kom han på sig med att tänka högt. Det är nog fan bäst att du håller ditt löfte – du där i rummet 

bredvid! 

Tio över nio tog jag tag i den andra punkten på fredagslistan. Jag lyfte det svarta skrivbordsunderlägget 

och drog ut det personligt undertecknade kravbrevet från Handelsbanken. Samma 

brev som jag suttit med i handen dagen innan. Vid eventuella frågor kontakta undertecknad, 

Nils Forslund. Jag tog mig samman, lyfte luren och slog direktnumret som stod angivet i brevets 

nederkant. 

– Forslunds telefon, juristavdelningen, svarade kvinnan skarpt. Efter att ha presenterat mig bad 

jag att få tala med Forslund direkt. 

– Vad gäller saken, frågade den metalliskt klingande rösten. 

75

– Jag har fått ett kravbrev, personligen undertecknat av Forslund. Jag tänker komma in och lösa 

lånet idag och vill bara förvissa mig om att reversen och borgensförbindelsen finns hos er. 

– Ett ögonblick så kopplar jag dig till Forslund, avslutade kvinnan. 

Mindre än halvminuten senare möttes jag av en brutalt barsk röst. Av tonfallet att döma 

tillhörande en man av den gamla stammen. Kall och känslolöst oresonlig. 

– Och vad gäller saken? Jag står precis i begrepp att lagsöka dina föräldrar. Dig kan vi sluta att 

kräva, du verkar ju ge fullständigt fan i dina långivare. 

Känslan av avsky var omedelbar inför den uppblåsta djäveln som med illa dold skadeglädje var 

på väg att dra mina intet ont anande föräldrar inför skranket. Jag kämpade och svalde för att inte 

vräka ur mig en längre harang oförskämdheter: 

– Jag är övertygad om att ni snart tvingas ändra uppfattning om mig, inledde jag sammanbitet. 

Jag tänker lösa hela krediten idag och jag förstod av kontoret på Drottningtorget att ärendet 

ligger hos er på regionen. 

– Det har du rätt i, här hamnar alla vanartiga kunder med misskötta krediter. Men du är 

välkommen om du nu kommer, svarade han skeptiskt skrockande. 

– Jag är gärna där klockan ett, om det passar juristen. Men jag kräver att ni finns där och 

personligen ser till så att jag får tillbaka reversen och handlingen som mina föräldrar skrivit 

under. 

Långsamt förstod Forslund att odågan i andra änden verkligen hade för avsikt att komma. 

Bankjuristens nästa fråga föll sig därför naturlig; 

– Tänker du betala genom överföring eller med postväxel? Är det en överföring måste vi först se 

pengarna på kontot innan vi ger tillbaka handlingarna och om du kommer med en postväxel så 

ska den så klart skyddas först. 

Jag hade flera gånger under samtalet stretat emot, påmint mig själv och kämpat för att hålla 

tungan i styr. Forslunds sista uppläxning fick de bräckliga fördämningarna att rämna. 

– Kontant, du kommer få rubbet cash. Sen förutsätter jag att du tar din förbannat dyrbara tid i 

anspråk och möter mig i banklokalen. 

I ursinnig ilska dängde jag sedan luren i klykan och vrålade Fittdjävel så Jansson flög ur stolen 

tre rum bort. 

Dagens tredje bulletpoint löstes snabbt över mobilen. Samtalet med Nina hos Resespecialisten 

tog mindre än fem minuter. Flyget med JAT från Stockholm till Belgrad lyfte kommande tisdag 

och jag lät boka returen fem dagar senare. Därefter ringde jag mina föräldrar och som alltid var 

det min hårt prövade mor som svarade. 

76

– Vad glad jag blir att du ringer, är det för att berätta att du inte kommer i helgen? Om du undrar 

så lever vi fortfarande, svarade hon med sina väl inkörda och rutinmässiga förebråelser. 

Till saken hör att jag verkligen älskar mina föräldrar och kunde inte förlåta mig för sättet som 

jag allt som oftast behandlat dem på. De som alltid gett allt av sig själv till både mig och min 

tvillingsyster, alltid funnits där och stöttat mig i det mesta av det jag företagit mig. Det enda de 

begärt hade varit att jag skulle sköta mina studier och ta tillvara min talang. Mina betyg hade 

fram till gymnasiet varit strålande och det var först vid slutet av tredje ring som kurvan hade 

svängt av lätt nedåt. Fortfarande hade de varit tillräckligt bra för jag med lätthet skulle klara 

av att ta mig in på universitet. Det var precis då som jag utsatte mina föräldrar för mitt dittills 

största svek. Istället för studier hade en livslång och vådlig jakt på genvägar tagit sin början. 

– Nä du, jag ringer för att säga att jag kommer imorgon. Jag behöver pratat med dig och pappa 

i lugn och ro. 

– Jo, men du vet hur det blir. När du kommer och Louise är med kan han inte fråga dig om det 

han vill, beklagade hon sig men skyndade att tillägga: 

– Inte för att vi har något emot henne, tvärtom. Det är en jättefin tjej, men du förstår vad jag 

menar. 

Visst, jag fattade precis. De få gånger jag träffat mina föräldrar under de senaste åren hade 

Louise nästan alltid varit med. En sköld som skyddat mot både värme och kyla och som hindrat 

mina föräldrar att ställa allt för närgångna frågor kring mina affärer. Genom hennes närvaro 

hade jag dessutom oftast sluppit att ljuga. 

– Jag kommer ensam. Visserligen är Louise ledig imorgon men jag vill sätta mig ner och prata 

med dig och pappa på egen hand. Jag känner att jag är skyldig er båda det. 

– Ja, det är du förbaske mig. 

– Sätter du på kaffe så köper jag med mig frallor och kommer klockan nio. 

Samtalet avslutades med ett synnerligen sällsynt och glatt hej då. 

Otaliga var alla de tillfällen där jag bestämt samma sak med min mor, för att i sista sekunden 

ringa och ändra allt med en illasittande och påhittad ursäkt. Varje gång hade jag hört hennes 

besvikelse och förstått hur jag ännu en gång fått hennes värld att rasa samman. Jag förstod 

henne allt för väl. De som gett mig allt för att därefter uteslutande få mina tomma löften i retur. 

Men den här gången stod inga svek för dörren. 

77

Med två timmar kvar till mötet med mina fyra hantlangare återstod endast några få småprylar att 

bestyra. Jag startade datorn och tog mig ut på nätet. Efter en snabbkoll i Expressens nätupplaga 

tog jag mig in på SAS hemsida. Där fanns några avgångar som just nu var av extra stort intresse. 

78

Kapitel 11 

Det oväntade och ovälkomna budskapet nådde LB Carlsson klockan 10.42 och var ett direkt 

resultat av den utökade telefonavlyssningen. Hans värsta farhågor hade besannats och övertygat 

honom om att kräket, trots alla försiktighetsåtgärder, hade nåtts om informationen kring 

Skatteverkets slutpromemoria. Beskedet som span levererat var förödande och hotade att rasera 

hela caset om inte omedelbara åtgärder vidtogs. Han ringde från sin mobil och bokade plats på 

flyget från Stockholm till Belgrad på tisdag. Betalningen genomfördes med hjälp av hans privata 

VISA-kort. 

Samtalet fick honom att helt tappa fattningen och att skaka av ilska. Varför i helvete skulle de 

vänta? Vilka av åklagarens privata skäl var viktigare än att klämma åt fanskapet? Hans annars 

låga impulskontroll föll handlöst till en helt ny lägstanivå. 

Åklagare Ingvarsson hade bett om att bli underrättad vid varje förändring. LB grabbade tag i 

luren och nu skulle åklagaren ta mig fan bli underrättad. Först vid hans tredje försök svarade Jan 

Ingvarsson. 

– Har det hänt något? Telefonen tokringde precis när jag skulle slå ut på fjärde. 

– Hänt något, jo det har hänt något, svarade LB i stammande frustration. Vi har precis fått veta 

att den misstänkte är på väg att lämna landet. Span ringde och meddelade oss att han beställt 

biljett till Belgrad. 

– När tänker han åka, frågade åklagaren. 

– Strax efter lunch på tisdag. Från Arlanda. 

– Då tar vi honom vid säkerhetskontrollen, det kommer att se bra ut. Gripen just när han var 

på väg att fly landet. Starkt jobbat LB! Vi får egentligen inte ha mobilen igång på banan så vi 

hörs på måndag. Ha en trevlig helg. Utan att invänta ytterligare synpunkter eller kommentarer 

knäppte åklagare Ingvarsson av luren. 

Privata skäl – lira golf! LB´s blodtryck hade under samtalets gång rusat i taket och i total 

desillusion hade han ställt sig frågande inför hur i hela helvete det kunde vara viktigare för en 

åklagare att hänga på golfbanan än att gripa en av landets grövsta brottslingar. Hans tidigare 

positiva uppfattning om Ingvarssons omdöme sveptes undan i ett slag. Ännu en gång tvingade 

han sig att tillgripa de kunskaper som fjolårets yogakurs lärt honom för att klara kontrollera sin 

allt häftigare andhämtning. Han försökte se klart. 

Det enda goda som samtalet fört med sig var att han nu visste både tid och plats för gripandet. I 

sin kommande roll som samordnare i aktionen tänkte han ge järnet och köra fullt ut. Något som 

för honom innebar, blåljus, insatsstyrka, repeterade vapen med midje- och fotfängsel. Det här 

79

skulle ge ett minne för livet och slita fanskapet i bitar. Kvitterat och betalt för gången då kräket 

så nära knäckt honom. 

Möjligtvis med den skillnaden att den här upplevelsen skulle passera gränsen för det uthärdliga. 

Oklanderligt uppklädd i mörkblå Zengakostym, välstruken Hermêssskjorta med 

dubbelmanschett, eleganta manschettknappar från Bulgari och med en prydligt knuten 

Guccislips stod jag nu framför den späda och gråhåriga kvinnan vid disken till Handelsbankens 

kundtjänst. 

– Ursäkta frun, jag söker chefsjurist Forslund. Vi har avtalat möte här klockan ett, sa jag 

högdraget och knackade demonstrativt mot glaset på Frank Muellerklockan i helguld. Därefter 

presenterade jag mig lika släpigt som drygt. 

– Ett ögonblick, ursäktade sig kvinnan och skakade konfunderat på huvudet. Efter ett kort 

viskande samtal vände hon sig åter till mig. 

– Forslund kommer alldeles strax. Om du vill så går det bra att slå sig ner därborta och vänta. 

– Direktörn, röt jag med rejält eftertryck. 

– Ursäkta, undslapp sig den oförstående kvinnan. 

– Jag skulle föredra om ni tilltalar mig direktörn, tack. Jag vände på klacken och gick med 

bestämda steg bort mot de svarta besöksfåtöljerna. 

Efter att ha slagit mig ner i den bekväma fåtöljen väntade jag otåligt på att få möta mannen som 

förolämpat mig tidigare under dagen. Det tog inte heller mer än ett par minuter innan en av 

sidodörrarna till banklokalen öppnades. Mannen som kom gående var kraftigt överviktig med 

ett ansikte kantigt och brett som ett betongblock. Trots att han nästan nått pensionsåldern gav 

Nils Forslund samma brutala och bryska intryck som han gjort i telefon. Jag följde honom med 

blicken och konstaterade att han var den enda i lokalen som på ett naturligt sätt kunde kopplas 

till den barska rösten. Likt en ångvält tog han sig över det spegelblanka granitgolvet fram till 

kvinnan vid kundtjänst. Med ena handen pekade hon generat åt mitt håll och jag besvarade 

vinkningen med ett leende. Forslund fortsatte i rullande gång bort mot mig. Jag mötte honom 

med ett arrogant leende. 

– Nils Forslund, presenterade sig den äldre juristen och sträckte fram sin knubbiga hand. Under 

de buskigt korpsvarta ögonbrynen blickade hans stålgrå ögon ogillande mot mig 

Jag presenterade mig kort och sa sedan: 

– Men ni kan kalla mig direktörn, och klämde till ordentligt när jag skakade Forslunds köttiga 

näve. 

– Du skulle lösa lånet kontant, sa du. 

80

– Just det, ett ögonblick, svarade jag och lyfte mobilen. 

Mindre än sekunder senare började mina fyra hantlangare att bära in de fyllda postsäckarna i 

banklokalen. 

– Varsågod, här är full betalning, sa jag med skärpa i rösten och pekade mot säckarna. 

– Tvåmiljoner tvåhundrasextiotusen femhundranittiofyra kronor! 

– Vad är det här för djävla skämt, vrålade Forslund så högt att några av de kunder som stod intill 

i lokalen vände sig vettskrämt om. 

– Det här är inte något djävla skämt, svarade jag på samma ovänliga sätt och nu mera 

aggressivt. Det är full likvid levererad i din förbannade skitbank. Jag ska ha kvitton, skuldebrev 

och makulerade borgensförbindelser här och nu. Pengarna är här och jag lämnar inte banken 

förrän jag har fått det jag ska ha. Sen ger jag fullständigt fan i om det tar er hela natten att 

kontrollräkna. Jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte; 

– Såhär ligger det till! Jag litar om möjligt mindre på dig och din bank än vad ni litar på mig. 

Just nu står du här och ödslar din och framförallt min mycket dyrbara tid helt i onödan. Det är 

bättre att du sätter dina kontorshjon i arbete direkt. 

Min fräckhet och arrogans fick Forslund att ursinnigt stirra mot den lilla högen av jutesäckar. 

Utan ett ord vände han sig om och gick därifrån. 

I samma ögonblick som Forslund försvunnit slog jag mig åter ner i den sköna fåtöljen 

med ett självbelåtet leende på läpparna. Jag skickade en flirtig vink mot äldre kvinnan vid 

kundtjänstdisken som i sitt tillstånd av chock och förvirring vinkade tanklöst tillbaka. Medan 

bankpersonal bar iväg säckarna för att påbörja det mödosamma räknearbetet slog jag upp 

Dagens Industri och slöläste en artikel om prisutvecklingen på fastighetsmarknaden i London. 

Vid några tillfällen avbröt jag sedan läsandet och gick fram till damen vid kundtjänst för att höra 

hur arbetet fortskred. 

– Det är säkert snart klart, upprepade hon i fortsatt chock. 

Jag log. Helt förvissad om att det skulle ta banken en sjuhelvetes tid att räkna allt. För min 

egen del spelade det mindre roll då eftermiddagen var vigd åt att djävlas med Handelsbanken. 

Dessutom var dagens enda återstående punkt, besöket hos Snickargrabbarna, först klockan fem. 

Det tog dryga tre timmar innan chefsjuristen Forslund åter visade sig i banklokalen, beväpnad 

med en trave handlingar i handen och åtföljd av en yngre banktjänsteman. Jag reste mig ur 

fåtöljen efter att ha kämpat för att bibehålla leendet och kände nu hur käkmusklerna krampade. 

Lokalen var helt tömd på kunder och de sista ur personalen var på väg att lämna för helgen. Jag 

gick med snabba steg fram till disken där Forslund ställt sig. Den åldrade bankjuristen bläddrade 

81

genom handlingarna som han burit med sig. Han stirrade mot mig över läsglasögonen som satt 

långt nedskjutna på nästippen. 

– Du var mig en ovanligt fräck djävel, inledde han utan att jag kunde avgöra om det var med 

förakt eller beundran i tonfallet. 

– Allting stämde, fortsatte Forslund, så när som på en krona. Dessutom får du tillbaka de 

tvåhundranitton danska enkronorna, de trettiotvå schweizerfrancen, tjugosex norska, elva 

låsmuttrar och tjugotre plåtbrickor. Vi tar varken emot utländska mynt eller verkstadsspill som 

betalning. 

– Jag misstänkte att det skulle fattas en krona, den låg kvar i fickan av misstag. Jag singlade upp 

myntet med tummen och slog ner det så att det landade med en smäll klave upp på disken. 

– Rätt ska vara rätt, sa jag allvarligt 

– Här har du dina handlingar, samtliga är makulerade och alla kvitton finns längst bak, avslutade 

Forslund och gav mig en förundrad blick. 

Jag sträckte fram handen och gav Forslund ett lika fast handslag som jag klämt till med tre 

timmar tidigare. 

Under tiden som jag häckat på banken hade två av mina tre mobiltelefoner legat kvar i 

handskfacket. När jag nu plockade fram dem fanns det fyra missade samtal från dolt nummer, 

två från advokat Lundman och ett från Louise. Två sms hade trillat in där det första var från 

Louise, Ska vi äta tillsammans ikväll? Det andra kom från Jesper som kort bekräftat, Din 

beställning är klar. 

Innan jag startade bilen drog jag iväg ett kort svar till Louise som troligtvis fortfarande sov 

efter nattpasset. Vi äter ute, jag bokar och ingenting mer. Inga puss, smileys eller jag älskar dig. 

Därefter tryckte jag iväg ett mess till Jesper, Är där om tio. I samma ögonblick som jag vred 

om tändningsnyckeln såg jag böteslappen som satt mot framrutan, femhundra spänn. Efter en 

kort axelryckning lät jag skicka den till marken med vindrutetorkarnas hjälp. Samtidigt som jag 

belåtet konstaterade att det trots allt var ett obetydligt pris för en ljuvlig föreställning. 

Eftermiddagsköerna förvandlade mitt försök att snabbt nästla mig ur stan till ett rent helvete. 

Den korta sträckan till Fosie Industriby, som i normala fall brukade ta mig mindre tio minuter 

tog nu dryga trettio. Slutligen framme hos Jesper inspekterade jag arbetet som var betydligt 

mera välgjort än vad jag vågat hoppas på. Skruvarna var vackert försänkta, beslagen rejäla och 

man hade dessutom hunnit lacka den. 

– Hur hann du, frågade jag nyfiket och lätt imponerad.. 

82

– Det var inte enkelt men vi är rädda om våra bästa kunder, svarade Jesper leende. 

– Skitbra, mycket bättre än jag hoppats på. Har du något papper att slå in den i? 

– Jag har vanlig brun kartong, vi har ju dessvärre ingen presentavdelning, svarade han aningen 

ironiskt. 

– Det är ingen present, slå in den i det du har. 

Jesper återvände fem minuter senare och överlämnade paketet till mig. Jag var inte bara nöjd 

utan riktigt belåten. Klev snabbt in i bilen, scrollade telefonboken och slog advokat Lundmans 

nummer. 

– Är du på kontoret? 

– Ja. 

– Bra, då kommer jag direkt. 

– Jag sökte dig för en stund sedan. Hur gick det på banken, frågade advokaten nyfiket. 

– Håll i dig! Du ska få alla snaskiga detaljer så fort jag är där. 

Klockan hade närmat sig halv sex när jag utpumpad men med en känsla av skön tomhet landade 

till vid kontoret på Ribersborgsvägen. Bilen hamnade där den brukade. Nästan som om jag bett 

om att få en ännu en ordentlig omgång böter. Innan jag gick in till Lundman ställde jag ifrån 

mig det bruna paketet i ett av de bortre hörnen av mitt eget rum. Bredvid det vita bokhyllan och 

osynligt för den som inte letade. 

Lundman tittade upp och mötte mig med ett förväntansfullt leende. Han hade väntat otåligt på 

att få höra allt om reaktionerna över dagens upptåg på banken. Tidigare under dagen hade han 

följt förberedelserna och sett hur småsedlar blandats med in- och utländska mynt, muttrar och 

brickor. 

– Nå, inledde Lundman illmarigt. Gick det som planerat? 

– Det kunde fan inte blivit bättre, svarade jag och klarade inte längre av att hålla mig för skratt. 

Under de därpå följande tio minuterna gav jag en, för ovanlighetens skull, sanningsenlig 

beskrivning av allt som utspelat sig under de tre timmarna på Handelsbanken. Några 

gånger tvingades jag att avbryta berättelsen för att torka tårarna som framkallats av de täta 

skrattsalvorna. Uppriktigheten fick mig att känna mig annorlunda, kanske beroende på att för 

ovanlighetens skull var vartenda ord av det jag framfört sant. Kanske därför att jag verkligen 

slutfört något, även om det bara var ett första steg i min plan. Samtidigt var jag nu allt mer 

övertygad om att jag utan rädsla för eventuella konsekvenser skulle klara av att dra det jag 

föresatt mig hela vägen. När jag avslutat den färgsprakande berättelsen satt vi båda tysta och 

betraktade varandra. 

83

– Tack för hjälpen. Tack för att du tillät mig göra det jag gjorde. Utan din hjälp hade det aldrig 

varit möjligt. Tack för att du lät mig ta pengarna från skattekontot. 

Lundmans leende övergick långsamt i en allvarligare min; 

– Låt mig få förklara ett par saker för dig. I det liv som jag tidigare levt har förtroende betytt allt 

och inte varit något man får utan förtjänar. Du har hitintills inte gjort ett skit för att förtjäna utan 

istället allt för att förbruka. Jag har själv försökt förstå varför jag gav dig en sista chans och det 

är lika bra att jag säger det nu. Om du sviker mig på måndag så är vårt samarbete över. När och 

om jag bestämmer mig för att slänga in handduken så garanterar jag att då är det också slut för 

din del. 

Den bara minuter tidigare skrattande och leende advokaten hade hastigt bytt skepnad. Mittemot 

mig satt nu plötsligt en man som gjort sig till domare, och som vid minsta felsteg från min 

sida var besluten att krossa mig. Lundmans närvaro hade så här långt räddat mig vid åtskilliga 

tillfällen, hindrat mig från juridiska felsteg och skänkt tillit och stort förtroende bland mina 

affärskontakter. Den varning som advokaten nu uttalat var i alla delar riktig och befogad. Utan 

honom vid min sida försvann alla möjligheter till överlevnad. Valet att inte avslöja något kring 

mina planer för Lundman komplicerade situationen ytterligare. Samtidigt som jag nu blivit allt 

mera övertygad om att min egen agenda som konstruerats vid mitt inre ritbord var tvungen att 

hemlighållas. 

– Jag vet att jag har sagt och lovat samma sak tusen gånger tidigare. Den här gången är det 

allvar så ta det jag säger ad notam. Du har alltid levererat och ställt upp för mig, i vått och torrt. 

Jag vet att jag däremot aldrig har levererat. Det finns en lösning och jag ser den klart framför 

mig, en tydlig strategi och jag kommer driva den hela vägen. Jag är formellt och ytterst ansvarig 

för allting, alla fel som begåtts och över allt som missköts. När bilan faller är det tveklöst min 

nacke som ryker först. 

Jag lutade mig in över bordet och såg med allvarlig blick Lundman i ögonen innan jag fortsatte: 

– Jag vill redan nu förbereda dig på att en rad händelser kommer inträffa. Saker som jag varken 

vill eller kan avslöja. Du kommer att ställas inför situationer och företeelser som inte är vad de 

först ser ut att vara. Därför måste jag be dig att vara extra kylig, behåll ditt lugn och agera först 

när du vet. 

Lundman betraktade mig en aning förbryllat och nyfiket men framförallt misstänksamt. 

– Om jag ska kunna hjälpa dig så måste du berätta och göra mig delaktig. 

– Det är omöjligt, svarade jag blixtsnabbt. Om du inte handlar och reagerar på ditt normala sätt 

kan det äventyra hela lösningen. Jag bad dig om en sista chans i förrgår och du gav mig den. 

84

Tror du att jag har missförstått allvaret och tänker missbruka det förtroendet, frågade jag honom 

med skärpt ton. 

Lundman vacklade och kände en tilltagande osäkerhet inför mitt något svårbegripliga utspel. 

Samtidigt som all historia talade emot framstod jag nu mera övertygande än någonsin. Helt 

säker kände han sig absolut inte. Då hade han avstått från att kontakta Mogrens Factoring 

tidigare under dagen. Istället bekymrades han över mitt val att hålla honom utanför. Vi som 

alltid tidigare under ändlösa nätter diskuterat och rådgjort kring allt. Han frågade sig varför han 

ställts åt sidan och med vem som var samarbetspartnern i mitt nya projekt men beslöt sig för att 

inte försöka pressa mig på ytterligare information. Istället skulle han avvakta, speja på avstånd 

för att se om den genialitet som han en gång tyckt sig skönja verkligen fanns där. 

– Om du inte vill berätta tänker jag inte tvinga dig, sa han till slut uppgivet och passade på att 

upprepa delar ur sitt tidigare förmaningstal. 

– Det handlar inte längre om vad jag vill. Det handlar om vad jag tror är rätt och jag är säker. 

Tvärsäker. 

För att inskärpa ytterligare trovärdighet pekade jag med hela handen mot Lundman innan jag 

fortsatte: 

– Du har alltid ställt upp för mig alla gånger det behövts och nu är det min tur. Ingenting som i 

ingenting kommer kunna stoppa mig den här gången. 

Jag reste mig därefter ur stolen och gick med bestämda steg in till mitt eget rum. 

– Vi lär väl se på måndag, suckade Lundman fortsatt tvivlande och tyst för sig själv. 

Fredrik Jansson hade med sedvanlig pliktkänsla fullföljt instruktionerna som jag lämnat honom 

tidigare under dagen. På skrivbordet stod en ny laptop med ett gult posterstick klistrat på 

skärmen, Officepaket och Norton installerat. Ha det F. 

Jag startade Sony Vaion och loggade in på kontorets nätverk. I adressfältet skrev jag sedan 

in www.skype.com . Nedladdningen av Skypes mjukvara var klar på nolltid och omedelbart 

därefter dök registreringsfältet upp där jag ombads att fylla i ett alias, mitt skypenamn. Jag 

testade Jocke1 som givetvis var upptaget. Efter flera misslyckade försök med snarlika namn 

prövade jag Mymadonna som var ledigt och jag tog det. Därefter fyllde jag snabbt i de övriga 

fälten med Joakim Carlsson född 75-10-12 i Sverige. Carlssons postnummer fick jag fram 

genom ett snabbt samtal till Eniro. Så snart registreringen var klar dök den blå Skypeikonen upp 

på skrivbordet. Jag klickade på fliken mitt skypekonto samtidigt som jag tog fram VISA-kortet 

ur plånboken. Inte mitt eget naturligtvis, utan Joakim Carlssons. 

Efter att ha fyllt i kortuppgifterna tankade jag sedan på det nystartade skypekontot med hundra 

85

euro. Sedan det var klart gick jag till skypesidan där man för tio euro per styck kan köpa 

ingående telefonnummer i en rad länder. Kvarten senare hade Joakim Carlsson försetts med 

ingående nummer i Tokyo, New York, Frankfurt och Rio de Janeiro. Allt till en kostnad av fyrtio 

euro. 

Jag släckte ner och slog igen datorn. Nedtryckt i den nya axelväskan placerade jag den intill 

det inslagna paketet från Snickargrabbarna. Därefter ströks dagens sista punkt från listan. Innan 

jag lämnade kontoret återvände jag kort till Lundmans rum. Dock inte för att slå mig ner. Jag 

stannade vid dörrposten. 

– Jag glömde ju fråga dig om det viktigaste. Har du hunnit göra en ungefärlig beräkning över 

vad som krävs för att hålla skiten vid liv fram tills årsskiftet? 

– Ja, det har jag. Om ingenting oförutsett inträffar så kommer vi att utöver de fem miljonerna 

på måndag behöva ytterligare tio. Det tar oss fram till årsskiftet, men inkluderar inte kostnaden 

för inköp av filmrättigheter. Om inte det blir löst är de femton miljonerna bortkastade och då går 

bolagen ändå omkull i början av nästa år. Ordnar vi inte rättigheterna så ska vi inte slänga iväg 

de femton miljonerna. Det är pengar som vi i så fall har större glädje av om sisådär sex till åtta 

år. När vi avtjänat våra fängelsestraff. 

Lundmans avslutande kommentar var ännu en obehaglig påminnelse som gav en ovälkommen 

klump i kistan. För första gången sedan jag fattat mitt beslut drabbades jag åter på allvar av 

tveksamhet. 

Jag visste att insatserna var höga men såg inga alternativ. Valet innebar ett all in. Jag satte 

framtiden, mitt förhållande till Louise och alla de pengar som jag skulle lyckas skrapa samman 

på spel. Allt låg redan på bordet och kulan var i rörelse. 

Jag skakade av mig olustkänslorna då beslutet låg fast. Utan minsta antydan till tvekan svarade 

jag sedan honom. 

– Vi löser det här! Jag är helt säker. 

Efter en kortare pratstund över den kommande helgens aktiviteter skildes vi därefter åt. 

– Då ses vi utanför Nordea halv elva på måndag. Jag har gjort iordning alla handlingar till 

säljarna, avslutade Lundman 

– Det blir helt perfekt, svarade jag väg mot ytterdörren. 

Lundman tänkte inte låta mig härja fritt under måndagen eller tillåta mig att hantera kassan 

i Karlgrens Frukt efter eget gottfinnande. Oavsett alla löften kunde vad som helst hända när 

jag gavs fria tyglar att hantera kakburken. Lundman skulle finnas på plats för att bevaka och 

övervaka när utbetalningarna gjordes. Varje försök till löftesbrott skulle kvävas i sin linda. 

86

Samlad och nöjd promenerade jag bort mot min den här gången bötesfria bil. Betalningen till 

Skype hade bekräftat att Joakim Carlssons VISA-kort fungerade. Jag tog fram mobilen och slog 

numret till den italienska restaurangen Casa Mia på gågatan. 

– Tjenare det är jag. Har ni ett bord för två vid åttatiden? Gärna på uteserveringen. 

– För våra stammisar finns det alltid plats, svarade kypare på knagglig svenska. 

– Då kommer vi, avslutade jag och stängde av mobilen. 

Jag svängde in och ställde bilen på parkeringshusets andra plan. Sträckan från lägenheten 

till Casa Mia var bara några hundra meter och inför en middag med ett par glas vin hade jag 

knappast någon nytta av bilen. Under promenaden från P-huset funderade jag sedan kort över 

dagen som passerat och flinade nöjt för mig själv. Den kunde knappast blivit bättre. 

Precis när jag kommit fram till Södra Förstadsgatan för att ta av åt höger lade jag märke till 

något jag sett redan tidigare på morgonen. Utanför biografen endast femtiotalet meter bort 

stod en mörkgrå Volvo parkerad. Samtalet med Anna-Carin Schultz hade omedvetet gjort mig 

observant och på min vakt. När jag sett bilen tidigare samma morgon satt även då två personer i 

den. Nu reagerade jag omedelbart. 

Utan att skylta med mitt intresse noterade jag bilens registreringsnummer i minnet. Så snart jag 

svängt in på Södra Förstadsgatan knappade han in BGR 721 i ett sms som jag blixtsnabbt drog 

iväg till bilregistrets nummer 71456. På bara bråkdelar av en sekund kom svaret, Grå Volvo 09, 

tillhör Sixt biluthyrning, Malmö. Jag drog en ljudlig suck av lättnad. Tillhör Länskriminalen 

skulle tvingat mig att blåsa av kvällens övningar för omedelbara och mera genomgripande 

förändringar i min planering. 

Jag sneglade upp mot lägenheten med burspråket och mot fönstren till de tre rummen i fil. 

Trots att klockan bara precis passerat sju och mörkret ännu inte lagt sig såg jag att några av 

taklamporna var tända. Louise var hemma och förmodligen vaken. 

Tacksam över att det var fredag och över chansen att äntligen kunna koppla av och få två dagars 

välbehövlig andhämtning halvsprang jag upp för trapporna till lägenhetsdörren. Den var olåst. 

– Hallå! Jag väntade. Är det någon hemma? Inget svar. 

Jag klev innanför dörren, stängde den bakom mig och fortsatte genom hallen bort mot 

arbetsrummet. Först när jag nått sovrummet hördes ljudet av skvalande vatten. I tysthet tog jag 

mig fram till den stängda badrumsdörren och lät den långsamt öppnas. Där stod hon, Louise. 

Iförd endast en tjock vit frottébadrock. Jag smög in ljudlöst bakifrån och slog armarna runt 

hennes midja. 

87

– Hej älskling, är du på bushumör? 

Överrumplad och fullständigt skräckslagen skrek hon hysteriskt. 

– Är du inte klok din idiot, ska du skrämma livet ur mig! 

Hon slet sig ur mitt grepp och slog ifrån sig med armarna. 

– Förlåt, det var inte meningen att skrämma dig. Kom, jag vill ge dig en kram. 

Motvilligt gick hon fram till mig och jag kände hennes snabba hjärtslag. Andhämtningen var 

fortfarande häftig och hon skakade efter skräckupplevelsen. Jag kysste försiktigt hennes kind 

medan vi stod orörliga mitt på badrumsgolvet. Med fingertopparna torkade jag sedan hennes 

kinder, höll om henne och lät sakta händerna falla för att stanna vid hennes midja. Jag smekte 

hennes höfter och drog henne närmare intill mig. Långsamt böjde jag sedan ner huvudet och lät 

tungspetsen glida längs hennes hals ner mot axeln. Med en snabb rörelse frigjorde hon sig från 

mina omslingrande armar och tog ett bestämt steg bakåt. Efter alla år kände hon igen introt och 

var definitivt inte med på noterna. 

– Jag ska göra mig i ordning nu, fräste hon skarpt. Vi behöver för fan inte alltid komma försent. 

Tar du duschen på gästtoaletten så har vi chansen att komma i tid för en gångs skull. 

Jag förstod utan att behöva använda ens bråkdelar av min intuition att möjligheterna till en 

snabbis innan maten var kalkade. När Louise väl bestämt sig var hon orubblig. 

– Se för helvete till att låsa dörren i fortsättningen. Vem fan som helst kan ju gå rakt in, vräkte 

jag indignerat ur mig. 

Bitch var den enda tanke for igenom mig när jag med badlakanet runt höfterna gick slokörat mot 

gästtoaletten. 

Anropet till spaningscentralen kom in strax före klockan åtta. 

– Objektet är i bostaden, vi misstänker att han lagt märke till oss. Kan vi göra ett snabbt 

fordonsbyte? 

Svaret dröjde ett par sekunder; 

– Okej, om ett par minuter så löser vi det! 

Den svarta Forden lämnade med hög hastighet polishuset vid Porslinsgatan i riktning mot 

Storgatan för att genomföra bytet. 

88

Kapitel 12 

Helst av allt hade han fortsatt sitt viktiga arbete och om möjligt stannat kvar på polishuset 

under resten av natten. Alltsedan morgonens samtal med åklagare Ingvarsson hade varje 

minut av hans tid gått åt till noggrann planläggning inför tisdagens tillslag. Dessvärre hade 

han strax innan han kört hemifrån samma morgon lovat sin fru att hinna hem före klockan 

sex. Först nu, några minuter efter åtta, parkerade han bilen utanför den gula tegelvillan i ett 

av Trelleborgs ytterområden. Han tog ett djupt andetag innan han stack nyckeln i låset till 

ytterdörren, obehagligt medveten om det kyliga mottagande som sannolikt väntade honom så 

snart han klev över tröskeln. Han hade helt missat att ringa hem, eller snarare inte brytt sig, och 

satt nu förbannat löst till. Det var deras tolfte bröllopsdag, ungarna var ivägskickade till farmor 

och hans fru hade lagat det han särskilt bett henne om. Inbakad oxfilé med en riktigt krämig 

potatisgratäng. 

Den enkla blomsterbukett som han höll i handen hade han i all hast lyckats sno åt sig för 

en spottstyver på den kvällsöppna Statoilstationen vid infarten till Trelleborg. Efter en dag 

i stekande solsken såg den både trött och slak ut och kompenserade näppeligen ens några 

få minuter av hans sena ankomst. Under dårfärden från Malmö, där endast uppvisandet av 

polislegitimationen skulle kunnat rädda körkortet, hade han febrilt och förgäves sökt efter 

gångbara och någorlunda trovärdiga ursäkter. Det sket sig och den närmast paralyserade 

strategin för att hantera hustruns förmodade utbrott blev att snabbt försöka väva in förklaringen i 

öppningsfrasen. 

– Hej älskling, förlåt att jag är sen men vi fick in ett stort ärende som hamnade på mitt bord. 

Han såg hennes nacke och huvud sticka upp bakom soffryggen i vardagsrummet och upptäckte 

att TV:n var igång. Han närmade sig henne med några ytterligare steg och började repetera den 

taffligt inövade förklaringen. 

– Jo älskling, jag vet inte om du hörde vad jag sa. Förlåt att jag blev sen, men. 

Längre än så kom han inte innan hon avbröt honom med blicken demonstrativt fastlåst vid TV:n. 

– Jag hörde exakt vad du sa men inte ett ord om att telenätet legat nere. Du kunde väl för helvete 

ha ringt. 

Handfallet trevande efter den tråd som han precis tappat, kämpade han för att återta kommandot 

och för att klara släpa sig uppåt längs det tvärbranta stupet. 

– Jo, men... 

På nytt avbröt hon honom, vände huvudet snett bakåt och gav honom en vresig blick. 

– Du behöver inte förklara fler gånger för mig att ditt arbete betyder mera för dig än vad barnen 

89

och jag gör. Maten står på spisen och i kylen, avslutade hon surt och blängde föraktfullt mot 

honom. 

– Tulpankvasten kan du sätta på nattduksbordet! Det är det enda du får sätta på den här helgen! 

Hon vände sig om och vred upp volymen till Så ska det låta så högt att det med lätthet 

överröstade alla hans fortsatta förklaringar. 

Den där gången för snart arton år sedan hade han avgett sitt heliga löfte. Den förbannade 

klasskamraten skulle en vacker dag tvingas att betala dyrt för det lidande han åsamkats. Det 

helvete som nu drabbat honom på hemmaplan tillskrev han oreserverat samme man. Mellan 

varje tugga av den ljumna oxfilén och den kalla potatisgratängen svor han att nu tiofaldigt ta ut 

det på den djäveln. 

Kvällen på Casa Mia utvecklades i likhet med alla tidigare kvällar på Casa Mia till att bli helt 

förutsägbar. Något jag kände ett starkt behov av nu när allt övrigt i mitt liv var fullständigt 

oförutsägbart. 

Efter år av återkommande besök med på sin höjd dagars mellanrum kände varenda en i 

personalen igen mig. En stammis i ordets alla bemärkelser som var överdrivet trevlig mot 

servitörerna, skickade oftast obefogade komplimanger till kocken och slösade ohämmat med 

dricks. 

När vi dök upp den här kvällen var vi båda för ovanlighetens skull på sällsynt gott humör. Under 

förrätten gav jag en livfull och målande beskrivning av eftermiddagen på Handelsbanken. Med 

förbluffande träffsäkerhet fångade jag de mest subtila detaljerna i dagens burleskeri, utan att 

med ett ord nämna något om mina föräldrars borgen. Om det visste Louise intet och skulle 

heller ingenting veta. Efter den vitlöksindränkta bruschettan bestämde vi oss båda för den 

pestogratinerade laxpastan ackompanjerad med en välkyld Chablis Grand Cru. 

– Dom pratar nog fortfarande om det. Jag tänker på den stackars damen vid kundtjänst, sa 

Louise skrattande. 

– Säkert! Den storyn kommer gå många varv, svarade jag och snurrade med skedens hjälp upp 

spagettin på gaffeln. 

– Förresten tänkte jag ordna en present till mamma imorgon. Hon fyller ju år nästa lördag, 

fortsatte Louise medan hon lyfte det immande vinglaset till munnen. 

Jag blickade upp en aning för snabbt från tallriken och höjde förvånat på ögonbrynen. 

– Det kommer du väl ihåg, vi är ju ditbjudna klockan sex nästa lördag. 

Jag svalde undan det jag hade i munnen och drog den stärkta linneservetten över läpparna. 

– Men det går ju inte, slängde jag ur mig aningen oförsiktigt. 

90

– Vad då går inte, svarade Louise irriterat. Går det inte för henne att fylla femtio eller för mig att 

handla en present imorgon? Vad är det nu som inte går? 

För hundrade gången hade hon likt den retade lejoninnan kopplat ett av sina giftiga grepp och 

lyckats få mig i brygga. 

– Nej, jag menar för mig att följa med på kalaset. Jag åker till Belgrad i affärer på tisdag och 

kommer inte hem förrän på söndag. 

Förklaringen fick henne att omedelbart tappa fattningen. 

– Vad är det för djävla affärer som tar fem dagar? Det finns väl inga banker som är öppna en 

lördag, inte ens i Belgrad! 

– Banken har tillsammans med några lokala höjdare bjudit oss till en bankett på lördagskväll. 

Missar jag den kan det kosta mig miljoner, förklarade jag och önskade intensivt att jag hunnit 

förbereda mig inför diskussionen kring det bortglömda svärmorskalaset. 

– Då får det kosta dig miljoner. Antingen kommer du hem på fredag eller så ordnar du en biljett 

åt mig så att jag får följa med på den där banketten. Ett annat alternativ är att du åker till Belgrad 

och håller dig borta – helst för alltid! 

Hennes annars så vänliga bruna ögon hade ersatts av två glödande eldklot. Jag insåg omedelbart 

mitt misstag och beslöt att snabbt som fan slänga in backen. Trots alla de löften som jag dagarna 

innan avgett inför mig själv avlossades ännu en skarp salva lögner. 

– Vi gör så här. Du får välja mellan att följa med på banketten eller om vi ska gå på din mammas 

femtioårskalas, föreslog jag och bad samtidigt till högre makter att hon skulle välja kalaset 

framför den obefintliga banketten. Hon sög plågsamt länge på svaret. 

– Visserligen skulle det vara kul att se Belgrad, men mamma fyller ju bara femtio en gång. 

Jag bet mig hårt i läppen och drog omärkbart kvällens mest utdragna suck. 

Efter incidenten med Belgradresan följde resten av kvällen det invanda mönstret, nöjda och 

påtagligt salongsberusade var vi tillbaka i lägenheten strax efter elva. Jag kände ett stort mått av 

lättnad över att Louise verkade ha förlåtit mig för det smärre intermezzot tidigare under kvällen. 

Medan hon sökt sig till badrummet för att tvätta av sin makeup kastade jag mig raklång över 

sängen. Med fjärrkontrollen i hand zappade jag mellan sovrumstevens kanaler för att slutligen 

fastna vid Deadliest Catch på Discovery. Inslaget fick mig att osökt tänka på min otroliga 

saknad av flugfisket och alla avkopplande stunder vid de lätt strömmande åarna. Det hade säkert 

gått två år sedan jag senast haft fiskeprylarna framme. 

Efter dryga kvarten kom Louise ut ur badrummet iförd endast det vita tunna sidennattlinnet och 

med det svartlockiga håret nedsläppt. Hon la sig till rätta på min axel och jag vände ansiktet 

91

mot henne för att ge henne en lång och intensivt djup kyss. Med händerna fortfarande utanpå 

det tunna linnet smekte jag hennes fasta bröst och rundade höfter. När jag sedan sakta drog upp 

linnet till midjan bad hon mig samtidigt att stänga av teven och släcka lampan. 

– Glöm inte att ställa klockan, tillade hon. 

– Varför det? 

– Kom igen, har du blivit helt senil. Vi ska ju vara på kenneln klockan nio i morgon bitti och 

välja ut valpen. 

Hennes svar gav mig en lättare hjärnblödning. Hur i helvete hade jag kunnat glömma det när jag 

hade bestämt tiden med mina föräldrar? För andra gången inom loppet av några timmar skulle 

jag åter tvingas att äta skit på grund av min oförmåga att hålla koll på mitt eget förbannade 

schema. 

– Jag är ledsen Louise, men vi måste ändra tiden med kenneln. Jag kan inte och det handlar inte 

om jobb. Jag har redan bestämt med mina föräldrar och jag har lovat att vara där klockan nio 

imorgon. Jag hade helt glömt bort tiden med kenneln när jag bestämde med dem. De behöver 

hjälp med både testamenten och sina deklarationer. 

Efter att ännu en gång ha lyckats reta gallfeber på Louise, såg jag nu hur ilskan återvänt i hennes 

svartnade blick. 

– Du brukar fan inte ha så brått hem till dem. Vad är det nu som gör att du inte kan skjuta på 

det? Det har du ju alltid annars varit en mästare på! 

Jag som redan, om än skenbart, kapitulerat en gång under kvällen stod nu åter inför ett av 

mina självorsakade dilemman. Den här gången fanns dessvärre inga alternativ och jag var fast 

besluten att inte flytta mitt möte med föräldrarna. 

– Kan vi inte ta kenneln på söndag istället, så passar vi på att svänga förbi din mamma på 

hemvägen, fick jag ur mig i ett halvhjärtat försök att blidka henne. 

– Kom hit så busar vi en stund istället, sköt jag in som en sista ansträngning att få henne på 

andra tankar. Hennes avvisande sätt att resolut fösa undan mina trevande händer var både bryskt 

och handfast. 

– Du är förbanne mig den största djävla egoist som jag någonsin träffat. Jag tar min egen bil och 

kör till kenneln i morgon. Om du vill busa kan du ta din kudde, låsa in dig på gästrummet och 

köra loss med dig själv! 

Någonting inom mig brast just i den stunden och slog slint. Jag hade fått in i helvete mer än nog 

av alla hot och ultimatum som från alla tänkbara och otänkbara håll riktats mot mig den senaste 

veckan. Ilsket stirrande mot henne reste jag mig utan vidare bråk ur sängen, slet åt mig en kudde 

92

och gick med bestämda steg mot sovrumsdörren där jag vände mig om. 

– Det kan du ge dig fan på att jag ska göra, röt jag och smällde igen dörren så speglarna i 

skjutgarderoben skallrade. 

Två Stilnoct och dryga kvarten senare somnade jag efter att ilsket ha konstaterat att det inte 

fanns utrymme för någon valpdjävel i min plan. Louise däremot låg klarvaken. Tårögt stirrande 

ut i mörkret tills långt in i natten. 

Trots att vi sprang förbi varandra i köket lämnade jag lägenheten utan så mycket som ett 

god morgon eller hej då. På vägen ut plockade jag åt mig ett tomt vitt kuvert från översta 

skrivbordslådan och stack det i fickan på den marinblå vindtygsjackan från Ralph Lauren 

som jag dragit över axlarna. Klockan hade precis passerat åtta när jag gick tvärs över gågatan 

och in på det anrika Café Hollandia. Med sex frallor och tre kanelsnäckor fortsatte jag sedan 

vandringen mot P-huset Anna och konstaterade lugnat att den gråa Volvo som dagen tidigare 

fångat min uppmärksamhet nu var försvunnen. 

Bilfärden hem till föräldrarna gick betydligt snabbare än vad jag hade räknat med och E 6:an låg 

nästan fri från trafik under den tidiga lördagsmorgonen. 20 minuter senare var jag framme. 

Det vilade ett behagligt lugn över det lilla avsomnade samhället. En gång i tiden hade här 

funnits livsmedelsaffär, bibliotek, post och konditori. Med tiden hade allt avvecklats och 

försvunnit men nu hade exploateringen åter skjutit fart. Markarbeten för de nya villorna var i 

full gång och väggelement till en ny stor ICA affär hade helt nyligen levererats. Den slumrande 

byn var på väg att åter väckas till liv. 

Jag möttes som vanligt av båda mina föräldrar vid dörren och min mor skyndade sig att ge mig 

en varm och hjärtlig kram. När min far sträckte fram handen i en mer reserverad hälsning valde 

jag att böja mig fram och ge honom en kram istället. Trots all skit jag förorsakat mina föräldrar 

önskade jag att de förstod hur mycket jag egentligen älskade dem. Det var faktiskt bara här jag 

kände mig riktigt hemma. Ingen annanstans. 

– Har du nu gjort sådär med håret igen, kommenterade min mor utan att jag svarade henne. 

Istället sträckte jag över påsarna från Hollandia och gick tillsammans med dem ut i köket. Så 

snart kaffet var klart slog vi oss alla tre ner runt köksbordet. 

– Jag har löst lånet hos Handelsbanken, inledde jag belåtet. 

– Och hur vet vi det, frågade min far med berättigad misstänksamhet. 

– Här, svarade jag och drog fram en blå plastmapp. 

– Här är borgen som ni skrev under tillsammans med alla lånehandlingar och kvitton. 

93

Om ni vill kan ni ringa banken på måndag och fråga efter Forslund, fortsatte jag och pekade på 

bankjuristens namn. 

– Han kan bekräfta att allt är betalt. 

– Men det är ju jätteskönt, eller hur, konstaterade min mor klämkäckt och vände sig om för att 

se sin mans reaktion. Han var inte lika imponerad och inte enkel att beveka. 

– Jaha, och var kom pengarna ifrån, frågade han skarpt och stirrade ner i kaffekoppen. 

När jag senast spytt, harklat och mått som allra värst hade jag lovat mig själv en sak. Att aldrig 

mera ljuga inför mina föräldrar. Detta löfte såg jag mig redan tvingad att bryta. 

– Vi har gjort en stor affär med ett företag i Belgrad. Pengarna som jag betalade med är en del 

av mitt förskott. 

– Jaha, juggemaffian. Man kunde väl ana det, mumlade farsgubben högt och fick min hårt 

prövade mor att genast reagera. 

– Sluta racka ner på honom nu. I mer än ett år har du beklagat dig varje dag över vår borgen. 

Nu har han visat att han har löst det och det tycker jag att vi ska vara glada för. Ta nu en bulle 

så pratar vi om något annat istället. Hur är det med Louise? Jag menar, är allt bra mellan er, 

avslutade hon med sitt vana sätt att vara överslätande. 

Jag tuggade och svalde medan jag funderade över svaret som skulle tvinga mig att helt återgå 

till mitt tidigare lögnaktiga beteende. 

– Jadå, hon hälsar till er och var uppriktigt ledsen över att hon inte fick följa med. 

Så var lögn nummer två levererad, förbannade jag mig själv. 

Efter att avslutat fikat gick vi ut på den lummiga terrassen vid husets baksida. Luften fylldes 

av dofter från den blommande kaprifolen och citronträdet i krukan som stod placerat intill 

köksdörren. Med kaffet framför oss slog vi oss ner i de bekväma stolarna. Allt medan samtalet 

sakta tacksamt nog övergick från mitt kaosartade liv till att handla om hälsan hos avlägsna 

släktingar. Med några få undantag hade jag inte träffat någon av dem sedan dagen då jag 

konfirmerats. Släktträffar var absolut inte någon av mina starkaste grenar. 

Efter bara en kort stund reste jag mig med ursäkten att jag behövde besöka toaletten. Medan 

föräldrarna njöt av solen och av att jag tagit mig tid att komma hem för att verkligen prata, gick 

jag fram till klädhängaren i tamburen. 

Ur jackfickan drog jag fram det vita kuvertet och fiskade samtidigt upp handlingen ur 

innerfickan som snabbt förpassades ner i kuvertet. Jag gick sedan med snabba steg ner till 

slutet av korridoren där mitt gamla pojkrum förvandlats till ett mindre bibliotek. Längst upp i 

94

hyllan bredvid fönstret lät jag därefter det noga igenklistrade kuvertet dimpa ner bakom Sjöwall 

Wahlöös Terroristerna. Där skulle ingen, undantaget jag själv, varken söka efter eller finna 

kuvertet. Om jag nu någonsin skulle behöva tillgång till innehållet igen. 

95

Kapitel 13 

Det var med känslor blandade av behaglig värme och själslig tillfredsställelse som jag med 

solen intensivt stickande i ögonen åter hade satt mig vid ratten. På väg mot Malmö. Hemåt men 

ändå hemifrån. 

Timmarna som jag tillbringat med mina föräldrar hade på ett påtagligt sätt gett mig mer än 

möten med tusen andra. Jag kände en slags oförklarlig glädje över att vara älskad. På riktigt. 

Samtidigt visste och förstod jag att den synbara frustration och i viss mån ilska som min far 

ibland visat var snarast ett uttryck för hans fullt berättigade oro. Resultatet av sömnlösa nätter 

och grubblerier kring alla obesvarade frågor och mina bristfälliga svar. Jag kände också hans 

besvikelse över att ha fått en son som valt att kasta bort precis alla sina möjligheter. En son som 

missbrukat förutsättningarna han fått att studera vidare och som struntat i alla välmenande råd 

om att lägga mera energi på studierna. Framförallt en son som inte tagit chansen att bli något. 

I den positiva stämning som rått strax innan jag lämnat mina föräldrar hade jag haft det ytterst 

på tungspetsen och känt mig ordentligt frestad. Jag hade från ingenstans känt behovet av att 

berätta hur det verkligen gått till på Handelsbanken den föregående eftermiddagen och ge dem 

den sanna versionen. I sista sekund hade jag ändå lyckats lägga band på mig själv. 

Historien skulle haft en icke-önskvärd och kontraproduktiv verkan och knappast gjort mina 

redan hårt prövade föräldrar mindre oroliga. Istället kom jag på mig med att nu ännu en gång 

le åt det spektakel som alla betraktat, skrattat åt och förfärats över på Handelsbanken dagen 

innan. Inte minst åt det faktum att ingen med ett ord röjt att de förstått mina verkliga och 

bakomliggande motiv. 

Ingen hade fattat det uppenbara när skogen skymts av träden eller mera korrekt då förklaringen 

överglänsts av mynthögarna. Genom att betalningen skett i mynt och småsedlar var alla spår 

eliminerade, inga överföringar fanns att följa och inga postväxlar kunde spåras. Om helvetet 

skulle bryta loss och planen jag strukturerat föll samman var jag åtminstone garderad i ett 

avseende. Tillvägagångssättet innebar att jag med all säkerhet nu sett till att hålla mina föräldrar 

utanför och skadeslösa. Att utreda ursprunget till skrammelhögarna skulle bereda en framtida 

konkursförvaltare ett järnhelvete och sannolikt inte leda någon vart. 

Tanken gav mig det lugn jag behövde och spred sig snabbt inombords. Samtidigt kände jag 

hur ett stycke av den sedan länge förlorade självrespekten nu tagit ett mikrosteg mot sitt 

återskapande. Kort sagt mådde jag bättre än på länge när jag nu återvände till Malmö. Inte för 

att åka hem till lägenheten utan istället till den plats där allt tagit sin början. 

Jag hade beslutat att ta mig tillbaka till min plats för en sista repetition, visualisering och 

96

ekapitulation av planen i ett försök att se och förutse alla tänkbara skeenden under inledningen 

av den kommande veckan. Strax innan jag nådde fram till platsen vid Smörkontrollen tog jag 

fram mobilen och slog numret till nummerupplysningen. Där fick jag numret till Scandic Hotell 

vid Kungens kurva söder om Stockholm och blev sedan vidarekopplad. Några minuter senare 

hade jag bokat ett enkelrum åt mig själv för natten mellan måndag och tisdag med incheckning 

sent måndagskväll. 

Jag tillbringade drygt två timmar på min plats. Längtansfull blickande bort mot andra sidan av 

hamnbassängen där tre smågrabbar med kastspön försökte lura torsken och sillen till hugg. Fan 

vad jag saknade fisket. Viljestyrt tvingade jag mig att släppa alla ovidkommande tankar och 

istället försöka projicera bilderna av framtiden för att likt en utförsåkare memorera brantens alla 

tvära kast. Trots min envetna fokusering och absoluta beslutsamhet insåg jag att risken för att 

jag skulle gränsla redan i första porten var betydligt större än sannolikheten för att jag skulle 

klara av att ta mig stående i mål. Oavsett det lämnade insikten om alla osäkerhetsfaktorer mig 

totalt oberörd. Mina beslut var redan tagna och när jag nu lämnade det jag såg som min plats var 

det i absolut övertygelse. Samtidigt medveten om att det kunde dröja innan jag återsåg platsen, 

möjligen var det min sista gång här. 

Först efter ett tredje försök gav jag upp . Alla tre gånger lät jag signalerna ringa ut och 

mobilsvaret hade gått in utan att jag lämnat något meddelande. Louise tillhörde knappast den 

förlåtande sorten. Klockan närmade sig två och jag var helt säker på att hon lämnat kenneln 

för flera timmar sedan. Nu satt hon säkert hos sin surmulna mamma eller hos någon av sina 

bitchiga väninnor och beklagade sig över alla mina fel och brister. Inte ens smset : Hör av 

dig, saknar dig, fick henne att reagera. Jag var tillbaka i lägenheten och hade slagit mig ner i 

den svarta skinnfåtöljen vid det högblanka skrivbordet i mauserbjörk som stod placerat mitt 

på helsilkemattan i det exklusiva arbetsrummet. Bakom ryggen hängde en av Mirôs bättre 

litografier, åtminstone ett av de få där det gick att gissa sig till motivet. 

Jag hade korsat ben och slängt upp dem på bordet medan jag bakåtlutad blickade jag ut genom 

de spröjsade fönstret mot den klarblå himlen och ihärdiga solen. Närmast uppgivet frågade jag 

mig om jag verkligen skulle klara av att hantera allt som låg framför mig och samtidigt lyckas 

med konststycket att behålla Louise. Hade det inte redan gått så långt att alla svek och lögner 

omöjliggjorde en upprättelse av det nedsolkade och förlorade förtroendet? 

När jag nu såg tillbaka på vårt förhållande uppenbarade sig bilden av en sirligt slingrande men 

framförallt nedåtgående spiral. Sexet, verktyget som tidigare på ett effektivt sätt slätat över 

97

och tätat hålen efter mina påhitt och lögner, hade gradvis övergått i ren slentrian. Jag kände hur 

klyftan mellan oss vuxit och vidgats för varje dag som gått. 

Den förlåtande inställning som Louise tidigare visat existerade inte längre. När jag nu för första 

gången beslutat mig för att stanna upp och reflektera tog jag mig samtidigt tid att verkligen 

känna efter. Häpnadsväckande snabbt insåg jag att det inte längre handlade om kärlek utan 

snarast om min rädsla över att mista henne. Vid en tidigare separation hade vi återförenats efter 

en sommar där vi båda haft korta förhållanden på varsitt håll. En återförening med ett slags hopp 

om att känslorna som funnits åtta år tidigare skulle återvända. 

Stunderna av total hängivenhet och eufori hade vägrat infinna sig för att aldrig återkomma. Nu 

kändes allt som det gjort kort före separationen. Mina sena kvällar och allt lägre sinnesnärvaro 

skapade ständig irritation och orsakade de numera dagliga grälen. Bilden av vart alla mina 

vägval fört vårt förhållande framstod allt tydligare. De oläkbara såren och den långa vägen 

tillbaka hade förvandlat hoppet till en onåbar hägring. Samtidigt som jag självkritiskt 

konstaterade att det var mina val och mitt levnadssätt som förorsakat eländet. 

Sakta väcktes samtidigt frågor fyllda av obehag till livs som trots min motvilja bet sig fast och 

envetet krävde sina svar. Hade förmågan att känna betydelsen av att älska och att bli älskad gått 

förlorad under alla mina inre bataljer? Hur stor del av den empatiska förmågan hade jag låtit 

investera i den dagliga jakten för överlevnad? Befann jag mig i ett vakuum där jag isolerats 

från alla känslor? Eller fanns trots allt förmågan kvar? Dold bakom travar av svek och högar av 

lögner? 

Jag sneglade ännu en gång mot mobilen som låg snett framför mig på skrivbordet. Ännu hade 

hon inte gett ifrån sig något livstecken men tanken på att ringa hennes mamma existerade inte. 

Det skulle kännas som ett motbjudande medgivande av att ha förlorat kontrollen. Dessutom 

skulle det förmodligen tvinga mig att tacka ja till det förbannade kalaset som jag varken planerat 

och aldrig heller haft för avsikt att gå på. 

Jag satt kvar ytterligare en stund och funderade fortsatt över relationen till Louise. I närmast 

surrealistisk ultrarapid, bildruta för bildruta, såg jag pendeln svänga från hoppet om en 

fortsättning till en absolut önskan om det snarast tog slut. Jag frågade mig åter hur den plan jag 

var på väg att genomföra skulle påverka vår söndriga relation. Sakta slogs jag av insikten om 

att hon inte fanns där. Ingenstans i det som jag annars så detaljerade som jag dragit upp vid mitt 

inre skrivbord. Jag lyfte upp mobilen och slog Ahmeds nummer samtidigt som jag beslöt att 

bordlägga alla tankar kring relationen med Louise. 

98

När kurden nu lyfte luren var det inte yrvaket och han lät betydligt fräschare än senast. 

– Klart vi kan ses boss, var och när? 

– Vi tar parkeringen vid Slagthuset. Hur lång tid behöver du på dig? 

– Om en kvart, svarade kurden kort. 

När jag knäppte av samtalet visste jag att svaret egentligen innebar att jag åtminstone hade en 

halvtimme på mig att ta mig dit. Två rågbrödsmackor med Kalles kaviar och några klunkar 

apelsinjuice direkt ur förpackningen blev min sena och aningen klena lunch. Efter en snabbkoll 

i kylskåpet påminde jag mig om att stanna till på ICA för att handla hem käk till kvällen. Jag var 

sannolikt tvingad att överraska Louise med en god och vällagad middag för att slippa ännu en 

ensam natt i det förbannade gästrummet. 

Till min förvåning konstaterade jag att Ahmed redan fanns på plats och hade hunnit före mig till 

parkeringsplatsen. 

– Vad fan är det frågan om? Har du grejat en klocka, frågade jag honom fränt. 

– Alltid haft en, garvade han och skramlade med guldrovan 

– Jo, men jag menar att du lärt dig hur den funkar, fortsatte jag och gick fram till honom för att 

ge honom en high-five. 

– Hur gick det sen, på banken menar, frågade den för ovanlighetens skull nyrakade kurden 

Jag berättade under dånande skrattsalvor från bådas sida om vad som utspelats därinne efter det 

att Ahmed och de övriga tre levererat säckarna. Just när jag nått slutet på berättelsen avbröts jag 

av signalen från ett sms, Ska jobba natten, vi ses imorgon, L. 

Jag ursäktade mig, tog några steg bort och slog numret till Louise. 

– Jag har sökt dig flera gånger. Vad fan svarar du inte för, inledde jag anklagande. 

– Jag lät mobilen ligga kvar i bilen, högg hon tillbaka kort och snäsigt. 

– Du kunde väl för fan hört av dig när du såg att jag både har ringt och messat dig, vräkte jag ur 

mig i ilska. Hennes ton och sätt att uttrycka sig hade gjort mig riktigt irriterad. 

– Jag tog telefonen nu, fortsatte hon oberört på den redan inslagna vägen. 

– Hur i helvete kunde då sjukhuset få tag i dig? 

– Jag ringde dit först, innan jag messade dig. 

– Yeah right! Ses vi innan du drar till jobbet? 

– Nej jag är hos Lena nu och kör direkt härifrån till sjukhuset. 

– Okej, sköt om dig, avslutade jag uppgivet. 

– Du med, svarade hon iskallt och knäppte bort samtalet. 

99

I samma ögonblick som jag knäppt av luren kände jag hur de tidigare farhågorna över vart vårt 

förhållande var på väg hade besannats. Kallt, metalliskt och fullständigt känslolöst. Utan att med 

en min inför Ahmed visa hur hela mitt inre förvandlats från en lugn sjö till ett stormande hav 

avslutade jag sedan berättelsen över fredagens galaföreställning på Handelsbanken. När skratten 

lagt sig förbyttes mitt ansiktsuttryck i ett slag och övergick i skarpt allvar. 

– Jag kände att jag behövde träffa dig för att gå igenom allting en sista gång. Jag måste kolla så 

att du fattat exakt vad det är som jag bett dig om och dessutom är hundra på att du klarar det. 

Lägg lurarna i bilen så går vi en bit bort. Vi sätter oss där borta vid trädet och går igenom allt. 

Ahmed tog våra mobiler och slängde in dem i baksätet på sin bil och utan risk att varken störas 

eller avlyssnas fortsatte diskussionen ett tjugotal meter från bilarna. Jag repeterade allting 

ingående och Ahmed nickade. Han hade fattat och förstått precis allt som skulle komma att 

krävas av honom. 

Alltför upptagna av samtalet missade vi att lägga märke till den mörkblåa Audi som stod 

parkerad mindre än femtio meter därifrån. I bilen satt två män som uppmärksamt iakttog vårt 

möte och vaksamt följde varje rörelse vi gjorde. 

Någonting hade påverkat henne och gett henne de influenser som nu gav sig uttryck i en 

oförlåtande och kompromisslös hållning. Bara veckor tidigare skulle inte det missade 

kennelbesöket ha utlöst samma förödande jordskred. Där kände jag mig hundraprocentigt 

övertygad. 

Nu valde jag att istället tillbringa lördagskvällen i mitt eget sällskap och lät ersätta den 

planerade gourmetmiddagen med hämtpizza och en slumpmässigt vald pava rödtjut ur vinracket. 

Under den tilltagande berusning fortsatte jag att fundera över vad det var som fått henne att 

svänga så tvärt. Det måste ha rört sig om någonting mera, någonting utöver sanningarna som 

hennes satans kusin till skattefogde kommit dragande med. Hur som helst var det valpdjäveln 

som förlöst ytspänningen och fått bägaren att rinna över. Mätt och halvpackad ställde jag sedan 

två av mina tre mobiler på väckning klockan sex för att bara minuter senare somna med teven 

igång. Den lätta vinfyllan sänkte mig medelbart ner i en djup och innerligt välbehövlig dvala. 

Men bara fåtalet timmars sömn innanför västen väcktes jag av mobilernas ilskna larmsignaler 

och reste mig direkt ur sängen. Jag borstade tänderna, hoppade över duschen, drog på mig 

Fjällrävenbrallorna, plockade samman fiskeprylarna och stack ner en termos nybryggt kaffe i 

ryggsäckens sidofack. På väg ut ur lägenheten valde jag att ge igen med precis samma mynt som 

hon dissat mig dagen innan och tryckte fast den gula klisterlappen på hallspegeln. Gone fishing! 

100

Att jag nu ställt mig vid vattenbrynet var inte ett sätt att hämnas henne eller i avsikt att skapa 

nya konflikter. All sådan skit hade jag redan mer än nog av. Jag behövde tid att fundera och för 

att själv planera och samla mental styrka inför det som låg framför mig. Allt kunde fortfarande 

gå så enda in i helvete fel. 

Jag sökte efter fällor och eventuella tankefel och frågade mig upprepat vad jag missat eller 

förbisett. Timmarna vid den spegelblanka insjön strax utanför Höör gav mig egentligen inga 

svar, men reste dessbättre inte heller några nya frågetecken. Jag hade huvudsakligen baserat 

planen på den tilltro jag satt till min egen förmåga att förutse alla andras reaktioner. Min 

inneboende känslanför att i förväg utläsa det förväntade beteendet hos de inblandade utifrån 

mina tidigare erfarenheter. På väg att lämna den fridfulla vassruggen konstaterade jag att Louise 

lyckligtvis inte omfattades av några planer. Hur hon skulle komma att reagera var nämligen helt 

oförutsägbart. 

Det hade hunnit bli sen eftermiddag när jag kånkade fiskeprylarna uppför trappan och in i 

lägenheten. Den gula lappen låg nedriven och hopskrynklad på hallbordet. Jag antog att hon 

sov och gjorde därför ett tappert försök att så ljudlöst som möjligt ställa fiskeutrustningen 

på plats i gästrummets garderob. Efter en halvtimmes zappande mellan kanalerna på teven 

i vardagsrummet, en snabbkoll på textteves sportnyheter, beslöt jag mig för att trots allt ta 

reda på om hon fortfarande sov eller var på väg att vakna. Till min förvåning fann jag henne 

halvsittande i sängen med kuddarna bakom ryggen. Klarvaken med senaste numret av Elle 

uppslaget i knät. 

– Jag trodde att du fortfarande sov, sa jag trevande och fortsatte, jag stack tidigt i morse för att 

låta dig sova ifred. 

Sakta lyfte hon den hotfulla blicken från tidningen för att rikta den mot mig. 

– Vad fan vill du egentligen? Hur länge tror du att vårt förhållande kan fortsätta så här? Fattar du 

inte vad du gör? 

Oförberedd på attacken och frågorna från Louise upptäckte jag först nu att hon gråtit. Jag tog ett 

par steg fram emot sängen innan hon höjde handen i ett varnande tecken. 

– Fattar du inte vad fan du ställer till med, eller bryr du dig inte? Jag vet vad jag vill men du har 

inte en aning om hur du vill ha det. Tills du har tagit reda på det vill jag inte att du kommer ett 

enda steg närmre, snyftade hon förtvivlat med rödgråtna ögon men stirrade fortsatt beslutsamt 

mot mig. 

– Jag vill inte ha något svar nu! Nej, kom inte närmre! Jag vill inte ha någon kram och jag 

köper inte lögnaktiga ursäkter längre. När du kommer hem från Belgrad vill jag att du visar, inte 

101

genom ord utan med handling, vad du egentligen vill. Har du inte bestämt dig tills dess så flyttar 

jag. Då är det lika bra att det är slut. 

Jag stod bara någon meter ifrån henne, oförberedd trots att jag borde förstått. Ingenting annat än 

mina egna handlingar skulle kunna lappa samman spillrorna av vårt förhållande. Hon sköt över 

hela ansvaret på mig och gjorde samtidigt klart att det bara var jag som kunde rädda situationen. 

Jag var helt införstådd med var felet låg men skakade nu uppgivet på huvudet inför den 

övermäktiga uppgiften. Det vi en gång haft fanns inte längre kvar och då spelade det mindre roll 

vems felet var. Utan så mycket som en viskning retirerade jag, vände på klacken och lämnade 

rummet. 

102

Kapitel 14 

Dagen till ära och till tänderna uppklädda. Hans Erik Lundman och Tord Erngren var på 

osedvanligt gott humör när vi möttes utanför entrén till Nordeas huvudkontor i Malmö. Gågatan 

var som alltid under måndagsförmiddagarna glest befolkad. Då undantaget ett gäng lösdrivande 

snattare som hungrigt väntade på att butikerna skulle slå upp portarna. Som alltid vid alla 

tidigare tillfällen hade Lundman och Erngren sammanstrålat några minuter före utsatt tid medan 

jag som vägrat frångå mina vanor dök upp fem minuter försenad. 

– Har ni väntat länge, frågade jag med lätt nonchalans och ganska ointresserat när jag kom fram 

till dem. 

– Ingen fara, i varje fall inte längre än vanligt. Advokaten har underhållit mig med din bisarra 

historia från Handelsbanken, svarade Erngren leende. 

– Jo, den var riktigt skön, svarade jag förslaget och fortsatte; 

– Mötet här drar ju igång först om en halvtimme. Ska vi ta en kaffe på Mäster Hans och snabbt 

gå igenom vad som gäller och hur avslutet ser ut? 

Lundman och Erngren nickade instämmande och vi promenerade därefter i maklig takt de 

femtio meterna bort mot caféet. Vår genomgång var egentligen helt överflödig. Den affären som 

skulle göras följde exakt samma mönster som det tidigare hundratal vi genomfört tillsammans. 

Rutinerna låg redan fast. 

När vi tjugo minuter senare återvände efter snabbfikat stod redan säljarna tillsammans med 

sin revisor, advokat, mäklare och bankman innanför dörren till banken och väntade. Ett 

kortare utbyte av handslag och artigheter följde varefter samtliga visades vägen till det bokade 

konferensrummet på bankens andra våning. Mötet leddes som brukligt av revisorn i Karlgrens 

Frukt AB, han som i maskopi med mäklaren tänkt göra sig en skaplig hacka på affären. 

Genomgången av bolagets balansräkning var en summarisk historia och avklarades snabbt. 

Bolagets enda tillgång var bankkontot som ganska precis innehöll tjugoåtta miljoner kronor. 

På skuldsidan fanns årets vinst om cirka tjugosju miljoner och ett aktiekapital som uppgick till 

en miljon. Mäklaren presenterade och drog summariskt igenom köpeavtalet på mindre än tio 

minuter eftersom alla redan innan mötet hade tagit del av avtalets innehåll. Samtliga sidor i 

avtalet signerades av båda parter och undertecknades slutligen på sista sidan. Jag skrev under 

för köparens räkning, i egenskap av VD och styrelseordförande i BTJ Holding AB. Därefter 

genomfördes betalningen av köpeskillingen. En procedur som följde exakt samma mönster som 

vid samtliga mina 123 tidigare skalbolagsaffärer. 

Ur sin mörka läderportfölj drog finansmogulen Erngren fram en blekgrön postväxel utfärdad 

103

av SEB´s kontor i Lomma. Just den här var utställd direkt till säljaren, den till åren komna 

frukthandlaren Arwid Karlgren. Samtidigt var det biljetten som efter fyrtio års hårt slit gav 

honom en tryggad ålderdom på den spanska sydkusten 

Den närvarande bankmannen placerade postväxeln högtidligt framför sig och slog telefonnumret 

som stod angivet i vankantig. Han bad SEB att skydda beloppet. Så snart detta gjorts ringdes en 

yngre tjej från bankens kassaavdelning in. Den medelålders grånade bankmannen räckte henne 

postväxeln och instruerade henne att omedelbart sätta in pengarna på frukthandlare Karlgrens 

privata konto. 

Som nästa steg i affären ringde Nordea över de tjugoåtta miljonerna, kassan i Karlgrens Frukt, 

till det konto som jag i förväg låtit öppna i Karlgrens Frukts namn hos Tomelilla Sparbank. 

Även denna procedur följde de i alla tidigare affärer. Därefter fick jag och Tord Erngren 

varsin generalfullmakt för Karlgrens Frukt. Avslutningsvis utväxlades alla kvitton och övriga 

bolagshandlingar, skräpet som Lundman föreföll omåttligt intresserad och road av. På mitt allra 

mest välartade sätt önskade jag sedan frukthandlaren ett varmt lycka till i Spanien. Att han just 

gjort bocken till trädgårdsmästare var han dessbättre lyckligt ovetande om. Affären var avslutad 

och ett livsverk hade bytt ägare på något mindre än en timme. 

Framme vid Erngrens silverfärgade Jaguar på Stortorget skedde en kortare genomgång inför 

fortsättningen. Sven Persson nere på Tomelilla Sparbank var vidtalad och beredd att ta emot 

oss klockan halv två. Först nu och med Erngren vid min sida, avslöjade jag för Lundman att 

beloppet till hans klientmedelskonto skulle bli trehundrafemtiotusen mindre än de fem miljoner 

jag så dyrt och heligt lovat. Kanske var det Erngrens närvaro som hindrade advokaten från att gå 

i polemik. Säkert förstod Lundman även att det var den ockrande gamens fel. Halvtrumpet och 

med några korta grymtningar konstaterade han ändå missbelåtet för sig själv att den förbannade 

Jönsson aldrig gick att lita på. 

– Med dig är det som vanligt, det blir aldrig som vi bestämt. 

Om nu Lundman fortsatt att stå på sig så kände jag att jag utan att skämmas kunde vältra över 

hela skulden på den giriga Erngren. Det var trots allt hans förbannade fel och han som lagt 

beslag på pengarna. 

När vi skildes åt gjorde Lundman det för honom självklara valet att sätta sig i Erngrens bil. 

Även om det skulle tvinga honom att lyssna till bankirens oavbrutna skryt och skrävel. Det var 

trots allt ett betydligt lugnare och inte lika halsbrytande sätt att ta sig fram som att åka med mig 

när jag varje gång försökt straffa mina föregående tider på sträckan. Jag vände mig om och 

104

promenerade med raska steg Södergatan ner, förbi Södertull bort mot P-huset Anna där bilen 

stod parkerad. 

Det var med rösten fylld av värme och illa dold förväntan som Sven Persson tog emot Lundman 

och Erngren när de på utsatt tid steg in på banken. De hade mötts vid flertalet tillfällen under 

de senaste två åren för att varje gång ha samlats kring mina strapatsfyllda och svindlande 

bolagsaffärer. I det kombinerade styrelse och konferensrummet stod kaffe, kanelsnäckor och 

Ramlösa framdukat. De tre slog sig ner runt bordet. 

– Jaha, och som vanligt väntar vi bara på den alltid försenade, inledde Erngren märkbart 

irriterad. 

I just det avseendet var jag tvingad att ge honom rätt. Min fullkomliga nonchalans inför 

uppgjorda tider och respekt för ingångna avtal saknade motstycke. Som genom mirakel hade jag 

varje gång räddats av min påklistrade charm och vältalighet men framförallt av alla löften om 

framtida vinster som jag frikostigt slängt ur mig. Därför kom inte heller samtalet till Lundmans 

mobil som någon större överraskning. 

– Ja det var han. Han är snart i Ystad så vi kan räkna med att han är minst tjugo minuter 

försenad. Den här gången, tillade Lundman. 

Medan Sven Persson slog upp kaffet föreslog Erngren att de skulle starta utan mig och fick utan 

större svårighet de övriga två med sig. Lundman gav en kort beskrivning över hur de skulle gå 

till väga. 

– Först ska vi med stöd av generalfullmakterna flytta de tjugoåtta miljonerna från det konto som 

redan öppnats här i Karlgrens Frukts namn till BTJ Holdings konto här i banken. 

Lundman avbröt sig och slängde en blick bort mot bankmannen för att kontrollera att han 

förstått. Så här långt visade Sven Persson inte med en min varken spår av frågetecken eller 

missnöje. 

– Därefter ska tjugotremiljoner trehundrafemtiotusen överföras till Erngren, jag menar Carat 

Förvaltnings konto hos SEB i Lomma. De återstående, fyramiljoner sexhundrafemtiotusen ska 

telefonöverföras till mitt klientmedelskonto hos Provinsbanken i Malmö, fortsatte Lundman. 

Det inledningsvis ganska belåtna uttrycket hos Sven Persson hade i ett slag raderats. Ännu en 

gång tvingades han nu konstatera att jag ännu en gång utnyttjat banken som tvättinrättning. 

Någonstans hade han närt hoppet om att all den hjälp han så frikostigt gett mig skulle betala sig 

och att affärerna där pengar stannade hos Tomelilla Sparbank för att amortera ner det gigantiska 

skuldberget till slut skulle komma. Illusionen om att jag skulle tillföra de under lång tid utlovade 

105

nya och framgångsrika företagskunderna hade Sven Persson sedan länge slagit ur hågen. Nu 

gällde det för honom att rädda sitt eget skinn och att i värsta fall försöka rädda hela banken 

undan konkurs. 

Ytterligare en halvtimme rann iväg och kvart över två tog Lundman beslutsamt upp luren. 

Han slog ännu en gång mitt nummer men signalerna gick fram utan något svar. Erngren gjorde 

likadant med samma nedslående resultat. Sven Persson började ana oro hos de två övriga och 

frågade sig själv nervöst vad som förorsakat förseningen. Tord Erngrens otålighet blev alltmer 

påtaglig och utspelet från hans sida var därför inte särskilt oväntat. 

– Jag har ju fullmakt för båda bolagen, i värsta fall får väl jag skriva under så vi får gjort 

överföringarna, föreslog han och fick det som var ett allvarligt lagbrott att låta som en 

filantropisk uppoffring. Att han som finansiär av affären skulle ombesörja återbetalningen till sig 

själv såg förbannat illa ut, men han ursäktade sig snabbt; 

– Jag har ett inplanerat möte sedan tidigare och måste hinna tillbaka till kontoret före fyra. 

Den bistra sanningen var en helt annan. I stort sett alla pengar som skulle överföras till Carat 

Förvaltning tillhörde SEB i Lomma och var tillfälligt ”utlånade” till Erngren genom en 

övertrassering som han var tvingad att återbetala senast klockan tre samma dag. Det gav den vid 

det här laget hårt pressade Erngren mindre än fyrtio minuters spelrum. 

Halv tre, efter otaliga samtal, lämnade röstmeddelanden och sms beslöt de tre enhälligt att 

följa Erngrens förslag och avsluta Karlgrens Frukt. Sökandet efter mig fick tillfälligtvis ge vika 

inför den tidspress som Erngren befann sig under. Kassörska Els-Marie som under torsdagen 

katalogiserat konstdepån kallades in. Sven Persson gav henne de skriftliga instruktioner som 

hastigt sammanställts av advokat Lundman och undertecknats av Tord Erngren. Medan Els- 

Marie försvann ut för att köra betalningarna i kassan och ringa över pengar till Provinsbanken 

återupptogs diskussionen kring vad som kunde ha hänt mig. 

– Han brukar ju komma sent, men han kommer ju för det mest, sa en något lättad Erngren. 

