Turist i tillvaron fanzine 5

TURIS 

T 

I 

TILLVARON 

Nummer 5, vintern 2018 

The OhNos 

Hardcoreförfattaren Dany 

Walter Lure Richard Lloyd 

Punk i Kosovo Me Tnjofshem 

Punken i Linköping 

84 

SIDOR 

PUNK 

Hårdgnissel 

Lava Bangs 

Bomber 

Adrestia 

Sork 

Astas bästa låtar 

Kassettsamlaren 

GBG hardcore ur ett 

amerikanskt perspektiv 

DIS is Malmö 

Jutte snackar vinyl 

med broker i Prag 

Faran med att spela 

skivor baklänges 

Östra Aros 

Göran 60 

SMiSK 

DS-13 

Scenprofilen: 

Jessica 

F Bildreportage från The Riot Grrrl Sessions F

2 turist i tillvaron fanzine 

Svensk punk 

2011- 

2016 

Suicide Syndicate, Glidslem, Dick Tracy, Epidemics, 

Snutjävel, E.A.T.E.R, Varsel, Black Feet, 

Kronofogden, Strindberg som tortyr, Bäddat 

för trubbel, Spotlicks, Prins Carl, Beyond Pink, 

Abjekt, Slöa Knivar. 

Allvaret, Bittra Miner, Brottskods 11, Nars, Headons, 

Trubbel, Thurneman, Tomma Händer, The 

Baboon Show, Kaffekatt, Vindicate This!, Fru 

Dörr, Mimikry, Fubbix, Striker, Insidious Process 

Scarlet Radio, Moralens Väktare, Ticking Bombs, 

Vervain, Uppgång & Fall, Total Aggression, 

Håll käften vad vill du!?, The Negatives, Hyrda 

Knektar, Oldfashioned Ideas, Thräshers, Livet 

som insats, Gråsuggorna, The Flints, Antipati, 

Vånna Inget 

Desperat, Din Skevf, Burning Kitchen, Rännstensorkestern, 

Le Muhr, Crash Nomada, 

Kapitano, Gamla Pengar, The great german 

re-research, Tiger Bell, Makabert Fynd, Våldsamt 

Motstånd, Bombfors, Nobelkommittén, 

Va!?, Aggrenation 

Angelpiss, Blåslampa, Brottsvåg, Fredag den 13e, 

Math and the Blah Blah Blahs, UX Vileheads, 

Spiknykter, Gatans Lag, Lurken Boogie Band, 

Vinnarcirkeln, Sub Alert, The Volcano, Hjärtattack, 

Nedslagsplats, Utbrott, Jealous Cowards 

Svart Städhjälp, Utanförskapet, Dobermann 

Cult, Ligisterna, Planet Trash, Alison Blaire, The 

Sweetshow, The Guilt, Knivderby, Svartlistad, 

Psykbryt, Pusrad, Lysande Utsikter, Inkvistionen, 

Kaos Kris & Helvete, Söderberg 

Nervgift, Solanas Cunts, Ein zwei die, KlartgrabbenskahaenEPAmedsilvertjep&Uffe, 

Lyckliga 

Idioter, Miss Behave and The Caretakers, Åtgärdsprogrammet, 

Contorture, The Bombettes, 

Kafferep, Marys Kids, Könsförrädare, Korsfäst, 

Körsbärsfettera, City Saints, The Headlines, 

M:40, Ursut 

Motvilja, Svin, Vet Hut, Benmjöl, Matriarkatet, 

Urban Savage, Ilandsproblem, Stry & Stripparna, 

Hellre Vargen, Nya Given, Senap, Låt dom hata 

oss, Min mammas klimax, Sista Dansen, Trots, 

Idiot Ikon, Dråp, Slomarp, Stick & brinn, Knægt, 

The Judas Bunch 

Beat up Betty, Distraktion, No Recede, Sista 

Försöket, Comminor, Nackskott, BDA, Fuck 

Frankie, Lycka Till, Giftgas, Perkulator, Toxo, 

Dtakters, Shitfucks, Grid, Groteskha, Snake 

Tongue, The Liptones

15 

svenska 

utgåvor som 

jag gillade 

extra mycket 

under 2017. 

4, Call Cat 

”Radio hour” digital 

Barbiepunk über alles 

1, RAS 

”Entreprenad” lp 

Genialt och knäppt 

5, Hårdgnissel 

”Befodran till...” cd 

Generation Fuck Off 

2, Giftigt Avfall 

”Krossa SD” 7” 

Råpunk som ljuv dröm 

6, Asocial 

”Död åt kapitalismen” lp 

Det bittra slutet 2.0. 

3,Allvaret 

”Skuld och skam” lp 

Gåshud 

7, Psykbryt 

”Livsfarlig ledning” lp 

Jag minns min punk 

Malmö, januari 2018 

Äntligen ett nytt nummer av 

Turist i tillvaron ute. Tanken 

var inte att det skulle gå en sisådär 

sex månader mellan #4 och 

#5, men hösten och vintern har 

varit minst sagt fullmatade med 

plugg, jobb, praktik och fjällvandring 

– så tiden har inte räckt till. 

Jag är väldigt nöjd med hur det 

här numret blev – och jag vill återigen 

poängtera att det här fanzinet 

inte skulle vara ett smack 

utan alla er som på ett eller annat 

sätt hjälper till, som Anna Ledin 

Wirén som bjuder på tre uppslag 

bilder, eller Mika Houtari som 

säljer obegripligt många tidningar 

i Göteborg eller världsfotografen 

Bob Gruen som exklusivt låter 

Turist i tillvaron publicera några 

av hans bilder. 

Folk är oftast jävligt schyssta, 

glöm inte det! 

Mikael 

Sörling 

8, Smisk 

”Ingen går fri” 7” 

Avigt skrammel 

9, Screw 

”Demo 17” kassett 

Hardco(i!)re i ditt ansikte 

10, Shaking Heads 

”S/t” 12” 

Garageglädje 

11, Rättens Krater 

”Uraah!” lp 

Fängslande new wave 

12, Strul 

”Lennart och asen” lp 

Inga krusiduller 

13, Massgrav 

”Stockholm rockers” cd 

Mangel som svänger 

14, Leadfoot Tea 

”Coronet hemi” 7” 

David Lynch-garage 

15, Ond Cirkel 

”Sist av allt” kassett 

Vacker postpunk 

Redaktör 

Mikael Sörling 

Mattias Grenholm 

Jan Jutila 

Simon Lack 

Mattis Loberg 

Marie Slacker Olsson 

Martin Shukevich 

Nisse Sjöman 

Fotografer: 

Lina Ahlgren 

Bob Gruen 

Ia Hammar 

Roine Lundström 

Tommy Toresjö 

Martin Wilson 

Foto omslag 

The OhNos: 

Matin Wilson 

Jessica Sörensson: 

Tommy Toresjö 

OBS: Skicka inga lyssningslänkar eller 

downloads. Turist i tillvaron lyssnar gärna på er, 

men bara på fysiska skivor . 

Mejla för adress: 

turistitillvaronfanzine@gmail.com 

Skribenter: 

Cod 

Mikael Ekström 

Citera oss gärna, men glöm inte att ange källa. 

Marc Granskog 

Patrik Södling 

turist i tillvaron fanzine 

Anna Ledin Wirén 

3 

Tryckt januari 2018, 500 exemplar 

nummer 5 januari 2018

Barbiepunks 

har inga positiva låtar om män 

Agzy Pop, Loco Linn, Krazy K och Sassy 

Zandra tänker låta barbiepunken skölja 

över landet. Beväpnade med debutalbumet 

”Radio hour” är Call Cat redo att sätta sin 

prägel på scenen. Hipsterskägg beware! 

– Barbiepunk är glad, tjejig, lekfull och 

feministisk punk, säger Agzy Pop. Vi 

spelade tidigare i ett annat band där vårt 

största fokus var feminism, allt vi gjorde 

i det bandet skulle vara feministiskt. Vi 

är fortfarande feminister men vill inte att 

det ska behöva framföras så seriöst. 

Eftersom det är vår 

egen grej kan vi också 

göra typ vad som helst 

och säga att det är 

barbiepunk. 

Inga begränsningar 

”Radio hour” har 

formen av ett radioprogram, 

en idé som 

kläcktes i studion, vilket 

förstärker det budskap 

Call Cat vill skicka vidare. 

Texterna på skivan handlar om allt från 

dryga hipsterkillar till galna festkvällar 

och Buffy the vampire slayer. 

– Vi har inte satt några begränsningar 

på vad vi kan skriva om men just nu har vi 

inga positiva låtar om män. 

Vad blir n inspirerade av? 

– Främst av saker vi är med om själva, 

till exempel fick v inspiration till 

CALL CAT 

LÄGGER NER 

Barbiepunksen Call Cat som 

ifjol gav ut det hyllade debutalbumet 

”Radio hour” har beslutat 

att lägga ner. 

– Vi vill tacka för allt stöd vi har fått 

sedan vi startade som By The Way 

2012, och för responsen på vårt album 

”Call Cat Radio Hour” som vi släppte i 

våras. Det har varit en fantastisk resa 

och vi har fått uppleva och träffa de 

mest underbara människorna, skriver 

bandet i ett pressmeddelande. Och 

fortsätter: 

–Man ska aldrig säga aldrig, vi kanske 

kommer spela tillsammans igen i 

framtiden, men just nu känner vi att vi 

behöver en paus. 

Call Cat berättar också att Linn, Agnes, 

Sandra och Kristina kommer att gå 

vidare med andra projekt. 

Bombo 

”Bearded Burden” 

när vi spelade med ett 

skäggigt band som fick 

all uppmärksamhe trots 

att de sög och vi var bäst. 

Musikaliskt är det vida 

ramar som gäller. 

Allt från kommersiell 

pop på radion 

till riot grrrl och 

hårdrock. 

– Men gemensamt för 

alla i bandet är att vi älskar 

Tiger Bell, Vengaboys 

och alla Kathleen Hannas 

projekt. 

Endast digitalt 

Debutalbumet ”Radio 

hour” finns bara digitalt 

och det är inte säkert att den kommer ges 

ut fysiskt alls, även om Call Cat gärna vill 

det. 

– Vi har inte ekonomin till det. Det blir 

eventuellt så att vi trycker upp cd-skivor 

i en jätteliten upplaga – men helst vill vi 

ju trycka upp rosa kassetter och vinyler, 

avslutar Agzy Pop. 


”Vi spelade med ett 

skäggigt band som 

fick all uppmärksamhet 

trots att de 

sög och vi var bäst.” 

turist i tillvaron fanzine 

Från Turist i tillvaron #4 

Foton: Martin Wilson 

9 

Fanzines 

Jag försöker läsa så många fanzines jag kommer 

över och om du gör ett zine så hör gärna av dig. 

Här är några tidningar jag läst under den senaste 

tiden. 

Jag är mycket förtjust i det 

skottska fanzinet Our Future 

och hur de arbetar med olika 

temanummer. Tidigare har 

de behandlat samarbetet 

mellan KLF och Extreme 

Noise Terror och Discharges 

utskällda, men briljanta, 

”Grave new world”. I det 

nya numret ligger fokus på 

oljudskonnässörerna The Wankys, som firar tioårsjubileum 

– bland annat med en turné tillsamans 

med Mob 47. Our Future låter på 24 sidor bandmedlemmar 

och andra komma till tals om The 

Wankys. Exempelvis har Tony Gunnarsson skrivit 

förordet. En mycket läsvärd blaska. (thisclose86@ 

gmail.com) 

Levande Begravd #7 är en 

tunn tidning med ett fett 

innehåll. Rejäl intervju med 

lysande Rättens Krater och 

kortare inslag med Löss, Shaking 

Heads och Giftigt Avfall 

samt en hel del välskrivna 

och uttömmande recensioner. 

(levandebegravd@ 

gmail.com) 

Flyktsoda har hunnit med 

hela tre nummer sedan 

sist, #16, #17 och #19. I 

det förstnämnda fokuserar 

Flyktsoda på Riot Grrrls 

och har intervjuat band 

som Bratakus, vars platta 

”Target grrl” är ruskigt bra, 

SMiSK, Heavy Bleeding och 

Cartoon Girlfriend. Dessutom 

krönikor, recensioner 

och en artikel om danska 

Dårligt Selbskap. #17 består 

av intressanta texter om 

Blindead productions, Bilda 

kedjor podcast, Slaktkniv 

och G.L.O.S.S. Det finns flera 

skäl till att jag gillar Johans tidning. De viktigaste 

är hans nyfikenhet och engagemang. Och det 

manifesteras absolut i det senaste numret som är 

Flyktsodas bästa. Temat är fanzines och ett flertal 

fanzineredaktörer får lägga ut texten om varför de 

pysslar med zines. Mycket inspirerande läsning, 

dessutom en svinbra intervju med RAS. Köp och 

läs, bums! (flyktsoda14@gmail.com) 

Negative Insight är ett 

måste för alla som ville veta 

lite mer om GBG hardcore 

under 1980-talet. Det här 

amerikanska zinet bjuder 

på finfin läsning om Shitlickers, 

Anti-Cimex, Disarm och 

Absurd. Flera av fotografen 

Sebastian Tudors fina 

bilder publiceras. Och allt 

är väldigt snyggt utgjort. 

Som om det inte var nog skickade Negative Insight 

dessutom med en nypress av Shitslickers-sjuan 

”GBG Hardcore”. Zinet sålde så klart slut i ett nafs. 

(ewrecksn@gmail.com) På sidorna 50-51 i denna 

tidning hittar du en intervju med redaktören Erik. 

Fanzineveteranen Alex Päiväts 

senaste (?) skapelse 

Nya arbetstidningen, #2, 

gjorde mig på gott humör. 

