Cykling nr 4 2018

NY PÅ CYKEL
Knarik Avetisyan ville
lära sig cykla tidigt.
Men hon fick inte för
sina föräldrar. Det var
inget flickor skulle göra.
Men nu – 25 år senare
– har hon äntligen förverkligat
sin dröm.
Det spelade ingen roll hur hon tjatade.
Knariks föräldrar viftade bort hennes
önskan gång på gång. Det var inte det
att föräldrarna var illvilliga eller särskilt
stränga. Det var bara så i den lilla staden
Stepanakert i Armenien där Knarik Avetisyan
är född och uppväxt. Flickor cyklar
inte. Det är för farligt.
Pojkar, däremot, kunde tydligen hantera
faran. Hennes bror fick en cykel när
han var två år, något som Knarik naturligtvis
uppfattade som oerhört orättvist.
– Så är det inte längre. Men på 90-talet,
när jag var barn, var den kulturen stark i
Armenien, berättar Knarik och kastar ett
öga på sin röda cykel.
För idag har hon en cykel och hon har
precis lärt sig att cykla på den. Vi sitter
i en park i Haninge, där hon bor sedan i
somras med sin pojkvän. Cykeln var en
välkomstpresent från honom och hans
familj. Fast när hon fick den kunde hon
alltså inte använda den.
Och det skulle bli svårt att lära sig,
insåg hon snart. Trots hjälp från sin
pojkvän.
– Han höll fast cykeln på alla möjliga
sätt för att hjälpa mig med balansen. Men
det var svårt. Jag lyckades nästan lära mig,
men var vettskrämd och superstressad
varje gång jag skulle öva med cykeln.
Det var inte bara att det var svårt
att hålla balansen och styra. Hon hade
ju också fått inpräntat i huvudet sedan
barnsben att det är livsfarligt att cykla.
Därför räckte det inte att lära sig hantera
cykeln. Hon behövde också bryta ner den
mentala mur som rests under uppväxten.
Knariks pojkvän insåg snart att det var
svårare och krävde mer tålamod att som
vuxen lära sig cykla, än han trott. Därför
överraskade han henne med en ovanlig
födelsedagspresent: en cyklingskurs. Han
hade sett annonser om Cykelfrämjandets
Frihet på cykel-kurser och helt enkelt
anmält sin flickvän.
– Det var en sådan lättnad att komma
till kursen. Inte bara för att jag fick hjälp
med hur jag skulle lära mig, utan också
för att jag befann mig i ett sammanhang
med andra som inte heller kunde cykla.
Jag kände mig inte utanför och konstig
längre, berättar Knarik.
Efter två kurstillfällen kunde hon
trampa iväg själv. Visserligen var hon
ännu osäker och ”ofta vettskrämd” men
kunde i vart fall använda cykeln. Till det
tredje kurstillfället cyklade hon de drygt
två kilometerna från bostaden själv.
– Det var en oerhörd frihetskänsla, även
om jag då som sagt fortfarande tyckte att
det var läskigt och svårt.
Idag är hon säkrare och cyklar flera
gånger i veckan. Både för att det är kul och
för att det är praktiskt. ”Jag hatar bussar”,
säger hon och berättar att hon och hennes
pojkvän numera cyklar till ICA Maxi för
att handla, istället för att ta bussen.
– Tack vare cykeln kan vi också träffa
familjen mer än tidigare.
Men jag anar att stråk av otålighet. Det
är fortfarande knepigt med tvära svängar
och hon blir osäker när hon ska parera
andras närvaro på cykelbanan. Knarik
längtar tills hon är lika säker och duktig
på att cykla som ”alla andra”.
16 Cykling nummer 4, 2018