– Vi borde kanske ringa och kolla om det inträffat någon olycka på E65:an, eller ringa sjukhuset, 

föreslog Persson och visade allt tydligare tecken på oro. Ifall det värsta inträffat riskerades hans 

egen situation och skulle om det visade sig vara riktigt illa kunna stjälpa hela banken. 

Lundman var den av de tre som tog lugnast på saken. Han tyckte förmodligen sig kunna mitt 

egenartade beteende såväl innan som utantill. Efter dryga kvarten återkom Els-Marie till de tre 

och avbröt diskussionen kring vad som hade förorsakat min försening. 

– Vi behövde inte överföra pengarna från Karlgrens frukt till BTJ Holding. Det var redan gjort. 

106

Lundman och Erngren såg på varandra med frågande och förbryllad min. Erngren var den första 

att reagerade; 

– Och de andra två överföringarna, frågade han blixtsnabbt. 

– Det gick inte alls, svarade Els-Marie osäkert och ursäktande. 

– Varför då, fortsatte en flämtande Erngren som högröd i ansiktet nu flugit upp ur stolen. 

– Därför …, inledde Els-Marie som nu förstod att något var riktigt fel. 

– Därför det finns inga pengar på BTJ Holdings konto, inte en krona, avslutade bankkassörskan 

stammande. 

Från morgonens uppvaknande, fyllt av förväntan och inspiration, hade känslan efter lunch 

ersatts av en alltmer påtaglig frustration och nervositet. Väskan stod packad vid dörrposten 

till hans rum och nu frågade han sig med stigande irritation när samtalet skulle komma. Med 

blicken mot klockan slogs han av tanken att något hänt som rivit upp eller förändrat det redan 

tagna beslutet. Väntan fram till halv fyra, när samtalet slutligen kom, var påtagligt plågsam. 

– Vi blev lite sena, missade en färja. Har det hänt något nytt, frågade chefsåklagare Ingvarsson. 

LB Carlsson drog en suck av lättnad över att höra åklagarens efterlängtade röst. 

– Ingenting som medför några förändringar i sak. Det som hänt och som är ny information är att 

den misstänkte har bokat rum och kommer att bo på Scandic Hotell vid Kungens kurva i natt. 

Vidare har Arlandapolisen informerat oss om att man förväntar sig extremt många resenärer runt 

lunchtid imorgon. Semestrarna har börjat och nästan alla avgångar är fullbokade. Ett gripande 

inne på flygplatsterminalen kan komma att bli tumultartat. 

– Vilka alternativ ser du då, frågade åklagaren. 

– I de diskussioner som jag har haft med kollegorna i Stockholm har vi enats om att det bästa 

vore att gripa honom på hotellet. Det ger oss bättre marginaler och där har han inte heller någon 

chans att komma undan. Den risken finns alltid i folkhavet på Arlanda. 

– Jag gillar idén, vi kör så, svarade Ingvarsson spontant och fortsatte; 

– Vi hämtar in honom vid gryningen imorgon och kör ner honom direkt till malmöhäktet. Även 

om kollegorna i Stockholm fått all nödvändig information ser jag nog helst att du finns på plats. 

Jag vill att du håller ett första kort förhör och får honom delgiven alla brottsmisstankar i direkt 

anslutning till gripandet. Kan du tänka dig att flyga upp och ta hand om det, avslutade åklagaren 

nästan ödmjukt. 

LB sneglade knipslugt mot den redan packade väskan och levererade utan dröjsmål ett ja till 

svar. 

107

Ingenting kunde bereda honom större tillfredsställelse än att få sy in aset. Så snart samtalet 

avslutats bad han en av sina kollegor om skjuts till Sturups flygplats. Därefter ringde han Malmö 

Aviation och bokade plats på sjukärran. En timme senare skulle han landa i Stockholm, ready to 

rumble. 

108

Kapitel 15 

Efter timmen av rundringning och förfrågningar hade bilden nu allt tydligare och plågsamt 

klarnat för Tord Erngren och Hans Erik Lundman. Trots att de ännu inte sett några som helst 

spår av mig. 

Tretton av de tjugoåtta miljonerna hade överförts från BTJ Holdings konto till det oansenliga 

växlingskontoret Moneyexchange vid Möllevångstorget i Malmö. Främst känt som för sin 

genomslussning av den organiserade brottslighetens allra svartaste vinster. De återstående 

femton miljonerna var uttagna på tre postväxlar i mitt namn. Någon ytterligare information hade 

inte gått att få fram. Erngrens begäran om att omedelbart spärra postväxlarna hade avvisats av 

det Swedbankkontor i Malmö där de ställts ut. Jag hade uppvisat alla handlingar som krävts för 

att styrka min behörighet och det saknades därför skäl att vidta några som helst åtgärder från 

bankens sida. Källarbankiren utkämpade nu stora inre bataljer för att klara lägga band på sig och 

inte ge utlopp för sitt fullkomliga raseri medan han fortfarande befann sig inne på banken. 

Försöket att upprätthålla den snabbt krackelerande fasaden av bildad finansman misslyckades 

emellertid och slutligen brast alla fördämningar. Invektiven över den där satans, förbannade, 

djäveln avlossades högljutt i långa och täta salvor. Lundman som så här långt och i alla lägen 

alltid tagit mitt parti stod bara meter från den ursinnige Erngren. Med allvarlig min nickande 

och instämmande i precis vart enda ord som bankiren vräkt ur sig. För Lundmans del var mitt 

svek mot Erngren sin sak, medan det svikna löftet jag gett honom var någonting helt annat. 

Det hela tedde sig alltmer obegripligt. Han tog ännu en gång fram mobilen men slog nu numret 

till sin egen telefonbank. Egentligen bara för att inför sig själv få bekräftat det oförklarliga, att 

även han blivit bedragen. Med tangenternas hjälp klickade han sig fram till meddelandet som 

löd saldobesked. Den automatiska rösten meddelade honom med klinisk kyla att saldot var 

oförändrat, femtusen trehundra kronor. 

Erngrens deadline för återbetalning till SEB var nu överskriden med dryga timmen och pressad 

av situationen tvingades han att ta till en nödlögn. Trots att han tagit ytterligare några steg bort 

gjorde akustiken i banklokalen att Lundman överhörde det mest av Erngrens samtal med SEB 

kontoret i Lomma. 

– Nej, nej, det är absolut inga problem. Det är bara överföringen från Nordea som har tagit lite 

längre tid än beräknat. Självklart, självklart ser jag till så att pengarna är inne på kontot i god tid 

innan elva imorgon. 

Det var en märkbart tagen och skakad Erngren som la på luren och ansträngde sig för att ge ett 

samlat intryck när han återvände till Lundman. Samtalet med SEB hade likt en blixtrande höger 

109

sänkt honom till marken. Famlande efter repen tog han sig omtöcknad upp på nio. 

Sven Persson, vars roll blivit något tillbakadragen, hade knappast kunnat undgå att se oron och 

allvaret hos de två övriga. För att kommentera händelseutvecklingen på ett som han uppfattade 

som vänligt och konstruktivt sätt påminde han Erngren om att Carat Förvaltning lyckligtvis hade 

full säkerhet för sin utlåning. 

– Vi har ju en depå med förstklassig konst i Carats namn. 

Effekten av det godhjärtade och välmenta påpekandet blev inte att Persson förväntat sig utan 

snarast det motsatta. Precis som när bensinen hälls över öppen eld drabbade nu även Erngrens 

ohejdade vrede den oskyldige bankmannen då han i sitt nästa raseriutbrott förklarade att det 

djävla tavelrunket kunde banken behålla. 

Efter att timmarna tidigare gjort en storslagen entré via huvudingången lämnade advokat 

Lundman och Tord Erngren banken genom en oansenliga bakdörr. Var och en på sitt eget sätt 

upprörda, besvikna men framför allt heligt förbannade. Båda inmålade i varsitt hörn av mannen 

som de ansåg vara helt i avsaknad av samvete. 

Färden tillbaka till Malmö gick betydligt snabbare än vad den i motsatt riktning tidigare under 

dagen hade gjort. De hade gemensamt beslutat att köra raka vägen till växlingskontoret dit jag 

överfört tretton av de tjugoåtta miljonerna. 

Det var auktoritärt och med bestämda steg som Erngren trotsade kölappssystemet och klev 

direkt fram till kassan där han med myndig röst krävde att omedelbart få tala med den ytterst 

ansvarige. 

Efter mindre än en minuts väntan steg en kraftigt byggd man fram vid andra sidan glasskärmen 

och stirrade misstänksamt och med kolsvart blick mot den arrogante källarbankiren. 

– Mitt namn är Erngren, Tord Erngren och jag är VD för Carat Förvaltning. Ni har tagit emot en 

överföring om tretton miljoner idag, pengar som har förskingrats från mitt företag. Jag kräver 

att du omedelbart överför varenda krona av de pengarna till mitt konto hos SEB. Om du vägrar 

kommer jag tillkalla polis. 

Till synes oberörd av Erngrens skarpa hot, och utan att yttra en stavelse, vände den mörkhyade 

mannen sig om och försvann längre in i lokalen. Fem minuter senare återkom han med en 

ansenlig mängd handlingar i handen. 

– Som du säker känner till är vi underställda bankinspektionen och finanspolisen och följer 

deras regler mot penningtvätt, inledde han med svag brytning. Därför krävde vi tidigare idag all 

dokumentation som visade behörighet, förfoganderätt och framförallt pengarnas ursprung. Vi 

gjorde en egen kontroll mot Bolagsverket för att försäkra oss om att uppgifterna var aktuella. 

110

Jag har alla handlingar här. Med illa dold belåtenhet pekade han mot den bunt som låg prydligt 

framför honom. 

– Så ring du gärna polisen, vi uppfyllde alla våra skyldigheter innan pengarna betalades ut, 

avslutade han självsäkert. 

– Vad i helvete säger du, sa Erngren chockat. Har pengarna redan betalats ut?? 

– Det gjorde vi för flera timmar sen, kontanterna beställdes redan i fredags, allt i eurosedlar. Det 

är ju inte varje dag vi gör så här stora affärer, svarade den till synes nöjda mannen. 

Lundman, minst lika upprörd som Erngren, hade intagit en position bara några meter bakom 

den uppbragte bankiren. Därifrån kunde han tydligt urskilja de belåtna dragen i den mörkhyade 

mannens ansikte. Vid andra sidan kassadisken stod tveklöst en av dagens ytterst få vinnare. När 

Erngren långt om länge förstod att det varken fanns information och än mindre pengar att hämta 

vände han sig uppgivet om. På sin väg ut stoppades han av växlingskontorets chef; 

– Ursäkta, men sa du inte att du hette Erngren? 

– Hur så, svarade Tord Erngren vresigt. 

– Killen som var här tidigare idag trodde nog att du skulle komma hit. I varje fall lämnade han 

ett kuvert till dig, sa han med överdriven vänlighet och sköt det under skyddsglaset. 

Han slängde en nöjd min mot bankiren, mest över att han nu klarat att utföra allt det som han 

lovat sin kurdiske landsman och kusinen Ahmed. 

Erngren slet åt sig det tunna kuvertet och gick bort mot ett ståbord i ena hörnet av den lilla 

lokalen. Under de få stegen dit sprätte han upp det men pekfingret, det vita kuvertet innehöll 

bara två ark. 

Det första var ett kort och handskrivet brev medan det andra var en prydlig datautskrift. 

Bäste Tord, 

När jag nu slutligen bestämt mig för att inte längre bryta mot lagen genom att finansiera 

bolagsköp med timslånga lån bifogar jag ett skuldebrev som på ett lagenligt sätt ska gälla för 

lånet. Jag är övertygad om att ”din advokat” kommer att gilla det. 

Högaktningsfullt 

Med Lundman vid sin sida, som också han hunnit ta del av brevets innehåll, vände Erngren blad 

och började läsa igenom handlingen med rubriken Skuldebrev. 

Som långivare angavs Carat Förvaltning AB med låntagare BTJ Holding AB. Lånebeloppet 

preciserades till 23.350.000 kronor där lånet skulle löpa med 3,5% årlig ränta. Förfallodag för 

111

lånet var nästkommande årsskifte och som säkerhet pantsattes 42 målningar deponerade hos 

Tomelilla Sparbank. 

Lundman såg hur Erngren vacklade till och hur marken under bankirens ostadiga fötter var på 

väg att rämna. Den tidigare ilsket högröda färgen i Erngrens ansikte hade i ett slag växlat över i 

glåmig blekhet. Det timslånga lånet hade av genom mitt egenmäktiga förfarande förlängts med 

mer än ett halvår. Lundman tvingades leda ut den svimfärdiga finansmannen som nästan föll 

ihop bakom ratten. 

– Var vill du att jag släpper av dig, frågade Erngren frånvarande. 

– Kör mig till Ribersborgsvägen. Jag har bilen där och också ett brev som jag måste hinna få 

iväg. 

Eftermiddagens svek hade tveklöst lett honom fram till beslutet att skicka iväg den bekännelse 

som jag veckan innan hade lämnat honom. Han var sviken och vilseledd för sista gången och 

tänkte inte ta minsta ansvar för den härva som jag satt honom i. 

– Var fan kan han hålla hus, frågade Erngren efter att tillfälligt ha repat mod och samlat sig. 

– Ingen aning, men han brukar aldrig försvinna eller hålla sig undan. Jag tänker ägna resten av 

kvällen för att leta rätt på honom, någonstans lär han ju dyka upp. Det ligger faktiskt minst lika 

mycket i mitt som i ditt intresse att få tag i både honom och pengarna. 

Advokatens spekulationer gav nytt bränsle åt Erngrens ilska; 

– Han vet ju för helvete att pengarna inte är mina! Allt ligger som en tillfällig övertrassering hos 

SEB. Om dom inte är återbetalda tills i morgon bitti så är jag slut! Sänker han mig så sänker jag 

honom, det kan du hälsa fanskapet när du får tag i honom. 

Erngren skärpte tonen ytterligare, kort innan Lundman klev av på Ribersborgsvägen; 

– Hälsa idioten att varenda torped i stan har grönt ljus att plocka honom om inte pengarna är 

framme i tid. 

Lundman nickade förstående. Erngren hade för vana att stå vid sitt ord och då särskilt när det 

gällde hot om repressalier. De hot han nu framfört var både konkreta och kompromisslöst 

uttalade. 

LB Carlsson var minutiöst förberedd när han i sällskap med utredaren Göran Littnér klev 

ombord på planet till Stockholm. Ett minimalt antal personer hade informerats i förväg, allt 

för att eliminera risken för läckage. Strax före take off nåddes han av rapporten att objektet nu 

befann sig sex kilometer söder om Lidköping. För att undvika varje form av exponering hade 

man valt att triangulera och kartlägga varje steg genom positionsbestämning av hans mobiler. 

112

Ritningar över hotellet var framtagna och vid tillslaget skulle samtliga utgångar och 

nödutgångar täckas och eventuella flyktvägar spärras. Information till hotelledningen 

var förberedd för att överlämnas halv sex på morgonen, samtidigt som man med stöd av 

åklagarbeslut skulle begära en kopia av nyckeln till det hotellrum där jag befann mig. Innan dess 

skulle ingen ur allmänheten informeras om det förestående tillslaget. 

Det var en sliten och besviken men framförallt förbannad Hans Erik Lundman som sjönk ner 

i snurrfåtöljen bakom skrivbordet. Han hade längtat efter den här dagen och sett fram emot att 

äntligen klara av att göra de mest överhängande betalningarna. Trots att han tyckt sig kunna 

skönja förändringar till det bättre i mitt beteende hade hans förhoppningar grusats allt eftersom 

dagen utvecklats till en mardrömslik missräkning. Hans absolut sista illusioner var krossade och 

de vägval jag gjort skakade honom. 

Vi hade spenderat tusentals timmar tillsammans, dagar och nätter i diskussioner kring 

skatteproblem men lika ofta förtroget engagerade i frågor av personlig och djup existentiell 

karaktär. Mitt oförklarliga och oförsvarbara agerande lämnade honom nu övergiven med endast 

en utväg. Det vapen som jag satt i hans händer, brevet som dagar tidigare hade lurat honom att 

länsa skattekontot och betala ut miljonerna från det nu helt utarmade moderbolaget. 

Lundman försökte att sätta sig in i min situation för att se om han själv kunde förstå hur jag 

resonerat. Trodde jag att han i sista stund skulle tveka, avstå från att skicka brevet och därmed 

avstå ifrån att dela ut nådastöten? 

Efter ett sista försök att få tag i mig på mobilen insåg han att han nu tvingades att agera. Förrådd 

av sin tilltro till mig. Smärtsamt blickade han bakåt mot den lojalitet han själv visat och den 

vänskap som han trott funnits. Under den knappa timme han nu suttit vid sitt skrivbord hade 

Erngren dessutom hunnit ringa honom tre gånger. 

– Nej, jag har inte hört av honom. Nej, jag har inte hans hemnummer eller numret till hans 

föräldrar. 

Lundman valde att svara den påflugna bankiren med en sanning åtföljd av två lögner. Oavsett 

vad han kände inför mig tänkte han varken låta Louise eller de stackars föräldrarna falla 

offer för Erngrens hot och påtryckningar. Han var dessutom övertygad om att de inte hade en 

susning om var jag befann mig. Advokaten hade aldrig tidigare underskattat eller ifrågasatt 

min intelligens och analytiska förmåga. När han nu satt sig käpprak i stolen för en sista 

kraftansträngning insåg han samtidigt det självklara. Jag hade givetvis insett att allt varit på 

väg att barka åt helvete och förstått konsekvenserna som skulle följa. I ren desperation hade 

113

jag därför valt att fly. Sannolikt till en plats där varje svenskkrona var värd tio och där inga 

utlämningsavtal med Sverige existerade. 

Förstrött började han att leta bland högarna efter den fem sidor långa bekännelsen. Strax 

därefter övergick det halvhjärtade sökandet i ett mera noggrant och strukturerat letande. Trots 

sin övertygelse om att han lagt den i plastmappen med ändringsanmälningar fanns den inte där. 

Alltmer irriterat vände han upp och ner på varenda handling som låg på bordet. Det resultatlösa 

sökandet sa honom att den fräcka djäveln varit inne på hans rum, plöjt igenom alla papper och 

stulit tillbaka erkännandet. Lundmans ilska passerade snart i styrka den Erngren visat prov på 

tidigare under dagen. Skulle det bli han som ringde Louise och föräldrarna för att genom hot 

få veta var det förbannade kräket höll hus? Han tog sitt förnuft till fånga och beslöt att möta 

situationen med list. Den strategi han såg som mest användbar byggde helt på hans vetskap om 

min kanske största svaghet – kontrollbehovet. Ett tillräckligt illavarslande sms skulle tvinga mig 

att reagera. Lundman avslutade meddelandet, läs mitt email, jag skickar min kopia av ditt brev 

om en halvtimme. En kopia som han dessvärre saknade men där blotta möjligheten att den fanns 

borde framtvinga en reaktion. 

När tio minuter förflutit utan att någonting hörts eller märkts beslöt han att som en sista varning 

dra iväg ett mail till mig. Han lutade sig trött in över skrivbordet och fällde upp skärmen till sin 

laptop. Placerat över tangentbordet låg instucket ett omsorgsfullt igenklistrat kuvert. Adresserat 

till Hans Erik Lundman. 

Under den därpå följande kvarten studerade, granskade, genomlyste och lusläste advokat 

Lundman innehållet minst tiotalet gånger. Därefter vek han försiktigt samman de tre 

postväxlarna och gömde dem i plånbokens innersta fack. 

Aldrig tidigare hade han gjort sig skyldig till en lika stor missbedömning. 

114

Kapitel 16 

Samlingen ägde rum i den tidiga gryningen medan gräset fortfarande skimrade vitt av 

morgondaggen som brett ut sig likt ett sidentäcke. Det var med militär exakthet och precision 

som de tolv utvalda polismännen som skulle delta i tillslaget inställt sig redan kvart över fem. 

Dryga hundratalet meter från det fridfullt sovande hotellet vid Kungens kurva. 

Kort efter ankomsten till Stockholm föregående kväll hade LB Carlsson haft en noggrann 

genomgång med alla inblandade och gjorde nu en sista dragning. Samtidigt konstaterade han 

belåtet att det var stabila köttberg som kollegorna på länskrim låtit handplocka för uppdraget. 

Utseendemässigt skulle de flesta av dem tveklöst göra sig bättre som torpeder än snutar på vita 

duken. Det hade säker gått åt ansenliga mängder ryssfemmor och liter med gaddningsfärg för att 

få det här gänget att se ut som vandrande våldsmaskiner hämtade från Harlems allra mörkaste 

gränder. 

Utan varken frågor eller kommentarer lyssnade de adrenalin och testosteronstinna stenansiktena 

från insatsstyrkan samlat till de order som gavs. Ännu en gång fick de direktiv över insatsens 

upplägg med upprepade instruktioner om att agera resolut, kraftfullt och utan minsta pardon. 

Exakt klockan halv sex klev LB Carlsson innanför hotelldörrarna och vandrade med bestämda 

steg fram till den unga nattportiern. Efter att ha legitimerat sig räckte han över en kopia av 

åklagarbeslutet och förklarade sedan kort vad saken gällde. Stressad och en aning nervöst 

sökte den orutinerade portiern igenom hotelliggaren för att till slut och märkbart lättad kunna 

konstatera att den misstänkte checkat in på rum 202 klockan 22:39 föregående kväll. Med 

pannan blänkande av svettpärlor lät han därefter göra en kopia av kortnyckeln och log befriande 

när han till slut kunde lämna över den till polismannen som i frustration över att behövt vänta 

lutat sig långt in över disken. 

LB gav klarsignal över komradion där all trafik fram tills nu legat nere. Alla enheter omringade 

snabbt hotellet och eventuella flyktvägar spärrades av. När inbrytningen till rum 202 skedde såg 

LB till att vara förste man in genom dörren. 

– Rör dig inte, du är anhållen, vrålade han adrenalinkickat redan innan taklamporna hade tänts. 

Fyra av biffarna följde tätt bakom honom och slog med repeterade vapen en ring runt sängen. 

Täcket rörde sig långsamt, det brakande oljudet hade skakat liv i honom. 

– Vad i helvete vill du och vem fan är ni ? Stick, fräste ilsket det orakade ansiktet ifrån sig. Det 

fanns ingenting Ahmed hatade mer än att bli väckt. 

Under sekunderna av förvirring som följde brydde sig inte LB överhuvudtaget om att svara och 

115

slet istället panikartat upp dörrarna till badrummet och garderoberna. Efter att desperat ha kastat 

sig raklång på golvet, för att kolla utrymmet under sängen, reste han sig och stirrade ursinnigt 

mot kurden. 

– Vem är du, röt han i ilska och skrek ut frågan om var i helvete jag tagit vägen. Samtidigt 

växlades förstulet konfunderade blickar mellan köttbergen som ställt sig tätt bakom LB 

Carlsson. 

– Skit du i vem jag är, vem i helvete är du själv? Hur fan ska jag veta var han finns? Jag är inte 

någon djävla barnpassare! 

Ytterligare halvminuten av förvirring följde innan LB gav order om att gripa och plocka in 

Ahmed till förhör. Med armarna i handbojor bakom ryggen och liggande på mage, pressad mot 

golvet med ett knä mellan skulderbladen, delgavs kurden misstanke om brottet skyddande av 

brottsling. Som svar på brottsmisstanken vände Ahmed upp ansiktet mot muskelberget som lagt 

hela sin tyngd bakom för att pressa luften ur hans lungor. 

– Ni kan suga min kuk allihop, era satans snutsvin! Jag ska knulla dig och din mamma, var det 

sista han fick ur sig innan fjäderbatongen träffade honom med full kraft i bakhuvudet. 

En snabb genomsökning av rummet gav inga ledtrådar kopplade till den misstänkte och än 

mindre svar på frågan om vart jag tagit vägen. Som en sista desperat åtgärd ute vid Kungens 

kurva beslöt LB att söka igenom den bil som man återfunnit på hotellets parkeringsplats. Även 

där gick han bet. 

Med ilska i blicken och rösten fylld av rasande vrede tog han fram mobilen och ringde 

chefsåklagare Ingvarsson mitt i frukosten. Han tvingades att lägga band på sig när han 

informerade om morgonens misslyckade ingripande. Nu överlät han med varm hand till 

åklagaren att fatta de kommande besluten. 

– Så vad blir vårt nästa drag, frågade LB sammanbitet och hörde Ingvarsson tugga klart innan 

han svarade; 

– Vi tar honom på Arlanda, svarade åklagaren och gjorde en kort paus innan han fortsatte; 

– Och se för helvete till så att han inte kommer med planet. 

Det sista uttalades i tydligt anklagande ton. LB bet ihop under samtalet men så snart det 

avslutats klev han ur bilen och drog av en salva svordomar som väckte de sista av hotellets 

sovande gäster. Om den förbannade djävla åklagaren valt sitt arbete framför golfen hade 

problemet aldrig uppstått. Samtidigt insåg han att ett sådant påpekande knappast skulle främja 

karriären. 

116

Trots att JAT-kärran till Belgrad avgick först halv ett beordrades omedelbart ett stort antal 

civila spanare till Arlandas utrikeshall. Redan strax före nio fanns större delen av styrkan på 

plats, redo att identifiera och gripa den misstänkte. Ungefär samtidigt forcerades ytterdörren 

till min lägenhet på Södra Förstadsgatan i Malmö av den lokala piketstyrkan. Träflisorna yrde 

när de med dragna vapen brakade in för att säkra bevis och söka eventuella ledtrådar kring 

försvinnandet. De instormande poliserna skrämde vettet ur Louise som precis somnat in efter 

ett långt och krävande nattpass. Inbrytningen gav däremot ingenting nytt, varken i form av 

ledtrådar eller bevis. 

Måndagens katastrofala händelseutveckling hade på ett grundligt sätt utplånat alla möjligheter 

till en god natts sömn. Alla febriga tankar kring de oundvikliga konsekvenserna hade hållit 

honom vaken, tomt stirrande i taket. De oavbrutna försöken att nå mig via mobilen hade 

visat sig vara helt resultatlösa. Likaså hade alla lampor i lägenheten på Södra Förstadsgatan 

varit släckta. Inte ett ljud hade hörts där inifrån när Erngren strax före midnatt smugit sig dit 

och knackat på. Inte heller hade någon av mina mera suspekta kontakter i stan haft någon 

information att bidra med. 

Efter en sömnlös natt insåg Tord Erngren i den tidiga morgontimmen nödvändigheten av 

att snabbt byta strategi. Möjligheterna för honom att före klockan elva samma dag få in 

tjugotre miljoner till SEB i Lomma var i stort sett obefintliga. Samtidigt som han naturligtvis 

inte inför banken kunde erkänna att miljonerna slarvats bort och i värsta fall försvunnit i en 

skalbolagsaffär. Den list han tillägnat sig under alla åren i bilbranschen gav honom idén till en 

temporär lösning, och till sin hjälp behövde han nu den lika svikna advokat Lundman. 

Advokatens kraftfulla reaktioner under gårdagen kändes som en garanti för att Erngren skulle få 

med sig honom på sin linje. Att Lundman nu definitivt tröttnat hade framgått med all önskvärd 

tydlighet. 

Den smala vägen till räddning såg Erngren ligga i att försöka förekomma banken istället för att 

bara passivt invänta deras deadline. Han hade upplägget och förklaringarna helt klara för sig. 

Förseningen av återbetalningen till SEB berodde inte på slarv från hans sida utan att 

försäljningen av den dyrbara konst som tillhört det bolag han finansierat blivit något fördröjd. 

Så såg hans förklaring till kontorschefen på SEB ut och det var samtidigt något som han räknade 

med att advokat Lundman skulle klara hjälpa honom att styrka. Därefter skulle depån med tavlor 

snabbt och omgående flyttas från Tomelilla till SEB i Lomma. 

Lösningen krävde också en bekräftelse från Lundman om att det fanns en köpare som verkligen 

var beredd att betala de tjugotre miljoner som kontot övertrasserats med. Trots Erngrens vetskap 

117

om att tavlorna endast representerade bråkdelar av det värdet, skulle det hjälpa honom att vinna 

viktig tid i jakten på mig och de förskingrade miljonerna. Strax efter åtta fattade Erngren luren 

och slog numret till Lundman. 

– Jag antar att djäveln inte har hört av sig, inledde han bistert. 

– Tyst som i graven, svarade Lundman med samma tonfall. 

Utan att ödsla ytterligare onödig tid på mitt försvinnande övergick Erngren direkt till att 

utveckla teorierna kring sin räddningsaktion. Han redogjorde ingående för hur han resonerat och 

beskrev framförallt den hjälp som han var i skriande behov av. 

– Det krävs nog ett nära samarbete mellan oss för att vi ska klara ut det här. Du vill väl också se 

till att säkra dina pengar, avslutade Erngren. 

Lundman höll färgen och svarade instämmande. För egen del behövde han verkligen ingen 

draghjälp och insåg samtidigt att allt det som Erngren förslagit uteslutande tjänat bankirens egna 

syften. Erngren hade inte med en stavelse förklarat hur Lundman skulle räddas. De kom överens 

om att ta en förnyad kontakt så snart Erngren talat med SEB, eller om någon av dem, mot 

förmodan, fick kontakt med mig. 

Erngren hade tidigt under den sömnlösa natten insett att utgången av hans samtal med SEB 

kunde komma att bli livsavgörande för honom och hans företag. Därför beslöt han att sätta sig 

i bilen och köra till banken för att vara på plats när den öppnade. Genom sin närvaro hoppades 

han att kunna dämpa de negativa reaktioner som var en på förhand given effekt av den uteblivna 

återbetalningen. Kontorschefen hade överskridit sina befogenheter med mer än tjugo miljoner 

och hans reaktion var milt sagt oförutsägbar. 

Precis som Erngren befarat briserade beskedet om förseningen som en bomb inne på 

bankchefens kontorsrum. Den svårt chockade bankmannen tog sig flämtande genom rummet 

och drog igen dörren för att förhindra att nyheten spreds till den ännu ovetande personalen. 

Källarbankiren hade i samband med att han inlett sina kortfristiga låneaffärer lovat och bedyrat 

att det var han och ingen annan som hade full kontroll över alla transfereringar. Nu satt han 

skamsen och förklarade hur det som aldrig kunde hända trots allt hade hänt. 

Ett av Erngrens ytterst få trumfkort var vetskapen om att kontorschefen vid andra sidan bordet 

befann sig i en lika utsatt position som han själv. Kanske satt han till och med än värre illa till. 

Stundtals gick vågorna höga inne på direktionsrummet men efter nästan två timmars ältande 

hade de enats kring en tillfällig lösning som skulle ge några dagars respit. På sin höjd kanske en 

vecka. 

Den framförhandlade akutlösningen krävde såväl en förbindelse från advokat Lundman som 

att de fyrtiotvå tavlorna flyttades till SEB i Lomma. Medtagen och sargad av den plågsamma 

118

natten, och av anspänningen som mötet på banken medfört, satte sig Erngren till rätta bakom 

ratten i sin silvergrå Jaguar. Så utmattad att han nätt och jämnt klarade att plocka fram mobilen 

lyckades han ändå till slut slå numret till Lundman för att informera om resultatet av det möte 

han nyss avslutat. Lundman lovade att omedelbart upprätta förbindelsen och de beslöt att ses en 

halvtimme senare på Ribersborgsvägen. 

Klockan närmade sig nu halv tolv och med en timme kvar till avgång blickade LB Carlsson 

spänt ut över köerna vid incheckningsdiskarna. Han höll ett extra vakande öga riktat mot JAT 

disken där ännu ingen som påmint om mig hade visat sig. Kortfattat hade han via telefon 

nåtts av den nedslående rapporten över tillslaget i Malmö. Inga spår eller handlingar som 

gett fingervisningar hade återfunnits vid den grundligt genomförda husrannsakan och den 

dödsförskräckta sambon hade visat sig vara helt ovetande. Känslan av att Belgradresan var ännu 

en dead end smög sig långsamt och obehagligt över honom. 

Från utkiksposten några steg upp på en trappa såg han den utposterade personalen från 

span i varje hörn av avgångshallen. Däremot syntes inte minsta skymt av fanskapet 

han jagade. Tanken på att bytet tagit sig direkt till gaten och mutat någon i personalen 

för att slippa incheckningsproceduren slog ner inom honom som en blixt. LB beslöt att 

omedelbart omgruppera och tog sig tillsammans med ytterligare tre man förbi larmbågar och 

säkerhetskontroller. Springande fortsatte de mot Gate A13, alltmedan åklagarens förmaningstal 

fortfarande ringde i LB´s öron, låt honom för helvete inte ta sig ombord på planet. 

Svårt andfådd efter språngmarschen konstaterade han framme vid gaten att han i stort sett kände 

igen samtliga ansikten från kön vid incheckningen. Fortfarande utan det jagade bytet i sikte. 

När statusen på tavlan ändrades från boarding till closed slet LB Carlsson fram legitimationen 

och förklarade sitt ärende för markpersonalen. 

– Jag måste be er att kontrollera om den här personen finns ombord på planet, sa han och räckte 

över ett foto med namnet i nederkant. 

Den kraftigt blonderade kvinna i JAT uniform ursäktade sig medan hon ögnade igenom 

passagerarlistan. 

– Han finns med här men dök inte upp, en no show, konstaterade hon med en lätt axelryckning. 

Utan ett ord gjorde LB helt om och gick med bestämda steg mot utgångarna i avgångshallen. 

Ilsken men framförallt besviken slog han numret till Ingvarsson och informerade honom om 

resultatet samtidigt som han kämpade för att bibehålla lugnet. Två gånger under en och samma 

dag hade det satans kräket dragit honom vid näsan och förvägrat honom den välförtjänta 

tillfredsställelsen över att officiellt få delta vid schavotteringen. 

119

– Det finns ingenting mer att göra här, vi avbryter nu och drar hem i eftermiddag, avslutade LB 

besviket. 

– Det är nog lika bra. Jag lyser honom nu, både i Sverige och internationellt. Sen får vi se hur 

länge han klarar av att hålla sig undan. Det är ju fan att ni lyckades tappa bort honom två gånger 

på en och samma dag, avslutade åklagaren märkbart irriterad. 

I bilen från Arlanda till Bromma slets LB Carlsson mellan olika teorier. Var försvinnandet bara 

ett sätt att vilseleda polisen och hur hade han i så fall fått veta att de var honom på spåren? 

Fanns det andra förklaringar som låg dolda i hans affärsverksamhet? Hade han kanske blåst fel 

personer för att sedan tvingas fly? 

Ingenting kunde uteslutas men om det förhöll sig som i det sistnämnda fallet skulle 

det förmodligen bli betydligt enklare att hitta honom. Kanske hade någon av de många 

fordringsägarna ruttnat och redan fimpat fanskapet? Troligtvis var han i sådant fall redan 

ordentligt nedgrävd. 

Vilken sanningen än var hade hela operationen utvecklats till ett förödande misslyckande. Något 

LB Carlsson ensamt och uteslutande nu lastade den slapphänte och nonchalante åklagaren för. 

Strax före tre svängde en fullastad skåpbil från Securitas in och parkerade vid baksidan av SEB 

kontoret. Istället för de annars normala penningleveranserna bestod lasten av de fyrtiotvå tavlor 

som flyttats från Tomelilla. Tord Erngren var kommenderad av kontorschefen att personligen 

närvara vid genomgången av konsten. Slutkörd och söndertrasad av det inferno han försatts i 

infann han sig därför motvilligt minuterna efter tre på banken. 

– Vi lastade dem efter storlek och inte i den ordning som depåkvittot angav. Annars hade inte 

allt fått plats, ursäktade sig den ena av de två väktarna. 

Varsamt och med största försiktighet, behandlade som om de verkligen vore dyrgripar, bars 

tavlorna in. Tillsammans med Erngren bockade kontorschefen därefter av dem mot det prydligt 

sammanställda depåkvittot från Tomelilla Sparbank. Trots Erngrens absoluta ointresse för konst, 

kultur och litteratur hade han lärt sig att känna igen en hel del av målningarna. Bankiren som 

annars nätt och jämt klarat av att peka ut Mona Lisa bredvid Picassos verk och dessutom fått för 

sig att Sophies val var en uppföljare till Rädda Willy. Och att Farwell to arms inte hade något 

med neurosedynskador att göra hade han först förstått sedan han läst Sydsvenskans recension av 

boken. 

De flesta av målningarna som låg framför Erngren hade vid något eller några tillfällen figurerat 

som säkerheter vid hans utlåningar. Nu satt han till följd av den samvetslösa variant av Svarte 

Petter som han utsatts för med tavelskiten i knät. 

120

För såväl Erngren som den synbart pressade bankmannen var hela det här skenarrangemanget 

en högst temporär lösning och ingenting annat. Därför kommenterades heller ingen av tavlorna, 

ingenting särskilt inträffade förrän den näst sista tavlan dök upp på bordet; 

– Vilken är det här, frågade kontorschefen sig mumlande och sneglade ner i kvittot som beskrev 

tavlorna. Erngren satt försjunken i tankar kring den djävla bedragaren och hade blicken riktad åt 

ett annat håll. 

– Det måste vara Madonna med två pojkar och en fågel, svarade bankmannen till slut sig själv. 

Erngren som nu återvänt med blicken stirrade misstänksamt mot tavlan; 

– Nej, den är det förbanne mig inte, röt bankiren med förvånande skärpa i rösten. 

Tavlan som hade placerats i mitten av bankmannens skrivbord var inte den utsökta 

oljemålningen på poppelpannå som Erngren hade sett vid ett flertal tillfällen. Framför honom 

låg istället det oansenliga och urlakade kopparstick som införskaffats hos Englunds Antik 

veckan innan. 

Nu saknades inte längre enbart svindlaren och med honom alla miljonerna. Nu var även den 

enda av de fyrtiotvå målningarna som Erngren någonsin uppskattat försvunnen. 

121

Kapitel 17 

Fallet nedför den transparenta tunnel som utifrån lystes upp av skarpt skiftande psykedeliska 

färger var handlöst. Händer, fötter, knän och armbågar slogs blodiga vid mina misslyckade 

försök att hejda och bromsa det snabbt accelererande skeendet. Med det yttersta av 

fingerspetsarna slet jag för att få grepp och sakta ner det hastigt eskalerande förloppet. Skriken 

på hjälp försvann i ett tomt eko uppåt medan den hisnande centrifugalstyrda färden fortsatte 

virvlande nedåt. Vid de förtvivlade räddningsförsöken kunde jag höra fingrarnas spädaste 

ben krasa när de slogs av och kröktes bakåt. Försöken att bromsa eller hindra fallet krävde 

överjordisk kraft för att lyckas. Allt medan strama porträtt av besvikna och missledda ansikten 

ur mitt förflutna fladdrade förbi. 

Jag vaknade med händerna krampaktigt fastklamrade vid fåtöljens armstöd och med fingrarna 

djupt inborrade i den grönrandiga tygklädseln. Den ljusblå skjortan täcktes av mörka 

fläckar som färgats av rinnande svett. Någonting hade väckt mig och för mitt inre återvände 

omedelbara fragment ur den dröm som för bara sekunder sedan hade plågat mig. Jag knäppte 

upp och slet av mig den genomblöta skjortan samtidigt som jag reste mig ur den hårdstoppade 

öronlappsfåtöljen. 

01:37 och ännu hade inte ens ett dygn passerat sedan mitt självvalda försvinnande och 

landsflykt. 

När jag veckan innan hade sökt mig till platsen som alltid tidigare väckt skarpsinnet till liv och 

inspirerat mig hade de lösningar som framträtt tett sig lika tydliga som självklara. Inte heller 

hade de varit särskilt svåra att ta till sig eller förstå. På samma sätt som vid en uppenbarelse 

hade alla detaljer och de krav som skulle ställas på mig framträtt som mycket konkreta och 

givna. Utan minst avsteg hade jag därefter också slaviskt följt den plan som tagit form. Aldrig 

tidigare hade jag försökt avsluta och än mindre slutfört något som redan på förhand inneburit 

ett lika stort risktagande. Trots alla de risker som jag redan tagit hade jag ännu inte ens nått 

halvvägs. Det verkligt osäkra och mest oberäkneliga låg fortfarande långt framför mig. 

Även fast jag borde ha känt ett visst mått av lättnad över det som jag så här långt lyckats uppnå 

fortsatte svetten att rinna längs ryggraden. Den inre uppgörelsen, kampen mellan mitt tidigare 

jag och den väg jag nu hade valt, slet mig plågsamt sakta i stycken. Behovet av att kontrollera 

och kommunicera definierade min tidigare överlevnadsinstinkt. Det utpräglade kontrollbehovet 

som jag själv alltid hade kallat och beskrivit som nyfikenhet hade med åren utvecklats till mitt 

122

livselixir. Behovet av att informera och framförallt att hålla mig informerad hade tillåtits att gro 

fritt. 

När jag nu gjort mina nya vägval insåg jag omedelbart att ett vidmakthållande av just det 

beteendet skulle kunna komma att få förödande konsekvenser. Just därför uppfattade jag det 

senaste dygnet som ett enda utdraget och ofattbart lidande där mängder av obesvarade frågor 

plågande mitt redan söndrade inre. Min tystnad var dessvärre avgörande för operationens 

genomförande. 

Inom mig väcktes frågorna kring hur dagen slutat för Erngren och än viktigare för Lundman. 

Hur hade Ahmed löst uppgiften och hade han kommit ihåg att dumpa mobilen? Vad hade 

utspelats på Tomelilla Sparbank och hur hade Sven Persson reagerat? 

Att varken veta eller ha möjlighet att söka svaren var ett helvetes gissel. Samtidigt som jag 

förstod att minsta avsteg från mitt tysthetslöfte kunde äventyra allt. Ingen utöver jag själv visste 

och ingen skulle heller få veta mitt nästa drag. Jag knäppte händerna hårt och bad om kraft, mod 

och styrkan att stå emot kraven som allt skarpare riktats från mitt tidigare jag. 

I mitt fortsatta sökande efter svar tog jag några steg fram till fönstret som vette ut mot det 

kolsvarta mörkret och den sporadiskt och punktvis upplysta parken. Oroligt funderande över 

vilka mina redan prövade föräldrars reaktioner skulle bli när sanningarna avslöjades. Särskilt när 

tabloidernas svartaste rubriker skrek ut att deras son var en storbedragare. 

Hur skulle sedan Louise reagera eller hade hon kanske redan gjort det? Visste hon inte att 

det ultimatum som hon ställt i själva verket var ett oöverstigligt hinder? Hennes senaste krav 

framstod allt tydligare som ett slags utstuderat och raffinerat sätt från hennes sida att avsluta vårt 

förhållande. 

Med blicken vandrande över natthimlen tryckte in en prilla. De obesvarade frågorna pinade och 

tillfogade mig en svårbeskrivbar fysisk smärta. Det plågsamma i att inte veta och inte tillåtas 

söka svaren var en för mig såväl ny som ytterst obehaglig upplevelse. Det ändlösa mörkret 

därute gav mig heller inga svar eller någon klarhet. 

Hade Lundman sett och läst brevet och hade Erngren upptäck utskiftningen av tavlorna? Det 

ovissa och obesvarade växte till gigantiska tankebarriärer som var allt för höga att passera och 

hindrade mig från att kunna blicka framåt. 

Breven som jag skrivit och bett Pero att posta skulle nå mina föräldrar och Louise under 

morgondagen. Först då skulle de få veta det som förhoppningsvis advokat Lundman redan 

visste. Varken var eller hur men att jag levde och med hälsan i behåll. 

123

Jag slet av mig det sista av kläderna för att lägga mig och försöka att åtminstone få några 

timmars ordentlig sömn. Innan dess var jag tvingad att lyfta bort lådan som täckte merparten av 

dubbelsängen. Trots att Jeppes träväska låg öppnad och uppslagen syntes tydligt märkningen 

Fragile i svart mot den neongula bakgrunden. 

Den hade överlevt flygplatspersonalens oömma hantering och effektivt räddat det linneinsvepta 

innehållet från slag och stötar. Därinne hade hon haft en trygg resa. Min egen Madonna med 

steglits. 

Efter att försiktigt ha placerat lådan med målningen på golvet och därefter snabbt ögnat igenom 

morgondagens programpunkter somnade jag nästan omedelbart därefter i absolut utmattning 

Mobiltelefonens ihållande signaler väckte mig och med ett snabbt ögonkast mot tevens 

digitalsiffror påmindes jag ännu en gång om att vrida tillbaka mina klockor en timme. Med en 

slags oförklarlig tacksamhet kändes det som om jag hade vunnit just den timmen och skaffat 

mig ett slags försprång på resten av världen. Trots att jag nu var inne på det andra dygnet 

av landsflykt och att det hunnit bli onsdag hade jag ännu inte hunnit acklimatisera mig. Jag 

greppade tag i mobilen och stängde av väckningsfunktionen. Klev ur sängen och sköt därefter 

mörkläggningsgardinen åt sidan. Rummet fylldes av ljus från den tidiga morgonsol som nu var 

i full färd med att besegra och bränna bort det täta markdiset. Det var med blandade känslor 

jag blickade ut över Hyde Park som i praktfull grönska bredde ut sig framför mina fötter. 

Upprymdheten inför de möjligheter som jag hade tyckt mig se varvades med tankar av tvivel 

och oro. Hade jag kanske i ett utslag av desperation överskattat potentialen i det jag iscensatt? 

I samband med att jag hade bokat det kommande mötet hade jag uteslutande haft möjligheterna 

för ögonen och lagt alla verklighetsbaserade sannolikhetskalkyler åt sidan. Hade jag med min 

sedvanliga optimism valt att enbart lyssna till det jag själv velat höra och därför sett det jag 

själv velat se? Skulle jag redan efter dagens möte tvingas inse att planen var utopisk och att en 

förnedrande återresa till Sverige skulle vara mitt enda kvarvarande alternativ? Jag lät blicken 

vandra längs den dimhöljda Londonsilhuetten. Fast besluten om att finna lösningen. Även om 

jag skulle tvingas att gräva fram den med mina bara händer. 

Någonstans därute fanns det jag sökte och jag var därför bestämd över att vända på varje sten. 

Det var min sak och ingen annans att hitta rätt. 

Resan eller snarare flykten till London hade utvecklats till en pinande och mycket smärtsam 

upplevelse. Bytet av identitet till Joakim Carlsson var förenat med stora risker och att gripas 

med det förfalskade passet skulle utan vidare ha renderat ett längre fängelsestraff. Redan 

124

på Kastrups flygplats i Köpenhamn hade jag tyckt mig känna igen ett tiotal personer och 

var osäker över om jag hade blivit igenkänd. Passkontrollen vid utresan från Danmark hade 

därefter visat sig vara rena barnleken i jämförelse med den granskning som jag senare utsatts 

för vid ankomsten till Heathrow. Kanske var det min frisyr som hade framkallat kontrollantens 

noggrannhet men varken scanning eller den ultravioletta belysningen avslöjade den välgjorda 

förfalskningen. Italienarna hade tveklöst gjort sig förtjänta av det tilltagna arvodet. 

Att gripas och tvingas tillbringa tid i engelskt häkte i avvaktan på utlämning till Sverige var 

något som jag till varje pris velat undvika. När jag slutligen tilläts passera kontrollen hade jag 

skänkt Pero Grujic en tanke av tacksamhet. Ännu en gång hade serben visat sig vara en av de 

ytterst få som jag kunnat lita på i alla lägen. 

Trots prövningen som passkontrollen hade inneburit utvecklades väntan vid bagagebandet till 

något oändligt mera plågsamt. Träväskan med mässingshandtaget lät vänta på sig och först 

tio minuter efter att mina resväskor rullat fram dök den blanklackade lådan upp på bandet. De 

undantagslöst längsta tio minuterna i hans liv. 

Medan jag väntade hade jag, med vänsterögat fäst vid rullbandet, sökt med mitt högra öga 

efter skylten lost luggage. Strax innan trälådan dök upp var jag övertygad om att någon ur 

flygplatspersonalen lagt märke till den och snott åt sig innehållet. En ovanligt vacker målning 

tillsammans med 1,3 miljoner euro i cash. 

Först när jag tagit mig utanför dörrarna till Terminal två och stod framför raden av svarta 

taxibilar förstod jag att jag faktiskt precis hade lyckats nästla mig igenom ett av mina verkliga 

nålsögon. 

Identitetsbytet hade även tvingat mig att bryta med ytterligare några av mina tidigare vanor och 

med mitt normala sätt att handla. Exempelvis var det annars självklara valet att bo på Marriott 

vid Grosvenor square, nu helt otänkbart. Alltför många ur personalen kände igen mig under mitt 

riktiga namn. När jag låtit boka hotell på nätet i Joakim Carlssons namn hade valet istället fallit 

på Hilton Park Lane. Främst på grund av sitt centrala läge, men samtidigt då det var stort och 

därmed garanterade anonymitet. Dessutom hade hotellet en bakre utgång ner mot det exklusiva 

Mayfair. Just denna omständighet fick en avgörande betydelse vid valet av boende. 

Jag tänkte i möjligaste mån undvika möten med okända och hålla mig långt ifrån alla större 

folksamlingar och var fast besluten att endast lämna hotellrummet för planerade möte. Under 

inga som helst omständigheter tänkte jag utsätta mig för någon form av onödig exponering. 

Elva våningar nedanför mig iakttog jag hur London rasslade igång och sakta vaknade till liv. 

125

Allt flera promenerade på väg till sina arbeten i city medan trafiken långsamt intensifierades. Jag 

lyfte luren och beställde upp frukost till rummet. För första gången på månader gav jag mig nu 

tid att äta frukost en vardag. Sannolikt enbart för att jag kunde. Varje spår av mitt annars dagliga 

morgonillamående var som bortblåst. 

Medan jag väntade på frukostbrickan slog jag mig ner vid skrivbordet och plockade fram 

bilderna som fotografen vid Cavendish square tagit dagen innan. 

Efter rekommendationer av hotellets concierge hade jag vänt mig till porträttfotografen som 

låtit sig inspireras av uppgiften och efter drygt två timmars arbete lyckats visa upp en fantastisk 

bildserie. Resultatet var en rättvisande studie av tavlan, såväl i detalj som i helhet. Även tavlans 

baksida var noggrant dokumenterad. Jag hade absolut inte för avsikt att släpa målningen mellan 

mina möten. Det skulle ge ett både suspekt och oseriöst intryck. 

De nytagna bilderna var skarpa och återgav färgställningarna exakt. Helt enkelt tillräckligt bra 

för att väcka intresse och samtidigt klara av att skapa den nödvändiga trovärdigheten. Med 

mina närmast obefintliga konstkunskaper var planen istället att låta målningen tala för sig själv. 

Alla de bilder som nu låg utspridda framför mig gjorde tveklöst mästerverket full rättvisa. 

Fortfarande i väntan på roomservice hann jag även att klara av alla övriga morgonbestyr. 

Jag hade precis slagit mig ner vid datorn som placerats på skrivbordet vid fönstret och kopplat 

upp mig mot hotellets nätverk när servitören knackade på dörren. Jag röjde undan och gjorde 

plats för brickan med kaffe, några croissanter, creamcheese och jordgubbssylt. 

Med närmast febrig intensitet ögnade jag sedan igenom förstasidorna bland de svenska 

tidningarna Expressen, Sydsvenskan och Aftonbladets nätupplagor. Nervöst sökande bland 

rubrikerna för att se om mitt försvinnande ännu lett till några skriverier. Därefter googlade jag 

på mitt eget namn utan att få några nya träffar. Så snart jag slutfört letandet loggade jag in till 

min egen inkorg. Sedan jag senast kollat hade elva nya mail trillat in där fyra av dem kom från 

avsändaren tord@carat.se med högsta prioritet. Innehållet i alla fyra var ungefär detsamma om 

man undantar det sista som skickats 22:08 föregående kväll. Där uttryckte Erngren ett outtalat 

hot som gav mig en obehaglig påminnelse om Erngrens förflutna i bilbranschen. Om du inte 

bryr dig om dom som alltid ställer upp så borde du kanske tänka på konsekvenserna för din 

sambo. 

Mailet från källarbankiren fick mig att omedelbart koka av ilska. Var den djäveln desperat nog 

att ge sig på Louise för att skada eller hota henne? 

Oavsett mina känslor för henne och vårt sargade förhållande fick ingenting av det jag nu ägnade 

mig åt drabba henne. Samtidigt som jag inte kunde lämna hotet från Erngren vind för våg tänkte 

126

jag under inga omständigheter besvara mailet. Något som skulle kunna röja min position 

Jag förde skärmpilen till skypeikonen och dubbelklickade. Efter att ha skrivit in advokat 

Lundmans nummer som mottagare ringde jag upp från datorn. 

– Det är jag, inledde jag sammanbitet utan att presentera mig. 

– Jag hör det, svarade advokaten lika kort. 

– Fick du brevet och förstod du instruktionerna? 

– Jag har både tagit emot och tagit hand om det. Hur vill du att jag ska hantera överskottet? 

– Du kommer kanske ihåg att du förklarade för mig hur mycket som behövdes? Behåll det hos 

dig så kanske vi klarar oss fram till årsskiftet. Som du säkert förstått blir det ingen affär med 

Mogrens. Hur är situationen med Erngren? 

Lundman drog en utdragen suck innan han svarade; 

– Det är rent ut sagt ett helvetes liv på honom. Jag har haft honom klistrad i nacken sedan i 

måndags. Han ligger på som ett strykjärn eftersom pengarna inte var hans utan SEB´s. Banken 

har gett honom några dagars respit men sen är det nog fan kört för hans del. Jag har själv 

pratat med kontorschefen på banken och den stackaren sitter också djävligt pyrt till. Han har 

överskridit sina befogenheter med sisådär tjugo miljoner. Som en slags tillfällig lösning flyttades 

tavlorna från Tomelilla till Lomma igår. Så svaret på din fråga är att Erngren just nu är som ett 

rasande lejon. Samtidigt har han insett att han inte kan gå via polisen. Jag har en känsla av att 

han har vänt sig till en del andra kontakter, avslutade Lundman allvarstyngt. 

– Det är fler än han som har kontakter! Hälsa den djäveln att jag har ringt och sagt det! Han 

kommer att få betalt men han får vänta tills årsskiftet. Kröker han så mycket som ett hårstrå på 

någon av mina närmaste kan han glömma att han får så mycket som en krona tillbaks. Har det 

hunnit hända något annat? 

– Nej, ingenting särskilt, svarade Lundman och det uppstod en kortare tystnad medan han 

funderade. 

– Jo, förresten! Din kompis Åström ringde mig igår och berättade att polisen hade plockat in 

den där Ahmed. De släppte honom igår eftermiddag. Men det har väl knappast med oss att göra? 

– Kanske, kanske inte, inledde jag och drog på svaret. Du måste förklara för Erngren att om han 

hittar på någon skit så kommer jag att slå tillbaka med full kraft! Då kan han samtidigt glömma 

återbetalningen! I så fall lovar jag att förgöra fanskapet en gång för alla! Jag ska ordna fram ett 

mobilnummer speciellt för dig eftersom jag förstår att du måste kunna nå mig. 

– Var är du någonstans, frågade Lundman utan att räkna med svar. 

– Inte i Sverige. Mer kan jag inte säga just nu. Louise tror nog att jag är i Serbien. 

– Har du koll på vad du håller på med? 

127

– Så här långt har jag det, men det är mycket som återstår innan jag är i hamn. 

– Finns det något jag kan göra för att hjälpa till? 

– Inte i nuläget. Inte mer än att försöka hålla ställningen därhemma. Gör vad du kan för att se 

till så att Erngren inte går för långt. 

– Det kommer bli svårt, förbannat svårt, svarade advokaten. 

– Jag vet, men gör vad du kan. Och förresten, förlåt att jag stal brevet. Du borde vara lite mera 

försiktig med hur du förvarar dina viktigaste handlingar. Vi hörs, avslutade jag och kopplade 

därefter omedelbart ner samtalet med ett vänsterklick på musen. 

Min förälskelse och älskarinna från gymnasietiden hade både talat sanning och haft rätt. Allt i 

hennes berättelse hade stämt och bekräftats av att polisen gripit Ahmed. Ett tillslag som skett i 

tron att man ringat in och fångat förbrytaren och storbedragaren. De försiktighetsåtgärder som 

jag vidtagit hade redan visat sig ha varit både berättigade och samtidigt ovärderliga. För ett 

kort ögonblick återvände jag i tankarna till Anna-Carin. Till den gången då jag kommit hem till 

henne framåt midnatt och hon mött mig avklädd innanför dörren. Motvilligt tvingade jag mig att 

skjuta undan de behagliga minnesbilderna blixtsnabbt. 

Den konkreta kunskap som nu nått mig om att polisen jagade aktivt var något av det som jag 

faktiskt hade förutsett och förändrade ingenting i sak. Det var endast en ytterligare påminnelse 

om att vara fortsatt observant och om att hålla mig på min vakt. 

Jag kände hur frestelsen att ringa Ahmed framkallade en slags elak klåda i fingrarna. Lika 

påtaglig som övertygelsen om att alla kurdens telefoner nu var avlyssnade. Den uppenbara 

riskexponeringen hjälpte mig raskt att övervinna nyfikenheten. Istället tog jag koppen med det 

vattensjuka kaffet och slog mig ner i fåtöljen som jag slocknat i två nätter tidigare. Det tunna 

blasket framkallade en annars oförklarlig längtan efter Fredrik Janssons asfaltskok. 

Jag slöt ögonen i ett försök att förbereda mig inför dagens möte, men att projicera bilder för mitt 

inre av det som väntade var närmast en omöjlighet. I stort sett alla faktorer var helt okända för 

mig. 

Beslutet att involvera Mikael Eriksson var fattat på lösa och osäkra grunder och vi hade 

dessutom bara mötts vid två tidigare tillfällen. Första gången hade skett på en lunchrestaurang 

i Stockholm då vi i förbifarten presenterats för varandra. Det andra mötet hade ägt rum på 

en gemensam bekants bröllop. I den värld där vi båda rört oss hade vi trots allt hört talas om 

varandra och jag tyckte mig därför känna till honom ganska väl. Först nu gick det upp för mig 

att jag egentligen inte visst tillräckligt mycket om Micke för att kunna avgöra om det val som 

128

jag gjort var rätt eller fel. Det som fått mig att trots min okunskap ta den här vägen var istället 

den fullkomligt osannolika karriär som Mikael Eriksson gjort i finansvärlden. 

Utan en krona på fickan hade han köpt upp ett helt tomt bolag som varit noterat på Nasdaq´s 

skräplista. Därefter hade junkbondbolagets namn och verksamhetsinriktning ändrats. Från att 

tidigare ha sysslat med golvbeläggningar övergick bolaget över en natt till att istället tillverka 

och marknadsföra dataspel. I ett slag hade den nedlagda golvfirman blivit ilskna konkurrenter 

till både Sony och Nintendo. 

Företagets aktier, som bara månader tidigare betraktats som värdelöst skräp, hade i raketfart 

gjort en resa uppåt och bolaget värderades nu till hundratals miljoner dollar. Mikael Eriksson, 

tidigare ledare av en liga med hot, inkasso och utpressningsverksamhet i bolagsordningen, hade 

på mindre än ett år erövrat en plats i finansvärldens finrum. Ingenstans tycktes någon längre bry 

sig om hans nedsolkade CV och tidigare högst tvivelaktiga förflutna. 

Jag hade inga som helst avsikter att försöka formera ett kompanjonskap med Eriksson eller med 

någon av hans närmaste. Zebran är ett alldeles förbannat randigt djur och jag var väl medveten 

om att ett eventuellt beroende av den förre ligaledaren kunde få precis vilka konsekvenser som 

helst. Listan var lång över alla som gjort just det misstaget. Hamnat i en beroendeställning för 

att i nästa stund ha blivit pådyvlade livslånga avbetalningsplaner. Min idé var istället att genom 

Erikssons kontakter hitta en konstintresserad bankir och betala en i förväg överenskommen 

provision som tack för hjälpen. Därefter tänkte jag släppa alla kontakter med Mikael Eriksson 

för att snabbt som fan ta mig ut ur lejonkulan. 

Klädkoden för ett affärsmöte i den djupt konservativa stadsdelen Mayfair var given. Jag drog 

därför på mig den mörka armanikostymen och en ljusblå skjorta med en diskret grå slips. 

Därefter öppnade jag den svarta axelremsväskan från Louis Vuitton och lade ner albumet med 

den nytagna bildserien av Madonna med steglits. Slutligen slog jag samman min laptop och 

böjde mig ner för att placera den i väskans innerfack. 

När jag reste mig upp kunde jag åter förnimma oron komma krypande och hur skjortan sakta 

började klibba fast mot ryggen. Trots att luftkonditioneringen var igång kände jag hur en 

svettdroppe rann längs ena kinden. Hade jag verkligen tagit ödet i mina egna händer eller var 

mina beslut bara ett kort mellanspel i en oregerlig forsränning? En sista dödsryckning? 

I spegeln tyckte jag mig nu betrakta en fullblodsidiot. En verklighetsfrånvänd nolla i kostym 

som just var i färd med att kasta sig in i ännu ett omöjligt uppdrag. Ännu en sentida Don Quijote 

med missionen att krossa okända och oförutsägbara motståndare. Endast beväpnad med min 

egen subjektiva och högst oprofessionella uppfattning om en tavla. 

129

Det slog mig plötsligt att jag varken visste var tavlan kommit ifrån eller om den var stulen. 

Samtidigt som jag tänkte att om så var fallet borde det ha funnits en ägare som efterlyst den. 

Kanske var hanteringen av medeltida konst ett betydligt allvarligare brott här än de anklagelser 

som svensk polis redan riktade mot mig? 

Medan frågorna alltmer kaotiskt plågade mitt inre växte sig de mörka svettpölarna allt större 

över skjortan. 

Ilsket stirrande in i spegeln intill badrumsdörren krängde jag snabbt av mig kavajen och slängde 

den på sängen. Därefter drog jag av mig slipsen och knäppte upp skjortan som jag knycklade 

samman och slängde in i hörnet bredvid nattduksbordet. Med bar överkropp återvända jag sedan 

till spegeln och torkade av mig med badlakanet som jag slitit ner från handdukstorken. Blicken 

svartnade när jag såg mig själv i spegeln samtidigt som jag bet mig hårt och krampaktigt i 

läppen. Det var med ett stort mått av beslutsamhet som jag viljestyrt kämpade ner alla mina 

tvivel. Vägen som jag hade valt var den rätta! Min egen förmåga att övertyga var tillräcklig och 

jag skulle lyckas med att sälja in tavlan. 

Ur garderoben plockade jag fram en ren och nystruken vit skjorta med dubbelmanschett, knöt 

om slipsen och drog åter på mig kavajen. Därefter öppnade jag trälådan och lyfte varsamt 

ut den linneinsvepta tavlan. Under den fanns en löstagbar inre botten som jag avlägsnade 

med ett enkelt handgrepp. I det smala utrymmet förvarades krigskassan, 1,3 miljoner euro i 

femhundraeurosedlar. Jag plockade upp sedelbuntarna och staplade dem sedan högvis i det lilla 

kassaskåpet intill minibaren. 

Med mindre än fem minuter kvar till det avtalade mötet tog jag dokumentportföljen i 

axelremmen. Jag gick mot elfte våningens hissar med tavellådan i ett fast grepp. Oron som nyss 

drabbat mig var som bortblåst. Krafterna hade återvänt och med dem också min beslutsamhet. 

Trots risken för upptäckt tvingades jag att passera lobbyn. Hädanefter tänkte jag kliva av på 

andra våningen och ta trappan till bottenplanet för att istället ta mig ut via den bakre utgången 

mot Mayfair. 

För att kunna låsa in tavlan var jag dessvärre nu så illa tvungen att ta mig till lobbyn. Till min 

stora lättnad kunde jag konstatera att den var i närmaste övergiven. Jag gick med bestämda steg 

fram till conciergedisken och möttes av en kortvuxen leende man med asiatiskt utseende. Jag 

skärpte blicken och noterade för minnet namnet på brickan som satt fäst vid kavajslaget. Mr 

Soo. 

– Vad kan jag stå till tjänst med mr..., frågade asiaten vänligt. 

– Carlsson, Joakim Carlsson, rum 1116, skyndade jag att fylla i. 

130

– Mr Carlsson, vad kan vi göra för er? 

– Jag vill be er ta hand om den här lådan. Den innehåller en oljemålning och jag vill att ni låser 

in den åt mig. 

– Det gör vi gärna. Ett ögonblick så ska jag lämna er ett kvitto, svarade mannen fortsatt leende. 

Jag log för mig själv när jag tänkte på vilket djävla jobb det måste vara att stå och le dagarna i 

ända. Timmarna av oavbrutet leende inne på Handelsbanken gav mig fortfarande träningsvärk i 

käkarna. Mr Soo återvände efter bara någon minut till disken och sträckte över ett orangefärgat 

kvitto. 

– Då har vi målningen i tryggt förvar för er räkning. Finns det något annat vi kan stå till tjänst 

med. 

– Nej tack, svarade jag med ett kort leende och slängde fram en fempundssedel i dricks. 

Solen hade sedan länge besegrat morgondiset och det annars så grå och glåmiga London 

sprakade i färg under det gassande solskenet. Jag sneglade mot klockan som nu visade tjugo 

över tolv engelsk tid. Det innebar att Eriksson redan var tjugo minuter försenad. Jag skruvade 

mig en aning medan jag knäppte upp kavajknappen och lossade något på slipsen. Hade 

Micke missat tiden? Kanske hade något viktigare kommit emellan? Eller hade den tidigare 

gangsterledaren kort och gott tänkt skita i att komma? Jag stod kvar vid entrén till Hilton Park 

Lane. 

Oron återvände för ett ögonblick men jag bet samman och sköt tillbaks den. Ingenting skulle 

längre rubba mig i övertygelsen om att lyckas. Istället körde jag ner handen i axelremsväskan 

och tog upp mobilen som jag endast i yttersta nödfall beslutat mig för att använda. Nu 

betraktade jag Mickes försening som ett solklart nödfall. 

Mobilens simkort var inte svenskt och av helt andra skäl en de jag nu stod inför hade jag långt 

tidigare på www.united-mobile.com köpt ett kontantkort med Liechtensteinskt nummer. Jag satte 

igång mobilen och knappade in Mickes nummer. 

– Tjenare det är jag. Ville bara kolla om du är på väg? 

– Tio minuter, det är kaos i trafiken till city, svarade Micke lugnt. 

– Jag är där vi bestämde. Vi ses, avslutade jag och släckte luren. 

131

Kapitel 18 

Dryga tjugo minuter efter att vi avslutat det korta samtalet gled en nyglänsande mörkblå Rolls 

Royce in och parkerade framför hotellentrén. De mörktonade rutorna hindrade effektivt varje 

försök till insyn. Sekundsnabbt rusade en man ur hotellets dörrvaktsstyrka fram och bugade 

medan han öppnade bilens bakre passagerardörr. Jag fick syn på och kände omedelbart igen 

Mikael. Den tidigare torpedkungen iförd slitna jeans, skrynklig utanpåskjorta och med rufsig 

frisyr vecklade ut sig och klev ur bilen. Trots att han var runt en och åttiofem och därmed några 

centimeter kortare än jag gav han intrycket av att vara en riktig bjässe. Åren på fängelsegymmen 

i kombination med häftigt doserad anabola hade gjort honom bred som en ladugårdsdörr. 

Tillsammans med den kraftiga solbrännan försvann omedelbart intrycket av Eriksson som den 

hårt arbetande börsbolags VD:n. Hans klädsel fick mig dessutom att känna mig som en lägre 

tjänsteman från bondvischan eller den vilsna kusinen från landet. 

– Tjena gubben! Läääget, skrålade Micke så snart han klivit ur mångmiljonkärran och slängt sig 

runt mig med sina väldiga armar. 

– Jo för fan, det är väl helt okej. Kul att se dig och kul att höra att det går så bra för er. Snacket 

går ju därhemma som du säkert vet. 

– Jo nog fan har jag märkt det! Det ringer folk från skitlandet varenda dag. En djävla massa 

parasiter med tokidéer som tror att dom kan få hjälp med stålar till vad skit som helst. Jag låter 

min assistent ta alla samtalen. Han är en riktigt trist djävel som är specialiserad på att be folk 

att dra åt helvete. Det var en djävla skillnad när du ringde. Du brukar väl ta hand om det mesta 

själv? 

– Mmm, jag kör nästan allting för mig själv. Utan att dra in någon annan. Det blir fan så mycket 

enklare om, eller rättare sagt när frågorna kommer. Kommer det gör dom ju alltid. Men som jag 

sa till dig när jag ringde är det lite annorlunda den här gången. Jag har ramlat över något som 

jag ärligt talat inte kan ett skit om. Det ligger ljusår ifrån mina vanliga bolagsaffärer och därför 

måste jag ta in hjälp utifrån. Dessutom vet jag att den lösning som jag letar efter finns inte i 

Sverige. Marknaden för exceptionellt dyr konst är här eller i New York. I Paris eller möjligtvis 

i Schweiz. Jag är helt hundra på att det inte finns någon köpare i Sverige. Det är därför som jag 

drog hit. Jag ska försöka gräva fram lite nyttiga kontakter och se hur jag kan komma vidare. 

– Alltså, konst är inte min grej heller. Vi håller på att launcha en spelkonsol som är rena 

dundret. Våra aktier flyger på Nasdaq och jag jagar investerare som är villiga att hjälpa till med 

expansionen. Vi har redan ett presale på fler än hundratusen enheter. Tänkte kolla om du sitter 

med någon som vill kliva in? Det är en riktigt bra deal? 

132

– Kanske, jag ska fundera, svarade jag totalt ointresserat. 

Jag tog några steg mot bilen och just nu betydde ingenting annat än mötet som låg framför mig 

ett skit. Precis som minuterna tidigare sprang hotellets bellboy som en vessla mot bilen och 

öppnade dörrarna åt oss båda. I ögonvrån registrerade jag hur den forne ligaledaren slängde till 

uppassaren en femtiopundssedel. Under bråkdelar av en sekund färdades tanken genom mitt 

medvetande. Om den business som Micke beskrev som så helvetes lönsam nu krävde större 

resurser – varför strö pengar omkring sig och binda kapital i svindyra bilar?? Fast övertygad 

om att det någonstans fanns gömt ett stort och uppenbart fel sköt jag sedan alla tankar kring 

Mickes affärer åt sidan. Lyckligtvis var det i sådant fall inte mitt problem. Jag skulle ändå 

aldrig, under några som helst omständigheter, investera så mycket som fem öre i Mikael 

Erikssons spelbolag. 

Under den fem minuter korta bilfärden från hotellet genom det exklusiva Mayfair uppehöll 

jag mig vid att ge en pocketversion av hela tavelhistorien. Jag berättade hur jag kommit över 

målningen för att sedan upptäcka vem konstnären var och vad jag därefter kunnat läsa sig till. 

– Var finns den nu, frågade Micke. 

– Jag förvarar den hos en bank här, ljög jag ogenerat. Jag tog själv hit den i förrgår och 

deponerade den hos Barclays. Innan jag lämnade in den lät jag en riktigt skicklig fotograf 

knäppa en serie bilder. Jag har med mig dem här, avslutade jag och slog med handflatan mot 

väskan. 

– Okej, jag tänkte mest om mina killar är intresserade. Dom är oerhört snabba i sina beslut och 

när dom väl bestämt sig kan det gå riktigt fort. Bara så att du själv har koll på tavlan, svarade 

han med ett stänk av misstänksamhet. 

Jag beslöt att omedelbart avväpna honom. 

– Jag har koll på mina grejer. Du kan vara helt lugn. Tror du att jag är så djävla korkad att jag 

skulle ge mig in i affärer med dig utan att ha det, svarade jag och gjorde en kort paus. Jag vet 

väl för fan hur det har gått för alla dom som inte har haft det, avslutade jag med ett urskuldande 

leende. Han förstod att jag hade fattat. 

– Nej, nej, för fan. Det var inte så jag menade, men mina killar är superseriösa. 

– Jag vet, svarade jag blixtsnabbt. Däremot finns det en helt annan grej som du måste känna till. 

I mitt pass står det Joakim Carlsson, inte mitt riktiga namn. Om det är okej för din del så vill jag 

att du använder det namnet. 

– Snutjag? 

– Ja. 

133

– Stora problem? 

– Vet inte än, men det är kopplat till mina bolagsaffärer i Sverige. Det har varit ett djävla rotande 

från myndigheternas sida under de senaste tre månaderna. 

– Är du lyst? 

– Troligtvis, men jag är inte hundra. 

– Skitsamma, eller hur? Där är ju för fan inte du utan tavlan som ska säljas. 

– Exakt, svarade jag ansträngt. 

– Här framme ligger det! Dags att kränga konst, sa Micke när vi båda klev ur bilen utanför den 

låga byggnad som var Grosvenor Street 38. Mitt i hjärtat av Mayfair. 

Jag lät blicken vandra längs den långa raden av trevåningshus i rött tegel som låg strax till 

höger om mig. Vid ingången till huset framför mig satt en vackert graverad mässingsskylt med 

inskriptionen Weston & Rothbury placerad. På parhuset till vänster om det fanns en identiskt 

placerad skylt där jag läste Barclays Privatebanking. Kunde lösningen på alla mina finansiella 

problem vara så enkel att bara ett kliv innanför dörrarna till den exklusiva bankirfirman var allt 

som krävdes? Eller stod jag inför ännu en kuliss skapad av mina snedvridna bedömningar? Hade 

styrkan i min beslutsamhet fördunklat den intuitiva förmåga som jag normalt besatt? 

Dörren öppnades och vi klev in. 

Jag slog mig ner tillsammans med den förre torpeden och utpressaren Mikael Eriksson i 

finansbolagets reception. En tjänstvillig och välsvarvad sekreterare trollade i blixtfart fram två 

dubbla espresso åt oss. Jag såg mig hastigt omkring och konstaterade snabbt att inredningen 

måste gått loss på en förmögenhet. Längs väggarna avlöste målningar av Chagalle, Miro och 

Tobiasse varandra som samtliga på avstånd såg ut att vara original. 

Efter mindre än fem minuters väntan öppnades en av de höga vita spegeldörrarna en bit ner i 

korridoren. Längs den persiska gallerimattan kom en leende kortväxt man gående. Lätt gråhårig 

och förmodligen runt de sextio. 

– Mr Eriksson, alltid ett nöje att träffa dig, hälsade han överdrivet tillgjort och slog ut de korta 

armarna i en så bred gest han någonsin kunde. 

– Detsamma, kontrade den tidigare ligaledaren så falskt att det skar sig. 

– Och det här måste vara..., frågade den kortvuxne med blicken riktad mot mig. 

– Mr Carlsson, Joakim Carlsson, svarade jag innan Micke ens hunnit röra läpparna och sträckte 

snabbt fram handen. 

– Trevligt att träffas. Jag förstod av mr Eriksson att du eventuellt kunde vara intresserad av vår 

hjälp. Låt oss gå bort till konferensrummet. Jag har bett några nära bekanta att komma hit för att 

134

se om det du har kan vara något för oss. Förresten glömde jag att presentera mig. Mitt namn är 

Brian Cleverly och jag är företagets VD, avslutade han och släppte min hand. 

Vi gick samma väg som Cleverly kommit och steg in i ett stort ljust sammanträdesrum. Även 

här pryddes väggarna av modern konst och i mitten stod ett vitt ellipsformat konferensbord. 

Därunder låg en gigantisk silkesmatta i dova men skimrande pastellfärger. Vid bordet satt redan 

två personer och väntade. En medelålders man bredvid en obetydligt yngre kvinna. Efter det 

sedvanliga utbytet av artighetsfraser under Brian Cleverlys ledningen slog vi oss sedan ner runt 

bordet. Eriksson vid min sida med Cleverly som självskriven ordförande vid bordsändan och de 

två övriga två mittemot mig och Mikael. Brian Cleverly vände sig först till mannen och kvinnan 

vid motsatta sidan av bordet. 

– Jag kanske borde börja med att presentera er båda, förklarade han och de två nickade tyst 

instämmande. 

– Närmast mig sitter professor Nicholas Grey, tidigare chefsexpert vid National Gallery´s 

avdelning för renässanskonst. Han är den som senast upptäckt en tidigare okänd målning av 

Rafael. Den återfanns av en ren tillfällighet i samband med en vindsröjning hos greven av 

Norththumberland. 

Professor Grey nickade utan att med en min röja sina tankar. Jag försökte att snabbt skapa mig 

en uppfattning om professorn som förmodligen var några år yngre än Cleverly. Hans kolsvarta 

och kortklippta hår låg platt kring det avsmalnande ansiktet som inte var tillräckligt brett för att 

rymma ett leende. Under de markerade ögonbrynen vilade ett par mörka och vaksamma ögon. 

– Bredvid honom sitter mrs Joanna Davies, fortsatte Cleverly. Hon arbetar åt Christies 

auktionshus och är en av deras främsta experter när det gäller renässansmåleri. 

Jag lät blicken sakta glida från professor Grey och fäste istället uppmärksamheten på kvinnan 

mittemot mig. Hon utstrålade en slags klassisk skönhet med sitt långa cendréfärgade hår och de 

markerade ansiktsdragen. Fina linjer vid de blå ögonen och några lätta rynkor som strålade ut 

från de smala läpparna skvallrade om att hon sannolikt passerat de fyrtio. Precis på samma sätt 

som professor Grey gjort nickade hon uttryckslöst efter Cleverlys presentation. 

– Både professor Grey och mrs Davies har trots sina hårt pressade scheman tagit sig tid att 

komma hit. Men när en klient som mr Eriksson hör av sig så brukat vi göra allt för att visa vårt 

tillmötesgående. 

Cleverlys sista mening fick mig att omedelbart definiera honom som en rövslickare. Van vid att 

slicka uppåt och sparka neråt. I samma mening som han så inställsamt fjäskat för den tidigare 

torpedledaren, hade han skickat en tydlig passning till mig. Någonting i stil med, det är nog fan 

bäst att du har något riktigt bra att komma med. 

135

– Ordet är ditt mr Carlsson. 

Jag kände de skärskådande blickarna riktas mot mig när nu ordföranden Cleverly lämnade över 

ordet. Jag tog sats och harklade mig kort för att rensa strupen. Strategin var klar. 

– Inledningsvis vill jag berätta att konst verkligen inte är mitt specialområde. Normalt ägnar jag 

dagarna åt ekonomi och juridik. Redan när jag kom i besittning av tavlan för snart tio år sedan 

tyckte jag att den höll en fantastiskt hög kvalitet. Mannen som jag köpte den av kom från forna 

Östtyskland och det är i princip allt jag vet om tavlans ursprung. Den är målad på en synbart 

mycket gammal pannå och håller måtten 107,5 x 77,5 centimeter. Jag har låtit en fotograf ta en 

serie bilder av tavlan som jag för närvarande förvarar hos en bank här i London. 

Jag sträckte ner handen i dokumentportföljen och tog snabbt upp albumet. Noga iakttagen av de 

övriga. 

– Så här ser den ut, fortsatte jag och slog upp pärmens första sida som visade tavlan i helbild. 

Jag vände fotografierna mot experterna och sköt över pärmen till andra sidan bordet. Varken 

professor Grey eller mrs Davies rörde en min. Istället betraktade de skarpsinnigt fotografierna 

som placerats framför dem. Tystnaden var total medan de båda experterna fingranskade bilderna 

och avbröts bara tillfälligt av mig. 

– Längre bak finns det detaljstudier och även bilder av tavlans baksida. 

Påpekandet möttes av tyst mummel från bådas sida vars ansikten var precis lika intetsägande 

som när vi minuterna tidigare klivit in i rummet. Stillatigande fortsatte de två att under de 

följande tjugo minuterna studera bilderna. Vid ett tillfälle pekade professor Grey med fingret 

mot en detalj i en av bilderna och mrs Davies nickade instämmande. För egen del uppfattade jag 

tystnaden mera som en smärtsam evighet. 

Betydelsen av experternas omdömen var närmast livsavgörande och gjorde väntan än mer 

olidlig. Först efter dryga halvtimmen sköt professor Grey ifrån sig pärmen och lutade sig bakåt i 

stolen med blicken vänd mot mig. 