En härlig mix av intervjuer, 

krönikor, serier och kollage 

ien punkig klippåklistramiljö. 

Jag gillar verkligen 

att ingen idé är för knäpp 

för Nya arbetstidningen. 

Texten om skådespelaren 

Bengt Dahlqvist är ju fascinerande för att den är 

så underbart bisarr. Du som gillade Mina Ögon!! 

Mina Ögon!! och Det grymma svärdet beställer 

direkt. (separatisten@riseup.net) 

Tova Halling har hunnit 

med ytterligare två nummer, 

#5 och #6, sedan sist 

av sitt personligt hållna In 

Defiance. Och det är det 

personliga tilltalet i gigrapporter 

och recensioner jag 

gillar mest med den här 

tidningen, som när hon 

berättar om hur svårt det 

var att hitta till Enskiftet 

i Malmö för att se PMS84. 

”Till slut fanns den på en 

sidogata i ett industriområde, 

under en trapp, i en 

städskrubb, där Harry Potter en 

gång bodde.” Båda numren är säkert slutsålda nu, 

men det skulle inte förvåna om det alldeles strax 

finns en #7 att köpa. (molotovawithhate@gmail. 

com) 

En ny Bombo publiceras varje helg på 

Turist i tillvarons facebooksida, vi har 

passerat över 100 poster. 

Vill du skriva 

i Turist i tillvaron? 

Hör av dig! turistitillvaronfanzine@gmail.com 

turist i tillvaron fanzine 4 


turist i tillvaron fanzine 5 nummer 5 januari 2018

The 

OHNOS 

OO 

SLAPPER LOSS 



Om man gillar det man 

håller på med – varför 

ska man inte visa det då? 

Medlemmarna i Malmöbandet 

The OhNos har 

spelat i band sedan 90- 

talet och vill inte längre 

vara så förbannat allvarliga. 

Men de är inte på 

skämt, om du trodde det. 

Turist i tillvaron stämmer träff med 

bandet i replokalen vid Norra Grängesbergsgatan 

i Malmös mest omtalade 

industriområde. Här samsas biltvättar, 

moskéer och rockklubbar med en mängd 

kulturföreningar. I ett försök att göra gatan 

till hela Malmös angelägenhet - eller 

gentrifiera och hipsterölifiera området, 

som en del tycker - så hålls NGBG-festivalen 

här sedan ett par år. 

I september 2017 spelade OhNos på 

festivalen och gjorde som vanligt ett 

starkt gig. Liten scen men fullt med folk 

och bra stämning. OhNos effektiva garagerock 

fylld av melodier och glimten-iögat-texter 

får många i publiken att inte 

bara digga utan även le. Särskilt när de 

plockar fram de klassiska rockposerna 

med gitarrerna pekande upp i luften. 

– Det har hänt att ”tuffa killen” kommit 

fram efter något gig och frågat varför vi är 

tramsiga och om vi är ett plojband eftersom 

vi kör med rockposer och så, säger 

Anna, gitarrist och sångare. 

– Varför får inte death metalband sådana 

frågor? Det märks ju att de har roligt på 

scenen och publiken uppskattar väl ett 

band som har kul? Jag tycker det är skönt 

att släppa fram rockodjuret inom mig. När 

jag var ung och lirade i band på 90-talet var 

jag för nervös på scenen, nu är det här en 

underbar hobby och jag vågar leva ut, säger 

Åsa, som också lirar gitarr och sjunger. 

– Det är ju roligt förstås om man väcker 

anstöt för att man har skoj... lägger trummisen 

Malin till. 

Landskrona för 25 år sedan 

1993 i Landskrona: Punkbanden Berits 

bekännelser och Tampax gör scendebut. 

Otajt och ostämt och med mottot ”höga 

ambitioner, låga prestationer” kör banden 

genom sina låtar om tampongsjukan och 

slentrianångest inför en road publik. Inget 

ROCKODJURET 

Foto: Martin Wilson 


andet som vagar ha 

O 

av banden blev långlivade men ur dem 

föddes efter hand banden Sobsister och 

Serial Cynic. 

2013 i Malmö: Berits bekännelser och 

Tampax återuppstår för en kväll för att fira 

20-årsjubileet av deras första gig. Efter 

spelningen pratar Anna och Malin från 

Tampax med Åsa från Berits bekännelser 

om att det vore kul att lira ihop. Spela 

instinktivt och ha roligt. 

Basisten Sanna som hade 

bott i London i några år och 

lirat i olika band tillfrågas och 

sedan gick de ner i replokalen 

”för att skriva hits”. 

– Och det har vi lyckats 

med! 

Målet med bandet är att 

eftersträva enkelhet och inte 

krångla till det. De jammar 

aldrig, har inte tid, säger de, 

och de är inget ölband utan ett kaffeochkakorband. 

– Tre av oss har barn som börjar bli äldre 

och det har blivit dags för oss att komma ur 

den bubblan, säger Malin. 

– Vissa säger att barnbarnen är livets 

efterrätt men vi säger att OhNos är livets 

efterrätt, säger Åsa med ett stort skratt. 

Förebilder: Misfits och Pixies 

Alla skriver låtar men Anna och Åsa, som 

delar på sången, skriver det mesta av 

texterna. 

– Mina förebilder är till exempel Misfits 

- det ska vara lite morbida 

och skeva texter, säger Anna. 

Musikmässigt säger de att 

de har tusen olika förebilder 

men att Pixies är en gemensam 

nämnare. 

– De har hits men är inte 

inställsamma. De är skramliga 

och har konstiga texter, 

lite skevt, det gillar vi. 

Andra band som nämns är 

Shellac och Jesus Lizard, förebilder 

för Sannas basspel. 

Det märks att bandet har kul när de 

spelar och det hörs även på dem när de 

snackar i munnen på varandra i replokalen. 

– Vi finns kanske i gränslandet mellan ploj 

och allvar men egentligen är vi på allvar. Vi 

vill åka på världsturné och få groupies! Och 

vi ska släppa minst tre skivor. 

De tycker själva att de inte har spelat ute 

så mycket men faktum är att de förutom 

ett antal Malmögig och festivalspelningar 

i Norrköping och Umeå redan har gjort 

turnéer utomlands: en i Kroatien och en i 

Spanien. 

– Spanienturnén började på en festival 

utanför Barcelona som heter Munster 

raving looney party och fortsatte sedan till 

bland annat Granada och Sevilla. Det var 

skön publik överallt, alla var glada, inga 

gig-poliser som stod och kollade om vi 

spelade ”rätt”, säger Anna. 

Extra allt på skiva 

Hösten 2017 har de skrivit nya låtar och 

spelat förband till Satanic Surfers i Malmö 

samt haft releasefestspelning för sitt debutalbum 

Sounds from the basement (”det 

händer konstiga saker i källaren”, säger de 

menande...), släppt på Rundgång records i 

december. 

– En del tycker att man ska kunna spela 



Adrestia ratar 

trötta slogans 

roligt 

låtarna live precis som de låter på skivan 

men vi tycker att overdubs är bland det 

roligaste när man spelar in. På någon låt 

har vi blås och en annan är lite filmisk, 

kanske Velvet underground-liknande, 

säger Åsa. 

– När man ser oss live får man se en 

show, lite ögongodis..., säger Malin. 

– ... och när man köper skivan får man 

extra allt, fyller Åsa i. 

Tidigare har de släppt ep:n Queens of 

the underworld 2015 och våren 2017 

singeln Dirty Panties. 

– Vi tyckte det var svinsvårt att hitta ett 

bra bandnamn. I början lobbade jag och 

Malin för Dirty Panties men det stoppade 

de andra. Men då fick det bli en låt i 

stället, säger Anna. 

När de kom på namnet OhNos kändes 

det helt rätt. 

– Ja, men så är ju livet, det är alltid 

något meck. Vi har alla haft våra ”oh 

no-moment”, det är vardagsmisären. Vi 

bejakar våra ”oh nos”, säger Åsa. 

 

Foto: Lina Ahlgren 

Mattias Grenholm 

Adrestia dök i min värld upp från 

ingenstans och gav ifjol ut ett 

finfint album: ”The art of modern 

warfare”. 

– Det är ingen konceptplatta, men tittar 

man på textbiten och layouten så finns 

det ganska mycket att säga vad gäller 

syftet, säger sångren och gitarristen 

Martin. Först och främst så var vi tidigt 

på det klara med att vi inte ville vara ett 

band som sjöng trötta slogans, eller som 

sjöng om utopiska samhällen som skulle 

fungera i en perfekt värld med perfekta 

människor. 

Martin beskriver lyriken på ”The art of 

modern warfare” som ett slags tidsdokument 

som beskriver världen så som 

den såg ut när texterna 

skrevs. 

– De handlar om det 

geopolitiska spelet, 

diktaturerna i Mellanöstern, 

den oroande 

utvecklingen i Ryssland 

och de andra postsovjetiska 

samhällena, fusionen 

mellan religiösa fanatiker 

och diktatoriska regimer 

(både i öst och väst), samt 

människans tendens att följa 

flocken och sluta upp bakom den som 

leder dem. Men skivans fokus ligger på 

det som händer i Syrien. 

Martin tycker att många punkband oftast 

fastnar i en kritisk roll där allt fokus 

hamnar på det negativa. 

– Efter att revolutionen i Rojava genomfördes, 

och gav upphov till ett samhälle 

som på många punkter är identiskt med 

de typer av samhällssystem som brukar 

Adrestia 

spelade ifjol 

på den första 

punkspelningen 

någonsin i 

Kosovo sedan 

landet blivit 

självständigt. 

Läs mer om 

det på sidorna 

38-41. 

förordas av folk inom punk- och aktiviströrelsen, 

så kan jag tycka att det varit 

alldeles för lite fokus på att ett sådant 

samhälle faktiskt existerar här och nu. 

Därför valde vi att ha Rojava som lite av 

ett huvudtema. 

Vilka är Nastya Palamar och Diana 

Kaukua som är med på plattan? 

– Nastya är en kompis till mig, Hon bor 

i Minsk och sjunger i ett metalband som 

heter Exist M. Eftersom hon har en otäckt 

bra röst så föreslog vi att hon skulle få 

skriva text och arrangera sångupplägget 

på en av låtarna på skivan, vilket hon tackade 

ja till. Det resulterade i Bolš Niama 

Bolu, som är en d-taktsdänga på belarusiska 

med en text som är ungefär så politisk 

som en text kan vara om man bor i ett land 

där KGB håller koll på vad 

folk skriver för texter. Diana 

sjöng och spelade gitarr i 

Shades Of Grey, ett band som 

jag spelade gitarr i. 

Vad har ni för bakgrund? 

– Jag har spelat runt i 

diverse band under större 

delen av mitt vuxna liv, 

bland annat Shades Of Grey, 

Future Ruins och Massmord, 

säger Martin. Fredrik 

har spelat i diverse band men inget 

som egentligen tagit sig längre än till en 

replokal/studio och lite gigs. Han spelar 

även trummor i Snake Tongue. Mattias 

har tidigare spelat bas i death metal-bandet, 

Slain, men det blev inte mer än några 

demos av det. Niklas spelade i Linköpingsbandet 

Diffus i sin ungdom. Utöver 

Adrestia är han även med i Snake Tongue 

och Grå Vardag. 

 



40-årsfesterna väckte liv 

i DS-13 och ifjol turnerade 

de i USA och Japan. Men nu är 

det över, för den här gången. 

”Ett av världens 

bästa hardcorepunkband.” 



”Vi ville ha old-school hardcorepunk 

med noll musikalisk kompetens.” 

Vad gjorde DS-13 speciellt? 

– Tom Terror på sång, Jånte D-kay 

på gitarr, Andy Anarchy på trummor, 

138 på bas. Den blandningen 

av människor gjorde och gör DS-13 

speciellt. Sedan hade vi väl då när 

vi startade 1996 en för tiden unik 

kombination av gamla influenser 

som vi stal av: USHC och UKHC och 

SWEHC och internationellt gångbar 

ironi och sarkasm. 

Hur vill du beskriva DS-13? 

– Fyra vänner från Umeå i ett av 

världens bästa hardcorepunkband. 

Om det låter förmätet så kan vi köra 

på samma beskrivning nu som 1997: 

Anti-intelektuellt 81-mangel typ Agnostic 

Front Minor Threat. Inklusive 

den omedvetna felstavningen. 

Vad var roligast med DS-13? 

– Mycket. Vi hade ofta superkul, 

fick vara med om massor av bisarra 

äventyr, lära känna bra folk, samarbeta 

med bra folk, spelade mycket, 

var svinbra live, släppte massa bra 

musik och väldigt väldigt många 

människor över hela världen gillade 

oss. Och fick en hel del fiender på 

köpet. 

Vad var tråkigast med DS-13? 

– Att vi släppte väldigt mycket dålig 

musik också. Vår urvalsprocess var 

obefintlig. Allt skulle ut! 

Vad gjorde ni innan DS-13? 

– Jag spelade skatepunk i Magpie, 

Jånte lirade hardcore i Separation, 

Andy körde emo i Bittersweet, Tom 

manglade straight edge i Eclipse 

och Revive. Sedan gick jag med i 

Revive och det var det som utvecklades 

till DS-13. Vår första inspelning 

gjordes samtidigt som Revive 

spelade in en demo. Tom Terror på 

trummor, jag på gitarr och bas, Jussi 

Suburban (RIP) på sång. Ingen har 

någonsin hört den inspelningen, 

inte ens vi. 

Varför bildade ni DS-13? 

– För att Umeåscenens korta byxor 

och intellektuella jazzrunkande stod 

oss upp i halsen. Vi ville ha oldschool 

hardcorepunk med noll musikalisk 

kompetens. Vår första singel 

”Aborted teen generation” (1997) 

med sina 13 låtar på nio minuter var 

en direkt motreaktion på den väg 

som Refused slagit in på, och som 

för dem kulminerad ett år senare 

med ”The shape of punk to come”. 

