Dramatens säsongsprogram 2018 2

”Man måste tro på sagovärlden.”
Sara Bergmark Elfgren och Selma Lagerlöfs övernaturliga världar möts i Bortbytingen.
Författaren Sara Bergmark Elfgren
ligger, tillsammans med Mats
Strandberg, bakom fantasysuccén
Cirkeln. Hon har skapat poddserien
P3 Serie: De dödas röster och hösten
2017 kom hennes roman Norra Latin
ut. Berättelser med övernaturliga
inslag, som hyllats och lästs av både
unga och gamla. Nu har hon skrivit en
pjäs med utgångspunkt i Selma
Lagerlöfs novell Bortbytingen för
Dramaten. Vi frågade hur det gick till.
Du tackade visst nej till att arbeta
med Bortbytingen först. Varför då?
– Ja, det var med sorg i hjärtat. Jag fick
frågan hösten 2016 då jag arbetade för
fullt med min roman Norra Latin och
jag hann helt enkelt inte då. Jag fick
lite panik direkt efter – ”har jag tackat
nej till att dramatisera Selma Lagerlöf
på Dramaten?”. Men som tur var sköts
premiären fram så då kunde jag göra
det ändå!
Vad var det med idén att skriva en
Bortbytingen för scenen som lockade?
– Jag har alltid velat skriva för teater,
och det var ju extra kul när nationalscenen
frågade. Jag älskar sagor,
myter och Selma Lagerlöf. Det var
också viktigt att regissören Tobias
Theorell och jag var helt överens om
att vi skulle låta det vara just en saga.
Hur förberedde du dig?
– Jag läste förstås novellen otaliga
gånger, men också andra verk av
Selma Lagerlöf. Och så läste jag på en
hel del om troll och bortbytingsmyter
i svensk folktro. Den största nöten att
knäcka var att novellen är berättad
helt ur bonden och bondhustruns
perspektiv och att bortbytingen är ett
litet barn. Jag ville komma bort från
det renodlade vuxenperspektivet. Det
var delvis därför jag gjorde valet att
göra bortbytingen till huvudperson
och att göra honom äldre.
Hur gammal är han i pjäsen?
– Han är runt tretton år. Just brytpunkten
mellan barn och tonåring är en
spännande och ganska fruktansvärd
tid. Man förändras både fysiskt och
psykiskt, och det är inte ovanligt att
man äcklas av både sig själv och andra
människor. Man kan känna sig som en
bortbyting som plötsligt inte passar
in. Med det sagt har jag inte skrivit
bortbytingen som att han är något
slags ”symboliskt” troll, utan han är
verkligen ett troll i pjäsen. Man måste
tro på sagovärlden och låta publiken
komma in i den, sedan kan de göra
sina egna associationer och tolkningar.
Så arbetade Selma Lagerlöf i
novellen, och så har jag också försökt
att göra.
Handlingen då? Hur har den
förändrats i din version?
– Jag har använt så mycket som
möjligt från novellen, för att det är ett
så fantastiskt material. Men jag har
vridit en aning på berättelsen och låtit
den fortsätta bortom novellens slut.
Det var lite skrämmande, men jag
marinerade mig i Selmas Lagerlöfs
berättarvärld, och hoppades på att
hennes DNA skulle följa med i de
nyskrivna bitarna. Jag har också lånat
lite från hennes andra texter, det finns
ett par referenser till Löwensköldska
ringen och ett stycke från Kejsaren
av Portugallien.
Du och Selma gillar ju båda det
övernaturliga. Har era världar mycket
gemensamt?
– Ett par år före sin död skrev hon,
lite skämtsamt, att hon ser sig själv
som en förnuftig människa, men att
det finns någon inom henne som är
starkare: ”Det är ho som skriver inom
mig, som vill ha det på det här sättet,
för ho är så besynnerligt gammaldags.
Ho tror på spöken å på förbannelser å
på straffdomar. Ho ä som om ho skulle
ha sutte i e jordkula i värmlandsskogen
i alla sina livsdagar.”
Det fantastiska och övernaturliga
var en stomme i Selma Lagerlöfs
författarskap. Hon växte upp med
sagor och myter och jag har en känsla
av att det var den typen av historier
som gjorde henne kär i berättandet
till att börja med. Så var det absolut för
mig. Jag läste väldigt mycket sagor,
både nordiska och från hela världen,
när jag var liten och det har format
mig. Men det som framför allt gör att
jag känner ett släktskap med Selma
Lagerlöf är blandningen av det
övernaturliga med psykologisk
realism, och att hon inte väjer för
dramatiska vändningar och stora
känslor. I dag finns ett ideal där
författare ofta väljer det svala och
distanserade. Selma Lagerlöf vågade
ge sig hän, och det vill jag också göra.
Du har lagt till en ny karaktär i
berättelsen, en myling. Berätta!
– En myling är ett spöke av ett barn
som blivit mördat av sin mor. Den är
lika gammal som barnet skulle ha
varit om det hade fått leva. Och
den här mylingen är tretton år, lika
gammal som bortbytingen. Bortbytingen
och mylingen är båda
utstötta barn utan namn. Mylingen
blev mördad, bortbytingen lämnad.
Deras möte och relation kändes
spännande att utforska. Och i deras
vänskap finns ett hopp om att det
finns en annan gemenskap därute än
den som baseras på familj.
Om man inte har läst Selma Lagerlöf,
var tycker du att man ska börja?
– Löwensköldska ringen och Charlotte
Löwensköld är nog mina absoluta
favoriter. Alla trådar i hennes
författarskap sammanstrålar där. Hon
skrev dem sent i livet och det märks
att det är en mogen och skicklig
författare med enorm berättarglädje.
Hon förlorade aldrig sin nyfikenhet.
Erik Gripenholm är redaktör på
Dramaten.
UNGA DRAMATEN: REPERTOAR 2018/2019 47