– En oerhört trevlig målning med det välkända motivet Madonna med steglits. Som du säkert 

redan vet hänger originalet på Uffizimuseet i Florens. Det här är en otroligt välgjord version 

av originalet och som sannolikt är från tiden. Den skulle absolut inte göra bort sig på en större 

kvalitetsauktion, eller vad säger ni mrs Davies? 

– Jag kan bara instämma i det du sagt. Christies skulle säkert välkomna att få auktionera ut den. 

Det rör sig också enligt min uppfattning om en mycket vacker kopia som säkert är samtida med 

Rafael. 

Mikael Eriksson, som fram till nu haft den goda smaken att hålla käft, ställde den enda frågan 

som var av egentligt intresse för honom; 

136

– Vad tror ni att den kan vara värd, frågade han vänd till mrs Davies. 

– Det är svårt att säga eftersom kopior av den här kvalitén är väldigt sällsynta. Det rör sig i varje 

fall om hundratusentals pund. 

Han gav mig en kraftig stöt med armbågen och ett kort belåtet leende. 

– Bra va? 

Jag satt tyst och var nu den enda av oss fem som inte längre rörde en min. I ett slag hade 

höjdarna vid andra sidan bordet krossat alla mina illusioner och efter bara en halvtimmes 

granskning låg nu alla mina planer i aska och spillror. Trots det lyckades jag att ta mig samman 

för att få svar på de frågor som jag redan från början hade tänkt att ställa. 

– Texten på tavlans baksida, där det mesta skrapats bort, a Firenze 1807, vad betyder det, 

frågade jag och vände mig direkt till professor Grey. 

– Sannolikt har tavlan genomgått en restaurering i Florens 1807 och noteringen har förmodligen 

gjorts av restauratören. 

– Kan du förklara varför man försökt skrapa bort texten? 

– Möjligtvis kan tavlan ha stulits och där tjuven trott att baksidans text kunde identifiera ägaren. 

Enligt min uppfattning har det gjorts för att röja undan alla eventuella spår. 

– Menar ni att tavlan kan vara stulen, frågade Brian Cleverly påtagligt oroad. Även 

vaneförbrytaren Eriksson började skruva sig obekvämt i stolen. 

Nicholas Grey noterade snabbt reaktionerna som hans misstankar väckt och skyndade att 

förtydliga sig. 

– Om det verkligen har skett en stöld så ligger den med största sannolikhet mycket långt tillbaka 

i tiden. Under den tidsepok när diktatorer dränerade de kulturella delarna av Europa på sina 

förnämsta konstverk, klargjorde han. 

– Aha, så tavlan kan ha funnits bland nazisternas stöldgods, frågade en märkbart lättad Cleverly. 

– Nej, jag tror att man måste söka sig betydligt längre bakåt i tiden. Hela vägen till Napoleon 

Bonaparte, svarade professorn. 

– Det var som fan, slank det ur Mikael Eriksson som alltid hade hyst största beundran för alla 

historiska våldsverkare. 

Hur djävligt det än var, och trots att motgångarna nu kommit slag i slag, tänkte jag ta tillfället i 

akt och försöka få svar på alla de frågor som jag själv hade ställt mig 

– Om inte Rafael har målat tavlan, vem har då gjort det, frågade jag fortsatt adresserat till 

professorn. 

Svaret lät vänta på sig medan en rynka av tveksamhet framträdde mellan Greys korpsvarta 

ögonbryn. 

137

– Det kan jag omöjligtvis svara på. Vid den här tiden var måleri i Florens både hantverk och 

konst där mästarna hade egna verkstäder med mängder av elever. Originalet som är förlagan till 

din målning hänger på Uffizierna. Om jag inte missminner mig helt var den en gåva från Rafael 

i samband med ett bröllop inom familjen Medici. Någon med direkt tillgång till originalet och 

god kunskap om Rafaels teknik bör ha gjort din målning. Om det skulle visa sig att den är ett 

elevarbete från Rafaels verkstad skulle det naturligtvis höja värdet högst avsevärt. Samtidigt 

skulle det vara mycket svårt att bevisa och dessutom ett mycket tidskrävande arbete. 

– Det finns en speciell detalj som jag har lagt märke till och som jag måste fråga er om, fortsatte 

jag. I den längsgående sprickan på tavlans framsida framträder något som ser ut att vara lätt 

rosafärgat. Vad är det? 

– Det är tavlans imprimatur eller grundfärg, svarade professor Grey direkt. Den består annars 

oftast av ett vitt färglager för att täcka färgskiftningar i pannån och för att förhöja lystern i 

måleriet. 

I ett sista försök att greppa den nål i höstacken som jag så förtvivlat sökte kunde inte jag avstå 

från att ställa en sista avgörande fråga. 

– Finns det enligt er uppfattning någon möjlighet att tavlan, trots allt, kan vara ett originalverk 

av Rafael? 

Professorns svar var oreserverat, iskallt och lämnade inte ens minsta utrymme för spekulationer. 

– Nej! 

– Varför? 

– Helt enkelt därför att i så fall hade vi känt till den. 

Jag nickade förstående och av respekt mot mannen vid andra sidan bordet. Samtidigt drabbades 

jag i ett slag av den plågsamma insikten om att tavlan inte längre kunde ta mig ur den djävulska 

rävsax som jag försatt mig i. 

– Om du vill kan jag studera bilderna lite närmare för att se om det går att utläsa något 

ytterligare ur dem. Det vill säga om du vill, avslutade professor Grey. 

Den sällsynta känslan av desperat uppgivenhet hade kopplat ett fast grepp om mig. Utan att ha 

några realistiska förhoppningar kvar fanns det kanske en minimal chans att professorn skulle 

upptäcka något om han bara fick lite längre tid på sig. 

– Gärna om ni vill och har tid. Ni kan behålla bilderna. Jag bor på Hilton Park Lane och 

kommer med största sannolikhet att stanna kvar i London över helgen. 

Vi reste oss alla fem från bordet och bröt upp samtidigt från mötet. 

138

Några minuter senare satt vi åter i Eriksson vräkiga Rolls Royce. 

– Upp med hakan för fan! Det var väl inte illa! Nu är du ju för helvete miljonär i konst också, sa 

han utan att begripa varför jag var helt frånvarande. 

– Äh vafan, du har rätt. Med tanke på att jag nästan fick tavlan gratis när jag köpte den borde 

jag vara tacksam, svarade jag och lyckades till slut pressa fram ett leende som varken dolde min 

besvikelse eller mitt missmod. 

– Häng med ut till kontoret så drar vi en repa på stan ikväll. Vi har en riktigt schysst 

tabledancebar som du bara måste se, sa Micke med ett så brett leende att bara öronen hindrade 

huvudet från att spricka på mitten. 

– Jag hade gärna hakat på men jag känner mig helt djävla slut. Om ni är hyggliga att dumpa av 

mig på hotellets baksida så slår jag en signal om några timmar. 

– No problems, men ring ikväll! Vi måste fan ut och fira konstmiljonerna, avslutade han i ett 

sista frenetiskt försök att dra med mig ut på stan. 

– Lugnt, vi hörs, svarade jag och gav honom en klapp på axeln. Med ett kort bye till chauffören 

klev jag sedan ur bilen. 

Jag hade varken lust eller ork att ge mig ut på stan. Resan var ämnad åt annat än horbarer, 

kröken, koks och brudar. Dessvärre hade planen att etablera tavlans äkthet gått i drickat redan 

innan den på allvar hade börjat. 

Jag stannade upp när tanken slog mig. Hade den verkligen gjort det? Var två personers 

omdömen, om vilka jag faktiskt inte visste ett skit, tillräckligt för att jag skulle slänga yxan i 

sjön? 

Lika tvärsäkert som professor Grey avfärdat tavlan, lika övertygande kom svaret på frågan jag 

ställt mig. No way! 

I min plan fanns inte utrymme för några tvivel och inte heller i den överenskommelse som 

jag föregående vecka ingått med mig själv. Där var min egen subjektiva och oprofessionella 

uppfattning allenarådande. 

Tavlan var ett originalverk av Rafael och jag tänkte ta mig fan se till att få betalt därefter. Jag 

smet in genom hotellets bakre entré, tog trappan upp till andra planet och därifrån hissen till 

elfte våningen. 

När dörren glidit igen bakom mig gick jag raka vägen fram till safen och knappade in min 

fyrsiffriga kombination för att se hur luckan till det lilla kassaskåpet öppnades. Allt det som jag 

hade lagt in där låg fortfarande orört. 

139

Utmattad men framförallt oerhört besviken över beskeden som jag fått vid möte drog jag igång 

datorn och tog mig ut på nätet. Klockan var nästan tre vilket innebar fyra på eftermiddagen i 

Sverige. Jag hittade ingenting av intresse på nyhetssidorna och inboxen till mailen var tom. Jag 

tog av mig skjortan och slängde mig ovanpå den nybäddade sängen för att fundera och samla 

kraft. 

Det senaste spåret i sökningen efter den misstänkte var nu mer än 48 timmar gammalt. 

Samtalet hade ringts från den misstänktes mobil till advokaten Hans Eriks Lundmans mobil 

strax efter lunch under måndagen. Enligt de uppgifter som inhämtats från teleoperatören hade 

den misstänktes mobil då befunnit sig i närheten av Möllevångstorget. Först senare under 

eftermiddagen hade mobilen rört sig norrut, för att cirka halv elva på kvällen landa på den plats 

där man i tisdagsgryningen hade gripit den förbannade kurddjäveln. 

Gustav V var inte längre den enda som sugit svårt i Kungens kurva när tillslaget hade 

förvandlats till ett riktigt förbannat magplask. Efter gripandet av kurden Ahmed hade ett 

kortare förhör hållits med honom. Det enda som framkommit var en serie uppenbara och väl 

inrepeterade lögner. Han hade påstått sig ha lånat en bil för att besöka sina kusiner i Uppsala 

samtidigt som ägaren till bilen, enligt den lögnaktiga kurdens version, glömt kvar sin mobil 

i bilen av misstag. Att hotellrummet bokats i bilägarens och telefoninnehavarens namn hade 

enligt kurden berott på att han var bra på sånt. Nej, han hade inte haft den blekaste aning om var 

kräket befann sig och bilen skulle han återlämna nedanför ett kontor på Ribersborgsvägen. 

Kurddjäveln ljög nästa värre än det förbannade svin som han var på jakt efter. 

När förhöret avslutats hade LB och åklagaren efter en kortare överläggning enats om att 

försätta Ahmed på fri fot. Bevisläget för påståendet att han skyddat en brottsling var alltför 

komplicerat och dessutom tunt som vatten. Ett försök att häkta kurden skulle tveklöst sända än 

tydligare signaler till den efterspanande om att hålla sig undan. Onsdagseftermiddagen hade 

helt ägnats åt att så långt möjligt kartlägga alla rörelser under måndagen i ett försök att fastställa 

tidpunkten för försvinnandet. Uppgifterna som inhämtats från span var knapphändiga och gav 

ingenting av egentligt värde. Den misstänkte hade senast setts lämna bostaden vid tiotiden 

på måndagsförmiddagen och promenerat till fots i riktning mot Gustav Adolfs Torg. Det var 

spaningsgruppens sista visuella kontakt med objektet. LB betraktade nu möjligheten för att han 

fortfarande uppehöll sig i Malmöregionen som mindre än minimal. 

I sökandet hade åklagaren inhämtat tingsrättens tillstånd att utöka telefonavlyssningen till att nu 

även omfatta den fasta hemtelefonen, advokat Hans Erik Lundmans olika nummer och samtliga 

140

linjer till BTJ Holdings kontor på Ribersborgsvägen 14 B. LB gillade de nya åtgärderna skarpt 

eftersom kräket enligt hans uppfattning var ett sjukligt kontrollfreak och en riktig djävla Nicke 

Nyfiken. Han var absolut övertygad om att det skulle bli ett rent helvete för bedragaren att hålla 

tassarna ifrån lurarna. 

Om han någonsin känt sig övertygad av något så var LB Carlsson tvärsäker på att det var 

telefon-avlyssningen som till slut skulle leda fram till gripandet. Avlyssningsbeslutet hade 

även återskapat en del av det förlorade modet och väckt realistiska förhoppningar om en snar 

upplösning. Han kände därför en lätt upprymdhet och ett stort mått av förtröstan när han 

lämnade tjänsterummet för dagen. 

Kvällen hade han nu tänkt ägna åt att följa äldsta sonens fotbollsträning på Vångavallen i 

Trelleborg. 

141

Kapitel 19 

Fylld av avsky och med avsmak såg han sig tvingad att återvända till en värld av miljöer som 

tillhörde en för honom sedan länge svunnen tid. En värld och ett liv som han lämnat till förmån 

för den behagliga lyxen i Monaco och det bekymmerslösa livet på Floridas stränder. När nu det 

helvete som han förorsakats hotade att rasera hans livsverk var det bara omedelbar hjälp utifrån 

som kunde förhindra den totala katastrofen. 

Den kvalmiga cigarettrök, som under decennier trängt in i väggarna och penetrerat allt i lokalen, 

gjorde honom illamående i samma ögonblick som han klev in på svartklubben vid S:t Knuts 

torg i centrala Malmö. Han lossade ytterligare en knapp i den randiga skjortan för att underlätta 

andhämtningen och tog av sig de guldbågade Ray Banbrillorna medan han strök handen nervöst 

över det vågiga håret. 

Trettio år hade gått sedan hans senaste besök och tiden tycktes ha stått still. Den gången hade 

han också sökt sig dit för att rekrytera folk. Då i jakten på en grupp holländare som blåst honom 

i samband med en större bilaffär. De fåordiga och välväxta juggarna hade på mindre än ett dygn 

återvänt med bilarna. Dessutom hade de haft med sig kontanter och guldklockor som slitits ur 

händerna på de dödsförskräckta holländarna. 

Tord Erngren hade betalat bra för uppdraget och hans kontakt hade försäkrat honom om att han 

alltid skulle vara välkommen tillbaka. Ingen kunde ju förutse när nya problem skulle dyka upp. 

Nu trettio år senare fanns inte den tidigare kontakten längre i livet. Han hade slutat sina dagar 

med tre skott i kroppen på ett hotellrum i Hannover. Men i inkassobranschen var successionen 

alltid garanterad genom hungrande arvtagare. Beredda att ta över innan liken kallnat. 

Efter några timmars rundringning föregående kväll, uteslutande till nummer som han inte slagit 

under det senaste decenniet, lyckades han till slut få fram ett namn. 

– Det är en riktigt brutal och rå djävel, var bilhandlaren på Mariedalsvägens kortfattade 

omdöme. 

Med andra ord en man med just de karaktärsdrag som Erngren var på jakt efter. 

Röken stack som nålar i ögonen när han klev in i lokalen och han sökte genom fickorna i sina 

chinos efter en näsduk att hålla för munnen. Varje andetag var kväljande som ett illasmakande 

halsbloss. 

Kring ett mörkbetsat bord alldeles innanför dörren satt fyra medelålders män. Han tyckte sig 

känna igen såväl männen som bordet från besöket trettio år tidigare. Den enda skillnaden var 

möjligtvis att bordet tillfogats ytterligare brännmärken efter cigaretter och några fler ringar 

142

efter kaffekoppar än vad det haft då. De fyra såg ut att tillhöra en och samma brödraskara där 

alla var lika ovårdade, orakade och hos samtliga hängde cigarettstumparna som fastlimmade 

vid underläppen. Partiet gin rummy som de spelade såg ut att ha pågått utan avbrott sedan 

han senast var där. I samma ögonblick som Erngren klev in i lokalen stannade spelet upp och 

männen runt bordet betraktade honom misstänkt. 

– Skit i honom! Det är ingen snut. Han är här för att träffa mig, förklarade mannen som 

kom vandrande genom röken med kraftig brytning. I ett slag återvände de fientliga och 

misstänksamma blickarna till aktiviteterna kring spelbordet. Erngren sträckte fram handen och 

hälsade med bara förnamnet och ett kraftfullt handslag. 

– Tord. 

– Goran. 

Torpeden var på sin höjd tjugofem och betydligt yngre än vad Erngren förväntat sig. Trots 

sin rakade skalle var han åtskilliga decimeter längre än Erngren och iförd en åtsittande 

träningsjacka såg han otäckt vältränad ut. De enorma nävarna var bara obetydligt mindre än ett 

normalstort dasslock. Situationen fick Erngren att känna sig obekväm och så snart de slagit sig 

ner vid ett bord i den bakre regionen av lokalen gick han därför direkt på sak. 

– Det gäller en kille som blåst mig rejält och försvunnit med mycket stora pengar. Det handlar 

om pengar som jag själv har lånat upp och sen lånat ut till honom. Han fick lånet i måndags och 

skulle betala tillbaka det samma dag. Sedan försvann han timmen efter att han fått pengarna, 

inledde Erngren långsamt och tydligt så att ingenting skulle missuppfattas. 

– Hur mycket handlar det om, frågade Goran medan Erngren såg på honom med ögon som var 

rödkantade av sömnlöshet. 

– Han fick ut tjugoåtta miljoner, svarade han och tog i för att se till så att det fanns bred marginal 

för de inkassokostnader som skulle landa i mitt knä. Att juggarna inte jobbade gratis var han väl 

medveten om sedan tidigare. 

– Å fyfan! Var det cash? 

– Nej, allt gick till ett konto. Sen vet jag att den djäveln plockat ut rubbet i kontanter. 

– Var finns han nu? 

– Ingen som vet. Han är spårlöst försvunnen sen i måndagseftermiddag. Det sista någon hört 

ifrån honom var ett samtal vid tvåtiden i måndags. Sedan dess har det varit knäpptyst. 

– Var bor han? 

– På Södra Förstadsgatan 3, tillsammans med sin sambo. Han har sitt kontor på 

Ribersborgsvägen 14, Det står BTJ Holding på dörren. 

– Tror du att han sitter och trycker där, frågade Goran lågmält. 

143

– Knappast, han har nog lämnat stan. Hans mobiler är avstängda och han svarar inte på mail, 

svarade Erngren uppgivet. 

– Vad vet du mer om honom? 

– Jag tog med en bild från ett tidningsurklipp. Den är tagen för ett år sen, när han tog över ett 

företag i Tomelilla. Han är runt 190 lång, normalbyggd, går för det mesta i jeans och kör en grå 

BMW Jeep som jag dessvärre inte har regnumret på. Han är inte typen som går ut. Men han 

hänger en del nere på Casa Mia. Du vet den italienska krogen nere på gågatan. 

Goran nickade. Han visste precis vilken restaurang Erngren menade. 

– Sen är han sambo med en mörklockig tjej som heter Louise och hon jobbar som sjuksköterska 

på UMAS. Hon ser bra ut och det är i stort sett allt jag vet om henne. 

– Vet du var hans föräldrar bor, frågade Goran och betraktade Erngren med skoningslös min. 

– Ingen aning! Jag tror faktiskt inte att han har särskilt mycket kontakt med dem, svarade 

Erngren och kände ett märkbart obehag när våldsmaskinen vid andra sidan bordet under några 

sekunders tystnad försökte läsa honom. 

– Jag vill ha hundra papp upfront sen kör vi fifty-fifty, sa juggen självsäkert och lutade sig bakåt 

med armarna i kors. Erngren slängde en blick mot det brutala ansiktet mittemot sig. Han tvekade 

inte en sekund inför om torpeden skulle klara av att krama tjugoåtta miljoner ur fanskapet som 

blåst honom. Det var snarast en fråga om att klara av lokalisera bedragaren. 

– Jag kan betala hundra i förskott men dom tjugoåtta är inte mina. Dom tillhör banken. Om 

jag inte klarar av att betala tillbaka allt är det ingen mening för mig att komma dragande med 

hälften. Jag kan betala tjugo procent om du lyckas och jag tror att det är ett enkelt jobb. Bara du 

får tag i honom 

– Vi lyckas alltid! Släpper du tjugofem procent så drar vi igång direkt, svarade torpeden som satt 

med fingertopparna mot varandra och med ett överlägset flin på läpparna. 

Genom sättet att understryka vi på förstod Erngren att Goran inte arbetade ensam. Snart skulle 

ett gäng krigsskadade och demoraliserade juggar vända upp och ner på hela stan. Allt för att 

hitta råttan som förpestat hans liv och för att återställa de förskingrade miljonerna. 

– Tjugofem är okej! Men då ska det ingå att ni ger honom en riktig djävla omgång, svarade 

Erngren efter en kortare stunds huvudräkning. 

– Du kan vara lugn. Han repar sig aldrig. 

Precis när de var på väg att skiljas åt vände sig Goran till Erngren med en sista fråga. 

– Vet du om han har några kontakter bland oss? Jag menar med någon av mina landsmän här i 

stan? 

Frågan tvingade Erngren att tänka efter. 

144

– Några gånger har han kommit med en kort, lite äldre kille som jag tror heter Peter. Han ägde 

visst några klubbar och restauranger tidigare. 

– Okej, Pero Grujic. Jag vet vem han är. Det är inga problem, svarade torpeden. 

– Jag kan vara tillbaka här med dom hundra vid tre i eftermiddag. Passar det dig? 

– Ju snabbare desto bättre. Vi drar igång så fort du pröjsat. 

– Bra, då säger vi det, avslutade Erngren. Efter en nick och ett handslag över det fläckiga bordet 

skildes de åt. 

Erngren hostade ut röken och tog några riktigt djupa andetag medan han promenerade bort mot 

bilen. Stanken hade trängt in och satt sig i kläderna samtidigt som luktsinnet helt bedövats. Trots 

det kände han sig tillfreds med allt han sett och hört. Snart skulle det finnas en dödspatrull hack 

i häl på det satans svinet som blåst honom. Det slog honom också att han skulle påminna den 

där Goran om att inte gå för långt. Trots att hans innersta önskningar var ett straff för anstiftan 

till mord ingenting som intresserade Erngren. 

När han därefter satt sig tillrätta i bilen tvingades han att i backspegeln notera hur all oro och 

stress nu fått honom att se tio år äldre ut än vad han gjort veckan innan. 

Solen hade tagit sig en bra bit i sin bana mot horisonten under de två timmar som jag sovit efter 

mötet på Weston & Rothbury. All anspänning och de negativa beskeden hade framkallat en 

utmattning som gjort sömnen både längre och djupare än planerat. Jag steg upp ur sängen och 

slog mig ner vid datorn för att ännu en gång snabbt ögna igenom kvällstidningarnas nätupplagor. 

Fortfarande fanns inga oroväckande rubriker kring mitt försvinnande. Rutinmässigt lät jag 

därefter checka av inkorgen till mina mail utan att hitta något av större intresse. 

Det förvånade mig att inte den andra kontakten som jag hade tagit med anledning av tavlan 

hade återkommit. Ernst Arndt var revisorn som huserade i ett luxuöst kontor på Rue du 

Rhône i Genève och som uteslutande rörde sig med det som inom den internationella 

kapitalförvaltningen kallades high-profile clients. Endast obetydligt längre än Danny deVito 

nådde han mig precis till axlarna och gav med sitt silvergråa hår och måttbeställda kostymer ett 

oklanderligt och distingerat intryck. Hans otvungna sätt och odiskutabla kunnande gjorde att 

han nu när han närmat sig pensionsåldern hunnit bygga upp ett unikt kontaktnät. 

Mitt första möte med Ernst Arndt hade skett i samband med en bolagsaffär vars svarta del hade 

avslutats på banken UBS kontor i Genève. Trots att händelsen nu låg ett par år bakåt i tiden hade 

jag valt att ensidigt upprätthålla kontakten. Ett julkort varje år och hälsningar via mail vid påsk 

och nyår. Naturligtvis med baktanken att jag någon gång i framtiden skulle kunna dra nytta av 

Arndts kunskaper och inte minst av hans nätverk. Framtiden hade kommit plötsligt. 

145

Under den föregående torsdagen och medan jag fortfarande befunnit mig i Malmö hade jag 

följaktligen dragit iväg ett meddelande till Arndt. På frågan om Genèverevisorn hade klienter 

med intresse av högklassigt renässansmåleri hade denne nästa omedelbart återkommit med ett 

Absolut. Jag hade därför i ett mail som jag skickat iväg dagen därpå föreslagit att vi skulle ses 

i London. Även denna gång hade Arndt återkommit med omgående svar där han lovat att kolla 

sitt schema och höra av sig. 

Jag skrev nu ett kortfattat mail till Arndt som en slags påminnelse. Samtidigt lämnade jag 

honom mitt nya Lichtensteinnummer så att han skulle kunna nå mig. 

Fortfarande omtöcknad och med benen släpande efter mig tog jag mig aningen groggy mot 

duschen. Med iskallt vatten forsande över mig gjorde jag ett allvarligt försök att vakna upp efter 

den alltför långa tuppluren. 

Trots beslutet att inte lämna hotellrummet i onödan kände jag behovet av att få röra på mig 

för att göra mig kvitt rastlösheten och att klara skingra tankarna. Jag drog en beige lacostepiké 

över huvudet, krängde på mig mina urtvättade replayjeans och smet med baseballkepsen långt 

neddragen ut via hotellets bakre utgång. 

Med en mindre omväg i den ljumma Londonkvällen tog jag mig in i Hyde Park. De 

färgsprakande blomsterarrangemangen och grönskan fullkomligt vältrade sig över mig. I ett 

slag raderades bilden som jag alltid burit inom mig av det ständigt grå och färglösa London. 

Sannolikt ett resultat av att jag aldrig hade velat eller tagit mig tid att besöka någon av de 

kungliga parkerna. Jag funderade kort över varför och kom snabbt fram till att vädret aldrig 

motiverat mig. Pissin’ rain och shitty forecast var alla högre makters straff och kollektiva ok för 

Londonborna att bära. 

Om jag en dag som denna hade befunnit mig i Malmö skulle jag troligtvis ha tagit mig till 

Smörkontrollen. Sannolikt skulle jag då ha klivit ur bilen och gått längst ut på piren för att 

vila ögonen mot horisonten där himmel och hav under molnfria dagar smälter samman i ett. 

Förmodligen skulle jag försökt att hämta kraft ur den saltmättade havsbrisen och sökt lösningar 

under den tystnad som bara undantagsvis bröts av vågskvalp och måsarnas skrin. Nu var det en 

utopi. Kraften och svaren var jag tvingad att finna på annat håll och jag hoppades att göra det 

här. Någonstans i djupet av centrala Londons grönaste oas. 

Efter dryga timmens promenad i hårt tempo slog jag mig ner på en parkbänk strax intill 

Serpentine Boathouse. Solens sista intensiva strålar krånglade sig fram till mitt ansikte genom 

höga trädkronor och täta lövverk. 

Mediterande slöt jag ögonen och tog ett djupt kontrollerat andetag medan jag lutade huvudet 

146

akåt med näsan pekande rakt upp i skyn. Först nu insåg jag att det var tur och definitivt inte 

skicklighet som var den främst bidragande orsaken till att jag fortfarande befann mig på fri 

fot. Det som gav mig fortsatt möjlighet att kunna påverka, styra och avgöra mitt eget öde. 

Turen som bistått mig när Louise berättat vad hennes förbannade kusin hade sagt. Turen min 

förälskelse från gymnasietiden trätt fram och vågat berätta och turen när advokat Lundman 

beslutat att ge mig en sista chans. Stirrande upp mot den blå himlen insåg jag med känslor 

blandade av tacksamhet och pina att allt som skett under den senaste veckan var produkten 

av en oändlig räcka tur och tillfälligheter. Var dagens bakslag när professor Grey kategoriskt 

avfärdat tavlan bara ännu en tillfällighet? Hade den gångna veckan medfört att min livsranson 

av tur nu hade dränerats och tömts? 

Jag slöt åter ögonen och försköt tanken med järnvilja ur mitt medvetande efter att aldrig ha trott 

på och inte heller bett om någon förbannad tur. Slumpen skulle i vart fall aldrig tillåtas att styra 

mitt medvetna handlande. Däremot hade dagens möte onekligen inneburit att jag kört fast och 

att oddsen för att lyckas nu kraftigt hade försämrats. 

Jag lät tankarna vandra till att istället genomsöka persongalleriet ur mitt förflutna för att hitta 

någon med vars hjälp jag kunde förändra de taskiga oddsen. Framför samtliga de namn som dök 

upp restes samtidigt frågetecken. Visst fanns det några med hyggligt stora förmögenheter, men 

ingen med tillräcklig likviditet. Förutom finansiella muskler krävdes dessutom ett brinnande 

konstintresse och inga sökningar i mitt annars goda minne gav några träffar. Jag avbröts i dessa 

tankar när Mikael Eriksson ringde mig på mobilen; 

– Hur blir det Rockefeller? Ska du, eller jag kanske säga Jocke, hänga med på lite afterwork?? 

– Nej fan, jag tar en raincheck. Kanske imorgon eller i helgen. Jag känner mig fortfarande helt 

slut, svarade jag. 

Var inte ett skit intresserad av att haka på och allra minst i det tempo som jag visste att Eriksson 

höll. 

– Lugnt gubben. Jag drar till Marbella imorgon och stannar över helgen. Är du kvar när jag 

kommer tillbaka så tar vi en röjarrunda då. 

– Okej, ta det lugnt ikväll, avslutade jag. 

– Visst! Vi hörs, svarade han med ett eftertryck som istället antydde en kommande brakfest. 

Beslutet att inte göra stan med grabbarna togs helt utan vånda. Mina tankar kretsade 

istället uteslutande kring nya vägar för att nå mitt mål och tvingade mig därför att rikta all 

uppmärksamhet mot det som jag så noga hade planlagt. Inte minst med vetskapen om att den 

svenska polisen nu på allvar hade tagit upp jakten. 

147

Jag förblev sittande på parkbänken under ytterligare en timme. Absorberad av tankar kring 

lösningar, personer och problem. När hungern till slut tvingade mig att resa mig från bänken 

för att ta mig ut ur parken beslöt jag att göra ett undantag från principen om att undvika 

folksamlingar. 

Kvarten senare slog jag mig därför ner på Hard Rock Café med en gigantisk portion spareribs 

och en iskall lager framför mig. 

Ring direkt, problem!! 

Advokat Lundman hade meddelat sig i tre korta ord genom mailet som var sänt 23:36 

föregående kväll. Vid en tidpunkt då jag klubbad av Stilnoct hade sovit sedan mera än en timme 

tillbaka. Därför öppnade och läste jag mailet först nu, strax efter åtta på morgonen och med en 

kopp av hotellets menlösa kaffe bredvid mig. Det dramatiska budskapet fick adrenalinnivån 

att slå i taket. Trots den något sämre ljudkvalitén valde jag att ringa via datorn istället för att 

använda mig av mobilen. 

– Vad har hänt, frågade jag med oro i rösten. 

– Det var ett satans liv här igår. Sent på eftermiddagen tog sig tre killar in på kontoret. De var 

riktigt djävla hotfulla och skulle ha tag i dig till varje pris. Om du inte kontaktar dem senast idag 

så lovade de att alla som du omger dig med ska få ett rent helvete. När jag försökte förklara att 

jag inte visste var du var eller hur man kunde nå dig skrattade de och trodde inte ett skit på vad 

jag sa. Jag fick en deadline till klockan tre idag och har du inte kontaktat dem innan dess går de 

vidare. Efter vad jag såg och hörde igår är jag säker på att de gör det, svarade Lundman skakat 

medan beskrivningen över gårdagens skräckupplevelse forsade ur honom. 

– Ungefär en timme efter att de varit här ringde Louise. Storgråtande och fullständigt 

panikslagen. Samma tre killar hade tagit sig genom porten och tagit sig in i er lägenhet. 

– Men vafan! Vi har ju säkerhetskedja i dörren? 

– Louise sa det, men den rök visst all världens väg när polisen forcerade er ytterdörr i tisdags. 

Sen de väl tagit sig in i lägenheten hotade de henne och alla andra i din familj. Alla som på 

något sätt skyddar dig. De avslutade med att varna henne för att kontakta polisen. 

– Hur såg dom ut? 

– Stora som hus! Två med rakade huvuden men det var bara en av dem som pratade. 

– Sa Louise någonting mer, frågade jag oroligt. 

– Att hon försökt få tag i dig överallt men utan att lyckas och att hon ringt polisen trots att 

dom varnat henne. Hon höll på att packa sina kläder för att flytta hem till sin mamma. Hon var 

livrädd och helt förstörd. 

148

Jag lyssnade samlat och kämpade för att bibehålla något slags lugn. 

– Fick du något namn? Någon som jag kan kontakta? 

– Inga namn, bara ett nummer, svarade Lundman kort. 

– Du sa något om att polisen hade forcerat dörren till min lägenhet? 

– Jag visste ingenting om det förrän Louise berättade det igår kväll. De bröt sig in i tisdagsmorse 

medan hon sov och vände under ett par timmar upp och ner på hela lägenheten. När de pressade 

henne på information om var du höll hus berättade hon att du åkt till Belgrad. Ingenting mer. 

– De tre killarna, sa de någonting annat? 

– Bara att det handlade om en skuld, stora pengar, och att de tänker köra på tills de får tag i dig. 

– Har du deras nummer där, frågade jag sammanbitet. 

Lundman letade snabbt fram lappen och läste upp numret. Jag stirrade ut genom fönstret med en 

min av ilsket förakt. 

– Den här skiten måste komma från Erngren. Jag har ingen annan fordringsägare som skulle gå 

så här långt. Fick du någon uppfattning om var de kom ifrån? Jag menar deras nationalitet? 

– Inte hundraprocentigt men jag skulle gissa på Balkan. Jag tyckte att de bröt som jugoslaver 

och jag är också helt övertygad om att det är Erngren som anlitat dem. Han har inte sagt något 

rakt ut men allting av det som han antytt har ju varit åt det här hållet. Oss emellan tror jag att 

han är beredd att gå hur långt som helst för att rädda sitt eget skinn. Just nu är han ordentligt 

inträngd i hörnet. När SEB´s revisorer upptäcker övertrasseringen kommer både han och 

kontorschefen i Lomma att ryka åt helvete. Räkna med att Erngren kommer slåss som ett sårat 

lejon, avslutade Lundman oroligt. 

– Jag ska ta tag i mina kontakter omgående och se om jag kan få stopp på det här. 

– Vänta inte! Det kan sluta riktigt förbannat illa! 

– Jag förstår nog fan allvaret i det här. Innan vi lägger på ska du få mobilnumret som jag lovade 

dig, sa jag och lämnade mitt +42 nummer till advokaten. 

– Sa Louise någonting mer, frågade jag för att om möjligt kunna förbereda mig inför mitt nästa 

samtal. Det som jag nu oundvikligen skulle tvingas att ringa till Louise. 

– Ja, en hel del om dig. Det tycker jag att du ska höra från henne och inte från mig, avslutade 

Lundman. 

– Jag förstår! Jag ringer snart tillbaka. Så snart jag vet mer och har fått tag i idioterna från igår. 

Världen hade stannat upp under samtalet med Hans Erik Lundman. Tåg stod stilla vid 

perrongerna, trafikljus vägrade växla från rött till grönt och en förlamande kraft frös 

ögonblicket. Varje försök att svälja mötte motstånd och jag kände hjärtat slå allt häftigare. 

149

Jag satt med händerna hårt knutna på varsin sida av datorn. Andhämtningen genom näsan var 

intensivt gränsande till hyperventilerande. Oöverlagt drämde jag högernäven i bordsskivan 

innan jag sedan vrålade i vrede. 

– HELVETE!! 

I planeringen hade jag uteslutande letat efter lösningar och sökt möjligheter medan jag blundat 

för de alltmera självklara konsekvenserna. Det var otänkbart att ens försöka bortse från att 

oskyldiga, de som jag verkligen brydde mig om, hade drabbats. Något som i allra högsta grad 

gällde såväl Lundman som Louise. 

Att den satans Erngren kom i kläm var däremot en helt annan sak. Mannen som under ett 

drygt decennium kapat åt sig miljoner och profiterat på mina affärer. Han var allt annat än 

ett offer och den plåga det innebar för honom att vänta sex månader på sin återbetalning 

var inget oproportionerligt lidande. Inte i min svartbok och inte i relation till de vinster som 

källarbankiren tillskansat sig under åren. 

Jag skrev in Louise nummer i datorn och ringde upp men samtalet gick direkt till hennes 

mobilsvar. Jag lämnade inget meddelande. Mitt nästa försök gjorde jag till hemnumret men 

även det utan framgång. Det enda återstående alternativet var att ringa hem till hennes mamma. 

Något som jag verkligen dragit mig för in i det längsta men nu såg mig tvingad att göra. Den 

skarpa rösten svarade redan vid första signalen. 

– Marianne Hedlund! 

– Hej det är jag. Har du Louise där, frågade jag lågmält. 

– Ett ögonblick, undslapp sig den korthuggna mamman tvärt. Samtidigt som jag hörde Louise 

instruera henne i bakgrunden. 

– Säg till idioten att jag inte är här eller att jag inte vill prata med honom! Säg vad fan som helst! 

– Nej, det får du själv göra, kontrade mamman bestämt och tvingade henna att slutligen ta sig 

till telefonen. 

– Vad vill du, frågade hon rappt som en pisksnärt. 

– Lundman har redan berättat vad som hänt. Hur mår du, frågade jag i ett tafatt försök att visa 

omtanke. 

– Hur fan tror du och hur fan kan han få tag i dig när inte jag kan det? Fattar du vad du håller på 

med? Jag har sökt dig i flera dygn. Polisen har stormat lägenheten och jag har blivit mordhotad 

på grund av dig. Mitt i det här helvetet håller du dig undan!! Du är en sjuk djävel som bara bryr 

dig om dig själv!! Du är ta mig fan inte sann! Din förbannade idiot!! Om du älskat mig bara 

hälften så mycket som du sagt skulle du aldrig utsatt mig för det här, avslutade hon ömsom 

skrikande och ömsom gråtande. 

150

Jag gjorde några halvhjärtade försök avbryta henne och bad henne att lyssna. Louise ville inte 

sluta och tänkte absolut inte lyssna. Först sedan jag höjt rösten ordentligt och skrek tillbaka 

tystnade hon tillfälligt. 

– Tror du verkligen att jag vill att du ska utsättas för det här? Tror du att jag ens i fantasin kunde 

föreställa mig att någon skulle hota dig? Jag vet vem som ligger bakom det här och den djäveln 

kommer jag ta hand om nu. 

För ett ögonblick trodde jag att hon hade lyssnat och tagit fasta på det jag just sagt. Hon hade 

dessvärre redan fattat sina egna och noga övervägda beslut. 

– Jag stannar här och kommer aldrig att sätta foten i närheten av dig igen! Det enda du bryr dig 

om är dig själv och det du gör. Bara så att du vet har jag polisanmält hotet igår, sen får du leva 

ditt liv bästa fan du vill, avslutade hon och slängde på luren. 

Stum av ilska och vrede satt jag med blicken tomt stirrande in i dataskärmen. Under en 

omvälvande halvtimme hade förutsättningarna för hela min operation genomgått en rad 

drastiska förändringar. De redan taskiga oddsen hade ytterligare försämrats och till raden av 

problem kunde jag nu dessutom addera att polisen genomfört en husrannsakan i min bostad. Nu 

hyste jag inte längre ens minsta tvivel i frågan om jag var internationellt efterlyst eller ej. 

Hoten som riktats mot advokat Lundman kunde dessutom medföra nya och högst oönskade 

problem. Jag kände ett stort mått av osäkerhet inför hur advokaten skulle klara av att hantera 

den press som hotet framkallat och samtidigt fullfölja sitt arbete. Hur långt vågade jag lita på 

Lundman? Vad skulle juggarnas nästa drag bli om de varken fick tag i pengarna eller mig? 

Frågorna plågade mig samtidigt som jag inte kunde låta bli att bekymra mig över Louise. Även 

om vårt förhållande redan hade gått över styr var det som hänt absolut ingenting som jag hade 

önskat mig. Hon hade helt utan egen förskyllan hotats enbart på grund av mig. 

Jag förbannade mig över det jag utsatt henne för men framförallt över den satans djävla 

Erngrens indrivningspolitik. 

Samtidigt som vreden tilltog klarnade bilden av verkligheten och även sättet på vilket jag skulle 

tvingas att möta den framstod allt tydligare. Istället för att ännu en gång ringa från datorn tog jag 

fram mobilen och slog Pero Grujics nummer. 

– Det är jag 

– Hallå, är allt bra? 

– Nästan! Kom numret som jag ringer ifrån upp i din telefon? 

– Jodå, det börjar med 0042. Var är du, frågade serben efter några sekunders knaster. 

151

– Ute i Europa. Mer vågar jag inte säga över luren. 

– Jag fattar! Är allt under kontroll? 

– Inte riktigt. Jag har problem med en gubbe i Malmö. Han skickade ut ett gäng torpeder igår 

som letade efter mig både på kontoret och därhemma. De hotade Lundman och Louise och har 

satt en deadline till klockan tre idag. Sen tänker de köra på. Problemet är att jag är långt ifrån 

Sverige. Snuten i Malmö letar efter mig överallt och jag kan inte åka hem. Just nu är det här ett 

helvetes problem och jag har inte en aning om hur jag ska kunna lösa det, avslutade jag. 

– Har du några namn eller vet du vilka de är, frågade serben. 

– Han som anlitat dem heter Tord Erngren och är en djävla ockrare från Lomma. Jag tror att 

han har tagit hjälp av sina gamla kontakter i bilbranschen. Lundman verkade säker på att de var 

juggar. Han fick också ett nummer till en av dem som han gav mig för en stund sedan. 

– Det har kommit hit en massa nya. Många som vill göra sig ett namn och är helt respektlösa. 

Ge mig numret så ska jag se vad jag kan göra. Men jag garanterar ingenting, sa Pero efter en 

stunds funderande. 

– Lyssna Pero! Du ska veta att om det behövs så finns det en del pengar. 

– Okej, jag hjälper till om jag kan. Inte för pengarnas skull. Det är bara fega kräk som ger sig på 

oskyldiga. Ha telefonen på så ringer jag så fort jag vet. 

– Vill du att jag ska ringa dem själv, frågade jag. 

– Nej, vänta tills jag har pratat med dem. Det är kanske folk som jag känner, sa han och knäppte 

bort samtalet på samma sätt som han alltid gjort. 

Jag visste att Grujic skulle ta tag i situationen utan minsta dröjsmål. Han var Malmös självklara 

medlare i alla konflikter inom den undre världen och löste respektlöst varje problem genom tuff 

diplomati. Utan att någonsin ha behövt spänna musklerna ingav han respekt och förtroende hos 

nästan alla kända grupperingar. Jag hade faktiskt aldrig hört någon tala illa om Pero och kände 

mig säker på att om någon kunde lösa problemen med Erngren så var det just han. Trots oron 

jag känt inför det Grujic sagt om respektlösa kunde jag inte göra annat än att invänta serbens 

samtal. 

LB Carlsson betraktade den nya information som span mailat honom som ett större genombrott i 

sökandet. 

”08:17 ringde den misstänkte till advokat Lundmans mobil. Under samtalet lämnade han ett 

+42 nummer vilket är Lichtensteins landsnummer. Vid samtalet framkom att Lundman utsatts 

för hot under senare delen av kvällen igår. Av beskrivningen att döma var det samma tre 

152

personer som förekommer i den anmälan som den misstänktes sambo gjorde igår natt”. 

Äntligen hade det börjat röra sig och pusselbitarna skulle säkert snart falla på plats. Strax 

före lunch ringde han chefsåklagare Ingvarsson och vidarebefordrade informationen. Fylld 

av tillförsikt tog han därefter sin beiga poplinjacka och promenerade de hundra meterna till 

Centralens restaurang. Där väntade torsdagsklassikern bestående av ärtsoppa med fläsk och 

pannkakor. 

153

Kapitel 20 

Jag upplevde en tilltagande rastlöshet över att inte kunna möta de skugglika krafter som från 

alla håll nu hotade att ödelägga mina planer. Ett abstinensliknande behov slet tag i mig och 

krävde min omedelbara återgång till beteendemönstret som jag så bestämt hade beslutat att 

lägga bakom mig. Inre röster höjdes och uppmanade mig att omgående återta den centrala 

positionen för att själv sköta alla förhandlingar. Jag slogs mot frestelsen att lyfta luren för att 

ge Erngren en riktig djävla avhyvling och att ringa Louise för att försöka förklara. För att sedan 

ta direktkontakt med ynkryggarna som hotat Lundman, innan jag slutligen tog mitt förnuft till 

fånga och beslöt att låta bli. Långsiktighet och överlevnad var de nya ledorden och de var lika 

oförenliga med min tidigare livsstil som olja med vatten. Jag väste ett kort helvete innan jag 

vände bort ansiktet och spydde ut frukosten i papperskorgen. 

I ett försök att skingra tankarna torkade jag kallsvetten ur pannan och letade snabbt fram numret 

till revisorn Ernst Arndt. Jag ville varken framstå som angelägen eller påflugen men vi hade 

trots allt kommit överens om att ta en förnyad kontakt. 

– Och hur är livet i klocklandet, inledde jag ansträngt och tvingades att uppbåda all min kraft för 

att försöka låta bekymmerslös mitt i eländet. 

– Här är det mesta som vanligt. Lite för mycket att göra men annars är det business as usual. Jag 

fick ett oväntat besök av en rysk klient så jag har dessvärre inte hunnit svara på dina mail. Men 

jag har inte legat på latsidan. När jag stämde av mina kontakter dök ett namn upp som jag har 

hunnit prata med. Eftersom informationen jag hade var knapphändig var det naturligtvis svårt att 

komma vidare men han var tydligt intresserad. Har du något material kring tavlan som du kan 

skicka över? 

– Jag har ett bildmaterial som jag kan maila dig nu direkt. Det är faktiskt riktigt bra och gör 

tavlan full rättvisa. 

– Utmärkt. Skicka bilderna så vidarebefordrar jag dem till min kontakt. 

– Jag kommer att stanna i London tills i mitten av nästa vecka. Om din klient är tillräckligt 

intresserad så föreslår jag att vi ses här. Jag har tagit tavlan med mig hit, avslutade jag. 

– Skicka bilderna så hör jag av mig. 

Till skillnad från de avhuggna samtalen med Grujic avslutade den vänliga revisorn samtalet med 

en harang av artigheter. 

Med revisor Arndts mailadress i mottagarfältet bifogade jag de sex bästa av bilderna till mailet. 

De därpå följande två timmarna ägnade jag åt att läsa och söka igenom de svenska tidningarnas 

nätupplagor. Inte ett ord och inte ens en stavelse skvallrade om den i tysthet pågående 

154

polisjakten. Den förundersökning som nu inletts av polisen omgärdades uppenbarligen av total 

sekretess och yppandeförbud. 

Vid några tillfällen kastade jag oroliga blickar mot klockan och frågade mig om serben skulle 

lyckas få tag i torpederna innan den deadline de satt hann löpa ut. Strax före tre svensk tid 

ringde mobilen och samtalet kom från ett dolt nummer. 

– Hallå, svarade jag anonymt. 

– Hör du mig? Det är jag, Pero. 

– Jag hör dig, svarade jag lättat. 

– Lyssna noga! Du har stora problem! Jag vet vilka de tre är. Allihop kommer från Belgrad och 

de har många tunga namn på sin sida. Numret som du gav mig går till deras chef Goran. Jag har 

redan pratat med honom och vi ska ses ikväll. Han har lovat att de inte gör någonting innan vi 

har träffats men jag tror att det här kommer bli mycket svårt, avslutade serben bekymrat. 

– Varför tror du det? 

– Han i Lomma har lovat dem fem miljoner om de driver in pengarna av dig. Jag tror inte att du 

fattar hur mycket fem miljoner är för de här killarna. Flera av dem har dödat för femtiotusen. 

– Känner de Erngren sen tidigare? Jag menar, är de lojala vänner eller bara inhyrda inkasserare? 

– Hos dem finns inga vänner, inledde serben strävt. Deras lojalitet stavas pengar. Jag tror inte att 

de känner varandra sen tidigare men det spelar ingen roll. De har fått ett erbjudande. Ingenting 

annat. 

Jag satt tyst för några sekunder och försökte analysera det Pero just sagt. 

– Kan du försöka förklara för dem att jag inte har kvar pengarna som Erngren är ute efter. Jag 

har redan betalat skatter och skulder med det mesta och det finns inte en chans att jag ska kunna 

betala allt. Fråga istället vad de vill ha för att skita i uppdraget eller ännu bättre om de kan åta 

sig uppdraget och sedan istället hjälpa mig att dra ut på tiden. Jag tänker inte blåsa Erngren men 

han kan inte få betalt förrän efter årsskiftet. 

– Jag hör vad du säger och jag fattar hur du tänker. Jag ska göra vad jag kan men jag tror 

fortfarande att det kommer bli svårt. Om de har fått för sig att det är lätt att plocka dig på pengar 

kommer de inte gå med på någonting alls. 

– Pero jag ber dig att göra precis allt du kan för att lösa det. Jag kommer att betala dig riktigt bra 

om du fixar det. 

– Glöm pengarna! Det löser sig. Jag hör av mig så snart jag har träffat dem. 

– Ring mig vilken tid som helst. Jag måste få besked så fort som möjligt. 

– Okej, svarade Pero och samtalet bröts med ett klick. 

Serben var en verklig särling i gangstervärlden. Helt styrd av sin egenartade altruism. 

155

Trots de svårforcerade problem som Pero flaggat för, möjligheten att jag den här gången ställts 

inför en helt oresonlig motståndare, gav samtalet mig ett tillfälligt lugn. Det faktum att Pero 

nu haft kontakt med motståndarsidan och att det fanns en dialog innebar tveklöst en öppning. 

Oavsett serbens bakgrund och bildningsnivå var hans förmåga som medlare oomstridd. 

Malmöborna hade Grujic att tacka för att kurvorna över de riktigt allvarliga våldsbrotten hölls 

nere. Det var hans och absolut inte polisens förtjänst. 

Den relativa lättnad som samtalet inneburit fick mig att överge tidningarnas nyhetssidor för att 

istället söka mig till sportsajterna. Med bara någon månad kvar till EM i fotboll dominerades 

sidorna av skadeläget och formkurvor blandat med experternas optimistiska spekulationer. 

Jag ögnade snabbt igenom några av rubrikerna och skakade på huvudet inför den hybris som 

ständigt tycktes drabba svenska sportjournalister inför alla större mästerskap. 

Oengagerat valde jag sedan att istället återvända till sidan för mina mail. Jag satt försjunken en 

längre stund i funderingar innan jag påbörjade skrivandet av ett mail till Louise för att förklara 

det som jag inte tillåtits säga tidigare under dagen. Halvvägs avbröt jag plötsligt skrivandet. 

Varje mening med förklaringar och ursäkter reste uteslutande nya frågor inom mig. Hur 

mycket av all den rappakalja som jag skrivit var allvarligt menad? Hur stor del av det var 

överhuvudtaget sant? Att vårt förhållande redan tidigare varit på upphällning var glasklart, men 

jag hade på något märkligt sätt svårt att förlika mig med tanken att det skulle avslutas så här. 

Hon lämnade mig inte av fri vilja utan det var istället mitt sätt och mina förbannade affärer 

som hade tvingat henne att gå. Jag hade hellre sett det ske av antingen otrohet eller på grund av 

obesvarad kärlek. 

Insikten som jag aldrig tidigare reflekterat över var att jag genom mitt sätt att leva och göra 

prioriteringar faktiskt hade visat mina innersta känslor. Vi stal varandras tid där framförallt jag 

hade beslagtagit all hennes. 

När jag funderade över mailet påmindes jag m den forskning som slagit fast att vi i genomsnitt 

ljuger åtta gånger per dag. Det jag så här långt hade fyllt skärmen med fyllde den kvoten för 

månader framöver. Förmodligen fanns det en överordnad mening med allt. Kanske var den 

aktiva dödshjälp som Erngrens torpeder bidragit med ingenting annat än tecknet att gå vidare. 

En brutal slutpunkt över något som hade men som inte längre var. Utan att längre känna ens 

minsta uns av tvivel sopade jag mailet direkt i papperskorgen, övertygad om att det jag hade 

gjort var rätt. 

Medan jag fortfarande satt inloggad på mailsidan kom svaret oväntat snabbt i retur från 

Genèverevisorn. 

156

Bästa Ni, 

Fantastiska bilder av en underbar målning. Jag har skickat vidare mailet till min klient i Milano 

och bett honom återkomma snarast. 

Högaktningsfullt 

Ernst Arndt 

Jag läste mailet två gånger och funderade samtidigt över vilka av mina personliga egenskaper 

som så här långt varit till störst hjälp. Det krävdes ingen större tankeinsats och heller inget större 

mått av ärlighet för att tillstå att det var fräckhet och min utstuderade förslagenhet som sett till 

att jag fortfarande befann mig på fri fot. Samma egenskaper som jag snabbt beslöt att använda 

mig av när jag nu besvarade revisorns mail. 

Bästa Mr Arndt! 

Tack för ert svar och omdöme. Tavlan är av yppersta klass, den uppfattningen delas av alla 

experter och intressenter som betraktat den med stor fascination. Vid mitt möte med ett av de 

världsledande auktionshusen igår visade de ett omedelbart intresse för att åta sig uppdraget att 

sälja målningen. Jag skulle däremot föredra en privat lösning, främst av den tidsaspekt som jag 

nämnde i förra veckan. Under helgen kommer jag att träffa en representant för en amerikansk 

samlare, men en snabb lösning i Schweiz vore att föredra. 

Vänligen 

En, två, tre, fyra... räknade jag och konstaterade stolt att jag bara i ett mail lyckats fylla den 

dagliga kvoten av lögner och stängde sedan ner datorn. Samtidigt insåg jag att Arndts ännu 

okända klient faktiskt var mitt enda levande hopp. 

Under gårdagens meditationsstund på bänken i Hyde Park hade ytterligare ett namn som kunde 

visa sig vara en framkomlig väg dykt upp. Carl Hässler var nyss fyllda femtio och europachef 

för Mideuropeansurities, MIS, i Zürich. Av en ren tillfällighet hade våra vägar korsats tre år 

tidigare och med tiden hade vi utvecklat en slags affärsrelation där jag framförallt hade anlitat 

Hässlers tjänster och kontakter i samband med flertalet av mina bolagsuppgörelser. 

Stundtals gav Hässler ett vänligt och humant intryck för att lika snabbt svänga över till att vara 

både bufflig och arrogant. En bestående sida hos schweizaren var ändå talangen att i tid och otid 

strö namn kring sig. Om Hässler gavs fritt spelrum att beskriva sitt nätverk fanns det praktiskt 

taget ingenting som han inte skulle klara av att lösa med hjälp av sina kontakter. Jag hade därför 

som ett resultat av parkbänksseansen beslutat att kontakta Hässler för att en gång för alla sätta 

schweizarens omtalat förstklassiga kontaktnät på prov. 

157

Försöken att nå Hässler tidigare under dagen hade misslyckats och bara lett till fram till hans 

mobilsvar. Den här gången gick det bättre. 

– Hur mår direktörn, inledde jag 

– Herregud! Ringer du, svarade Hässler. 

– Inte riktigt gud. Bara jag. Har du tid ett par minuter? 

– Kom precis ut från ett möte med ledningen på Credit Suisse, visst har jag tid. Shoot! 

Sure, tänkte jag. Ut från ett möte med Credit Suisse! Djävla viktigpetter. 

– Jag är i London några dagar och har träffat några personer, och haft några möten kring något 

som inte är min hemmaplan. Konst. Jag har tagit med mig en oljemålning hit som är mycket 

speciell och av yttersta världsklass. Tavlan är min, jag är ensam ägare och köpte den för dryg 

tio år sedan. Då hade jag ingen aning om vad det var som jag hade köpt eller vem som kunde 

tänkas ha målat den. Det fick jag klart för mig först för ett par veckor sen. Efter det har jag 

släppt allting och lagt varenda sekund av min tid på den. 

Hässler lyssnade i tystnad under utläggningen som följde där jag något skönmålat beskrev vad 

mina efterforskningar så här lång hade lett fram till. Först sedan jag avslutat monologen tog 

schweizaren till orda. 

– Det låter ju helt osannolikt att en målning av Rafael skulle söka sig iväg från Florens för att 

femhundra år senare dyka upp i en avkrok som Malmö. Det fattar du väl själv? Det måste ju så 

klart röra sig om en hyfsad förfalskning. Allt annat vore ju en världssensation. 

– Har du inte lyssnat? Det är precis som jag säger. Sensation eller ej! Om du har någon kontakt 

av samma kaliber som tavlan, det vill säga i världsklass, så har jag den i min ägo och under min 

kontroll. Jag gjorde en kort paus och beslöt nu att verkligen utmana storskrävlaren. 

– Men så klart, det här kräver verkligen någon med oerhörda resurser. Kunskapsmässigt men 

framförallt ekonomiskt. Jag förstår om det kanske är snäppet för avancerat för dig och dom du 

känner. 

– Om du har materialet där så skicka över det till mig. Jag har en person i åtanke. Innan jag 

kontaktar honom måste jag själv vara helt övertygad, avslutade Hässler förnärmat och vi 

önskade varandra sedan en trevlig helg. 

Jag skrev in schweizarens adress och mailade samma bilder till honom som jag kort innan 

skickat till revisorn Arndt. Nu skulle den högdragna Hässlers kontaktnät utsättas för sitt verkliga 

elddop. 

158

Någon timme senare än kvällen innan slog jag mig åter på den grönmålade parkbänken i Hyde 

Park. 

Det senaste dygnets utveckling hade med eftertryck visat på mina grava förbiseenden av en rad 

allvarliga problem. Torsdagen hade uteslutande kommit att handla om komplicerade bekymmer 

där jag med varm hand hade överlåtit på Pero Grujic att lösa det mest kritiska. Skulle uppgiften 

som jag lämnat serben visa sig vara honom övermäktig? 

Sedan var det situationen med Louise där slutresultatet kanske trots allt hade visat sig vara det 

rätta. Något som jag just nu inte brydde mig särskilt mycket om och hade dessutom svårt att 

avgöra. Oavsett vilket var sättet som det skett på alldeles åt helvete fel. Det borde ha varit vårt 

gemensamma beslut utan otillbörlig påverkan av yttre omständigheter. 

Till dagens problemskörd adderade jag även min nyvunna kunskap om husrannsakan, medan jag 

helt säkert förstått att gripandet av Ahmed inte berott på några tillfälligheter. Slutsatsen att jag 

nu var internationellt efterlyst var ställt bortom varje rimligt tvivel. Mot bakgrund av beloppens 

storlek var även sannolikt ett stort antal utredare inkopplade och alla telefoner i mitt kontaktnät 

med säkerhet avlyssnade. Inte minst Lundmans. Jag placerade överst på listan att snabbt söka en 

ny väg för vår fortsatta kommunikation. 

Jag ansträngde mig för att medvetet klara av att släppa tankarna kring alla nya och gamla 

problem och för att istället föra in en positiv känsla i sökandet efter svar och lösningar. 

När jag tidigare i veckan hade fattat mina beslut och dragit upp mina riktlinjer hade jag faktiskt 

förutsett vissa problem. Dessvärre inte så kraftfulla och inte i ett så tidigt skede som de nu 

visat sig. En av hörnstenarna hade då varit att försöka vinna tid och där talade den senaste 

händelseutvecklingen nu kraftigt emot mig. På samma sätt som jag alltid gjort slöt jag ännu en 

gång ögonen och drog några djupa andetag genom näsan. 

– Ursäkta, kan jag slå mig ner här? 

Den oväntade frågan tvingade mig att hastigt återvända till verkligheten och slå upp ögonen. 

Rakt framför mig stod en till synes äldre och något bräcklig dam. De duvblå pigga ögonen 

omgavs av ett vänligt ansikte och det vitnande håret var omsorgsfullt uppsatt i en knut. Hon var 

klädd i en prydligt knäppt beige vårkappa och i den sköra handen höll hon en promenadkäpp. 

Med godhjärtad och intelligent blick log hon rakt emot mig. 

– Naturligtvis, svarade jag och flyttade mig raskt en liten bit åt höger för att göra plats åt damen. 

När hon slog sig ner nickade jag med ett artigt leende mot henne. 

Vi satt båda tysta en längre stund på varsin sida av bänken och betraktade med varierande 

159

intresse de människor som passerade förbi. Några ensamma men de flesta i par. En del med och 

andra utan barnvagn. 

– Förlåt, är ni härifrån London, frågade den observanta damen med klarblå blick och väckte mig 

samtidigt ur tankarna. 

– Nej, jag är bara här tillfälligt. I affärer, svarade jag artigt. 

– Jag förstår. Ni vet, min man och jag brukade ofta gå hit. Vi satt alltid på just den här bänken. 

Trots att han gick bort för snart fem år sedan har jag fortsatt att gå hit. Han levde också för sina 

affärer, fortsatte hon medan jag kände hennes skärskådande blickar. 

– Vad arbetade er man med? 

– Textilier, svarade hon nästan drömskt. 

– Han importerade de mest fantastiska tyger från alla världens hörn. Oftast lät han mig följa 

med på sina resor. Egentligen krävde han att jag skulle följa med. Han brukade säga att det 

var nödvändigt för att hans själ skulle överleva. Det låter förstås gräsligt omodernt i dina öron 

men det var så vi ville leva. I symbios och alltid i varandras närhet, förklarade den lilla damen 

överraskande öppenhjärtigt. 

– Jag vet inte om jag tycker att det låter omodernt. Snarare omöjligt i det samhälle som vi själva 

har skapat. Alla krav har förändrat våra livsbetingelser och jag tror faktiskt att de flesta önskar 

att få leva precis som ni gjorde, svarade jag och kände hur samtalet gripit tag i mig och hade 

fångat min odelade uppmärksamhet. 

– Det handlar om val och vilja. Den som väljer och vill lever, alla andra nöjer sig med att 

överleva. Det brukade min man alltid säga. 

– Det låter som om du hade en mycket klok man. 

– Han var både klok och förnuftig. Men framförallt var han målmedveten och visste alltid vad 

han ville få ut av tillvaron. Hans främsta styrka var nog att alltid låta kropp och själ vara ett och 

att ständigt fokusera på det viktiga i livet. 

Hon reste sig sakta från bänken stödd av promenadkäppen och riktade den skarpa blå blicken 

bestämt emot mig. 

– Nej unge man, jag ska inte sitta här och trötta ut dig med mitt prat. Du har säkert mycket annat 

att tänka på. 

Hon önskade mig en trevlig vistelse i London och försvann precis lika plötsligt som hon hade 

dykt upp. 

160

Det korta samtalet hade brutit förbindelsen med alla mina tidigare tankar. Kvar klingade bara 

orden och innehållet i vårt samtal. Jag funderade kort över om den vänliga lilla damen hade talat 

med mig eller till mig. Kropp och själ i ett och målmedveten fokusering. Hennes sätt att klä ord 

åt mina egna tankar hade legat overkligt nära en uppenbarelse. 

Jag kom på mig själv med att se mig flackande omkring. Kanske i ett försök att upptäcka om 

någon sänt dit henne enbart för att studera min reaktion. 

161

Kapitel 21 

Märkbart influerad och synnerligen konfunderad över det besynnerliga möte som ägt rum i 

parken tog jag mig via hotellets bakre ingång till rummet. Så snart jag hunnit innanför dörren 

slet jag av mig kläderna och bytte till t-shirt och shorts. Jag var halvvägs inne i tandborstningen 

när mobilen ringde. Det var Pero Grujic. 

– Har du träffat dem, frågade jag med orolig röst 

– Ja! Men det gick inte särskilt bra. Du har skaffat dig riktiga problem, svarade serben 

korthugget. 

– Stora? Jag menar, går de att lösa, fortsatte jag och kände hur hjärtat slog allt snabbare. 

– Det beror helt och hållet på dig! Jag har pratat med dom. Du måste betala för att bli av med 

dom. 

– Hur mycket handlar det om? Vad är det som krävs? 

– Jag har sagt att du är utomlands och att du kommer hem i slutet av nästa vecka, men så länge 

tänker de inte vänta. Gubben i Lomma har lovat dem fem millar. Det har jag sagt till dom att de 

kan glömma. Jag har förklarat att pengarna är borta och att du ska ringa mig ikväll. Deras krav 

är att du senast på måndag betalar tre miljoner cash och att det görs via mig. Ingen annan får 

blandas in. Fixar du det så lovar de att se till så att han i Lomma håller sig lugn så länge du vill. 

Om det behövs så gräver de ner honom åt dig, svarade serben och gjorde en kort paus. 

Efter en kort paus fortsatte han: 

– Problemet är vad som händer om du inte grejar det. Då kan du räkna med fullt krig där alla 

runt omkring dig kommer att råka riktigt illa ut. Vad som än händer så står jag bakom dig. Det 

viktigaste är att du är rak mot mig och säger som det är. Om du vet att du kan lösa det så säg det 

nu. Samma sak gäller om du vet att du inte klarar det. 

– Lyssna noga Pero. Jag kan lösa det. Det enda som de måste garantera är att hålla Erngren lugn 

fram till januari. Annars eldar jag hellre upp pengarna och tar fighten. 

– Jag ska pratat med dom. Jag kör och träffar den där Goran nu. Kom ihåg, måndag kväll! 

– Inte på måndag, svarade jag bestämt. Jag löser det imorgon. Se till att ha telefonen på imorgon 

förmiddag så att jag kan få tag i dig. 

– Den är alltid på, klick. Serben hade avslutat samtalet på sedvanligt sätt. 

När jag återupptog den avbrutna tandborstningen skänkte jag för andra gången inom loppet av 

bara ett par dagar några tacksamhetens tankar åt Pero Grujic. Även denna gång hade serben 

lyckats, om än med en dyrköpt seger. De pengar som krävdes hade jag redan. De fanns hos 

162

Lundman. Nu gällde det för mig att arrangera så att de hamnade i Grujics händer utan att dra på 

mig någon onödig exponering. 

Lösningen hade verkligen kommit i sista minuten. Så nära för sent man kunnat komma. I flera 

avseenden för sent men i sista minuten för att undvika de verkliga katastroferna. 

När jag vaknade var det till ännu en soldisig dag och med den alltjämt gnagande känslan av 

oro inom mig. Instinktivt slog jag mig ner vid datorn för att kolla om det kommit in några nya 

mail under natten, och insåg samtidigt hur nära en total kollaps jag hade befunnit mig. Den som 

med ett nödrop hade undvikits tack vare Grujic. Obehagskänslan förstärktes av den ångest som 

varje morgon fortfarande bar med mig. Från att alltid tidigare i sista sekunden ha räddats av 

mina egna åtgärder hade turen och tillfälligheterna plötsligt tagit ett krumsprång och ställt sig 

på min sida. Det var turen som hade hjälpt mig att lösa juggeproblemet och även sett till att jag 

fortfarande befann mig fri fot. Visserligen hade jag insett faran och agerat. Men insikten och 

vetskapen hade nått mig enbart tack vare slumpen. 

Tur? Hur mycket tur har jag egentligen haft, frågade jag mig själv. Från någonstans långt nere i 

mitt djupaste inre färdades svaret som en projektil. 

Om det inte vore för en helvetes massa otur har jag fan inte haft någon tur alls! 

Jag försökte att mobilisera kraft och motstånd för att klara av att låta tankarna rinna iväg som 

vatten genom ett durkslag. Paniskt sökte jag uppbringa positiva bilder för att omedelbart förstå 

att kampen som alltid varit förgäves. Under vågor av kramper och konvulsioner hängde jag bara 

sekunder senare över badrummets handfat. Längre än vanligt och värre än vanligt. Smaken av 

blod och sältan från tårar fyllde svalget. 

Klockan hade precis passerat nio när jag ringde Hans Erik Lundman från datorn. 

– God morgon, hur mår advokaten idag, inledde jag oberörd av den ångestattack som jag nätt 

och jämt hade överlevt. 

– Jo tack för fan. Efter omständigheterna är det väl hyfsat. Hur är det själv, frågade Lundman 

samlat. 

– Det är faktiskt helt okej, men jag behöver din hjälp med ett par saker. Kan du åka över 

till kontoret och arbeta därifrån idag? Jag har löst problemet med juggarna som hotade dig 

häromdan. Det finns dock några praktiska detaljer som jag inte kan fixa härifrån. Du måste 

hjälpa mig att greja det. 

– Klart att jag gör, svarade Lundman utan att tveka. Jag kan vara där om en halvtimme, vad vill 

du att jag ska göra? 

163

– Vi tar det när du är på kontoret. Jag hör av mig före tolv. 

– Jag skyndar mig dit, avslutade advokaten. 

Jag tog fram mobilen och slog numret till Pero Grujic för att förvissa mig om att ingenting nytt 

inträffat som förändrade planerna. 

– Jag kan vara på Ribersborgsvägen om en timme. Räcker det, frågade serben. 

– Det blir helt perfekt, svarade jag. 

I valet över vem det tredje samtalet skulle gå till föll en av de fyra hantlangarna bort av naturliga 

skäl. Att ens ringa Ahmed vore att verkligen utmana ödet då snuten nu med hundraprocentig 

säkerhet hade full koll på både kurden och hans lurar. I det minst sagt delikata läget framstod 

Mats Åström som det självklara valet. Han skulle tveklöst utföra uppdraget utan att vare sig 

ställa några frågor eller komma med krav på orimliga ersättningar. 

– Tjenare! Är allt okej, startade jag samtalet. 

– Som alltid på topp! Ligger och nöter soffan i väntan på att du ska komma med nya 

arbetsuppgifter. Hur är det själv? 

– Jag ska fatta mig kort. Som du ju vet har jag dragit från stan men jag behöver snabb hjälp med 

att lösa en grej därhemma. Har du tid att åka till Ribersborgsvägen och träffa Lundman om en 

timme? 

– Om priset är det rätta kan jag vara där om fem minuter! 

– Det behövs inte, en timme blir perfekt. Jag ringer till din mobil om exakt en timme. 

– Kanon, vi hörs! Det gick knappast att undgå tonfallet som genomsyrats av förväntan inför 

möjligheten att dra in ytterligare stålar. 

På slaget halv elva slog sig Pero Grujic och Mats Åström ner i besöksstolarna på advokat 

Lundmans rum. 

– Då är det bara maestros instruktioner vi väntar på, sa Åström i ett halvhjärtat försök att lätta 

upp den allvarsamma stämningen. 

– Som alltid, svarade Lundman med ett skevt leende. Vet ni förresten var han håller hus? 

Såväl Grujic som Åström skakade nekande med sina huvuden. 

– Det är något märkligt. Precis som om någonting hänt som har förändrat honom, fortsatte 

Lundman i ett försök att kolla de övrigas uppfattning. 

– Jag vet inte, svarade Åström. Jag träffar honom inte tillräckligt ofta för att se någon större 

skillnad. 

Han beslöt att inte nämna passet och var dessutom helt ovetande om att Pero vid hans sida redan 

164

kände till allt. Den pågående analysen av min eventuella personlighetsförändring och samtalet 

mellan de tre avbröts av ringsignalen från serbens mobil. 

– Jag är här på ditt kontor med advokaten och han den där Max. 

– Mats, inte Max, rättade jag honom. Kan du lämna över telefonen till Lundman? 

Utan att svara räckte Grujic Nokialuren till advokaten. Jag inledde samtalet forcerat. 

– Jag vill inte ringa till din mobil eller över linjerna till kontoret. Gripandet av Ahmed och 

husrannsakan hemma hos mig hänger samman. Vi kan utgå ifrån att alla telefoner är avlyssnade 

och att snuten ligger på stenhårt för att få tag i mig. Jag vill att du skaffar en oanvänd mobil 

och slänger in ett nytt kontantkort i den. Ring på mitt +42 nummer så snart du fixat det. Sedan 

vill jag att du överför tremiljoner femtiotusen till Åströms Swedbankkonto. Gör det från den 

telefonen du pratar i nu. Använd inte din egen! Det är djävligt bråttom så gör det så fort jag 

har instruerat Mats och Pero. Pengarna ska användas för att lösa juggarna och då kommer jag 

samtidigt att få tyst på Erngren. 

– Jag gör om du säger. Ett ögonblick så lämnar jag över telefonen till Mats, bekräftade Lundman 

och skickade vidare luren. 

– Mats, jag har en riktigt besvärlig uppgift åt dig men jag hoppas och tror att du kan klara av 

att lösa den. Så snart vi lagt på flyttar Lundman tre miljoner till ditt konto. Plus femtiotusen för 

jobbet. Det spelar ingen roll i vilka valutor, men jag måste ha ut hela beloppet idag. Tror du att 

du grejar det? 

Åström tog ett djupt andetag innan han svarade. 

– Allvarligt talat så vet jag inte. Jag kommer tvingas att ta andra till hjälp, men jag ska försöka. 

Det har blivit mycket svårare med kontanter och Forexkontoren är nedkletade med anslag om 

penningtvätt. Jag ska göra mitt bästa, men jag kan inte garantera att det lyckas. 

– Jag vet att du kommer göra vad du kan. Om du behöver anlita flera än vanligt för att lösa det 

så betalar jag vad det kostar. Men du måste få till det, avslutade jag och gjorde en kort paus. 

– Gör exakt samma sak som jag bett Lundman om! Skaffa en ny lur med ett nytt kontantkort. 

Använd bara telefonen för våra samtal. Lundman har mitt nummer så se till att du får det av 

honom. 

Med ett snabbt okej till svar sträckte Åström över luren till Pero Grujic. 

– Jag har instruerat Mats att ta ut de tre miljonerna kontant och så fort han är klar vill jag att du 

möter upp honom. Hämta pengarna och betala idioterna direkt. Jag har förklarat för Mats att han 

måste ordna det idag. Innan det här förbannade problemet är löst kan jag inte koncentrera mig 

på det jag måste. 

– Jag löser det chefen! När jag får pengarna fixar jag det. 

165

Jag satt orörlig och blickade ut över genom hotellfönstret medan jag funderade över det som 

blivit sagt efter att ha avslutat samtalet med de tre. Plötsligt slog det mig och jag ringde tillbaka 

till Lundmans mobil från datorn. 

– Jag måste be dig om en tjänst. Kan du gå bort till blomsteraffären på Regementsgatan och be 

dem göra i ordning en vacker bukett som jag vill att de ska buda iväg? 

– Till Louise, frågade advokaten nyfiket. 

– Nej för helvete, det är till hennes morsa. Kärringen fyller femtio imorgon, så glöm inte att 

sätta i ett gratulationskort. 

– Från dig och Louise? 

– Nej! Bara ifrån mig. 

När samtalet avslutats kände jag mest bara en enorm lättnad över att slippa svärmorskalaset, 

samtidigt som jag naturligtvis funderade över hur Louise skulle klara av att hantera den 

uppkomna situationen. Hur tänkte hon förklara min plötsliga frånvaro? 

Vid alla tidigare tillfällen hade hon valt att linda in det i lögner. Nu var förmodligen punkten 

nådd där hon istället skulle välja att lägga alla kort på bordet. 

Lunchen hade precis avslutats när hon kom gående längs korridoren. Tiden som passerat hade 

gått henne närmast spårlöst förbi och möjligtvis bara förstärkt hennes kvinnlighet. Det axellånga 

håret runt det näpna ansiktet den söta näsan och generösa läpparna. Till och med hållningen och 

formerna var desamma. De känslor som han upplevt arton år tidigare återvände i ett slag och 

accentuerades för varje steg hon närmade sig honom. 

Redan under första dagen i första ring hade han lagt märke till henne och allt eftersom tiden gått 

hade hans intresse för henne vuxit sig allt starkare. Hon hade aldrig varit en i mängden. Varken 

lösaktig och lättfångad som de flesta av de andra tjejerna. Hennes mål och ambitioner hade varit 

tydliga precis som hennes sätt att hålla killarna på avstånd. De hade pratat, skrattat och gjort 

mängder av arbeten tillsammans. 

Trots det hade han aldrig riktigt lyckats få till det och samtidigt av blyghet undvikit att röja sina 

känslor för henne. 

Under det sista gymnasieåret hade han tyckt sig märka ett allt större intresse från hennes sida 

och det var också därför han bestämt sig för att lägga in stöten på den avslutande studentfesten. 

Han kunde fortfarande minnas hur han räknat ned veckorna och dagarna. Tre års väntan. Men 

det skulle vara värt det. 

Så nära målet slogs allt i spillror och under några förgörande sekunder raserades delar av hans 

värld. Den tid det tog för kräket att inför klassens killar skrävla om sin senaste erövring där 

166

han mycket ingående och detaljerat beskrivit exakt hur han satt på henne och fått henne att be 

om mer för att till slut skrika ut sin orgasm. Han mindes förvånansvärt tydligt hur allting bara 

svartnat när han nu, snart tjugo år senare, såg henne komma gående emot sig i korridoren. 

– Hej Anna-Carin! Jag hörde av en kollega att du var här som förstärkning, sa LB och mötte 

hennes förvånade blick med ett leende. 

– Nämen, det är ju du Lars. Jag hade inte en aning om att du arbetade här. 

– De flesta kallar mig LB. Det är kanske därför du inte hört mitt namn, svarade han och sänkte 

blicken mot hennes vänstra ringfinger för att besviket konstatera att hon var gift. 

– Jag kommer vara kvar här i tre månader så vi kanske kan ta en lunch någon dag. Jag känner ju 

faktiskt inte en kotte här, fortsatte hon överraskad över att ha sprungit på honom. 

– Gärna för mig. Här är kortet med mitt direktnummer. Vi är mitt upp i ett stort ärende så slå 

helst en signal en dag i förväg. Det skulle vara kul att sätta sig ner och prata om allt som hänt 

sen gymnasiet. 

För ett ögonblick och medan hon stod där leende mot honom kändes det som om tiden stått 

still. Han var arton och hade tagit sig samman och precis bjudit ut henne. Hennes svar bröt 

förtrollningen. 

– Luncherna här är ju i kortaste laget. Lite skvaller ska vi väl ändå klara av att hinna med, 

avslutade hon med ett leende på läpparna och fortsatte korridoren ner. Kanske kände hon LB´s 

blick bränna mot ryggen. Eller så framkallades leendet av de minnen som mötet med honom 

precis väckt till liv. 

I irritation över situationen på hemmaplan och över att fortfarande befinna mig på ruta ett med 

målningen hade jag åter tagit min tillflykt till parken. Med plågat uttryck i ansiktet och en 

molande värk i magen slog jag mig ner på samma bänk som jag suttit på kvällen innan. 

Nästan omedelbart försvann oron och istället återvände jag i tankarna till möte med den äldre 

damen. Till hennes märkliga uppenbarelse. Var hon ett tecken eller bara en tillfällighet? Kropp 

och själ i ett. Så långt ifrån det tillstånd som jag just nu befann mig i man någonsin kunde 

komma. 

För att lyckas med planen var jag tvingad att koncentrera och kanalisera all kraft och 

tankeförmåga till det som låg i mina egna händer och inte tappa fokus. Jag beslöt att från 

och med nu källsortera alla tankar i samma ögonblick som de dök upp för mitt inre. Allt 

ovidkommande och opåverkbart skulle omedelbart förpassas ur mitt medvetande. 

Med blicken riktad ut över de vältrimmade gräsmattorna fattade jag ett avgörande beslut och 

167

antog en princip som låg långt vid sidan av mitt tidigare levnadssätt. Att inte längre försöka 

styra det okontrollerbara och att oro var den negativa formen av fokusera. 

Klockan var strax över sex på kvällen och jag var på väg in genom dörren till hotellrummet när 

mobilen ringde. 

– Jag har precis träffat Max. Han har lämnat pengarna. 

– Mats, rättade jag honom. Fick han ut allt, frågade jag lättat. 

– Det fick han, blandat i euro, svenska och danska kronor. Han sa att de tömt hela stan på 

pengar, skrattade serben. 

Jag drog en djup suck. Med de nya penningtvättsreglerna fanns det mycket som kunde gått 

alldeles förbannat snett. 

– Åker du och betalar dem nu? 

– Jag ska leta rätt på den där Goran men jag tänker ändra lite på villkoren. Dom får hälften nu 

och hälften om en vecka. Jag vill inte att dom ska tro att dom kan hota dig ena dagen och få 

betalt nästa. Om dom skulle få för sig att du badar i pengar kan det bli riktigt farligt. 