Varför splittrades ni? 

– Vänskapen fick sig en törn, en reva 

som sedermera läkte. Men det var 

dags hur som helst. När vi la ner 

hade vi funnits och skapat musik och 

släppt skivor i sex år. Det är alldeles 

på tok för länge och för mycket för 

ett hardcorepunkband. När vi la ner 

hade vi ett 20-tal oinspelade låtar. De 

försvann ut i intet, som sig bör. 

Varför återbildades ni? 

– För att vår vän Dennis fyllde 40 år 

2012 och bad oss spela på hans kalas. 

Så då gjorde vi det, första gången vi 

lirade ihop på tio år. Sedan fyllde vår 

gitarrist Jånte 40 år så då spelade 

vi på hans kalas. Sedan fyllde vår 

vän Ronny 30 år så då körde vi hans 

kalas. Och när Tony från Municipal 

Waste ville att vi skulle spela på hans 

40-årskalas i USA så började vi boka 

en turné kring det. Nu ställde han in 

sin fest, men turnén blev av ändå. Och 

så en till USA-turné på det. Och en 

Japan-turné. Och här är vi nu. 

Vad gör ni när ni inte spelar i DS- 

13? 

– Jag är journalist och spelar i Feral 

Brain och Riwen, två lagom aktiva 

band. Tom Terror jobbar med data på 

universitet. Andy A är sjuksköterska 

och spelar i INVSN, UX Vileheads, 

Tristess. Jånte jobbar med återvinning 

och spelar i Bad Nerve same The 

Dumb Fucks. 

Vad influerade er? 

– Det är väl de sedvanliga banden. 

Tidig hardcore från Washington, 

Boston, New York. Discharge. Napalm 

Death. Moderat Likvidation. Mob 47. 

Anti Cimex. Den tidiga Umeåscenen, 

alltså demos med Refused, By No 

Means, Step Forward, GPK. Senare 

mot slutet blev det mycket japansk 

hardcore: Gauze, Razor’s Edge. Total 

Fury, Evance, Lip Cream. 

Vad betydde Umeåscenen för DS- 

13? 

– Allt. Det går inte att säga något annat. 

Utan den hade vi aldrig upptäckt 

hardcorepunk och vi hade aldrig börjat 

spela. Den gav oss först inspiration 

och sedan aversion att dra igång. 

Vad betydde DS-13 för Umeåscenen? 

– Inte allt men väldigt väldigt mycket. 

När 90-talets hardcorescen började 

dö ut så var vi det mest aktiva bandet 

i Umeå, som spelade ofta, bokade 

spelningar och släppte skivor. Det 

var vi som kämpade för att hålla 

igång scenen när alla andra blev 

vuxna, tråkiga och började gilla 

Bruce Springsteen. Näst efter 

Refused är vi det mest kända 

bandet att komma ur den scenen 

och symbolisera Umeå hardcore. 

Sedan är DS-13 cirka 12 miljoner 

snäpp under Refused, men ändå. 

Ni var i Japan nyligen, hur var 

det? 

– Fantastiskt. På alla sätt utom 

två: språkbarriären är oöverstiglig 

och den vegetariska maten 

icke-existerande. Men annars var 

alla gigen snorbra. Mycket folk, 

mycket mosh, mycket kärlek. Och 

sedan är de japanska banden i en 

helt egen liga. Även om man kanske 

inte tycker alla spelar jättebra 

musik, så ger alla järnet non-stop. 

Inget gäck: totalt ös på alla fronter, 

rakt igenom, hela tiden. I Sverige 

är man mest van att banden står 

och repar inför publik och ser 

ut som de lider av att spela live. 

Varför spelar man ens då? 

Vad händer nu? 

– Inget. 

Till sist: världens bästa låttitel 

måste vara ”Vi skatar, dom dör”. 

Vem satte den? 

– Det är nog faktiskt Tom Terror, 

som skrev hela texten. Som ju 

såklart är en hyllning till och stöld 

av Mob 47, ett av de bästa hardcoreband 

som någonsin funnits. 


Inget jazzrunkande när 

DS-13 står på scenen. 


Asta Kask fyller 40 i år (grattis grattis), och kommer att fira med så väl ny platta som turné. 

röster om 

40-åriga Astas 

största stund 

Turist 

i tillvaron 

listar 

Asta Kasks 

40 bästa låtar 

7”Dom får 

aldrig mig”. 

Snabb pursvensk 

hardcorepunk behöver 

inte vara svårare 

än så här. 

138, DS-13 

Det måste nog bli ”Lasse Lasse liten”. 

Det var den första låten jag fastnade för 

med Asta. Kanske för att jag alltid har 

fascinerats av hur långt människor är 

beredda att gå för att bli populära, för att 

bli sedda eller för att passa in i en viss 

grupp. Texten, musiken och Lasses livsöde 

gjorde i alla fall ett stort intryck på 

högstadiet-Jojo och gör det fortfarande. 

Jojo, Belta 53 

”Psykiskt instabil” 

är bäst. För att det 

är snabb tvåtakt och 

ackordsföljden är halvmollig 

utan att bli Radioaktiva 

räker/Dia- 

Psalma-molligt. 

Bulten, Lastkaj 14 

”Psykiskt instabil”. 

Detta var första låten jag minns 

att jag hörde med Asta, relaterade 

sjukt mycket till den då. Sen 

är den jävligt välskriven och go 

att lyssna på också! 

Johanna, Giftigt Avfall 

Oj. Hmm. Länge sen jag lyssnade 

på dem men de jag 

kommer ihåg är ”Lasse Lasse 

liten” för den är gripande 

samt ”Ensam framför sin tv” 

(?) för att jag känner för 

många såna personer 

Olof, Skrikhult 

”Fänrik fjun” 

för att det är en 

sjujävla bra låt och sen är 

den ju lite svårare att få tag 

på, så den har jag inte hunnit 

lyssnat sönder på samma 

sätt som de andra sen jag 

var 16 år. 

Johan, Flyktsoda 

Jag växte upp i Bräcke, en 

liten håla i Jämtland. Det 

fanns eurodisco och det 

gillade man, eftersom det 

inte fanns några alternativ. 

Familjen köpte cd-spelare, 

jag och pappa köpte skivan 

Svenska klassiker 1970-79 

där jag föll pladask för Ebba 

Gröns ”Vad ska du bli?”. Detta 

ledde till att jag fick en flukt 

av punk, och efter att ha sett 

Asta Kasks omslag till ”Aldrig 

en cd” (ja, den hette ju det i 

cdformat) önskade jag mig 

den olyssnad i julklapp typ 93. 

Klubbades fullständigt redan 

av första låten, så därför 

måste jag säga ”Lasse Lasse 

Liten”. Väcker fortfarande 

ångestladdade, men hoppfulla, 

känslor om att livet är nåt 

annat än det lilla samhället i 

Jämtland. 

Jenny, Vet Hut 

1, Vietnam 

2, Ringhals brinner 

3, Dom får aldrig mig 

4, Välkommen hem 

5, Inget ljus 

6, Iran 

7, Varje val, inget val 

8, Varför 

9, Pyskiskt instabil 

10, Ångest 

11, Landsplikt 

12, AB Böna och be 

13, Lasse Lasse liten 

14, Världens räddaste land 

15, Mänsklig existens 

16, TV:n 

17, Fänrik Fjun 

18, Aktiv ungdom 

19, För kung och fosterland 

20, Politisk tortyr 

21, Välfärdens pris 

22, Till far 

23, Fredagsmys 

24, SKS 

25, Demokrati 

26, Hjärndöd 

27, Precis som far 

28, Det vill jag ha 

29, Demokrati 

30, Fri 

31, Sista klivet 

32, Atrapper 

33, Vredens barrikad 

34, PS 474 

35, Psykopaten 

36, Den enes bröd 

37, Oss hjältar emellan 

38, Det är snett 

39, Sexkomplex 

40, Död åt er alla 



turist i tillvaron fanzine 13 turist i nummer tillvaron 5 januari fanzine 201815

19hundra80talet 

Jag spyr på alla jävla nostalgiker som 

hyllar 1980-talet. Var de överhuvudtaget 

med då? Eller levde de ett annat 

liv? Mitt 80-tal var SVART. 

Jag växte upp i Karlskrona, ni vet staden 

som är så vacker på sommaren, 

staden där U-137 strandade 1981, en 

stad som bestod av skyddsområden 

och militärer, kalla kriget låg ständigt 

bakom hörnet. I en stad som denna 

stod idrott högt i kurs. Kanske minns de 

80-talet på ett annat sätt än mig. 

Blekinge topp 10 

Profan Relik – Ett Skott I Biblen, The Bones – Home Sweet Hell, Nyx Negativ 

– Idioterna, Suburban Rebels – Suburban Rebels, The Killing Traktors – Maktens 

Män, Akut Skjut – Svart, Mystery – Syster Sol, The Skulls - Barbie Got Killed, 

Sinners Since Birth – Carlskrona Punx, Dirty Dogs Of Hardcore – D.D.O.H.C 

Punk hörde jag redan i lågstadiet men 

1984 fastnade jag. Punk, fan det var 

något som kändes i hela kroppen, 

tidigare hade jag mest lyssnat på Noice och 

Gyllene Tider, glättigt och kletigt om kärlek 

som jag ännu inte var intresserad av. Punken 

däremot var något som fångade mig, 

hur punkarna såg ut, den hårda snabba 

musiken och att de verkade jävligt arga. 

Snabbt lärde jag mig att fixa rufsigt hår, 

stoppa in jeansen i strumporna och skaffa 

lite attityd. Detta ledda snabbt till att jag 

blev än mer utanför men samtidigt såg jag 

att det fanns fler som hade samma stil. 

Meningslösheten blev ett forum där vi 

likasinnade möttes på lika villkor. De äldre 

punkarna fixade spelningar, sålde skivor 

och fick mig att bli aktiv genom att gå på 

spelningar och dela med sig av sina tankar. 

Som förvirrad arg och ångestfylld tonåring 

fylldes jag med ett hat mot vuxna och överhet, 

de jävlarna vill ha in dig i sitt ekorrhjul. 

Skolan blev det första jag sket i, ”haha, 

mig får ni inte!” Tyvärr blev det ganska 

ensamt då de flesta i min umgängeskrets 

valde att gå betydligt mycket mer i 

skolan än vad jag gjorde. En relation med 

limtuber & rakblad inleddes för att fördriva 

tiden. 

’’Det finns ingenting här för oss, nä ursäkta 

jag överdrev litegrann, vi kan ju knarka 

supa och slåss’’ 

Ebba Grön ”We’re Only In It For The 

Drugs No 1” 

Skolan jag gick på, eller inte gick på, hade 

en grym musiklärare som lyckade haffa 

mig en dag då jag hängde i skolan, ”fan 

Nisse du är ju punkare, du måste spela i ett 

band.” 

Han fixade ihop ett band med två andra 

från skolan och bokade in oss på det lokala 

musikhuset där vi skulle få lära oss spela. 

Visst hade jag vart med i olika band som 

endast existerade på raster och håltimmar 

men nu skulle det bli på riktigt. 

Vår lärare blev Mackan från Akut Skjut, 

något som var stort för oss, men stackars 

Mackan som fick stå ut med oss odågor. 

Snabbt visade det sig att de två andra i 

bandet, Linuz och Johnny, var betydligt 

bättre musiker så de gick snabbt vidare till 

andra band. Skulle jag ge upp nu, nej fan! 

Hänga i replokaler var ju sjukt kul och nya 

band var lätt att bilda, punken är ju tacksam 

att tillhöra då vem som helst faktiskt 

kan ställa sig på scen och spela. 

Lim och rakblad hade nu bytts till 

folköl och taskiga instrument. En glöd 

som funnit länge att göra saker själv 

fick ett kreativt utlopp, spelningar arrangerades 

både för att komma ut till andra 

städer men även för att boka band vi ville 

se. Om några undrade hur vi lät spelade vi 

bara in repningen på en vanlig bandare, 

katastrofal kvalité men billigt och enkelt. 

1980-tal blev 1990-tal och en ny våg tar 

fart. Vi som var ”småpunx” då har nu tagit 

över. Allt som den första generationen fixat 

stod serverat men det var inte alla gånger 

vi tog över, vi ville ju skapa själva. Replokaler 

och spelställen de hade slagits för fanns 

men ändå skapade vi nya ställen, vi brann 

ju för att göra det själva. 

Viktigaste skolan för mig var bandet 

Antonn´s. Bandet var en utopi, ett 

kollektiv och politiska till max. Inte 

fan var vi några musikaliska genier men vi 

visste det och kunde då ta upp publiken på 

scen när vi spelade för att de faktiskt kunde 

låtarna bättre. Att fixa spelningar löste vi 

genom att själva hyra spelställen längs 

E22:an, fylla två minibussar med lokala 

band samt bjuda in minst ett band från den 

stad vi gästade. Entré låg på max 20 kronor, 

biljetten var ett medlemskort, punkgryta 

och billig öl såldes. Vi fick även SAC/SUF att 

sponsra oss. 

Att ena helgen spela inför tre betalande 



Nisse 1990 

Anti-IS stöd 

Nisse 2017 

Blekingeband Nisse lirat i: Revolt 

(trummor och bas), Antonn´s (bas 

och kör), Norman Bates (bas och 

kör), Combat Rock (gitarr och 

sång) och Totally 13 (gitarr och 

kör). 

och nästa slå publikrekord var ett jävla slit 

men fan vad lärorikt och kul det var. 

Att drömma sig bort och vara nostalgisk 

är det Punk? Är det inte här och nu som 

gäller? 