– Du vet vilka dom är och du gör säkert rätt. Gör som du vill! Bara de lägger ner och får tyst på 

idiotdjäveln i Lomma. 

– Jag ringer tillbaka när jag är klar, klick. 

Trött över att under hela dagen inte ha uträttat ett enda skit, men samtidigt tacksam över att Mats 

löst det omöjliga, slängde jag mig utmattad ovanpå det paisleymönstrade överkastet. 

168

Kapitel 22 

Ringsignalen ljöd avlägset som i dröm men likväl med ihärdig intensitet. Jag famlade 

omtöcknad och sömndrucken efter mobilen innan jag förstod att det var hotelltelefonen som 

väckt mig. 

– Jag har en mr Grey på andra linjen som söker er. Kan jag koppla fram samtalet, frågade den 

kvinnliga växeltelefonisten. 

– Absolut, lyckades jag fortfarande halvsovande få ur mig. 

– Godkväll mr Carlsson. Ursäkta att jag stör efter arbetstid men jag undrar om ni kan undvara 

några minuter, frågade professorn högtravande med den lättigenkännliga nasala rösten. 

– Naturligtvis kan jag det. Jag har inga som helst planer för kvällen, svarade jag allt mera vaken 

och nyfiket. 

– Jag har faktiskt ägnat den mesta tiden sedan vi sågs åt en noggrannare studie av bildmaterialet 

och har sökt igenom mängder av litteratur och hunnit tala med några av mina italienska kollegor. 

Vid vårt möte förstod jag att du ville skaffa så mycket information som möjligt kring målningen. 

Därför finns det några frågor som jag vill ställa dig. Samtidigt kan jag kanske besvara en del av 

dina viktigaste frågor. Skulle vi möjligen kunna ses? 

– Definitivt, svarade jag utan minsta eftertanke. Jag kommer att vara här åtminstone fram till 

mitten av nästa vecka. För min del kan vi ses när som helst. Föreslå ni en tid. 

– Nu! Nu vore bäst, sa professorn omedelbart. Det som jag har fått fram såhär långt är 

information som är av yttersta vikt för er. Om det passar så föreslår jag att vi ses på ert hotell. 

Jag kan vara där om trettio minuter? 

– Jag möter er i lobbyn om trettio minuter. Budskapet som engelsmannen levererat hade väckt 

några av mina mest känsliga och finkalibrerade sensorer till liv. 

– Utmärkt. Då ses vi klockan åtta, avslutade professorn påtagligt nöjd. 

Vi slog oss ner i ett av hotellrestaurangens mest avlägsna och avskärmade hörn. Ännu 

var det tidig fredagskväll och glest mellan borden. Jag viftade till mig en kypare och bara 

minuter senare stod två kalla pints med lager på bordet. Samtidigt kom professorn med det 

något förvånande förslaget att vi skulle lägga bort titlarna. Nicholas Grey öppnade sin slitna 

dokumentportfölj och tog upp albumet som jag hade lämnat honom dagarna innan. Han sköt 

ölen åt sidan och placerade det rakt framför sig. Utan att ödsla tid på oväsentligheter valde 

professorn att gå rakt på sak. 

– Inledningsvis måste jag göra förutsättningarna för det här mötet helt klara för dig. Allt som 

169

sägs från och med nu måste stanna mellan oss. Om någon av den information som jag ger dig 

förs vidare, oavsett hur, kommer jag aldrig att vidgå eller bekräfta den. Kort sagt har det här 

mötet aldrig ägt rum. Anledningen till varför jag uttrycker mig så här kommer du att förstå. 

Kanske inte idag men definitivt senare. Låt mig därför säga det i klartext: den information som 

jag redan har fått fram och troligtvis kommer få fram kan i fel händer skada oss båda. Därför 

måste jag försäkra mig om att du både förstår och accepterar mina villkor innan jag går vidare. 

Jag betraktade tystlåtet den allvarsamma mannen vid andra sidan bordet och förklarade mig 

lågmält införstådd med de förutsättningar som han just hade dikterat. Grey nickade kort 

samtidigt som han öppnade albumet och bläddrade sig fram till en av bilderna. Stämningen vid 

bordet förtätades av de skarpa krav som professorn hade framställt. Ingenting av det Grey sagt 

kunde missförstås och skapade en märkbar spänning. Jag torkade diskret min plötsliga handsvett 

mot jeansen. 

– Inför mötet i förrgår var mina förväntningar inte speciellt höga. Jag tillhör en mycket 

privilegierad skara som fått äran av att ha upptäckt ett tidigare okänt verk av Rafael. Mest 

på gott, men även på ont. Under en lång rad år har därefter mängder med kopior och rena 

förfalskningar av Rafael kantat min väg. Att avfärda alla dessa målningar har gett mig åtskilliga 

ovänner och då oftast fiender i form av förväntansfulla ägare. En del av dem har vänt sig till 

andra experter för att slå hål på mina omdömen, andra har erbjudit mig enorma summor för att 

”ändra uppfattning”. 

Han gjorde en paus och tittade mig stint i ögonen. Sedan fortsatte han: 

– Anledningen till att jag nämner det här är för att klart markera min integritet. Jag är enkom 

vetenskapsman och därför totalt ointresserad av ekonomi. Jag tillhör en grupp om några få som 

utgör eliten inom renässansmåleri. Det är vi som avgör vad som är ett originalverk respektive 

en reproduktion. Oftast är vi oeniga, men när en tillräckligt stor del av oss utgör klar majoritet 

är det majoritetens omdöme som blir det allmängiltiga. Gruppens gemensamma mål är alltid 

konstvetenskapliga sanningar som inga pengar i världen kan förändra. Världens ledande 

konstexperter är fullständigt omutbara. 

– Intressant, konstaterade jag samlat. 

– Orsaken till varför jag nämner det här hänger samman med det som utspelade sig under mötet 

häromdagen. Samtliga, undantaget mig själv, var huvudsakligen intresserade av målningens 

eventuella kommersiella värde. Det är någonting som vi renässansexperter egentligen är 

ointresserade av. Jag ska därför övergå till själva målningen, sa Grey och harklade sig. 

– Originalet hänger på Uffizierna och målades 1507 som en bröllopsgåva till Lorenzo Nasi. Den 

förstördes vid en jordbävning 1548 och har därefter restaurerats ett antal gånger. När jag såg 

170

ilderna av din målning slogs jag först av de mycket klara färgerna. Originalets färgställning 

är betydligt mer dämpad. En förklaring skulle kunna vara ljussättningen när bilderna av din 

målning togs, men det är inte vad jag tror. Istället är det mest sannolika att stora partier i din 

målning färgmässigt förändrades vid den restaurering som troligtvis genomfördes i 1800-talets 

början. 

Professor Grey gjorde ytterligare ett kort uppehåll och tog en snabb klunk av ölen. 

– Din målning håller med största säkerhet exakt samma mått som originalet. Det är i sig 

ingenting unikt. Det gör faktiskt de flesta av de hundra mest kända kopiorna av just den här 

målningen. Av baksidesbilderna att döma som visar sammanfogningen av pannån som tavlan 

är målad på framgår att poppeln har sammanfogats med just den teknik som användes under 

Rafaels levnadstid. När jag därefter gjorde en närmare studie av bilderna fångades jag av ett par 

detaljer. Bland annat slogs jag av det du själv, medvetet eller omedvetet, påpekade. 

– Vad menar du? 

– Du ställde en fråga kring det rosaskimrande som framträder svagt i den längsgående 

torrsprickan i pannån. Naturligtvis måste den kemiska sammansättningen i den rosa 

bakgrundsfärgen fastställas. Min gissning är att en analys kommer visa att den vanligtvis 

vita kalkfärgen har blandats med arsenik och skapat den rosa nyansen. En teknik som Rafael 

utvecklade för att förhöja intrycket av det som var hans verkliga specialitet. Avbildandet av 

mänskliga kroppsdelar som händer, fötter och naken hud. Min uppfattning är att bara någon med 

direkt tillgång till originalet och med mycket ingående kunskaper om Rafaels teknik kan med 

samma precision och likhet som din målning uppvisar ha färdigställt din version av Madonna 

med steglits. 

Återigen gjorde han en paus och tittade granskande på mig. Jag uppfattade det som om ha ville 

kontrollera att jag fattade vad han pratade om, så jag sa: 

– Jag förstår. 

– Vad beträffar originalet som hänger på Uffizierna är tavlans historia, dess proveniens, 

glasklar. Vi experter vet vem som har ägt den och var den befunnit sig alltsedan den målades 

för femhundra år sedan. När det gäller din målning vet jag dessvärre inte mer än det du själv 

har berättat. Att du köpte den för cirka tio år sedan av en person som var bosatt i det tidigare 

Östtyskland. En målnings proveniens är många gånger viktigare än konstverket i sig när man 

vill undersöka och fastställa vem som utfört arbetet. Fick du veta någonting mer om målningens 

historia när du köpte den? 

Jag studsade till inför den oväntade frågan som avbröt mitt koncentrerade lyssnande. 

– Egentligen inte. Jag köpte inte bara en utan flera tavlor av den här mannen. Det enda jag 

171

minns var att han berättade att han hittat dem i källaren av en fastighet som han köpt av ett 

konkursbo. Något annat minns jag dessvärre inte. 

– Det skulle kunna förklara det här, sa professorn och bläddrade fram till bilderna av målningens 

baksida. 

– Det mörka fältet i nederkant och den här randen tyder på fuktangrepp. Om målningen 

förvarats stående i en källare under längre tid kan skadan ha uppkommit där. Det här 

bildmaterialet är riktigt bra och besvarar faktiskt en hel del av mina frågor. Men för att kunna 

komma längre måste jag få tillgång till och se målningen i verkligheten. Då helst tillsammans 

med en kollega som kan göra provtagningar och som dessutom är specialiserad på färgernas 

kemiska sammansättning. Som du säkert förstått vid det här laget har din målning lyckats att på 

allvar fånga mitt intresse. Innan du slänger den i klorna på de kommersiella intressena gör du 

klokt i att själv ta reda på vad det är som du egentligen har i dina händer. 

Jag satt i intensiva överläggningar med mig själv medan professor Grey fortsatte sin utläggning. 

Det fanns inte längre några tvivel över engelsmannens kompetens. Den hade jag förvissat 

mig om genom ingående granskning av all information som jag funnit på nätet. Professorns 

angelägenhetsgrad gick inte heller att ta miste på. Även om han inte med en min röjde några av 

sina innersta tankar. Samtidigt förstod jag den absoluta nödvändigheten av att omedelbart göra 

målningen tillgänglig för mannen vid andra sidan bordet. 

– Min plan är egentligen att lämna London på onsdag, men jag kan arrangera ett konferensrum 

här på hotellet och hämta hit tavlan från banken på måndag morgon. 

Jag beslöt att inte med ett ord avslöja att målningen i själva verket redan fann inlåst på hotellet 

och inte hos någon bank som jag hade påstått vid mötet dagarna innan. 

– Om det passar er ser jag till att den finns här klockan tio på måndag? Det skulle ge er två hela 

dagar att undersöka den. 

Rynkan mellan professorns korpsvarta ögonbryn återvände medan han fattade glaset och tog 

några djupa klunkar. 

– Mitt schema för nästa vecka är fulltecknat, men jag ska försöka att senarelägga det som är 

inplanerat för måndag och tisdag. Om mina misstankar skulle visa sig vara riktiga vore det ett 

närmast oförlåtligt misstag att inte besiktiga tavlan. Men jag måste återkomma till det jag sa 

inledningsvis. Du får under inga som helst omständigheter referera till mig i något sammanhang 

och inte heller berätta för någon om vårt samtal eller att det här mötet har ägt rum. Ingenting av 

det jag sagt eller kommer att säga gäller förrän den dag som jag eventuellt beslutar att lämna ett 

skriftligt utlåtande. Så... dra inga förhastade slutsatser... erbjud inte målningen till försäljning 

172

och referera inte till mig som expert. Låt mig först genomföra mina undersökningar innan du går 

vidare. 

Greys skarpa varningar fick mig att omedelbart påminnas om bilderna som jag redan hade 

mailat till Hässler och Arndt. Dessbättre var ännu ingen skada skedd. Jag hade varken träffat 

något avtal om försäljning och än mindre nämnt professorns namn i något sammanhang. 

Precis som vid vårt föregående möte drog jag mig in i det längsta inför att ännu en gång 

ställa den avgörande frågan. Den vars svar kunde innebära ett vinna eller försvinna. Slutligen 

tvingades jag se mig besegrad när ivern att få veta tog överhand. 

– Senast vi sågs avfärdade du konsekvent möjligheten att min målning skulle kunna vara ett 

originalverk av Rafael. Innebär det som du just nu har berättat att du ändrat uppfattning i den 

frågan? 

Professor Grey mötte frågan med en längre stunds tystnad. 

– Det ska jag uttala mig om så snart jag genomfört mina egna undersökningar, svarade han till 

slut. 

För första gången under det nästan timslånga samtalet tyckte jag mig kunna ana ett 

hemlighetsfullt leende i det annars stelfrusna ansiktet. 

– Jag ser fram emot att möta dig här på måndag och framförallt att få titta närmre på målningen. 

Tills dess önskar jag dig en trevlig helg, avslutade Grey och tömde det sista i glaset innan han 

lämnade bordet medan jag förblev sittande. 

Jag klarade helt enkelt inte av att resa mig. Intrycken efter mötet var alltför omvälvande och 

overkliga. Mannen som bara dagar tidigare förpassat mig ner i avgrunden hade återvänt och i ett 

slag fyllt mig med förhoppningar som vida översteg alla mina tidigare förväntningar. Mötet med 

professor Grey hade tveklöst inneburit mitt första verkliga genombrott och visat att jag var på 

rätt väg. 

Efter att ha betalat notan och lämnat fem pund i dricks reste jag mig och promenerade ut genom 

restaurangen. Omtumlad av det outtalade knöt jag handen i byxfickan och kände adrenalinet 

pumpa inom mig. Fan jag ska bara lösa det här, jag ska fixa det här, jag ska bara fixa det, 

upprepade jag tyst för mig själv. Fängslad av informationen som professorn levererat gick jag 

med snabba steg från restaurangen ut genom den stora lobbyn och fram till den mittersta av de 

tre hissarna. 

Alltför upptagen av mitt nya mantra och mina egna tankar för att lägga märke till mannen som 

från håll följde varje steg som jag tog 

Tillbaka på rummet ägnade jag sedan något mer än två timmar åt ett planlöst och ointresserat 

173

zappande mellan tevekanalerna. Allt i ett försöka att kunna somna. Först efter en kraftig 

överdosering av Stilnoct lyckades jag betvinga min upprymdhet för att slutligen falla i sömn. 

Lördagen var seg. Alldeles förbannat seg. Jag vaknade vid tiotiden med en sjuhelvetes 

huvudvärk som var helt i klass med en riktigt välgrundad sjuhelvetes baksmälla. Trots trippla 

Treo comp misslyckades jag i mina försök att häva det självförvållade migräntillståndet. För 

att i någon mån lindra smärtan ragglade jag till badrummet och dränkte alla handdukar som 

jag hittade i iskallt vatten. Med blytunga steg och gamnacke tog jag mig därefter hasande 

tillbaka till sängen och placerade de genomblöta handdukarna som ett gigantiskt bandage över 

pannan. Pulsen bultade som hammarslag vid tinningarna och intensiteten avtog med plågsam 

utdragenhet. 

Jag valde att tillbringa hela dagen inlåst på mitt rum och surfade på nätet samtidigt som jag 

växlade vilt mellan tevekanalerna. En självvald isolering av rädsla att stöta samman med 

weekendsemestrande svenskar. Det var högst motvilligt som jag beslöt mig för att ligga låg och 

att inte ge mig ut på stan. Dagar som den här brukade jag vanligtvis hinna avverka bortåt två 

hundra telefonsamtal. Ni ringde jag bara två. 

Det första gick till Pero Grujic för att förvissa mig om att allt fungerat som planerat och att 

Erngrens torpeder förklarat sig nöjda. Det andra ringde jag för att kolla så att Lundman fixat 

blomsterkvasten till den eventuellt före detta blivande svärmodern. 

Strax innan sju, när lördagen var på väg mot sitt slut tog jag mig till slut samman och klev in i 

duschen. De två påsarna salta jordnötter, korgen med scones och vinägerchipsen hade inte stillat 

hungern när jag beslöt att ta mig ner till Traders Vic. Restaurangbaren som alltsedan hotellet 

uppfördes var belägen nere i dess källare. 

Iförd ett par slitna true religionjeans, en ljusblå stenströmsskjorta med dubbelmanschett och 

mörkblå kavaj släntrade jag ner längs den dunkelt upplysta spiraltrappan som leder ut i den 

söderhavsinspirerade baren. Istället för att slå mig ner vid ett av de lediga borden hittade jag en 

ledig plats i baren. Den iskalla duschen hade gaskat liv i mig och i takt med att den första ölen 

slank ner kände jag hur den satans molande huvudvärken gav med sig. 

Så snart jag svept det sista ur glaset beställde jag ytterligare en öl tillsammans med 

kycklingvingar och honungsglaserade ribs. Jag slängde en hastig blick ut mellan borden och 

konstaterade att restaurangen var i det närmaste tom. Erfarenheten sa mig att anstormningen 

av gäster skulle komma långt senare under kvällen. Jag lät blicken stanna vid det omaka paret 

174

några bord bort. Mannen var betydligt äldre, rödlätt tunnhårig och ordentligt fetlagd. Hon var 

åtminstone trettio år yngre, späd och med asiatiskt utseende. Han torsk, hon fnask. 

Jag roade mig med att studera hur den ilandflutna kaskeloten verkligen ansträngde sig för att 

charma medan hon log och fnittrade. Betraktande det patetiska skådespelet frågade jag mig om 

inte fetknoppen fattat att han just nu besvärade sig helt i onödan. Bytet var ju för fan redan fällt. 

Eller rättare sagt köpt. Medan tjockisen fortsatte sin meningslösa konversation kunde jag inte 

undgå att lägga märke till hur den lilla asiatiskan höll mobilen under bordet och med bara ena 

handens fingrar lyckades knappa iväg ett sms. Kanske var det ett hemligt försök att meddela sin 

hallick om att hon fortfarande var busy. 

Medan jag hunnit in på min andra öl och kycklingvingarna landat på tallriken började några 

mindre sällskap droppa in. Jag stannade upp i ätandet och spetsade öronen för att höra om någon 

talade svenska. 

Förpostfäktningen och den rundlagdes charmoffensiv var över. Han viftade till sig en kypare och 

tecknade med de feta fingerstumparna att han önskade att få in notan. Snart skulle den stackars 

asiatiskan plattas ut under fläskberget och kvällens första studieobjekt var därmed på väg att 

försvinna under min radar. 

Jag såg mig omkring efter andra att analysera när spaningen avbröts av en röst snett bakom mig 

– Ursäkta, är det ledigt här, undrade mannen med en accent som jag omöjligt klarade av att 

placera 

– Javisst, självklart, svarade jag ointresserat. 

Precis som jag gjort hängde han kavajen över ryggstödet och placerade mobiltelefonen på 

bardisken framför sig. Utan att låta någon tid gå förlorad vinkade han därefter till sig bartendern 

med pekfingret och beställde en singlemalt. I två korta svep tömde han whiskeyglaset och 

beställde one more samtidigt som han ställde ner det tömda glaset på disken. 

Jag betraktade mannen genom ögonvrån i ett försök att skapa mig en bild av honom. Omedvetet 

drogs därmed igång kvällens andra personanalys. 

Gissningsvis var mannen som slagit sig ner vid min sida någonstans i fyrtioårsåldern. 

Anletsdragen var markerat utmejslade och det mellanblonda håret låg bakåtslickat. En första 

utvärdering baserad på mannens exklusiva klädsel och utseende gav egentligen ingenting. 

Skorna såg ut att vara handsydda och klockan påminde om en Vacheron Konstantin. Det var 

dessvärre svårt att avgöra utan att tokstirra mot handleden. 

Min första gissning var att det skulle kunna röra sig om en säljchef på konferens. Kanske var det 

en chef över något mindre eller mellanstort företag eller möjligtvis en överårig bankyuppie. Att 

med säkerhet klara fastställa vad det rörde sig om för slags karaktär var en ovanligt svårknäckt 

175

nöt. Jag noterade vigselringen på vänsterhanden när mannen ställde ner det andra tömda glaset 

för att ännu en gång be om one more. Han var gift och förmodligen vänsterhänt. Jag släppte 

för ett ögonblick uppmärksamheten från mitt senaste studieobjekt och sneglade bort mot 

spiraltrappan. Ett högljutt äldre gäng bestående av killar och tjejer i tjugoårsåldern hade tagit sig 

ner för trappan. Förmodligen på väg att värma upp inför nattrundan. 

– Gillar du Ericsson? Jag menar är du nöjd med din mobil, frågade den vänsterhänte oväntat och 

pekade på min telefon. 

Jag skruvade obekvämt på mig för att snabbt funderade över eventuella kortslutningar i min 

analytiska förmåga och om jag i själva verket hade hamnat bredvid en bög på raggarstråt. 

– Kommer man från Sverige är man uppvuxen med Ericsson, svarade jag honom reserverat 

gränsande till otrevligt. 

– Min farfar kom från Sverige, men trots det kör jag med Nokia, fortsatte mannen medan han 

förde glaset till munnen. 

– Var i Sverige kom han ifrån? frågade jag fortsatt oengagerat. 

– I närheten av Växjö, svarade han med sitt nästan obegripliga uttal. Han var en av alla de som 

emigrerade till Staterna. Därför heter jag Anderson, Eric Anderson, avslutade han och sträckte 

fram handen. 

– Joakim, Joakim Carlsson från Malmö. Mittemot Köpenhamn i Danmark, svarade jag utan att 

kunna släppa tankarna kring den märkliga accenten hos min nyvunne dryckesbroder. 

– Bor du kvar i Staterna? frågade jag därför lite nyfiket. 

– Nej fan! Jag bor här alldeles i utkanten av London. Jag kom till Heathrow för bara ett par 

timmar sedan och tyckte att det var meningslöst att åka hem. Jag flyger vidare i morgon bitti. 

Ner till vårt sommarhus i Antibes. Frun och ungarna sitter redan därnere och väntar. 

Av svaren att döma förstod jag nu alltmera klart att jag hade fått en karriärist vid min sida som 

uppenbarligen älskade att prata om sig själv. 

– Bor du långt utanför stan? 

– Nej, hyfsat centralt ändå. Jag bor granne med Abramovich, du vet han som äger Chelsea. Det 

händer att vi hälsar på varandra men för det mesta gömmer han sig bakom säkerhetsvakter. Jag 

skulle inte kunna tänka mig att leva som han gör. 

Från att inledningsvis ha låtit mig smått imponeras övertygades jag i ett vindslag om att mannen 

vid min sida istället var en patologisk mytoman. 

– Vad jobbar du med? frågade jag nyfiket över hur nästa lögn skulle låta. 

– Jag är finanschef worldwide på det multinationella fraktföretaget Greenwood, svarade 

176

Anderson och jag nickade igenkännande. Jag har suttit i koncernledningen ett bra tag nu och har 

drygt 300 resdagar per år. 

– Då förstår jag att det ska bli skönt med semester, svarade jag nästan medlidsamt och fick allt 

svårare att klara hålla mig för skratt. 

– Semester och semester. Det händer alltid något som gör att den avbryts. Som tur är har vi 

helikopterplattan på tomten, så företaget får hämta upp och droppa av mig där. 

Jag log åt den övertygelse med vilken mannen bredvid mig hade lyckats att krydda sin 

berättelse. Inte ens jag i mina mest inspirerade stunder skulle kunna komma upp med en lika bra 

story. Jag drack ur min öl, betalade notan och var precis på väg att resa mig när storskrävlaren 

återupptog konversationen. 

– Hur är bildkvalitén i Ericssonmobilen? 

– Jag vet inte, den är ny och jag har inte hunnit ta några bilder, svarade jag och var mest 

intresserad av att snarast ta mig därifrån. 

– Om du vill ha en riktigt bra kameramobil ska du köpa den här. Titta själv, upplösningen är helt 

oslagbar. Eric Anderson klickade sig fram till kamerafunktionen och bläddrade sig sakta genom 

bildarkivet. 

Snett bakom honom stod jag förstummad och med min breda käft ordentligt tillknäppt. 

Huset i Antibes med helikopterplattan synlig, Anderson med Abramovich vid sin sida och 

mängder av bilder på den mystiske mr Anderson med fru och barn. Mobilen var packad med 

bilder som styrkte att varenda stavelse av skryt och skrävel var sann. 

– Bra skärpa, eller hur, frågade ha entusiastiskt. 

– Verkligen, svarade jag utan att kunna begripa hur jag så kapitalt kunnat missbedöma den 

vänsterhänta mannen. Var jag på väg att förlora min alltid tidigare bländande förmåga att kunna 

läsa av hela min omgivning? Var fetknoppen och asiatiskan i själva verket ett osedvanligt 

lyckligt gift par? 

Anderson plockade fram plånboken och gav mig sitt visitkort. 

– Nästa gång du är i London eller nere på Rivieran kan du väl höra av dig. Man vet aldrig, vi 

kanske kan göra stan riktigt grundligt, avslutade engelsmannen. 

Eric W Anderson – finanschef - Greenwood Global, läste jag sneglande mot visitkortet jag just 

fått i min hand. 

– Absolut! Och tack för en mycket trevlig pratstund, svarade jag och log brett. 

På väg uppför den svängda trappan sköt jag ner visitkortet i plånboken och intalade mig 

samtidigt att Anderson skulle kunna komma att bli en nyttig kontakt inför framtiden. 

177

Eric W Anderson hängde ytterligare en timme vid bardisken på Traders Vic. Trots den korta 

stund han tillbringat med svensken hade han iakttagit två sidor han gillat. En ensamvarg och 

lättimponerad. Han svepte sin femte whiskey för kvällen och drog sedan på sig kavajen. Mötet 

med svensken hade gått långt bättre än förväntat. 

178

Kapitel 23 

Söndagen hade på samma sätt som lördagen utvecklats till en alldeles förbannat lång och 

segdragen historia. Ett dubbelavsnitt av Morden i Midsomer räddade den i någon mån från att 

förvandlades till en evighetslång transportsträcka mot måndagen. 

Bokningen av ett rymligt och framförallt ljust rum på hotellets konferensavdelning hade varit 

en snabbt överstökad uppgift. Därefter hade jag vänt mig till den ständigt leende asiaten vid 

conciergedisken, vars namn jag hade lyckats att lägga på minnet. Jag hade bett om hjälp med att 

arrangera dygnet-runt bevakning av det rum där målningen skulle befinna sig under måndagen 

och tisdagen. Mr Soo hade försäkrat mig om att lösa det och jag tackade honom därför med att 

trycka en tiopundssedel i hans hand. 

Klockan hade precis slagit nio på måndagsmorgonen och det skulle dröja ännu en timme 

innan professor Grey med assistent förväntades dyka upp. Nere på Hiltons konferensavdelning 

konstaterade jag lättat att asiaten hade infriat sitt löfte och det inhyrda bevakningsföretaget 

fanns redan på plats. Jag slog mig ner vid det ovala konferensbordet och betraktade målningen 

som stod prydligt uppställd bara några meter längre bort på det staffli som hotellet hade ordnat. 

Mot den vita väggen som fond gjorde det femhundraåriga mästerverket ett enastående intryck. 

Jag nästan trollbands av madonnans kärleksfulla leende med skildringen av relationen mellan 

jesusbarnet och Johannes döparen i en fantastisk färgställning. När jag med ett ord försökte 

sammanfatta känslan inför kompositionen var skönhet det mest självklara valet. Det var i ett 

slags drömskt tillstånd som jag nu satt där. Bakåtlutad med benen korslagt utsträckta och med 

blicken fast vilande mot tavlan. Mitt personliga omdöme över målningen var glasklart och nu 

var det upp till experterna att säga sitt. 

Skulle professor Grey vara beredd att ompröva sin refusering sedan han väl sett tavlan eller var 

det en alltför orealistisk tanke? Var förhoppningen om ett best case scenario orimlig? Tanken på 

att eventuellt lyckas fullt ut var svindlade och gav mig gåshud. 

Samtidigt skulle Grey kanske bara behöva en halvtimme och inte två dygn för att helt döma ut 

mästerverket. Möjligen skulle han bara precis behöva kliva innanför dörren för att konstatera att 

han misstagit sig att målningen var ett falsarium. Jag ansträngde mig till det yttersta i ett försök 

att tolka madonnans hemlighetsfulla leende? Var leendet som for över hennes läppar av kärlek 

eller ett hån i smälek? 

De verklighetsfrånvända spekulationerna avbröts när telefonen på konferensbordet ringde och i 

ett slag avbröt min pågående flykt från nuet. 

179

– En mr Grey är här i receptionen och söker er. Vill ni att jag ska be honom åka upp till 

konferensavdelningen? 

Med ett yes, please reste jag mig ur stolen och drog åt slipsknuten ett snäpp. Spänd av förväntan 

stannande jag till på min väg ut mot konferensreceptionen och informerade den inhyrda 

säkerhetsvakten om att besöket nu var på ingående. De och inga andra gavs tillstånd att fritt 

passerar in och ut ur rummet medan tavlan under inga omständigheter tilläts att passera ut. 

Jag hann precis fram till receptionen samtidigt som hissdörrarna gled isär och professorn med 

sällskap klev ut. Mannen vid Greys sida såg ut att vara i femtioårsåldern. Han var stabilt byggd 

och i min längd. Under den mörka luggen vilade två klarblå och vaksamma ögon. 

– Mr Carlsson, det här är Mark Foster, presenterade professorn nykomlingen. Vi hälsade 

på varandra med återhållna leenden och promenerade därefter under min ledning i tysthet 

korridoren ner mot konferensrummet. 

– Professor Grey och Mr Foster är de enda med rätt att vistats i rummet, instruerade jag bestämt 

den utposterade vakten. Den reslige mannen med vaktbolaget emblem på bröstfickan hälsade 

kort och bekräftade att han uppfattat den givna ordern. 

Målningens centrala placering i rummet gjorde att den omedelbart hamnade i blickfånget för 

de båda nyanlända. Utan att någon av dem slet blicken från målningen slog de sig ner vid 

konferensbordet. 

– Kaffe blir bäst om vi ska hålla oss vakna, svarade Grey på min fråga om de kanske föredrog 

te. 

Å andra sidan är det förbannade kaffet här tunnare än te, konstaterade jag tyst för mig själv. 

– Vi kommer säkert att behöva hela dagen idag och förmodligen det mesta av morgondagen, 

inledde professorn. Doktor Foster är med för att hjälpa mig med en teknisk analys och för att 

ta en del pigmentprover. Vi kommer även att ta ett litet prov på pannåns baksida för att göra 

en åldersbestämning med hjälp av kol-14 metoden. Inga av proverna kommer medföra någon 

åverkan på målningen. Det vi tar är av mikroskopisk storlek, avslutade Grey. 

– Finns det någonting som jag kan hjälpa till med, frågade jag. 

– Jag vill inte låta oförskämd... men det skulle underlätta för oss om vi får jobba ostört. Normalt 

utför vi aldrig vårt arbete i den här typen av lokaler utan i betydligt mer ändamålsenliga lokaler. 

Därför vore jag tacksam om vi skulle kunna få utföra arbetet här helt för oss själva, svarade 

Grey. 

Jag förstod vinken. Min närvaro under de två professionellas arbete var definitivt inte önskvärd. 

Förhoppningarna om att få följa händelseutvecklingen från en undanskymd plats i rummet 

180

var därmed grusade och professorns sätt att uttrycka sitt önskemål kunde knappast heller 

missförstås. Jag rev ut ett ark ur blocket som låg framför mig, antecknade mitt mobilnummer 

och sköt det tvärs över bordet till Grey. 

– Ni kan nå mig på det här numret. Jag kommer att finnas i närheten under det mesta av dagen 

ifall ni skulle behöva mig. Jag får väl önska er och därigenom mig själv lycka till med arbetet, 

sa jag med ett påtvingat leende. 

– Tack så mycket för din förståelse. Jag ringer så snart vi är klara för dagen eller om det dyker 

upp några ytterligare frågor, avslutade professorn. 

Jag tömde det sista ur kaffekoppen och reste mig ur stolen. Efter ett kort handslag med de båda 

männen lämnade jag rummet. 

I hissen från konferensavdelningens tionde våning upp till den elfte bävade jag inför att nu ha 

ännu en händelselös dag liggande framför mig. Allt sedan fredagskvällens möte med Grey hade 

jag med spänning sett fram emot att få följa det arbete som just nu pågick bara våningen under 

mig. I den bästa av världar hade han önskat att jag satt där för att med egna ögon se experternas 

inledande tveksamhet sakta övergå i förvissning om att konstverket var utfört av mästaren själv. 

Jag rycktes hastigt ur besvikelsen när min mobil plötsligt ringde. 

– Tjena Carlsson, läget? Samtalet från Mikael Eriksson kom lika oväntat som det faktum att 

odågan lyckats lägga mitt alias på minnet. Att han dessutom kom ihåg det efter 48 timmars 

oavbrutet festande i Marbella var en oerhörd bedrift. 

– Jodå för fan. Efter en tyst helg är det skönt att det är måndag. Själv? 

– Jag drog hem igår kväll. Två dygn därnere sliter djävligt hårt, men det är inte därför jag ringer. 

Hon, kärringen Davies som du träffade på Weston Rothbury häromdan, vill att jag ska ordna ett 

möte med dig. Hon ringde precis och frågade efter ditt nummer men jag gav det inte till henne. 

Tänkte att du kanske inte ville det. 

Eriksson gjorde en paus och jag förstod genast att det inte var av någon djävla omtanke som 

han valt att hemlighålla numret. Istället tänkte Mikael Eriksson vara med när det nu vankades 

pengar. 

– Jag föreslog istället att vi kunde ses på ditt hotell och ta en lunch i restaurangen. Om det är 

okej för din del, frågade den tidigare ligaledaren. 

Jag hade ännu inte med en stavelse nämnt för någon om den kontakt som jag nu hunnit etablera 

med professor Grey. Än mindre att Grey just i detta var i full gång med sina undersökningar. Att 

träffa Mikael Eriksson med den där kvinnan på samma hotell som han befann sig kändes både 

alltför nära inpå och mycket obekvämt. Jag beslöt att trots det knipa käft inför Micke. 

– Kör på! Vi kan ses i lobbyn klockan tolv, svarade jag obesvärat. 

181

– Kanon! Då ringer jag antikhäxan och bestämmer med henne. Om jag inte hör av mig så ses 

vi där tolv, avslutade Eriksson samtalet. Samtidigt som jag fick allt svårare att förstå varför han 

med sitt mångmiljardprojekt i spelbranschen överhuvudtaget engagerat sig. 

Jag lämnade rummet halv tolv och slog advokat Lundman en kort signal. Lättat konstaterade jag 

att ingenting av vikt och framförallt att inga nya problem hade dykt upp. 

Jag stannade till vid konferensplanet och gick med bestämda steg bort mot dörren där 

säkerhetsvakten stod utposterad. Efter att ha knackat på och klivit in vände jag mig till professor 

Grey. 

– Kan jag få byta ett par ord med dig? Ostört, frågade jag och Grey nickade. Vi gick båda ut i 

korridoren och ställde oss utom hörhåll för andra. 

– Jag fick precis ett samtal från mr Eriksson som frågade om jag hade tid att träffa honom och 

mrs Davies över en lunch. Det hade verkat märkligt om jag tackat nej. Vi har bestämt att träffas 

här nere i hotellrestaurangen om en halvtimme. Jag ville berätta det för dig och samtidigt tala 

om att jag inte med ett ord har nämnt eller kommer nämna något om dina och mina kontakter. 

– Jag förstår om du sitter med flera kunder i sitt nätverk. Ta det bara lugnt och försök att hålla 

henne tillbaka. Åtminstone tills vi vet lite mer. För min del är det viktigast att du inte avslöjar 

något om mitt arbete och våra undersökningar, svarade professorn med stålsatt blick. 

– Det som ni just nu håller på med är viktigare för mig än någonting annat. Du kan vara helt 

säker på att jag håller min del av avtalet. Jag ville bara nämna det för dig så att du inte springer 

rakt i armarna på mrs Davies när hon kommer hit. Det skulle vara olyckligt om det uppstod 

några onödiga missförstånd. 

– Ingen fara, svarade Grey. Med den korta tid som vi har till vårt förfogande har vi bestämt oss 

för att ta lunchen häruppe. 

Samtalet var över på mindre än fem minuter och professorn återvände med snabba steg till det 

välbevakade konferensrummet. 

– Mr Carlsson, jag tänker gå rakt på sak, inledde mrs Davies och gjorde därmed klart att hon 

och hennes manliga sällskap inte hade kommit för matens skull. 

– Som jag nämnde när vi sågs arbetar jag för Christies som är ett av världens främsta och 

förnämsta auktionshus. Christies är förmodligen mest känt för sina stora kvalitetsauktioner som 

alltid tilldrar sig ett enormt intresse. Utöver det förekommer det att vi även förmedlar objekt. 

Direkt mellan någon av våra etablerade kunder och säljaren. Oftast sker det när vi ser uppenbara 

fördelar för säljaren. Vår kommission baseras alltid på försäljningspriset och därför ligger det i 

182

vårt intresse att se till så att säljaren får bäst möjligt betalt. I just fallet med din målning så tror 

jag att du skulle gynnas av att sälja den underhand istället för på auktion. Framförallt eftersom 

du saknar målningens proveniens. 

Hon avbröt sig kort och vände sig mot mannen vid sin högra sida. 

– Mr Riedel här representerar en grupp ytterst seriösa och kapitalstarka köpare av 

renässanskonst i toppklass. När jag nämnde för honom att jag sett bilderna av din målning visste 

jag redan att det skulle finnas ett intresse från deras sida. Det är därför vi kommit hit, avslutade 

hon. 

Jag slängde en hastig blick mot Micke som satt tyst vid min sida. Att han släpat sig hit enkom 

för att bevaka framtida provisioner var solklart. 

– Som jag sa har jag nämnt för mr Riedel att jag sett bilderna av målningen. Har du möjlighet att 

visa dem igen, frågade mrs Davies vänligt. 

– Jag antog att lunchen skulle handla om målningen så därför tog jag faktiskt med mig en 

uppsättning, svarade jag och stack ner handen i väskan som stod lutad mot stolsbenet. 

Jag räckte över albumet till mrs Davies som efter att ha skjutit undan tallrikarna lät placera 

det på bordet mellan henne och mr Riedel. Under den dryga halvtimme som de fingranskade 

bilderna hann samtidigt den orörda sjötungan med potatis och rotfruktspuré på deras tallrikar att 

kallna. Trots mina ansträngningar att utläsa något ur minspelet hos de båda vid motsatta sidan av 

bordet var försöken helt fruktlösa. 

– Är du bestämd över att sälja målningen, frågade mr Riedel oväntat efter att tidigare inte ha 

sagt ett ord. 

– Syftet med förra veckans möte var för min del att försöka hitta en köpare och sälja den. Jag är 

varken renässansfantast eller konstsamlare. Om jag själv får välja skulle det uteslutande hänga 

impressionister på mina väggar. Så svaret på din fråga är ja. Min avsikt är att sälja målningen så 

snart jag erbjuds ett rimligt pris. 

– Bland mina uppdragsgivare finns några som kan tänkas betala mycket bra för samtida och 

välgjorda kopior av de stora mästarna. Såvitt jag kan bedöma utifrån bilderna håller den här 

målningen en tillräckligt hög kvalitet. Innan jag kontaktar min uppdragsgivare måste jag 

givetvis se målningen själv och förvissa mig om att den håller samma höga klass som bilderna 

visar, avslutade Riedel för att därefter slå samman albumet och skicka tillbaks det över bordet 

till mig. 

– Jag planerar att lämna London på onsdag. För egen del skulle det passa mig bäst att visa er 

tavlan på onsdagsförmiddagen, föreslog jag. 

– För min del skulle elva på onsdag fungera utmärkt, svarade mrs Davies omedelbart. Hur ser 

183

det ut för er mr Riedel, frågade hon vänd mot mannen som redan bläddrade i sin fickalmanacka. 

– Det fungerar för min del, svarade han kort. 

Ingen brydde sig om att ens fråga Mikael Eriksson och jag upplevde snarast hans närvaro som 

helt överflödig. Han skulle ändå bergsäkert dyka upp. Uteslutande av pengavittring och i absolut 

avsaknad av något brinnande konstintresse. Mycket vill ha mer och Micke tänkte tveklöst 

bevaka sin provision in i det sista. 

Klockan hade precis passerat ett när vi bröt upp från lunchen utan att varken mrs Davies eller 

mr Riedel ens hade petat i maten. I vanlig ordning vann Eriksson tävlingen ta notan. Som alltid 

lät han kröna segern med att lämna vulgärt mycket dricks. Medan de två övriga promenerade ut 

genom huvudentrén slog jag mig ner tillsammans med Micke i en av lobbyns soffgrupper. 

– Vad tror du? Jag menar vad räknar du med att få betalt, frågade den före detta torpedkungen 

och visade för första gången under den senaste timmen prov på verkligt intresse och 

engagemang. 

– Jag har inte en aning. Inte den minsta. Som det ser ut nu skulle jag kanske gissa på någonstans 

mellan tre och fem miljoner. 

– Begär en mille pund och kolla deras reaktion. Då har du råd att ge mig en riktigt schysst 

present. 

– Vi låter dem dra igång budgivningen, svarade jag kyligt. Det ger i varje fall en indikation på 

vad de är beredda att betala. Om jag skulle börja kanske jag lägger mig på helt fel nivå. 

– Fan, du har rätt. De kanske startar med det dubbla, svarade Eriksson med ett brett vargleende. 

Utanför den luftkonditionerade lobbyn kokade asfalten under den stekheta solen och det tog 

några minuter innan mrs Davies och mr Riedels chaufför dök upp. Så snart de klivit in och satt 

sig tillrätta i bilen vände hon sig omedelbart mot honom. 

– Var det värt besväret, frågade hon med ett viskande tonfall blandat med allvar och 

angelägenhet. 

– Det var det definitivt, svarade han. 

– Är det den? 

– Tveklöst, svarade han skarpt och stirrade henne rakt in i ögonen 

184

Kapitel 24 

På samma sätt som för min del hade LB Carlssons helg utvecklats till en enda lång väntan på 

måndagen. Hans förväntningar på veckans inledning var skyhöga. 

Efter det korta mötet med Anna-Carin i korridoren hoppades han att hennes samtal för att boka 

lunchen skulle komma tidigt under måndagsförmiddagen. När han nu strax efter två återvänt 

till sitt tjänsterum efter en sen lunch fanns det fortfarande inga meddelanden från henne. Anna- 

Carin Schultz lyste i samma utsträckning som det förbannade lösset med sin frånvaro. Han lyfte 

luren och slog numret till span utan att samtalet gav honom någonting nytt. Inga nya iakttagelser 

hade gjorts och inte heller hade några nya samtal till de avlyssnade numren ägt rum. Slutligen 

hade man från spaningsrotelns sida konstaterat att den misstänkte inte hade använt några av sina 

kreditkort sedan bokningen av den satans kurdens hotellrum. Idioten hade antingen gått upp i 

rök eller så hade de jagande torpederna lokaliserat och gjort slut på fanskapet. Tystnaden var 

total och det störde honom. 

Hans längtan efter att få tag i mig övertrumfades bara av en lunch med Anna-Carin och med en 

eventuell fortsättning. När han funderade över fortsättningen var det utan att skänka sitt eget 

äktenskap ens minsta tanke. Han tänkte under inga omständigheter tacka nej till inviten om eller 

när den väl kom. 

I frustration över stiltjen lyfte LB luren och slog direktnumret till chefsåklagare Ingvarsson. 

– Jag vet inte hur du ser på saken men jag tycker att vi måste agera. Risken är uppenbar att vi 

annars får en ny Posener på halsen, inledde LB. Han kommer kanske att klara av att hålla sig 

undan så länge att straffvärdet minimeras eller i värsta fall tills brotten preskriberats. Han har 

redan ett stort försprång och vårt senaste spår är nu mer än en vecka gammalt. Det mesta tyder 

även på att han har tillräckligt med pengar för att klara av att hålla sig borta så länge han själv 

vill. Enligt min uppfattning måste vi göra något radikalt och se till att göra det nu, avslutade LB 

bestämt. 

– Jag håller med dig, frågan är bara vad och hur. Han är efterlyst här hemma och internationellt. 

Därutöver har vi vidtagit alla tänkbara spaningsåtgärder. På det området finns det ingenting 

ytterligare som vi kan göra. Jag är precis lika angelägen som du att få in honom men frågan är 

bara vilka andra vägar som finns. 

Åklagaren hade rätt och LB delade hans uppfattning att alla tänkbara polisiära åtgärder hade 

vidtagits. Han drog en stund på svaret innan han slängde fram sitt förslag. 

– Vi kanske borde vända oss till allmänheten via pressen och eventuellt utnyttja TV3:s Efterlyst. 

Han har garanterat trampat tillräckligt många på tårna för att någon som vet var han gömmer sig 

185

ska komma in med ett avgörande tips. Straffvärdet på brotten han misstänks för är skyhöga och 

kanske rör det sig om det största ekonomiska brottet i vår tid. 

När LB avslutade konstaterade han samtidigt nöjt att åklagaren lyssnat och genom att inflika 

några just det verkade ställa sig bakom hans nya förslag. 

– Jag ska diskutera det med några av mina kollegor här. Titta över till mig vid tvåtiden imorgon 

så tar vi ett beslut om hur vi går vidare, avslutade Ingvarsson. 

LB placerade belåtet luren i klykan efter att förmodligen ha övertygat åklagaren om en plan för 

att speeda upp arbetet. Nu gällde det att finslipa argumenten inför morgondagens möte. 

Trots att ingenting nytt egentligen hade hänt och som fört saken framåt kände LB en märkbar 

upprymdhet när han nu satt sig i bilen och var på väg hem. Klockan hade ännu inte slagit fem 

och vädret var strålande. När han hörde introt till Walkin’ in Memphis drog han upp volymen till 

max. 

– Vi tänker bryta för dagen, men innan vi lämnar finns det något som jag gärna vill berätta. Om 

du är i närheten ser jag helst att vi ses. 

Samtalet från professorn fick mig att sätta mig käpprakt upp i sängen. Efter timmarna i parken 

hade jag återvänt till hotellrummet och fallit i sömn av ren leda och tristess. 

– Inga problem, jag kan vara hos er om fem minuter, svarade jag. 

Drog fram en ren skjorta ur garderoben och flög ut ur rummet i riktning mot hissarna. 

När jag bara minuter senare, lätt andfådd och sprickfärdig av nyfikenhet och förväntan, klev in i 

konferensrummet satt både Grey och assistenten Foster försjunkna i sina anteckningar. Jag slog 

sig ner vid bordet och samlade mig efter den korta språngmarschen. Grey tog av de hornbågade 

läsglasögonen och vände blicken mot mig. 

– Vi har tagit en hel del prover och gjort en lång rad noteringar som vi kommer att analysera 

under kvällen. Det är ännu för tidigt att avge ett omdöme eller att ens ge några indikationer. 

Jag har gjort en del intressanta iakttagelser och vid den här tiden imorgon räknar jag med att ha 

betydligt mer information. Däremot har jag låtit en kollega göra vissa efterforskningar i en helt 

annan del. Han har utifrån alla tillgängliga register kontrollerat om målningen på något sätt är 

illegal eller om den är rapporterad stulen. 

Professorns sätt att uttrycka sig fick mig att dra efter andan. 

– Men det är den inte, fortsatte han. Kanske borde jag i förväg ha nämnt att jag avsåg göra den 

kontrollen därför att om den visat sig vara stulen hade jag sett det som min skyldighet att ordna 

så att den återbördades till sin rättmätige ägare. Jag hoppas att du inte misstycker? 

– Absolut inte, jag är tacksam över att det blivit gjort, svarade jag klart lättad. 

186

Först nu gick det på allvar upp för mig att jag skulle kunna ha gripits på Heathrow med både 

falskt pass och stulen konst. Min suck var så djup att den knappast undgick de båda övriga 

i rummet. Trots insikten om att jag sannolikt inte skulle lyckas med att klämma ytterligare 

information ur Grey gjorde jag ändå ett halvhjärtat försök innan vi skildes åt för dagen. 

– Tycker du att det här är rätt? Jag menar, skulle du också ställa en vakt utanför dörren för att 

bevaka den här målningen dygnet runt om den var din? 

Professorns stelfrusna ansikte avslöjade ingenting men han kliade sig åtminstone fundersamt på 

hakan innan han svarade. 

– Frågan är lika hypotetiskt ställd som mitt svar. Om målningen var min och om jag hade råd? 

Jo, då skulle jag gjort likadant. 

Vi gick tillsammans och skildes åt vid hissarna på konferensplanet. Medan Grey och Foster åkte 

nedåt återvände jag till rummet på elfte våningen. Underförstått hade Grey gett mig tecknet som 

jag sökt och en tydlig fingervisning om vart det hela var på väg. 

Att inte kunna dela den euforiska känslan och sinnesstämningen med någon kändes märkligt 

samtidigt som jag kom på mig själv med att ännu en gång vara på väg att kvittera ut vinsten i 

förskott. För att tillfredsställa det snabbt stigande behovet av att dela med mig slog jag numret 

till det nya kontantkortsnummer som advokat Lundman skaffat. 

– Godkväll advokaten. Är allt lugnt på hemmaplan? 

– Det är under kontroll. Även om det händer ett och annat, svarade Lundman betydligt mer 

samlat. 

– Jag har fått en del information och kommer att veta betydligt mer imorgon, fortsatte jag och 

var helt ointresserad av vad som eventuellt kunde pågå i Malmö. Utan minsta överdrift är läget 

så här! OM det jag sysslar med nu bekräftas imorgon så finns det ingenting som kommer kunna 

hindra en lösning för alla mina bolag i Sverige. Jag kommer att få fram tillräckligt mycket 

pengar för att vi ska kunna lösa skatteproblemen i tid. Dessutom kommer jag klara av alla 

andra åtaganden, inklusive Erngren. Min uppfattning är att det kommer kunna gå relativt fort, 

avslutade jag och kände en slags omedelbar lättnad över att ha delat med något av nyheterna till 

Lundman. 

– Hur fort tror du att det går, frågade advokaten blixtsnabbt. 

– Jag vet inte. Inom några månader. Hur så? 

– Du lyssnade nog inte på vad jag sa. Det har hänt ett och annat under eftermiddagen. Styrelsen 

och hela direktionen på Tomelilla Sparbank sparkades strax efter lunch. Banken är på obestånd 

och kommer att tvingas fusionera med Sparbanken Syd för att överleva. Jag har pratat med 

Sven Persson i eftermiddags och vi kan räkna med att ha alla våra krediter uppsagda inom de 

187

närmaste dagarna. Om det blir så har vi inte ett par månader eller fram till nyår på oss. Vårt läge 

försämrades så in i helvete idag och nu gäller det att hitta snabba lösningar om det här ska sluta 

någorlunda väl. 

Jag svalde tungt. De problem som kunde följa i spåren av Tomelilla Sparbanks kollaps var 

absolut inte någonting att ta lätt på. Jag bet samman innan jag svarade. 

– Hans Erik, vi ska fixa det här! Håll huvudet kallt och fatta inga överilade beslut så kommer vi 

att reda ut situationen. Ring mig så snart du får höra någonting mer. 

– Detsamma, svarade Lundman. Det känns som om jag också behöver få goda nyheter. Minst 

lika mycket som du. 

När samtalet avslutades var jag helt botad från alla tidigare glädjeutbrott och brutalt återförd till 

verkligheten. Fem minuter med Lundman var allt som krävts för att råda bot på det tillfälliga 

lyckoruset. Jag slog mig ännu en gång ner vid datorn i ett allvarligt försök att analysera läget. 

De fyra hade satt sig runt konferensbordet i Weston & Rothburys lokaler på Grosvenor Street. 

Mrs Davies på samma plats som vid mötet med mr Carlsson men nu med mr Riedel vid sin 

sida. Brian Cleverly som slagit sig ner vid bordsänden valde att rikta första frågan till den fjärde 

personen i sällskapet. Eric W Anderson. 

– Vad vet vi så här långt, frågade han med en blick av misstänksamhet. 

– Inte speciellt mycket. Han vistas huvudsakligen på sitt hotellrum och använder sig av en 

Ericssonmobil med ett simkort från Unitedmobile. Mrs Davies fick numret under lunchen idag 

och vi arbetar just nu med att kartlägga alla trafik till och från hans telefon. Inte helt enkelt men 

förmodligen lösbart, avslutade Anderson. 

– Hur mycket information har vi kring själva målningen, fortsatte Cleverly och vände sig till mr 

Riedel. 

– Först och främst kan jag bekräfta att den målning som vi söker är identisk med den som 

förkommer på bilderna. Det är ställt bortom allt tvivel. Vi har ännu inte fått veta hos vilken bank 

eller var tavlan just nu är förvarad. Överenskommelsen med Carlsson är att vi ska få möjlighet 

att besiktiga den på onsdag förmiddag och under tiden kommer vi försöka att lokalisera 

målningen. Troligtvis finns den hos någon av bankerna i närheten av hotellet, förmodligen på 

Merrill Lynch. Min uppfattning efter mötet idag är att svensken är ute efter att sälja och få till 

stånd en snabb uppgörelse. Någonting säger mig att han är i skriande behov av pengar. Där kan 

jag å andra sidan ha helt fel, avslutade Riedel sin rapportering. 

– Nej, jag tror att din slutsats är riktig, kontrade Cleverly direkt. När min kontakt, mr Eriksson, 

188

först förde målningen på tal uttryckte han tydligt att det var brådskande eftersom ägaren var i 

ekonomisk knipa. 

För mrs Davies framstod lösningen som allt klarare. 

– Då förslår jag att vi trycker igenom affären på onsdag, inledde hon bestämt. Vi erbjuder 

femhundra tusen pund, max. Samtidigt ordnar jag så att professor Grey kommer dit. Ett intyg 

från hans sida som bekräftar att det rör sig om en välgjord kopia, varken mer eller mindre, 

kommer att ge oss rätt förhandlingsläge med svensken. 

– Vad gör vi om han tackar nej till vårt erbjudande, frågade Riedel och lät blicken svepa förbi de 

övriga tre vid bordet. 

– Då får vi plocka fram andra lösningar och använda en annan strategi, svarade Eric Anderson 

skarpt. De övriga nickade instämmande. Ingen tänkte låta sig hindras. 

Efter några sekunders tystnad slog Cleverly samman timkalendern med en dov smäll innan han 

reste sig. 

– Men det ska säkert inte behövas, avslutade han med ett försmädligt leende. 

De fyra bröt upp samtidigt. Var och en införstådda med och beredda att lösa sina respektive 

uppgifter. 

189

Kapitel 25 

Tevens intensivt lysande neongröna siffror visade 22:36 när mobilen ringde. 

– Ursäkta att jag ringer så sent. Väckte jag dig, frågade Grey aningen stressat. 

– Nej, absolut inte, svarade jag omtöcknat. Ordentligt dopad av sömnmedel hade jag slocknat 

fullt påklädd ovanpå överkastet och överrumplades helt av samtalet. 

– Jag ringer aldrig vid den här tiden, men det här kunde inte vänta. Kan vi ses, frågade 

professorn och gav ett fortsatt jagat intryck. 

– När, svarade jag yrvaket. 

– Nu! Jag kan vara i konferensrummet om en halvtimme, replikerade Grey med ett tonfall som 

antydde att någonting inträffat och att ingen tid fick gå förlorad. 

– Jag kommer. 

Så snart samtalet avslutats försvann jag in i badrummet och lät kallvatten forsa över huvud och 

ansikte. Mindre än tjugo minuter senare stod jag åter igen i hotellhissen. 

Helt i enlighet med instruktionerna stoppades professor Grey av den utposterade vakten och 

tvingades legitimera sig. När han släpptes innanför dörren fann han mig sittande vid bordet och 

inledde med att ursäkta sig över det sena samtalet. 

– Det jag vill tala med dig om kunde helt enkelt inte vänta, inte ens till imorgon, inledde han och 

jag nickade sammanbitet. 

– När det gäller arbetet med målningen är jag beredd dygnet runt. 

– Tack. Jag är nämligen rädd för att förutsättningarna har ändrats radikalt. Det har inträffat 

en del under de senaste timmarna som tvingar mig att låta dig ta del av mina preliminära 

bedömningar redan nu. 

Jag tyckte mig för första gången sedan vi träffats kunna skönja ett stråk av osäkerhet och 

nervositet. 

– Som jag förklarade vid vårt möte i fredags har jag aldrig låtit mig involveras i den 

kommersiella hanteringen av ett konstverk. Därför är det jag nu gör ett tydligt avsteg från 

den principen och bygger uteslutande på en slags ömsesidig respekt mellan oss. Något som ju 

egentligen är en omöjlighet med tanke på att vi inte ens känner varandra. Dessvärre är det en 

nödvändighet för att det jag nu tror ska kunna ledas i bevisning. Jag är beredd att ta den risken. 

Det förutsätter att du väljer att helt lita på mig och lovar att följa mina råd. 

Han spände ögonen i mig medan jag svalde tungt, och sedan svarade: 

– För mindre än en månad sedan skänkte jag inte en minsta tanke åt den här målningen. Det är 

helt och hållet slumpen och rena tillfälligheter som har fört mig hit. När jag därefter har sökt 

190

på nätet fann jag alla referenser som övertygat mig om din kompetens. Jag har absolut ingen 

anledning att ifrågasätta ditt omdöme, svarade jag uppriktigt. 

– Jag antar att vi är överens så låt mig då berätta. Kort innan jag ringde dig fick jag ett samtal 

från mrs Davies. Hon bad mig att komma hit på onsdag för att styrka att målningen är en mycket 

välgjord kopia. Avsikten med mötet, enligt henne, är att värdera målningen till trehundratusen 

pund för att därefter erbjuda dig femhundratusen vid en snabb affär. Hon erbjöd mig tjugotusen 

om jag kunde frigöra mig från mina övriga uppdrag och komma hit. För att undvika alla 

misstankar svarade jag ja men påpekade naturligtvis att ersättningen var orimligt hög. När jag 

talade med henne förstod jag samtidigt att du hade hållit ditt ord och inte avslöjat att jag redan 

arbetar med målningen. 

– Inte med en stavelse, svarade jag. 

– Mrs Davies lät alltför angelägen för att det hela skulle kännas rätt. Jag fick en känsla av att de 

rykten som med jämna mellanrum florerat kring henne kan vara riktiga. Innan jag går in på det 

vill jag först redogöra för min högst preliminära uppfattning om målningen. 

Återigen såg han med stint i ögonen som om han kontrollerade att jag hade förstått, innan han 

fortsatte: 

– När jag såg bilderna vid vårt första möte fascinerades jag av den mycket höga kvalitén på 

måleriet. Den är helt säker målad under den tidigare delen av 1500-talet vilket betyder under 

Rafaels levnadstid. Figurernas mått, deras inbördes placering i målningen och proportionaliteten 

stämmer exakt med originalet som hänger på Uffizimuseet. Exaktheten och det faktum att man 

använt arsenik i bakgrundsfärgen ger ytterligare fingervisningar. Jag tror att den som har utfört 

din målning har haft tillgång till samma kartong. Det är slarvigt uttryckt de mallar som Rafael 

använde sig av då han målade originalet. Därmed är jag övertygad om att vi åtminstone kommer 

kunna fastställa att din målning har gjorts i Rafaels verkstad. 

– Vad betyder det, frågade jag nästan viskande. 

– Som jag redan berättat för dig var konsten vid den här tiden i Florens lika mycket ett hantverk. 

Mästarna omgav sig med oerhört duktiga och framstående elever som senare etablerade 

sig som toppnamn. Jag skulle förmodligen på relativt kort tid kunna fastslå att din målning 

är ett förstklassigt elevarbete från Rafaels egen verkstad. Det vore oerhört betydelsefullt 

ur konstvetenskaplig synvinkel och skulle naturligtvis ha stor inverkan på målningens 

kommersiella värde. Målningen skulle värderas avsevärt mycket högre än det som mrs Davies 

har för avsikt att erbjuda dig. Den skulle tveklöst bli något av en sensation i konstvärlden där 

samlare och museer över hela världen skulle stå i kö för att bjuda över varandra, avslutade Grey 

samlat. 

191

Han lutade sig in över bordet och spände åter stålblicken i mig. 

– Men det kan jag ju inte, sa han. 

– Vad menar du?? Om du vet eller tror dig veta att det är ett förstklassigt elevarbete så finns det 

väl ingenting som kan hindra dig från att säga det. 

– Jo, det är faktiskt så. Jag var säker på min teori ända tills jag gjorde en förstoring av vissa 

partier i målningen. 

– Menar du att det är en förfalskning?? 

– Nej, det gör jag inte. För att du ska förstå vad jag menar måste jag visa dig, sa Grey och 

reste sig med ett förstoringsglas i handen och gick tillsammans med mig fram till staffliet där 

målningen stod placerad. 

– Ser du boken som madonnan håller i sin vänstra hand? Se om du kan lägga märke till 

någonting särskilt,. Titta noga, sa han och gav mig förstoringsglaset. Jag lutade mig in över 

målningen medan Grey fortsatte; 

– Kan du läsa det som står skrivet från höger till vänster i nederkant? Fortsätt sedan nerifrån och 

upp i den vänstra marginalen. Jag förstår om du inte har lagt märke till det tidigare. Det är målat 

med ett enda penselstrå och texten är dessutom spegelvänd. 

Trots att bokstäverna var osynliga för blotta ögat framträdde texten klart under förstoringsglaset. 

Benen var på väg att ge vika medan handen som höll ett fast grepp om förstoringsglaset vägrade 

att sluta skaka. Grey stirrade mig i ögonen när han fortsatte sin redogörelse. 

– Raphaello Di Urbino, alltså Rafael. Du förstår säkert att jag inte kan presentera en målning 

signerad av Rafael som ett elevarbete, avslutade han och följde med blicken hur jag vacklande 

tog mig tillbaka till stolen. 

– Vad tror du själv, frågade jag omtumlat. 

– Som vetenskapsman tror jag normalt ingenting men situationen tvingar mig att spekulera. 

Högst sannolikt är hela eller delar av målningen utförd av Rafael själv. Med hjälp av svepljus, 

alltså UV belysning, har jag kunnat konstatera att signaturen inte har tillkommit i efterhand. 

Signaturen har gjorts samtidigt som målningen slutfördes. Sättet som han har valt att signera 

är identiskt med det skrivsätt som Rafael och Leonardo Da Vinci ofta kommunicerade med 

varandra på. 

Återigen en paus där han granskade mig noga, och fortsatte: 

– Tro nu inte för en sekund att du kan lämna det här rummet och berätta för hela världen att 

du äger en originalmålning av Rafael. Det kommer att krävas åtskilligt arbete och en mängd 

experters utlåtanden innan du är i mål. Därför är den absolut viktigaste uppgiften som nu ligger 

framför oss att kartlägga målningens historia så vi kan fastslå proveniensen. Utan den kommer 

192

ingen expert våga sätta sitt namn under ett intyg som bekräftar att det rör sig om ett original av 

Rafael. Trots att den är signerad. Det jag försöker säga är att det fortfarande är en mycket lång 

och osäker väg att gå. 

Märkbart skakad av det jag precis hört och sett satt jag tyst och bara nickade förstående. 

– Samtalet från mrs Davies gjorde mig bekymrad och hennes angelägenhet gav en tydlig 

känsla av att hon visste betydligt mer än vad hon sa. Kanske är det så att hon sitter på viktiga 

pusselbitar kring målningen och dess historia? Det jag egentligen vill ha sagt är att du, enligt 

min uppfattning, begår ett gigantiskt misstag om du säljer målningen för några hundratusen 

pund. Den betingar ett mångdubbelt värde och förtjänar dessutom att bli vetenskapligt utredd. 

Hur som helst ligger beslutet i dina händer. Av etiska skäl kände jag ändå mig tvingad att låta 

dig få veta min uppfattning. Även om det innebar att väcka dig mitt i natten. 

Jag lät blicken vandra från professorn till målningen på staffliet och beundrade mästerverket 

vars skönhet fascinerat mannen vid andra sidan bordet. Förvisso krävdes det snabba lösningar 

för att kunna reda ut problemen i Sverige. Några hundratusen pund skulle dessvärre inte göra 

någon som helst skillnad. Samtidigt hade Grey gjort tydligt att vägen kunde bli lång med största 

säkerhet även rejält kostsam. 

– Jag ställde en hypotetisk fråga tidigare ikväll. Är det okej om jag ställer en till? 

– Naturligtvis. Jag ska svara dig om jag kan, sa professorn. 

– Hur skulle du agera om du befann dig i min situation, frågade jag och ansträngde mig till det 

yttersta i ett försök att läsa Greys reaktion. 

– Det var faktiskt den frågan jag väntat mig och svaret är absolut inte enkelt. Jag vet inte hur 

dina ekonomiska förutsättningar ser ut eller om du är i akut behov av att sälja. Sedan ogillar 

jag det faktum att alltför många känner till att målningen finns här. Eller rättare sagt i London. 

Tonfallet hos mrs Davies fick mig att känna ett visst mått av obehag som jag har svårt att sätta 

fingret på. Utan att veta vem hon har kontakt med eller hennes agenda skulle jag tveklöst 

välja att flytta målningen härifrån. Det har tidigare cirkulerat rykten kring henne som antytt 

att hon låtit sig involveras med en rad mycket tveksamma klienter. Jag skulle under inga 

omständigheter sälja målningen i nuläget, utan avvakta tills jag visste mer. Utöver det skulle 

jag vara ytterst försiktig med vem jag talar med och helt avstå från att exponera tavlan för 

kommersiella intressen, avslutade Grey. 

– Kortfattat vore det idiotiskt att sälja nu, sa jag retoriskt med blicken riktad mot professorn. 

– I princip. Med reservation för att jag inte vet ett skvatt om din ekonomiska situation. 

– Jag kan inte förneka att jag är i behov av snabba pengar men några hundratusen pund skulle 

dessvärre inte göra någon skillnad. Förmodligen skulle jag istället tillbringa resten av mitt liv i 

193

svår depression över att ha haft lösningen i egna händer och därefter slängt bort den. 

Den djupa rynkan mellan professorns korpsvarta ögonbryn hade återvänt. 

– I sådant fall återstår bara alternativet att försöka etablera målningen som ett originalverk av 

Rafael. Det kommer att innebära ett mycket omfattande arbete, sa Grey allvarligt. 

– Skulle du kunna tänka dig att leda det arbetet? 

– Kanske, men absolut inte villkorslöst. Mitt första krav skulle vara att du, fram till vi är klara, 

helt avstår från att bjuda ut målningen till försäljning. Dessutom kräver jag att allt arbetet sker 

under mitt överinseende och uteslutande genomförs på vetenskapliga grunder. Jag ogillar starkt 

att information rörande målningen redan har läckt ut. Vi har några kompletterande prover att ta 

i morgon och sedan föreslår jag att du omedelbart därefter flyttar målningen. Helst ut ur landet. 

Det fanns något i mrs Davies sätt att uttrycka sig. En slags underton som jag verkligen ogillade. 

Jag satt tyst och funderade över professorns förslag. Att flytta målningen och mig själv tillbaka 

till Sverige var otänkbart. Lika otänkbart som att flyga till Köpenhamn. Tull och gränspolis på 

Kastrups flygplats var förmodligen vid det här laget fullt uppdaterade av sina svenska kollegor. 

– Jag skulle kunna flytta målningen till Schweiz eftersom jag har en del riktigt hyfsade kontakter 

i Zürich. Dessutom skulle jag kunna få diskret hjälp med förvaringen, resonerade jag högt. Grey 

funderade kort innan han svarade. 

– Schweiz är nog rätt land att flytta den till. Sekretessen är hög och jag har dessutom en del 

kontakter där som kan visa sig värdefulla. Genom att ta målningen dit flyttar du den även ett 

steg närmare Italien och det är de italienska experternas omdömen som kommer att väga tyngst. 

Som svar på din fråga om hur jag skulle agera så skulle jag, mot bakgrund av det lilla jag vet, 

transportera målningen till Zürich direkt efter våra provtagningar i morgon bitti. Sedan skulle 

jag ringa mrs Davies därifrån och avboka mötet, avslutade Grey allvarligt. 

– Så får det bli, svarade jag med pannan i djupa veck. 

Under den därpå följande halvtimmen resonerade vi kring en del praktiska frågor. På väg ut 

och framme vid hissarna beslöt vi även att tidigarelägga morgondagens provtagningar med en 

timme. 

00:42 visade de grönfluoriserande siffrorna när jag slängde en sista blick mot teven. Därefter 

vände och vred jag mig under timmar framöver i kampen för att somna. Utan att lyckas. Det 

nattliga mötet med professor Grey hade drabbat mig som insomnia. 

194

Kapitel 26 

Värmen var som en armerad betongvägg. Kompakt och ogenomtränglig. Trots att det hunnit bli 

sen tisdagseftermiddag innan jag klev ut genom dörrarna på Zürich flygplats Kloten möttes jag 

av en närmast lamslående hetta. Helst hade jag önskat att jag kunde slita av mig kavajen, men 

tvingades att behålla den på. Den dolde min drypande och genomsvettiga skjorta. 

Resan från London Cityairport med Swissair hade flutit förhållandevis smärtfritt även om 

passkontrollanten vid ankomsten förefallit övernitisk. Jag hade medvetet valt att ställa 

mig längst bak i kön bakom en grupp pakistanier. Ett taktiskt drag som hade visat sig vara 

lyckosamt. Den skärskådande kvinnan i passluckan utsatte pakistanierna för noggrann och 

mycket ingående granskning för att därefter vifta förbi mig och alla övriga med europeiskt 

utseende. Dessutom hade jag lättat kunna konstatera att min låda var bland det första som dök 

upp på bagagebandet. 

– Kan du köra mig till Hotel Savoy, instruerade jag på min halvhyggliga tyska som i varje fall 

dög att dirigera taxichauffören. 

Jag kände ett svårförklarligt lugn över att ha tagit mig till Zürich. Här kände jag betydligt fler 

och hade en rad inflytelserika kontakter. Här visste jag dessutom till vem och vart jag kunde 

vända mig för att hitta lösningar. 

Ännu en gång påverkade identitetsbytet mitt val av boende. Precis som i London skulle jag valet 

av boende normalt ha fallit på Marriott, men även här var jag välkänd under mitt riktiga namn. 

När valet nu istället föll på Savoy var det hotellets strategiska placering var det avgörande. 

Hotellet låg mitt emot UBS på Paradeplatz. Den bank där jag från och med nu hade för avsikt 

att förvara målningen. 

Incheckningen med hjälp av det förfalskade passet och Joakim Carlssons kreditkort gick både 

smidigt och friktionsfritt. Den tunnhåriga receptionschefen herr Tobler hälsade mig välkommen 

med ett leende som anstår ett femstjärnigt hotell. Så snart det var klart skyndade jag mig till 

rummet för att i ett utslag av lättare paranoia kontrollera så att innehållet i trälådan var intakt. 

Lugnat konstaterade jag direkt att allt som skulle finnas verkligen fanns där. 

Väl framme och på plats var jag införstådd med betydelsen av att lösa min viktigaste uppgift för 

dagen. Jag plockade fram mobiltelefonen och repeterade snabbt de förklaringar som jag hade 

förberett. 

– Joanna Davies, svarade en skarp röst som jag nästan omedelbart kände igen. 

– Mr Carlsson här. Jag kanske borde ha ringt tidigare med det uppstod ett krisläge i några 

195

av mina företag som tvingade mig att lämna London för några timmar sedan. Tyvärr måste 

jag ställa in morgondagens möte. Jag beklagar men det fanns inga alternativ. Min personliga 

närvaro här var nödvändig, inledde jag och gjorde en kortare paus. Medveten om att mrs Davies 

reaktion förmodligen skulle spegla hennes grad av angelägenhet. 

– Det var verkligen synd och kommer dessvärre att skapa en mängd problem för mig. Jag har 

förberett såväl köpare som experter inför visningen imorgon och de kommer inte att uppskatta 

om jag tvingas ställa in allting nu. Vår bransch bygger helt på förtroende och sånt här snarare 

underminerar än skapar förtroende. Finns det verkligen ingen som kan sköta visningen för din 

räkning. Du kanske kan ge mr Eriksson en fullmakt, föreslog Davies och inte lät sig avfärdas så 

enkelt. 

– Med all respekt för Mikael Eriksson men jag känner honom inte särskilt väl. Jag har tyvärr 

inte heller några etablerade affärskontakter i London. Jag beklagar givetvis det obehag som 

mina prioriteringar medför, men jag ska försöka lösa problemen här så fort som möjligt. 

Dessvärre får jag nog be om att få återkomma så snart det är avklarat. Jag får bara hoppas att det 

så finns ett fortsatt intresse från era köpares sida, avslutade jag i förhoppning om att ha lyckats 

avvärja alla vidare förslag. 

– Vi skulle ju naturligtvis kunna ta oss till dig, fortsatte mrs Davies påstridigt. 

– Av en rad skäl, som jag varken vill eller tänker gå in på, kommer jag under inga 

omständigheter att träffa en uppgörelse eller ens visa målningen här i Sverige. Det är i nuläget 

inget alternativ, svarade jag och bet mig i läppen. Förhoppningsvis denna min sista förklaring 

lett mrs Davies att tro att jag rest från London till Sverige. 

– I sånt fall återstår det ingenting mer för mig att göra. Jag får önska dig lycka till med att 

lösa vad det än är som nu är så viktigt och sen får vi se vad som händer. Om du nu hör av dig, 

avslutade hon indignerat och med illa dold ilska i tonfallet. 

Lättad avslutade jag samtalet med att ännu en gång ursäkta för allt besvär och med ett löfte om 

att snart återkomma. Jag lutade mig bakåt i fåtöljen för att hämta mig efter anspänningen som 

det ansträngde samtalet framkallat. Efter bara ett par minuter knappade jag sedan in advokat 

Lundmans nya kontantkortsnummer. 

– Vi har haft tur. Ännu har ingenting hörts, svarade advokaten på min fråga om Tomelilla 

Sparbank hade försökt kontakta mig. 

– Jag har mängder av praktiska problem här. Kan du tänka dig att masa dig hit och hjälpa till, 

frågade jag. 

– Eftersom du har satt oss i samma båt så vet du att du kan räkna med mig. Om du har något 

som du vet kan förbättra vårt läge så är det klart att jag kommer. Naturligtvis måste jag veta vad 

196

det gäller och framförallt var hit ligger, svarade Lundman. 

– Var hit ligger vet bara du och jag. Hit är i Zürich. När du väl är här kommer jag att förklara 

vad som gäller och ge dig hela bilden. Om inte förr så kommer du då att förstå hur stort mitt 

förtroende för dig är. Jag var inne och kollade på nätet i morse och det går en SAS-kärra från 

Köpenhamn 09:15 i morgon. Tror du att du hinner ta den? 

– Jag ska bara ordna med passning av katterna. Det löser sig. Jag ringer och bokar flyget så snart 

vi lagt på. Vart ska jag ta vägen när jag kommit till Zürich? 

– Ta en taxi till Hotel Savoy och fråga efter en Mr Carlsson. Lämna din vanliga mobiltelefon 

hemma. Den är helt säkert avlyssnad vid det här laget. Ge den till Jansson och låt honom hålla 

koll på alla inkommande samtal. 

– Hur länge stannar jag och hur är vädret? 

– Stekhett och packa för en vecka. Det kan bli kortare, man vet aldrig. 

Ett kort vi ses avslutade samtalet. 

Jag öppnade de båda Tumiväskorna och hängde upp alla kläder prydligt i garderoben. Känslan 

som infann sig var att vistelsen i Zürich för min egen del skulle kunna komma att bli långvarig. 

Mycket långvarig. Som utlovat ringde jag därefter professor Grey och lämnade en uttömmande 

rapport över samtalet med mrs Davies. 

– Ungefär som förväntat, sammanfattade Grey kort. 

Så snart uppackningen avklarats befriade jag mig från slipsen och den fortfarande genomblöta 

skjortan. Jag klev in och ställde mig i duschen under det ljumt strilande vattnet och lät 

resdammet försvinna ner i golvbrunnen. Där ute var vädret ännu strålande vackert. 

I sina slitna jeans, pikétröja och gympadojjor gav jag mig sedan ut från hotellet i riktning mot 

gamla stan. Jag stannade till mitt på Münsterbrücke med Limmatfloden flytande sakta och 

majestätiskt under mig. Vyn över Zürichsjön med alptopparna i fonden var mäktigt storslagen. 

Jag kände mig helt plötsligt hemma. Som om det var bestämt att jag skulle stanna i Zürich. För 

alltid. 

Efter mitt korta stopp fortsatte jag promenaden över bron till de äldre delarna av staden. 

Jag strosande längs Limmatquai och passerade de överbelamrade uteserveringarna vid vattnet. 

För ett ögonblick funderade jag över att slå mig ner och äta kvällsmaten där för att samtidigt 

kunna insupa solens sista strålar. Efter att ha sett mig omkring och besviket konstaterat att precis 

vartenda bord var upptaget beslöt jag att avsluta sökande och istället följa bron som korsar 

Limmat borta vid Hauptbahnhof. När jag sedan svängde in på Bahnhofstrasse och precis var 

på väg att passera Hotel Schweizerhof slog det mig plötsligt. Jag drog mig till minnes att bara 

197

några hundra meter bort vid baksidan av Hotel S:t Gotthard låg Lobsterbar. Något år tidigare 

hade jag varit där och den gången serverats en fantastisk hummer i saffranssås med bred 

bandspagetti. Visserligen hade jag ännu inte ett förbannat dugg att fira men beslöt ändå att kosta 

på mig en riktig festmåltid. 

Restaurangen var i det närmaste tom när jag klev innanför dörrarna. Hovmästarinnan erbjöd 

mig sitt bästa fönsterbord men jag föredrog att istället slå mig ner i salongens bakre regioner. 

Miljön med väggarnas heltäckande teakpaneler tilltalade mig och överallt hängde bilder av 

de celebriteter som under årens lopp sökt sig dit för att avnjuta det fantastiska köket. Valet ur 

menyn var självklart utan att ens behöva granska den. Självklart beställde jag samma hummer 

som jag förälskat mig i senast tillsammans med ett glas Chablis. Då hörde jag det: 

– Nej, nej, bara glöm det! Vi tar inte emot några reklamationer utan kvitto. Hälsa henne det! Om 

hon fortfarande inte fattar så kan hon komma in på torsdag när jag är tillbaka. Säg till henne det 

så ska jag förklara för henne vad som gäller. 

Jag hostade till och var ytterst nära att sätta vinet i fel hals. Den mycket bestämda kvinnan 

som nu bara stod någon ynka meter bakom mig talade svenska. Jag stirrade ner i bordsskivan. 

Under bråkdelarna av en sekund funderade jag över att helt sonika resa mig upp för att lugnt och 

behärskat promenera ut ifrån restaurangen. I ögonvrån såg jag henne irriterat trycka ner mobilen 

i handväskan innan hon passerade mig och slog sig ner bara två bord bort. Jag slängde en hastig 

blick i hennes riktning. Nej, ansiktet var obekant och jag hade förmodligen aldrig sett henne 

tidigare. Trygg i övertygelsen om att mitt exceptionellt utvecklade ansiktsminne sällan svek mig 

kände jag åter pulsen falla och lugnet sakta återvända. 

Hon var fullt upptagen med att leta efter något i den till synes fullpackade Hermésväskan. Jag 

tog tillfället i akt att studera henne lite närmare och kom snabbt fram till att hon förmodligen 

var något eller några år yngre än mig. Hon hade med säkerhet en mycket kostsam och exklusiv 

smak. Kassarna som hon ställt bredvid sig på golvet från Dior, Prada och Louis Vuitton 

skvallrade något om hennes stil. Den något mindre som hon placerat på bordet med Cartiers 

emblem sa något om hur dyr den var. 

Håret var slingat och pagen uppklippt i nacken. Utanpå den klassiskt skurna klänningen hängde 

ett asymmetriskt diamantklätt hjärta i en lång kedja i vitguld. 

När hon slutligen fann det hon letat efter vände jag blixtsnabbt bort blicken. Hon hade med sin 

oväntade entré väckt min nyfikenhet till liv. Jag kalkylerade sannolikheten för att en vacker 

svenska skulle passera genom dörren samtidigt som jag satt där. Osannolikt men alltjämt ett 

faktum. Hade alla högre makter nu beslutat att sätta min ibland tveksamma karaktär på prov? 

198

Jag kastade åter en hastig blick i hennes riktning. Bakom det lätt fladdrande stearinljuset 

betraktade jag hennes vackra ansikte och iakttog varje detalj i det. Drag för drag. För mitt inre 

drog jag sedan snabbt alla för och emot innan jag fattade ännu ett av mina allt för många illa 

överlagda beslut. 

– Ursäkta men jag hörde att du pratade svenska så jag kunde inte undgå att lägga märke till dig, 

inledde jag och såg hur hon ryggade bakåt av förvåning innan hon svarade. 

– Jag trodde faktiskt att jag var ensam svensk om att hitta hit. Hotellet tipsade mig om deras 

skaldjur, svarade hon med ett leende som avslöjade en vackert vit tandrad i bländande kontrast 

till det solbrända ansiktet. 

– Jag har faktiskt lyckats hitta hit på egen hand mer än en gång, svarade jag. Om du vill 

testa något riktigt ljuvligt så rekommenderar jag att du provar hummern i saffranssås. Den är 

verkligen svårslagen. 

Hon plockade fram menyn och ögnade med pekfingrets hjälp sig snabbt igenom den. Så snart 

hon hittat det hon letat efter återvände hon med blicken till jag. 

– Den ser god ut, jag tror att jag följer dit råd, svarade hon med ett svalt leende. 

Nyfikenheten som hon väckt hos mig resulterade i en alltmera påflugen chansning. 

– Om du vill ha sällskap under middagen är du mer än välkommen att flytta över hit. 

Oväntat och överraskande reste hon sig och svarade medan hon slog sig ner vid mitt bord. 

– Gärna för mig, jag heter Cecilia, sa hon med en blick som var intensiv och samtidigt lekfull. 

– Vad trevligt, svarade jag lätt förvånat. Joakim, Joakim Carlsson, fortsatte jag och önskade för 

första gången sedan identitetsbytet att jag sluppit ljuga om mitt rätta jag. 

Ännu en gång hade jag tvingats måla in mig i ett hörn men insåg samtidigt att skälen för det just 

nu var överväldigande. 

Vi betraktade varandra tyst under några sekunder innan jag slet bladet från tungan. 

– När jag hörde dig prata svenska i mobilen så kändes det nästan brottsligt att inte ge sig till 

känna. Nästan som att tjuvlyssna. 

– Jag förstår precis vad du menar. Jag skulle nog gjort detsamma. Jag driver en liten butik på 

gågatan i Helsingborg och har åkt ner hit för att få lite ny input och inspiration. Tyvärr avbryts 

jag då och då av problem som min personal inte klarar lösa. Men, men... avslutade hon leende. 

Jag kände att det var turen kommit till mig att förklara varför även jag befann mig i Zürich. Utan 

att säga för mycket. 

– Själv har jag tillbringat ganska mycket tid här nere. Jag kom från London tidigare idag och har 

ett ganska späckat schema de närmaste dagarna. Förmodligen är jag kvar här en vecka till, men 

det gör mig verkligen ingenting. Jag stortrivs här. Det är en underbar stad. 

199

– Men otroligt dyr, skyndade sig Cecilia att inflika. 

– Det beror väl var på Bahnhofstrasse man väljer att handla, svarade jag och sneglade 

demonstrativt mot hennes kassar. Ju längre upp och desto närmre Paradeplatz, ju dyrare är det. 

Men det tycks du redan ha kommit på, avslutade jag småskrattande och såg henne i ögonen. 

Samtalet om shopping avbröts av kyparen som kom och tog upp Cecilias beställning. Hon följde 

mina rekommendationer och efter att ha frågat henne om vad hon ville dricka bad jag kyparen 

att ta in en flaska Chablis. Så snart han lämnat bordet återupptog jag samtalet. 

– Är du här ensam eller har du din man med dig, frågade jag i ett utstuderat taffligt försök att få 

veta mer om henne. 

– Nähä du! Jag åker hit själv för att få koppla av och njuta ett tag. Dessutom är jag lyckligt 

singel. Och du själv? Har du kommit hit ensam? 

Jag svalde och kände ett stråk av osäkerhet inför vad hon ville veta och hur mycket jag skulle 

våga avslöja. 

– Jag kom hit själv men min advokat dyker upp strax efter lunch imorgon. Sen blir det jobb för 

hela slanten, svarade jag och gav henne en min av lätt uppgivenhet. 

– Det låter som spännande affärer. För det är väl det man ägnar sig åt när man är här, svarade 

hon konspiratoriskt. 

– Kanske det, svarade jag och behöll blicken riktad mot henne. 

– Och vad gör du när du inte är här i storaffärer, fortsatte hon. 

Jag tog ännu en klunk av vinet innan han svarade; 

– Jag är delägare i ett företag i Malmö som huvudsakligen sysslar med skatteplanering. 

Det svar som jag alltid gav och som jag utan att ha reflekterat närmare över ansåg låg hyfsat 

nära sanningen. 

– Jag förstår. Så nu är du alltså här för att ta hand om pengarna som är bortplanerade från 

Sverige, frågade hon leende samtidigt jag kunde notera hur hon studerade min reaktion. 

– Inte riktigt så, men ändå någonting ditåt, svarade jag och höjde sakta glaset i en skål. 

Över glaskanten såg jag henne och våra blickar möttes. En kort tystnad av märkbar förlägenhet 

uppstod. Jag bröt den med blicken stadigt vilande mot hennes ögon. 

– Hur trivs du med att driva butik, frågade jag. 

Ett leende spreds snabbt över hennes läppar innan hon svarade skrattande. 

– Ärligt tala! Inte alls! Jag är förbannat less på kunder, säljare och på alla andra som tycks leva 

bara för att klaga. Helst skulle jag vilja göra någonting helt annat. Kanske sälja butiken och 

börja plugga. Jag fyller trettio i höst och om jag ska hinna hitta på något nytt så känns det som 

om det är hög tid nu. 

200

Hennes ton slog nu an en betydligt allvarligare klang och jag började förstå att bakom den 

vackra fasaden fanns ett oväntat djup. 

– Jag är ingen pappas flicka. Allt jag har är mitt. Det har jag skaffat mig på egen hand utan 

varken stöd eller hjälp från någon annan. När jag väl har bestämt mig för att göra något så går 

jag in för det helhjärtat. Jag stänger ute allt sorl och skval och ägnar hela min uppmärksamhet åt 

att nå målet. 

Jag betraktade alltmer konfunderat den vackra och på samma gång kloka varelsen som slagit sig 

ner vid andra sidan av bordet. 

– Jag pluggade juridik ett tag i Lund och det livet är allt annat än glamoröst. Skulle det inte vara 

jobbigt att ge upp allt det här, frågade jag samtidigt som jag pekade på kassarna som omringade 

hennes stol. 

– Jag tycker inte det. Jag är egentligen ingen materialist utan snarast övertygad socialist, var 

hennes oväntade svar. 

– Men vänta nu! Stopp ett tag! Om du nu är socialist måste det väl ändå kännas aningen 

motsägelsefullt att leva det liv du lever idag. Jag menar ett liv som är så pass exklusivt och 

materiellt mycket bättre än de flesta, frågade jag och väntade nyfiket på om hon skulle lyckas att 

få till svaret. 

– Jag gör min helt egna tolkning och jag tycker absolut inte att jag ska behöva sänka min 

levnadsstandard. Istället tycker jag att alla ska ha det precis lika bra som jag, sa hon och pekade 

mot traven med kassar från de mest exklusiva butikerna. 

Det rappa och slagfärdiga svaret fick mig att brista ut i skratt. 

Vi fortsatte vårt oavbrutna samtal under hela middagen och lyckades avhandla mer än de flesta 

klarar av på en vecka. Jag tvingades hela tiden anstränga mig för att så långt det var möjligt leda 

in konversationen på annat än mig själv. Trots det berättade jag kort och helt sanningsenligt om 

min uppväxt. Om föräldrarna och min syster. Jag fylldes hela tiden av motstridiga känslor där 

viljan att berätta ställdes mot faran i att säga för mycket. Medan hon verkligen tycktes bjuda på 

sig själv såg jag mig istället tvingad att kryssa mellan halvsanningar. 

Hennes engagemang och totala närvaro berörde mig samtidigt som hon var behagligt sval. Inte 

krävande i sina frågor men ändå uppriktigt intresserad av svaren. Hennes oberoende och till 

synes problemfria livsfilosofi fascinerade mig. 

Vid några tillfällen tystnade konversationen och det kändes precis som om allting stannade 

upp när vi såg varandra djupt i ögonen. Jag önskade mer än någonting annat att jag klarat läsa 

hennes tankar? Hade hennes intresse väckts på samma sätt som mitt? Vad pågick bakom den 

201

kattlika blicken? Hennes närvaro där och vårt möte var precis lika osannolikt och oförutsägbart 

som allting annat i mitt stundtals kaotiska liv. 

– Känner du för dessert, frågade jag i ett försök att vinna lite mer av hennes tid. 

– Tack, men jag ska helst klara att komma i det här, svarade Cecilia och slängde en blick mot 

kassarna. Jag lät blicken falla från ögonen och följde hennes figur ner till bordskanten. 

– Det hade du nog gjort ändå. Hursomhelst har det varit jättetrevligt att prata med dig. Du är ett 

underbart sällskap, svarade jag och behöll blicken stadigt fäst vid hennes ögon. 

– Tack för komplimangen. Det här var lika trevligt som överraskande, sa hon med värme i 

rösten. 

Jag vinkade till mig kyparen och bad om notan. 

– Hur mycket blir jag skyldig, frågade Cecilia samtidigt som hon sträckte sig efter Kellyväskan. 

– Ingenting! Absolut ingenting! Ditt sällskap är värt mer än alla pengar, svarade och jag bet mig 

i tungan. 

Kunde annonsering från min glappande käft om mitt intresse skrämma iväg henne? 

– Tack! Jag gillade också ditt sällskap – Joakim. 

Hennes svar fick mig att ännu en gång förbanna att jag tvingats ljuga om mitt rätta namn och 

verkliga identitet. 

Tillbaka på gatan utanför restaurangen hade skymningen lagt sig. Timmarna med Cecilia hade 

rusat iväg. Jag vände mig mot henne och ville verkligen inte se henne gå. Jag tänkte inte låta 

henne försvinna så enkelt ur mitt liv. 

– Om du vill så följer jag dig gärna till hotellet. Jag tror att jag behöver en promenad efter 

maten. 

– Gärna för mig, men den blir kort, skrattade hon. Jag bor på Schweizerhof. Precis runt hörnet. 

– Bättre med en kort promenad än ingen alls. Dessutom måste jag ju se till så att du kommer 

hem. 

Vi gick med långsamma steg in i tvärgatan mot Bahnhofstrasse och stannade utanför 

hotellentrén mitt emot Hauptbahnhof, centralstationen i Zürich. Med spårvagnsklockorna 

ringande i bakgrunden stod vi sedan tysta och bara precis betraktade varandra. 

– Om du inte har något särskilt för dig imorgon så vet jag en fantastisk spansk restaurang uppe i 

gamla stan. Alltså, om du känner för det, sa jag och kämpade för att inte verka alltför angelägen. 

Ändå kändes sekunderna innan hon svarade evighetslånga. 

– Nej, jag har ingenting speciellt för mig. Jag följer gärna med, svarade hon glatt. 

– Jag fixar ett bord åt oss. Passar det om jag hämtar dig här halv åtta? Jag promenerar gärna dit, 

202

det tar mindre än femton minuter, fortsatte jag och kände hjärtat slå av upphetsning inför att få 

träffa henne igen. 

– Jag är här halv åtta, det ska bli jättekul. Tack för en trevlig kväll, sa hon leende och sträckte 

fram handen. 

Jag tog hennes hand, böjde mig fram och kysste hennes kind. 

– Tack detsamma. 

Hon hann ta ett steg uppför trappan innan hon vände sig hastigt om. 

– Förresten, det finns något jag skulle vilja fråga dig om. 

– Vad? 

– Är du singel? 

– Ja! Ja det är jag definitivt, svarade jag utan att tänka efter. 

203

Kapitel 27 

Det var först sedan jag kommit tillbaka till mitt rum på Savoy som jag plockade upp mobilen ur 

axelväskan och kollade av den. Efter att ha haft den omställd till ljudlös under restaurangbesöket 

konstaterade jag att jag hade missat tre samtal. Två från Mikael Eriksson och ett från advokat 

Lundman. 

Jag slängde en blick mot klockan som ännu inte passerat nio innan jag beslöt att ringa upp 

Micke. 

– Va fan! Försvann du bara, frågade den tidigare ligaledaren märkbart irriterad. 

– Det dök upp ett helvetes stort problem här hemma som jag var tvungen att ta tag i. Jag hade 

verkligen inget val, svarade jag med eftertryck. 

– Både min snubbe Cleverly och hon den där Davies har legat på som fan för att jag skulle få 

tag i dig. 

– Jag vet! Jag ringde kärringdjäveln i eftermiddags men hon vägrade att ge sig och vägrade att 

fatta. Jag kan för fan inte sitta på arslet i London medan allt omkring mig rasar. Det borde väl 

till och med hon fatta. Jag försökte förklara för henne att jag återkommer till henne så fort jag 

fått ordning på mina prylar. Om hon är intresserad är det bara för henne att gilla läget. Annars 

kan hon fara åt helvete. Jag måste väl för fan först och främst se till så att jag själv inte åker in. 

Det vet jag att du fattar men det kunde jag ju inte förklara för satkärringen. 

– Okej, okej, jag fattar, jag fattar. Problemet är att de tjatar på mig eftersom det var jag som 

presenterade dig. Skit samma! Jag ringer till båda två och säger att de får hålla sig lugna. 

– Kom igen nu för fan. Det är ju knappast så att du eller jag har blåst dem! Ännu så länge ligger 

ingen ute med ett skit! Eller hur? 

– Det är lugnt gubben. Håll mig informerad så ska jag se till att få tyst på dem. Hoppas att du får 

ordning på skiten därhemma, avslutade Micke. 

– Det kommer nog fan att lösa sig, svarade jag. 

Samtidigt som jag la på luren förstod jag nu att mrs Davies var betydligt mera angelägen än vad 

jag först hade kunnat förutse. 

I det samtal som jag därefter ringde till advokat Lundman fick han bekräftat att biljetten var 

bokad. Advokaten räknade själv med att vara framme vid hotellet strax före lunch påföljande 

dag. Jag reste mig ur stolen, gick fram och öppnade ett av de takhöga fönstren ut mot 

Paradeplatz. Jag slöt ögonen och lyssnade till ljudet som strömmade in. Spårvagnarnas gnissel 

och kyrkklockorna som ständigt slog i bakgrunden. Nu ackompanjerat av den svala kvällsbrisen. 

204

Jag blickade bort mot UBS upplysta huvudkontor som låg mindre än hundra meter ifrån mig. 

Banken som var den blivande hemvisten åt trädlådan med dess ovärderliga innehåll. 

Under några minuter tog jag mig sedan samman för att dra upp riktlinjer och skapa ett slags 

schema inför de närmast kommande dagarna. Trots mina ansträngningar och koncentrerade 

försök att tänka strukturerat misslyckades jag. Tankarna återvände envist till henne. Cecilia. Så 

behaglig och bekymmerslös på en och samma gång. 

Sakta övergick mina funderingar i alltmer djupsinniga grubblerier. Vem var det egentligen 

som jag hade mött tidigare på kvällen? Var hon överhuvudtaget intresserad eller bara naturligt 

trevlig? Och om hon nu råkade vara intresserad? Hur skulle hon reagera när jag avslöjade min 

verkliga identitet? 

Precis som jag beslutat den där eftermiddagen i Hyde Park källsorterade jag iväg alla tankar 

kring henne och intalade mig bestämt att mötet ändå inte skulle leda någonvart. 

Hade jag kvar några skyldigheter gentemot Louise efter att hon bett mig dra åt helvete? Menade 

hon det hon sagt eller hade hon ångrat sig? En vecka hade gått sedan vårt sista samtal. Hon 

hade mitt nummer men hade trots det inte hört av sig. Vad mer fanns att säga efter ett klassiskt 

och riktigt rungande dra åt helvete? Jag lät med blicken följa en av de ljusblå spårvagnar som 

passerade Paradeplatz och rullade vidare längs Bahnhofstrasse i riktning mot Hauptbahnhof. På 

samma sätt som tåget hade mitt förhållande med Louise sedan länge lämnat perrongen. 

Illa medveten om att jag stod med händerna fulla av lösa repstumpar insåg jag att nu var 

sannolikt den sämsta tänkbara tidpunkten för att handlöst låta sig kastas in i ett nytt förhållande. 

Men oavsett hur mycket jag än försökte koncentrera mig på det viktiga som låg framför mig 

dök bilden av henne upp. Om och om igen. Fast att jag borde förbereda och fokusera på 

morgondagens möte med Lundman trasades tankarna i småbitar. Jag lämnade det öppna fönstret 

och slog mig istället ner vid skrivbordet, införstådd med att det skulle komma att krävas papper 

och penna för att få något konstruktivt gjort. Trots beslutsamheten tvingades jag flera gånger att 

fösa undan tankarna kring Cecilia. Strax före midnatt lyckades jag ändå till slut bli klar med de 

förbannade förberedelserna och ögnade därefter snabbt igenom mina anteckningar. 

Funderingarna kort innan jag somnade kretsade inte längre kring det arbetet som just nu låg 

framför mig. Inte kring Rafael med sina madonnor, mina trassliga bolagsaffärer, polisens 

sökande efter mig eller kring de miljoner som jag kanske skulle komma att bli ägare till. 

Cecilia hade brutit sig in i min själ. 

205

Uppdateringen nådde LB Carlsson strax före klockan nio. Med mindre än kvarten kvar innan 

planet med advokat Lundman skulle lyfta. Den unga polismannen från spaningsroteln var säker. 

– Vi har dubbelkollat med kortföretaget. Lundman har betalat med sitt Mastercard och är 

incheckad. 

Misstankarna om att bedragaren flytt utomlands var nu bekräftade. Kräket befann sig med 

största säkerhet i Schweiz och mest sannolikt i Zürich. Utanför EU och svensk jurisdiktion. 

Svåråtkomlig i ett land vars skatteregler och framförallt syn på skattebrott var långt mera liberalt 

än den svenska. LB förstod samtidigt att ett gripande var avlägset och att de metoder som han 

hade diskuterat med åklagaren dagen innan skulle komma att bli nödvändiga. Han ringde upp 

åklagare Ingvarsson som svarade direkt och inledde med att lämna den senaste informationen i 

BTJ-fallet. Därefter gjorde han en kort paus innan han fortsatte. 

– Hur ser du nu på våra möjligheter? Vi sitter med en i stort sett färdig utredning mot en 

huvudman som sannolikt kan hålla sig undan tills brotten preskriberats, sa han och avvaktade 

spänt på åklagarens synpunkter. 

– Jag har funderat en hel del över förslaget att gå ut offentligt. En del kritiska röster kommer 

att höjas och göra gällande att det är för tidigt. Situationen är speciell. Den misstänkte är inte 

tidigare straffad, samtidigt som bevisningen mot honom är så stark att han tveklöst kommer 

att fällas. Ur det perspektivet och mot bakgrund av att brotten är så allvarliga måste vi agera. 

Vi får ta kritiken när den kommer och sätta rejält tryck för att få fram honom. Jag delar din 

uppfattning. Vi börjar med att köra ut ett pressmeddelande där vi uppmanar media att publicera 

med namn och bild. Du kontaktar Efterlyst och kollar om vi kan få med ett inslag. Låt mig bara 

snabbt förankra beslutet hos kollegorna här så återkommer jag strax med grönt ljus. 

Så snart Ingvarsson lagt på knöt LB högernäven och väste ett långdraget yes. En ny fas hade 

äntligen inletts. 

Kvinnan bakom det magnifika mahognyskrivbordet sköt ned läsglasögonen till slutet av den 

spetsiga näsan och spände blicken i en av männen vid andra sidan bordet. 

– Så ni påstår att ni vet vart han har åkt och var han befinner sig, frågade hon skarpt. 

– Ja! Han använde samma kort för betalning av flyget till Zürich som när han checkade in och ut 

på Hilton Park Lane. Dessutom använde han just det kortet vid sin incheckning på Hotel Savoy i 

Zürich. Vi är helt säkra på att han inte åkt tillbaka till Sverige, svarade Eric Anderson. 

Han lutade sig bakåt innan han fortsatte sin redogörelse. 

– Vi har kopplat in alla och använder alla våra underrättelsekontakter för att kartlägga och följa 

Joakim Carlsson. Det har redan visat sig ge en del intressanta resultat. 

206

– På vilket sätt, frågade Joanna Davies stressat. 

– Vi har bland annat kontrollerat det mobilnummer som han lämnade dig. Det är inköpt av en 

helt annan person i april i år, svarade Anderson och gav henne därefter mitt namn. 

– Och vad har han med Joakim Carlsson att göra? 

– Precis allt, svarade Anderson med skärpa i rösten och tog fram ett A4-ark ur väskan som han 

sköt över bordet till mrs Davies. Den mannen är internationellt efterlyst av svensk polis och 

den här bilden är en kopia av hans senaste passfoto. Försök föreställa dig Joakim Carlsson utan 

glasögon och med längre hår. Då ser du att Carlsson identisk med mannen på fotot. 

– Hur föreslår du att vi ska gå vidare, frågade hon med ett något mildare ansiktsuttryck. 

– Om avsikten är att få kontroll över målningen så vill jag att dina uppdragsgivare ställer 

tillräckliga resurser till mitt förfogande för att jag ska kunna vidta alla åtgärder som krävs. I så 

fall samlar jag mina medarbetare och tar mig till Zürich redan idag. 

– Och vad är då planen frågade hon misstänksamt. 

– Efter era misstag låter jag det bli min ensak. Jag kräver att få helt fria händer. Allt borde skötts 

annorlunda redan från början, svarade Anderson fränt. 

– Jag har varken anledning att ifrågasätta dig eller din kompetens och jag behöver knappast 

förklara hur viktigt det här är för mina huvudmän, avslutade hon allvarligt. 

– Med tanke på just det borde jag ha tagit hand om det redan från början. Vi tar första möjliga 

plan till Zürich. Om du skulle få för dig att ringa så benämns tavlan the finch från och med nu. 

Mr Riedel som suttit tyst under hela mötet reste sig och de tre skildes åt med ett handslag innan 

Eric Anderson lämnade rummet. Timmen senare satt han i en taxi på väg till London City 

airport. 

Tjenare Hans Erik utbrast jag med svårbeskrivbara känslor av en slags återvunnen trygghet. 

Återseendet av Lundman fick mig att inse hur mycket jag saknat advokatens erfarenhet och 

analytiska förmåga, under tiden som jag tvingats att operera på egen hand. Dessutom var han 

ett ovärderligt bollplank varje gång som jag kört fast. Jag reste mig ur soffgruppen i Savoys 

luxuösa lobby och gick med snabba steg fram till Lundman för att hälsa honom välkommen. 

Efter ett kortare snack om vädret, resan och värmen föreslog jag att vi skulle ta oss till mitt rum 

innan Lundman checkade in. Så snart vi klev innanför dörren till rum 507 slog sig advokaten 

utmattad ner i en av de djupa tygfåtöljerna. Jag drog fram skrivbordsstolen och satte mig 

mittemot honom. För min del var nu sanningens stund inne, medveten om att jag nu skulle 

tvingas avslöja precis allt. Utan minsta avsikt att undanhålla någonting för Lundman tog jag 

därför ett ordentligt andetag innan jag inledde min berättelse. 

207

– Jag kom hit via London med hjälp av ett falskt pass, inledde jag och vek samtidigt upp passet 

framför Lundman. 

– När jag lämnade Sverige blev jag Joakim Carlsson. Jag köpte rätten att använda hans pass 

och även hans kreditkort. Hittills har det fungerat problemfritt, förklarade jag med blicken 

mot Lundman som först höjde lätt på ögonbrynen för att därefter se tillbaka på mig med ett 

intresserat leende. 

– För att du ska förstå helheten så måste jag ta allting från början, fortsatte jag och inledde 

med att berätta om hur jag av en slump gått in i antikaffären och då lagt märke till det bleka 

kopparsticket och nästan omedelbart känt igen motivet. Om att jag därefter begett mig i ilfart till 

stadsbiblioteket och där funnit målningen i litteraturen. Jag berättade också om den obeskrivliga 

känsla som uppfyllt mig redan vid tidpunkten när målningen fortfarande legat pantsatt i 

Erngrens depå. 

I detalj redogjorde jag sedan för den planering som föregått utbytet av oljemålningen mot 

kopparsticket och om uppdraget till snickarna att snabbt låta tillverka en transportlåda. Utan 

att missa något beskrev jag logistiken kring måndagen då jag försvann och om hur jag skickat 

Ahmed till Stockholm som ett rent villospår. Jag fortsatte min redogörelse med att berätta om 

allt som hade inträffat sedan jag kommit till London. Allt ifrån det negativa besked som först 

lämnats av professor Grey till de omtumlande uppgifter som framkommit bara dagar senare. 

Jag utelämnade heller ingenting när jag berättade om mrs Davies och om hur hon insisterat 

på att komma varthelst jag än befann mig. Jag avslutade redogörelsen med blicken riktad mot 

Lundman. 

– Jag hoppas att du förstår varför jag har agerat som jag gjort. Nu är jag nämligen i ett läge där 

jag verkligen är i behov av din hjälp. 

Advokaten vände bort blicken och stirrade förstummat ut genom fönstret. 

– Herredjävlar! Jag vet inte vad jag ska säga. Om jag inte visste att det var du som hade råkat ut 

för det här så skulle jag aldrig tro på historien. Men om någon av alla jag känner skulle kunna 

drabbas av något så här märkligt så är det du. 

Han gjorde en kort paus för att samla sig och hämta andan. Lundman fimpade cigaretten i 

askkoppen framför sig och lutade sig in över glasbordet innan han fortsatte. 

– Det krävs ett mirakel och dessutom ett alldeles förbannat snabbt mirakel för att lösa 

situationen i Sverige. Det här låter som ett mirakel även om jag förstår att det kommer ta tid. 

Samtidigt kan jag inte se några alternativ. Du vet att du kan räkna med mig och jag kommer 

ställa upp med allt det jag kan. Har du redan bestämt var vi ska börja? 

208

– Åtgärd nummer ett blir att öppna en depå hos UBS. Därborta. På andra sidan av Paradeplatz. 

Där ska målningen låsas in och det måste göras i ditt namn. 

– Varför i mitt? Är det inte säkrare för dig att du själva kontrollerar målningen? 

– Alternativet för mig nu är i så fall att göra det i Joakim Carlssons namn eftersom mitt eget pass 

ligger gömt hemma i mina föräldrars bokhylla. Om någonting händer mig skulle det i värsta fall 

innebära att jag kanske skänker en av världens dyraste och mest eftertraktade målningar till den 

verkliga Joakim Carlsson. 

Jag riktade blicken mot Lundman för att försäkra mig om att han hade förstått. 

– Nej fan, det har du ju så klart rätt i, svarade advokaten med ett stråk av förnöjsamhet inför det 

förtroende som jag precis hade visat honom. 

– Du deponerar alltså målningen i ditt namn. I depåns öppningshandlingar anger du mig som 

befullmäktigad med mitt riktiga namn och med mitt rätta passnummer. På så sätt kan vi båda 

komma åt målningen ifall det skulle krävas. Just nu har jag den här under sängen, avslutade jag 

med knappt hörbar röst. 

– Så fort du checkat in vill jag att vi går över till banken och ser till så att den blir inlåst. Jag ger 

dig en lapp med mitt passnummer som du sedan fyller i öppningshandlingen. Men tillsvidare är 

jag Joakim Carlsson och i ditt sällskap uteslutande för att kånka dit målningen. 

– Jag förstår precis, inga problem. Jag går ner och checkar in och så snart jag är klar och har bytt 

skjorta kommer jag tillbaka hit. 

Lundman reste sig ur fåtöljen och gick. Jag noterade hur han skakade lätt på huvudet och 

mumlade samtidigt något fullkomligen obegripligt för sig själv. Kanske hade den halsbrytande 

historien blivit allt för svårsmält för den till åren komna advokaten. 

Eric Anderson hade strategin klar för sig redan när British Airwayskärran tog mark i Zürich. 

Han tänkte ligga tätt på mig för att framkalla ett spontant möte. Samtidigt som han förbannade 

att han inte redan i London, nere på Traders Vic, hade föreslagit en utväxling av nummer 

och mailadresser. Nu tvingades han istället att arrangera så att mötet skulle framstå som 

slumpmässigt. Det skulle fungera. All hans erfarenhet sa honom det. Han klev fram till den 

första i raden av vita taxibilar som köade utanför terminal två och torkade med näsdukens hjälp 

svetten ur pannan. På perfekt schweiztyska instruerade han därefter chauffören: 

– Hotel Savoy, bitte. 

Efter dryga halvtimmen hade Lundman återvänt till mitt rum. 

– Jag har hunnit kolla mina mail och det finns ingenting nytt från Tomelilla Sparbank. Den 

209

nya ledningen behöver nog lite tid på sig för att hitta i röran. Däremot fanns det ett mail 

från Erngren. Han ville att jag ska kontakta honom och det gäller säkert SEB. Jag skrev 

ju en förbindelse på min advokatfirmas papper enbart för att rädda honom. Nu vill banken 

förmodligen veta när mina klienter tänker fullgöra betalningen så de får tillbaka sina tjugotvå 

miljoner. De har satt en riktig svetslåga i arslet på Erngren. Vad tycker du att jag ska svara, 

frågade Lundman i förhoppning att jag skulle komma upp med något konstruktivt. 

– Ring honom och berätta att du åkt iväg på mitt uppdrag för att hitta en snabb lösning. Erbjud 

dig att ringa till banken för att informera dem om att du är på väg för att träffa din huvudman. 

Säg att du räknar med att kunna återkomma med besked inom en vecka, föreslog jag. 

– En vecka, är det inte i kortaste laget, frågade Lundman tveksamt. 

– Kanske, men inte nödvändigtvis. Hursomhelst vinner vi tid åt Erngren och då håller han sig 

kanske borta ifrån att begå några nya dumheter. Nämn ingenting för honom om var du är eller 

att du träffar mig. Jag behöver verkligen inte ha honom susande runt här nere som en ilsken 

bålgeting. 

Lundman reste sig och gick fram till fönstret där han stod tyst en stund medan han funderade. 

– Du har förmodligen rätt. Kan jag få låna din mobil så vi får det överstökat? 

– Naturligtvis. Jag ska bara dölja numret innan du ringer, svarade jag och klickade mig med van 

hand runt i menyn. 

Jag slog mig ner medan Lundman talade med Erngren i ett samtal där hummanden och 

grymtningar avlöste varandra. Jag förstod att advokaten just nu tvingades lyssna till klagovisor 

som förmodligen övergick i källarbankirens mera raka direktiv. De där Erngren preciserade det 

han ville att Lundman skulle slå i banken. Efter Tord Erngrens tio minuter långa monolog var 

det advokaten som fick sista ordet. 

– Mmm, ja det gör vi, avslutade han motsträvigt. 

– Vad sa han, frågade jag nyfiket sedan Lundman knäppt av samtalet. 

– Utöver vad han tycker om dig? I princip ingenting. Han bad mig att ringa till SEB och det 

lovade jag att göra. Det är lika bra att få det överstökat direkt. Jag håller mig till det som du och 

jag kom överens om och struntar i Erngrens idéer. Banken sitter ju dessvärre med en förbindelse 

som jag har undertecknat. Genom att den villkorats av att mina huvudmän måste fullfölja sina 

åtaganden är den dessbättre ingenting värd. 

Lundman slog numret till banken och lyckades få tag i kontorschefen direkt. Samtalet flöt 

betydligt smidigare än det med Erngren och framstod närmast som ett spel för galleriet. Så snart 

Lundman avslutat samtalet räckte han luren tillbaka till mig. 

– Hur har du det med Louise? Hur mår hon? 

210

Den oväntade frågan från Lundman framkallade en impuls som fick mig att reflexmässigt vända 

ner blicken mot golvet. 

– Jag vet inte. Jag har ingen aning om hur hon har det, svarade jag fortsatt stirrande ner i 

heltäckningsmattan. Jag har inte pratat med henne på över en vecka och ärligt talat är det nog 

lika bra om det förblir så. Ett lappat tygstycke är alltid lappat. 

– Jag förstår, svarade advokaten nästan beklagande. Du har ju dessutom en hel del annat att 

tänka på just nu. 

– Precis, svarade jag bestämt och slog samman händerna. Och det är lika bra att ta itu med det 

direkt. 

Jag böjde mig ner under sängen och drog fram trälådan för att visa Lundman innehållet. Ur 

kassaskåpet plockade jag sedan fram och räknade snabbt upp etthundratusen euro som jag 

därefter överlämnade till Lundman. 

– Jag vill att du öppnar ett konto samtidigt som tavlan deponeras och sätter in de här pengarna. 

Bankerna här nere har miniminivåer för utlänningar som vill öppna konto och det här räcker 

mer än väl. Jag ringde i förmiddags och bokade tid åt dig. Du har tid hos en handläggare halv 

tre. Det är om tjugo minuter. Jag skrev ner hans namn här någonstans, sa jag samtidigt som jag 

ögnade igenom mitt numera alltid fullklottrade anteckningsblock. 

– Mr Richter är namnet på den du ska träffa. Jag följer med, men bara som trunkbärare... 

När jag timmen senare lämnade banken med Lundman i släptåg var jag mer än belåten över att 

allt hade avlöpt helt enligt plan. Målningen var nu i tryggt förvar och alla depåhandlingar hade 

upprättats. Lundman var numera dessutom nybliven kund hos UBS med etthundratusen euro på 

kontot. 

Under den klarblå himlen och stekheta solen slog vi oss ner på Hotel zum Storchens fashionabla 

uteservering. I stort sett alla bord var lediga och vi kunde därför välja ett av de som stod närmast 

vattnet. Lunchen var i senaste laget. Något som spelade mindre roll för mig eftersom jag 

vanligtvis hoppade över nio av tio luncher. 

– Vilka problem ser du som mest prioriterade för att vi ska överleva årsskiftet? frågade jag 

Lundman. Vad bedömer du vara det viktigaste? 

Lundman tände en cigarett och drog ett halsbloss medan han kort funderade frågan. 

– Som jag ser det står vi inför tre oundvikliga och precis lika allvarliga problem. Vi måste köpa 

in filmrättigheter så att vi klarar av att hantera skatterna i alla bolag. För mig är det nummer ett. 

Sedan har vi situationen med Tomelilla Sparbank som är ett omedelbart hot och som absolut kan 

välta oss. Det tredje problemet är Erngren. Där finns det en överhängande risk att SEB kommer 

211

kunna ställa till med ett rent helvete. När de tröttnat och lämnar in en polisanmälan sitter du och 

jag precis lika illa till som Erngren 

Lundman avbröt sig innan han tillade. 

– Sist men inte minst har vi bristerna i bokföringen som det redan är försent att åtgärda. 

Skatteverket har redan gått igenom allt. Där måste vi räkna med att det är kört. 

– Oavsett vad vi gör, frågade jag. 

– Ja, helt oavsett vad vi gör, svarade Lundman bestämt. 

Jag böjde huvudet bakåt och stirrade upp i skyn medan jag drog mina egna slutsatser. 

– Då vet vi förutsättningarna, eller hur, konstaterade jag kyligt. 

– Det behövs pengar. Enorma mängder och väldigt snabbt om vi ska klara det här, summerade 

Lundman utan att andas ens minsta optimism. 

Det fanns varken tvekan eller osäkerhet i advokatens röst. Läget var knivskarpt och det stod 

absolut klart för mig att jag redan nu lirade på övertid. Den dystra stämningen avbröts när 

servitören kom ut och ställde våra två tallrikar med Spagetti Carbonara på bordet. Först när vi 

hunnit en bra bit in i lunchen avbröt jag mig mellan tuggorna. 

– Jag har funderat en hel del under den senaste veckan och vi är helt överens om vilka som är 

våra viktigaste problem. Jag delar också din uppfattning om att skatteavdragen är vårt prio ett, 

inledde jag och tog en klunk iskall Perrier. Utvecklingen kring målningen kanske kan ge oss en 

helt ny möjlighet. Det kanske går att konstruera ett skatteupplägg kring den, om vi klarar av att 

visa att den har ett tillräckligt högt värde, avslutade jag och följde vaksamt Lundmans reaktion 

som funderade medan han tuggade klart. 

– Jag förstår precis hur du tänker, men det är verkligen inte okomplicerat. Först och främst krävs 

att någon med verklig auktoritet bekräftar värdet på målningen. Om vi därefter ska klara av att 

hantera alla latenta skatter måste den värderingen vara skyhög, svarade advokaten och spelade 

därmed tillbaka bollen. 

– Som du säkert förstår har jag laborerat med de här tankarna ett bra tag. Jag har också funderat 

över vem och vilka av mina kontakter som skulle kunna användas utan att jag bränner dem. 

Jag la ifrån mig besticken i den halvätna pastan och tog upp anteckningsblocket och en penna ur 

portföljen. 

– Min lösning ser ut ungefär såhär, inledde jag. 

Under den därpå följande halvtimmen ritade och förklarade jag konstruktionen och detaljerna i 

min räddningsplan. Bara vid några få tillfällen avbröt Lundman mig med frågor och synpunkter. 

När jag avslutat genomgången lutade jag mig framåt i stolen och tog åter ett stadigt grepp om 

gaffeln. 

212

– Så vad säger du? Tror advokaten på det här, frågade jag med illa dold stolthet över det jag för 

egen del ansåg vara en genialisk plan. 

Lundman plockade upp och studerade nu mera noggrant skissen som jag hade gjort. Efter att ha 

ägnat den några minuter la han ifrån sig blocket och nickade återhållsamt. 

– På det sätt som du nu har lagt upp det skulle det faktiskt kunna gå. Det bygger å andra sidan 

helt på att du får med dig alla de som du behöver. Även om det här skulle fungera återstår 

fortfarande problemen med Tomelilla Sparbank och Erngren. Det måste ju också lösas för att det 

du skissat ska vara meningsfullt. Eller hur? 

– Du har helt rätt. Men jag behöver en del ytterligare besked innan jag vet hur jag ska angripa 

Tomelilla och Erngren. Det räknar jag med att få inom den närmaste veckan. För min del är det 

trots allt viktigast att du och jag är överens. 

Lundman som lutat sig in över bordet satte sig nu käpprak i stolen och spände ögonen i mig. 

– Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har ifrågasatt ditt och därmed också mitt 

eget omdöme. Jag säger inte att det är rätt den här gången heller, men det verkar konstruktivt 

och jag ser för närvarande ingen bättre lösning. Visst kan jag ha fel den här gången också, men 

det är lika bra att vi sätter igång arbetet direkt, avslutade Lundman. 

– Bra! Jag har nämligen redan bestämt möte med några av mina kontakter klockan tio imorgon 

förmiddag. Då ska jag presentera förslaget och jag vill absolut att du ska vara med. Det kommer 

att ge en helt annan tyngd om vi är där båda två, förklarade jag. 

Efter att alltid valt att göra allting själv insåg jag nödvändigheten av Lundmans kompetens. 

– Jag är här och jag är med, svarade advokaten och höjde glaset med mineralvatten i en skål. 

– Gesundheit, svarade jag. 

213

Kapitel 28 

Dörren var låst och fönstren var reglade. Persiennerna var nedfällda och gardinerna helt 

fördragna. Rummet hade genomsökts och säkrats innan det förseglats inifrån och därefter 

tillslutits hermetiskt. De fyra var samlade eller snarast sagt barrikaderade inför den genomgång 

som var på väg att ta sin början. Den äldsta av dem, en till synes grånad aristokrat med kraftigt 

markerad näsa och ett ansikte där rynkorna planlöst korsades, var först ut med att kommentera 

den hastigt påkomna återföreningen. 

– Jag hade hoppats på lite lugn och ro och att helst slippa se er igen, sa han med sträv och 

rökhärjad röst. 

Alla förstod ironin. Ingen av de fyra varken behövde eller var av ekonomiska skäl nödsakade 

att infinna sig. Bevekelsegrunderna var av ett helt annat slag. Bland de fyra fanns heller inga 

egentliga invändningar mot uppdraget som väntade. De hade alla låtit sig rekryteras in i ett 

livslångt om än lönsamt engagemang genom ett obrytbart kontrakt. Mannen vid den äldres 

högra sida, med drag som uttryckte stor beslutsamhet, nickade instämmande. 

– Jag trodde faktiskt också att vi hade setts för sista gången. 

Eric Anderson lät blicken svepa förbi de tre övriga männen i rummet. Alla var omsorgsfullt 

värvade in i ett och samma nätverk, där han med sina nyss fyllda fyrtiofyra var den yngsta i 

gruppen. Två år yngre än den österrikiska skarpslipade juristen som satt vid hans sida och ännu 

inte hade yttrat sig. De hade ännu en gång samlats för sakens bästa och inte för egen vinnings 

skull. Som alltid tidigare under devisen att alltid låta alla medel helga ändamålet. De hade 

heller aldrig låtit sig drivas av ekonomiska motiv. Den givna missionen hade varje gång varit att 

återställa det som historiska orättfärdigheter skapat. Trots den inbördes åldersfördelningen var 

Anderson numera gruppens självklara ledare. 

– Jag ser till skillnad från tillvägagångssättet vid några av våra tidigare uppdrag, diplomati och 

förhandling som en självklar lösning. Jag räknar inte heller med att det kommer krävas några 

större ansträngningar från vår sida, inledde han. Vi vet redan en hel del om honom och den 

kartläggningen fortsätter. Hans position är extremt utsatt, han jagas internationellt av svensk 

polis och är såvitt vi nu vet i behov av snabba finansiella lösningar. Han vistas dessutom här 

under falsk identitet. Till skillnad från våra tidigare uppdrag har vi att göra med en resurssvag 

och förmodligen desperat motståndare. Desperat i jakt på pengar. Vår enda uppgift är att skaffa 

oss kontroll över målningen, förklarade Anderson och såg sig vaksamt omkring för att läsa in de 

övrigas reaktioner innan han fortsatte. 

– Det möte som jag hade med honom i London var tveklöst övertygande och han betraktar 

214

mig definitivt som en inflytelserik affärsman. Avsikten nu är att arrangera ett spontant möte 

där jag av en händelse stöter samman med honom. Exempelvis här nere i lobbyn. Jag har en 

bestämd känsla av att han kommer uppskatta vårt återseende och jag är även övertygad om att 

han kommer tacka ja till en drink i baren. Min tanke är att båda dessa delar ska klaras av under 

morgondagen. När mötet i baren äger rum vill jag att vi samtliga är närvarande. Var och en i den 

roll som jag kommer tilldela er vid den detaljerade genomgången. Om vi misslyckas att få till 

stånd mötet eller om det inte leder oss vidare har jag en reservplan som vi i endast i ett absolut 

nödfall kommer att tillgripa. Som jag ser det finns det ingenting riskfyllt eller spektakulärt att 

vänta och jag föreslår att ni checkar in på era rum nu. Mötet med honom kan komma att ske 

med extremt kort varsel och då måste vi finnas i varandras omedelbara närhet. Eftersom värdet 

på målningen är omöjligt att fastställa är vår ersättning fixerad till två miljoner euro som jag 

föreslår ska delas lika mellan oss fyra. 

Ingen av de övriga tre varken höjde på ögonbrynen eller gjorde några invändningar. 

Ersättningen var inte det primära skälet till varför de samlats. 

– Jag tror att vi har huvuddragen klara för oss, sa den lågmälda österrikaren och fick de två 

övrigas instämmande nickar. Hur går vi vidare, frågade han vänd mot Anderson. 

– Låt mig då presentera allt som redan är känt och mitt förslag till vårt fortsatta agerande, 

svarade han. 

De fyra slöt samman kring det stora glasbordet i Andersons svit. Två våningar under mitt rum. 

Under de därpå följande timmarna finslipades planen in i minsta detalj. 

Solen var som ett förblindande eldklot när Lundman och jag reste oss och lämnade 

uteserveringen. Ur mitt perspektiv innebar de vägval som jag nu gjort betydande avsteg från alla 

mina tidigare vanor. Visserligen hade den uppkomna situationen ställt helt nya krav där jag nu 

tvingades att fullt ut sätta hela min tillit till Lundman. Förvånat konstaterade jag ändå hur rätt 

det kändes att dela med mig och att villkorslöst våga lita på någon annan än mig själv. 

Klockan hade precis passerat fem när vi åter stod vid hissarna på Savoy och jag hastigt vände 

mig mot Lundman. 

– Jag har en helt annan sak som jag måste berätta. Vi kan tyvärr inte käka middag tillsammans 

ikväll, jag är upptagen, sa jag. Medveten om att följdfrågor skulle komma. 

– Jaha, och vem är det som brädar mig ikväll, frågade Lundman och riktade blicken mot mig 

som mötte den med ett illmarigt leende. 

Jag tog ett rejält andetag innan han svarade. 

– Det är faktiskt otroligt. Inte alls lika otroligt som målningen men nästintill, svarade jag och 

215

erättade om mitt möte eller snarare det märkliga sammanträffandet med Cecilia. 

På mindre än minuten lyckades jag rekapitulera det mesta av vad vi pratat om och hur jag 

upplevt det. Samtidigt som jag beklagade mig över den illa valda tidpunkten för att inleda en ny 

relation, förklarade jag hur påtagligt mötet med den gåtfulla kvinnan hade berört mig. 

– Jag har inte pratat med Louise sen hon bad mig att dra åt helvete. Om hon mot förmodan har 

ändrat uppfattning så kunde hon ha ringt. Men det har hon inte. Jag vet inte om jag borde ha 

dåligt samvete, men.. avbröt jag mig mitt i meningen och skakade på huvudet. 

Lundman såg nästan medlidande på mig och drog fingrarna genom det gråa håret. 

– Du vet att jag tycker bra om Louise och hon har få ta mängder med skit på grund av dig. 

Du är nog inte särskilt enkel att leva med och jag fattar verkligen om det har trasat sönder ert 

förhållande. Fråga mig. Jag har tre plågsamma skilsmässor i bagaget. 

Samtidigt som vi klev ur hissen på femte våningen och var på väg att skiljas stannade jag till 

och slog blicken i advokaten. 

– Jag vill att du ska veta att varken mötet med tjejen igår eller relationen till Louise kommer 

påverka vårt arbete. Att vi lyckas med det här betyder mer för mig än någonting annat. Mitt 

förtroende för dig är inte heller något problem. Just nu är det ditt förtroende för mig som oroar 

mig allra mest. För lite drygt en vecka sen sa du att jag fram tills dess inte hade gjort ett skit för 

att förtjäna det. Samtidigt så måste jag nu vara helt säker på att du litar på mig. Det är knepigt, 

eller hur? 

– Så här är det. Om du är öppen och låter mig ta del av allt du gör så har du min fulla support. 

I samma ögonblick som du faller tillbaka till ditt gamla jag och kör allting själv så kan du 

glömma mig. Jag gillar det sättet och attityden som du visar nu. Så länge du fortsätter på den 

vägen kommer jag att backa upp dig. Hur djävligt det än ser ut. Det som är det absolut viktigaste 

för mig är att jag hela tiden får veta var vi står. 

– Tack. Jag ringer efter middagen ikväll. Om det inte blir försent, skyndade jag mig att tillägga. 

– Tänk inte på mig. Se till att ha det trevligt och försök att koppla av. Jag tror du behöver det, sa 

Lundman och försvann bort mot sitt rum. 

– Vilken tur att du inte ångrade dig, sa jag med blicken fäst vid hennes melerade ögon samtidigt 

som jag lät glaset med Rioja rulla i handen. 

– Vad menar du, frågade hon med ett blixtrande leende. Ångra mig? Jag ångrar mig aldrig. 

Jag la huvudet lätt på sned och betraktade henne. Det uppstod en förtätad tystnad när de 

utforskande blickarna tilläts att helt ta överhand. 

216

– Hursomhelst är jag otroligt tacksam över att du tackade ja. Du är både speciell och underbart 

trevlig, fortsatte jag, fast besluten om att inte försöka hemlighålla några av mina känslor. 

– Jag följde med hit av nyfikenhet och det är jag faktiskt glad att jag gjorde. Det finns något 

speciellt hos dig också. 

Tystnaden återvände utan att vi för en sekund släppte varandras blickar. Jag ställde ner vinglaset 

och placerade min öppna hand alldeles intill hennes. Hela tiden med blicken vilande mot hennes 

ögon. För en tiondels sekund sneglade hon mot min hand innan hennes intensiva blick återvände 

till mitt ansikte. 

– Och vad vill du att jag ska göra, frågade hon med ett rodnande leende. 

Utan att för en sekund släppa henne med blicken samlade jag mig. 

– Lägg den i min hand. 

Hon svarade inte och rörde inte en min medan hon sakta lät handen treva sig fram. Jag 

tvingades ta ett djupt andetag när jag kände hennes behagligt varma hand landa i min egen. 

Med fingertopparna smekte och utforskade jag varsamt insidan av hennes mjuka hand. Vinet 

och värmen skänkte extra färg åt hennes kinder och varje gång hon slöt ögonen för att blinka 

blundade hon något lite längre. Jag klarade inte av att slita blicken från henne. Hon var som en 

spinnande katt som njöt av sällskapet, lät sig behagas av den magiska stämningen och berusas 

av den förtrollande miljön. 

Oväntat och oönskat fylldes mitt inre av tankar som jag med våld tvingades att slå tillbaka 

. Visst var jag intresserad. Visst var hon underbar och nog förtjänade hon att få veta hela 

sanningen. Skulle hon i så fall reagera genom att bara resa sig och gå? Eller skulle hon stanna 

kvar för att lyssna om jag började berätta? Jag sköt det åt sidan. Att avslöja sanningen nu var 

otänkbart. 

– Vad tänker du på, frågade hon och lutade sig intresserat in över bordet. 

– Jag tänker på dig och på hur osannolikt det är att vi träffats så här. Men mest av allt tänker 

jag på att jag vill träffa dig igen. Det känns som om det finns så mycket mer jag vill veta. Sen 

fascineras jag av din totala närvaro när vi pratar och av att se dig skratta. 

Jag visste vad jag egentligen borde ha svarat men det var en omöjlighet. Istället följde jag spänt 

hennes reaktion över det undvikande svaret. 

– Jag trivs verkligen tillsammans med dig också Joakim. Jag kan faktiskt ännu inte sätta fingret 

på vad det är, men du intresserar mig också. Jag vill också att vi ska ses igen. Jag vill verkligen 

ta reda på vad det är jag känner och hur stark den känslan i så fall är. Jag vill att du berättar allt 

om dig, Joakim Carlsson, avslutade hon medan jag kände hur hennes kattlika blick skar mina 

lögner i långa revor. 

217

Jag svalde men lyckades bibehålla blicken fixerad vid hennes ögon. 

– Jag lovar att du ska veta allt du vill veta, svarade jag samlat och lät medvetet lögnen vinna. 

Ikväll var inte rätt tid att riskera allt genom att avslöja min riktiga identitet. 

Nöjda och hängivet uppslukade av varandra lämnade vi Restaurang Madrid strax före elva. Vi 

gick sakta genom den äldre delen av stan längs Niederdorfstrasse. Hon skrattande och fnittrande 

hysteriskt över min självironiska beskrivning av min fiaskobetonade militärtjänstgöring och 

över några av de mest vilda svensexorna. Under den stjärnklara himlen var sommarkvällen 

kylig. Jag tog av mig kavajen och hängde den försiktigt över hennes axlar. På ett övernaturligt 

sätt kände jag dragningskraften till kvinnan som nu promenerade vid min sida. 

– Fryser du, frågade jag och lade armen över hennes axlar. 

– Nej! Inte när du värmer mig, svarade hon och drog sig lite närmare intill mig. 

Vi fortsatte långsamt längs gränderna i gamla stan ner mot bron som korsar Limmatfloden vid 

Hauptbahnhof. Vi stannade mitt på bron. Där under oss flöt den svarta floden ljudlöst i makligt 

lugn. Längre fram speglades stadens ljus i vattnet. Jag höll Cecilia tätt intill mig och lät henne 

omslutas av min armar. Sedan fångade jag hennes blick och allting tycktes stå still när jag såg 

henne djupt in i ögonen. Så skön och så vacker. Jag kysste henne och känslan var intensivare, 

hetare och mera passionerad än vad jag någonsin tidigare hade upplevt. När våra läppar slutligen 

skildes åt vägrade omgivningen att sluta snurra. Den omvälvande känslan var obeskrivbar. 

– Herregud vad du är fin, sa jag och smekte försiktigt hennes kind. 

Vi fortsatte den korta promenaden mot hennes hotell men stannade till vid ett par tillfällen. 

Jag kysste henne igen och drog henne så nära intill mig som jag någonsin kunde. I hennes öra 

viskade jag sedan hur mycket jag skulle sakna henne. 

– Jag tror att jag kommer sakna dig också, svarade hon med ett retfullt leende. 

Vi blev stillastående utanför entrén till Hotel Schweizerhof en bra stund. Jag höll henne så nära 

att jag kunde känna hennes allt snabbare hjärtslag. Varje kyss fick mig att vilja ha mer av hennes 

mjuka läppar och lekande tungspets. Hon såg mig djupt i ögonen. 

– Helst av allt hade jag velat be dig att följa med mig in. Allting känns så otroligt rätt, men jag 

kan inte. Jag förstår om du tycker att det verkar konstigt men jag vill lära känna dig bättre först. 

Oavsett hur rätt allting känns just nu. Snälla! Säg att du förstår. Jag vill verkligen inte förlora 

dig. 

Jag klarade inte att släppa henne med blicken. Visst hade jag velat och visst hade jag hoppats. 

Allt kändes så rätt samtidigt som jag ändå respekterade henne. Inte minst därför att hon klarade 

av att hålla fast vid sina principer. Jag var nämligen helt övertygad om att hon egentligen 

218

ville precis samma sak som jag. Dessutom påminde jag mig om det sagt till Lundman tidigare 

under dagen. Om att det låg annat framför mig som skulle komma att kräva min odelade 

uppmärksamhet. Jag såg henne allvarligt i ögonen. 

– Det finns förmodligen ingenting på den här jorden som jag hellre hade velat just nu än att 

älska med dig. Allting som jag har sett av dig är bara precis underbart, men jag respekterar det 

du säger. Jag vill verkligen lära känna dig. Varenda millimeter av dig. 

Jag vägrade att släppa taget och allt omkring oss upphörde att existera när våra läppar möttes i 

ännu en lång kyss. 

– Lovar du att du ringer? Jag är hemma klockan sex imorgon kväll, frågade hon. 

– Jag lovar att du inte kommer bli av med mig så enkelt. Jag ringer imorgon kväll. Om jag mot 

alla odds klarar av att vänta så länge, svarade jag och kysste försiktigt hennes panna. 

Vi betraktade varandra i tysthet. Båda lika klara över att en fortsättning var oundviklig. 

– Jag ringer imorgon. Jag lovar, avslutade jag och kysste henne lätt. 

– Jag hoppas att du inte glömmer bort mig nu bara för att jag åker hem, svarade hon allvarligt. 

Jag vände mig om när jag gick därifrån och såg henne stå kvar på trappan och följa mig med 

blicken. Jag kastade en slängkyss mot henne innan jag svängde runt hörnet i riktning mot Savoy. 

Målningen, bolagsaffärerna och inte minst alla ekonomiska problem var för en kort stund som 

bortblåsta. För ett ögonblick betydde mötet med henne allt. 

Promenaden längs Bahnhofstrasse till Paradeplatz gick betydligt snabbare än den gjort någonsin 

tidigare. Alla yttre intryck kändes avlägsna och inte ens de slamrande spårvagnarna störde mig 

det minsta. Det var med ett leende på läpparna jag hämtade rumsnyckeln och tog hissen upp till 

femte våningen. 

Utan att ha tagit minsta notis om mannen som följt i mina spår under hela kvällen. 

Så snart jag tagit innanför dörren till hotellrummet slet jag av mig skjortan och slängde kläderna 

över fåtöljen. Kvällen med henne hade gett mig precis den injektion som jag så väl behövde. 

Visslande för mig själv slog jag på datorn och kollade mina mail. Inkom 22:46 High Priority, 

Please call me asap, Nicholas Grey. Jag sneglade på klockan som precis hade hunnit passera 

midnatt och konstaterade att det nu var för sent att ringa. 

Med tandborsten i munnen funderade jag över vad Grey kunde ha velat mig. Vad ville han som 

var så brådskande? Samtidigt for ostrukturerade tankar runt i skallen på mig kring hur jag skulle 

kunna klara av att berätta sanningen för Cecilia. Skulle hon förstå och stanna kvar efter att hon 

fått veta all? 

219

Jag tvekade för ett ögonblick innan jag tryckte tre Stilnoct genom cellofanen. Jag placerade 

tabletterna ytterst på tungan och sköt bak huvudet med en hastig knyck samtidigt som jag 

svalde dem. Oron över att inte kunna somna var större än vetskapen om den baksmälla som 

sömntabletterna framkallade. Sköljde ner de tre myräggen men en rejäl klunk vatten. 

Trots bedövningen vred och vände jag mig en bra stund innan jag till sist lyckades somna. 

220

Kapitel 29 

Jag hörde henne inte komma och förstod inte heller hur hon hade lyckats att sig in. Plötsligt 

fanns hon bara där. Hon såg på mig med glansiga ögon och förde sakta pekfingret till sina mjuka 

läppar. 

– Schh! 

Hon slog sig smygande ner på sängkanten bredvid mig och gav mig en lätt kyss där hennes 

fuktiga läppar bara nuddade vid mina. Sedan tog hon för sig. Alltmera lidelsefullt och än hetare. 

Hennes andetag tätnade när hon svagt stönande pressade sin ivriga tunga långt in i min mun. 

Jag kände smaken av hennes varma saliv, hettan från hennes hungrande läppar och tungan som 

virvlade allt snabbare. 

Jag lät fingrarna plöja genom hennes hår och smeka hennes smala nacke medan kyssarna 

övergick till att bli alltmer okontrollerade och än mer djuriska. Jag kysste hennes nakna axel 

och lät tungspetsen leka upp och ned längs hennes välformade hals. Under de oändliga och 

oupphörliga kyssarna och medan hon sakta sjönk ner och la sig vid min sida kände jag hennes 

brännheta utandningsluft mot mitt ansikte. 

Hon frigjorde sig snabbt från de vita spetsunderkläderna och jag la handen runt hennes midja 

och drog henne sedan bestämt intill mig. Jag sköt in ena benet mellan hennes och hon strök och 

pressade sig så nära mig hon kunde. Jag kände hettan och hennes blöthet när hon gned sig allt 

snabbare mot mitt lår. Jag kysste henne. Igen och igen och igen. 

Jag böjde ner ansiktet och lät det yttersta av tungspetsen leka med hennes välformade bröst tills 

jag kände hennes bröstvårtor styvna i min mun. Hon grep tag i min nacke och förde mitt ansikte 

sakta nedåt. Alltmedan jag med tungan kysste hennes höfter och mage med intensiv hunger. 

Jag drog läpparna längs insidan av hennes lår och kunde känna hur hon skakade medan hon vred 

sig, kved och stönade alltmera rytmiskt. Med benen brett isär sköt hon fram sina rundade höfter 

mot mitt ansikte och njöt rakt ut i samma ögonblick som hon kände hur jag delade henne med 

min skarpa och bestämda tunga. 

Hon skrek hämningslöst när hennes första orgasm sköljde över mig i varma och täta vågor. Med 

ena handen i ett fast grepp om min nacke pressade hon sitt glödheta och genomblöta sköte mot 

min omättliga mun och tunga. Jag flyttade upp och kysste hennes alltmer krävande mun medan 

jag lät alla hennes smaker blandas med min saliv. 

– Ta mig! Snälla ta mig nu! Snälla knulla mig, jämrade hon upphetsat. Jag vill ha dig inne i mig. 

Nu, stönade hon krävande. 

Jag ryckte till. Sängen bredvid mig låg plötsligt tom och övergiven. Utan henne. Jag förbannade 

221

att jag slitits ur sömnen och önskade mer än allt att få återvända till min underbara men 

bortflyende dröm. 

Fem minuter senare sov jag åter igen. Fortfarande ensam och utan Cecilia vid min sida. 

Vi hade hört av varandra på morgonen och då beslutat att äta frukost var för sig. En mera 

korrekt beskrivning var att Lundman ätit en stärkande frukost medan jag nöjt mig med ett par 

koppar kaffe, två värktabletter och rikliga mängder med snus. Därför möttes vi först när vi 

promenerade ut genom lobbyn mot den väntande taxibilen. 

– Nå, hur slutade det igår kväll, frågade Lundman leende. 

– Jag vet faktiskt inte hur eller var jag ska börja för att ge en någorlunda rättvis beskrivning av 

henne, inledde jag aningen generat. Pocketversionen är att hon verkligen stämmer in på allt det 

jag beskrev redan igår. En rakt igenom skitbra och supertrevlig tjej. Om nu inte allting hade 

varit så förbannat rörigt och omöjligt så tror jag att jag hade suttit tillsammans med henne på 

planet hem till Sverige idag. 

– Å fan, hoppsan! Det låter som om det skulle kunna bli riktigt allvarligt. 

– Vi får väl se! Först gäller det nog fan att försöka få ordning på det här kaoset. Men sen..., 

svarade jag och drog igen dörren på passagerarsidan. 

– Jag fick förresten ett mail sent igår kväll. Professor Grey bad mig att ringa honom och 

vi talades vid precis innan jag klev in i hissen. Alla prover som han så här långt har tagit 

understöder hans tidigare antaganden. Färgpigmenten och imprimaturen har den kemiska 

sammansättning som man har återfunnit i ett flertal av Rafaels verk. Än viktigare är att han 

tydligen har lyckats få fram en del spår som kan vara av vikt vid kartläggningen av målningens 

historia. 

– Vad då för slags spår, undrade Lundman nyfiket. 

– Grey var förtegen och vill hämta in ytterligare information innan han drar några bestämda 

slutsatser. Men han uttryckte sig i termer av ett major breakthrough. 

Lundman gav mig en engagerad men likväl bekymrad blick. 

– Historien om målningen är lika otrolig som spännande. Det är bara för djävligt att vi inte har 

tiden på vår sida. Sedan vet vi ju faktiskt inte vad utfallet blir eller hur lång tid det kommer att 

ta. 

– Nej precis, svarade jag frånvarande samtidigt som vi passerade Lindts chokladfabrik intill 

Seestrasse på vägen till Thalwil. 

– Visste du förresten att chokladen här tillverkas av dansk mjölk. Varje dag kommer det 

tankbilar med mjölk från Danmark. Så illa ställt är det med alpkossan, konstaterade jag och lät 

222

tankarna återvända från choklad och kor till det möte som strax väntade. 

Åtskilliga var de gånger som jag hade passerat fabriken på min väg till MIS 

-Mideuropeansurities, för mina möten med Carl Hässler. På vänster sida bredde Zürichsjön ut 

sig med berg och alptoppar i fonden och en sommardag som den här var vyn storslagen. Under 

de tidiga morgontimmarna hade några vilsna regnmoln passerat och lättat på trycket ovanför 

Zürich för att lika snabbt försvinna. På de ställen där asfalten skuggades fanns fortfarande spår 

av mörka fläckar. På väg att utplånas av den till synes oövervinnliga solen. 

– Planen är att exakt genomföra det vi pratade om igår. Med andra ord ska vi försöka att få till 

stånd en ren papperstransaktion. Avtalen ska konstrueras så att MIS förvärvar rättigheten att 

förmedla och använda målningen i kommersiellt syfte. Den rätten köper de av dig eftersom 

du är den formella ägaren till målningen. MIS betalar dig för köpet med en revers. På samma 

sätt säljer de sedan vidare sina rättigheter till BTJ Holding. Även detta mot en revers. På 

så sätt får BTJ Holding möjlighet att göra en engångsavskrivning med motsvarande värdet 

på köpeskillingen och kan skriva bort vinsterna i alla dotterbolag. Därmed är alla våra 

skatteproblem lösta, avslutade jag. 

– Ursäkta men det finns en sak som jag fortfarande inte begriper. Varför gör MIS det här? Vad är 

deras uppsida i affären, frågade Lundman grubblande. 

– MIS tar ingen risk och drar inte på sig några kostnader. Samtidigt måste dom vara beredda 

att svara på dom frågor som de svenska skattemyndigheterna kommer att ställa. Därför måste 

avtalen göras vattentäta. Min plan är att erbjuda deras VD, Carl Hässler, en halv miljon euro 

cash. Ett engångsbelopp som han kan bocka av till vänster om han vill. 

– Är du säker på att han köper det? 

– Vänta tills du träffar honom! Det är en hal men framförallt pengakåt djävel. Jag tror att han 

kommer klippa betet med både spö och lina. 

Den mörkblå Mercedesen svängde in genom grindarna till Seestrasse 187. 

Mindre än halvtimmen senare var jag klar med genomgången över allt som jag skulle komma 

att behöva ha hjälp med. Jag lät blicken vandra mellan Carl Hässler och MIS unga bolagsjurist. 

De hade båda med undantag för några kortare inpass suttit tysta och lyssnat. 

– Det låter genomförbart, svarade Hässler släpigt på sitt överlägsna sätt. 

Vid nyss fyllda femtio hade han enkom genom vällevnad utvecklat en lönnfetma som gett 

kroppen en något spolformad karaktär. Rynkorna från näsan plöjde fåror ner mot munvinklarna 

som gav plats åt det ständiga uttrycket av självbelåtenhet. Den grå och borstliknande frisyren 

223

adderade minst en halvdecimeter till hans längd. Listigt leende lutade han sig bakåt mot 

kontorsstolens höga ryggstöd. 

– Jag förstår bara inte var vi kommer in i bilden eller rättare sagt var vår förtjänst ligger, 

fortsatte Hässler med ett uttryck av girighet. 

Jag slängde en kort och förstulen blick mot Lundman. Schweizaren var intresserad och nu 

handlade det om ersättningen storlek. Jag vände mig viskande till Lundman. 

– Jag vet vad vi har kommit överens om, men jag tror att jag måste ta den här diskussionen med 

Hässler mellan fyra ögon. Om det är okej för din del? Jag tror nämligen att jag vet hur han ska 

tas. 

– Jag går ut och tar en cigarett så länge, sa Lundman medan han reste sig ur stolen och lämnade 

rummet. 

Knappa kvarten hade gått när jag klev ut i solskenet för att med bestämda steg promenera i 

riktning mot Lundman. 

– Hur gick det, frågade advokaten som redan anade svaret. 

– Hur tror du, svarade jag raljant. Det är bara att sätta igång direkt och Hässler har avdelat 

en herr Baumert från deras juridiska avdelning. Vi får använda ett av konferensrummen i 

bottenplan som arbetsplats och vi kör på tills vi är klara, fortsatte jag utan att försöka dölja min 

belåtenhet. 

– Bra jobbat , sa Lundman och knöt handen. Drar vi på ordentligt så kanske vi hinner bli klara 

tills imorgon. Det skulle kännas skönt att ha allt på plats innan helgen. 

Undantaget den timslånga lunchpausen fortskred arbetet som planerat i det behagligt 

luftkonditionerade konferensrummet. Först när klockan passerat fem bröt vi för dagen. 

Merparten av arbetet var gjort och endast en bråkdel återstod. 

– Jag bestämde med Baumert att vi kör vidare klockan tio imorgon, sa Lundman samtidigt som 

taxin bromsade in utanför Hotel Savoy. 

Just när jag kom fram till disken stod två kostymklädda män strax till vänster om mig inbegripna 

i en livlig diskussion. Jag tog först ingen notis då jag var alltför upptagen av tanken att snabbast 

möjligt ta mig till rummet och komma ur kläderna för att ta en kall dusch. Men samtalsnivån 

mellan de två männen gjorde det närmast oundvikligt att undgå den säregna accenten hos en av 

de två. Jag slängde en snabb blick mot mannen med det besynnerliga uttalet för att omedelbart 

känna igen honom. 

– Jag tror att jag har träffat den högra av de där två killarna. Ta min nyckel. Jag ska gå bort 

och kolla om jag har rätt, sa jag och drog åt slipsen som jag lossat något under taxiresan 

224

från Thalwil. Jag gick fram emot mannen som jag allt mer övertygat kände igen som min 

dryckesbroder från Traders Vic. 

– Ursäkta mig men jag kan ha fel. Träffades vi inte i förra veckan på Hilton Park Lane? Mr 

Anderson, eller hur, frågade jag nu helt säker på min sak. 

Mannen gav mig en osäker blick. 

– Just det! Förlåt att jag inte kunde placera dig direkt. Det blev både sent och mycket den där 

kvällen, svarade han ursäktande. Eric Anderson sträckte fram handen och presenterade samtidigt 

den jämnårige mannen vid sin sida som en medarbetare. 

– Det blev dessvärre bara fyra dagar med familjen i Antibes , sedan blev jag blixtinkallad. 

Förhoppningsvis hinner vi bli klara under morgondagen men det är fortfarande en aning ovisst. 

Är du här i affärer eller för nöjes skull, frågade Anderson. 

– Uteslutande för arbetets skull. Det här är min advokat, svarade jag och vinkade till mig 

Lundman som snabbt presenterades för de två övriga. Men i ärlighetens namn får jag nog tillstå 

att just igår kväll var enbart för nöjes skull, fortsatte jag småskrattande. 

Under några minuter uppehöll vi oss vid hela Europas gemensamma samtalsämne. Vädret. I det 

annars alltid gråmulna England bad man nu tydligen vid kyrkliga gudstjänster om regn berättade 

Andersons kollega. 

– Ofattbart, avslutade han och skakade samtidigt på huvudet. 

Andersons föreföll att vara på språng och det var även han som lätt stressat avrundade det korta 

mötet. 

– Jag måste dessvärre vidare, men vi har inga direkta planer för ikväll. Om ni känner för det kan 

vi kanske ta en drink i baren, föreslog han. 

– Låter trevligt, ska vi säga klockan åtta, svarade jag och vände mig till Lundman som nickade 

instämmande. 

– Åtta blir bra, svarade Anderson innan han ursäktade sig med att redan vara försenad till sitt 

väntande möte. 

– Vad var det där för en kille? Har du känt honom länge, frågade Lundman så snart vi kommit in 

i hissen. 

– Nej, knappast. Vi stötte på varandra för en vecka sen. Av en ren händelse på en bar i London. 

Det är en djävel på att hinka i sig, så vad du än gör, försök inte att hänga på i hans tempo. 

– Ingen fara, det kommer en dag imorgon också, svarade Lundman. 

225

Eric Anderson slog sig ner på en bänk utanför ingången till S:t Peters Kirche. Mindre än ett par 

kvarter från Savoy. Ur kavajfickan plockade han fram mobilen och slog det förprogrammerade 

numret. Samtalet besvarades nästan omedelbart. 

– Han kom! Vi har etablerat kontakt och allting löper enligt plan. Vi samlas halv åtta. Han 

kommer att dyka upp tillsammans med sin advokat klockan åtta. 

Anderson log nonchalant samtidigt som han besvarade följdfrågan; 

– Nej vi har ingen koll på vem advokaten är, men troligtvis är han svensk. Det saknar ju all 

betydelse, eller hur? 

Han kostade på sig ett leende efter att ha knäppt av samtalet. Så här långt såg han inga problem 

och lutad mot bänkens ryggstöd fylldes hans ögon med ett ruvande mörker. Inte ens minsta 

antydan till misstänksamhet hade framskymtats hos svensken. 

Eric Anderson satt omgiven av tre män när jag med Lundman släntrade in genom dörren 

till hotellbaren. Utöver mannen som vi mött redan tidigare under dagen hade det tillkommit 

ytterligare två. Båda såg ut att vara i Lundmans ålder och gav ett mycket välstädat och 

oklanderligt intryck. Ofrivilligt men intuitivt gjorde jag min sedvanliga snabbanalys. Gruppen 

som omgav Anderson framstod som ett kompetent och homogent team som med största säkerhet 

utgjorde en högt värderad enhet hos det multinationella fraktföretaget Greenwood. Jag beställde 

sedan en Heineken åt mig själv medan Lundman mera kräset letade sig fram till rätt singlemalt. 

Under en längre stund uppehöll sig de fyra som omgav Andersons vid att diskutera det 

internationella ränteläget, komplicerade derivataffärer och alternativa placeringsmöjligheter. Det 

var först när samtalet gled över till att handla om fotboll som jag kände mig någorlunda kapabel 

att kasta mig in i diskussionen. 

Samtliga kring bordet enades snabbt om att kvalitén på Premier League bars upp av utländska 

importer. Jag övertog sedan taktpinnen och hävdade med stor emfas att Sven-Göran Ericsson 

var den som lyft den engelska landslagsfotbollen. Att England nu missat att kvalificera sig till 

det senaste mästerskapet berodde uteslutande på att man inte var bättre så. Istället hade man 

alltsedan VM guldet 1966 levt kvar i villfarelsen att man fortfarande var en världsnation inom 

fotbollen. En efter en tvingades de övriga runt bordet att högst motvilligt ge mig rätt i kritiken. 

Samtalet återgick därefter till att fortsatt handla om ekonomi, men nu ur ett globalt och mera 

övergripande perspektiv. Anderson var diskussions centralfigur och ledde den insiktsfullt som 

en slags professionell moderator. Det tycktes råda en total enighet bland de fyra kring de tydliga 

tecknen på överhettning såväl inom EU som i världsekonomin. 

– Det är ju faktiskt den egentliga orsaken till varför vi är här, fastslog Anderson. Alla negativa 

226

tecken som avlägset men allt tydligare visat sig. Vi ligger verkligen i framkant när det handlar 

om att vara förutseende och den uppåtgående trenden kan kanske fortsätta ytterligare några år 

framöver. Men det kommer att vända och då skall i varje fall inte vi sitta fast i de traditionella 

fällorna. I en dämpad eller snabbt vikande ekonomi kan placeringar i statspapper och 

obligationer gå från säkra till riskfyllda över en natt. Kanske är en långsam övergång till mer 

värdebeständiga placeringar som exempelvis guld och metaller ett alternativ. 

Anderson lät blicken vandra och inkasserade tysta instämmanden från samtliga. Trots att det 

nu verkligen handlade om överkurs för min del följde jag de övrigas exempel om att dela 

Andersons uppfattning. Utan närmare eftertanke vände jag mig sedan direkt till honom. 

– Hur pass konventionella och traditionella placeringar söker ni? Finns det andra alternativ än 

ädelmetaller? 

– Vi är helt obundna och söker brett. Naturligtvis kan vi inte investera i narkotika eller vapen. Vi 

kommer att fortsätta söka förutsättningslöst efter värdebeständiga placeringar, svarade Anderson 

auktoritärt. 

– Han ni övervägt att investera i konst, frågade jag lite i förbigående. 

– Nej, aldrig, avfärdade han mig. 

– Varför? 

– Det är alltför osäkert, svarade den äldre mannen med det krackelerade ansiktet vid Andersons 

sida och kastade sig in i diskussionen. När vi säger att vi söker brett kan det ur risksynpunkt 

sträcka sig till att röra centralt belägna fastigheter. Där går gränsen för hur okonventionella vi 

tillåts vara, avslutade han men en min som slukades av rynkorna. 

– Hurså? Arbetar ni med konst, frågade Anderson och vände sig till mig och Lundman 

samtidigt. 

– Egentligen inte, svarade jag och kastade en kort blick mot Lundman. Vi är här av två skäl 

där konst faktiskt är den ena. Först och främst är vi här för att lösa en del skattefrågor i mina 

svenska bolag. Vi har träffat företrädare för ett försäkringsbolag idag och det känns som om vi 

är på god väg att få ett avtal på plats. 

Jag avbröt mig och tog några klunkar av ölen. 

– Sen finns det ytterligare ett skäl, fortsatte jag och lutade mig omedvetet in över bordet. Jag 

äger en målning. En mycket speciell målning, inledde jag och vände mig åter mot Lundman vars 

diskreta nick var ett okej för mig att fortsätta att berätta. 

Jag gav sedan en hyfsat utförlig beskrivning över hur upptäckten av målningen gått till och 

berättade något om de omdömen som experternas fällt. De övriga lyssnade koncentrerat och 

föreföll intresserade. Den redan otroliga historien försämrades knappast i min version. 

227

– Därför är vi här och söker efter en finansiell partner. Dels för att klara vår egen likviditet men 

även för att kunna fullfölja det vetenskapliga arbetet kring målningen. 

– Fascinerande, utbrast Anderson som suttit tyst och lyssnat. Hans tre medarbetare visade tydligt 

att de höll med. 

– Nästan för bra för att vara sant, tillade han utan att själv visa minsta spår av tvivel. 

– Det är just det som är vårt förmodligen största problem, svarade jag med ett stänk av bitterhet. 

– Hur då, frågade Anderson. 

– Det är helt enkelt för bra för att vara sant. När inte ens experterna förstår hur målningen 

hamnat i mina händer är det förmodligen omöjligt att för mig att få tag i en finansiär som 

är beredd att investera i den, sa jag och lutade mig bakåt i den djupa skinnfåtöljen med det 

halvfulla glaset i handen. 

– Dessutom har vi verkligen inte all tid i världen på oss för att hitta en lösning, avslutade jag lätt 

resignerat. 

– Hur menar du då, frågade den äldre mannen med det korsrynkiga ansiktet. 

– Nja. Det är ju inte så att jag är på väg att förlora målningen. Problemet är snarare att jag måste 

få loss likviditet för att lösa skatteskulderna i mina svenska bolag. Det finns ingen egentlig 

koppling mellan målningen och bolagen, men med ett likviditetstillskott skulle jag kunna röja en 

del allvarliga problem ur vägen. 

Jag fortsatte sedan med att under några minuter kritisera och spy galla över det svenska 

skattesystemet. Utan att tänka tanken att männen runt bordet sannolikt var totalt ointresserade 

av mina bekymmer. Inte heller slängde jag fram mina problem i tron att någon ur sällskapet 

omkring mig skulle kunna tillföra något för att nå den nödvändiga lösningen. 

Eric Andersons eftertänksamma blick vandrade några gånger mellan mig och Lundman innan 

han åter tog till orda. 

– När du beskriver din situation med målningen så kom jag osökt att tänka på en person, men.., 

sa han och avbröt sig mitt i meningen. 

– Men vad, fyllde jag blixtsnabbt i. 

– Äsch, ingenting. Det handlar givetvis om astronomiska belopp. Eller hur, svarade 

engelsmannen. 

– Det rör sig om stora pengar, men absolut inte astronomiska, svarade jag och Anderson såg 

tvekande mot mig. 

– Äsch...nej förresten! Jag kom bara att tänka på en speciell och mycket välkänd affärsman som 

jag har en särskilt god relation till. Men jag antar att du redan har långt framskridna diskussioner 

med andra intressenter. 

228

– Vi har egentligen inte kommit någonvart med någon än, svarade jag. Samtalet vid bordet hade 

i ett slag utvecklats till en dialog mellan mig och Anderson där de övriga fann sig i rollerna som 

lyssnande statister. 

– Först och främst har jag inte känt till målningens eventuella värde i mer än fjorton dagar. 

Sedan har jag tvingats av de anlitade experterna att inte bjuda ut målningen till försäljning innan 

de är klara med sina undersökningar. Men jag har tagit med mig den hit till Zürich och min plan 

är att hitta en samarbetspartner. Inte att sälja eller avyttra den på annat sätt. 