Ja, jag har tyvärr blivit en sån som 

faktiskt är nostalgisk, musiken var ofta 

bättre förr, punkarna såg punkigare ut 

och vi gjorde betydligt mer än vad 

kidsen gör nu. Att surfa in på Jag Minns 

Min Punk är ju underbart. 

Men det finns faktiskt mängder av nya 

band som är arga, som spelar jävligt bra 

punk, ja det finns en ny generation. Och 

det är ni som ska gå er egen väg nu för att 

sedan bli nostalgiska. 

2016 fick jag frågan av Blekinge Museum 

om jag kunde hjälpa till att skaffa fram 

information och inspelningar från gamla 

punkband, en sådan förfrågan kunde jag ju 

inte tack nej till. Och jävlar vad kul det var 

att lyssna på gamla kassetter, få kontakt 

med gamla och nya bekanta. Nu är en 

del av Blekinges punkhistoria sparad åt 

eftervärlden. 

Därför drog vi igång 

Punks for Rojava 

Under hösten 2014 började det i 

västmedia dyka upp reportage från 

det då av IS belägrade Kobane i 

norra Syrien. För den som följde slaget 

om Kobane torde det snart ha stått klart 

att den styrka som gjorde motstånd mot 

de numerärt och tekniskt överlägsna 

IS-terroristerna var någonting annat än 

de militära styrkor som vanligtvis strider 

i Mellanöstern. YPG/YPJ, som de mestadels 

kurdiska självförsvarsstyrkorna kallar 

sig, är en väpnad styrka som består av 

soldater från olika etniska grupper, som 

har olika religionstillhörighet, 

men som strider för 

samma mål. Detta 

mål är ett samhälle 

som är byggt på 

ungefär samma 

paroller som den 

internationella 

punkrörelsen. 

Direkt demokrati, 

total jämställdhet, 

sekularism, etnisk 

pluralism, ekologisk 

hållbarhet, samt ett 

totalt avståndstagande 

från allt vad nationalstater 

och gränser innebär. Sedan 2012 

existerar detta samhälle i Rojava i norra 

Syrien. 

Sedan IS mot alla odds besegrades i 

Kobane har Rojava kommit att växa. 

Idag utgör Rojava cirka 30 procent 

av Syriens yta. Detta innebär att kartan 

ritats om inte bara geografiskt, utan kanske 

först och främst politiskt. För första 

gången i den moderna historien finns det 

ett samhälle i Mellanöstern som sätter 

jämställdheten först. För första gången får 

innevånarna i detta område rösta, och för 

många av dem innebär den nya ordningen 

att de för första gången kan leva i ett samhälle 

där de inte diskrimineras pga etnisk 

eller religiös basis. Detta är dock inte bara 

en regional angelägenhet. För första gången 

sedan 30-talet existerar ett samhälle i 

världen som bygger på mer eller mindre 

anarko-syndikalistiska principer. Detta 

faktum torde vara en angelägenhet för 

alla människor världen över som sympatiserar 

med dessa idéer. 

Hösten 2016 tog 

vi intiativ till ett 

projekt som vi 

kallar för Punks For 

Rojava. Sedan dess har 

vi släppt skivor, sålt 

merchandise och anordnat 

stödspelningar 

för Rojava. Vi samarbetar 

med den svenska 

stödföreningen Rojavakommittéerna, 

som slussar 

vidare de pengar vi får in till 

olika projekt i Rojava. 

Vår motivation till att göra detta är 

att det vore hyckleri av en scen som säger 

sig stå upp för dessa ideal att inte stötta 

ett samhälle som bygger på samma idéer. 

Vi vill bygga ett nätverk, vi vill mobilisera 

punkscenen för den här saken, och vi ser 

gärna att så många som möjligt är med. 

Kontakta oss gärna för mer information. 

Martin Shukevich 

Marc Granskog 

Punks For Rojava 

Nisse ”Skipper” Sjööman 


Nytt Malmöband 

Björn 

smäller 

HÖGT 

Tobbe 

Per 

Simon 

Bomber är ett nytt band från Malmö. Men 

ansiktena känns igen från flera andra band 

som Lost Warning, Vindicate This!, Fudge 

Wax, Oldfashioned Ideas och Audiopunx. 

– Bandet startades av mig och Tråcklan 

över ett par öl på Mässingshornet, Per 

rekryterades ganska omgående 

och till slut lyckades jag övertyga 

Simon om att detta var bandet 

för honom. Resten är ju som 

bekant historia, berättar 

sångaren Björn. 

Vad skiljer Bomber 

från era tidgare 

band? 

– Det där är inte 

en helt enkel 

fråga, menar 

Tobbe aka 

Tråcklan. Det 

är olika band, 

olika människor, 

det blir alltid något 

helt annorlunda i olika 

konstellationer. Bomber är där 

vi fyra möts utifrån våra förmågor 

och begränsningar. Vi har jävligt kul 

när vi spelar tillsammans, vi spelar 

det vi gillar utan allt för snäva 

ramar som håller oss tillbaka. Så 

tanken är väl helt enkelt att ha skoj 

i goda vänners lag, kan vi glädja någon 

ytterligare så är det ju en fin bonus. 

Bomber gjorde i höstas sitt debut-gig. Platsen 

var Plan B i Malmö tillsammans med Screw, 

Overdose och franska Outreau. Bouncing Sole 

Club arrade och Chili dj:ade. En fet kväll helt 

enkelt. 

– Jag tyckte faktiskt det var ganska nervöst att 

gå upp på scen, avslöjar Tobbe. Främst för att 

jag inte riktigt är van vid att spela gitarr och 

hålla koll på så många strängar, och ingen hade 

ju hört oss innan. Men vi fick en fantastisk 

respons på vårt set och det hela slutade 

i en egoboost. Nu är vi hungriga på att 

spela mer, kom med förslag! 

I FEBRUARI KOMMER Malmöligan 

att lira på Club Peking i Norrköping 

med Valkyrians, 

Trouble? och Stokes 

CPH och i maj är 

det dags för PSK 

med bland annat 

The Exploited och 

The Professionals. 

– Vi la ut en låt på 

youtube, och PSK hörde 

av sig direkt. Ganska 

märkligt egentligen, men 

uppenbarligen behöver 

det inte vara svårare än så! 

Hoppas bara de inte ångrade 

sig när de hörde de andra 

låtarna, fast det är ju inte 

vårt bekymmer haha. 

Kul ska det bli i alla fall, 

skrattar Björn. 

Dessutom hoppas han 

att bandets debutskiva ska 

finnas ute till våren, en ep. 

– Det kommer. Tyvärr har jag ingen kunskap 

om detaljerna, så jag väljer att inte uttala mig 

mer än högst svepande, säger Björn. 

 





Jan ”Jutte” Jutila drog till Prag för att diskutera 

Länk mellan 

två världar 

Jag nämnde ju i förra numret att 

jag skulle intervjua gamla farbröder 

om vinylgravering, pressning 

och matrisering men så blev det 

inte alls. Graververket är inte 

på plats. Planerna på att starta 

presseri är lagda på is, företaget 

gick i konkurs. Janne sår – Vinylguden 

rår. Så det blir till att skriva 

om ”brokern”, den som de flesta 

av oss får hålla till godo med och 

en ”broker” som är känd för några 

punklabels är xvinylx. Jag åkte till 

Prag och pratade med grundaren 

Petr. Mina tankar under samtalet 

kretsar mycket bristen på kunskap 

vid tillverkning av vinylskivor och 

jag vill veta om Petr har samma 

uppfattning – åtminstone på 

kundsidan. 

När startades xvinylx? 

Petr tar fram sin ”fusklapp”, han är väl 

förberedd. 

– Vi startade 2008. Det växte fram ur 

skivbolaget Damage Done rec. 

Det var verkligen under vinylens mörkare 

år. Hur kom det sig att ni startade 

och vad ser du som er huvudroll som 

”broker”? 

– Ja, verkligen. Vi hade ju vårt skivbolag 

och märkte genom våra egna erfarenheter 

att det fanns ett stort kommunikationsproblem 

mellan den konstnärliga sidan och 

tillverkarsidan. Vi är en länk mellan artist/ 

bolag och tillverkaren när det gäller vad 

man vill uppnå konstnärligt. Att båda sidor 

förstår vad som är möjligt eller omöjligt, 

vad som är extra viktigt för att uppnå önskat 

resultat, både ur tekniskt och konstnärligt 

perspektiv. 

Jag förstår verkligen vad Petr syftar på. 

Det är extremt massa tekniska specifikationer 

som krävs och information som behöver 

kommuniceras. Det tog mig många år att 

förstå detta. För mig var det enkelt, jag åkte 

ju med mitt rullband till gravören som fixade 

resten i min närvaro. Nu ska man göra 

detta via internet och det behöver bli rätt 

från början. Vi pratar lite om den bristande 

förståelsen över hur avancerat hantverket 

är. Petr nämner att det är både ett hantverk 

och konstform som kräver sin noggrannhet 

ner på mikroskopisk nivå. Jag håller med 

och tänker på mikroskopen som finns på 

graververken. Det är många steg i kedjan 

från den pre-mastrade musiken som har 

anpassats för vinylens fysiska begränsningar 

till den färdiga skivan. 

Så ni är kommunikationslänken mellan 

de två världarna? 

– Ja, det var den ursprungliga idén för 

xvinylx. 

Behöver ni ofta återkomma till kunden 

för att få till de tekniska specifikationerna 

som presseriet kräver? 

– Ja, oftare än du kan tro. Det gäller både 

ljud, men i synnerhet, trycksakerna. 

Har behovet för den här typen av tjänster 

vuxit jämfört med, låt oss säga för 25 

år sen? 

– Ja, förr hade skivbolagen personal 

som var kunnig inom 

dessa områden. 

Dagens småbolag har 

inte råd med detta så 

då får vi ta tag i det 

istället. Presserierna 

vill inte krångla med 

material som inte 

uppfyller de tekniska 

specifikationerna. 

Och även om de skulle 

böka med det så är 

det inte säkert att de har kunskap om den 

konstnärliga delen av skivan så det blir 

svårt att kommunicera. 

”Det är ju inte så att du 

direkt blir avvisad från 

ett presseri, men de avtal 

du kommer att erbjudas 

gör det inte värt att gå 

till dem direkt utan de 

kommer be dig gå via en 

broker.” 

Jag har hört av små punkbolag att de 

inte är välkomna som kunder direkt hos 

presserierna längre på grund av ”vinylhypen”. 

Att ”brokerns” roll är att samla 

på sig flera titlar för att få upp tillräckliga 

volymer och därmed bli intressanta 

kunder för presseriet. Vad vet du om 

det, stämmer det? 

– Det stämmer, men det beror inte på hypen, 

det beror på rent affärsmässiga skäl. 

Presserierna vill sälja många skivor till 

bästa möjliga pris och för att kunna göra 

det så är det önskvärt med vissa volymer. 

Så det är med stolthet jag kan säga att vi 

kan erbjuda en bättre service och, troligen, 

ett bättre pris än det du kan få direkt från 

presseriet, i alla fall jämfört med vad vårt 

skivbolag fick ”back in the days”. 

– Det är ju inte så att du direkt blir 

avvisad från ett presseri, men de avtal du 

kommer att erbjudas gör det inte värt att 

gå till dem direkt utan de kommer be dig gå 

via en broker. 

Hur skulle du säga att vinylhypen har 

påverkat DIY-scenen? 

– Jag ser mig fortfarande som en del 

av DIY-scenen och jag tänker att DIY var 

det som höll vinylen levande. Vad gäller 

presserierna så var det ingen som hade 

väntat sig att det åter igen skulle uppstå så 

stort arbetsbehov på så kort tid, men att 

det nu har stabiliserat sig. 

– Det finns några missuppfattningar 

bland de oberoende bolagen som man 

ibland hör att det 

klagas över. En är att 

när majorbolagen 

skulle börja återutge 

sina kataloger, vilket 

är enorma kvantiteter, 

så upptog de all pressningskapacitet 

och 

småbolagen fick vänta. 

En del av detta är sant, 

men – det var inte så 

att majorbolagen fick 

gå före i kön, men de kanske prioriterades 

från gång till gång ibland. Grejen är ju att 

de hade så långsiktiga releaseplaner som 

kunde sträcka sig tre år framåt, så när de 

började boka så låg orderböckerna fulla 

hos presserierna många år framåt. 

Det är ju inget som ett litet DIY-bolag 

har. Där handlar det om en platta i taget 

och dag för dag. 

– Precis, den långsiktiga planeringen funkar 

för majorbolagen men för småbolagen 

är det omöjligt att planera flera år framåt. 



vinyltillverkning med brokern Petr (xvinylx) 

man göra ljudstarkare skivor. Det gäller att 

välja rätt företag att samarbeta med. 

Vi pratade ju tidigare om er roll som 

kommunikationslänken mellan bolag 

och presseri kring det tekniska. Gör ni 

några tonförändringar i materialet? 

– Nej, bara om det behövs av tekniska 

skäl för att fungera på vinylskiva, och det 

görs av folk som vi väljer att samarbeta 

med utifrån tidigare gott resultat. 

Följer det ofta med korrekta ”mastering-noter” 

med ljudmaterialet? Det 

brukar saknas. 

– Hahaha, ja, men det är något som 

blir bättre och bättre med tiden men det 

kommer ta ett tag. Till exempel bara det att 

skriva när en låt startar respektive slutar 

brukar saknas. Den informationen behöver 

gravören för att kunna göra de bredare 

spåren för mellanrummen mellan låtarna. 

Är det något du vill tillägga? 

– Jag vill tacka alla skivbolag och band vi 

samarbetat med och att ”vinylhypen” vill 

föra med sig något gott till folket i DIY-scenen. 

Så det är där ni kommer in. Ni har väl 

någon slags stående order på en viss 

kapacitet. Sen vilket bolag bland era 

kunder som klämmer in en utgåva är ju 

lite lösare. Det tycker jag låter smart. 