Anderson såg fortsatt fundersam ut och verkade osäker över om han skulle engagera sig vidare. 

– Personen som jag har i åtanke är egentligen ingen konstexpert. Inom hans koncern arbetar man 

för närvarande med ett sidoprojekt som handlar om att bygga upp ett slags virtuellt museum där 

tavlor och skulpturer exklusivt ställs ut på nätet. Han har redan uppmärksammats. Bland annat 

efter sina köp av Rubens, Caravaggio, Da Vinci och flera andra av de stora namnen. Jag har 

naturligtvis inte en aning, men jag antar att din målning borde platsa i det sammanhanget. 

Sakta men tydligt började det gå upp för mig att den vänsterhänte man som jag mött, och 

därefter totalt missbedömt, kanske kunde sitta inne med hela eller stora delar av lösningen på 

mina problem. Jag lutade mig självsäkert bakåt i stolen. 

– Målningen talar helt för sig själv. Det enda som krävs är tid för experterna att definitivt kunna 

fastslå äktheten. Om jag haft tiden på min sida skulle jag lugnt avvakta resultatet av deras 

arbete. Dessvärre har jag inte det. Samtidigt är jag bunden av löftet att inte bjuda ut den till 

försäljning. Det löftet kommer jag under inga som helst omständigheter att bryta. Därför måste 

allting jag gör ske med absolut diskretion. 

Jag avbröt mig och under några sekunder uppstod en kompakt tystnad innan jag fortsatte. 

– Vill du se den, frågade jag med spänd röst. 

– Vad menar du, frågade Anderson med en glimt av intresse i blicken. 

– Jag upptäckte målningen av en ren tillfällighet och av en tillfällighet råkar vi sitta här. Vi är 

fortfarande i ett inledningsskede och vem vet? Kanske kan du genom dina kontakter hjälpa oss 

att hitta lösningar? Då skulle det förmodligen underlätta om du sett målningen och vet vad du 

pratar om? 

Anderson tvingades lägga band på sina känslor efter att jag med millimeterprecisionen spelat 

honom korten rakt i händerna. 

– Jo det är klart, inledde han trevande, innan jag kan ta några kontakter måste jag ju övertyga 

mig själv och i vart fall förvissa mig om att målningen verkligen finns. Inte så att jag misstror 

dig eller er, men... Om jag ska ta kontakt med den person som jag först tänkte på måste jag ha 

ordentligt på fötterna. 

229

Eric Anderson uttryckte sig nu med ett allvar och en närvaro som var helt annan än den han 

visat i London och han satt fortfarande med kvällens första whiskey framför sig. Jag flyttade 

blicken långsamt till Lundman och därefter tillbaka till Anderson innan jag kom med mitt 

förslag. 

– Jag vet inte hur ditt schema ser ut, men för min del skulle det passa perfekt att visa den 

imorgon. Vi kommer förmodligen att stanna här kvar tills mitten av nästa vecka, men jag utgår 

ifrån att du sticker vidare innan helgen. Är du intresserad av att se den imorgon? 

– Min agenda är lite oklar, men jag vet att jag är fulltecknad efter lunch. Den enda tid som jag 

med säkerhet kan är direkt på morgonen, svarade engelsmannen. 

Jag släppte tillfälligt Anderson med blicken och vände mig istället till Lundman. 

– Vad säger du om att ta det nio? Då hinner vi ta oss ut till Thalwil i tid. 

– Bestäm du, svarade Lundman. För min del passar nio bra. Du får räkna med att det tar några 

minuter för banken att få upp målningen från valvet till sammanträdesrummet. 

– Ska vi säga kvart över nio därborta, frågade jag vänd mot Anderson och pekade bort mot 

fönsterpartiet som vetter ut mot Paradeplatz. 

– Det kan vi göra. Men var är där, svarade Anderson och rätade sig i stolen. 

– På UBS. Tvärs över torget, förklarade jag och pekade mot banken som är den finansiella 

världens heliga graal. 

– Nära och bra. Efter det försöker jag nå min kontakt, svarade engelsmannen. 

Efter några snabba handslag skildes vi åt något mindre än halvtimmen senare. Först när vi klivit 

in i hissen och dörrarna stängts, frågade jag Lundman om hans uppfattning. 

– Det kostar ingenting att försöka. Glöm bara inte ditt löfte till professorn i London. Men visst! 

Det krävs pengar för att lösa problemen därhemma så jag tycker nog att det var rätt av dig att 

haka på. 

230

Kapitel 30 

Trots det avgivna löftet om att inte under några omständigheter exponera målningen 

välkomnade jag och Lundman de fyra som klev in i sammanträdesrummet på andra våningen i 

UBS huvudkontor. Rummet var visserligen ljust men inte särskilt stort. I det sparsmakat inredda 

rummet gick väggarna helt i vitt och på golvet låg en ljusblå heltäckningsmatta. I rummets mitt 

och med lika avstånd till alla fyra väggar stod ett vitt konferensbord som omgavs av ett tiotal 

stolar. Målningen var placerad på ett staffli invid väggen och stod i dramatisk kontrast till det 

närmast färglösa rummet. 

Det var med viss förvåning som jag noterade att samtliga fyra från kvällen innan hade valt att 

följa med för att få en glimt av målningen. Tydligen besatt jag fortfarande förmågan att göra en 

riktigt bra berättelse än bättre. 

Jag iakttog noggrant samtligas reaktioner och förstod omedelbart att Eric Anderson var en 

man med allvarliga avsikter och som inte ödslade tid på likgiltigt kallprat. Alla fyra gick 

fram till staffliet och granskade målningen ingående. Under några minuter studerade och 

ställde Anderson initierat frågor kring några av de detaljer som jag nämnt för honom under 

gårdagskvällen. 

– Som jag förklarade redan igår vill jag verkligen inte göra anspråk på att vara en konstvetare, 

men målningen är precis som du sa fantastiskt vacker. Jag förstår all den uppmärksamhet som 

den måste ha väckt, sa han och flyttade blicken från målningen till mig. Samtidigt som jag 

understryker att jag inte är någon expert på konst så vågar jag påstå att jag är något vassare när 

det handlar om finansieringsfrågor, fortsatte han och visade för första gången under morgonen 

en liten antydan till leende. Hur stort är ditt likviditetsbehov och hur snabbt behöver du 

pengarna? 

Den hastigt ställda frågan tog mig på sängen och jag sneglade först osäkert mot Lundman innan 

jag svarade. 

– Vi behöver omgående fem miljoner euro och mot det är vi beredda att göra en konstruktion 

som innebär någon form av samägande av målningen. Detaljerna får givetvis utarbetas om det 

kommer fram en seriös intressent, svarade jag och slängde samtidigt en orolig blick i Lundman 

riktning. Hade jag tagit i i överkant eller möjligen begärt för lite? Advokatens knappt märkbara 

nickning gav mig godkänt. 

– Vad är marknadsvärdet på målningen om man lyckas visa att det är en äkta Rafael, frågade 

den österrikiska juristen med svag brytning. 

– Frågan kan bara besvaras med motfrågan: hur mycket är Mona Lisa värd? Det finns inga 

231

jämförbara objekt och det finns därför inte heller några relevanta prisuppgifter. Målningen är 

ovärderlig om det kan styrkas att det är ett original av Rafael. 

Vi fortsatte allihop att under en kortare stund gemensamt betrakta målningen innan Anderson 

ännu en gång vände sig till mig. 

– Jag har sett tillräckligt för att klara bilda mig min egen uppfattning. Jag sitter i möten 

från lunch och framåt. Någon gång under dagen kommer jag att försöka få kontakt med den 

person som jag pratade om igår kväll. Jag kan naturligtvis inte lova något men vanligtvis har 

han ett ganska stort förtroende för mig. Naturligtvis med reservation för att jag inte är någon 

konstexpert. Det vet han och det måste jag understryka. 

Både jag och Lundman lyssnade uppmärksamt till Andersons spekulationer kring sina 

eventuella möjligheter. Engelsmannen var även den som avrundade mötet. 

– Jag kommer att söka min kontakt och om han skulle visa sig vara intresserad så ringer jag 

direkt. Jag kan självklart inte lämna er några garantier, men jag skulle bli mycket förvånad om 

det här inte väcker hans intresse. Nu har jag ju ditt nummer och hör av mig så snart jag vet. Jag 

får ännu en gång tacka för en mycket intressant visning. 

När mötet kort därefter skingrades satt jag och Lundman kvar för att invänta banktjänstemannen 

som skulle återföra målningen till sin trygga plats i valvet. 

– Vad säger du? Tror du att fem miljoner euro är tillräckligt och tror du att han kan ha de 

kontakter som krävs, frågade jag sammanbitet. 

– Om pengarna hanteras rätt är fem miljoner euro tillräckligt för att lösa problemen i BTJ 

Holding . När det gäller frågan om hans kapacitet kan jag bara gissa. Han verkar ju trovärdig 

och kommer säkert försöka att få till det med sina kontakter. Därifrån till att få det på plats 

återstår det dessvärre en hel del. Dessutom vet vi ingenting om hur mycket han kommer att 

kräva i ersättning. Inbilla dig inte att killar av hans kaliber arbetar gratis. Han vet säker värdet på 

sina kontakter. Ta gärna in en samarbetspartner men släpp under inga som helst omständigheter 

kontrollen över målningen för fem miljoner euro, underströk Lundman bestämt. Målningen kan 

vara din räddning. Big time! Det kan till och med vara bättre att låta de svenska bolagen gå åt 

helvete och behålla greppet om målningen. 

Jag slängde en fundersam blick bort mot staffliet. Utan att tidigare ha tänkt i de banorna förstod 

jag mycket väl hur Lundman resonerade. Att rädda BTJ bolagen på målningens bekostnad var 

verkligen att kasta goda pengar efter dåliga. 

– Vi får väl se, svarade jag samtidigt som bankmannen klev innanför dörren för att hämta 

målningen. Vi vet ju fortfarande inte om Anderson är fågel eller fisk. 

232

Lundman betraktade mig med uttryckslöst samtidigt som han konstaterade att jag sakta börjat 

inse hur verkligheten såg ut. 

– Du måste se till att behålla kontrollen, lät han inskärpa ytterligare en gång strax efter att vi 

passerat glaskarusellen och stod vid trottoarkanten utanför banken. 

I samma stund som vi klev in i taxin för att ta oss Thalwil slog de fyra sig ner på Eric Anderson 

hotellrum. 

– Är vi överens om att det är rätt målning, frågade han spänt med pannan i djupa veck. 

– Otvetydigt, svarade österrikaren klanglöst. Jag stämde av de fem referenspunkter som vi 

skulle kontrollera. Enligt min mening råder det inget som helst tvivel. Den är rätt. Du kan på 

mitt ansvar bekräfta äktheten till uppdragsgivaren. 

Ännu en gång lät Anderson blicken svepa förbi de övriga. 

– Så vad säger ni? Fem miljoner är ett förhållandevis lågt pris. Även om det strider mot 

principen att inte betala för något som redan tillhör vår uppdragsgivare. Det jag egentligen 

menar är att det kan bli onödigt stökigt att försöka ta tillbaka den på annat sätt. 

Mannen med det skrynkliga ansiktet och gråborstiga ögonbrynen nickade instämmande. 

– Det borde vara betydelselöst att vi tvingas lösa ut den. I ett avseende har ju den där svensken 

faktiskt rätt. Målningen är ovärderlig. Dessutom kan vi knappast lasta honom för den historiska 

bakgrunden. 

Efter ytterligare en kvarts överläggning och diskussion hade de fyra enats och Anderson lyfte 

luren 

– Du kan hälsa Wien att vi kan återfå den för en i sammanhanget obetydlig summa. Om 

det accepteras från deras sida vill jag att fem miljoner euro överförs och görs omedelbart 

tillgängligt. 

Han tystnade och tyckte sig höra hur mrs Davies rådslog med sig själv innan hon svarade. 

– Okej! Jag hör av mig inom ett par timmar. Om jag får klartecken låter vi vår man på Bank 

Leu ta hand om avtalsskrivning och hantering av betalningen. Jag hör av mig så snart jag vet, 

svarade hon och avslutade motvilligt med att tacka för ett väl utfört arbete. 

På MIS i Thalwil satt juristerna Lundman och Baumert försjunkna i avtalsskrivandet. Jag log 

för sig själv. På något slags kollegialt sätt hade de funnit varandra och förde oavbrutet kreativa 

diskussioner kring avtalskonstruktionen. Jag trummade med fingrarna mot bordet och upptäckte 

samtidigt hur känslan av att vara överflödig gjort mig rastlös. Utan större entusiasm sökte jag 

mig därför de två våningarna upp till Carl Hässlers kontorsrum. 

233

– Så du behöver inte längre min hjälp med målningen, frågade schweizaren med syrlig 

överlägsenhet. 

– Inte i nuläget. Jag har tvingats att tänka om. Vi måste först fastställa målningens äkthet och 

historia innan vi går vidare. 

– Vad synd. Jag har annars några riktigt bra och seriösa kontakter, sa Hässler och slog uppgivet 

ut med armarna. 

Jag kunde inte låta bli att jämföra det intrycket som schweizaren gav med intrycket som Eric 

Anderson gett tidigare under morgonen. Det fanns en helt annan pondus och professionalism 

bakom engelsmannens attityd och agerande. Jag reste mig än mer rastlös och uttråkad ur 

besöksstolen och gick mot dörren. 

– Jag går ner och kollar hur det går för våra jurister. Jag vill absolut ha avtalen klara och 

undertecknade idag. 

– Utmärkt idé, svarade Carl Hässler när jag hunnit halvvägs ut ur rummet. Glöm inte 

betalningen, flinade han med ett rovdjursgrin. 

Beslutet och beskedet från mrs Davies lät vänta på sig. Eric Anderson satt fortsatt omgiven av 

sina edsvurna medhjälpare när det sent omsider ringde i mobilen. 

– Ni har grönt ljus att köra! Handlingar och nödvändiga likvida medel kommer att finnas hos 

den handläggare på Bank Leu som vi normalt använder oss av. Allt kommer att vara tillgängligt 

där senast under tisdagen. Swiftöverföringen går från Chase JP Morgan i Tel Aviv inom en 

timme. 

Anderson lyssnade utan att avbryta och kommenterade det han hört med ett kortfattat utmärkt 

strax innan samtalet avslutades. Med de övrigas odelade uppmärksamhet riktad emot sig 

informerade han därefter de övriga i rummet innan han kvart över tre slog numret till min mobil. 

– Jag har precis lagt på luren med min kontakt och han visade sig faktiskt vara intresserad. 

För min egen del ser det dessvärre ut som om våra möten här kommer att pågå hela helgen. 

Eftersom jag kommer att vara kvar så tänkte jag föreslå att vi tar en frukost imorgon för att 

diskutera hur vi ska gå vidare med målningen. 

– Det passar mig utmärkt, svarade jag snabbt och tvingades att lägga band på mig. 

Samtalet från Anderson kom precis efter att jag hade slagit mig ner på trappan till MIS 

huvudentré för att slå ihjäl tid och samtidigt njuta av en stund av solen. Jag reste mig och tog 

mig springande in till konferensrummet där Lundman satt omgiven av sin avtalsutkast . Lätt 

exalterat klappade jag honom på axeln. 

234

– De ringde precis och är intresserade, inledda jag andfått. Jag har bokat ett frukostmöte med 

dem i morgon bitti. 

– Hmm, det låter ju bra, muttrade Lundman tankspritt. Utan att lyfta blicken från avtalen som 

låg utspridda framför honom. 

Drygt två timmar senare var allting klart och påskrivet. En påtagligt nöjd Hässler stuvade ner 

eurobuntarna i sin bruna portfölj. Aningen missmodigt önskade jag att jag skurit tungan av mig 

innan jag föreslagit schweizaren den alltför höga ersättningen. Helt säkert hade Hässler nöjt sig 

med hälften och nu var mer än halva min krigskassa förbrukad. 

– Det var det värt, tröstade Lundman sedan vi satt oss i taxin på väg till Savoy. Med de här 

avtalen ser jag inte hur du ska kunna fällas för skattebedrägeri. Det enda som återstår nu är att 

få genomfört en värdering av målningen. Dessutom slipper vi att slänga ut en massa pengar på 

värdelösa filmrättigheter. 

– Det har du fan rätt i, svarade jag och glömde för ett ögonblick den skitdeal som jag gjort med 

Hässler. Nu återstår bara att lösa alla andra problem. Men det gör vi kanske lagom till frukost i 

morgon, avslutade jag. 

– Kom igen nu! Gör inte som du alltid har gjort tidigare och gå händelserna i förväg. Om du 

tror att det kommer inträffa nya mirakel varje dag och slutar att ifrågasätta så lär det snart gå åt 

helvete igen. Du måste lära dig att stanna upp! Du har ju faktiskt inte en aning om vad det är för 

några som du har att göra med, sa Lundman och skakade bekymrat på huvudet. 

Jag kände hur entusiasmen precis som svetten i den heta taxin var på väg att snabbt rinna av 

mig. Lundman hade rätt på samma sätt som han nästan alltid haft rätt. Då hade jag valt att aldrig 

lyssna medan jag nu tog åt mig vartenda ord han sa. 

Återstoden av taxiresan tillbringade vi i tryckande tystnad. 

Jag kände mig retfullt utsövd och klar i huvudet när jag vaknade flera timmar tidigare än 

nödvändigt. Ilsket frågade jag mig varför jag fortsatt tvangs genomlida vardagsmorgnarnas 

dödskamp medan jag studsade ur sängen så fort det var helg. Misstaget att inte dra för 

gardinerna gjorde att rummet nu badade morgonsolens intensiva strålar. All den bävan som 

jag kände inför att stiga ur sängen en vardag var som bortblåst under helgerna. Hostandet och 

spyorna hörde vardagen till. Hur det kunde ha blivit så, hade jag aldrig förstått. 

Istället för att försöka somna om steg jag upp och slog på datorn. Oengagerat harvade 

jag igenom de svenska kvällstidningarnas nätupplagor. Ännu en våldtäkt i Örebro och ett 

förskingrande kommunalråd i Göteborg. Det var det gamla vanliga. 

235

Jag avbröt läsandet och öppnade ett tomt worddokument. Saknaden efter henne grep tag i mig 

och jag bestämde mig för att skicka ett mail. Efter bara några rader drabbades jag plötsligt av 

ännu ett ifall och beslöt mig för att istället försöka få till en dikt. 

Inspirerat såg jag orden falla på plats med en dynamik som mitt skrivande aldrig tidigare varit i 

närheten av. Under dryga timmen förtrollades jag av orden och de formuleringar som flöt genom 

mina fingertoppar och ut över skärmen. Med det färdiga eposet framför mig tyckte jag mig ha 

fångat allt av hennes kvinnlighet som jag sett och lagt märke till i hennes varje rörelse. Trots att 

varje ord var noga avvägt och finstämt beskrev mina innersta känslor beslöt jag att inte skicka 

det till henne. 

Hur skulle hon uppfatta mig när hon läste det? Som en besatt stalker? Kanske var det bara jag 

som förstod innebörden i det jag skrivit? Förmodligen skulle hennes tolkning vara en helt annan. 

Fylld av energi knackade jag med en trumvirvel på Lundmans dörr för att lotsa honom till 

frukostmatsalen. Advokaten däremot hade sovit illa och såg ut att vara helt ur slag. 

– Jag ska ge dig några dunderpiller som du sover på. Kom bara ihåg att påminna mig, sa jag 

samtidigt som vi klev in i hissen. 

– Tack, men nej tack, svarade Lundman som inte hade undgått att lägga märke till hur hans 

yngre klient numera knaprade sömntabletter som smågodis. 

Eric Anderson var redan på plats när vi kom ner. Utan sällskap och med en rykande kopp kaffe 

framför sig satt han helt absorberad och studerade börssidorna i The Times. 

– Godmorgon mina herrar. Vilket underbart väder. Eller hur, sa han så fort han fick syn på oss 

och pekade med handen mot den klarblå och molnfria himlen där utanför. 

– Absolut, svarade jag, Jag tänker se till att komma ut och njuta av vädret. Nu saknar man 

egentligen bara de vita stränderna, avslutade jag och viftade till sig kyparen. Jag beställde cafe 

au lait med croissanter åt både mig själv och Lundman. 

– Jag borde egentligen ha varit nere i Antibes nu. Lyckligtvis har jag en tolerant och tålmodig 

fru, men särskilt glad blev hon inte. Vi har möten här under hela helgen och en bit in i nästa 

vecka. Men det kanske är tur. Vi får ju chansen att diskutera igenom lösningar kring din 

målning.. 

– Jo, svarade jag eftertänksamt. Det finns faktiskt en del saker som du bör känna till om det här 

ska fungera. En del har jag varit inne på tidigare medan annat rör nyheter som jag måste berätta, 

sa jag och repade mod innan jag fortsatte. 

– Först och främst är inte Joakim Carlsson mitt riktiga namn, berättade jag viskande och talade 

om mitt riktiga namn. 

236

Anderson höjde misstroget ögonbrynen och rynkade pannan trots att han redan visste 

– Det är problemen med myndigheterna i Sverige som gör att jag inte använder mitt eget pass. 

Det är egentligen betydelselöst eftersom advokat Lundman är den formella ägaren av målningen 

och då han ensam äger rätt att ingå alla avtal. Det är också i hans namn som målningen är 

deponerad hos UBS. Sedan är det dessutom precis som jag förklarade igår. Jag har lovat och 

svurit att inte bjuda ut målningen till försäljning eftersom de experter som jag har anlitat har 

motsatt sig en försäljning. Löftet som jag har lämnat dem är heligt. 

Jag kände svetten sakta tränga fram i pannan och Anderson granskade mig ingående medan jag 

beskrev mina problem. När jag avslutat gav engelsmannen mig en närmast skärskådande blick. 

– Låt mig bara summera det du sagt så att vi inte har missuppfattat varandra. Det är alltså 

advokaten här som tecknar och förfogar över målningen? Om någon vill träffa ett avtal rörande 

den så måste det ske med honom, eller hur? 

– Helt rätt, svarade jag samlat. 

– Då spelar det ingen roll om du är Carlsson, Smith eller John Doe. Det är med advokat 

Lundman som en eventuell uppgörelse måste ske. 

– Touché, replikerade jag blixtsnabbt. Och som du säkert förstår säljer vi inte majoritetsdelen i 

målningen eller släpper kontrollen över den för fem miljoner euro. 

– Nej det begriper jag. Det måste ställas samman ett avtal där parterna gemensamt förfogar över 

målningen kopplat till någon slags köpoption. Ett avtal där det krävs båda parters godkännande 

för att lyfta målningen ur depån, svarade Anderson med ett ansiktsuttryck som visade att han 

hade fattat. 

Jag vände mig till Lundman. De juridiska frågorna tvingade honom nu att med en halv croissant 

i munnen kasta sig in i diskussionen. 

– Man får förmodligen tänka sig något i den stilen eftersom det gäller att skapa trygghet för 

båda parter. Inte helt enkelt, sa advokaten och tog en ytterligare tugga av den frasiga croissanten. 

Anderson följde uppmärksamt advokatens resonemang innan han utvecklade sina egna tankar. 

– Som jag berättade häromdan är min kontakt välkänd och går alltid extremt snabbt från 

beslut till handling. Hans kontakter här i stan är förstklassiga och om hans experter bedömer 

målningen som intressant kan de agera omedelbart. Han berättade att han är beredd att flyga in 

sin expertis så snart han får ert klartecken. Om allting därefter visar sig vara rätt och om vi kan 

få tillstånd ett avtal så kommer pengarna som ni behöver att finnas omedelbart tillgängliga. 

– Det här är kanske att gå händelserna i förväg, inledde jag trevande, men har din kontakt UBS 

som sin bank. Jag ser helst att vi undviker att flytta målningen. 

– Nej. Han har sina affärer i en bank bara hundra meter ner på Bahnhofstrasse. Den heter Bank 

237

Leu och är en stor privatbank som ingår i Credit Suissegruppen. Det kommer förmodligen 

krävas att målningen flyttas dit. Det rör sig trots allt om ganska stora pengar, svarade Anderson 

och lät blicken vandra mellan mig och Lundman. 

– Jag är öppen för alla lösningar så länge vi har fortsatt kontroll över målningen och den inte 

under några omständigheter bjuds ut på marknaden. Om vi kan få till stånd en sådan uppgörelse 

är jag med på att köra direkt. Eller vad säger du Hans Erik? 

Advokaten drog på svaret och såg eftertänksamt på mig. 

– Jag håller med dig i stort, men avtalet måste vara heltäckande. Inte minst med tanke på att 

motparten förmodligen är oerhört mycket starkare än vi. Det måste helt klart finnas bindande 

garantier från deras sida. 

Anderson följde noga resonemanget mellan oss och valde att förhålla sig avvaktande tills vi 

slutat. 

– Jag har lyssnat till det ni sagt och jag förstår era synpunkter. Mitt förslag är att jag underrättar 

min kontakt och ber honom ta fram ett avtalsförslag. Så snart det är acceptabelt för båda parter 

arrangerar vi ett möte där hans experter får möjlighet att besiktiga och genomföra en närmare 

undersökning av målningen. Jag tror faktiskt att vi skulle kunna ha ett första förslag till avtal 

framme redan tills på tisdag. 

Han lät blicken växla mellan mig och Lundman utan att någon av oss gjorde några invändningar. 

Istället nickade advokaten instämmande. Andersons sammanfattning var också det som fick 

avsluta vårt korta frukostmöte. 

– Jag hör av mig senast på tisdag och förhoppningsvis har jag ett avtalsutkast då. I annat fall 

lär jag veta när jag får det. Det skulle vara trevligt om vårt slumpartade möte faktiskt leder till 

något positivt. 

Vi skildes åt utanför matsalen och försvann alla tre på varsitt håll. Lundman som var svårt 

vingbruten efter sin sömnlösa natt tog sig till rummet för att vila. Jag promenerade längs 

Bahnhofstrasse i riktning mot sjön. Vart Anderson tog vägen uppfattade ingen av oss. Han 

halvsprang nerför trappan till höger om frukostmatsalen och försvann. 

Säkert försenad till ett av sina väntande möten tänkte jag tyst för mig själv. 

238

Kapitel 31 

Solen brann vitglödgat när han slog sig ner i stolen för att hämta andan efter gräsklippningen. 

Iförd sina urtvättade militärgröna bermudasshorts och med bar överkropp såg han svettpärlorna 

som täckte bröstkorgen slås samman till droppar för att långsamt rulla ner mot byxlinningen. 

Han älskade platsen där han just nu befann sig. I sin grönlummiga och insynsskyddade trädgård 

som omgärdades av den täta bokhäcken. Efter att ha avslutat den timslånga klippningen av 

gräsmattan och trimmat intill gångarna lutade han sig tillbaka med en öl i handen. Kondensen 

från den iskalla flaskan rann längs handflatan och dropparna glänste i det starka solljuset. LB 

Carlsson slöt ögonen och vände ansiktet mot den brännheta solen. Mest av allt kände han sig 

just nu bara nöjd. Även om ingenting gått enligt ritningarna så gick det åtminstone framåt. I 

någorlunda rätt riktning. 

Med gräsklippningen som sitt sista måste för dagen återstod bara att tillfredsställa egot. Därför 

var planen att tillbringa eftermiddagen på Vångavallen för att följa när Trelleborgs FF lirade 

skjortan av Helsingborg. Han njöt av den gassande solen medan han kort funderade över veckan 

som väntade. 

Redaktionen för Efterlyst hade hört av sig under torsdagseftermiddagen och bekräftat att 

inslaget om den försvunna storbedragaren skulle spelas in någon gång i mitten av den 

nästkommande veckan. Han log för sig själv och ägnade en stund åt att fundera över sitt 

kommande klädval. I ett avseende var han helt säker. Han var fast besluten om att inte dra på sig 

den mörkblå uniformen. 

Samtidigt gick tankarna till vad han skulle säga och över hur han på ett subtilt men ändå så 

tydligt sätt som möjligt skulle klara av att tillfoga kräket mesta möjliga skada. Det fick under 

inga som helst omständigheter framstå som en vendetta. Även om han innerst önskade att precis 

allt helvete skulle drabbade fanskapet. Men han tänkte behandla honom fränt och ge honom 

exakt samma behandling som han hoppades att Trelleborgs FF skulle ge sina motståndare senare 

under dagen. 

Han sneglade med ena ögat bort mot sin fru som något tiotal meter längre bort var fullt upptagen 

med att vattna de meterhöga rhododendronbuskarna. Det hade nu snart gått en mer än en månad 

sedan han senast legat med henne. Hon hade inte heller ansträngt sig eller tagit några initiativ, 

medan han känt sig alltmer splittrad och ointresserad. 

Under solens inflytande beslöt han sig för att restaurera kärlekslivet och ge sig själv en verklig 

belöning så snart teveinslaget var gjort. Han skulle återta taktpinnen och bjuda ut henne för att 

239

visa engagemang och en aning gentlemannamässig uppmärksamhet. Med henne åsyftades inte 

surkärringen med vattenslangen, utan Anna-Carin Schultz. 

Han tänkte ta tillfället i akt och i eldskrift rista in den rätta bilden i hennes hjärta. Den om sig 

själv som mannen hon borde ha valt och av kräket som en gång skändat och vanärat henne. 

Jag slog mig ner i parken vid Landesmuseum strax intill flodbanken där Limmat och Sihl möts. 

Parkbänken skuggades av de höga trädens täta bladverk som högst motvilligt släppte igenom 

några enstaka gröntonade solstrimmor. Med slutna ögon lutade jag mig mot bänkens rygg 

och njöt av att ha funnit en svalkande oas mitt i julihettan. Den välkylda flaskan med iste var 

fortfarande immig när jag med ett enkelt grepp vred loss korken och förde den till munnen. 

Promenaden hade blivit betydligt längre än vad jag från början hade tänkt sig. De många 

folksamlingarna på Bahnhofstrasse hade fått mig att instinktivt söka mig allt längre bort. När 

jag nått sjön hade jag därför svängt vänster över Quaibrücke och vandrat längs Bellerivestrasse 

hela vägen fram till Zürichhorn Park. I jakt efter skugga hade jag därefter vänt in på Höschgasse 

och efter ett par hundra meter passerat den vackert gulmålade tvåvåningsvilla som en gång varit 

MIS kontor. 

Via smågator hade jag sedan tagit mig fram till Universitetssjukhuset för att slutligen vika av ner 

mot parken där jag nu hade slagit mig ner. Genomsvettig efter den snabba promenaden lade jag 

ena armen på bänkens ryggstöd samtidigt som jag svepte det sista dropparna ur flaskan. 

Under hela promenaden hade jag funderat över mängden av tillfälligheter och inte minst den 

osannolika tur som följt mig sedan snart en månad tillbaka. Inledningsvis med en känsla av 

närmast gränslös tacksamhet som sakta övergått i en lång rad plågsamma och otäcka men 

samtidigt ofrånkomliga ifrågasättanden. 

Upptäckten av målningen, mötet med professor Grey, sammanträffandet med Cecilia och 

slutligen Eric Andersons intåg som räddande ängel. Därutöver hade i stort sett allting annat som 

jag företagit mig även det gått min väg. Det var någonting som inte stämde! Något var djävligt 

fel! Fortsätt att ifrågasätta och tro för fan inte att allting som glimmar är guld! 

Jag greppade hårt och drog åt den mentala handbromsen. Tvärnitade för att göra en ingående 

och verkligen djuplodad analys av läget. 

Allting i min historia hade lärt mig precis det som advokat Lundman gång efter annan hade 

kastat i ansiktet på mig. Tur inte är någonting som man får, det förtjänar man. Jag ställde mig 

nu frågan om jag verkligen hade förtjänat all den tur som jag haft, och konstaterade omedelbart 

fylld av självförakt att givetvis var så inte fallet. Jag var illa medveten om hur jag alltid tidigare 

240

hade bettet mig och att jag med Gud som mitt enda vittne inte lyckats samla ihop poäng ens till 

den minsta lilla gnutta tur. 

När jag sedan fortsatte att analysera den uppkomna situationen var naturligtvis upptäckten av 

målningen den mest anmärkningsvärda händelsen. Tätt följd av Andersons uppdykande. 

Veckan tidigare hade våra vägar korsats i London av en ren tillfällighet för att nu en vecka 

senare åter med slumpens hjälp mötas i Zürich. Att denna främling dessutom hade råkat ha haft 

någon i sitt nätverk som visat sig vara omedelbart beredd att lösa alla mina likviditetsproblem 

var även det en tillfällighet. Men märkligast av allt var ändå att Anderson både hade tagit sig 

och fortsatt tog sig tid. 

Som finansiellt huvudansvarig i ett multinationellt bolag av Greenwoods storlek borde han vara 

minst lika upptagen som en person på ministernivå. Trots det tog han sig tid. 

Även om jag inte hade råd att tänka i negativa banor kröp obehagskänslan över mig. Jag 

lyckades inte frigöra mig från tanken att något var allvarligt fel och att jag faktiskt sedan länge 

hade sprängt vallen för lyckliga tillfälligheter. Samtidigt som det faktiskt inte fanns några 

konkreta eller uppenbara fel som understödde mina apokalyptiska teorier. Möjligtvis med 

undantag för att allting i samband med Eric Andersson hade gått alldeles för fort och framförallt 

alldeles för väl. 

Nu förebrådde jag mig samtidigt för mitt eget agerande som på alla sätt stred mot de löften som 

jag hade lämnat professor Grey. Det som jag just nu ägnade mig åt var de facto att exponera och 

bjuda ut målningen till försäljning. Att ens försöka påstå motsatsen vore ren lögn. 

Nedanför mig flöt floden sakta med lågt vattenstånd och jag lät blicken följa ett av de löv som 

seglande tog sig förbi. Jag insåg vikten av att stanna upp och inte bara följa med strömmen. Det 

var hög tid att kritiskt rannsaka alla lyckliga och mindre lyckliga händelser som slumpartat hade 

drabbat mig och kantat min väg den senaste tiden. 

I bilden över hierarkin i min eget nätverk och vid sidan av Lundman värderade jag den kontakt 

som jag nyligen knutit med professor Grey allra högst. Utan honom och hans stöd skulle 

sannolikt hela tavelprojektet rämna. Frågan om hur den engelska professorn skulle reagera inför 

uppgifterna om mitt samarbete med Eric Anderson var central. Sannolikt skulle han komma att 

agera precis som han sagt. Kort och gott genom att dra sig ur. 

Trots att det var lördag och helg beslöt jag mig för att ringa Grey. Jag var helt bestämd över 

att öppet redovisa allt som framkommit vid mina samtal med finanschefen Anderson. Nu var 

det ändå bara en tidsfråga innan sanningen uppenbarades och innan det skulle stå klart för 

241

professorn att jag försökt föra honom bak ljuset. Jag slog det inlagda numret och Grey svarade 

redan på första signalen. 

– Ursäkta mig att jag stör mitt i helgen, men det har hänt en del som jag vill diskutera med dig. 

En del saker som jag måste underrätta dig om. 

– Ingen fara, jag är mitt i ett arbete. Familjen åkte till ner till kusten redan igår. 

– Tack, det känns angeläget att vi tar det nu, svarade jag och började berätta. 

Jag inledde med en detaljerad redogörelse för hur det gått till när jag sprang på Eric Anderson i 

London. För att bara några dagar senare göra samma sak i Zürich. Därefter beskrev jag hur vi av 

en tillfällighet hade börjat tala om målningen och om det omedelbara intresse som visats från en 

av Andersons kontakter. 

– Det hela verkar alltför osannolikt och jag kände med tanke på mitt löfte till dig att jag är 

skyldig att berätta det. Jag har inte med en stavelse nämnt ditt namn eller sagt något som kan 

associeras med dig, fortsatte jag ursäktande. 

Engelsmannen lyssnade och begrundade tyst min berättelse. 

– Det hela förefaller onekligen märkligt. Alltför märkligt för att vara en ren slump. Har jag 

förstått dig rätt? Har du fortsatt samtalen med honom enbart på grund av dina finansiella 

problem? 

– Det är den absolut enda orsaken. I annat fall skulle jag lugnt sitta still och invänta 

forskningsresultatet, svarade jag lågmält med skam i rösten. 

– Som jag förklarade för dig redan från när vi sågs så kommer det här arbetet att ta tid. Hur 

lång tid det rör sig om vet jag i dagsläget inte. Min målsättning är oförändrat att försöka få 

målningen accepterad som ett originalverk av Rafael. Innan vi har tagit oss dit måste mängder 

av pusselbitar falla på plats och den samlade renässansexpertisen övertygas. Tyvärr finns det, 

precis som jag redan har sagt inga genvägar, förklarade Grey bestämt. 

– Jag vet att du hört mig ställa samma hypotetiska fråga tidigare och med risk för att verka tjatig 

måste jag ändå fråga dig, vad du skulle gjort i min situation? Jag har en mycket begränsad krets 

som jag ens vågar tala öppet med och be om råd. Därför måste jag fråga dig, sa jag osäkert. 

– Jag är lyckligtvis, eller dessvärre inte i dina kläder. Det beror väl lite på hur man ser på det. 

Eftersom du faktiskt redan gett dig in i förhandlingar med en intressent skulle jag nog fundera 

över att kontakta någon av mina äldre och bättre vänner. En av dem arbetar och bor i Zürich. 

Det skulle kunna vara ett mera pålitligt alternativ, eftersom jag varken känner till den där 

Anderson eller Greenwood. Som du vet arbetar jag inte i den finansiella världen, men jag antar 

att du ringde mig för att du känner dig osäker. I det avseendet förstår jag dig helt och hållet. Hur 

ofta möter man en vilt främmande person som på bara några dagar är beredd att trolla fram fem 

242

miljoner euro? Av en tillfällighet? Inte särskilt ofta, eller hur, svarade Grey och tystnade kort 

innan han fortsatte. 

– Låt mig först se om jag kan få tag i den som jag har i åtanke. Hans namn är doktor Hans 

Jürg Weibel. Det är en mycket speciell och excentrisk man, men med ett mycket brett och i 

vissa delar unikt kontaktnät. Om jag lyckas hitta honom tänker jag först redogöra för mina 

egna slutsatser och redovisa mitt omdöme så här långt. Jag kommer med andra ord att berätta 

allting för honom om vad jag så här långt anser om målningen. I princip allt det som jag redan 

har berättat för dig. Skulle han därefter visa sig vara intresserad kommer jag att ge honom ditt 

nummer. Det känns bättre om han i så fall håller kontakt direkt med dig. Jag vill inte involvera 

mig i några ekonomiska angelägenheter. Men som sagt, han är mycket speciell... 

– Jag har telefonen med mig och den är igång hela tiden. Han kan ringa mig precis när det 

passar honom, sa jag ivrigt. 

Det var med rejäl lättnad som jag knäppte av samtalet. Kontakten med Anderson var inte 

längre någon hemlighet eller svek. Samtidigt förstod jag att Grey nu var beredd att utnyttja sina 

kontakter. Om än för att i första hand skydda målningen. Jag övergav skuggan och tvingades 

åter att söka mig ut i solen. I min kortsnaggade frisyr kände jag hjässan brännskadas och drog på 

mig baseballkepsen för att rädda hjärnan från överhettning. Jag gick raka vägen till hotellet för 

att söka skydd från värmen och samtidigt ge Lundman en lägesrapport. 

Klockan var tio över ett när jag efter en längre stunds ihärdigt bankande på dörren lyckades 

skaka liv i advokaten. Timmen senare hade jag efter en del ansträngning lyckats få med mig 

Lundman ner till Rathauskellers uteservering. Vägg i vägg med Savoy. Jag berättade och 

Lundman lyssnade medan han fortfarande en aning yrvaket petade i sig lunchen. Med ena 

foten försökte advokaten fösa undan några av alla duvor som flockades kring honom och letade 

smulor under bordet. När jag avslutat min genomgång tittade Lundman upp från tallriken. Av 

blicken att döma hade han klarnat till. 

– Jag är övertygad om att du gjorde rätt i att kontakta Grey. Det är någonting i hela historien 

kring den där Anderson som inte stämmer och som faktiskt oroar mig. Helvete! Jag skulle ändå 

ha tagit katterna med mig. 

– Var kommer katterna in i bilden, frågade jag förvirrat. 

– För att jaga iväg flygfäna. Efter alla rapporter om fågelinfluensan är det oaptitligt att ha dem 

hängande runt bordet. 

Jag sköt ifrån mig tallriken och aptiten var som bortblåst. Framför mig såg jag nu istället bilden 

av Lundmans två siameser förvandla inte ont anande duvorna till ett rejält skrovmål. 

243

Kapitel 32 

Jag flög upp och satte mig rak i sängen när telefonen ringde. Promenaden och lunchen med 

Lundman hade krävt en stunds vila och vanan trogen hade jag ännu en gång slocknat fullt 

påklädd ovanpå överkastet. 

Precis innan lunchsiestan hade jag prövat att ringa Louise. Dock utan resultat. Den enda 

avsikten som jag haft var att få bekräftat det vi var överens om. Att vi båda var införstådda med 

att vårt förhållande verkligen var över. Samtalet som nu lyckats få mig klarvaken kom inte från 

Louise. Den manliga rösten var helt obekant. 

– Mitt namn är Hans Jürg Weibel! God vän till professor Grey. Han gav mig ditt nummer, 

avslutade den knarrande och opersonliga rösten. 

– Tack för att du ringer. Det är nämligen så att.., inledde jag, men avbröts nästan omgående av 

en fräsande doktor Weibel. 

– Det här är ingenting som lämpar sig att diskuteras över telefon. Har du tid att träffa mig? 

– Naturligtvis. Jag har ingenting inbokat. Föreslå tid och plats så kommer jag, svarade jag 

aningen indignerat. 

– Hur passar klockan två imorgon? I foajén på Hotel Central Plaza om du vet var det ligger? 

Det finns en soffgrupp alldeles till vänster om ingången. Jag kommer att vara där. Jag är något 

gråhårig och strax över sextio. 

– Det passar mig bra. Jag kommer, svarade jag. 

Doktor Weibel avslutade samtalet på samma sätt som Pero Grujic alltid gjort med att utan 

minsta ansträngning till artighet lägga på luren. Jag såg förbryllat på mobilen som jag 

fortfarande höll i min högra hand. Vilket överlägset djävla kräk var den enda tanke som for 

genom huvudet kort innan jag somnade om. Förhoppningsfullt önskade jag att istället få 

återvända till drömmen från natten innan. Den om henne. 

Siestan blev snarare två än en timme lång. Förvisso drömlös men inte desto mindre välbehövlig. 

Kombinationen av alla problem i Sverige med att jag var förhindrad från att agera i mitt eget 

namn stressade mig. Dessutom skulle jag nu snart tvingas att avslöja min rätta identitet för 

Grey. Jag oroades över vilken betydelse det skulle komma att få och i vilken utsträckning det 

skulle kunna påverka Greys syn på det fortsatta arbetet med målningen. Jag släntrade ur sängen 

och tog mig rakt in i duschen i ett försök att spola av mig de annalkande ångestkänslorna innan 

de hunnit få fäste. Jag kände mig fortfarande trött och seg efter min alltför långa powernap. 

Så snart jag kommit ur duschen drog jag på mig ett par jeans och en skjorta och gick över till 

Lundmans rum. 

244

– Jaså, du lever, sa advokaten när vi slog oss ner i varsin fåtölj. 

– Jo, men det är bara precis. Jag somnade till och sov alldeles för länge. Jag fick ett samtal bara 

minuter efter att jag somnat. Greys kontakt doktor Weibel ringde. Det enda jag vet om honom 

är det som Grey berättade för mig. Han är speciell och excentrisk. Förutom det verkar han vara 

speciellt djävla otrevlig och arrogant. Han drog luren i örat på mig utan att varken säga adjö 

eller vi ses. 

– Bestämde ni något? 

– Ja vi ska ses klockan två i morgon i lobbyn på Central Plaza. Jag har funderat en del och det 

är kanske bäst att jag går dit ensam. Att komma i sällskap med advokat till ett första möte kan ju 

verka lite avskräckande. Eller hur? 

– Det har du kanske rätt i. Du får gå dit och sondera terrängen. Lova mig bara att inte träffa 

några överenskommelser utan att jag är med, svarade Lundman. 

– Nej, det kan jag inte. Det är ju du som äger målningen, sa jag med ett oskyldigt leende. 

– Du vet precis vad jag menar. Jag vet vad du kan och inte kan när du sätter den sidan till, 

kontrade advokaten sarkastiskt. 

– Så vad vill du göra ikväll, frågade jag. 

– Ingenting, faktiskt ingenting. Om jag får välja tar jag gärna upp maten med roomservice och 

stannar på rummet. Och du? 

– Jag köper den idén. Ska vi testa deras entrecôte? 

– Passar bra, svarade Lundman. 

Jag reste mig långsamt ur fåtöljen, lyfte telefonen och ringde ner vår beställning. 

– Två entrecôte medium och sex Heineken. Vill vi ha någonting mer? 

– Ja, två cremé caramel. Det blir perfekt, sa Lundman. 

Lördagen förvandlades därefter till en lugn kväll på hotellet. 

Wasserkirches klockor slog två slag precis när jag passerade in genom den opretentiösa 

huvudentrén till Hotel Central Plaza. Jag såg mig snabbt omkring och i en av de buteljgröna 

skinnsofforna satt mannen som jag omedelbart antog var doktor Hans Jürg Weibel. Redan vid en 

första anblick förstod jag något av det som Grey menat när han talat i termer av excentrisk och 

speciell. 

Mannen var iförd ett par beiga chinos i ett kraftigare tyg, en brunrutig tweedkavaj av 

vintermodell och under det en tjockstickad lammullströja och skjorta. Utanför rådde fortfarande 

en flämtande hetta. 

Utseendet var minst lika avvikande som klädseln och gav snarast intrycket av ett mene tekel. 

245

Det vilade något rovfågelslikt över mannen vars näsa var smal och kraftigt markerad. Rynkor 

likt 

knivskåror korsade varandra i pannan, och det råttfärgade håret såg både otvättat och stripigt ut. 

I handen höll han en pipa mellan de krökta vaxgula fingrarna som på avstånd var förväxlande 

lika ett par kraftiga örnklor. Jag såg misstroget på mannen och ställde mig omedelbart frågande 

inför om jag inte borde vända på klacken och gå. Efter några sekunders tvekan beslöt jag mig 

för att inte dra några förhastade slutsatser och gick med bestämda steg fram till soffgruppen. 

– Ursäkta men är det ni som är doktor Weibel? 

– Då antar jag att du är mr Carlsson, svarade han med påtaglig kyla i rösten och blåste ett moln 

av den kvalmiga pipröken över bordet. 

Jag slog mig ner i soffan mittemot doktor Weibel. På behörigt avstånd från den stinkande pipan. 

– Jag har förstått av min bekant professor Grey att du äger en värdefull målning och är på jakt 

efter finansiering. Har jag uppfattat honom rätt, frågade han torrt som en ökenkvist och utan 

minsta tecken på entusiasm. 

– Precis så ligger det till, replikerade jag distinkt. 

– Då föreslår jag att vi tar min bil och tar oss över till vårt kontor på Löwenstrasse. Det tar bara 

ett par minuter och där kan vi tala ostört. 

Weibel hade rest sig och var på väg mot utgången redan innan han hunnit avsluta meningen. Jag 

hann varken svara eller reagera utan hakade istället på den långa och gängliga mannen. 

Bara minuter senare parkerade Weibel den silvergrå BMW:n utanför kontorsbyggnaden på 

Löwenstrasse. Den korta färden hade skett i tystnad och inte ett ord hade växlats innan Weibel 

drog nyckeln ur tändningslåset. 

– Här är det, sa han som en signal att kliva ur bilen och jag drog en lättnadens suck. 

Savoy låg mindre än fem minuters promenadväg bort. Det innebar att jag skulle slippa att kliva 

in i samma bil för att ännu en gång få uppleva den sura tobaksstanken. 

Porten mot Löwenstrasse gav ett anonymt och oansenligt intryck. Weibel klev upp för den smala 

granittrappan, knappade in en fyrsiffrig kod och jag hörde efter ett surrande ljud hur det knäppte 

till i låskistan. Om utsidan föreföll aningen anspråkslös så var däremot verkligheten bakom 

ytterdörren en helt annan. 

Takhöjden gav en katedralsliknande känsla som förstärktes av väggar klädda i skiftande 

carraramarmor från golv till tak. Hallen lystes upp av kristallkronor i med eklövsprismor som 

storleksmässigt endast var obetydligt mindre än normalstora personbilar. Imponerad till tystnad 

vandrade jag tätt bakom Weibel längs de breda orientaliska gallerimattorna i silkegohm. På 

väggarna som indelats i sektioner av sirliga pilastrar hängde inte några numrerade litografier 

246

utan tunga originaloljor i svulstiga guldramar. Steget in i Weibels värld var omtumlande där 

kontrasten mellan överdådet i miljön mot doktorns solkiga yttre var det mest häpnadsväckande. 

– Vi tar rummet här till vänster, sa Weibel och tryckte ner handtaget till den tre meter höga och 

rustika dörren. 

I ett bortre hörn av det väldiga rummet satt redan två män i en soffan med ryggen vända 

mot dörren. De båda sidoväggarna täcktes av infällda bokhyllor och de övriga två av en 

vägghög mörkboaserad ekpanel. Jag funderade kort över lönndörrens eventuella placering. 

Helt övertygad om att den gömdes någonstans i den dunkla panelen. Väggarna fylldes i 

övrigt av stilrent inramade porträtt och från rummens alla hörn blängde sura sjutton och 

artonhundratalsnunor ner mot mig. Weibel avbröt diskussionen mellan de två männen som ännu 

inte vänt sig om. 

– Vi är här nu, sa han och de båda reste sig tvärt. 

Från andra sidan rummet kom professor Grey och ytterligare en man vandrande mot oss. Jag 

ryckte instinktivt till av förvåning för att sedan omedelbart spricka upp i ett leende. 

– Vilken överraskning! Jag trodde att du var i London när jag ringde, sa jag och tog professorn i 

hand. 

– Det var jag ända tills jag hade ringt några samtal och överlagt med doktor Weibel. Det senaste 

dygnets händelseutveckling har väsentligt förändrat läget och tvingade mig att flyga hit i morse, 

svarade Grey och gav Weibel en diskret blick. 

– Jag hoppas att du har satt av gott om tid för det här mötet, det kommer det att behövas, 

fortsatte Grey med blicken nu riktad mot mig. Jag tycker att vi ska slå oss ner vid bordet direkt. 

– Jag har all tid som behövs, svarade jag medan jag satte mig. 

– Utmärkt! Det här kräver nämligen en mycket noggrann genomgång, sa Grey och började 

samtidigt rota runt bland sina papper. 

Grey hade i egenskap av självutnämnd ledare av mötet valt att slå sig ner vid bordsändan. 

Weibel som hade satt sig mittemot mig drog till sig det tunga askfatet i kristall och knackade 

förstrött ur pipan. Professorn bredde ut fyra sidor fyllda med anteckningar framför sig innan han 

tog till orda. 

– Låt mig då inleda med att säga att vi är här av två skäl där det ena är att lösa din ekonomiska 

situation i Sverige, mr Carlsson. Samtidigt är vi här för att rädda målningen Madonna med 

steglits från att hamna i orätta händer. Ni har samtliga fått i princip samma information av 

mig. Det innebär att ni alla tre vet i stort sett allt som jag visste fram tills igår. Den tekniska 

undersökningen pekar nu entydigt i den riktning som jag hela tiden misstänkt. Ingenting talar 

längre emot att det faktum att målningen sannolikt är ett autentiskt verk av Rafael. 

247

Vi nickade samtliga allvarligt mot Grey utan att kommentera. Doktor Weibel förde tändarens 

låga mot pipan och drog ett djupt halsbloss medan professorn fortsatte sin redogörelse. 

– Jag hade nu tänkt redovisa det jag har fått veta sedan igår. Det kan innebära ett verkligt 

genombrott, men ställer samtidigt höga krav på skärpa och integritet, sa Grey och spände 

blicken i mig. 

Professorns hastiga och något oväntade utspel tvingade mig att svälja tungt. I ett slag växlade 

stämningen i rummet till hotfullt allvarsam och trots ventilationen kändes luften plötsligt 

instängd och kvav. Jag anade de övrigas granskande blickar och såg hur Weibels ögon smalnade 

av till två gnistrande streck som skärskådade mig. Professorn återtog snabbt initiativet. 

– Innan jag går in på några ytterligare detaljer vill jag att du, mr Carlsson, berättar om det finns 

något i hela den här historien som du valt att hålla för dig själv. I ärlighetens namn vet vi ju inte 

särskilt mycket om varandra och då speciellt inte vi om dig, avslutade Grey och jag förstod att 

min trovärdighet på något sätt nu var ifrågasatt. 

Under några sekunders kvävande tystnad kände jag mig plötsligt omringad av en 

ogenomtränglig barriär av misstänksamhet. Jag vände kort ner blicken mot den blankpolerade 

bordsskivan medan hjärtslagen dunkade och pulsen rusade och tog ett djupt andetag för att fylla 

lungorna innan jag svarade. Utan tecken på tvekan eller osäkerhet vände jag mig sedan direkt 

till Grey. 

– Ja, det finns något som jag avsiktligt valt att hemlighålla! Allt det jag har berättat om 

målningen stämmer. Hur jag erbjöds och förvärvade den och så småningom återupptäckte den 

efter ett besök i en antikvitetsaffär. Så långt är allt det som jag har berättat sant. Men mitt namn 

är inte Joakim Carlsson! 

Svetten som rann längs ryggraden var så kall att den nästan fick mig att skaka av frossa. Jag höll 

ett stadigt grepp om stolens karmar för att klara av att hålla händerna i schack. Blickarna från 

de övriga runt bordet antydde inte minsta förståelse utan snarast patologisk känslolöshet när jag 

gav dem mitt rätta namn. 

– Forsätt, sa Weibel missnöjt med en blick som skar rakt genom mig. Han tog sakta av sig de 

tunna läsglasögonen och synade mig ingående med ena skalmspetsen vilande mot underläppen. 

– Jag har stora problem med de svenska skattemyndigheterna och kommer sannolikt att gripas 

om jag återvänder dit. När jag förstod att målningen som en gång hängt på min vägg kunde 

vara ett original beslöt jag mig för att i all hast lämna, eller snarare fly Sverige, förklarade jag 

ursäktande och vände mig till professor Grey. 

– När sedan du kom in i bilden så förändrades förutsättningarna drastiskt. Å ena sidan förstod 

jag att sannolikheten för att lyckas få målningen etablerad som ett original av Rafael hade ökat. 

248

Samtidigt tvingades jag inse att tiden som det skulle komma ta var avsevärt längre än den tid jag 

har på mig för att lösa problemen därhemma. Därför fortsatte jag, mot mitt eget bättre vetande, 

att föra diskussioner med Eric Anderson och Greenwood. Jag förstår om det som jag nu berättat 

ändrar alla förutsättningar och er syn på mig. Men så illa är det. Jag är just nu en man utan både 

identitet och land, avslutade jag och lät uppgivet mina händer falla från stolskarmarna 

Utan att kommunicera med varandra, på annat sätt än genom några förstulna ögonkast, gav de 

två övriga sina tysta medgivanden till professor Grey att fortsätta sin redogörelse. 

– Det jag nu kommer berätta är saker som ingen av er känner till sedan tidigare och där jag 

under normala omständigheter skulle ha avkrävt er alla skriftliga sekretessförbindelser. Vi 

kommer att förlora mycket stort om den information som jag nu kommer delge er sprids utanför 

de här fyra väggarna. Därför utgår jag från att var och en av er förstår sitt eget bästa. 

Jag lät åter blicken svepa längs den ena av de panelklädda väggarna. Spejande efter lönndörrens 

placering. Instinktivt var jag fast i övertygelsen om att den fanns där och frågade mig främst vad 

eller vem som dolde sig bakom den. Grey harklade sig och avbröt mina vidare spekulationer. 

– Med hänsyn till vårt gemensamma intresse av målningens bästa måste jag erkänna att jag 

faktiskt haft delvis fel i ett avseende, inledde professorn vänd mot mig. 

– I vilket avseende då, frågade jag spänt. 

Genom det oklara påstående och hans tidigare tal om sekretesslöften hade Grey skapat en 

närmast ödesmättad stämning. Hans intetsägande blick vilade fortfarande fast mot mig. 

– Du kommer förmodligen ihåg från ett av våra första möten i London att jag lät kontrollera om 

målningen var stulen eller efterlyst? 

– Det är klart att jag gör. Det var ju dessutom en helt avgörande fråga för ditt fortsatta 

engagemang. 

– Tyvärr hade jag fel. Målningen är inte efterlyst men den har stulits. Inte en utan två gånger, 

förklarade professorn bekymrat. 

Jag satt paralyserad med tankar som lamslog mig. Trots att jag ansträngde mig till mitt yttersta 

lyckades jag inte längre andas. 

– Men just nu behöver du inte oroa dig över själva stölderna. Jag kommer till det senare. De har 

aldrig anmälts och ägde inte heller rum i nutid, fortsatte Grey med oförändrad min. 

Ur den svarta dokumentportfölj som professorn låtit placera intill stolsbenet tog han upp ännu 

ett anteckningsblock. 

– Först och främst anser jag mig nu kunna påstå att målningen verkligen är ett originalverk 

av Rafael. Det är med just detta som utgångspunkt som jag med hjälp av mina kontakter har 

försökt kartlägga målningens historia. Vissa detaljer på såväl målningens fram som baksida har 

249

gett mig viss vägledning. Samtidigt som en kollega till mig i Florens har bidragit med värdefull 

information. Originalmålningen hänger på Uffizierna och färdigställdes 1507 då den gavs bort 

som bröllopsgåva. Exaktheten i proportionerna mellan originalet och din målning säger mig att 

din målades direkt i anslutning till originalet. Det innebär under 1507 och före 1508, då Rafael 

reste till Rom på begäran av påven Julius II. Sannolikt var din målning ett rent beställningsverk 

och förmodligen var det den katolska kyrkan som var beställaren. Det finns vissa spår som pekar 

mot ett kloster utanför Florens. Din version av Madonna med steglits kom att bli altartavla där 

och förblev så ända fram till 1800-talets början. 

Vi satt blixtstilla runt bordet och lyssnade. Fängslade av Greys berättelse. 

– Där skulle den förmodligen ha funnits än idag om inte representanter för en av historiens 

främsta konsttjuvar, Napoleons garnisoner, dragit förbi. Det finns dessvärre inga exakta 

uppgifter kring vad som utspelade sig på klostret i samband med att målningen togs därifrån. 

Kanske lämnades den iväg frivilligt för att klostret skulle fredas. Inskriptionen på målningens 

baksida antyder dock att den kort därefter restaurerades i Florens 1805. En restaurering som 

sannolikt bekostades av en av Napoleons generaler. Jag betraktar den här incidenten som den 

första stölden. Med andra ord när målningen stals från den katolska kyrkan. 

Professorn gjorde ett kort uppehåll medan han bläddrade vidare bland sina kringströdda 

anteckningar. 

– Kring stöld nummer två råder en större osäkerhet och där tvingas jag göra vissa antaganden. 

Det finns klara indikationer som pekar på att målningen aldrig fördes till Paris efter att den 

stulits i Florens. Istället såldes den sannolikt kort efter att den restaurerats till en mycket 

förmögen familj i Nice. Förmodligen rör det sig om en familj med mycket nära släktband till 

Romanovs. Alltså den ryska tsarfamiljen. 

Efter att sin vana trogen ha granskat oss med en frågande blick som utan tvekan kunde tolkas 

som, ”är ni med”? så fortsatte han: 

– Såvitt vi vet hade de kvar målningen i sin ägo fram till tidpunkten för den ryska revolutionen. 

Då såldes åter målningen och den här gången till en person bosatt i Paris och sannolikt 

medlem av en judisk familj. En av de första frågorna man rimligtvis ställer sig är varför det 

överhuvudtaget inte finns någon som helst dokumentation över alla dessa ägarbyten? Allt pekar 

mot att samtliga köpare i alla led känt till målningens verkliga ursprung. En tänkbar teori är att 

de just därför har valt att hemlighålla den för omvärlden. Helt enkelt för att inte kunna anklagas 

för häleri. Samtidigt har vi nu nått fram till tiden för Tredje Rikets härjningar. 

Grey berättade att hans teori var att Hitlers trupper under ockupationen av Paris lät avrätta 

samtliga medlemmar i den judiska familjen samtidigt som man beslagtog tavlan. Utan att veta 

250

vad man egentligen fått i sina händer. Därefter hade målningen sannolikt forslats till Tyskland: 

– Vad som sedan hänt med den därefter är fortfarande höljt i dunkel. Sammanfattningsvis anser 

jag att målningen som ursprungligen ägdes av den katolska kyrkan stals av fransmän som senare 

rånmördades av tyskar. Din målning har en onekligen blodig historia, avslutade Grey och slog 

samman händerna. 

Historiens vingslag gjorde sig obehagligt påminda och trots värmen kände jag ännu en iskall 

rysning av obehag. Doktor Weibel placerade sin rykande pipa i det väldiga askfatet. 

– Det är där vi kommer in i bilden och med det menar jag den organisation som vi alla tre är 

medlemmar av. Lite slarvigt uttryckt skulle även vi precis som du nyss gjorde kunna kalla oss 

ett folk utan land. Detta eftersom Napoleon 1798 lät fördriva våra ordensbröder från Malta. Vi 

arbetar alltså alla aktivt för att stödja det välgörenhetsarbete som Malteserorden bedriver. För 

min del handlar det inte om annat är finansiella frågor, sa Weibel och gjorde en kort paus för att 

knacka ur pipan. En blågrå rökstrimma letade sig slingrande upp mot taket. 

– Målningen är intressant för vår organisation ur flera aspekter. Naturligtvis finansiellt och 

då kopplat till dess värde men även kulturellt då den självfallet måste göras tillgänglig för 

den breda allmänheten. Sist men inte minst ser vi ett intresse av att den återbördas till dess 

rättmätiga ägare. Den katolska kyrkan. Som du kanske känner till är vår organisation mycket 

nära knuten till Rom och Vatikanen. Det ligger ett stort mått av prestige i att kunna återföra 

målningen till kyrkan. Vi är dessvärre medvetna om att vägen dit kantas av mängder med olika 

problem. Det är ett av skälen till varför jag även har bett herr Altmann att komma hit, avslutade 

Weibel och vände sig till mannen vid sin vänstra sida. 

Den så här långt tysta mannen sneglade i blocket som han placerat framför sig. 

– Jag har med den knapphändiga information som funnits tillgänglig hunnit med att göra ett par 

snabba kontroller. Utifrån det jag lyckats ta reda på drar jag den relativt säkra slutsatsen att även 

ägaren vid den andra stölden nu på allvar har intresserat sig för att försöka ta tillbaks målningen, 

inledde Altmann distinkt. 

– Ursäkta? Kan du förklara det en gång till. Jag förstår tyvärr inte vad du menar, sa jag frågande. 

– Det har jag förstått att du inte gör och det är kanske den främsta anledningen till varför vi 

tvingats sammankalla det här mötet med så kort varsel. Professor Grey berättade för mig att du 

kontaktats av företaget Greenwood och av deras finanschef Eric Anderson. Stämmer det? 

– Så är det, svarade jag med eftertryck. 

– Som jag inledningsvis berättade finns det av allt att döma andra aktörer som tror sig veta 

vad det rör sig om för målning och som dessutom har tydliga avsikter att komma över den. 

Greenwood är ett multinationellt bolag och deras företagsemblem syns på godstransporter 

251

världen över. Samtidigt är det ett bolag som allt sedan kalla krigets dagar interagerat i en rad 

andra sammanhang och dykt upp på de mest skilda arenor. Deras finansiella uppbyggnad och 

ägarstruktur har visat sig vara nästintill omöjlig att kartlägga, men en del av deras aktiviteter 

har varit möjliga att följa. Vi känner till och har fått bekräftat ett ganska stort antal transaktioner 

som sammanlänkar Greenwood med organisationer som exempelvis World Jewish Congress. 

Det finns även tydliga indikationer på kopplingar till den slags verksamheter som exempelvis 

bedrivs i Langley. Låt mig därför uttrycka mig i klartext. Det är allt annat än en tillfällighet 

att du sprungit på dem och att du redan efter några dagar fått ett erbjudande. Det var inte 

du som hittade dem. Det var de som hittade dig. De vet vad du har och är av den bestämda 

uppfattningen att målningen tillhör någon av deras uppdragsgivare. Ur deras perspektiv har 

den stulits från en mördad judisk familj och de är sannolikt beredda att gå långt för att se den 

återlämnad, avslutade Altmann entonigt. 

Orden hängde kvar och svävade genom rummet som en domedagsprofetia. Trots att 

professor Grey bara minuter tidigare förklarat att han såg målningen som ett originalverk 

slet obehagskänslan nu åter tag i mig. Istället för glädje upplevde jag hur hela min tidigare 

verklighetsbild sakta försköts för att därefter kantra. Jag stirrade stint in i väggpanelen framför 

mig. Vem fanns gömd där bakom? Möjligen ytterligare en okänd riddare i påvens tjänst? Beredd 

att leverera än mer förödande nyheter? Grey väckte mig ur grubblerierna. 

– Du måste förstå att som ägare till en sådan här målning är du samtidigt en måltavla. Inte minst 

med hänsyn till alla historiska anspråk. Till det kan du sedan lägga den ekonomiska aspekten. 

Den målning som du är ägare till är ovärderlig! 

Hans Jürg Weibel skrapade ur pipan och fyllde den med ny tobak samtidigt som han sände ett 

gulemaljerat leende mot mig. 

– Kolossala krafter har satts i rörelse för att komma över målningen. Så starka att du aldrig på 

egen hand kommer klara av att hantera situationen. Ensam kan du varken försvara dig själv eller 

målningen mot det som väntar, sa han skarpt och lät rovfågelsblicken vila fast mot mig. 

– Om du väljer att samarbeta med oss kan vi se till så att du klarar ekonomin. Samtidigt som 

Grey och hans expertteam får den tid och de resurser de behöver. I utbyte vill vi ha ett avtal som 

ger oss rätten att i ett senare skede förvärva målningen. Vårt främsta mål är att se till så att den 

återförs till kyrkan och då till det kloster där den ursprungligen fanns. 

Så snart Weibel avslutat sin utläggning tog professor Grey åter vid. 

– Jag är ledsen över att behöva säga det, men det här är faktiskt ditt enda förnuftiga alternativ, sa 

han vänd mot mig medan jag kände hur snaran varsamt placerats runt min hals. 

– Det finns inga genvägar och inga egentliga alternativ. Du kan räkna med min medverkan 

252

precis som jag lovade dig i London. Så länge du väljer att inte skicka ut målningen i marknaden. 

För min del betyder ett nej från dig till vårt förslag att du istället väljer att slutföra affären med 

Greenwood. Innan du gör det valet vill jag därför göra min egen ståndpunkt tydlig för dig. Om 

du väljer Greenwood så kommer jag och mina kontakter att omedelbart avfärda målningen som 

en kopia eller förfalskning. Det innebär att målningen kommer vara död under åtminstone en 

forskargeneration framåt. I bästa fall kommer du då att kunna sälja den som en samtida kopia i 

Rafaels stil. 

Jag förstod allt tydligare att jag nu omgavs av tre personer med allvarliga avsikter. Dessutom 

med tillräckliga resurser för att klara förgöra såväl mig som målningen om jag valde att gå emot 

dem. Samtidigt kände jag att de trots allt även hade mitt bästa för ögonen. Oavsett vilket var 

jag piskad att välja och att välja rätt. Av blickarna som riktades mot mig insåg jag motvilligt 

att valet skulle ske både här och nu. Med en gnagande oro över hur Anderson skulle agera och 

reagera vände jag mig ännu en gång till Altmann. 

– Hur bedömer du riskerna för min del? 

– Jag har långtifrån tillräckligt underlag för att klara göra en hotbildsanalys. En del av de 

organisationer som jag associerar med Greenwood är kända för att driva sina krav till dess 

yttersta spets. Får de vetskap om att du förhandlar med andra och samtidigt tror sig kunna 

stoppa det är de ett mycket allvarligt hot. 

– Hur allvarligt? 

– Ett reellt dödshot. Så illa är det. 

Jag tog mig med handen för pannan och såg sedan hur handflatan blänkte av svett. Det uppstod 

en mättad tystnad kring det spegelblanka mahognybordet medan jag övervägde tänkbara 

alternativ. Frågade jmig om det egentligen fanns något utöver det som precis presenterats för 

mig. 

Mitt förtroende för Grey var fortsatt orubbat. Dessutom var målningen med säkerhet ohjälpligt 

förlorad utan professorns uppbackning och stöd. Omedelbart tvingades jag därför att avskriva 

alla vägar som uteslöt Greys medverkan. Det lämnade mig med bara ett återstående alternativ. 

Helst hade jag även velat överlägga med Lundman inför avgörandet men förstod att till det gavs 

det ingen tid. Jag fattade därför mitt beslut främst av rädsla att mista eller äventyra professorns 

förtroende. Samtidigt som jag plågat tvingades inse att jag ännu en gång var på väg att svika ett 

av mina löften till Lundman. 

– Jag är övertygad om att målningen och att även jag själv mår bäst av ett samarbete med 

er. Samtidigt är det ett absolut villkor att ni hjälper mig med lösningen av min omedelbara 

likviditetskris i Sverige. Det handlar om fem miljoner euro som måste fram direkt. 

253

Weibel var först att kommentera mitt beslut och gjorde det med återhållen belåtenhet. 

– Eftersom ingen av oss anser sig ha någon tid att förlora så föreslår jag att vi tar tag i det här 

med en gång, sa han och sträckte den gulnande handen över det breda konferensbordet. Något 

motvilligt gjorde jag detsamma och bekräftade uppgörelsen med ett handslag. 

Altmann öppnade sin portfölj. Han tog sedan fram och fällde upp skärmen på sin laptop. Jag 

förstod att mitt svar hade varit det väntade och att fortsättningen därmed var noga förberedd. 

– Jag har faktiskt skissat lite lätt på ett avtalsförslag som jag tänkt att vi kan färdigställa nu. Mot 

bakgrund av din tidspress och påtryckningarna från annat håll så ser jag helst att vi sätter allting 

på plats under morgondagen. Var finns målningen just nu? 

– Den förvaras i min advokats namn på UBS. Han är med mig här i Zürich. Vi bor båda på Hotel 

Savoy. 

– UBS är en bra bank, inledde Altmann. Vi har goda förbindelser där och det är ett utmärkt ställe 

för förvaringen. Som jag ser det kan vi lika gärna se till att göra allting klart nu. Innan någon 

annan hinner reagera, fortsatte han och flyttade blicken över till mig. 

Jag såg tagen ut och blev förmodligen än blekare av att Altmann nämnde någon annan. 

– Försök att skjuta alla dina möten med Greenwood så långt fram i tid som möjligt. Låt ingen 

upptäcka att du arbetar med ett alternativ eller att du redan har löst dina problem. Se till att hålla 

alla på armlängds avstånd tills vi är klara. 

Altmanns förhållningsorder hjälpte knappast att skingra den gastkramande oro som plågade 

mig. Weibel avbröt honom i lätt frustration. 

– Låt oss sätta igång nu! Problemen får vi ta senare, sa han med ett sting av rastlöshet i rösten. 

För att markera viljan att snabbt komma vidare slet han av sig den tjocka vinterkavajen och 

hängde den över stolsryggen. Först då noterade jag nålen på kavajslaget med det röda korset 

mot vit botten. Malteserridarnas uråldriga kännetecken. 

Klockan var tio över sex och drygt fyra timmar hade passerat när vi skildes åt utanför den 

anspråkslösa entrén på Löwenstrasse. Arbetet med att sammanställa avtalet hade bara högst 

tillfälligt skingrat mina tankar kring de mörka moln som nu tornat upp sig. 

Åter ensam insåg jag vidden av det potentiella hot som skissats upp vid mötet. Försiktigt tittade 

jag mig omkring för att om möjligt upptäcka eventuella förföljare. Den kranka sanningen var att 

jag i själva verket famlade helt i blindo. Utan att ens vara i närheten av att kunna dra några som 

helst bestämda slutsatser kring hotbilden. Var jag redan i detta nu iakttagen och hur omedelbart 

var i sådant fall hotet? I mitt resonemang förutsatte jag naivt att ingen utöver de jag nyss träffat 

kände till den nystöpta planen. Trots det upplevde jag faran som både nära förestående och 

254

överhängande. Jag frågade mig om vem mer jag skulle kunna ta till hjälp. Fanns det någon som 

kunde medverka till att avvärja det rent fysiska hotet? Kunde Pero Grujic hjälpa mig och i så 

fall hur? För ett ögonblick övervägde jag faktiskt att ringa serben men beslöt mig för att låta bli. 

Om jag anlitade hjälp riskerade det enbart att leda till ytterligare exponering och att kretsen av 

personer med information om målningen skulle vidgas. Dessutom konstaterade jag smärtsamt 

att mina förmodade motståndare var av en helt annan kaliber än någon av de jag tidigare drabbat 

samman med. Överlägsen alla wannabees som rör sig runt Möllevångstorget i Malmö. 

Eftersom Anderson redan visste var målningen fanns och hur den förvarades skulle det inte 

krävas någon större ansträngning från hans sida att bara hämta den. Med mig som gisslan 

på hotellet skulle Anderson och hans män, i sällskap med Lundman, kunna knalla tvärsöver 

torget och lyfta ut den från UBS. Ett dödshot mot mig skulle tvinga Lundman att överlämna 

målningen. Att därefter försöka hävda min rätt eller att på laglig väg klara återvinna den skulle 

vara en ren utopi. Istället för att hjälpa mig skulle sannolikt schweizisk polis låta gripa mig för 

att därefter utvisa mig till den väntande rättvisan i Sverige. Jag ökade steglängden. Förgiftad 

av paranoida idéer fruktade jag nu att jag både insett faran och agerat för sent. Istället för att gå 

sprang jag och var ordentligt andfådd när jag tog mig in i hissen på Savoy. 

Till min lättnad fann jag Lundman vid liv och välbehållen. Advokaten öppnade nästan samtidigt 

som jag knackade på dörren. Jag tog tag i Lundmans arm och förde honom med mig in i 

badrummet. Medan vattnet forsade ur kranarna sammanfattade jag eftermiddagens händelser 

och med det dånande vattnet i bakgrunden tvingades Lundman anstränga sig till sitt yttersta för 

att uppfatta allt. Istället för att kommentera nickade han instämmande vid ett par tillfällen under 

den tjugo minuter långa lägesrapporteringen. 

Strax efter klockan åtta lämnade vi båda Savoy. Med tio minuters mellanrum och var och en på 

sitt håll. Lundman gick via huvudentrén medan jag smet ut genom den separata ingången till 

hotellbaren. 

255

Kapitel 33 

Han kom fram till mötesplatsen vid Hauptbahnhof några minuter före mig och fimpade den 

halvrökta cigaretten mot trottoarkanten. 

– Jag tog bara med mig kläder för en natt, förklarade Lundman när vi återförenades efter den 

korta promenaden från Savoy. 

– Precis som jag har gjort, men det räcker nog. Om allting går som planerat gör vi färdigt det 

sista på UBS i morgon bitti. Med lite tur gör vi klart betalningarna till Sverige under dagen och 

tar nattåget till Köpenhamn. Min svåraste uppgift nu blir att försöka senarelägga mötet med 

Anderson. 

Advokaten bet sig i tungan men lyckades trots sitt halvhjärtade försöka inte att undslippa sig 

den syrliga kommentaren 

– När allt kommer omkring hör väl ändå förseningar till en av dina verkliga specialiteter, sa han 

småflinande. 

Jag gav honom en lätt knuff med axeln medan vi promenerade genom den väldiga 

stationsbyggnaden mot kön av taxibilar som stod uppradade längs baksidan. Väl där höll jag upp 

dörren åt Lundman innan jag själv klev in i taxin och dirigerade chauffören. 

– Hotel Alexander im Thalwil, bitte. 

– Jag är helt säker på att ingen följde efter mig. Vilken känsla har du, frågade jag. 

– Jag vet inte, svarade Lundman samtidigt som taxin svängde ut på Bahnhofquai. För 

mig är hela situationen mera absurd. Men jag är väl bara ovan vid att vara jagad av 

världsorganisationer. 

Jag såg urskuldande på advokaten. 

– Det var verkligen inte meningen att utsätta dig för det här. 

– Jag förstår det. Samtidigt är det förmodligen det mest spännande jag varit med om på länge. 

Jag vet inte om jag ska tacka dig eller vara förbannad, det får väl framtiden utvisa, avslutade 

Lundman och gav mig en märklig känsla av att han nästan njöt av att befinna sig i händelsernas 

centrum. 

– Jag är förmodligen överdrivet försiktig men jag tycker att vi ska ligga lågt, åtminstone tills vi 

har varit på UBS imorgon. Vid mötet bestämde vi oss för att ses där redan klockan nio. Jag vill 

se till att få det överstökat så tidigt som möjligt. Med den delen avklarad är vi betydligt mindre 

sårbara. 

Tio minuter senare svängde taxin in på den rundade uppfarten utanför Hotel Alexander, beläget 

bara ett femtiotal meter från MIS kontorsbyggnad. Jag checkade in oss och betalade kontant för 

256

åda rummen. Samtidigt som jag gav noggranna instruktioner till personalen om att vi vistades 

där inkognito. Så snart jag stängt dörren till rummet föll jag utmattad baklänges ner i sängen 

och låg en längre stund stirrande upp mot taket. Bara en natt till sedan skulle stora delar av 

lösningen vara på plats. Åtminstone nästan, tänkte jag kort innan jag somnade mitt i ett avsnitt 

av Scrubs som dubbats till tyska. 

Skärmen var delad i fyra lika stora rektangulära fält. Deltagarna i videokonferensen föreföll 

samtliga vara nöjda över att förberedelserna inför den kommande veckan hade avlöpt planenligt. 

Utan att ens behöva överväga några kraftfulla åtgärder svarade Anderson sammanbitet på frågan 

från mannen i Tel Aviv. 

– Om det mot förmodan krävs är vi beredda. 

Det förväntade resultatet av den kommande veckan var självklart. Efter något mer än ett halvt 

sekels sökande var målningen nu på väg att återbördas till sin rättmätiga ägare. Eller snarare till 

ägarens överlevande företrädare. 

Jag hade försäkrat mig om en ordentlig natts sömn och med tre Stilnocts hjälp sänkt ned mig 

själv i djup dvala. Nu var jag utvilad och samlad men kände mig trots det märkbart stressad. 

Omgiven av Lundman tillsammans med de tre malteserriddarna och två av UBS tjänstemän 

kunde egentligen ingenting gå fel. Dessvärre hade Murphys lag tidigare i mitt liv spelat 

mig många och mycket illasinnade spratt. Allting kunde hända innan dess att alla avtal var 

undertecknade och pengarna verkligen stod på kontot. 

Altmann tog oombett på sig rollen som föredragande av avtalet. Det var koncist formulerat och 

inga ändringar hade heller tillkommit i det som vi sammanställt dagen innan. 

Vid påskriften av avtalet skulle fem miljoner euro omedelbart överföras till advokat Lundmans 

konto hos UBS. Målningen skulle även fortsatt förvaras där den nu redan befann sig. För 

att flytta den från UBS krävdes båda parternas skriftliga medgivande där jag och Lundman 

betraktades som ena parten och tecknad i förening. 

I gengäld ägde stiftelsen, den andra parten, tecknad av Altmann och Weibel rätten att förvärva 

målningen så snart expertisen fastställt dess äkthet. Priset hade förutbestämts till femtio miljoner 

euro. 

Altmann körde på i ett rasande tempo. Jag hade räknat med att bankmötet åtminstone skulle ta 

ett par timmar men redan efter mindre än fyrtiofem minuter låg samtliga avtal påskrivna. 

– Då återstår bara betalningen, konstaterade Hans Jürg Weibel. 