– Det är ett annat sätt att jobba på och 

det är så vi försöker att ha framförhållning. 

Sen så har vi tät kontakt med våra ”större” 

bolag för att planera deras utgivningar, det 

ger oss ett visst spelutrymme och hålla 

nere väntetiderna. 

– Vi har även jobbat hårt för möjligheten 

att pressa väldigt små upplagor, till 

exempel 100 exemplar och olika färgade 

vinyler (med tanke på hur mycket arbete 

som ligger bakom att ens kunna pressa en 

platta så är 100 exemplar väldigt lite). Även 

på trycksakssidan så finns det möjlighet att 

använda olika trycktekniker för att kunna 

göra mindre upplagor. Detta möjliggör 

speciella utgåvor, till exempel ”turneutgåvor” 

och sådant, vilket vi tycker är väldigt 

trevligt att kunna erbjuda. 

Sen börjar vi att diskutera om den rent 

tekniska kvalitén på dagens vinylplattor. 

Jag har ju tyckt att den blivit sämre 

jämfört med för 20 år sedan. Detta 

menar jag beror på bristen på hantverkskunnandet. 

Jag frågar Petr om han 

har samma uppfattning. 

– Nej, det tycker jag inte. Möjligen i genomsnitt 

men det är något som man kan få 

räkna med inom ett hantverk som nästan 

dött ut. Men kunskapen har lärts vidare till 

en yngre yrkeskår. 

Här känner jag att det är läge att förklara 

vad som hände med presseriplanerna i 

Sverige. Det finns både matriseringsbad och 

nytillverkad press men kunskapen om hur 

man blandar vätskorna till galvanisering 

av matriser och ställer in pressmaskinen 

saknas. Det blev helt enkelt för dyrt att driva 

det vidare enligt personen som sitter på 

utrustningen i dagsläget. 

Jag har kontakt med en 80-åring som är 

villig att lära ut kunskaper om pressning 

men när det gäller matriserna så har det 

varit omöjligt att hitta någon som kan lära 

ut hur man gör. Det har ej, hittills i alla 

fall, gått att återuppliva några presserier i 

Sverige såhär långt. 

Men min erfarenhet är att både ljudstyrkan, 

stereobredden och diskantinnehållet 

är sämre idag än förr. Håller du 

inte med? 

– Till viss del. Men bland de presserier 

som existerat sen långt tillbaka så har 

det inte skett någon försämring, snarare 

tvärsom. Med hjälp av bättre teknik så kan 

Jag kan tycka vad jag vill om detta med 

brokers. Efter intervjun känns brokers 

berättigat och vettigt. Tiderna förändras 

och därmed förutsättningarna. Det funkar 

inte längre som då när TOTALITÄR/DIS- 

MACHINE-splitten gavs ut. Vi spelade in och 

mixade plattan en helg. Jag hade förvarnat 

gravör och presseri om att vi skulle komma 

och mastra på måndagen. Jag tog med mig 

rullbanden till Solna, på onsdagen åkte jag 

till Upplands Bro och hämtade plattorna. 

På torsdag kväll tog vi Finlandsbåten för en 

turnè och hade färska plattor med oss. Det 

var då det. 

Det enda riktigt negativa jag kan komma 

på med en broker är vad som inträffade för 

HONNÖR SS. Bolaget som skulle släppa ett 

par av deras plattor gick under jorden och 

bandet fick inga uppgifter om plattan var 

pressad eller ej. Brokern ville inte lämna ut 

några uppgifter. Det är brokerns skyldighet 

att inte lämna ut sina kunders uppgifter. 

Hade skivbolagetbolaget vänt sig direkt till 

ett presseri så hade det varit lättare att få 

fram uppgifter via ncb eftersom presseriet 

är skyldiga att anmäla till ncb/stim vilka 

plattor de pressat. Nu vet jag att HONNÖR 

SS har fått sina plattor och allt löst sig. 

Så hur mycket mellanhand det nu än verkar 

vara så fyller brokern en bra roll. I alla 

fall så länge det inte finns något presseri i 

Sverige än. Men snart så, hoppas jag, finns 

det kompetenta personer som dragit igång 

något här också så jag kan åka ner med min 

USB-sticka med pre-mastrade högupplösta 

filer och få till ljudet som jag vill ha det – på 

plats. 

 

Jan Jutila 


Magdalena Ågren: SORK och MAG 

MEGAFON 

för det aviga 

För att fånga upp musik med det 

där extra, rent av extra allt, krävs 

öppenhet och tur. Som när jag var 

bokare på Teater Terrier 2007 och 

fick nys om att electropunkiga Surplus 

People var på turné. Perfekt 

tajmat till festen electroburlesque 

III. Tre vilda människor på retro 

orgel, tokdistad bas, samplingar, 

trombon och med megafonsång. 

Publiken var i extas. 

Magdalena Ågren stod för trombon och det 

vokala i Surplus People, Helena Engarås för 

bas och Petra Kiiskinen orgel. Bandet lade 

ner 2007. Året efter bildade Magdalena och 

Helena SORK, senare tillkom Pontus Torstensson 

på trummor och Petrus Fredestad 

på orgel. 

– Helena och jag kände Pontus sedan innan, 

han var en del av samma musikscen och 

gäng när han spelade i bandet Echodeck. 

Han gästade Surplus People på trummor 

i slutet, när vi var lite trötta på trummaskinen. 

Han är även med på vissa låtar på 

första splittskivan. Petrus kom in i SORK 

för tre år sedan, tror jag, när vi kände att vi 

ville utveckla soundet, säger Magdalena. 

SORK ÄR SKITIGT, AVIGT, energiskt, meditativt, 

det är spejsat elektroniskt såväl som 

punkmangel. Den distade basen finns kvar, 

på det distinkta trummor, orgel, trombon 

och diverse oväsen samt Magdalenas sång, 

ibland melodiskt och rent, ibland megafonskräpigt. 

Blev SORK en logisk fortsättning efter 

Surplus People? 

– För mig känns det som ganska olika 

projekt. 

Surplus people var mer ett helhetsprojekt 

där saker planerades in i minsta detalj och 

det musikaliska utrycket gränsade mer 

till performance. Vi bakade bland annat 

kakor på scen och hade kostymer. SORK 

bygger mer på direkt energi i musiken och 

så lite som möjligt planeras i förväg, det är 

mycket mer fritt och med mer möjligheter 

till improvisation. 

– Det fanns aldrig några planer på att 

skaffa ett nytt band, men när det kom in 

en spelningsförfrågan så satte vi ihop en 

tillfällig konstellation för detta och det 

utvecklades senare till SORK. 

Hur skulle du beskriva den resan ni 

har gjort hittills? 

– SORK har varit ett 

band som har varit 

aktivt i perioder, för att 

ha längre uppehåll däremellan. 

Vi började som 

trio och ljudbilden var 

mer hård och skränig. 

När Petrus kom in och 

förgyllde allt med sitt 

orgelljud har vi gått mot 

ett mera svängigt och dansant håll. 

SORKS FULLÄNGDARE ”Horseflies” 

(2014) är gedigen rakt igenom, och låten 

Ja ja från singeln i våras är ett mästerverk, 

jag föll direkt. Det är himmel och helvete, 

mörkt, en ström av ord, ett framåt, framåt: 

”En natt, en djävulsk natt, en takt, en 

mardrömstakt, jag säger Du som vet, vad 

har dom sagt, vem i helvete är jag i natt? En 

annan varelse har krypit inuti mitt skinn. 

En lånad känsla som ändå känns precis 

som min, Den heta natten har smält allt 

som är fel och rätt, och jag har dansat iväg 

allt som är sans och vett.” En skönt poetisk 

text rakt igenom. 

Finns det planer på en uppföljare? 

– Det har pratats om att vi ska spela in en 

till singel till att börja med. Vi får se hur det 

blir. Allt eller inget kan hända. 

Hur jobbar du som låtskrivare? 

– Att ”skriva” musik för mig är att sätta 

igång en process där jag försöker komma 

in i ett tillstånd där jag frikopplar mig själv 

från min vanliga logik och mitt kritiska 

tänkande. Att på olika sätt bryta ner min 

självcensur och öppna mig för att hitta en 

direkt kontakt med en känsla och annan 

sida av mig själv. Vi människor är så mycket 

mer än de personer vi tror är efter alla 

år av programmering sedan barndomen. 

Improviserad musik 

utan hämningar 

”Jag gillar ljudbilden 

av något 

som är trasigt, 

skränigt och skevt” 

ger möjlighet till 

att hitta till det där 

andra. Sedan gäller 

det att försöka fånga 

det genom att spela 

in det hela, säger 

Magdalena. 

– Låter kanske 

flummigt men det handlar om att sätta sig 

utanför sig själv, samtidigt som du kommer 

närmre en annan kärna. Jag skulle vilja 

säga att alla låtar jag varit med och gjort 

kommer utifrån när jag varit i det tillståndet. 

Skriver ni tillsammans i SORK? 

– I de flesta fall så jammar jag och 

SORK fram låtar helt förutsättningslöst. 

Ibland kan någon komma med ett riff eller 

basgång eller en rytmidé och så hänger de 

andra på. När alla är fullständigt närvarande 

och allt stämmer så blir det magi 

och utifrån det försöker vi fånga det hela 

på olika sätt genom att stoppa in det i en 

lagom fri form. Sedan försöker jag/vi struk- 




turera upp och förfina det hela. Melodin 

och känslan för vad det hela handlar om 

kommer först. 

– Den färdiga texten kan ta längre tid. 

Ibland kommer texten till mig med en gång 

när jag sover, kör bil långt eller till exempel 

är full. Det verkar oftast bli bäst texter när 

jag anstränger sig som minst men ändå är 

fokuserad. 

MAGDALENAS SOLOPROJEKT MAG 

upplevde jag första gången 2009 på galleri 

Krets på Möllevången. Ett trettiotal själar 

satt på golvet och följde andäktigt föreställningen. 

Ett skickligt loopande med enkla 

medel, trombonen och megafonen var 

såklart med. Jag var grymt impad. 

Vilka är de största skillnaderna mellan 

MAG och SORK? 

– MAG-projektet bygger mycket mer på 

trombon och sång samt det är sjukt mycket 

mer för mig att tänka på, vilket gör att jag 

måste begränsa mig på gott och ont. Att 

spela själv innebär att man också blir mer 

nervös eftersom mer kan gå fel och man 

har ingen som kan backa upp en, säger 

Magdalena. 

– SORK bygger mer på en gruppdynamik 

och det finns större möjligheter. Dock är 

det svårare att samla alla och det kräver 

också en helt annan ekonomi för att vi ska 

kunna ta vilka spelningar som helst. Med 

MAG kan jag vara mycket mer flexibel och 

även få bättre betalt för det jag gör. Jag kan 

bestämma själv hur mycket jag vill repa 

och hur många spelningar jag vill göra och 

den friheten gillar jag. 

– Det är mer det praktiska som sätter 

käppar i hjulen när jag spelar med andra. 

Och jag hatar känslan av inte komma någon 

vart för att de jag spelar med gör andra 

prioriteringar. Därför är det bra att jag har 

mitt eget projekt där jag kan lägga precis 

så mycket energi och engagemang som 

jag vill, annars tror jag att jag hade blivit 

väldigt frustrerad. 

MAGDALENA HAR FLER grejer på gång, 

jag har lyssnat lite på Trapped in a loop. 

Musiken där känns friare och mer experimentell, 

även här på en monoton botten. 

Vad är det för ett projekt? 

– Trapped in a loop är ett duoprojekt 

som jobbar lite på samma sätt som jag gör 

med MAG, det vill säga mycket live-looping. 

Skillnaden är att vi är två och har därför 

mer möjligheter vad det gäller att göra musiken 

mer dynamisk. Sedan gör ju Richards 

speciella gitarrspel och trummaskinsspel 

att ljudbilden blir helt annorlunda. Trapped 

in a loop är det projekt jag har som 

är mest öppet för att experimentera med 

mer otraditionella musikaliska element. 

Vi blandar gärna in fältinspelningar och 

förvränger och spelar med ljud inbakad i 

vår popmusik. 

– Vi har även ett samarbete ihop med 

Mika Satomi som är en textil- och interaktionsdesigner, 

där vi håller på att utveckla 

ett klädesplagg som ska fungera som ett 

instrument där rörelsen styr ljud. Vi har 

kommit så långt att vi förra året hade en 

testversion av plagget som vi spelade med 

under några konserter. Nu är dock projektet 

lite vilande i väntan på att vi ska få mer 

tid och finansiering för det hela. 

Trombonen och megafonen har följt 

dig i många år, varför blev det just dessa 

redskap som du 

fastnade för? 

– Jag gillar 

ljudbilden av något 

som är trasigt, 

skränigt och skevt. 

Något som både 

megafon och trombon 

är bra på att 

uttrycka. De utmanar 

både mig och 

publiken. Jag kan 

lättare få sångidéer 

om jag använder 

megafonen, för den 

är som en leksak 

”Att ’skriva’ musik för 

mig är att sätta igång 

en process där jag 

försöker komma in 

i ett tillstånd där jag 

frikopplar mig själv 

från min vanliga logik 

och mitt kritiska tänkande.” 

som släpper lös det kreativa i mig. 

– Megafonen fick jag av min vän Petra i 

Surplus People. Hon hade hittat den på sitt 

jobb på Öppna kanalen. Någon hade glömt 

den där och inte kommit och hämtat den så 

till sist blev den min, säger Magdalena. 

– Trombonen är en hate love affair. Den 

har hängt med sedan jag var liten. Jag gick 

på kommunala musikskolan och ville först 

spela bastuba, för det är ju ändå det coolaste 

instrumentet. Bastuban var dock lite 

för stor för mig och jag nådde inte ens upp 

till munstycket, så jag fick nöja mig med att 

spela det näst coolaste 

instrumentet som ju 

är trombon. 

– Jag var inte någon 

direkt duktig eller ambitiös 

trombonist som 

liten, så trombonen 

hamnade i garderoben 

och plockades 

inte fram förrän jag 

blev tillfrågad om jag 

ville spela trombon i 

Jurassic Jesus när jag 

var typ 25. Då hade 

jag glömt bort det 

mesta och fick börja 

om och lära mig instrumentet på mitt eget 

sätt, vilket var roligare och mer intressant. 

– Jag hatar trombonen av samma anledning 

som jag älskar den. Det är ett instrument 

som känns nästan omöjligt att spela 

rätt på om man inte övar dag och natt. Det 



Bäst 2017 

Pippi Melkersson 

1. PMS 84 (Ungdomshuset Köpenhamn) 

2. Bonecrusher (Beach Beer & Chaos i Badalona) 

3. Bouncing Sole Club 10 & 11 (Bromure, Urban 

Savage, Squelette, Outreau, Overdose, Screw 

och Bomber) 

4. Screw - Scum (Demo) 

5. Hårda Tider - 10 år (Malmö) 

6. Outreau LP 

7. Malmö Oi! No:3 (Hard Skin, R.A.S. och 

Gatans Lag) 

8. Lethal Dose EP 

9. Squelette Demo 

10. Tyrant EP 

Jessica Sörensson 

Grabbarna Haglöfs (pub) 

Rastlös demo (kassett) 

Legion 76 ”Banners fall” (10” album) 

”Here comes the new punk”, New Rose Publishing 

(bok encyklopedi) 

War at the shore festival, Asbury USA 

Madness på Annexet, Sthlm 

Cock parrer/Gatans Lag/Trouble?/The Pistones 

på Kraken, Sthlm 

New model army på Debaser, Sthlm 

Noi!se på Monkeys i Hamburg 

Tail of the whale (första IPAn jag tyckte var god) 

blir oftare falskt och skevt än perfekt ton. 

Det kan vara rätt frustrerande i vissa sammanhang, 

men också gött när man måste 

lägga ner perfektionismen i hur det låter 

och bara köra på ändå. 

Hur svårt är det att slå igenom med 

smalare musik? 

– Vet inte vad du menar med att slå 

igenom, men det finns ju en scen som är 

öppen för smalare musik också. Att tjäna 

pengar på sin musik så man kan leva på det 

känns ju nästan omöjligt, så det är inget jag 

eftersträvar. Jag vill inte heller känna att 

min kreativitet är låst till att tjäna pengar. 

Är lite rädd för att allt skulle dö då. Då är 

det bättre att syssla med annat vid sidan av. 

Du har gjort väldigt många spelningar 

genom åren, hur hinner du med? 

– Jag har knappt inget liv utanför musiken. 

Det är det jag gör när jag inte jobbar 

med brödjobb för att få in pengar. Vänner 

och familj blir väldigt eftersatta, vilket är 

tråkigt. Vet inte varför jag måste hålla på 

så mycket som jag gör. Det är liksom någon 

slags besatthet. 

– Min största drivkraft har nog varit att 

spela live först och främst. Det är mer på 

senare år som jag har velat få in det jag 

gör på skiva. Det känns lite tråkigt när jag 

tänker tillbaka på alla låtar jag varit med 

och gjort och alla band jag lagt min själ och 

en massa tid på som inte finns. Fast sådan 

var jag då, jag dokumenterade ingenting. 

Tog inga bilder heller. Allt fanns bara i nuet 

och det kan ju vara något fint i det också 

om man tänker på hur överdokumenterat 

allt är idag. 

DET BLIR EN DEL neråt Europa med 

SORK och MAG. Är större scener något 

ni strävar efter? 

– Större scener kan ju ge bättre gager 

men, är inte alltid de roligast spelningarna. 

Jag gillar små scener eller festivaler 

med engagerad publik så mycket mer än 

stora scener där det kan vara svårare att 

få samma direkta publikkontakt. SORK är 

inte särskilt aktiva vad det gäller att söka 

spelningar, de vi gör är oftast när vi blir 

tillfrågade. Som MAG kan jag göra fler turnéer, 

det är enklare och mera ekonomiskt 

hållbart. 

Något spelställe högt på önskelistan? 

– Nä inte direkt. Fast jag hade gärna åkt 

till Grönland och spelat. 

 



1. Grå Vardag ”Allting är grått” (LP) 

2. Isotope Soap ”Piñata Chaos” (12”) 

3.Peter Kagerland ”Punklyrik” (Bok) 

4. Arch Enemy ”City baby attacked by rats” (Låt) 

5. Posso Kongro ”063-019” (7”) 

6. Thåström ”Centralmassivet” (LP) 

7. Psykbryt ”Livsfarlig ledning” (LP) 

8. Döda Katten (Podcast) 

9. Urrke ”Vår tid 1977” (7”) 

10. Sólstafir ”Berdreyminn” (LP) 

Martin Wilson (Topp-tio-låtar) 

1. Allvaret – Som dimma 

2. Katthem – Nyckeln i handen (fast jag inte 

bryr mig) 

3. JOY – Die Mauer 

4. Rome is not a town – I’m In A Brand 

5. SMiSK– Supa, Knulla, Sjuka Sig Imorn 

6. The Black River Swamp – Karma Trauma 

7. Psykofant – Bostadsbrist 

8. Lastkaj 14b– Becksvart 

9. Del III – Babylon Blues 

10. Trubbel – Du känner la mig 

Pippi tyckte PMS 84 live var bäst. 


Foto: Ia Hammar 

Östra Aros – eller Obnoxious Youth goes 

KNÆGT 

laddar för helt 

”sinnessjuk” fest 

Time flies, det kändes som igår 

– men det var faktiskt 2014 som 

Sista Versen gav ut Knægts 

självbetitlade debutplatta. En 

inspelning som minst sagt tog 

scenen med storm. När de nu 

är aktuella med en uppföljare är 

peppen minst sagt stor. 

– Den är skitfet, säger bandets karismatiske 

gaphals Filip. Tolv jävla dunderrökare 

som behandlar klassiska ämnen 

som sinnestillstånd, dåliga kompisar, 

det politiska läget, snuten, Malmö stad 

med mera. 

”Folkets ark” heter Malmögängets nya 

skiva och den ges ut av Instigate Records 

samt spanska Purga och Shitneration. 

Den 27 januari blir det releasefest 

på Plan B i Malmö. Knægt har bjudit in 

Hag, Slöa Knivar och Burning Kitchen 

till det här partyt. 

På evenemangets facebooksida beskriver 

Knægt sig själva så här: 

”Dom STÖRIGASTE goingarna söder 

om åsen har inte spelat i malmö 

sen..??????? VEM VET ENS???! Lämna 

löständerna hemma för dom kommer 

ändå inte vara kvar efter att KNAEGT 

e färdiga på scen. OBS EJ UPPVIGLING 

BARA INFO.” 

– Alla som har möjlighet borde 

komma eftersom det lär bli helt jävla 

sinnesjukt, tippar Filip. 

I somras någon gång dök låten 

”Hatets milis” upp på tuben med 

bandet Östro Aros. Jag tyckte det 

lät fett och aggro – lite i samma 

ton som Gatans Lag. För en tid sedan 

gavs deras debutplatta ”Upsala” 

ut. Jag blev minst sagt förvånad 

när jag upptäckte att det här 

Oi!-gänget bestod till 75 procent 

av Obnoxious Youth-medlemmar. 

– Jag skrev några låtar för ett gäng år sedan 

som doftade engelsk Oi!-punk till ett annat 

projekt som det aldrig blev något av med, 

berättar Affe Piran. Det 

kompletterades med några 

låtar som vår gitarrist skrivit 

och ett gäng klockrena 

texter på svenska, vilket 

blev slutresultatet. Vi är 

nöjda. 

Vad skiljer Östra Aros 

mot det ni gjort förut? 

– Vi spelar en annan genre. Musikaliskt 

”Vi villle fylla 

våra liv med mer 

rock’n’roll och lite 

mindre förbaskad 

tristess.” 

influeras vi av Uppsala, fylla, stök, kaos och 

allmäna galenskaper. Precis som alla andra 

band vi spelar i med andra ord. 

Östra Aros drog igång i februari 2016. 

– Vi villle fylla våra liv med mer rock’n’roll 

och lite mindre förbaskad tristess. Obnoxious 

Youth bor i två olika länder, så för att 

kunna hålla igång och repa så valde vi att 

starta ett ytterligare band. 

TOLVTUMMAREN ”UPSALA” ÄR UTGIVEN 

av bolaget Riktig punk och oi och tidigare i 

höstas lirade Östra Aros på en tillställning 

med bland annat Sabotage. Affe ser inte att 

det skulle vara något kontroversiellt. 

– Vi är vuxna människor som lever i samtiden. 

Vi lever inte i någon slags naiv fantasivärld 

där alla behöver ha 

exakt samma åsiker om allt. 

Att spela med Sabotage och 

släppa på RPO är dock lika 

kontroversiellt som att unna 

sig en bit kött eller att dricka 

en starköl på en vardag. 

Till sist: Spelar Sirius i 

allsvenskan 2019? 

– Ja, men det gör inte Dalkurd. 


2018 SER UT att bli aktivt år för 

bandet. 

– Vi ska försöka lira på ställen vi inte 

spelat på (typ Oslo det hade varit fett! 

Vi har aldrig spelat i Norge.) Det verkar 

som att skivan ska släppas i Mexico 

senare under året så vi kanske åker dit 

också. Och Spanien med. 

– Utöver det har vi lite planer på att 

spela in en split 12:a med ett annat 

coolt band från Malmö! 




Det kom ett brev från David (känd från bland annat Identity 

och Bubbelbad). Han behöver din och min hjälp! 

Hej Sörling! 

Hoppas allt är fint! 

Jo, anledningen till att jag tar kontakt 

är att jag leker med en galen idé om att 

göra en bok om punken/HC’n/kängen i Sverige 

mellan typ 1983 - 1989. Tanken är att 

boken mest ska innehålla bilder av olika 

slag med lite text som presenterar banden, 

spelställen, personligheter, ja scenen i 

stort. 

Min fråga är: sitter du fortfarande på 

gamla foton (eller känner du någon?) 

– det kan vara allt från bandbilder, festbilder 

till gigbilder? 

Även flyers, gigposters, zines från denna 

period är av intresse. Allt som representerar 

den tiden. Alla råd, info och input 

mottages även varmt. Jag vill att boken 

ska täcka så många områden som möjligt 

i Sverige och att alla representeras likvärdigt. 

Om du känner för å va med å bidra hör 

av dig!! MVH/David 

davidmetobe@gmail.com 

”Shockhård action 

horrorpunk” utlovas 

Tja Bengtsson, 

jag såg du skulle 

köra akustiskt 

själv. Solokarriär 

på gång? 

- Närå, inget solo. 

Jag har fullt upp 

med Suicide Syndicate 

och jag har 

dessutom börjat i 

ett nytt ännu namnlöst band i Gbg. Fick 

bara ett dampryck när det var lite stiltje 

med banden å frågade David om man 

kunde köra lite acke på Lemmys dödsdag. 

Hur var 2017 för Suicide Syndicate? 

- Det var helt okej. Vi har legat lite 

lågt, men ändå kört lite. Blev en sväng i 

Tyskland med Oldfashioned Ideas och en 

del strögig. 

Vad händer 2018? 

– Efter att ha varit ett tremannaband ett 

tag, och trivts med det, så är vår gamla 

gitarrist Rikknine tillbaka. Han behövde 

lämna oss, och luffade runt i USA, men väl 

hemma kallade rock’n’rollen igen. Satan 

släpper aldrig greppet. Så vi har precis 

spelat in en, vad vi hoppas blir, en sjua 

med Jonas i Raw Punk Studios. Shockhård 

action horrorpunk är att vänta. 


A MESSAGE TO YOU Records 

Ett urval av AMTY records många släpp Köp dem direkt hos oss på amty.se 

AMTY records är ett svenskt indiebolag. Vi startade vår verksamhet 1991med fanzinet A message to you och släppte 

första skivan på vårt bolag 1999. Sedan dess har det hunnit bli en hel del mer. Vi har släppt skivor på såväl vinyl som 

på CD och nästan alla släpp kan du även finna digitalt för nedladdning eller streaming. 

Förutom våra egna släpp har vi på amty.se Nordens största utbud av ska, reggae samt mängder med punk, oi!, mod 

& northern soul. 

Vi har också ett rikt utbud av merch och kläder för våra genrer, samt Brutusskjortor mm. 

AMTY RECORDS 

www.amty.se 

info@amty.se 



Jessica Sörensson är många saker: 

Tatuerare. Bandmedlem. Subkulturell 

scenpersonlighet. Tidigare klubbarrangör. 

Bland annat. Turist i tillvaron knackade 

på i studion där hon jobbar, lade sig på 

britsen, fick en nål i huden och pratade 

punk, subkultur och tatueringar. 

Text: Mattis Loberg Foto: Tommy Toresjö 


Jessica hamnade av en slump 

Du har redan varit med i Turist i 

tillvaron två gånger. Och nu blir det 

en tredje. Det är kanske flest gånger 

av alla. 

– Är det så? Haha! Intressant och oväntat. 

Jag kanske bara hörs mycket. Men jag är 

hedrad! 

Hur hamnade du i punkscenen? 