– Här är mina kontouppgifter, sa Lundman och sköt en handskriven lapp över bordet. 

257

Weibel ögnade snabbt igenom den och knappade därefter in ett nummer på sin mobil. Han 

presenterade sig, bad att få bli framkopplad och gav därefter instruktioner om att överföra 

femmiljoner euro till advokat Lundmans konto hos UBS. Så snart han avslutat samtalet vände 

han sig åter till Lundman. 

– Barclays Bank på Jersey överför pengarna nu. Swiftade som en expressbetalning. I bästa fall 

hinner pengarna komma in på ert konto idag men de är senast inne vid lunch imorgon, avslutade 

han och vände sig till den ena av banktjänstemännen; 

– Se till att det här bifogas depåhandlingarna, sa han och räckte över en kopia av avtalet. 

– Jag vill bara förtydliga att avtalet gäller först efter det att pengarna har kommit in på mitt 

konto, förklarade Lundman skarpt till de båda bankmännen. 

– Naturligtvis, sa Weibel besvärat efter att ha känt sig ifrågasatt. 

Grey hade fram tills nu intagit en tillbakadragen position. 

– Som ni alla vet kan arbetet med att fastställa målningens ursprung och äkthet komma att ta tid. 

Vi kommer inte att försöka stressa fram några resultat. Doktor Weibel har garanterat att ställa 

upp med de ekonomiska resurser som krävs för att vi ska kunna slutföra arbetet. Jag vill därför 

ännu en gång klargöra att arbetet kan bli oerhört tidskrävande, avslutade professorn. Utan att 

han adresserat budskapet till någon kände jag mig direkt träffad av professorns förklaring. 

Så snart Grey avslutat tog Altmann vid; 

– Egentligen finns det kanske skäl att fira den här uppgörelsen, men det vore dessvärre 

att gå händelserna i förväg. Dessvärre är det ju faktiskt så att merparten av arbete återstår 

fortfarande. Jag vill bara kort återkomma till det vi talade om igår. Till den andra gruppen som 

sannolikt också är ute efter målningen. Avtalet som vi har ingått idag innehåller som bekant en 

sekretessklausul och förändrar därför ingenting avseende en eventuell hotbild. Det jag menar är 

att ni inte kan undvika eventuella hot genom att berätta att ni har frånhänt er målningen eller att 

ni har träffat avtal med oss. Jag måste därför påminna er båda om att vara mycket försiktiga och 

om att försöka skjuta alla möten med Greenwood på framtiden. Vi har full förståelse för att det 

säkert inte kommer att bli särskilt enkelt, men samtidigt slipper du nu att lägga tid på din akuta 

likviditetskris. 

Altmanns sätt att avslutningsvis vända sig till mig i kombination med de allvarliga varningarna 

skar som ett knivhugg genom bröstet. En elak erinran om problemet vars allvar jag varken 

kunde överskåda eller hade några lösningar på. Kunskapen kring att försena och fördröja 

behärskade jag mästerligt. Förmodligen var jag inom just det området en minst lika stor mästare 

som Rafael. Med den hårfina skillnaden att jag istället gjort det till konst att flytta alla dagens 

problem till morgondagen. 

258

Oroligt frågade jag mig nu om mina färdigheter var tillräckliga för att klara manipulera en 

organisation understödd av världens främsta underrättelsetjänst. Medan jag skakade hand med 

männen i rummet och på väg ut ur banken framstod de fem miljonerna allt tydligare som en 

pyrrhusseger. Känslan som krypande smög sig över mig var att de verkliga problemen just i 

detta hade tagit sin början. Snarare än att de hade nått sitt slut. 

Efter det knappt timslånga mötet på UBS beslöt jag och Lundman oss för att gå över till 

Starbucks på Bärengasse för en förmiddagsfika. Här fanns stans bästa kaffe och det låg också 

tillräckligt avskilt för att lämpa sig för våra diskussioner kring hur de fem miljonerna mest 

effektivt skulle användas. 

Dessutom insåg jag att det nu var hög tid att på allvar diskutera hur problemet Eric Anderson 

och Greenwood mera långsiktigt skulle hanteras. Det vackra vädret hade tillfälligt kapitulerat 

för stålgråa regnmoln. Första droppen hade ännu inte fallit när Lundman slog sig ner vid ett av 

de lediga borden. Med ålderns rätt föll det på min lott att hämta kaffet. 

– Det känns trots allt som om vi gjort rätt, sa jag och ställde ner det höga glaset med latte 

framför Lundman. Jag vet inte varför jag litar på Grey, fortsatte jag och Lundman slängde 

hastigt till mig en kritisk blick. 

– Ditt problem, eller rättare sagt ett av dina problem, är att du litar blint på folk. Vad finns det 

som garanterar att Grey är pålitlig? Med de kunskaper som han besitter och med sina kontakter 

skulle han kunna lura upp dig på läktaren hur enkelt som helst. 

Jag öppnade munnen i ett försök att protestera men kvästes direkt av Lundman fortsatta 

argumentation. 

– Jag säger inte att det är så. Men det skulle mycket väl kunna vara det. Vad vet du egentligen 

om Anderson och Greenwood? Utöver det Weibel och Altmann berättat? Det kanske är en 

slump att han är här och det kanske var en slump att ni sprang på varandra? Jag säger det här 

bara precis för ditt eget bästa. Inte minst eftersom du själv är en mästare på att försköna och 

förvanska. Börja betrakta din omgivning och det som sker utifrån dig själv och med ditt eget 

handlingssätt som utgångspunkt. Nu har vi redan gett oss in i en uppgörelse som vi inte kan 

backa ur. Men det är hög tid att du mera kritiskt börjar granska allt som händer i ditt liv utifrån 

dina egna perspektiv. 

– Menar du att dom som vi precis träffade skulle ha lurat eller blåst oss? 

– Jag menar ingenting, men i ett avseende – ja! Du berättade ju själv att Grey igår föreslog 

ett förmodat auktionsvärde till ett par hundra miljoner euro och nu kommer du att i bästa fall 

få femtio miljoner. Även om du inte betraktar dig som lurad så har de i varje fall utnyttjat din 

259

situation. Uppgörelsen gick förbannat snabbt och nästan alldeles för enkelt. I min bok har alltid 

fort stavats fel, men nu hoppas jag ju givetvis på motsatsen. Det jag försöker säga är att vi har 

bara sett början på det här. Vi kanske inte har några fiender att frukta? Eller så finns det kanske 

ett flertal grupper som är på jakt efter målningen. Förstår du mitt resonemang? 

Jag satt tyst och nickade stumt. Alltför ofta hade jag gett blanka fan i Lundmans genomtänkta 

och välgrundade analyser. Nu var läget ett helt annat. 

– Så vad säger du? Hur tycker du att vi bäst ska hantera situationen, frågade jag. 

– Vi ska försöka att agera för att överleva på alla plan. Idag eller senast imorgon finns pengarna 

på kontot här och då gäller det att verkligen visa smarthet och kyla. Erngren är ett problem, 

egentligen en tickande bomb. Kanske inte i första hand han men däremot hans bank. Jag tycker 

att du ska lösa bort honom. Helt och hållet. Jag har hans kontouppgifter bland mina handlingar 

på hotellet och jag föreslår att vi skickar pengarna direkt härifrån till SEB i Lomma. Därefter 

kommer BTJ bolagen att behöva i princip allt som blir över efter vi har gjort betalningen till 

honom. BTJ Holding har ett konto hos Nordea som vi aldrig tidigare har använt oss av. Det 

smartaste är nog att skicka pengarna dit. 

Han förklarade att om vi skulle överföra dem till BTJ Holdings konto i Tomelilla Sparbank eller 

hos Handelsbanken lär de bara tacka och ta emot utan att vi ser röken av en krona. 

– I och med avtalet med MIS slipper vi nu att slänga pengar på filminköp, fortsatte han. Med 

en sjuhelvetes tur och lite skicklighet kanske det som blir över efter att Erngren har fått sitt är 

tillräckligt för att träffa alla nödvändiga ackord och göra återbetalningar. Sen håller jag med dig. 

Vi drar till Sverige så snart betalningarna blivit gjorda. Du kan ju stanna i Köpenhamn tills vi 

har fått allting på plats. 

Jag satt framåtlutad med armbågarna i bordet och kliade mig tankfullt i pannan. 

– Trots att det känns djävligt jobbigt så vet jag att jag måste åka hem. Det är ju bara själva fan 

att jag har misskött bokföringen. Men det är väl så djävla dags att komma på det nu. Jag tänker i 

varje fall inte flyga utan föreslår att vi istället tar tåget till Köpenhamn. Passkontrollerna på tåget 

är ingenting jämfört med flygplatserna. Om de tar mig med det falska passet kan det kosta ett 

och ett halvt år helt i onödan, sa jag och tog en klunk av kaffet innan jag fortsatte. 

– Men först och främst måste jag lyckas hantera Anderson annars utsätter jag oss båda för en 

helvetes fara. Naturligtvis under förutsättning att allt som Weibel och Altmann berättat är sant. 

Dessvärre är jag övertygad om att det är det. 

Lundman lyfte handen och strök bak några hårstrån som fallit ner över ansiktet. 

– Du har förmodligen rätt. Använd din talang och se till att skjuta fram mötet så långt att vi 

hinner ta oss ur landet. Vinn tid. Ju längre desto bättre. 

260

Jag såg granskande på Lundman och tyckte mig kunna ana en strimma oro i advokatens blick. 

– Skitsamma, jag ringer Anderson och bokar ett lunchmöte med honom idag om han är ledig. 

Jag ska se till att få allting flyttat tills vi hunnit härifrån. Sen kontaktar jag honom från Sverige 

och använder problemen där som en förevändning. Precis som jag gjorde med kärringen Davies. 

Om inte förr så lär jag väl då få reda på hur stora våra problem egentligen är. 

Tonen i samtalet hade växlat över i samma allvar som de svartnade och alltmer hotfulla 

regnmolnen visade. Ingenstans i vår konversation framskymtade heller den glädje man kunnat 

förvänta sig hos två personer vars konton nyss fyllts på med fem miljoner euro. 

261

Kapitel 34 

Jag ögnade raskt igenom menyn innan jag bestämde mig 

– Jag tar minestronen. Vad säger du? 

Eric Anderson som bara precis hunnit öppna foldern nickade instämmande. 

– Låter nyttigt. Jag känner mig fortfarande mätt efter helgen, svarade han och strök handen över 

magen. Jag ligger just nu femton kilo över min matchvikt, men som tur är älskar min fru mig för 

plånboken. Inte mitt midjemått. Hur ser ditt liv ut förresten? Jag har aldrig frågat dig om fru och 

barn? 

– Nja, inledde jag trevande. Jag har inga barn och mitt senaste förhållande tog slut för ungefär 

en månad sedan. Men jag träffade en tjej här nere förra veckan. Kanske, jag vet inte. Kanske kan 

det bli något allvarligt av det. Man vet aldrig, slutade jag med ett försiktigt leende. 

– Så med lite tur lämna du Zürich med en ny brud och ett välfyllt bankkonto, sa Anderson 

samtidigt som han böjde sig ner och fiskade upp en mapp ur sin portfölj. 

– Det var tur att du ringde mig redan idag. Strax innan jag gick hit fick jag ett avtalsförslag 

mailat. Ett utkast som innehåller det mesta av det som vi har pratat om. Beloppet är detsamma 

och villkoren för hur målningen får disponeras är helt i enlighet med det som din advokat 

föreslog. Jag har diskuterat med min kontakt. Hans förslag är att vi möts på banken imorgon 

tisdag. Jag har lovat att återkomma till honom och bekräfta tiden så snart du och jag har kommit 

överens, avslutade han och räckte över en kopia av det tiosidiga och tättskrivna avtalet. 

Jag slängde en blick på förstasidan där advokat Lundman och Greenwood Trust Plc angavs vara 

parterna. Beloppet hade preciserats till femmiljoner euro och det fylldes med paragrafer och 

punkter som helt utelämnats i det avtal som jag bara timmarna tidigare hade ingått med Altmann 

och Weibel. 

– Som du säkert förstår måste jag låta en schweizisk advokat gå igenom det här först. 

– Det fattar jag, samtidigt som min kontakt vill komma vidare så snart som möjligt. Han vill 

under inga omständigheter hamna i ett läge där hans erbjudande används för att trigga priset 

i någon slags inofficiell budgivning. Därför vill jag kunna gå tillbaka till honom med dels ett 

besked om tid och dels att du står fast vid det vi tidigare talat om, förklarade Anderson otåligt 

och med ett stresspåslag som han inte visat prov på tidigare. 

Med all min dyrköpta rutin i att handla under press riktade jag en skarp blick mot Anderson. 

– Jag står fast vid allt som jag tidigare sagt och vid det som vi redan har kommit överens om. 

Samtidigt är målningen min mest värdefulla tillgång och jag har därför för avsikt att gå igenom 

det här avtalet mycket noggrant. Det kommer inte ta någon längre tid. Förmodligen är en dag 

262

allt som behövs för att se om jag vill ha gjort några förändringar, svarade jag och sänkte ner 

skeden i den rykande soppan. 

– Hur lång tid tror du att du behöver, frågade Anderson utan att på minsta sätt försöka dölja 

graden av angelägenhet. 

– Onsdag, svarade jag efter att snabbt ha svalt soppan och bränt tungan. Jag föreslår att vi träffas 

på UBS någon gång under onsdagseftermiddagen. 

– Som jag förklarade redan i lördags har min kontakt alla sina affärer på Bank Leu. Om du inte 

har några invändningar mot det så tror jag att han vill att vi lägger mötet där. Det borde väl inte 

vara några större problem att se till så att målningen kommer dit? 

Det obehag som jag hade känt inför mötet med Anderson blev allt tydligare av Altmanns 

skrämmande beskrivning över vilka som stod bakom mannen vid andra sidan bordet. Klumpen i 

halsen gjorde det allt svårare för mig att tvinga ner soppan. 

– Ska vi bestämma klockan två på onsdag, frågade engelsmannen påstridigt och sände en 

skärskådande blick över bordet. 

Jag förstod att endast en sekunds tvekan över frågan skulle väcka omedelbara misstankar. 

– Perfekt, det ger mig den tid jag behöver för att hinna gå igenom avtalet, svarade jag iskallt och 

gav honom en nöjt leende. 

– Utmärkt, sa Anderson och höjde glaset. Jag är säker på att du gjort ett riktigt val. Du kommer 

att få ett starkt team med alla de resurser som krävs. Dessutom kommer din advokat snabbt 

konstatera att avtalet uteslutande innehåller det vi redan har varit överens om. 

Jag kastade diskret en snabb blick mot klockan. 48 timmar. Det var den tid som nu stod till mitt 

förfogande för att genomföra betalningarna från Lundmans konto och därefter hinna sätta mig 

i säkerhet. Under de kommande 48 timmarna handlade allt om att visa kyla och att inte väcka 

några misstankar. Alla mina inre sensorer sände samtidigt entydiga signaler som var fullkomligt 

övertygande. Anderson och hans män var verkligen ett så allvarligt hot som Altmann flaggat för. 

Det gick inte längre att ta miste på. 

Efter en dubbel espresso tog jag hand om notan. Lunchen hade flutit på bättre än vad jag 

någonsin hade vågat hoppas. Samtidigt som den gett mig mängder med ovälkomna svar. 

Det faktum att Eric Anderson som finanschef över ett multinationellt bolag hade tagit sig tid att 

äta lunch med mig hade fått alla varningsklockor att ringa. Något var fel. Så in i helvete fel. 

Samtidigt i centrala Malmö hade lunchen övergått i en slags motbjudande orgie av 

oförskämdheter. Inledningsvis hade hon misstänkt att han på något oförklarligt sätt fått 

kännedom om hennes kontakter med den misstänkte och anade att hon förvarnat eller hade 

263

lämnat ut sekretessbelagd information till honom. Men ingenting av det han sagt eller antytt var 

anklagande eller ett utpekande av henne. Samtidigt kunde hon inte för sitt liv begripa varför han 

bjudit henne på lunch. Bara för att därefter ägna en timme åt att slänga skit på en av deras gamla 

klasskamrater. 

Trots all den tid som gått kunde hon knappast förneka att hon en gång i tiden haft ett förhållande 

med honom. Något som LB Carlsson nu försökte få henne att känna skuld och skam inför. Då 

hade hennes känslor varit äkta, men det var nu evigheter sen. Som i ett tidigare liv. 

LB Carlssons sätt att uttrycka sig nu vara bara precis smaklöst och visade på ett obegripligt och 

närmast onyanserat hat från hans sida. Hon fattade inte hur hans hätska illvilja kunde sitta i efter 

snart tjugo år. 

Istället för en trevlig lunch, som hon förväntat sig skulle handlat om gamla skolminnen, hade 

den förpestats av en timslång monolog. Hon försökte förstå skälet till orerandet över den 

tidigare klasskamraten, när det fanns massor av annat som hänt sedan gymnasietiden och som 

hon sett fram emot att berätta. 

I varje fall hade hon fått helt klart för sig, och nu var det även officiellt, att personen som 

hon lämnat den sekretssbelagd informationen till var efterlyst. Det var även med illa dold 

skadeglädje som Lars Bertil Carlsson berättat att TV var på väg att gå ut med uppgiften. 

På väg tillbaka till arbetet valde hon, istället för gå raka vägen, att svänga in om Centralstationen 

. Ur ett av sidofacken i sin kalender tog hon fram lappen med numret till min mobil och 

lyfte med skakande hand luren till en av telefonautomaterna. Hon slog numret men samtalet 

kopplades direkt vidare till min röstbrevlåda. Utan att lämna något meddelande hoppades hon 

innerligt att jag skulle klara av att fortsatt hålla mig undan. Den omedelbara avsky som hon känt 

inför mannen hon just lunchat med var gränslös. 

264

Kapitel 35 

Med lunchmötet avklarat återvände jag avsevärt lättad till Savoy och knackade på dörren till 

Lundmans rum. Efter dryga minuten öppnades dörren av advokaten som såg både tilltufsad och 

yrvaken ut. 

– Fan. Det här livet sliter hårt på en gammal man, sa han och gnuggade sömnen ur ögonen. 

Vi slog sig båda ner i de tygklädda gula öronlappsfåtöljerna och blickade i tysthet ut mot 

Paradeplatz. Trots att det vackra högsommarvädret tillfälligt tvingats att ge vika för moln och 

regnstänk myllrade torget av liv. 

– Hur gick mötet, undrade Lundman spänt. 

– Bättre än väntat, svarade jag och drog fram avtalsförslaget som jag därefter slängde på bordet 

framför Lundman. 

– Vi har bestämt möte på onsdag klockan två här borta på Bank Leu. Då kommer du ha hunnit 

till Sverige och jag sitter på Ströget med en Sort Guld i handen. Jag har funderat en gång till 

över alla tänkbara sätt för oss att ta oss dit och kommit fram till att vi tar tåget. 

– För min del spelar det ingen roll hur vi gör. Bara vi kommer härifrån så fort som möjligt. 

– Det finns ingen anledning för oss att byta hotell i natt igen, fortsatte jag. En natt till och vi 

är klara. För säkerhets skull vill jag att du kollar kontot om ett par timmar. Gör det strax innan 

banken stänger. Om pengarna har hunnit komma in så tycker jag att vi satsar på att dra hem 

redan ikväll. Sedan tycker jag att vi gör precis som du föreslog. Vi betalar Erngren härifrån och 

kör över resten till Nordeakontot. 

Lundman såg på mig belåtet. Nöjd över att jag hade köpt hans resonemang. 

– Det vilar något overkligt över allting här som ger mig riktigt dåliga vibbar. Tro mig. Jag vill se 

till att vi kommer iväg härifrån så fort det någonsin går, slutade Lundman. 

Jag grunnade över det som advokaten just sagt. Trots helvetet som jag nu visste väntade mig i 

Sverige var det också min önskan att här ifrån i ett stycke. Polisutredningen hängde över mig 

liksom avslutet med Louise. Svarta rubriker var säkert att vänta liksom en besvärlig hantering 

av alla skulder. Jag var beredd att möta allt det för att frigöra mig från den känsla av osäkerhet 

som omgärdade mig just nu. Jag var samtidigt beredd att göra nästan vad fan som helst för att få 

träffa henne igen. Trots att jag då skulle tvingas att avslöja både mina lögner och mitt rätta jag. 

Vi enades om att advokaten skulle kila över till banken och stämma av ställningen på kontot 

några minuter innan stängningsdags. Jag reste mig ur fåtöljen och plockade upp avtalet som låg 

utslängda på bordet. 

265

– Jag antar att du inte är särskilt intresserad av de här, sa jag med ett skevt leende. 

– Knappast, svarade Lundman och tog upp Den klassiska konsten av Wölfflin ur sin väska. Jag 

tror att jag föredrar den här. Det känns viktigare att förkovra sig i konsten. 

– Jo det är klart. Du har ju blivit en av de stora aktörerna på marknaden, kontrade jag skrattande 

och gick över till mitt rum. 

Jag kollade mina mail utan att hitta något viktigt. Kvällspressens nätupplagor var lika 

intetsägande som vanligt och nyhetstorka tycktes följa i spåren av värmen. Kort sagt hade 

ingenting hänt och just nu var det i sig alldeles förbannat goda nyheter. Ännu hade ingen av 

de grävande journalisterna och kriminalreportrarna skrivit så mycket som en rad om mitt 

försvinnande. Det lugnade mig. Returresan till Sverige skulle kännas betydligt besvärligare om 

jag visste att en hel nation var på sin vakt och höll utkik. Nej, allt tidningarna skrev var precis 

lika ointressant som vanligt. Möjligen undantaget Expressens kostråd med vars hjälp utlovades 

en rejäl viktminskning på en månad. För några korta sekunder funderade jag över att maila 

Anderson en kopia av artikeln. 

Tankarna kring Cecilia tog långsamt över och fick mig att åtminstone tillfälligt överge jakten 

på nyheter. Trots att det ännu inte hunnit gå en vecka och trots att jag visste så lite om henne 

såg jag henne fortfarande tydligt framför mig. Bilderna dröjde sig kvar och vägrade försvinna. 

Leendet, kyssarna på Bahnhofplatz och skratten när vi vandrat längs Niederdorfstrasse. 

Saknaden efter henne slet tag och drog mig sakta i bitar. Även om det inneburit att sätta allting 

på spel var jag beredd att ta mig till Sverige enbart för att få träffa henne. Samtalet från Carl 

Hässler väckte mig brutalt ur dagdrömmen. 

– Du hade sökt mig, sa schweizaren. 

– Jag undrar om du möjligtvis skulle kunna svänga förbi Savoy. Det finns någonting som jag 

skulle behöva din hjälp med. 

– Inga problem, jag kan vara på hotellet om en halvtimme, svarade Hässler som var på fortsatt 

gott humör efter den lättförtjänta halvmiljonen. 

– Möt mig utanför huvudentrén Parkera vid Guccibutiken så kommer jag ner. Ring mig när du 

är där. 

– Vi ses. Jag kommer, svarade Hässler förväntansfullt. 

Innan jag släckte ner datorn gick jag tillbaka in på min mail. Jag läste dikten som jag skrivit 

dagarna innan men sedan hade beslutat mig för att inte skicka. Efter att ha fyllt i hennes 

mailadress övervägde jag kort mitt nästa steg innan jag klickade send. 

266

Hon skulle antagligen betrakta mig som en förvirrad och vilsen själ men det brydde mig mindre. 

Det fanns ingenting i det som jag skrivit som jag inte kunde stå för. Timmarna som jag hade 

tillbringat med henne betydde just nu allt. Åtminstone nästan allt. 

Några minuter efter fyra stod Lundman utanför och bankade enträget på dörren. 

– Vi får tyvärr vänta. Banken kan se att pengarna är på väg, men jag får dessvärre inte tillgång 

till dem förrän vid elvatiden imorgon. 

– Fan, svarade jag efter att ha slumrat till. Jag hade hoppats på att komma iväg redan idag. Skit 

samma! Vi har fortfarande marginalerna på vår sida. Jag har bett Hässler komma hit, och han 

bör vara här nere vilken minut som helst. Han kommer få en bunt euros av mig för att ta sig hit 

på torsdag och checka ut våra rum. Ingen ska märka att vi lämnar Zürich imorgon. Jag bär ner 

mina väskor nu så får han låsa in dem i bagageförvaringen på centralstationen. Sedan tänker jag 

ta en taxi ut till MIS kontor tidigt i morgon. Det är en bra undanmanöver om någon försöker 

hålla koll på oss. Jag kommer vara där medan du är på UBS och gör betalningarna. När du är 

färdig på banken skickar du ett sms till mig och skriver bara klar. Exakt trettio minuter efter 

att du har skickat meddelandet möts vi utanför apoteket på Hauptbahnhof. Efter banken går du 

direkt hit, hämtar din väska och tar en taxi ner till stationen. Skriv ett meddelande! Ring inte! 

Jag litar inte på telefonerna. Vem som helst kan lyssna! 

När jag sagt det sista uppstod en kvävande tystnad och jag pressade handflatan mot 

pannan medan jag fortsatt funderade. Fanns det någonting ytterligare som vi kunde göra ur 

säkerhetssynpunkt? Vad hade jag förbisett som skulle kunna leda till nya problem? Var vår 

förestående skenmanövrer ett utslag av sjuklig paranoia och var Altmanns varningar bara 

skrämskott för att komma över målningen? 

Frågorna malde långsamt inom mig men min egen sannolikhetsgranskning gav entydiga och 

nedslående svar. Det var ingen tillfällighet att jag hade stött samman med Eric Anderson vid två 

tillfällen inom loppet av ett par dagar. Lika osannolikt var det att Anderson påpassligt nog hade 

trollat fram någon som omedelbart varit beredd att slänga upp fem miljoner euro. 

– Jag har fattat och köper allt du säger, sa Lundman eftertänksamt och bröt den korta tystnaden. 

Gud ska veta att jag har idiotförklarat dig hundratals gånger men de senaste veckorna har du 

verkligen försökt att bevis motsatsen. Jag har bestämt mig för att ta en lugn kväll med en god 

bok så jag köpte Vezzosis Da Vinci när jag var ute. Roomservice, en stunds läsning och sedan 

god natt känns som ett vettigt program inför morgondagen. 

267

– Jag ska hjälpa dig en bit på traven, sa jag och reste mig ur fåtöljen. Minuten senare återvände 

jag från badrummet och tryckte två tabletter i Lundmans hand. 

– Ta de här så sover du garanterat hela natten. Jag behöver dig utvilad imorgon. 

– Tack. Kör vi frukosten klockan åtta? 

– Absolut. Så läs nu inte hela natten, svarade jag faderligt. 

Mindre än tio minuter efter att Lundman lämnat rummet ringde Carl Hässler som stod parkerad 

utanför Savoy. Jag skyndade ner och gick snabbt igenom vad det var som jag behövde hans 

hjälp med. Med ännu en bunt av mina eurosedlar i sin hand och en klapp på axeln accepterade 

schweizaren att utföra det förhållandevis okomplicerade uppdraget. 

Jag tog sedan hissen tillbaka till femte våningen och var fast besluten att ge mig ut på en längre 

promenad. Regnstänken på fönsterrutan fick mig att snabbt ändra uppfattning och istället 

känna en ordentlig släng av rastlöshet. Zürich var ett avslutat kapitel och det fanns egentligen 

ingenting som höll mig kvar. Min enda önskan var nu att snarast komma härifrån för att ta itu 

med problemen på hemmaplan. Hellre det än att sitta kvar i min utsatta position och leva inlåst 

som Joakim Carlsson i en guldbur. 

Vid sidan av det överhängande hotet från Greenwood var jag utled på Schweiz. På de dubbade 

kanalerna och frånvaron av Sibyllakökets alla läckerheter. Jag påminde mig ännu en gång om att 

bita samman och lovade mig samtidigt i tysthet att helvetet snart skulle vara över. 

Under flera timmar därefter låg jag vaken och zappade mellan tevekanalerna utan att det hjälpte. 

Jag borde ha känt tröttheten komma men den vägrade att infinna sig. Slutligen gav jag upp och 

svalde tre sömntabletter för att halvtimmen senare sova som en klubbad oxe. 

Zürichsee låg spegelblank och solen hade med sina vässade armbågar återtagit makten över 

vädergudarna. Från Hotel Alexanders uteservering följde jag med slö blick några av kanotisterna 

som paddlade förbi. Jag tryckte in en prilla lös General och tog en klunk av den rykande 

cappuccinon. Den välbehövliga blandningen av koffein och nikotin gav mig ett tillfälligt om än 

bedrägligt lugn. 

Jag hade redan hunnit träffa Hässler och hämtat nyckeln till förvaringsboxen på Hauptbahnhof. 

Den låg nu tryggt förvarade i kavajfickan. Trots att klockan ännu inte passerat tio kände jag 

stressen sakta komma krypande. Allting låg nu i Lundmans händer och trots mitt förtroende för 

advokaten var det högst motvilligt som jag tillfälligtvis hade sett mig tvingad att släppa ratten. 

Om jag istället hade valt att som tidigare låta min kontrollfixerade gener styra skulle jag tveklöst 

ha följt med Lundman till banken. Nu fick jag finna mig i rollen som åskådare medan längtan 

268

efter att ge mig av växte sig allt starkare. Jag gillade Lundmans idé om att stanna i Köpenhamn. 

I varje fall till de mest kritiska delarna i Sverige var avklarade. Även om jag inte fanns bland 

FBI:s ten most wanted så löpte jag stor risk att bli igenkänd i samma ögonblick som jag åter 

beträdde svensk mark. 

När vi är klara här tar du den bästa advokaten i stan och kontaktar själv polisen, var det sista 

som Lundman sagt innan vi lämnat frukostmatsalen och skilts åt. 

Jag kände hur advokaten i allt högre grad påverkat mitt eget sätt att tänka och fatta beslut. 

Främst beroende på att jag först nu hade stannat upp och verkligen tagit till mig av de råd och 

erfarenheter som Lundman under flera års tid hade försökt att förmedla. Jag vände ansiktet mot 

solen och kände strålarna bränna med svetslågans intensitet. Fan! I den bästa av världar fanns 

det inte några djävla bokföringslagar. 

Ordentligt frustrerad upptäckte jag efter ett tag hur tiden nästan stod still och att visarna rörde 

sig i ultrarapid. Jag knackade lätt på glaset för att se så att klockan verkligen gick som den 

skulle. Trots att det gått mindre än tio minuter sedan jag sist kollat tiden kändes det som dryga 

timmen. 

På slaget tolv kom textmeddelandet som jag väntat på. KAR. Lundman tillhörde inte 

generationen som fötts med konsten att sms:a som en genetiskt betingad och nedärvd reflex. 

Väntan på advokatens meddelande hade utvecklats till en utdragen pina där varje minut plågat 

mig och ställt kampen mot det överväldigande kontrollbehovet på svåra prov. På mindre än fem 

minuter lyckades jag nu att fånga in en taxi och anlände därför tio minuter före utsatt tid utanför 

det apoteket vi hade stämt möte. 

Advokaten, som till skillnad från mig alltid passade tider, hade ännu fem minuter på sig. 

Klockan som under tiden jag väntat i Thalwil hade segat sig fram tickade nu snabbare än 

någonsin. Fem, tio, tjugo minuter förvandlades till en halvtimme. Jag såg mig oroligt omkring 

och undrade otåligt var fan Lundman hade tagit vägen. 

Visst kunde advokaten vara tankspridd men jag uteslöt omedelbart varje möjlighet för att vi 

skulle kunna ha missuppfattat varandra. Trots överenskommelsen om att under inga som helst 

omständigheter ringa slog jag numret till Lundmans schweiziska kontantkortsnummer. 

Signalerna gick fram innan samtalet vidarekopplades till mobilsvar. Jag prövade ännu en gång 

med samma nedslående resultat. 

Hade Lundman förlagt luren? Kanske glömt kvar den på banken? Hjärtat slog allt snabbare 

medan tankarna rusade vilt. Var i helvete hade advokaten tagit vägen? Hade det hänt honom 

något allvarligt eller stressade jag i vanlig ordning upp mig i onödan? 

269

Jag slog numret till Savoy och bad om att direkt kopplas till Lundmans rum. Signalerna ringde 

ut men utan något svar. 

Jag övervägde kort hur jag skulle göra och insåg omedelbart det omöjliga i att lämna Schweiz 

utan Lundman. Med svetten rinnande längs ryggraden sprang jag till den främsta bilen i kön 

av taxibilar och bad om att bli körd till Savoy. Jag lovade chauffören tio francs i dricks om 

han kunde ställa sig på gasen. Framme vid hotellet slet jag upp en femtiofrancssedel, trots att 

taxametern stod på knappa tjugo. 

– Behåll resten! Det är jämt, var allt som jag fick ur mig samtidigt som jag vräkte upp dörren 

och sprang mot hissarna i lobbyn. 

Så snart hissen stannat på femte våningen gick jag raka vägen till Lundmans rum. Dörren var 

stängd men olåst. 

Någonting var fel. Djävligt fel insåg jag nu och pressade långsamt ner det blänkande handtaget. 

270

Kapitel 36 

En mättad svärta. 

När dörren gled upp möttes jag av ett bottenlöst mörker. Trots solens mäktiga övertag förmådde 

den inte att tränga igenom de täta mörkläggningsgardinerna. Luftkonditioneringens isande kyla 

vällde ner över min svettiga ryggtavla och förstärkte den krypande känslan av obehag. Trevande 

med handen längs väggen sökte jag i mörkret efter strömbrytaren. 

När jag slutligen lyckades leta mig fram och slog om strömbrytaren besannades samtidigt mina 

farhågor. Lundman fanns inte där, och inte heller någonting som tydde på att någonsin hade 

gjort det. 

Under flera minuter förblev jag sittande orörlig. Paralyserad och lamslagen av det obegripliga, 

att Lundman hade lämnat hotellet och inte kontaktat mig. Hade han alltså svikit mig? Eller var 

han av någon anledning bortförd och kanske mördad? 

Varför i helvete hade jag upptäckt den satans tavlan och sedan dragit in Lundman i mina planer? 

Altmanns varningar ringde larmande i öronen. Trots det hade jag varken förutsett eller förväntat 

mig den här utvecklingen. 

Klockan tickade och jag kände sakta min sinnesnärvaro återvända. Jag var oklar över om jag 

hade suttit där fem minuter eller en halvtimme. 

Jag gjorde mitt yttersta för att tänka klart i ett försök att räkna ut hur lång tid som skulle kunna 

ha förflutit sedan Lundman lämnat banken. Något osäkert konstaterade jag att det förmodligen 

rörde sig om lite mer än en timme. Jag satt blixtstilla och orörlig för att uppfatta eventuella ljud 

men hörde bara mina egna hjärtslag och allt snabbare andetag. Med ena skjortärmen torkade jag 

svetten ur pannan, knöt handen och slog den hårt mot höften. 

Vakna! Bestäm dig! Ta ett beslut nu! Vreden gnisslade i min dämpade röst. 

Med min dokumentportfölj hängande i axelremmen lämnade jag rummet och lät dörren ljudlöst 

glida igen bakom mig. Korridoren låg övergiven så när som på den filippinska städerska 

som stod en bra bit bort med ryggen vänd mot mig. Min första tanke var att ta mig ut via 

nödutgången och smita ner genom trapphuset. I sista sekund ändrade jag mig och valde istället 

att ta hissen. 

När jag klev in och slog mig ner i taxins baksäte kände jag intuitivt att ingen hade lagt märke till 

mig när jag lämnat hotellet. Andfådd lutade jag mig fram mot chauffören; 

– Kör mig till centralstationen i Basel. 

Blev allt mer övertygad om att Lundman inte kunde ha svikit mig. Men vad hade hänt? Vi hade 

271

åda varit väl medvetna om hotbilden, även om advokaten vid mer än ett tillfälle hade ifrågasatt 

den. När vi diskuterat eventuella fysiska hot hade vi aldrig ens tänkt tanken att Lundman skulle 

kunna komma att bli måltavlan. Utgångspunkten för vårt resonemang hade hela tiden varit att 

något skulle kunna drabba mig. Efter nästan trekvarts bilfärd och halvvägs in i Basel plockade 

jag fram mobilen och ringde professor Grey. 

– Jag vill inte gå in på några detaljer över telefon. Det har hänt en del som tvingar mig att 

omedelbart åka till Sverige. Jag ringer dig imorgon förmiddag, så snart jag vet närmare besked. 

Samtalet med Grey var över på mindre än en minut. 

Framme på stationen i Basel löste jag biljett med första tänkbara tåg ut ur landet. Lättat 

konstaterade jag att det mindre än en timme senare avgick ett tåg till Hamburg. Efter byten 

och med den första delen i enkel sovkupé skulle jag vara framme i Köpenhamn klockan nio 

påföljande morgon. Jag betalade biljetten kontant och gick därefter iväg för att leta rätt på en 

telefonautomat. 

Jag tvingades nu ringa att tre samtal och vände mig till de tre personer vars hjälp jag nu behövde 

mer än någonsin tidigare. Alla tre svarade och lovade att finnas på plats. Vi beslöt därför att 

träffas kvart över nio utanför Forexkontoret på Köpenhamns Hovedbangård. 

– Jag kommer med tåget från Hamburg, förklarade jag för Mats Åström. Om det skulle vara 

försenat så säg till Fredrik och Pero att de väntar. Det är riktigt skarpt läge! Prata inte med någon 

om var du ska och försök se till att hålla tiden. Det har hänt en helvetes massa som jag inte kan 

ta över luren. 

När tåget rullade ut från perrongen i Basel sträckte jag fram biljetten och visade oroligt Joakim 

Carlssons pass för det som jag hoppades skulle bli sista gången. Först då kom reaktionerna 

över allt som utspelat sig under de senaste timmarna. Jag var den skyldige och det var mitt fel 

och ingen annans att något hade hänt med Lundman. Advokaten som under flera år axlat och 

hanterat all skit i spåren av mina affärer hade nu dessutom fått betalat priset och kanske fått 

plikta med sitt liv. Försökte slå ifrån mig tanken på att han skulle vara mördad, för vem skulle 

ha intresse av det? 

Trots rälsskarvarnas monotona hamrande förblev natten sömnlös medan necessären med 

sömntabletter låg säkert inlåst på Zürich centralstation. Dessvärre skulle inte ens en kraftig 

överdos klarat att bedöva eller frigöra mig från stresspåslaget. Ingenting kunde på medicinsk 

väg ha sänkt mig till en nivå där jag klarat av att somna. Tågresan utvecklades istället till en 

kamp mot alla inre demoner. 

272

Nu insåg jag också hur oerhört mycket Lundman betytt och vilket helvete det skulle bli att 

försöka rädda allting utan hans hjälp. 

Först när tåget rullade av färjan mellan Puttgarden och Rödby tog jag mig samman och plockade 

fram anteckningsblocket. Hur djävligt allt än kändes tvingades jag att tänka konstruktivt och, 

om än tillfälligt, försöka släppa det som hänt. Trots att jag borde ha känt mig helt slutkörd 

märkte jag ingenting av någon trötthet. Adrenalinpåslaget framkallade istället en febrig energi 

och jag spaltade noggrant ner allt som omgående behövde hanteras. Jag insåg att det skulle 

komma att krävas ytterligare hjälp utifrån för att i vansinnestempo kunna lösa de problem som 

tornade upp sig. 

En aning orolig och mycket illa till mods klev jag av tåget på Köpenhamns Hovedbangård. 

Oroad över att bli igenkänd och över att svensk polis kanske hade lyckats snappa upp att jag 

var på väg hem. Frusen och orakad gick jag med bestämda steg mot rulltrapporna upp till 

ankomsthallen. 

Det har hänt en helvetes massa, men det är ingenting vi kan prata om här, förklarade jag med ett 

plågat uttryck när jag mötte Mats Åström, Fredrik Jansson och Pero Grujic. 

– Om det är okej för er så vill jag att vi åker ner till Hotell Marriott. Kan du gå in först och boka 

ett rum i ditt namn för två nätter, frågade jag vänd till Åström. 

– Visst. Det är klart att jag kan, svarade han. 

Det vilade ett allvar över mig som jag aldrig visat tidigare. Stämningen var tryckt och dämpad 

och ingen kunde undgå det olycksbådande. Jag satt tyst och sammanbiten i Grujics bil under den 

korta färden till hotellet. Utan minsta ansats till att vilja prata. 

Så snart Åström checkat in och kvitterat ut plastkortet till rummet gick vi samlat mot hissarna. 

Tystnaden bröts först när dörren till hotellrummet gick igen bakom min rygg. 

– Det är verkligen ingen tillfällighet att jag har bett just er tre om att komma hit. Ni har alltid 

levererat de gånger som jag har behövt er hjälp. Jag ska snart berätta mer om vad det är som har 

hänt och vad som måste göras. Innan jag gör det vill jag ha samtligas ord på att det som sägs här 

idag stannar mellan oss. Inte ett ord till någon, avslutade jag och lät blicken svepa förbi alla tre 

som nickade förstående. 

– För att ni ska fatta läget måste jag börja med upprinnelsen till hela den här osannolika 

historien. Det är lika bra att ni sätter er ner. Det här kommer ta en bra stund. 

Under spänd tystnad berättade jag utan avbrott om allting som hänt och utelämnade inga 

detaljer. 

273

–... som ni säkert förstår innebär Lundmans försvinnande att hela min ursprungsplan har 

raserats. Jag är tvingad att gå till polisen i Sverige och berätta allt jag vet om Lundman. Det 

kompliceras i sin tur av att jag är misstänkt för brotten i bolagen. Därför är det också tvärsäkert 

att jag kommer att bli anhållen. Det är därför jag har bett er komma hit. Jag måste ha pålitlig 

hjälp med att hantera situationen om jag häktas eller åker in. Frågan till er är om ni är beredda 

att göra det? Förmodligen kommer ni i så fall att tvingas lägga all er tid på BTJ bolagen för lång 

tid framöver. I gengäld kommer jag att betala er djävligt bra den dagen målningen säljs. 

– Hur har du tänkt dig att det ska fungera rent praktiskt, frågade Åström. 

– Fredrik är hyfsat insatt i de olika bolagen och hur deras redovisningar ser ut. Jag ser det som 

närmast självklart att han tar fortsatt ansvar i den delen. Därutöver behöver bolagen en VD och 

det jobbet skulle jag vilja ge till dig Mats. Visserligen ligger BTJ bolagen riktigt skrynkligt till. 

Med de tjugo miljoner som kommer in på BTJ´s Nordeakonto idag eller senast imorgon kan vi 

hålla oss flytande åtminstone ett halvår framåt. Av de tjugo måste vi förmodligen betala hälften 

till Tomelilla Sparbank. Den tidigare ledningen i banken öste i princip pengar över mig. Bland 

annat därför sparkades styrelsen och ledningen för någon vecka sedan. Vi måste hinna göra en 

större avbetalning innan alla lånen sägs upp. Jag tror att de nöjer sig med tio miljoner. Om inte 

kan de dra åt helvete, avslutade jag och vände mig till Grujic. 

– När det gäller dig behöver jag hjälp med helt andra saker. Efter det som hände Lundman, vad 

det nu är, är jag övertygad om att precis samma sak kan hända mig. Jag skulle vilja ha din hjälp 

med att plocka samman en riktigt kvalificerad grupp som klarar av att hantera säkerhetsfrågan. 

När de här engelsmännen förstår att de inte längre kan komma över målningen den vanliga 

vägen kommer jag vara i ett lika utsatt läge som Lundman. 

Serben nickade tyst förstående medan jag knäppte upp mässingslåset till portföljen och plockade 

fram en blå plastfolder som jag räckte över till Fredrik Jansson. 

– Under tiden i Zürich hann vi göra klart avtalen som eliminerar skatterna i alla bolag. Jag vill 

att du som första åtgärd ser till att bokföra avdragen i samtliga bolag. Helst idag. Det måste 

finnas i redovisningen senast i samma ögonblick som jag kliver in på polisstationen. Innan vi 

skiljs åt idag så ska du, jag och Mats noga gå igenom den exakta innebörden av avtalen. Min 

avsikt är att gå till polisen någon gång imorgon eftermiddag. 

Jag lyfte hotelltelefonens lur och tryckte ner knappen one touch service. Jag beställde kaffe och 

mineralvatten till samtliga och kände ett omedelbart behov av att få i mig koffein för att döda de 

krypande trötthetssymptomen. 

– Innan vi fortsätter har jag ett samtal som jag måste klara av, sa jag och slog numret till 

professor Grey. Utan omskrivningar gick jag sedan rakt på sak. 

274

– Lundman är försvunnen. Han kan vara mördad. Jag åkte hem ensam och är tvingad att 

självmant överlämna mig till polisen imorgon. Därefter har jag inte en aning om vad som 

kommer hända. Om jag tvingas att stanna kvar i häkte kommer jag förmodligen anlita en 

advokat i Malmö som heter Carl-Gustav Nordh. Jag mailar dig hans kontaktuppgifter. Vi 

kommer sannolikt därför tvingas att kommunicera via honom, avslutade jag och tyckte mig höra 

hur Grey antecknade i bakgrunden. 

– Tyvärr tycks Altmanns farhågor besannas, inledde professorns allvarstyngd. Se till att vara 

försiktig. Underskatta ingen och överskatta heller inte din egen förmåga. Om du ser att det finns 

något som du tror att vi kan vara behjälpliga så meddela mig omgående. 

Jag hade under hela samtalet stått med ryggen mot de övriga tre och blickat ut genom det 

väldiga fönstret. Nu vände jag mig och riktade åter uppmärksamheten mot dem. 

– När och om vi lyckas med målningen så svär jag att använda det som behövs för att spåra upp 

och släcka varenda en som haft med mordet att göra. Jag gick fram och tryckte pekfingertoppen 

mot bordsskivan tills den vitnade. 

– Och då skiter jag fullständigt i vad det kostar att få deras huvuden skilda från kropparna. 

Jag lutade mig fram för att greppa kaffekoppen precis när mobilen ringde. Andersons nummer 

dök upp i displayen. I hämningslöst ursinne slängde jag luren i golvet. Jag stampade sönder den 

med klacken till en pulveriserad hög av plast och kretskortsdelar. 

– Den förbannade djävla idioten! Hur i helvete har han mage att ringa! Det satans djävla 

helvetes svinet! 

Hela kroppen skakade och jag kände ögonen fyllas av tårar. Hatet och ilskan fick mig att helt 

förlora kontrollen. Jag tog mig springande in i badrummet och spydde upp allt som jag fått i 

mig i handfatet. Famlande slet jag tag i duschmunstycket, vred om kranen och lät iskallt vatten 

skölja över ansiktet. 

– Bit ihop din djävla kärring, väste jag ilsket åt mig själv. 

Några minuter senare återvände jag ut till rummet där de tre satt. Förstummade och förbluffade 

över allt som de sett och hört under den senaste timmen. 

275

Kapitel 37 

– Du kan räkna med oss, var det första Grujic sa när jag vacklande slog mig ner i fåtöljen. 

– Jag hade hoppats på det. Annars hade jag inte bett er komma. Det finns en ordentlig uppsida 

för alla att dela på om vi lyckas sy ihop den här skiten. Som ni säkert förstår måste vi köra igång 

direkt, sa jag och slet en lapp ur anteckningsblocket som Marriott hade försett skrivbordet med. 

Jag skrev snabbt samman en lista som jag sedan räckte över till Grujic. 

– Jag fick lämna allt bagage i Zürich och det här är de en del av de saker som jag behöver. Det 

mesta hittar du förmodligen nere på Magasin du Nord vid Kongens Nytorv. 

– Inga problem. Jag vet var det ligger, avbröt Gruijic mig mitt i vägbeskrivningen. Jag gav 

honom lappen tillsammans med en rejäl sedelbunt. 

– Jag glömde rakhyvel. Kan du komma ihåg det? 

Serben nickade, tryckte ner sedlarna och listan i jackfickan och försvann ut ur rummet. Så snart 

dörren glidit igen vände jag mig till de två kvarvarande. 

– Som ni säkert förstått har vi en helvetes uppförsbacke framför oss. De involverade bankerna 

men framförallt myndigheterna kommer att göra sitt yttersta för att krossa oss. Därför måste 

vi se till att vara minutiöst förberedda, inledde jag och rev ut några blanka sidor ur mitt 

anteckningsblock som jag gav dem tillsammans med varsin penna. 

– Då kör vi igång, sa jag och inledde sedan en två timmar lång genomgång. 

Utöver några korta frågor förekom i stort sett ingen ordväxling. Grujic kom tillbaka efter dryga 

timmen med fyra svarta plastkassar som han ställde intill sängen. När han därefter försökte 

lämna tillbaka de pengar som hade blivit över viftade jag avfärdande med handen. 

– Behåll dem! Jag vill att du kommer tillbaka hit klockan tolv imorgon. Kan du det? 

– Inga problem chefen, svarade han med ett dämpat leende. Jag kommer att stå parkerad här 

nedanför då. 

– Tack. Du ska få den tveksamma äran att köra mig till polisen i Malmö, sa jag med ett allvar 

som inte kunde missuppfattas. 

När serben lämnat återupptog jag genomgången där inga förutsägbara faktorer lämnades åt 

slumpen. Så snart jag avslutat tittade jag på Fredrik Jansson och Mats Åström. 

– Jag vill att ni två sätter er här nu direkt och i lugn och ro går igenom allt det som jag har 

sagt. Om ni har några frågor, synpunkter eller om det är några oklarheter måste vi ta tag i det 

omgående. Medan ni gör det har jag ett par samtal som jag måste klara av. Det ligger en lounge 

intill hissarna. Ni kan använda min rumsnyckel för att ta er in. Om ni flyttar er över dit så 

kommer jag så fort jag är klar. 

276

Jansson och Åström rafsade snabbt samman de fullklottrade anteckningsbladen och försvann ut 

genom dörren. Jag stack ner handen i väskan och tog upp mobilen som nu hade legat avstängd 

under nästan en månad. Den jag tidigare hade använt som mitt hemliga nummer. Jag anslöt 

laddningskabeln och när jag slog på den plingade det omedelbart till. Sms:et Welcome to 

Denmark poppade upp. 

Efter en kort stunds rotande i portföljen hittade jag till slut de jag sökte. Jag ögnade igenom de 

anteckningar som jag hade gjort på tåget strax innan ankomsten till Köpenhamn. Överst stod 

Tomelilla Sparbank. Tätt följt av Erngren. 

Med tanke på alla de gånger som jag tidigare hade ringt till banken kunde jag fortfarande 

numret dit utantill. Inför samtalet tvingades jag att konstatera att skillnaden den här gången var 

att det inte längre skulle finnas någon lättlurad Sven Persson att dupera. Förmodligen hade alla 

de som jag tidigare haft kontakt med på banken tvingats tömma och städa sina skrivbord. Jag 

slog numret och en för mig helt okänd kvinnlig röst svarade. 

– Jag söker Sven Persson, inledde jag och spelade ovetande. 

– Han arbetar inte på banken längre, svarade hon tvärt. 

– Nähä. Då söker jag väl hans ersättare. 

– Det är Johan Olsén. Vem kan jag hälsa ifrån? 

Jag drog en aning på svaret innan jag gav henne mitt namn. 

– Ett ögonblick så kopplar jag fram dig, sa surkärringen och lät mig vänta åtskilliga minuter. 

Precis när jag var på väg att trycka bort samtalet lyftes luren i andra änden. 

– Olsén, svarade mannen med tydlig ambition att låta både myndig och arrogant. 

Jag presenterade mig kort. 

– Jag vet vem du är, kommenterade Olsén bitskt. 

– Jag ringer inte för att berätta vem jag är! Det utgår jag ifrån att du vet! Jag har ett förslag för 

hur mina bolag ska klara av återbetalningen till banken. Som du säkert redan känner till är vi ju 

skyldiga er en hel del. 

– En hel del! Du och dina är ett av de främsta skälen till varför banken har gått omkull och 

tvingats att fusionera. Så vad vill du, fortsatte bankmannen hotfullt. 

Jag kände hur min tidigare trötthet blixtsnabbt växlade över i irritation och ilska. 

– Jag ringer inte för att diskutera den eventuella kompetensen hos er tidigare ledning. Jag 

kommer se till så att mina bolag betalar samtliga sina skulder, inledde jag och Olséns högfärdiga 

stön gjorde mig om möjligt än mera förbannad. 

– Lyssna nu din satans lilla bankråtta,! Jag tar ingen skit av dig. Du ska få ett konkret bud som 

du och din ledning har tills i morgonbitt i att ta ställning till. Vi är villiga att göra en avbetalning 

277

på tio miljoner innan veckans slut om ni därefter slår samman alla våra övriga krediter till en 

enda. Det nya lånet ska vara ränte och amorteringsfritt under tolv månader. Som säkerhet för 

lånet lämnar vi de fyrtiotvå målningar som fanns i depå hos er för en månad sedan. Ann-Britt 

känner till dem. Om hon nu har lyckats överlevt utrensningen! Dessutom kan du hälsa din 

styrelse att om ni avböjer mitt erbjudande kan ni rita ett stort djävla ägg i protokollet. Då blir 

det nämligen inte en spänn i återbetalning. Har du förstått vad jag har sagt? Fattar du vad det 

innebär och att du ska lyfta luren alldeles förbannat snabbt när jag ringer klockan tio imorgon 

för att få ert besked? Och en sak till. Budet är inte förhandlingsbart! 

Bergfast övertygad om innehållet i det kommande svaret knäppte jag bort bankmannen. Utan att 

invänta varken hans eventuella synpunkter eller kommentarer. Allt annat än ett rungande ja från 

den illa åtgångna banken var fullkomligt uteslutet. Istället måste de tio miljonerna och löftet 

om full återbetalning ha kommit som en skänk från ovan. Jag var säker på att de som just nu 

försökte rekonstruera den söndertrasade banken inte betraktade utlåningen till BTJ Holding som 

en risk. Den måste snarast ha setts som en redan konstaterad förlust. 

Jag klickade mig fram till mobilens huvudmeny. Därefter gick in och försäkrade mig om att jag 

verkligen hade dolt mitt eget nummer. Det var under inga som helst omständigheter min avsikt 

att ge Erngren chansen att ringa tillbaka. Nu var det jag som styrde och tänkte se till att behålla 

det initiativet. Jag slog Erngrens nummer och källarbankiren svarade direkt. 

– Det är jag. Hur mår du och dina juggepolare? 

Det blev dödstyst i luren och för en sekund undrade jag om gubbdjäveln hade drabbats av ett 

slaganfall. Sedan hördes de flämtande andetagen. 

– Jag mår för djävligt och det har jag bara dig att tacka för. Jag förstår inte hur i helvete du kan 

bete dig så här. Jag har för fan alltid ställt upp för dig! 

– Vad du har gjort och inte gjort för mig ska vi spara till ett senare tillfälle, röt jag och slogs 

samtidigt av tankarna kring hur Erngren en gång tvingat mig att sälja huset som jag bott i. 

– Jag ringer för att du ska se till att kolla ditt konto och snabbt som fan ta reda på om pengarna 

har kommit in. Här får du trackingnumret på det swiftöverföring som jag har skickat. Jag ringer 

tillbaka om en timme och då ska jag ha besked! 

– Jag hoppas att du inte gör det här för att få mig fullständigt idiotförklarad hos banken. 

– Se till att kolla kontot nu gubbdjävel! Jag har viktigare saker för mig än att tjafsa med dig. 

På exakt samma sätt som bara minuter tidigare hade hanterat bankmannen Olsén knäppte jag nu 

bort Erngren. 

Nästa namn på min lista var Anna-Carin som numera hette Schultz i efternamn. Jag tvekade 

några sekunder och slog sedan motvilligt numret till ekobrottsmyndigheten. Växeltelefonisten 

278

kopplade fram samtalet som på tionde signalen återkopplades till växeln. 

– Inget svar, men jag har ingen notering om att hon är upptagen eller ute, konstaterade kvinnan. 

Jag bad henne att göra ytterligare ett försök och på fjärde signalen lyftes luren. 

– Hej. Det är jag, inledde jag och presenterade mig trevande. Stör jag? 

– Ja, lite, svarade hon reserverat och aningen kryptiskt. Vi är precis på väg till ett förhör. 

– Bara en sekund. Jag har en kort fråga. Jag tänker gå till polisen och överlämna mig själv 

imorgon. Finns det någon där som du tycker att jag borde kontakta? 

Det uppstod en kort tystnad innan hon svarade. 

– Kommer du ihåg Lars Bertil Carlsson. Han som gick i vår klass. Han arbetar här på EBM och 

han är den som har hand om ditt ärende. Oss emellan är han en riktig skithög men han är nog 

den som du bör kontakta. Lova mig bara en sak. Säg inte ett ord till honom om dina och mina 

kontakter. Lycka till, avslutade hon viskande. 

– Du har mitt ord. 

Jag reste mig ur stolen och gick fram till det breda panoramafönstret Där nedanför låg ett 

färgsprakande Köpenhamn för mina fötter. I horisonten såg jag SAS hotellet resa sig med 

byggnaderna kring Rådhusplatsen och Tivoli rakt framför mig. Slänggungorna for runt och 

platserna i Uppskjutet var till sista platsen besatta. Trots avståndet till de hisnande attraktionerna 

tycket jag mig kunna höra skrik och skratt genom den kraftiga glasrutan. Utsikten framkallade 

en plötslig längtan efter att kunna röra mig fritt och att tillåtas att göra allt sådant som alla andra 

gör. Bedrövad insåg jag hur avlägset det var och att det samtal som nu väntade sannolikt skulle 

föra mig än längre bort från friheten. 

Trots mitt annars goda ansiktsminne framträdde bilden av den där Lars Bertil Carlsson som både 

vag och otydlig. En medioker fotbollsspelare som aldrig var något vidare på brudar var i stort 

sett allt jag kunde erinra mig. Jag kunde inte heller dra mig till minnes att jag någon gång hade 

pratat med den där Carlsson. Men det spelade mindre roll nu. 

Fast bestämd över att inte längre skjuta det oundvikliga framför mig greppade jag mobilen och 

repeterade med en knapptryckning numret till ekobrottsmyndigheten. Den här gången bad jag 

om att få bli kopplad till Lars Bertil Carlsson. Mitt samtal besvarades nästan omedelbart och jag 

inledde med att presentera mig. 

– Jag vet faktiskt inte om du kommer ihåg mig? Vi gick i samma klass på gymnasiet. 

– Visst gör jag det. Varför ringer du mig, frågade min tidigare klasskamraten misstänksamt. 

– Nja, jag träffade någon från skoltiden för ett par år sen som berättade att du arbetade som 

utredare på EBM. Jag kommer faktiskt inte ihåg vem det var. Men det spelar mindre roll nu. Hur 

279

som helst ringer jag av två anledningar. Först och främst har jag förstått att polisen söker mig på 

grund av påstådda oegentligheter i mina bolag. Sedan har jag blivit vittne till en händelse som 

gör att jag måste åka hem och prata med er. 

– Hem? 

– Jag har varit utomlands under nästan en månad men jag kommer till Sverige imorgon. Jag 

undrar om det finns någon hos er på polisen som har tid att träffa mig vid tvåtiden? 

– Gör så här. Kom till polishuset på Porslinsgatan klockan två imorgon eftermiddag. Jag ska se 

till att någon finns på plats och hjälper dig, svarade han och fick anstränga sig för att inte låta 

alltför påkopplad. 

– Bra. Tack för hjälpen. Jag är där prick två, avslutade jag. 

Det är inte du som ska tacka, tänkte LB Carlsson när han la på luren. Den hann bara ligga kvar 

några sekunder innan han åter lyfte den och slog numret till chefsåklagare Ingvarsson. Nu var 

det fullt pådrag som gällde. Äcklet var på väg att knalla rakt in i rättvisans mest finmaskiga nät. 

Den här gången tänkte han inte låta sig luras. 

Åström och Jansson hade under nästan en timme lämnats ensamma med sina anteckningar och 

jag slängde ett getöga mot klockan som snart passerat två. Jag hade fortfarande två samtal som 

återstod att ringa. Detförsta till Cecilia och därefter till mina föräldrar. 

Inför båda samtalen hade jag noga förberett precis varje detalj i det jag skulle säga. Jag var fast 

besluten att berätta sanningen. Min plan var att vara uppriktig och konkret och helt utelämna 

alla försköningar och varje försök till ursäkt. 

Att berätta allting för Cecilia över telefonen såg jag som fullkomligt uteslutet. Istället hoppades 

jag kunna övertala henne om att ta sig till Köpenhamn för att på något avskilt ställe i lugn och ro 

avslöja mina hemligheter. Jag valde att strunta i att dölja numret när jag nu ringde henne. 

– Hej det är jag. 

– Tack för dikten. Den var otroligt vacker. Är du hemma nu, frågade hon med oförställd glädje. 

Av bakgrundssorlet slöt jag mig till att hon var ute på stan. 

– Nästan. Jag är i Köpenhamn. Jag tänkte fråga om du har lust att komma hit? 

– När då? 

– Ikväll om du kan? Men jag förstår om du är upptagen. Det är ju lite kort varsel, men ingen 

skulle bli gladare än jag om du har tid. 

Hon funderade tyst för sig själv och det enda jag uppfattade var stadsbruset som omgav henne. 

– Jag har ingenting bestämt. Jag kommer jättegärna. Låt mig bara kolla tågtiderna från 

280

Helsingör så ringer jag tillbaka. Med ett sprudlande vad kul, vi ses, avslutade hon samtalet och 

jag kände plötsligt hur delar av min förlorade energi hade återvänt. 

Så snart jag avslutat samtalet slog jag numret hem till mina föräldrar och som alltid var det min 

mor som svarade. Hon lät inledningsvis lättad över att höra min röst för att efter halvminuten 

skicka på mig alla de förebråelser som jag sedan länge hade hört till leda. Efter att jag hade låtit 

henne tala åtminstone nästan till punkt avbröt jag henne mitt i en mening. 

– Lyssna nu på mig! Det har hänt massor under de senaste veckorna. En hel del bra saker men 

minst lika många dåliga. Först och främst måste jag berätta att det är helt slut mellan Louise 

och mig och jag har en både tuff och krävande tid framför mig. Det är ett riktigt stålbad som 

väntar och jag vet fortfarande inte vad det kommer att innebära. En sak vet jag dessvärre och 

det är att lätt blir det inte. Förmodligen kommer polisen att anhålla och begära mig häktad för 

hur bokföringen skötts i mina bolag och jag har inte en aning om hur lång tid det kommer att 

ta. Det jag egentligen vill säga är att jag vill ni ska försöka låta era egna liv gå vidare utan mig. 

Försök att inte tänka på eller att bekymra er för mig. Jag kommer klara av att ta mig igenom 

det här på egen hand. Mitt i all den här skiten har det hänt saker som gör att jag faktiskt känner 

mig starkare än någonsin. Glöm inte heller bort att om det skulle visa sig att det är någon som 

gjort någonting fel så är det inte ni utan jag. Kan jag få pratat med pappa? Jag ska förklara exakt 

samma sak för honom. Kan du kalla på honom? 

Bara sekunder senare stod min far vid telefonen och jag repeterade ordagrant det som jag just 

hade berättat för min mor. 

– Då hade jag alltså rätt i att det är svarta affärer som du ägnat dig åt, kommenterade han skarpt. 

I rösten fanns varken spår av fördragsamhet eller förståelse. I hans värld existerade endast de två 

dimensionerna svart och vitt och han gjorde inte minsta ansträngning att dölja sin besvikelse. 

Jag försökte ta sig samman och insåg det meningslösa i att argumentera. Våra utgångspunkter 

spretade alltför vitt i isär och jag valde därför att istället lägga mig platt. 

– Du har rätt! Är det det du vill höra? Vad mer vill du att jag ska säga? Att jag är ledsen? Jag är 

otroligt ledsen men nu är det för sent att ändra något. Om jag ångrar mig eller inte spelar inte 

längre någon roll. 

– Du borde ha fortsatt dina studier. Skaffat dig en utbildning och ett vanligt hederligt arbete 

istället för den här skiten. 

Bakom varje ord ekade min fars oro och besvikelse och jag kunde höra honom tänka och fråga 

sig hur allt kunnat gå så fruktansvärt fel. 

281

– Jaha! Då får vi väl läsa om dig i tidningarna vilken dag som helst. 

– Jag vet inte, men jag hoppas inte det. 

– Vi får väl se avslutade min far och la på luren. 

Ingenting mer, linjen var död. Lika död som Lundman troligen är, tänkte jag. Först där och då 

slog det mig... Jag skulle inte kunna få ut målningen utan Lundman. Vi hade ju utformat det så 

att vi båda måste skriva på för att få ut den. I chocken och förvirring efter hans försvinnande 

hade jag av någon förunderlig anledning inte tänkt på det. Men... 

Var det därför han var försvunnen och troligen mördad? Jag kunde fortfarande inte förstå 

motivet. Vid varje försök att se logiken kastades jag ständigt tillbaka till mitten av labyrinten. 

Jag får lösa frågan om målningen tids nog, tänkte jag. På något sätt måste det gå att ordna. 

En fullmakt med en förfalskad namnteckning och ett förfalskat pass, skulle lösa problemet. 

Lundmans namnteckning hade jag ju tillgång till på ett otal dokument. Antecknade, någon måste 

begära ut en passbild på Lundman. 

Samtidigt insåg jag det gigantiska misstag som jag just hade begått genom att ringa till mina 

föräldrar. Jag borde istället ha åkt dit och satt mig ner för att förklara allt. Det hade varit ynkligt 

av mig att ringa. Nästan lika ömkligt som att ge sig på och mörda en pensionerad advokat. 

Jag insåg mitt fel i samma ögonblick som samtalet avslutats och även att det inte fanns några 

ursäkter. Nu var det för sent att rätta till det misstaget. 

Dryga timmen hade gått sedan samtalet med Erngren och tonläget hos ockraren var nu ett helt 

annat. 

– Pengarna har kommit till SEB:s utlandsavdelning och jag får in dem på mitt konto i morgon, 

utbrast han nöjt. 

– Du ska ordna och bekosta så att tavlorna transporteras till Tomelilla Sparbank imorgon! 

Varenda en av dem! Försvinner någon på vägen så kan du räkna med påhälsning därhemma. I så 

fall ber jag dem som du skickade på Louise om hjälp. Det skulle väl vara trevligt för dig och din 

fina familj. Du och jag har hörts för sista gången. Det lovar jag dig. Så om ingenting annat, dra 

åt helvete! 

Jag slängde på luren i övertygelse om att jag nu hade hört Erngrens röst för absolut sista gången. 

Om inte tavlorna kom fram till Tomelilla i tid skulle fan ta ockrarkräket. Samtidigt hade jag nu 

fått beskedet och bekräftelsen som jag behövde. Advokat Lundman hade verkligen blivit klar 

med betalningarna. Om pengarna nått Erngrens konto så fanns det även pengar på BTJ Holdings 

konto hos Nordea. 

282

Jag reste mig ur stolen och kände hur skjortan klibbat fast vid konstlädret. Trots att jag 

egentligen hade behövt ta en dusch valde jag att istället lämna rummet och bege mig över till 

executiveloungen för att avsluta arbetet med Fredrik Jansson och Mats Åström. 

De satt ensamma i bortre hörnans soffgrupp och på avstånd kunde jag urskilja diskussionen 

kring hur bolagen skulle räddas. Jag slog sig ner i fåtöljen mittemot dem. 

– Har ni ångrat er, frågade jag och slog blicken i Åström. 

– För min del är det klart. Jag ställer upp. Det vi har kommit fram till är att vi måste använda 

en del resurser för att ta in skatteexpertis utifrån. Det här blir som att försöka ta sig igenom en 

djungel. Din mycket komplicerade djungel. 

– Vad säger du Fredrik? Hur ser du på saken, frågade jag. 

– Jag har ju redan en viss insyn så för mig är det nog enklare att svara. Jag har följt dig 

från starten och jag hänger med till slutet. Vi har bestämt att åka raka vägen härifrån till 

Ribersborgsvägen. Tillsammans med Lundman hann jag ju få ganska hygglig ordning på 

bokföringen innan han drog ner till Schweiz. Vi är långt framme i stort sett i alla bolag. Förstod 

jag dig rätt när du sa att du vill att vi ska boka upp avdragen för MIS avtalet i alla bolag innan 

du går till polisen? 

– Ja. På något djävla sätt måste jag försäkra mig om att det är klart och på plats innan två 

imorgon. Fixar du det? 

Fredrik slängde en kort blick mot Åström innan han svarade. Naturligtvis införstådd med att han 

ensam skulle tvingas att göra det mesta av arbetet. 

– Ja, om det så ska ta hela natten. 

– Bra, då var det bara en sak till, sa jag och slängde det oxblodsfärgade passet tillsammans med 

Joakim Carlssons kreditkort framför Åström. 

– Du kan lämna tillbaks det nu. Jag lär inte behöva det längre. 

Mats plockade upp passet och bläddrade igenom det innan han log. Passbilden av mig var 

bortklippt. 

– Jag drar till Sverige vid tolv imorgon. Ring mig om ni stöter på några som helst problem innan 

dess. Min avsikt är att anlita Carl-Gustaf Nordh som försvarare. Han får bli vår förbindelselänk 

om polisen beslutar sig för att behålla mig, tillade jag. 

Vi reste oss sedan och gick tillsammans ut mot hissarna. 

– Okej killar. Förbered er på en riktig djävla fight. Om ni ger allt ni kan och sliter som tigrar 

så lovar jag att ni inte kommer ångra er. Förmodligen kommer ni tjäna mer än uppfinnaren av 

toalettrullen. 

283

Vi klappade varandra på ryggen och tog varandra i hand innan vi skildes åt. Dörren gled igen 

och hissen försvann de tio våningarna ner. 

Jag stannade upp och gick fram till det gigantiska fönstret alldeles intill hissarna. Utsikten var 

identisk med den jag hade från mitt eget rum. Med drömmande blick följde jag passagerarna 

i Tivolits väldiga berg- och dalbana. Jag kunde inte annat än att avundas den totala frihet som 

illustrerades av händer som sträcktes upp i skyn. Aningen missmodig återvände jag efter en kort 

stund till hotellrummet och slog mig ner vid skrivbordet. Först vid fjärde inloggningsförsöket 

lyckades jag ta mig in på Eniros hemsida och hann bli ordentligt irriterad medan jag blängde 

mot skärmen medan hotellets långsamma internet segade sig fram till sökresultaten. Efter en 

evighet ur bredbandsperspektiv dök slutligen numret till advokat Carl-Gustaf Nordh upp. Trots 

det vackra vädret fann jag till min stora förvåning att Nordh var såväl på kontoret som ledig. 

– Vi möttes i rätten för lite drygt ett år sedan. Det var i ett tvistemål där du företrädde motparten. 

Din klient hade sålt sin elfirma till oss och ansåg sig ha fått för lite betalt. Kommer du ihåg mig? 

– Jo, nu gör jag det. Vi vann och ni förlorade, svarade den bullrande advokaten på sin bredaste 

skånska. 

– Det är därför jag ringer till just dig. Jag behöver verkligen ha tag i en vinnare, fortsatte jag i ett 

kortlivat försök att skämta. 

– Vad är det du tror att jag kan hjälpa till med? 

– Polisen söker mig i något som massmedia garanterat kommer att smälla upp som en av 

tidernas största skalbolagshärvor. Jag har redan avtalat tid med polisen. Klockan två imorgon 

på Porslinsgatan. Har du tid och möjlighet att åta dig caset? 

– Två imorgon, upprepade advokaten med en suck som kom djupt inifrån. Det blir kärvt men jag 

får väl försöka att stuva om i schemat. Jo, jag tar det, avslutade han. 

– Snuten som jag har bokat tid med heter Lars Bertil Carlsson från ekobrottsmyndigheten. Vad 

vet du om honom? 

– Ingen jag känner, svarade Nordh spontant. Det är säker ett blåbär, men just nu kan vi strunta i 

vem han är. De är likadana allihop. Jag kommer vara utanför polishuset fem i två. 

– Tack, avslutade jag lättat. Övertygad om att advokat Nordh faktiskt hade gjort ett stort 

umbärande och flyttat morgondagens golfrunda enbart för min skull. 

Under samtalet med advokaten hade det hörts några korta signaler i min mobil. Jag slängde en 

blick mot displayen och upptäckte två missade samtal från Cecilia. Utan att låta någon tid gå 

förlorad ringde jag upp henne omedelbart efter att jag avslutat advokatsamtalet. 

– Förlåt att jag inte kunde svara. Jag var tvungen att avsluta ett annat samtal. 

284

– Det gör ingenting, svarade hon kort. Klockan åtta. Är det för sent om jag kommer klockan 

åtta, frågade hon med munnen full av glass. 

– Absolut inte! Det passar mig perfekt, sa jag och sneglade mot klockan som bara precis hade 

passerat tre. Det innebar att jag skulle få chansen till ett par timmars välbehövlig sömn. 

– Mitt tåg från Helsingör är framme prick åtta. Möter du mig på stationen? 

– Självklart. Jag ser verkligen fram emot att få träffa dig igen, slutade jag och kom på mig med 

att le. 

– Tack Joakim. Detsamma. Vi ses klockan åtta. 

Jag svalde tungt när samtalet avslutats. Kanske skulle det trots allt inte bli så förbannat trevligt. 

Inte efter att jag hade avslöjat alla mina lögner och berättat sanningen om mig själv. Speciellt 

inte när hon fått veta att jag inom mindre än ett dygn skulle komma att sitta inburad. Samtidigt 

som jag hade bestämt mig och att nu fick det bära eller brista. Jag tänkte ge henne precis hela 

storyn. 

Jag slet av mig kläderna som jag nu hade tillbringat det senaste dygnet i och med gardinerna 

fördragna ställde jag därefter klockan på väckning tre timmar senare. 

Orkeslös och utslagen stöp jag i säng och somnade på magen. Helt i avsaknad av medicinsk 

hjälp. 

285

Kapitel 38 

Trots min utmattning vände och vred jag mig flera gånger och sömnen förblev orolig. I 

drömmarna återvände Lundman. Vi satt bredvid varandra på en bänk i en park omgivna av 

prunkande grönska. Lundman talade till mig med auktoritär stämma innan advokatens ögon 

plötsligt blixtrade till. 

I ett vingslag fylldes talet av förmaningar som skapade en ödesmättad stämning. Lundmans 

hårda tonfall ekade som en spökröst i ett övergivet hus och med blicken brinnande av smärta 

uttryckte han sin ilska över alla de som han ansåg tillhörde fiendesidan. Det skarpa solljuset 

framkallade en alltmera transparent bild av advokatens ansikte som sakta tonade bort för att 

slutligen helt försvinna. Även när rösten sakta dött ut hängde uppmaningar och förmaningarna 

kvar som elaka påminnelser över allt det som nu krävdes av mig. Allt det som Lundman skulle 

ha avkrävt mig om han fortfarande funnits vid min sida. 

Jag kände en sorgsen längtan och hur jag fortsatt trevande i drömmen ansträngt mig för att hålla 

tag i och fortsätta samtalet med Lundman. Trots alla försök vägrade bilderna från det parallella 

universum där jag precis funnit min mötesplats med advokaten att återvända. 

Bilderna rycktes hjälplöst undan i takt med att jag föll ner i en allt djupare dvala. 

Klockan var på slaget sex när mobilens ilskna alarmsignaler väckte mig. Omtöcknat och 

desorienterat famlade jag runt i mörkret för att till slut hitta och stänga av den. Under några 

förvirrade ögonblick funderade jag över om det var natt eller dag och försökte samtidigt reda ut 

var jag befann mig. Jag kände fortfarande en närmast förlamande trötthet och skulle utan vidare 

ha klarat att somna om direkt. 

Drömmen om Lundman glimtade förbi och bland de fragmentariska bilderna uppfattade jag 

advokaten som i högsta grad levande. Jag masserade tinningarna hårt med handflatorna medan 

jag önskade men inte lyckades förmå mig att återskapa drömmen. Aningen motvilligt reste jag 

mig ur sängen för att sedan bländas av ljuset när jag skilde de fördragna gardinerna åt. Den 

tidiga kvällssolen strålade över Köpenhamn och det orubbligt parkerade högtrycket var nu inne 

på sin andra månad. Jag gnuggade sömnen ur ögonen och beundrade vyn. 

Dronningens by var praktfull och det skulle antagligen dröja lång tid innan jag fick chansen att 

återvända. Det gjorde ont. Alldeles förbannat ont men var inte på minsta sätt orättvist. Skakade 

på huvudet, nej! Jag var absolut inget offer. Vägvalen hade trots allt hela tiden varit mina egna 

och det fanns verkligen ingen annan för mig att skylla på. Alltmedan jag tömde ut kassarna från 

Magasin du Nord över sängen fortsatte jag min envisa idiotförklaring av mig själv. 

286

Med händerna fulla av de nyinköpta toalettprylar som Grujic hade ordnat masade jag mig in i 

badrummet. Duschen tog längre tid än vanligt. Den varma strålen befriade mig från det senaste 

dygnets svett och damm och gav tillfällig lindring. Omedvetet återvände tankarna till drömmen 

om Lundman och jag försökte ännu en gång rekapitulera vad det var som advokaten hade 

försökt säga. Ingenting utöver känslan av var samtalet hade ägt rum kom tillbaka. 

Vi hade suttit på den där parkbänken i Hyde Park. På precis samma plats som jag veckorna 

tidigare hade mött den besynnerliga äldre damen. Jag sökte kort efter sambandet utan att varken 

se eller förstå det. Allting var alltför ostrukturerat och osammanhängande. Samtidigt som jag 

sköljde schampot ur håret hoppades jag att Lundman skulle återvända. Kanske skulle han i 

senare drömmar förse mig med några av de råd som jag så väl behövde. 

Så snart jag var klar i badrummet gick jag huttrande bort till skrivbordet och plockade upp den 

ena mobilen. Ingenting hade hörts från kontoret i Malmö och jag ringde därför Åström för att 

kolla läget. 

– Har ni sprungit på några problem? 

– Nej. Inte än. Fredrik har ringt två killar från redovisningsbyrån där han jobbade tidigare. De är 

på ingång när som helst nu. Jag tänkte höra med dig var du vill att jag ska hålla till? 

– Ta mitt rum. Det är du som är bossen nu. Ring om något hakar upp sig, avslutade jag. Intuitivt 

kände jag mig mer än tillfreds med valet av Åström och Jansson. De hade båda tagit sig an 

uppgiften med största allvar. 

Jag kom till Hovedbangården i god tid. Något mer än kvarten innan tåget från Helsingör 

förväntades rulla in. Trots exponeringen som jag nu utsatte mig för strosade jag runt inne bland 

butikerna. Jag stannade till vid blomsteraffären och köpte en långskaftad ros. Den kvava hettan 

inne på stationen tvingade mig att kavla upp ärmarna på den ljusblå skjorta som Grujic letat 

fram. Jag sträckte ut handen och snodde åt mig en pappersservett från Pölsemannen för att torka 

mig i pannan. Det var med känslor blandade av obeskrivlig längtan och plågsam oro som jag 

såg fram emot mötet. En slags skräckblandad förtjusning. 

Jag tog mig fram till den svarta tavla som aviserar ankomster och avgångar och konstaterade att 

tåget skulle ankomma i tid. En känsla av osäkerhet spred sig och jag frågade mig tvekande om 

tidpunkten var den rätta. Kanske borde jag istället vänta med mina avslöjanden? Vad fanns det 

egentligen som talade för att jag skulle gripas vid mitt möte med polisen under morgondagen? 

Precis allting konstaterade jag utan någon längre betänketid. 

Nu fick det ta mig fan bära eller brista. De beslut som jag redan hade fattat låg fast och jag slog 

287

därefter brutalt undan varje tanke på att fega ur. Jag tänkte inte förnedra henne med ytterligare 

lögner. 

Jag fångade hennes blick precis när hon steg av tåget. Hon strålade och var om möjligt vackrare 

än som jag mindes henne. Trots att det ännu inte gått en vecka sedan vårt senaste möte kändes 

det som en evighet. För varje steg som hon tog emot mig kunde jag höra mitt eget hjärta slå 

allt snabbare. Hon var klädd i vita jeans med en vit topp som gjordes hennes kvinnliga former 

verklig rättvisa. Över axlarna fladdrade den tunna Hermésscarfen lätt. 