– Jag är uppvuxen i Skänninge, en liten 

lantlig ort i Östergötland där det inte fanns 

någonting. Ja, förutom raggare då. Jag visste 

inte vad punk var men brukade lyssna på 

pappas proggskivor på snabbare varv så 

att det lät bättre, haha. Sen gjorde jag väl 

tonårsrevolt i högstadiet, lärde känna en 

punkare och började sy egna kläder och 

färga håret. Varje månad mätte jag hur 

långt håret hade blivit och när det var 

femton centimeter klippte jag tuppkam. 

Jag började även köpa alla skivor jag hade 

råd med och gick på spelningar på Skylten 

i Linköping och i Peking Fanz-lokalen i 

Norrköping. 

Vilka band lyssnade du på då? 

– Hm, jag började samla på Clash jättetidigt 

och Stiff Little Fingers. Jag lyssnade en del 

på trall men jag tyckte det var för töntigt, 

jag ville ha mer seriositet, mer känsla. Så 

det var mycket de klassiska banden. På 

Augustibuller 2003 hörde jag ska för första 

gången. Det fanns ett tält där det bara 

spelades ska och det var fullt med folk som 

dansade. Så jag stormade in med rutiga 

shorts och tuppkam och började dansa, jag 

tänkte att det här måste jag också göra! Sen 

när jag kom hem gjorde jag ett skolarbete 

om ska och lärde mig 

en del om skinheadkulturen. 

”Jag brukade stå och 

röka 150 meter bort 

i en timme innan 

jag tog mod till mig 

och gick fram och 

presenterade mig. 

Men till slut fick jag 

napp och blev lärling 

på en studio.” 

Var du konstnärlig 

redan då, jag menar du 

sydde ju till exempel 

egna kläder? 

– Jag har alltid ritat och 

jag fick mitt första staffli 

när jag var åtta år. Det 

uppmuntrades hemifrån, 

mina föräldrar var 

väldigt bra på uppmuntra saker faktiskt. 

Man säger att alla barn är bra på något, och 

det här var det jag var bra på. Jag började 

designa kompisars tatueringar när jag var 

16 år. Det var ju så i punk- och skinnskallekretsar. 

Du skulle tatuera dig, helst när du 

fyllde 18 år, och ännu hellre innan. 

Visste du redan då att du ville tatuera? 

– Nä, jag visste ännu inte vad jag ville bli, 

jag ville bara röka cigg och må dåligt. Jag 

kunde inte alls tänka på framtiden. När jag 

var 17 år bestämde jag mig för att ta ett 

sabbatsår och fick plats som au pair 

i Cork på Irland och var där i några månader. 

Men det gick dåligt. Värdfamiljen 

tyckte jag var dålig och jag tyckte dom var 

dåliga. Samtidigt hade jag 

fått kontakt med en svensk 

tjej i Dublin och skrev till 

henne att ”jag tänker dra, 

får jag komma hem till dig?”. 

Så jag tog en buss och hon 

mötte mig på busstationen 

i Dublin. Vi gick direkt in 

på toaletten, bytte om och 

sen iväg på en Stiff Little 

Fingers-spelning. Det var 

jättefint! 

– Det var i alla fall där i 

Dublin jag kom på att jag ville bli tatuerare. 

Jag och min vän satt alltid uppe på nätterna 

och rökte cigg och pratade om vad vi skulle 

bli. Hon var också ganska artistisk och vi 

kom fram till att bli tatuerare vore ju jävligt 

nice. Du kan jobba var som helst, du är 

din egen chef, du behöver inte gömma dig 



Jessicas all-time 

bästa band och 

artister 

Stiff Little Fingers 

The Clash 

Peter LeMarc 

Ultimo Asalto 

Agent Bulldogg 

Billy Bragg 

Jessicas lyssnar just 

nu allra mest på 

Unit Lost ”Asfalt” 

The Jam ”Setting 

Sons” 

Michael Jackson ”Off 

the Wall” 

i Hamburg och blev tatuerare 

själv i businesskläder och så. Sen åkte jag 

tillbaka till Sverige igen. Bodde på soffor 

i Norrköping och hade ett litet deltidsjobb, 

gick i gymnasiet ibland i Linköping 

och åkte hem till pappa i Mjölby en gång i 

veckan, tvättade och åt linssoppa. Jag var 

också med en gång och arrade en klubb 

i Norrköping. Jag minns inte ens vad den 

hette, något med Dolls. Den gången tog vi i 

alla fall dit band som Ultimo Asalto, Disputes 

och Royal Stakeout [Jessica har senare 

även varit med och arrat Klubb Antisocial, 

se Turist i tillvaron #2 – Red]. 

– Samtidigt så letade jag böcker på 

biblioteket om tatuering. Lånade hem 

och härmade och härmade och ritade och 

försökte förstå. Jag förstod att jag behövde 

sätta ihop en portfolio så jag satt och ritade 

rosor i evighet. 

Och sen åkte du till Tyskland och blev 

tatuerare? 

– Ja, jag hade jag blivit kär i en kille i Köln. 

Så jag tänkte att om jag får ett jobb i Tyskland 

så kanske jag och han har en chans. 

Men mina geografikunskaper var ganska 

begränsade så jag hamnade i Hamburg 

istället, haha. På en bilfirma. Fan, jag kände 

ingen där, och jag kunde bara tre ord på 

tyska: ekorre, frispark och dansk skalle. 

Men på fritiden gick jag på massor av spelningar. 

Scenen i Tyskland är väldigt bra och 

dessutom är det många band som turnerar 

i Europa som stannar till där. Jag bestämde 

mig hursomhelst för att stanna kvar. Så när 

jag inte jobbade på bilfirman så satt jag 

hemma och målade. Jag gjorde även en lista 

på olika studios och började gå runt med 

min portfolio. Jag brukade 

stå och röka 150 meter 

bort i en timme innan jag 

tog mod till mig och gick 

fram och presenterade 

mig. Men till slut fick jag 

napp och blev lärling på en 

studio. 

Vad innebär det? 

– I praktiken innebär det 

att man jobbar för kunskap, 

det finns ju inga skolor för tatuerare. 

Jag ritade upp motiv åt andra tatuerare, 

gjorde stenciler, fixade maskinerna, gjorde 

kaffe, städade, svarade i telefon. Och efter 

ungefär ett år som lärling så stod jag ute 

och rökte med min handledare och plötsligt 

sa han att ”Jessica, nu är det dags för 

dig att tatuera din första person - dig själv”. 

”Samtidigt så letade 

jag böcker på biblioteket 

om tatuering. 

Lånade hem och 

härmade och härmade 

och ritade och 

försökte förstå.” 

Jag höll på att sätta ciggen i halsen. Men det 

blev till och med värre när han sen sa ”nä, 

jag har ångrat mig, du ska gadda mig först”. 

Så han rullade sig en joint och drack en 

bärs och sen satte jag igång. Jag var så jävla 

nervös. Han låg och svor och ibland satte 

han sig upp och försökte förklara hur jag 

skulle göra. Jag höll på i fyra timmar och 

svettades så det droppade. Det var hemskt. 

Men i slutändan kändes 

det riktigt bra för det blev 

faktiskt okej. En hund 

med dubbla huvuden och 

lite benknotor. Sen gaddade 

jag mig själv några 

dagar senare och tänkte 

att nu jävlar. Men det blev 

fan inte okej, det första 

jag gjorde var att dra en 

sned linje, haha! Men sen 

gjorde jag ganska många 

gaddar på mig själv och till sist var det dags 

att börja tatuera folk som lärling i studion. 

Hur länge stannade du? 

– I fyra år. Sen åkte jag tillbaka till Sverige 

igen och hamnade i Stockholm. Det 

gick ganska snabbt att få jobb här och jag 

började jobba på en studio vid Odenplan. 


Identifierar du dig 

fortfarande med 

skinheadkulturen? 

– Absolut. 

Till hundra procent. 

Men studion var lite hemlig och hade ett 

begränsat kundunderlag och jag insåg att 

det inte skulle hålla. Så jag bytte studio och 

hamnade uppe vid universitet istället. Där 

hade jag gott om jobb men jag och chefen 

hade vissa meningsskiljaktigheter så jag tog 

mina grejer och stack. Istället hamnade jag 

på Huckleberry Tattoo på Södermalm och 

där jobbade jag fram till slutet av 2016. Det 

är det längsta jag någonsin har varit på en 

arbetsplats. Jag har fortfarande väldigt bra 

kontakt med dom. 

Och sedan 2016 är du en del av Queendom 

Crew där vi sitter nu. 

– Ja, jag hade pratat lite med Vickan innan 

hon och Sabina öppnade studion och visste 

att de hade en uttalad tanke om vad de ville 

att studion skulle bli: en feministisk arbetsplats 

fri från fördomar där alla skulle vara 

välkomna och där kränkningar på grund 

av kön, sexualitet, etcetra. inte skulle ha 

någon plats. När jag såg att de sökte en till 

tatuerare så tog vi ett lunchmöte där de fick 

berätta mer om studion och jag fick berätta 

om varför jag ville jobba där. Det viktigaste 

för mig var studions värdegrundstänk. 

Är inte det en självklarhet i andra studios? 

– Nej, jag tror att grejen är att tatueringsbranschen 

är en orörd bransch vad gäller 

till exempel fackförbund och jämställdhetstänk. 

En fråga vi ofta får är om det behövs 

en feministisk tatueringsstudio. Men frågan 

borde snarare vara om det behövs feminism. 

För svaret är ja, självklart. Det vore 

dumt att tro att vi inte behöver det även i 

vår bransch. Precis som i alla andra branscher. 

Men att vi lyfter fram det på det sätt 

vi gör tycker folk är jobbigt. För många är 

det laddat, för många är det något rabiat. 

– Men jag har tatuerat i åtta år nu, varav 

sex år i Stockholm, och det klientel vi har 

tack vare vår värdegrund, och kanske också 

för att vi bara är kvinnor i studion, utgörs 

av så väldigt många människor som jag 

aldrig har träffat förut. Det visar ju att vi 

behövs, för det här är människor som inte 

känner sig bekväma med att gå till andra 

studios. Och det känns väldigt bra att kunna 

vara en sådan plats. Så kort och gott, ja, den 

här typen av platser behövs. 

Tillbaka till musiken. Nu finns bandet 

Tumult också. Hur gick det till? 

– Det är en rätt kul historia. Det var i samband 

med att någon la upp en låt eller video 

i en tråd på ett nätforum som en snubbe 

skrev att han minsann inte gillade band 

med tjejer som sjunger. Jag frågade varför 

och han svarade något i stil med ”nä, liksom, 

det låter inte rätt”. Jo, sa jag, det finns 

jättemånga bra band med tjej på sång. Men 

han malde på, ”nä, det gör det inte, och förresten 

funkar det inte med tjejer i band för 

man blir bara kär i dom”. Då startade jag 

en ny tråd där jag skrev: ”Jag vill starta ett 

band, är det någon som 

”En fråga vi ofta 

får är om det behövs 

en feministisk 

tatueringsstudio. Men 

frågan borde snarare 

vara om det behövs 

feminism. För svaret 

är ja, självklart.” 

vill vara med?”. Det tog 

nog inte ens 24 timmar 

innan jag hade fått ihop 

folk som ville vara med. 

Och själv visste jag ju inte 

ens om jag kunde sjunga, 

men det fick jag ju lov att 

göra. Det så den första 

line-upen av Tumult blev 

till. Det roligaste var att 

samma snubbe som inte 

gillade band med tjejer 

som sjöng skrev i min tråd att ”jag kan spela 

gitarr”. Men jag sa att – näru, jag kommer 

ju bara bli kär i dig, så det kommer inte att 

funka. Haha! 

– Vår första trummis Olivier spelade även 

med Multi Culti Trash och hade nyckeln 

till deras repa ute i Årstaberg, så vi gick dit 

och körde ett första rep. Jag hade plockat 

ut några låtar som jag tänkte att vi skulle 

köra, några Ebba-låtar, någon Dead Boys 

och en GG Allin. Jag tyckte att det var asjobbigt 

för de andra spelade eller hade spelat i 

andra band men det hade inte jag. Men jag 

hade pluggat låtarna och sådär. Och gjorde 

så gott jag kunde. Efteråt bestämde vi att 

vi skulle repa igen och sen på andra eller 

tredje repet så gjorde vi en egen låt. Och 

sen dess har alla varit jättetaggade. 

Ni gjorde även en replokalsinspelning 

av en 

Ebba Grön-låt på tyska 

som av någon anledning 

spred sig ner till en viss 

redaktör i Malmö som 

av allt att döma älskade 

den så pass mycket att 

han placerade på Bäst 

just nu-listan i Turist i 

tillvaron #4. 

– Haha, ja, det var vår 

dåvarande basist Elin som sa att vi skulle 

skicka ner den till Sörling. För, citat, ”han 

gillar ju fan allt”! (Nja, inte riktigt. :-) , MS) 

Är det du som bestämmer i bandet? 

– Nä, alla bestämmer. Vilket kanske också 

är ett problem eftersom ingen direkt 

steppar fram och säger ”nu gör vi såhär!”. 

Men det är väl jag som ser till att vi bokar 

reptider i alla fall. Och som skriver de flesta 

texterna. 



Ni spelade in en demo i september. 

Berätta. 

– Japp, vi spelade in tre låtar, varav en på 

tyska. Vi hoppas ju på att komma ut och 

spela och då vill vi ju 

gärna att folk ska ha 

hört låtarna, och det 

är väl i första hand det 

som vi har tänkt att ha 

demon till. 

Hur får man tag i 

den? 

– Vi har inte fått 

mixningen ännu, 

men den kommer 

nog att läggas upp på 

Youtube. Och fysiskt i 

någon form. 

Hur ser planerna ut för bandet 

framöver? 

– Vi har faktiskt fått ett datum för vårt första 

gig. Men jag kan inte säga mer än så just 

nu. Dessutom letar vi efter ny basist. Så om 

någon är sugen att testa så hör av er! 

Och för dig själv? 