– Tack för att du kom, sa jag och gav henne rosen. 

Hon förde den sakta till ansiktet för att förnimma doften. 

– Tack för att du bad mig komma, svarade hon och gav mig en sval kyss på kinden. 

I ena handen bar hon en väska. Tillräckligt rymlig för att skvallra om hennes planer på att stanna 

över natten. Under några sekunder stod vi kvar på perrongen och bara betraktande varandra. 

Trots allt gnissel och slammer upphörde allting omkring oss att existera. Alla ljud och yttre 

intryck utestängdes av det osynliga skal som omslöt oss. Jag la armen runt hennes axlar. 

– Vad känner du för att göra, frågade jag och sneglade ner på henne. 

– Egentligen ingenting annat än att få vara med dig. 

Hon förde åter rosen mot sitt ansikte, slöt ögonen och andades djupt. 

– Jag bor borta på Marriott. Det är bara ett par hundra meter dit och de har en lounge med 

underbar utsikt. Om det är okej för din del så går jag gärna dit. Jag vill helst sätta mig ner och 

prata. Bara du och jag. 

– Det låter som en bra idé. Jag känner inte alls för någon skränig restaurang, sa hon och lade 

armen runt min midja medan hon lät mig ta hand om bagen. 

Promenaden till Marriott tog mindre än fem minuter och på vägen dit lyckades hon med 

konststycket att berätta allt som hon hunnit med sedan hon kommit hem. Butiken hade tagit det 

mesta av hennes tid. 

– Men jag hann i varje fall läsa dikten, sa hon rodnande när vi klev ur hissen på tionde våningen. 

– Jag visade den till och med för min mamma och hon tyckte att den var helt underbar, fortsatte 

hon med ett strålande leende. Det fick mig att känna ett kraftigt hugg i hjärttrakten. 

Nu hade även hennes mamma, till råga på eländet, hört talas om Joakim. För ett kort ögonblick 

förstod jag vilket helvete det skulle bli att försöka förklara och ta mig ur knipan. 

Tacksamt konstaterade jag att loungen låg i det närmaste öde. Sannolikt beroende på det vackra 

vädret. Strax innanför dörren satt ett asiatiskt par med Köpenhamnskartan utvecklad som 

288

ordsduk. Vi gick in och slog oss ner i den bortre delen. Bland de soffor där Fredrik och Mats 

hade suttit tidigare under dagen. 

– Är du hungrig, frågade jag. 

– Inte särskilt. 

Vi beställde varsin ceasarsallad med scampi och en flaska vitt vin. Med bara sekunders 

mellanrum skildes våra blickar åt och jag såg Cecilia djupt in i ögonen medan jag höjde glaset 

och skålade med henne. När glasen åter hamnat på bordet stålsatte jag mig och beslöt att under 

inga villkor vika ner blicken. 

– Jag bad dig komma hit idag för att jag tycker att du är fantastisk. Helt underbar och jag vill 

inte att du ska försvinna ut ur mitt liv. Samtidigt finns det en hel massa saker som du inte vet om 

mig, och som jag måste berätta. 

– Vad då? Säg bara inte att du är gift och har fyra ungar? 

– Nej, absolut inte. Det handlar om helt andra saker, svarade jag med blicken stadigt vilande 

mot henne och kunde notera hur hon drog en suck av lättnad. 

– Det som jag är tvingad att berätta rör helt andra sidor av mitt liv. Till att börja med heter jag 

inte Joakim Carlsson, sa jag och gav henne mitt riktiga namn. 

Hon satt tyst och såg på mig. Först med förvåning och sedan med tilltagande misstänksamhet. 

– Om du vill resa dig och bara gå härifrån skulle jag förstå det, fortsatte jag. Hon lät sin hand 

ligga kvar i min medan de kattlika ögonen blickade skarpt och kritiskt emot mig. 

– Fortsätt! Jag vill veta vem du är! Och vad jag egentligen gör här! 

Våra blickar möttes återigen och jag hade bestämt mig. Jag tänkte servera henne precis hela 

sanningen för att låta henne få veta mer om mig än vad jag någonsin tidigare hade avslöjat för 

någon annan. Allvarlig och sammanbiten fullföljde jag sedan mitt beslut. 

I tur och ordning redogjorde jag för den sargade relationen till mina föräldrar, allt kring mitt 

senaste förhållande och för problemen som troligtvis skulle följa i spåren av mina bolagsaffärer. 

Därefter tvingades jag självklart att uppehålla mig en längre stund vid den senaste månadens 

dramatiska händelseutveckling. Jag beskrev detaljerat om hur det gått till när jag upptäckt 

målningen och allting om flykten ut ur Schweiz efter Lundmans försvinnande. Utan minsta 

antydan till ytlighet eller i sökande efter förlåtelse såg jag på henne med plågat uttryck. 

– Det betyder att jag måste gå till polisen i Malmö i morgon och jag lär inte komma därifrån i 

första taget. Därför var jag helt enkelt tvungen att träffa dig. Både för att förklara för dig vem 

jag är och framförallt för att förklara vad jag känner för dig. Jag klarade inte av att bara se dig 

försvinna bort. Inte utan att få träffa dig en gång till och inte utan att själv få berätta för dig det 

som du har rätt att få veta. 

289

Hennes hand hade legat kvar i min medan hon lyssnat och ställt frågor. Utan att med en min visa 

sina åsikter. Hennes leende hade försvunnit men hon vägrade att släppa mig med blicken. 

– Nej, jag har ingen lust stanna kvar här, sa hon i samma ögonblick som jag tystnat och drog 

tillbaka sin hand. 

– Jag vill att vi går till ditt rum istället... 

Jag bet mig hårt i läppen i ett försök att pressa tillbaka tårarna. Vi reste oss från bordet och gick 

tätt intill varandra mot rummet en bit ner i korridoren. 

– Jag stannar här i natt. Om du vill, sa hon när dörren gled igen. 

Jag la händerna runt hennes midja medan jag viskade i hennes öra. 

– Klart att jag vill. 

Jag kysste henne djupt och mötte åter de varma läpparna och den lekfulla tungan. 

– Vi ska klara det här, viskade hon mellan kyssarna. 

290

Kapitel 39 

Det var morgon och klockan hade precis passerat åtta när vi åter var tillbaka på Köpenhamns 

centralstation. Ett halvt dygn hade förflutit. Timmar som både skakat om och som på alla sätt 

hade berört mig. Fast i mitt eget känslomässiga inferno och belägen i stormens öga hade jag 

mött varelsen som istället för hat och hämnd fått mig att känna förälskelse och åtrå. Hon hade på 

sitt eget sätt skakat liv i mig och lyckats få mig att förstå och att känna tacksamhet. Hon fanns 

ju där och under nattens timmar hade hon gång på gång förklarat och försäkrat mig om att hon 

alltid skulle finnas där. Vad som än väntade och oavsett de problem som nu låg framför mig. 

I flera avseenden hade hon visat sig vara helt reservationslös. 

Promenaden som kvällen innan tagit fem minuter tog den här morgonen dryga tjugo. Vi hade 

stannat var tionde meter för att växla blickar och kyssar och med bara minuter kvar tills tåget 

skulle gå kände jag redan en obeskrivlig saknad. Jag såg djupt in i hennes vackra ögon som nu 

var alldeles blanka. De fylldes sakta av tårar för att till slut rulla ner längs hennes kinder. 

– Förlåt. Men jag kommer att sakna dig, sa hon snyftande. 

Jag kysste hennes varma läppar som var salta av tårar. Varsamt och försiktigt torkade jag hennes 

mjuka kinder. 

– Jag saknar dig redan, svarade jag. 

Alltför väl medveten om att det förmodligen skulle dröja länge innan jag skulle få se henne igen. 

I samma ögonblick som hon steg ombord på tåget tog hon fram en lapp och tryckte den i min 

hand. När sedan tåget lämnade perrongen skickade hon en slängkyss genom fönstret med 

tårarna fortsatt rinnande längs sina kinder. Jag stod kvar tills tåget försvunnit och lyckades att 

först efter några minuter återvända till verkligheten. Jag vecklade därefter långsamt upp lappen 

som hon stuckit i min hand, ”Allting har sin tid – Cecilia”. 

Någonstans i mitt inre brast allting och fick tårarna att rinna hejdlöst. Gråtande sprang jag 

upp för trapporna, genom stationsbyggnaden och ut i den ljumma sommarmorgonen. Jag slöt 

ögonen och tog ett långt och djupt andetag. För första gången på lång tid hade hon tvingat mig 

att verkligen känna efter. Hon hade rört vid och berört mig på ett sätt som ingen annan tidigare 

gjort. Hon hade samtidigt lämnat mig med en lika underbar som smärtsam gåva. Den att kunna 

känna verklig saknad. 

Jag kysste lappen och stoppade den sedan försiktigt i fickan. Hon hade på sitt alldeles egna sätt 

förklarat att det var hon som var den verkliga meningen med mitt liv. 

Hur djävligt allting än skulle bli fanns hon där. Hon var en ängel, värd att slåss för. Min egen 

291

ängel som på ett mera konkret sätt än den gamla damen i Hyde Park slutligen hade lyckats få 

mig att förstå. 

Jag ökade takten och skyndade mig tillbaka till hotellet. Jag var fast besluten att inte ödsla 

tid på oväsentligheter utan istället omedelbart ta tag i de sista förberedelserna. Allting har sin 

tid, tänkte jag tyst för mig själv. Bekymrat konstaterande att min egen tid i frihet nu sannolikt 

understeg sex timmar. 

Så snart jag klev in genom dörren till hotellrummet tog jag fram mobilen och slog numret 

till Tomelilla Sparbank. Väl medveten om att klockan ännu inte var tio. Jag instruerade 

växeltelefonisten om att bli kopplad till Olsén som den här gången svarade direkt. 

– Jag vill bara veta om ni accepterar mitt bud, sa jag utan att uppge mitt namn. 

– Ja, vi gör det under två villkor, svarade bankmannen uppenbart förberedd. För det första ska 

det vara exakt samma tavlor som ni deponerade här för en månad sedan. Vårt andra krav är 

att du försvinner ut ur styrelserna i samtliga bolag. Med de villkoren uppfyllda har styrelsen 

beslutat att acceptera budet. 

Den för dagen mindre fientligt inställde och nedtonade Olsén avbröt sig och inväntade nervöst 

mitt svar. 

– Era förbehåll är okej för min del, svarade jag utan att behöva överväga det närmre. Vår nya 

VD heter Mats Åström och han ersätter mig även som styrelseledamot i samtliga bolag. Jag ber 

honom kontakta dig idag. Tavlorna finns just nu på SEB i Lomma men kommer att transporteras 

till er så snart jag ger mitt klartecken. Glöm inte att höja er försäkring. Det rör sig om förbannat 

värdefull konst, slutade jag och slängde belåtet på luren. 

Så här långt hade allting gått enligt plan och samtalet hade klarats av på mindre än fem minuter. 

Förmodligen hade den nya styrelsen betraktat de tio miljonerna som en skänk från ovan. För 

att verkligen försäkra mig om att allt skulle fungera slog jag sedan högst motvilligt numret till 

Erngren. 

– Se till att få iväg tavlorna till Tomelilla idag, röt jag vresigt och tryckte bort samtalet så snart 

budskapet levererats. 

Enbart tanken på att lyssna till ockrarens lismande röst fick mig att känna ett obehagligt 

illamående. 

Trots att natten med Cecilia varit närmast sömnlös kände jag mig nu samlad och beredd. Jag 

reste mig ur skrivbordsstolen och gick bort till sängen. Lyfte långsamt upp den kudde som hon 

legat på och pressade den mot ansiktet. Doften av henne hängde kvar och jag kände värmen 

292

sprida sig genom kroppen. Allting har sin tid. Framför mig såg jag fortfarande den tydliga 

bilden av hennes finskurna drag. 

Som alltid punktligt och prick klockan tolv parkerade Pero Grujic Audin utanför Marroitts entré. 

Eftersom allting hade betalats i förväg av Åström, slapp jag utcheckningen och gick istället raka 

vägen till den väntande bilen. Under förmiddagstimmarna hade jag trots alla förberedelser känt 

en tilltagande oro. Kort innan Grujic kommit hade jag tvingats att ännu en gång kasta mig hals 

över huvud in i badrummet för att vräka ur mig frukosten i toalettstolen. Ännu en gång hade det 

abnorma illamående som utvecklats till mitt eget verktyg för stresshantering gjort sig påmint. 

Nu satt jag i bilen och gjorde mitt bästa för att dölja nervositeten. Jag kom på mig med insikten 

om att faktiskt inte ha en susning om vad det var som väntade mig. Alldeles oavsett vad var jag 

fast besluten över att det inte gick att fortsätta leva ett liv som ständigt jagad. 

Väl ute ur Köpenhamns gatulabyrinter och när vi tagit oss mer än halvvägs över Öresundsbron 

betraktade jag Malmö på avstånd. Istället för den förväntade känslan av annalkande fara 

upplevde jag ett närmast påtagligt lugn. Hur djävligt det som nu väntade mig än var ville jag 

bara se till att få skiten överstökad. När vi tog av från den yttre ringvägen och var på in mot stan 

frågade Grujic ifall vi skulle köra raka vägen till polishuset. Jag skakade avvärjande på huvudet. 

– Vi kör en sväng förbi Smörkontrollen. Du vet där flygbåtarna brukade lägga till. 

Pero Grujic såg på mig utan att varken kommentera eller fråga varför. 

Jag slog mig försiktigt ner vid kajkanten och blickade ut över havet. Trots allting som hänt 

var det mesta sig likt. Horisonten bredde ut sig på precis samma sätt som den gjort månaden 

tidigare. Exakt på samma sätt som när jag senast hade suttit här ensam och fattat besluten som 

nu hade fört mig tillbaka. Besluten som bekräftat min uppfattning om målningen och som 

sannolikt hade räddat mina bolag undan konkurs. Samma beslut som lett till mötet med Cecilia 

men som sannolikt också hade kostat min närmaste vän Lundman livet. Jag vecklade åter 

upp lappen för att ännu en gång läsa det hon skrivit. Handstilen var vacker och feminin men 

framförallt kärleksfull. 

Jag tänkte på Lundman. Allting har sin tid. Inför mig själv svor jag ännu en gång att finna de 

som legat bakom bortförandet och sannolikt som också hade mördat honom. Allting har sin tid. 

Jag kände en märklig övertygelse om att både Fredrik Jansson och Mats Åström skulle växa 

med uppgiften för att på något sätt lyckas skapa ordning i kaoset. Med alla till buds stående 

medel tänkte jag ägna mig åt att slåss för att göra tiden som frihetsberövad så kort som möjligt. 

293

Inget pris kunde vara högre än att mista henne. Jag var mer övertygad nu än någonsin. Det fanns 

en mening med att jag hade träffat kvinnan vars ord jag höll i mina händer. Under måsarnas skri 

vek jag sedan försiktigt samman lappen och steg åter in i bilen. 

– Vi kör till polishuset. 

Pero kastade en blick mot mig i ett försök att förstå vilka tankar som for genom mitt huvud. 

Ännu en gång helt utan att lyckas. 

Fem minuter var i kortaste laget. Även för en snabbgenomgång. Jag kände igen Carl-Gustaf 

Nordh i samma ögonblick som han klev ur sin mörkblå Mercedes. Advokaten var lång och 

robust byggd med en vågig svart och svårtämjd kalufs. Under den blå klubblazern bar han en vit 

skjorta med en diskret gråtonad slips. Nästan begravningsvarning och jag frågade mig oroligt 

hur illa jag egentligen satt till. Med bullrande basröst vände advokaten sig till mig samtidigt som 

han låste bilen. 

– Ta god tid på dig och lämna inga snabba svar på deras frågor. Det är ingen tävling. Om du inte 

vill eller kan svara så säg det och försök inte klura ut svar som ställer till problem för dig senare. 

Har jag fattat dig rätt? Du förnekar alla brott? 

– Jag medger en del felaktigheter men inte att det rör sig om några brottsliga handlingar, svarade 

jag när vi steg innanför dörrarna till den gula tegelfästning som är polishuset på Porslinsgatan. 

– Okej, då kör vi, sa Nordh sammanbitet. 

Vi promenerade över det blankpolerade granitgolvet fram till mannen vid den bepansrade 

glasrutan. 

– Jag har bokat tid med Lars Bertil Carlsson nu klockan två, sa jag utan att mannen bakom rutan 

ens bemödade mig med en blick. 

– Hur var namnet? 

Jag presenterade mig själv och advokat Nordh medan jag iakttog mannen som sävligt och 

oengagerat lyfte telefonluren och slog ett kortnummer. 

– Vänta här så kommer det strax någon och hämtar er, svarade han fortsatt nonchalant och 

viftade åt mig med handens utsida att flytta mig. 

Uppträdandet från mannen bakom glaset var så satans motbjudande att jag instinktivt övervägde 

att bara precis be honom att dra åt helvete. Samtidigt som hjärtat slog allt snabbare och jag 

kände adrenalinet stiga tvingade Nordhs närvaro mig till besinning. 

Väntan blev mycket kort. Innan advokaten ens hunnit ställa ner väskan på golvet fann vi oss 

närmast omringade av polismän. Utan att vara helt säker tyckte jag mig känna igen den ena 

av dem som Lars Bertil Carlsson. Istället för civiliserade hälsningsfraser uppmanades jag 

294

och advokat Nordh att omedelbart följa efter polismännen. En av polismännen tog täten och 

knappade in de koder som fick dörrar att öppna sig och stängas så snart vi hade passerat. Via en 

spiraltrappa kom vi slutligen ut i en ändlöst lång korridor. Närmast den första polismannen gick 

jag åtföljd av advokat Nordh med ytterligare två poliser bakom oss. Jag var vid det här laget 

hyfsat säker på att det var Lars Bertil som jag hade framför mig. 

– Vi ska in här, sa LB Carlsson och pekade mot en av de öppna dörrarna. Du sätter dig där, 

fortsatte han uppfordrande och pekade ut stolen där han ville att jag skulle sitta. 

– Sen föreslår jag att advokaten sätter sig här, sa han och pekade med hela handen på stolen som 

stod bredvid min. 

Under tystnad slog de tre polismännen sig ner vid motsatta sidan av bordet och mannen som 

jag känt igen som Lars Bertil Carlsson satte sig i mitten. Att jag haft rätt i mitt antagande 

bekräftades när LB presenterade sig själv och de två övriga. Tydligen var den klent byggda 

mannen med stålbågade glasögon på LB´s vänstra sida revisor från specialskatteenheten. Göran 

Littnér som slagit sig ner till höger om honom var utredare på ekobrottsmyndigheten och gav ett 

sömnigt och ointresserat intryck. Två snutar och en räknesticka konstaterade jag snabbt utan att 

lägga namnen på minnet. 

LB Carlsson plockade fram en diktafon som han lät placera framför sig och lutade sig in över 

bordet. 

– Du valde självmant att kontakta oss igår. Vi två har ju träffats tidigare, även om det snart gått 

tjugo år. Som du själv mycket riktigt påpekade igår så har vi sökt dig under en längre tid. Men 

du har valt att hålla dig undan, sa han anklagande och spände blicken i mig. 

– Jag har varit utomlands och kom hem först idag. Dessutom har jag inte haft en aning om att ni 

har sökt mig. Att jag skulle ha hållit mig undan stämmer inte alls, svarade jag avväpnande. 

LB´s märkbara irritation fick mig att omedelbart inse att vårt förflutna och gemensamma 

bakgrund inte skulle rendera mig några som helst fördelar. 

– Nu är jag i alla fall här. Det beror inte på att ni har sökt mig utan i första hand på ett brott som 

jag blev vittne till i Schweiz. Eftersom jag själv upplevde mig hotad valde jag att istället ta mig 

till Sverige utan att kontakta schweizisk polis. Det handlar om sannolikt ett mord på en svensk 

medborgare, förklarade jag allvarligt. 

Stämningen i rummet förvandlades i ett slag. Räknestickan från skattemyndigheten visade sig 

tydligt obekväm och skruvade sig besvärat i stolen. 

– Ett ögonblick bara, sa LB och läste helt utan manus in all min personalia i den påslagna 

bandspelaren. 

Han varken harklade eller hakade sig när mitt fullständiga namn, personnummer och adress 

295

levererades likt en kulsprutesvärm mot mikrofonen. Om han någonsin tvekat inför polisens 

eventuella intresse kring min person så var jag nu beredd att omedelbart avskriva alla tvivel. 

Min hemkomst var väntad och minutiöst förberedd. 

– Kan du börja med att berätta vad det är du bevittnat i Schweiz, inledde LB Carlsson med 

skärpa i rösten. 

– Som jag redan nämnt rör det sig om ett mord och den mördade var en svensk medborgare. 

Jag hittade min advokat Hans Erik Lundman skjuten på sitt hotellrum. Vi bodde båda på Hotel 

Savoy i Zürich . Jag fann Lundman ihjälskjuten inne på rum 516. 

Samlat och märkbart allvarstyngd fortsatte jag berättelsen om vad som hänt advokat Lundman 

och beskrev detaljerat hur och varför vi hade träffats i Zürich. Istället för att nämna någonting 

ingående kring målningen uppgav jag att det verkliga syftet med resan hade varit att få till stånd 

vissa avtal som avsett BTJ Holdings affärer. 

– Därutöver hjälpte Lundman mig i samband med en tavelförsäljning. Det finns klara kopplingar 

mellan mordet och den ena av intressegrupperna i tavelaffären. 

Jag avhöll mig noga från att nämna några summor men pratade öppet om de möten som hade 

ägt rum med Anderson och Greenwood. Ur innersta facket i plånboken plockade jag fram och 

sköt Eric Andersons visitkort över bordet. 

– Det är i kretsen kring honom som mördaren finns, avslutade jag. 

LB Carlsson fingrade lätt på kortet medan han ställde sina följdfrågor. 

– Ni får vänta här, sa han och sköt bak stolen. Jag måste stämma av dina uppgifter innan vi 

fortsätter. 

Han reste sig och försvann ut genom dörren. Ekobrottssnuten, vars namn jag helt hade struntat i 

att lägga på minnet, stannade kvar och stirrade ihåligt ut genom fönstret. Advokat Nordh rotade 

fram en decimetertjock akt ur väskan och ägnade tiden åt att läsa in sig på sitt nästa mål. 

– Vad handlar det om, frågade jag ointresserat efter lite mer än en kvarts tystnad. 

– En skojare som du, svarade Nordh. 

Det annars buttert väderbitna ansiktet sprack upp i ett leende som såg ut att vara fastspikat vid 

öronen. 

Jag besvarade advokatens taffliga skämt med en allvarlig min och visade mitt tydliga ogillande. 

Tystnaden var lamslående och det enda jag hörde var advokatens bläddrande och mina egna 

hjärtslag. Halvtimmen blev till en timme utan att så mycket som ett ord växlades mellan oss fyra 

i rummet. När LB slutligen återvände kom han lika hastigt som han försvunnit. Utan att säga ett 

ord slog han sig ner i stolen och riktade misstroget blicken mot mig. 

– Som du säkert förstår ser vi mycket allvarligt på din berättelse. Jag vill därför bara kontrollera 

296

några av dina uppgifter så att jag inte har missuppfattat dig. Du påstår alltså att Lundman 

försvunnit och du tror att han är mördad. Därefter lämnade du hotellrummet han hade bott i vid 

lunchtid i förrgår och reste med tåg från Basel till Köpenhamn. Stämmer det? 

– Jag har berättat precis allt jag vet och exakt hur det gick till, svarade jag utan ansats till tvekan. 

LB Carlsson andades djupt genom näsan och lutade sig bakåt i stolen med blicken fortfarande 

intensivt stirrande mot mig. 

– Ursäkta om jag upprepar frågan men vi har precis varit i kontakt med Interpol, kantonalpolisen 

i Zürich och med Hotel Savoy Baur en Ville. Det finns nämligen en ganska väsentlig detalj 

i din redogörelse som gör mig tveksam. Ingen av de vi har talat med känner till eller har ens 

hört talas om att någon svensk skulle ha mördats. Det finns inget lik! Och advokat Lundman 

checkade dessutom ut tidigare idag. Hotellchefen skrattade ut mig när jag ringde. Om det här är 

en undanmanöver från din sida för att slippa våra övriga frågor så är det en förbannat osmaklig 

historia som du precis har kommit dragande med. 

I högröd ilska lät LB Carlsson flytta blicken från mig till Nordh. Advokaten satt nu hopsjunken 

och stirrade ursäktande ner mot golvet. 

297

Kapitel 40 

Efter att under bråkdelar av en sekund ha bedövats av LB Carlssons anklagelser blixtrade jag till 

i vrede. 

– Påstår du att jag ljuger din djävel, sa jag iskallt och lutade mig in över bordet med pekfingret 

bara decimetern från polismannens ansikte. 

– Du ska bara ta det förbannat lugnt, skrek LB tillbaka och reste sig hotfullt ur stolen. 

– Det är inga problem, ingrep advokat Nordh och tog ett rejält grepp om min arm. 

Med absolut tomhet i blicken vände jag bort ansiktet och stirrade tomt ut genom fönstret. 

Inombords slet tankarna mig i bitar. Hur i hela helvete... 

Nordh gav mig en skarp blick och vände sig sedan till LB Carlsson. 

– Om det går bra för er del skulle jag vilja ha ett par minuter ensam med min klient. 

– Visst, svarade den uppretade förhörsledaren och gav tecken åt sina båda kollegor att också 

lämna rummet. Först sedan dörren stängts ordentligt tog den märkbart besvärade advokaten till 

orda. 

– Jag måste få veta ifall det är som polisen påstår eller om det som du har berättat är sanningen. 

Det här var inte särskilt lyckat för din trovärdighet, sa han misstroget och betraktade mig med 

en blick full av skepsis. 

Ifrågasättandet fick mig att känna en iskall ilska: 

– Lyssna nu noga! Lundman är troligen mördad! Det där snuten får tro precis han vill. När 

Lundman fortfarande är försvunnen om en månad eller om ett år kommer idioten att inse sitt 

förbannade misstag. Men att förklara det för den där grisen som utsetts till förhörsledare är 

lönlöst. 

– Så här ligger det till, fortsatte jag. Det var troligen en god vän till mig som checkade ut våra 

rum idag. På mitt uppdrag och med pengar som jag gav honom. 

– Okej, okej, jag tror dig backade advokaten. Dessvärre lär jag vara ensam om det. 

Jag klarade inte av att avgöra om Nordh verkligen hade menat det som han sagt. 

– Tyvärr kan vi lugnt räkna med att de kommer ha en riktigt jobbig attityd i förhören efter det 

här, slutade Nordh. 

Han reste sig, knackade på dörren och bad de tre som väntat utanför att komma in. 

LB Carlsson slog sig ner och startade diktafonen som varit avstängd. 

– Förhöret återupptas. Förhörsledare LB Carlsson EBM och förhörsplatsen är polishuset i 

Malmö. Förhörspersonen delges inledningsvis misstanke om bokföringsbrott i följande bolag, 

inledde LB Carlsson och rabblade under fem minuter upp namnen på 120 av de 124 bolag 

298

som jag var styrelseledamot i. Vid några tillfällen stakade han sig i uttalet av de engelska 

bolagsnamnen utan att jag tog någon notis. I stället satt jag med blicken riktad ut genom fönstret 

mot den blå himlen. Alla mina tankar kretsade uteslutande kring Lundman. 

– Hur ställer du dig till brottsmisstankarna, frågade LB plötsligt och tvingade mig att för ett 

ögonblick rikta uppmärksamheten till det pågående förhöret. 

– Jag har inte begått några brott och jag har ingenting mer att tillägga, svarade jag surt och 

slängde en snabb blick mot advokaten. 

LB Carlsson lät sig inte påverkas av min inställning och fortsatte därför med bibehållen fattning 

enligt sitt mycket väl förberedda manus. 

– Förhörspersonen delges nu misstanke om skattebedrägeri alternativt försvårande av 

skattekontroll i följande bolag. 

Istället för att hänvisa till det han redan läst in under bokföringsbrottet valde han att plikttroget 

upprepa namnen på samtliga 120 bolag. Stundtals med samma usla uttal av de engelska namnen 

som när han precis innan hade föredragit dem. Under tiden återvände jag till tankarna kring 

Lundmans öde. I övrigt var proceduren exakt identisk. LB Carlsson frågade om inställningen 

och jag förnekade alla brottspåståenden. 

– Avslutningsvis underrättas du om att åklagaren har beslutat att anhålla dig. Häktningsframställan 

kommer att ges in till Malmö tingsrätt under dagen och häktningsförhandling 

kommer därefter att hållas inom tre dagar. 

Så snart han stängt av bandspelaren vände han sig till advokat Nordh utan att visa mig ens 

minsta intresse. 

– Vi vill hålla ytterligare ett förhör innan häktningsförhandlingen. Hur ser ditt schema ut? När 

har du tid, frågade han advokaten som plockade upp sin almanacka fylld med gula och gröna 

post-it lappar. 

– Imorgon från klockan ett och resten av eftermiddagen funkar för min del. Jag sitter i rätten 

under hela förmiddagen. 

– Då säger vi klockan ett, svarade LB utan att bry sig om mina eventuella synpunkter. 

Jag skulle finnas där vare sig jag ville eller ej. För att ytterligare understryka sitt förakt vände 

LB Carlsson mig ryggen och skickade istället en passning till advokat Nordh. 

– Säg till din klient att han sparar sina rövarhistorier tills han hamnat kåken. Det kommer att 

fungera mycket bättre där. 

Den arroganta spydigheten satte punkt för förhöret och LB Carlsson lämnade rummet i sällskap 

med sina två kollegor efter att ha beordrat mig att sitta kvar. Omedelbart klev två uniformerade 

299

poliser in och parkerade sig vid varsin sida av dörren. Nordh såg mig i ögonen medan jag tittade 

tillbaka på honom med nollställd blick. 

– Bit ihop nu och ta inte åt dig. De kommer göra vad de kan för att knäcka dig så. Se bara till att 

vara stark. 

Närvaron återvände sakta i min blick samtidigt som jag hörde min röst fyllas av bittert förakt. 

– Oroa dig inte! Jag tål mer än du tror. 

En av de rakade biffarna med nävar stora som stekpannor klev fram och visiterade av mig innan 

han nickade till sin kollega. 

– Sätt på honom fängslen! 

Det knäppte till när bojorna slöts runt handlederna och metallen skavde när jag slussades genom 

korridorer som krävde koder och passerkort. Snart befann jag mig i baksätet på en polisbil som 

med påslaget blåljus förde mig till den uråldriga och utdömda polisarresten vid Davidhallstorg. 

Känslan av instängdhet förstärktes av att se alla förbipasserande ta sig fram genom stan. Fria 

att själva bestämma över sina liv och över vart de ville ta vägen. För min del erbjöds inte 

längre några sådana val. Väl framme vid den otidsenliga fängelsehålan visiterades jag ännu 

en gång och nu åkte klockan, halsbandet och livremmen av. Allt i ivern att stävja de stegrande 

självmordstalen i häktesvärlden. 

Halvtimmen senare var jag förpassad in i en naken cell med väggfast brits. Överallt fanns spår 

efter de olycksbröder som under nästan ett sekel hade lämnat sina bomärken inristade i väggar 

och tak. Madrassen och kudden var i stenhård gul galon med sängkläder av frasande papper och 

en utsliten gul filt som var perforerad likt en västerbottenost av alla brännmärken. Som om inte 

det vore nog var ventilationen ur funktion och gjorde den kvava luften tjock som pannkakssmet. 

Det skulle dröja några timmar innan hamrandet med armbågar mot plåtdörrarna startade i ena 

änden av korridoren och fortplantades med ljudets hastighet. För att sedan övergå i bankades 

i varenda dörr och ilskan över golbögen Ibbe som var den troliga orsaken till att det blivit 

en massisolering. Alla vrålade i tron att Ibbe skulle höra för att vrida sig i ångest. Golbögar 

skulle tydligen ligga vakna för att se bilderna framför sig av hur familjen, inklusive husdjuren, 

rövknullas på alla upptänkliga sätt. 

Jag körde ner handen i fickan och tog försiktigt fram lappen som Cecilia hade stuckit till mig. 

Allting har sin tid. Visst hade hon rätt. 

När sanningen väl kom fram skulle den levereras som en hästspark. Helst mitt i trynet på den 

dryga och arroganta djävel som en gång gått i min klass. Nu tvingades jag att bida min tid och 

följa advokat Nordhs välmenta råd. Bit ihop! 

300

Utan att varken känna hunger eller törst lämnade jag maten som serverats i plastlådan orörd. Jag 

lade mig på den nakna galonmadrassen med den knöliga och oformliga kudden under huvudet. 

Efter att han frånhänts min klocka saknade jag varje begrepp om tid. Jag var bara så in i helvete 

trött. Somnade och sov i några timmar, för att vakna av skriken och bankandet mot golbögen. 

Men somnade igen och sov tungt. Vaknade bara tillfälligt till när frukostbrickan ställdes 

in. Några minuter efter att en sönderkokt torskbit serverats till lunch öppnades den tunga 

metalldörren till min cell. 

– Polisen är här! Du ska iväg till förhör, fräste den unga pliten i ett löjeväckande försök att blåsa 

upp sig. 

Jag låg orörlig på rygg och stirrade i taket. Den plastinpackade fisken stod kvar på precis samma 

plats som vakterna hade ställt den. Utan att jag ens i min vildaste fantasi hade funderat över att 

röra den. Jag varken kommenterade eller bemödade vakten med en blick när jag reste mig från 

madrassen och körde ner fötterna i skorna. 

Via hissar och låsta dörrar forslades jag till förhörsrummet där alla de som jag hade mött dagen 

innan åter satt samlade. Utan att hälsa slog jag mig ner på den tomma stolen bredvid advokat 

Nordh. 

– Är allt okej, frågande Nordh viskande. 

– Så bra det kan vara, svarade jag med en loj axelryckning. 

Samtidigt hostade LB Carlsson upp sig och slog på bandspelaren. 

– Då håller vi fortsatt förhör den misstänkte. Inledningsvis vill vi ha svar på en del frågor som 

rör bokföringen i dina bolag. Vem anser du är ansvarig för bokföringen, frågade han skarpt. 

– Jag personligen. Som ensam styrelseledamot är jag den enda som kan hållas ansvarig för 

bokföringen. Det trodde jag att du visste, svarade jag oengagerat med blicken fäst mot golvet. 

– Och hur tycker du att den har skötts? 

Jag drog på svaret innan han sakta lyfte huvudet och riktade en iskall blick mot sin forna 

klasskamrat. 

– Möjligtvis inte tillfredsställande, men inte så illa att man inte i huvudsak kan följa bolagens 

ställning och gång. Därför är misstankarna om bokföringsbrott grundlösa. 

Efter att ha levererat svaret sänkte jag blicken omedelbart och riktade den åter mot golvet. Det 

uppstod en kort och tryckande tystnad. Advokat Nordh hade följt mitt utspel och började nu 

att långsamt förstå. Jag hade inte kommit dit med några som helst avsikter att ge någonting till 

skänks. I stället var jag var fast besluten om att slåss in i det sista. 

Samtidigt tyckte Nordh sig under det långa förhöret kunna skönja något som han aldrig sett 

301

lika tydligt prov på tidigare. Mellan raderna framskymtade hela tiden ett personligt agg från 

förhörsledarens sida som visserligen var subtilt men trots allt påtagligt. Jag hade under hela 

förhöret suttit med blicken riktad ner i golvet och de få svar som jag lämnat hade förblivit 

enstaviga. 

– Vad har han emot dig, frågade Nordh så snart förhöret avslutats. 

– Jag vet inte, men det skiter jag i. Han kan få tycka precis vad fan han vill, svarade jag 

sammanbitet och vände mig till pliten vid dörren. 

– Du kan se till att låsa in mig nu. 

Häktningsförhandlingen utvecklades till en massmedial storm där någon hade sett till att varje 

nyhetskanal och tidning var på plats. Under ett regn av kamerablixtar fördes jag med fot och 

midjefängslad in i rättssalen. På åklagarens begäran beslutades nästan omgående om lyckta 

dörrar. Besvikna journalister tvingades tillsammans med en stor skara nyfikna åskådare att 

lämna salen. 

Själva häktningsförhandlingen utvecklades, i likhet med alla svenska häktningsförhandlingar, 

till spel mot ett mål och var närmast ett spel för galleriet. Den medelålders chefsåklagaren 

Ingvarsson gav ett mycket stramt och formellt intryck. Han visade sig dessvärre vara rejält 

påläst och hade inga som helst problem att utveckla grunderna för varför jag skulle häktas på 

sannolika skäl och med restriktioner. Vilket på vardaglig svenska betyder att man blir isolerad. 

Åklagarens beslutsamhet underströk av att han vid sin sida biträddes av den yngre 

kammaråklagaren Martin Olson och de båda utredarna Carlsson och Littnér. 

Precis som Nordh förutspått misslyckades åklagare sällan eller aldrig att få den misstänkte 

häktad. Följdriktigt avkunnade domaren sitt beslut efter mindre än några minuters enskild 

överläggning. 

Jag häktades med restriktioner som förbjöd mig att ha direktkontakt med någon annan än mitt 

ombud advokaten Nordh. Så snart förhandlingen avslutats flyttades jag från den uttjänta arresten 

till häktet på Porslinsgatan. Från galon till skumgummimadrass och från pappers till tyglakan. 

Redan samma kväll som häktningen ägt rum satte jag mig på sängbritsen och slog på de lokala 

TV4 nyheterna. I ett slag växlade den manliga nyhetsuppläsarens min när han allvarstyngd och 

med prompterns hjälp rapporterade om den häktade ekobrottslingen. Jag såg mitt ansikte hastigt 

skymta förbi innan jag i ilska skiftade kanal. 

Teven och bokvagnen var annars min enda väg att försöka döda tiden och bedöva saknaden efter 

frihet. När kioskvagnen dök upp redan andra dagen köpte jag en hel stock lös General och en 

302

ulle frimärken. All in och utgående post skulle efter tingsrättens beslut om restriktioner först 

passera åklagarens granskning. På häktningens tredje dag ringde jag advokat Nordh utan att 

fråga honom om någonting som rörde själva utredningen. Istället bad jag honom om hjälp med 

att leta fram Cecilias adress. 

Jag slog mig ner vid det väggfasta skrivbordet och blickade ut genom de tvärställda 

persiennerna. Mellan de dubbla pansarglasen fanns luften som låsts in för evigt. Den luft som 

aldrig rörde sig och inte tilläts att försvinna ut för att kylas av och förvandlas till en sval bris. 

Jag fattade pennan och skrev ett känsloladdat brev. Fyllt av saknad och längtan. För ett 

ögonblick avbröts mitt skrivande av plågsamma skrik följt av det tjutande överfallslarmet. Från 

korridoren hördes ljudet av springande vakter som snart ersattes av bortflyende rop på hjälp. 

Medan kvinnan gråtande och med oproportionerligt våld släpades till isoleringscellen fortsatte 

jag skrivandet. Jag slöt ögonen. Bilderna från vår natt tillsammans återvände när jag avslutade 

brevet. Allting har sin tid. 

303

Kapitel 41 

Nästan tre veckor av tystnad hade passerat när jag mötte advokat Nordh i ett av häktets 

besöksrum. Trots att det inte funnits några direkta nyheter att rapportera om hade advokaten, 

med samma artighet som man visare en döende släkting, kommit förbi varje vecka för att tittat 

till mig. Inte heller den här gången hade jag bett honom komma och besöket var oannonserat. 

– Jag fick ett samtal från Mats Åström för några timmar sen. Polisen var på ditt kontor igår 

och har beslagtagit alla avtalen som du skrev med MIS i Schweiz. Jag utgår ifrån att det inte 

kommer att medföra några problem. Du har ju själv nämnt avtalen i dina förhör. 

– Tvärtom. Den enda anledningen till varför jag har tagit upp avtalen under förhören har varit 

för att trigga polisen att hämta dem. Om ingenting annat så räknar jag med att avtalen med MIS 

i varje fall ska fria mig från skattebedrägeriet. Dessutom är underskotten som genererats genom 

avtalen redan bokförda i vart och ett av bolagen. Avtalen fanns där enkom för att polisen skulle 

hitta dem. Det där var en bra nyhet. 

Trots mitt ganska nöjda svar såg Nordh fortsatt bekymrad ut. 

– Det här med advokat Lundman känns verkligen obekvämt. Fortfarande har ingen hört så 

mycket som ett ljud ifrån honom. 

– Nej, hur i helvete ska han kunna ringa eller skriva när han sannolikt har varit död i snart en 

månad, svarade jag och slängde en ilsken blick mot Nordh. 

Lögnen som han misstänkt mig för började alltmer likna en förbannat obehaglig sanning. 

– Den där LB Carlsson radar upp förödande misstag och jag ogillar starkt hans nonchalanta 

och arroganta attityd mot dig. Lundman har varit försvunnen så länge att jag ur etisk synpunkt 

nu ser mig tvingad att själv agera. Jag har en del kontakter på rikskrim som jag utgår ifrån 

kommer göra helt andra bedömningar med hänvisning till dina uppgifter. LB Carlsson är en 

riktigt enfaldig djävel och det finns någonting anmärkningsvärt i hans sätt att angripa dig. 

Någonting djupare som närmast gränsar till hatiskt. Nordh tystnade och betraktade mig medan 

jag funderade innan jag till sist bara skakade på huvudet. 

– Sorry Calle! Jag kan fan inte komma på varför eller vad jag eventuellt kan ha gjort honom. 

Men du har helt rätt i att han tycker förbannat illa om mig. 

Jag försökte att blicka bakåt för att minnas någon särskild episod eller händelse från 

gymnasietiden men ingenting dök upp. Det var knappt att jag ens klarade av att se bilden av 

nörden Lars Bertil Carlsson framför mig. Vad var det nu Anna-Carin Schultz sagt när jag ringde 

henne? ”Säg inte att du pratat med mig, jag gillar honom inte!” Vad hade hon menat? Vilka 

304

ottnar hade det funnits i hennes budskap? Jag vände upp blicken och såg fortfarande frågande 

bort mot advokaten. 

– Jag håller med dig helt och hållet. Jag är själv utless på hans djävla beteende. Han går för 

helvete på som om jag våldtagit hans fru och skändat hans syster. Vi gick i samma klass på 

gymnasiet. Är det tillräckligt för att jäva bort honom från utredningen? 

Carl-Gustaf Nordh satt försjunken i sina egna tankar kring förhörsledarens märkliga beteende 

med armbågen mot bordsskivan och med hakan tungt vilande mot handen. 

– Nej det här går fan inte längre, mullrade han resolut. Jag kommer kontakta åklagaren eller 

överåklagaren om det skulle visa sig vara nödvändigt. Den djäveln ska bort från utredningen. 

Jag tycker att vi ska överväga att anmäla honom för tjänstefel om hans chefer vägrar att lyssna. 

Blicken bakom de hornbågade läsglasögonen var obeveklig; 

– Om vi är överens så tar jag tag i det direkt, avslutade Nordh. 

– För min del ser jag gärna att han byts ut. 

– Bra, då kör vi, sa advokaten och reste sig ur stolen. 

Medan advokat Nordh lämnade häktet satt jag fortsatt i tankar över Lundmans öde och väntade 

på att återföras till cellen. 

Timmar blev till dagar och dagarna till veckor. Avskärmad från verkligheten förvandlades tiden 

till olidligt lång. Med veckors mellanrum fortsatte förhören som trots Nordhs enträgna protester 

fortsatte under LB Carlssons ledning. Insinuant och ständigt gränsande till oförskämd ställde 

han frågor kring nästan samtliga transaktioner som hade förekommit i vart och ett av BTJ 

Holdings dotterbolag. 

Min strategi under förhören varierade från stund till annan. Vid de förhör som avsåg 

bokföringsbrotten valde jag att uteslutande svara att frågan redan hade besvarats. Ingenting 

mera. När LB Carlsson sedan gav sig in på det förhållandevis komplicerade område som 

skattebrottet tog jag istället varje chans att ifrågasätta om han själv begrep vad som menades 

med frågan. 

Varje gång som okunskapen lyste igenom log jag försmädligt och frågade honom om hur det 

kändes att inte själv klara av att förstå innebörden i frågorna. Om han inte kunde uppfattas som 

obegåvad när han inte ens klarade av att avgöra och värdera de svar som jag gav. Jag valde att 

inte heller kommentera de gånger som jag upptäckte LB Carlsson och hans bisittare Littnérs 

lögner under förhören. Deras påståenden om att de inte hade funnit några som helst handlingar 

som visade på riktigheten i mina affärer med MIS tvingades mig att nästan bita av mig tungan. 

305

När förhören avslutats hade advokat Nordh gjort till en vana att stanna kvar en stund för att gå 

igenom det hållna förhöret och diskutera den fortsatta strategin. 

– Är det okej för polisen att sitta och skarva under förhören, frågade jag retoriskt. 

– Naturligtvis inte. Enligt rättegångsbalkens regler är det absolut förbjudet för polisen att ljuga 

eller göra förespeglingar under förhör. På samma sätt som det är förbjudet att hota eller sätta 

otillbörlig press på den som hörs. 

– Du hörde själv vad dom sa precis. ”Vi har inte under någon av våra husrannsakningar lyckats 

hitta en enda handling som styrker dina affärer med MIS”. Vi vet båda att det är ren och skär 

lögn. Polisen sitter ju med avtalen i sina händer ända sedan tillslaget borta på mitt kontor. 

– Jag vet. 

– Så vad tänker du göra åt det? Hur tycker du att vi ska hantera det? 

– Vi väntar. Allting finns på band, idioten var ju oförsiktig nog att tala in det i ett dialogförhör. 

Det här ska vi försöka dra nytta av längre fram i processen, svarade Nordh innan han fortsatte. 

– Förresten kom det ett mail till dig idag. Inte speciellt långt men kanske betydelsefullt. 

Det var skickat från en professor Grey. Enligt honom var åldersbestämningen av målningen 

genomförd och den placerade målningen i intervallet mellan 1480 0ch 1520. Sedan skrev han 

att de även hade gjort stora framsteg angående målningens proveniens. Till sist bad han mig att 

önska dig lycka till. Jag tyckte att det lät som positiva nyheter, sa Nordh i ett försök att verka 

uppmuntrande. 

Jag satt orörlig och stirrade ner i bordet. Efter att ha släppt tankarna kring polisernas uppenbara 

fusk upptogs jag i stället av annat. Av verkliga väsentligheter. Jag höjde sakta blicken som nu 

var fylld av vrede. 

– Och Lundman! Vad fan har gjorts när det gäller honom? Det har nu gått sju veckor utan att 

något hänt. Skiter polisen fullständigt i honom, hävde jag ur mig skarpt och anklagande. 

– Ärligt talat så vet jag inte. Jag förstår ingenting, svarade Nordh och slog närmast uppgivet ut 

med armarna. Jag har tryckt på överallt om bytet av förhörsledare men hitintills har jag bara 

stångat min panna blodig. Åklagaren påstår att åtal kommer väckas någon gång i nästa vecka. 

Något som i sin tur innebär att chansen att bli kvitt den där Carlsson är minimal. Det har snart 

gått två veckor sedan jag kontaktade den där killen jag känner på rikskrim angående Lundman. 

Inte heller han har återkommit. 

– Vad skulle hända om jag gör helt om och lägger hela skulden för den misskötta bokföringen på 

Lundman? Hur fan tror du att polisen skulle reagera då? 

– Det skulle onekligen öka pressen på dem att ta reda på vad som hänt honom men det skulle 

dessvärre inte ändra ett dugg i sak. Som ensam styrelseledamot i alla bolag är det fortfarande du 

306

som är den enda ansvariga. Resultatet skulle möjligtvis bli att häktningstiden förlängs med ett 

antal månader. Frågan är om det gynnar dig? 

– Inte ett djävla smack! Jag vill få slut på det här helvetet så fort som möjligt! Samtidigt måste 

du se till att trycka på om Lundman. Någon satans snut borde väl vara tillräckligt begåvad 

för att begripa att en pensionerad advokat inte bara går upp i rök. Alla kan ju inte vara lika 

enfaldiga som de två Carlsson och Littnér. Du måste prioritera Lundman! Han sitter inte med ett 

smockfullt bankkonto på någon avlägsen strand och suger på en satans paraplydrink. 

I ett obehärskat utbrott av raseri knöt jag näven och drämde den i bordet. 

– Han är död! Avrättad! Mördad! Fattar du det! Det är exakt samma sak som väntar mig om inte 

polisen gör något! 

Nordh flög upp ur stolen av den kraftiga smällen. 

– Jag ska jaga på mina kontakter igen för att försöka få igång en utredning om Lundmans 

försvinnande. 

– Det handlar inte om något djävla försvinnande! Var är det som är så satans besvärligt att fatta! 

Han är mördad! Är det så helvetes svårt att begripa?? 

Carl-Gustaf Nordh plockade snabbt samman alla sina papper och rafsade ner dem i sin portfölj 

innan han med bestämda steg lämnade häktets besöksavdelning. På avstånd kunde han höra mig 

vråla efter honom i ursinne. 

– Om inte snutdjävlarna tar det på allvar så se för helvete till att gå till tidningarna! 

Advokaten fortsatte ut genom dörrarna, hissen och stålgrindarna utan att vända sig om. 

Inombords var han nu alltmer övertygad om polisens gigantiska misstag och om att advokat 

Lundman verkligen hade gått ett mycket brutalt öde till mötes. 

307

Kapitel 42 

Uppenbart missbelåten och med högdragen blick satt hon med armbågarna mot skrivbordet och 

rullade den smäckra guldpennan mellan tummen och pekfingret. Trots att hon passerat de fyrtio 

utstrålade hon en dramatisk skönhet och klassisk elegans. Hon reste sig ur stolen och hängde 

den diskreta Chanelkavajen över ryggstödet. När hon åter slog sig ner sköt hon upp glasögonen 

med ena fingret och riktade blicken mot den ena av männen vid andra sidan av bordet. 

– Så vad vet vi nu, frågade Joanna Davies som var den som hade kallat till mötet i sitt Louis 

seizeinspirerade kontorsrum på Oxford Street. 

– Egentligen inte mer än vad vi visste för två månader sen, svarade Eric Anderson som satt med 

blicken fäst mot det regnprickiga fönsterpartiet. Målningen finns med största säkerhet kvar på 

UBS i Zürich medan han befinner sig i Sverige och är häktad i Malmö. Enligt våra uppgifter 

väntas åtal mot honom inom kort. En omständighet som dessvärre innebär att han just nu är 

oåtkomlig för oss. Vi får naturligtvis ta på oss ansvaret för misslyckandet i Schweiz. Samtidigt 

kan jag inte se vad som skulle kunna ha gjorts annorlunda. 

– Advokaten, den där Lundman. Vad hände med honom? Vart tog han vägen, fortsatte hon 

frågande. 

Eric Anderson vände bort ansiktet och såg nu förbi fönsterrutornas allt tätare mönster av 

regndroppar. Blicken höll han istället fäst vid något som föreföll vara beläget betydligt längre 

bort. 

– Jag vet inte. Har faktiskt inte den blekaste aning, svarade han med en uppgiven axelryckning 

och stirrade ut i tomma intet. Han bara försvann. Vart är det ingen som vet. 

308

Kapitel 43 

Natten hade varit orolig och jag kom på mig med att sova allt sämre. Jag utgick ifrån att det inte 

berodde på den obekväma britsen utan att det istället var ovissheten inför det kommande åtalet 

som trasade sömnen i bitar. Samtidigt hade inte livet på de åtta kvadratmetrarna lämnat mig 

opåverkad. 

I den verkliga verkligheten hade det redan hunnit bli höst. Kräftskivorna var sedan länge 

avverkade. Semestersolbrännorna var avflagade och vardagen hade återvänt. Från cellfönstret 

blickade jag ut genom de ständigt tvärställda persiennerna. Ut över den gulnande parken med 

Värnhemsskolan i bakgrunden. När jag inte tänkt på henne, det kommande åtalet eller advokat 

Lundman var det friheten som fyllde mina tankar. 

Isoleringen hade påverkat min syn på omgivningen mer än jag någonsin kunnat förstå och 

försköt omedvetet stora delar av min verklighetsuppfattning. I den romantiserade bilden av 

livet på utsidan försvann gråzonen från skalan och allt tenderade att övergå i endera svart eller 

vitt. Det som jag alltid tidigare i frihet hade upplevt som någorlunda hyfsat och halvhyggligt 

uppfattade jag nu som nästan oslagbart bra. Samtidigt som jag betraktade alla de problem som 

jag i frihet sett som någorlunda lätthanterliga som närmast oöverstigliga. Inga intryck förblev 

opåverkade av isoleringen. 

Jag stod med tandborsten i munnen när häktespliten knackade på och slet upp inspektionsluckan 

i dörrens mitt. 

– Du har samtal från advokaten, sa han likgiltigt och sträckte in den trådlösa luren genom 

luckan. Jag spottade ut tandkrämen och sköljde snabbt ur munnen. 

– Åtalet har precis kommit och det ser ut ungefär som vi hade väntat oss. Jag kommer över till 

häktet om en timme så går vi igenom det tillsammans. 

Jag kände hjärtslagen allt tydligare och kände hur blodet pulserade vid tinningarna. Någonstans 

inombords hade jag närt den fullkomlig orealistiska förhoppningen om att få slippa det som nu 

såg ut att vara oundvikligt. Jag spolade iskallt vatten i ansiktet och drog på mig den urtvättade 

gröna häktesoverallen. Timmen av väntan på Nordh kändes som en halv dag. 

Det var med stor noggrannhet och professionell precision som advokat Nordh lotsade 

mig igenom åtalet. Hörnpelarna var precis som väntat de grova bokföringsbrotten och 

skattebedrägerierna. Ingenting var oväntat även om jag kanske hoppats att avtalen med MIS 

skulle lett till att åklagaren hade avstått från att åtala för skattebedrägeri. Efter den två timmar 

309

långa genomgången avslutade Nordh med att ännu en gång stämma av min inställning till 

åklagarens gärningspåståenden. 

– Förnekar du fortfarande alla brott, frågade han trots att svaret var givet på förhand. 

– Det är klart att jag gör. Det är omöjligt för åklagaren att lyckas bevisa att jag har handlat med 

något slags uppsåt. 

– Jag förstår precis vad du menar. Jag måste trots allt förbereda dig på att vi kommer få stora 

problem i bokföringsdelen. Där krävs inget uppsåt eftersom det räcker för åklagaren att visa att 

du varit oaktsam. Jag vill bara förvarna dig så att du är beredd. 

– Jag förstår precis vad du menar. Min inställning är att bristerna inte är så omfattande att man 

inte i huvudsak kan följa bolagets ställning och gång. För att åklagaren skall få mig fälld måste 

han visa att både de objektiva och subjektiva rekvisiten är täckta. Objektivt är de inte täckta om 

bristerna i bokföringen inte är större än att man kan följa bolagets ställning. Det kan man i alla 

mina bolag och då ska jag också frikännas från bokföringsbrottet. 

Jag såg frågande på advokat Nordh som skakade tveksamt på huvudet. Vi hade redan diskuterat 

bristerna i bokföringen vid ett stort antal tillfällen tidigare. På samma sätt som jag otaliga 

gånger hade diskuterat den med advokat Lundman. Jag var fullt klar över hur brett min egen och 

Nordhs uppfattning gled isär. Därför insåg jag naturligtvis hur förbannat risigt jag låg till när det 

gällde frågan om den eftersatta bokföringen. 

– Skit samma! Det finns inte på världskartan att jag kommer lägga mig platt, slutade jag tvärt. 

– Det handlar verkligen inte om att kasta in handduken. Men som din advokat måste jag ge dig 

min syn på saken. Rättegången inleds nästa onsdag och vi kan räkna med en mediabevakning 

som heter duga. Polisen verkar ha ansträngt sig rejält för att få det så. De har redan skickat ut 

en pressrelease och tidningarna har ringt mig sedan i morse, sa Nordh och försökte att läsa min 

reaktion över det han precis berättat. 

För andra gången tvingades han se mig blixtra till av ilska. 

– Det är för djävligt att snutkräken och åklagarsvinen bara låter drevet gå! Jag är för helvete inte 

dömd än! 

Tankarna kring hur mina redan hårt prövade föräldrar skulle klara av den massmediala 

förnedringen fick mig att resignera och för ett ögonblick önska att jag bara kunde ge upp. Nordh 

betraktade mig noga och såg mig försvinna allt längre in i mig själv. 

– Nu finns det bara en sak som gäller Vi måste ta oss samman och reda ut det här. Jag förstår om 

det enda du just nu ser är alla problem som väntar. Du kommer att ta dig igenom och klara det 

här. Vi ska ge dem en riktig match. 

– Jag vet att vi ska klara det. Just nu känns det bara för djävligt, svarade jag och slet blicken från 

310

den sönderristade bordsskivan i häktets besöksrum. Jag vet att jag klarar det, upprepade jag och 

kände samtidigt tårarna komma och rösten stocka sig. 

– Lyssna nu. Vi ska slåss för det här. Du har mycket som väntar därute och många som verkligen 

bryr sig. Vi kommer klara det, sa Nordh som lutade sig in över bordet och la handen på min 

axel. 

– Jag vet, svarade jag med så skarp röst jag förmådde, samtidigt som jag och drog upp en 

pappersnäsduk ur fickan och snöt mig. 

Rättegången mot mig inleddes planenligt onsdagen den andra oktober. Farhågorna kring det 

förväntade medial intresset besannades också när jag inför rullande tevekameror och smattrande 

blixtar fördes in i rättssalen. Jag vände mig hastigt om för att konstatera att åhörarbänken var 

fylld till sista plats. I vimlet skymtade jag hastigt en rad bekanta ansikten. Pero Grujic, Mats 

Åström och Ahmed var där. Däremot syntes inte minsta skymt av Louise. Förmodligen fanns 

det ytterligare några av mina vänner på plats men domarens klubbslag fångade i ett slag all min 

uppmärksamhet och fick mig att omedelbart rikta blicken framåt. 

Åklagarens sakframställan tog merparten av den första förhandlingsdagen i anspråk. Den 

otäckt förberedda framställningen avbröts endast när advokat Nordh upprepade min nekande 

inställning till åklagarens gärningspåståenden. När något mindre än timmen återstod av den 

första förhandlingsdagen inledde åklagaren sin mera detaljerade redogörelse över åtalspunkten 

som rörde bokföringsbrottet. 

Innantilläsning och sifferrabbel fick intresset bland de tillresta att snabbt svalna och en efter en 

lämnade åhörarna smygande rättssalen. 

Redan andra rättegångsdagen var alla de som lockats hade av nyhetens behag någon annanstans. 

Endast ett fåtal nyfikna gjorde sig besväret att komma. Frånvaron av blod, lik och gråtande 

våldtäktsoffer förvandlade tillställningen till ett sömnpiller. 

Chefsåklagare Ingvarsson fortsatte att entonigt och monotont mala sig igenom avtal och 

sifferkolumner, resultatrapporter och balansräkningar. Gång efter annan tvingades rättens 

kvinnliga ordförande att harkla sig ljudligt för att väcka liv i de nämndemän som slumrat till. 

Med risk för att bli uttråkade undvek till och med de skolklasser som var på studiebesök hos 

tingsrätten att sätta sin fot innanför dörrarna i den sal där rättegången mot mig pågick. 

En åhörare skilde sig markant från alla övriga i åhörarskaran. Det var dessutom en person som 

jag aldrig hade träffat och inte ens kände igen. Han var närvarande under precis varenda en 

av rättegångsdagarna, utan att göra minst väsen av sig. Han bara satt där. Inte med penna och 

311

anteckningsblock i handen eller utmärkande sig på något annat sätt. Jag uppskattade hans ålder 

till några och femtio och han var lätt tunnhårig med hårt kantskuren profil. Den markerade näsan 

gav honom ett närmast aristokratiskt utseende. 

Varje dag upprepade han exakt samma procedur med att hänga sin Burberryrock över den 

tomma stolen bredvid sig. Därefter knäppte han upp kavajen och rättade till slipsen för att 

sedan sätta sig tillrätta på stolen med korslagda ben. När nästan två veckor hade gått och mer än 

halvvägs in i rättegången frågade jag till slut Nordh om vem mannen var. Inte heller han hade 

någon aning. 

Det var först vid den näst sista rättegångsdagen som mannen slutligen gav sig till känna. Under 

en kort paus i förhandlingarna kom advokat Nordh in i det väntrum där jag hölls inlåst. Han slog 

sig ner mittemot mig med en lapp i handen. 

– Du vet den där Burberrykillen som du undrat över. Han kom precis fram och gav mig den här, 

sa Nordh och viftade med lappen. Han bad mig framföra att du ska ringa det här numret så snart 

du blir fri från dina restriktioner. Det går till den där Anderson och han sa att du vet vad det 

gäller. 

Jag såg först storögt och sedan förvånat på Nordh. 

– Det var som fan! Gör mig en tjänst. Gå direkt ut och be honom dra åt helvete, svarade jag och 

slet lappen ur Nordhs hand innan jag rev den i bitar. Jag har ju förklarat för dig vem Anderson 

är. Det är för fan han som ligger bakom mordet på Lundman och dessutom den absolut sista 

djävel jag vill prata med. Fattar du nu hur allvarligt det här är? De skickar till och med hit folk 

för att punktmarkera mig under rättegången, röt jag ilsket. Det är ju helt djävla absurt att ingen 

har tagit Lundmans försvinnande på allvar. Kommer jag bara härifrån ska jag fan se till att få tag 

i kräken som lät mörda honom. 

Den sista rättegångsdagen urartade omedelbart till att bli minst lika turbulent som den första. 

Det massmediala drevet återvände med full styrka för att rapportera om åklagarens slutplädering 

och höra honom yrka på en riktigt kraftfull påföljd. 

Medias högt ställda förväntningar infriades med råge och åklagare Ingvarsson skrädde inte 

heller orden när han sammanfattade sin syn på mig. I kärnfulla ordalag utpekade han mig som 

en av landets genom alla tider värsta skattebedragare. Utöver ett mycket långt och kännbart 

fängelsestraff krävde han dessutom i sin plädering att jag skulle beläggas med näringsförbud. 

Under åklagarens elaka slutanförande kände jag tvivlen resa sig och övertygades alltmer om 

att ingenting längre fanns som kunde hindrade mitt handlösa fall mot avgrunden. Åklagare 

Ingvarsson avslutade sin plädering med att yrka på åtminstone ett tolvårigt fängelsestraff. Det 

312

kändes som om hela rättssalen hade tömts på allt syre samtidigt som det gick en susning bland 

åhörarna bakom min rygg. 

En högljudd harkling från advokat Nordhs sida förde mig snabbt tillbaka till verkligheten. Det 

var samtidigt inledningen på försvarets mycket väl förberedda plädering. Jag förvånades över 

Nordhs distinkta sätt att bemöta anklagelserna samtidigt som han i skoningslösa ordalag angrep 

polisens bristande objektivitet, nonchalans och arroganta hållning. Därefter övergick han till 

själva sakfrågorna. 

Han uppehöll sig en längre stund vid försvarets argument i bokföringsdelen och förklarade 

mycket ingående varför bokföringsbrottet brottet inte kunde anses vara styrkt. Därefter gav han 

sig omedelbart i kast med att dissekera och fullkomligt krossa åklagarens talan i delen som rörde 

skattebedrägeri. Han pekade främst på avtalen med MIS som han menade helt uteslöt såväl brott 

som uppsåt och kallade åklagarens yrkande i påföljdsfrågan för att vara naivt och stick i stäv 

mot all praxis. När han avslutat sin plädering slog han sig åter ner bredvid mig och jag kunde 

inte låta bli att ge honom en klapp på axeln. 

– Det där gjorde du alldeles förbannat bra, viskade jag. 

– Vi har båda två gjort vårt bästa, svarade Nordh samlat. 

Domaren förklarade därefter huvudförhandlingen avslutad och meddelade samtidigt att rätten nu 

skulle hålla enskild överläggning i häktningsfrågan. Under nästan trekvart satt jag tillsammans 

med advokat Nordh i väntrummet och spekulerade kring utgången. 

– Du måste nog räkna med att du kommer att fällas i bokföringsdelen. Däremot är jag nästan 

säker på att du kommer frias från skattebedrägeriet. 

– Tror du att jag kommer vara fortsatt häktad? 

– Jag har faktiskt inte en aning om hur dom resonerar. Det som talar emot dig är alla dina 

kontakter utanför Sverige. Eventuellt kan dom vara rädda för att du ska fly och försöka 

undandra dig straffet. Du lyckades ju trots allt hålla dig undan ganska länge. 

Utgången i häktningsfrågan ser jag som rena rama lotteriet, svarade Nordh och avbröts när det i 

högtalarna meddelades att målet skulle återupptas. 

Jag såg sig omkring i rättssalen och konstaterade snabbt att alla mina närmast medarbetare var 

där. Mannen med Burberryrocken satt även han där. Stirrande mot mig från sista raden. 

Efter månader av isolering och inlåsning påminde det som följde snarare om en intrig hämtad ur 

Kafka romaner än slutet på en rättegång. Den kvinnliga domaren och hennes nämndemän hade 

fattat sitt beslut. 

313

Trots åklagarens mycket långa och sakligt underbyggda plädering i häktningsfrågan, rörande 

framförallt flyktfaran, beslöt rätten att jag omedelbart skulle försättas på fri fot. Jag var fri. 

Medan domaren förklarade att dom skulle meddelas tre veckor senare hördes kvävda glädjerop 

och några spontana applåder. Jag vände blicken mot åklagare Ingvarsson som var fortsatt 

samlad och inte med en min visade minsta tecken på besvikelse. Snett bakom mig såg och hörde 

jag hur de båda utredarna LB Carlsson och Göran Littnér smällde igen sina väskor i vredesmod. 

Advokat Nordh klappade mig på axeln. 

– Du kan gå nu. Du är fri. Se bara till att hålla dig undan från journalisterna. Jag kör dig bort till 

häktet så att du kan hämta dina prylar. 

På väg ut ur rättssalen gav jag Grujic en kram och tog alla de som jag kände i hand. Jag vände 

mig om och såg mig hastigt omkring i ett försök att få en skymt av Andersons hantlangare, men 

han var som genom ett trollslag spårlöst försvunnen. 

– Här är nyckeln till din bil. Den står i P-huset Anna, sa Ahmed och tryckte den i handen på mig. 

– Tack för allt, sa jag och kramade om den orakade kurden. 

I sällskap med Grujic och Åström gick jag mot Stortorget där Nordh hade parkerat sin bil. Jag 

knöt näven hårt i byxfickan. Ute och fri. Även om jag hade en oviss dom att vänta. 

314

Kapitel 44 

Eftermiddagen hade övergått i kväll och det hade börjat skymma när jag på väg upp för 

stentrappan letade fram lägenhetsnycklarna. Känslan över att komma hem var overklig och 

närmast bisarr. 

Tätt bakom mig följde Pero Grujic med en repeterade Glock nedstucken i byxlinningen. När jag 

slutligen lyckades hitta de förbannade nycklarna och hade låst upp tvingades jag att använda 

hela min kroppstyngd för att klara av att öppna dörren. Drivan av post och reklam hade vuxit 

sig meterhög. Jag förstod omedelbart att Louise aldrig hade återvänt efter besöket av Erngrens 

torpeder, och konstaterade så snart jag hade tänt hallampan att allting var sig likt. Bortsett från 

de skador på ytterdörren som polisens piketstyrka hade förorsakat. 

Jag lyfte luren för att ringa mina föräldrar men telefonlinjen var död. I drivan av post låg säkert 

den obetalda räkningen som förklarade tystnaden. Jag drog istället upp mobilen ur jackfickan 

och som alltid var det min mor som svarade. 

– Jag ville bara berätta att jag är fri och hemma nu. Ni kan sluta oroa er. Jag kommer ner till er 

på lördag. I övermorgon. Ring om det är något. Annars ses vi på lördag morgon. Hälsa pappa, 

avslutade jag forcerat. 

Bland kontakterna i mobilen knappade jag därefter snabbt fram numret till professor Grey som 

först lät en smula förvånad över att höra hans röst. 

– De släppte mig för några timmar sen. Jag vill först och främst tacka dig för rapporterna till 

min advokat. Dina meddelanden har verkligen hjälpt mig att hålla humöret upp. 

– Jag har faktiskt kommit ganska långt medan du har varit borta. Ring mig imorgon förmiddag 

så ska jag redogöra för allting nytt som har hänt. Jag står inte så lämpligt till just nu. Åter igen, 

grattis, avslutade professorn. 

Jag hade tagit det tuffa beslutet att spara det bästa till sist och slog numret till Cecilia. 

– Jag har saknat dig. Tingsrätten släppte mig för ett par timmar sen. 

– Jag vet, svarade hon utan att försöka dölja sin glädje. Jag såg det på nyheterna precis. Jag har 

saknat dig också. 

– Det har faktiskt inte gått många minuter därinne utan att jag har tänkt på dig. Jag vill gärna att 

vi ses, sa jag och kände hjärtat slå allt snabbare. 

– När, frågade hon förväntansfullt. 

– Nu, jag tänkte ta bilen och köra till Helsingborg nu direkt. 

– Kom. 

315

– Jag ska bara snabbt byta om sen kör jag direkt. Jag ringer och bokar rum på Marina Plaza. Ska 

vi ses där klockan åtta? 

– Visst, jag kommer, avslutade hon. 

Allting har sin tid. Tanken slog mig i samma ögonblick som jag avslutade samtalet. Framtiden 

som jag såg var med henne. Oavsett allt ouppklarat skit och outredda problem var det just nu 

bara mötet med henne som räknades. Nu var det äntligen vår tid tänkte jag när jag slet av mig 

kläderna och klev in i duschen. 

316

Kapitel 45 

Valet av mötesplats hade skett med största omsorg och eftertanke. Rädslan över att ses 

tillsammans drev dem långt bort ifrån de platser och kontor där de normalt sätt föredrog att röra 

sig. Det här var inte något normalt ärende och kontoret som de mycket omsorgsfullt hade valt 

var ett som i italienskans kontor – ufficio. 

Han vandrade sakta genom Uffizimuseéts Michelangelosal in i Rafael och Andrea del Sartos sal. 

Hon stod vänd med ryggen mot honom och beundrade Madonna dell Cardellino eller Madonna 

med steglits. Utan gester eller minsta antydan om deras långvariga vänskap gick han fram och 

ställde sig tyst vid hennes sida. Båda behöll blickarna fästa vid mästerverket. 

– Är han fri nu, frågade kvinnan viskande. 

– Han släpptes igår. Han är ute. 

– Misstänker han något, fortsatte hon och iakttog koncentrerat svaret. 

– Nej. Ingenting. Dessutom förefaller de svenska myndigheterna vara helt ointresserade. 

Advokaten är inte ens rapporterad försvunnen. 

– Bra, svarade kvinnan och log. Just nu är jag mest bekymrad över att han ska få alltför goda 

forskningsrapporter. 

– Oroa dig inte. Jag ska se till att styra bort det. Var gjorde de av kroppen? 

– Jag vet faktiskt inte. Den lär ha hamnat långt ner i marken. Ner till ett djup dit inte ens 

maskarna hittar, svarade hon. 

– Utmärkt. Då känner jag att vi har full kontroll. 

– Vad gör vi med den frisläppte, frågade kvinnan. 

– Ingenting. Vi bara avvaktar tills han behöver ytterligare pengar. Då ser vi till att lösa ut 

honom, svarade mannen med ett leende som avslöjade den gulemaljerade tandraden. 

Mötet mellan doktor Hans Jürg Weibel och mrs Joanna Davies var avslutat. 

317

Epilog 

– Stopp, stanna, sväng in här, pekade och dirigerade jag min chaufför och livvakt helt i onödan. 

Parkeringen utanför den vitrappade 1300-tals kyrkan låg öde och det var faktiskt fritt att parkera 

precis var som helst. Jag slängde en hastig blick mot klockan i mobilen.10:37. 

Tre veckor hade gått sedan rättegången mot mig avslutades. Nu återstod bara tjugotre minuter 

tills domen skulle avkunnas. 

Det grå och ogenomträngliga molntäcket hade legat helt still under dagar och dränkt de 

ruttnande högarna med fjolårslöv. Inte genom skyfall utan med ett stillsamt ihållande duggregn. 

Jag drog upp dragkedjan i vindtygsjackan och klev ur bilen. 

Bakom den kraftigt smidda järngrinden låg kyrkogårdens välkrattade gångar. Ingen hade gjort 

avtryck i singeln sedan den räfsats och löv hade samlats och tagit lä i de djupa fårorna. Jag 

tvingades att lägga axeln bakom och använda hela min kroppstyngd för att öppna den tunga 

grinden. 

Den blöta singeln knastrade under skorna när jag följde den låga och vältuktade buxbomshäcken 

fram till kyrkoporten. Jag pressade ner handtaget och den kylslagna och fuktiga luften 

inifrån slog emot mig. I ett slag påmindes jag om alla de begravningar som jag hade bevistat. 

Oförklarligt nog alltid under råslagna och bistra höstdagar. 

Vid vapenhusets bord stod kollektkistan ordentligt förankrad. Jag tog fram plånboken och vek 

sedan samman och stoppade ner två femhundralappar som gåva till Rädda Barnens insatser i det 

svältdrabbade Somalia. Därefter fortsatte jag in i skeppet och promenerade längs altargången 

fram till det magnifika träkrucifixet. Akustiken i det välvda rummet förstärkte det dova ljudet av 

mina steg. 

318

Framme vid högaltaret föll jag på knä och slöt ögonen och förde samtidigt mina hårt knäppta 

händer till pannan. Jag bad om styrka, kraft och en rättvis behandling i det domslut som nu 

väntade mig. 

Trots alla de orättvisor och orättfärdigheter som jag hade tyckt mig ha sett och oaktat alla 

tvivel inför teodicéproblemet var jag övertygad om Guds existens. Jag lyfte långsamt händerna 

i en bön om att få slippa återvända till häktes och fängelsevärlden. Månaderna där hade varit 

outhärdliga. Utan friheten och framförallt utan henne. 

Med Gud som mitt enda vittne lovade jag dyrt och heligt att aldrig återfalla i brott och 

kriminalitet. 

Tillbaka i bilen slog jag mig åter ner bredvid min serbiska livvakt och tryckte in numret 

till Malmö tingsrätt. Jag kopplades omedelbart fram till den avdelning och roteln som hade 

handlagt målet. 

– Har det avkunnats någon dom i mål än? 

Den kvinnliga kanslisten hördes bläddra bland sina papper. 

– Ja det har den. Den kom precis. Åtalet för skattebedrägeri ogillades medan tingsrätten biföll 

åklagarens talan i bokföringsdelen. 

– Vad blev påföljden, frågade jag och bet mig nervöst i kinden. 

– Ett ögonblick, svarade hon och förlängde lidandet. Fängelse i tre år och sex månader. 

Utan att kommentera knäppte jag av mobilen och stirrade ihåligt ut i det grå höstrusket. 

– Hur gick det, frågade Pero Grujic som förstod att något var fel. 

– Åt helvete, svarade jag samtidigt som jag klev ur bilen och gick med bestämda steg tillbaka in 

i kyrkan. 

Beskedet som jag precis hade nåtts av innebar ett omedelbart tvång att välja. Hantera den 

fångenskap du står inför eller ta itu med den död som du förorsakat. Valet mellan pest och 

kolera framstod plötsligt som tilltalande och något tredje alternativ erbjöds mig inte. 

Tankarna kring det som nu väntade gav knappast någon värme åt mitt frusna inre. 

Minnesbilderna från ett av de många nattliga samtal jag haft med en av de få klippor jag alltid 

hade kunnat luta mig emot gjorde sig istället påminda. Jag kunde fortfarande hör Lundmans 

röst. 

”Du är som Bill Gates. Fast tvärtom. Den största skillnaden mellan er två är inte speciellt svår 

att se. Medan han har hundratusen medarbetare har du lika många motarbetare.” 

Advokatens liknelse hade fått oss båda att skratta under en av alla de nätter som ägnats åt våra 

319

fruktlösa försök att återskapa och rekonstruera den hjälplöst eftersatta bokföringen. Det val som 

jag nu motvilligt hade ställts inför gav mig ingen orsak att le och än mindre att känna något 

lugn. Tvärtom. 

Jag kastade en orolig blick mot det blyinfattade fönstret som vette ut mot den vitkalkade mur 

och som omgärdade kyrkogården. Känslan av att vara omringad och infångad växte sig allt 

starkare. Möjligheten att genom andliga övningar och asketisk botgörelse ställa allting till rätta 

var sedan länge passé. Inför Gud och under hans granskande blick var jag ingenting annat än en 

enkel sybarit som alltid låtit prioritera den personliga tillfredsställelsen och egot. 

Jag hade svurit att ta mig an projekt vedergällning så snart domen mot mig hade kommit. Då 

hade jag inte räknat med att domen skulle innebära en långvarigt fängelsepåföljd. Ett straff 

som var tillräckligt långt för att åklagaren omedelbart skulle komma att begära mig häktad på 

flyktfara och sannolikt kunna klara av ro det i hamn. Oavsett ett överklagande var min tid i 

frihet räknad och det val som jag så innerligt hade bett om att få slippa låg nu för mig fötter. 

Bilden av en mördad Lundman blixtrade förbi. Händelsen hade sopats under mattan eftersom 

angivaren av brottet saknat all trovärdighet. En avsaknad som skapats av alla de vägval som lett 

till att mitt liv kantats av lögner och svek. Ointresset över vad som hänt advokat Lundman hade 

inte i första hand berott på Lundman själv, utan på mig. De icke trovärdiga vittnet som anmält 

händelsen. 

Jag kände gråten stiga i halsen för att lika snabbt kvävas av ilska och frustration. Det var 

inte mitt djävla fel att polisen hade gett fan i att inleda förundersökning kring Lundmans 

försvinnande. De borde ha förstått och insett att advokaten inte självmant höll sig undan. Trots 

det hade ingen lyssnat. 

Istället väntade ett straff på tre och ett halvt år vid en tidpunkt då varje sekund i frihet var 

ovärderlig för att klara skapa ordning i det kaos som omgav mig. 

Domstolens kraftfulla utslag hade sänkt mig, precis som en rak höger från ingenstans. 

Omtöcknad och illa medfaren hade jag ännu en gång lyckats att kravla mig upp och klarat av att 

ta mig upp på nio. Hängande mot repet, det genomfrusna dörrhandtaget, insåg jag att ytterligare 

bakslag utan vidare skulle skicka mig rakt in i evigheten. För ett ögonblick grep paniken tag i 

mig och jag såg mina motståndare komma från alla håll. Ivriga att utdela det avgörande slaget. 

För några sekunder glömde jag ännu en gång var jag befann mig. Mina blodfattiga läppar 

förvandlades i ett rakt beslutsamt streck. 

– I helvete heller, väste jag mellan sammanbitna tänder. 

Den plan som jag redan hade dragit upp fanns där för att fullföljas. Ingen och ingenting skulle 

320

Powered by TCPDF (www.tcpdf.org) 

tillåtas att komma emellan. Jag lydde under min egen rättvisa. Min måttstock var allenarådande 

och om inte jag såg till att min rätt skipades skulle definitivt ingen annan göra det. 

Insåg nu att min egen möjlighet att utöva påverkan över rättvisan inskränkte sig till det jordiska 

och omfattade inte himlen. 

Jag slet fram mobilen ur jackfickan och slog numret till Mats Åström. 

– Kan du försöka få tag i Joakim Carlsson? 

– Varför? 

– Jag behöver ha tag i hans nya pass. 

– När, frågade Åström oförberett. 

– Nu! Omgående, svarade jag. 

Ännu en gång hade ödet tillåtits att på egen hand avgöra min framtid. Det skulle inte få ske igen. 

Jag var jägaren och inte den jagade. Jaktsäsongen hade precis tagit sin början och sökandet efter 

villebråd var just inledd. 

321

Maffians Bankir

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?