– Min plan är att fortsätta tatuera så länge 

jag tycker det är kul och givande. Jag kommer 

nog att behöva sluta någon gång, men 

det kommer i så fall att vara av fysiska skäl. 

Man får lätt arbetsskador av en så statisk 

arbetsposition. Och kramp i lillfingrarna. 

Och tinnitus. Annars fortsätter jag som 

vanligt. Jag tycker att det är jävligt nice 

vad scenen har blivit för 

mig. Jag blev punkare som 

15-åring, sen skinnskalle 

som 16-åring och idag 

är jag 30. Det är ändå en 

ganska lång tid av livet. 

Identifierar du dig fortfarande 

med skinheadkulturen? 

– Absolut. Till hundra procent. 

Men på mina villkor 

såklart. Jag har ju liksom 

vuxit in i det och det har 

blivit en så stor del av mitt 

liv att det nästan är så att jag 

måste kämpa för att röra mig utanför. Och 

på många sätt är man ju fortfarande 15 år. 

Jag är fortfarande superfrustrerad men 

innan jag hittade in i det här så kände jag 

mig alltid så jävla fel och bortstött. Men här 

har jag hittat rätt. Jag har knutit de starkaste 

vänskapsbanden jag någonsin haft. Jag 

har folk som tycker om mig. Som lyssnar 

på vad jag säger. Jag skulle nog inte kunna 

bryta med det tror jag. Det här är for life. 


NGBG-festivalen i Malmö i september 

var ett galet arr: kring 100 

live- och dj-akter på tio scener 

på tolv timmar, på minimal yta med 

ett ultimat alla-var-där-mingel framåt 

kvällen. 

Jag hann kolla lite på Knifven, 

Machinista, Bend and Break (numera 

Thungur), snacka med folk, men när 

önskeliret var på g körde jag solo. Plan 

B:s lilla scen: Lava Bangs. Äntligen 

skulle jag se dem live, såld på mixen av 

90-indie och grrrls. 

Förväntan var alltså hög och den 

infriades. SaraBeata Hagström är queen 

på bas, med bra kräm i rösten, stilmässigt 

nära Karen O i Yeah Yeah Yeahs och 

Kathleen Hannah under Bikini Kill-eran. 

På det Sara Eriksson som växelvis 

plockade och råharvade på gitarren och 

David Flood aka The Druminator som 

var en storm på skinnen. Hela setet var 

ett enda wow. 

Sagda shit kom efteråt. Jag ville tacka 

för upplevelsen, och i väntan på att få 

köpt en cd frågade jag Sara hur länge de 

lirat, för att de kändes så close på scen. 

– Jag och SaraBeata har spelat ihop i 

17 år, sa hon. 

– Oj, sa jag, och ville veta i vilka band. 

– Volcano och Exit Iris, sa hon. 

Något kittlade i minnesbanken, och så: 

– Shit. Exit Iris. Då har jag ju bokat er 

en gång, 2006 till Tomboy gayklubb. 

Så, världen är liten-klyschan avklarad, 

sedan ville jag veta mer, och det här är 

schyrre människor, så det blev tumme 

upp. Inte samma kväll såklart, vi körde 

snacket i november: 

SaraBeata och Sara, hur möttes ni? 

– Vi lärde känna varandra genom en 

gemensam vän och började av någon 

anledning brevväxla via varsin gammal 

skrivmaskin. Exit Iris startade vi väl 

någon gång tidigt 2000-tal, så vi har 

spelat ihop cirka 17 år (!), med några 

kortare uppehåll. 

Exit Iris är för mig energisk indie i 

stil Marit Bergman, The Volcano 2010 

kändes som en logisk fortsättning, fast 

mer cleant. Urkraften har funnits där 

hela vägen. 

Med Lava Bangs 2014 blev det David 

på trummor, hur gick det till? 

– SaraBeata och David spelade i 

garagebandet Kitty of the Sea, så vi har 

också några år på nacken ihop. Att ha 

spelat så länge gör att vi känner oss väldigt 

trygga med varandra både socialt 

och musikaliskt och kan för det mesta 

läsa varandras tankar i replokalen och 

på scen, hehe. 

Ett wow & 



Vad har du för bakgrund David? 

– Min musikaliska bakgrund är varierad 

och jag har spelat med dem som 

vill. Det har varit allt från salsaband till 

dödsmetal. Som trummis försöker jag 

vara dynamisk och stödjande utan att 

förlora intensitet. 

Hur ser låtskrivarprocessen ut? 

– Vi leker fram idéer på rep och 

spelar in nästan allt, sedan utvecklar 

vi idéerna till låtar. Det mesta görs i 

lokalen. När vi känner att vi har en klar 

låt brukar vi ta in vår producent Henryk 

Lipp som hjälper oss att polera låtarna. 

Var hämtar ni inspiration? 

– Från jävligt olika håll: kattvideos, 

livet och Napalm Death bland annat. 

Jag upplever att riot girrrl- och queerscenen 

blomstrar sedan några år. 

Såväl unga som en äldre 

generation tjejer från 90-talet tar 

plats, någon sorts växelverkan. Hur 

som helst glädjande. 

Vad har ni för tankar kring det? 

– Vi tänker att den alltid har blomstrat 

på sitt sätt, men det är bättre nu i 

bemärkelsen att man (läs MÄN!) inte 

kommer undan lika lätt med att exkludera 

kvinnor och queers med flera 

från att delta i kultursammanhang. Vi 

närmar oss. 

Musikaliska förebilder? 

– Förebilder är hur många som helst, 

folk som gör bra musik och gives zero 

fucks vad andra säger. 

– Om vi ska namedroppa lite så säger 

vi PJ Harvey, Mattias Alkberg, Patti 

Smith,Yeah Yeah Yeahs, Kjell Höglund, 

Prince, och såklart alla ens kompisar 

som spelar, till exempel Vicious Irene, 

Rome is Not A Town och Arre! Arre!. 

Vad händer framöver? 

– Just nu har vi fullt fokus på att skriva 

nya låtar, vi lattjar oss fram i repan 

och siktar på inspelning 2018. Vi skulle 

gärna turnera lite mer också. 

Om ni fick välja ett spelställe var 

som helst i världen, var skulle det 

vara? 

– Dalhalla, Red Rocks och Pripyat 

verkar vara tjusiga ställen där vi gärna 

skulle riva av några bitar. Styr du upp 

det Marie? ;) 

Ett gig i Pripyat vore verkligen speciellt, 

så jag erbjöd mig att kolla med en 

kille i trakten. Vladde P. Han är inte helt 

förtjust i punk, men Lava Bangs kan 

tina upp vilket hjärta som helst. 

 


ett shit! 

med Lava Bangs 


GLORIOUS? 

ZYFILIS 

PROFOSS 

REMISO 

URSUT 

ANHEDONI 

ARSLE 

Malmö har en stor och vital punkscen, 

åtminstone om du ser till antalet band 

som lirar. Oskar Petersson är av profilerna 

i staden. Han spelar i flera band, 

exempelvis Crutches, Ursut och Voidfiller, 

och så driver han skivbolaget Not 

Enough – som samlat Malmös 16 bästa 

råpunkband på en och samma platta 

”Dis is Malmö”. 

– Det finns så extremt mycket band i Malmö, 

konstaterar Oskar när vi träffas i Not Enoughs 

högkvarter, en källarlokal på Möllan som är fullspäckad 

med skivor och merch. 

– Och det finns så många jävligt bra band. Jag 

hade pratat om det jättelänge att jag ville göra ett 

tidsdokument över scenen här och nu. 

Oskar lekte först med tanken att det var hela 

Malmös punkscen som skulle dokumenteras, men 

han fick ganska snabbt tänka om. 

– Jag hade inte kunnat greppa hela scenen. Det 

hade blivit ett sjukt stort projekt om jag tagit med 

punkrock, oi och hardcore också. Vi snackar en 

box då. 

Råpunkmecka 

Tanken fick renodlas och eftersom Oskar har sin 

bakgrund i råpunkscenen blev det just den som 

uppmärksammas på ”Dis is Malmö”. Hela 16 

lokala band medverkar, med låtar som är inspelade 

under 2017. Det mesta outgivet. Oavsett vad 

man tycker om råpunk är det smått otroligt att en 

stad kan bjuda på en sådan mängd band. 

– Jag har svårt att tänka mig att det skulle hända 

någon annanstans, ler Oskar. Och det gör han 

mest hela tiden när vi pratar om det här projektet. 



DiS 

LAUTSTÜRMER 

GENÖME 

KORP 

IS 

MALMO OO 

CRUTCHES 

CRUDIAX 

KORSFÄST 

VOIDFILLER 

A4 

SNOR 

Det märks väldigt tydligt att detta är något han 

brunnit för. Och när jag frågar om inaveln kliar 

han sig lite på huvudet, skrattar och utbrister: 

– Jag tror Christoffer vinner. 

Christoffer heter Larsson i efternamn. Han 

spelar i Lautsturmer, Korsfäst, Voidfiller samt 

Genöme, eftersom deras ordinarie trummis var 

upptagen på annat håll. 

– Han är med i fyra band, det kunde ha blivit 

fem om Mob 47 också varit med. 

Oskar själv är med i tre, Ursut, Crutches och 

Voidfiller. Men värre än så är inte inaveln. 

– Profoss exempelvis är ju ett helt nytt band 

med folk från bland annat Fy fan, Infernöh och 

Project Hopeless. 

Varför ser det ut så här i Malmö? Varför finns 

det så många punk- och råpunkband just här. 

Oskar funderar länge, börjar på en mening för 

att avbryta sig själv och fundera en stund till. 

– Det är mycket folk som har flyttat hit och som 

spelar i band. Det är en inspirerande miljö. För 

det är kvalitet också. Det är inte bara massor av 

band, de är inga dussinband – det mesta sticker 

ut och är jävligt bra. 

Ljungby hardcorepunks 

När Oskar och Tom Jonasson drog igång Not 

Enough hemma i småländska Ljungby i början 

på 2000-talet var det för att det inte fanns så 

mycket annat att göra. Oskar tycker fortfarande 

det är lika inspirerande. 

– Jag gillar att skapa saker tillsammans med 

andra. Den senaste tiden har jag fokuserat 

på samsläpp med andra. Det har varit väldigt 

inspirerande att jobba med människor med ett 

driv, det peppar mig. Jag ger ut skivor med band 

jag känner och har en personlig relation till. 

Det ger mer energi eftersom det handlar om 

vänner och jag kan stå för releasen på ett annat 

sätt – det blir ingen business. 

En viktig inspiratör har Oi Polloi varit, kanske 

den viktigaste. 

– De öppnade mina ögon för det här. De hade 

funnits hur länge som helst, var politiska fast 

med både humor och allvar. De propagerade 

för att du skulle göra saker själv och att folk 

skulle ha råd att köpa deras skivor. De spelade 

i Ljungby där vi växte upp. Så jävla coolt att 

de spelade där, så punk. Det var ju ingen som 

förväntade sig att det skulle dyka upp något 

band där. Och Oi Polloi var inga typer som satt 

backstage, raka motsatsen. Mycket inspirerande. 

Sommarfest 

”Dis is Malmö” kommer i sommar och till plattan 

följer ett fanzine där banden bidragit med 

varsin sida. Men innan dess har Not Enough 

några andra utgåvor på gång. Tolvorna med 

Korsfäst och Anatomi -71 har försenats eftersom 

trycket på presserierna varit stort. Oskar 

räknar med att både är ute i mars. På planeringen 

finns även en splittolva med Lautsturmer 

och Remisio samt en tolva med Malaysias 

crustpunkare Osmantikos. Och så har Oskar en 

dröm om en fet festival. 

– Det har ju varit väldigt roligt eftersom alla 

har varit så peppade på detta. Jag har ju sagt 

att vi ska ha ett stort releaseparty när skivan 

kommer och alla tycker ju att det ska bli 

skitkul, men jag vet att vi inte kommer att hitta 

något datum som passar alla. 



HÅRDGNISSEL 

LÄNGTAR BORT 

Hårdgnissel visade sin klass 

redan från början. Under ett gig 

i Sundsvall för något år sedan 

körde de över publiken. Efter sista 

låten skanderades det efter extranummer. 

Sångerskan Vera kom 

efter en stund ut på scenen och 

räckte fingret åt publiken – sedan 

gick hon. Det blir inget extranummer. 

Succén för alltid ristad i sten. 

Nu är punkslynglarna aktuella 

med sitt debutalbum ”Befodran till 

härligheten”. 

– Det var väldigt roligt att spela in skivan, 

säger Vera. Vi har fått väldigt bra respons 

på den. Gaffa gav oss 4 av 6 stjärnor. 

Många har skrivit till oss och sagt att de 

gillar den. Det känns väldigt roligt att den 

gått hem i stugorna. 

Kronofogdens Johan Ek hjälpte till att 

spela in och han mixade även ” Befodran 

till härligheten”. Men det var inte bara 

representant för Kronofogden som var på 

besök under inspelningen. 

– Det dök upp en snubbe från Lyxfällan 

och knackade på dörren när vi spelade 

in. Han berättade att de skulle spela in 

på ovanvåningen senare, men att vi inte 

behövde sluta spela. Två gånger kom han 

tillbaka och sa samma sak. Det var som att 

han ville säga åt oss att vara tysta men inte 

vågade säga det, för att han inte ville vara 

oartig. 

2017 VAR ETT HÄNDELSERIKT år för 

bandet. De har bland annat spelat på 

festivaler som Ostämman och Skogspunk – 

VAD LYSSNADE NI 

MEST PÅ UNDER 2017? 

Vera: Jag har lyssnat mycket på PJ 

Harvey, Misfits, Hole, Asta Kask, Minor 

Threat och Smashing Pumpkins. Jag 

har lyssnat mycket på My Chemical 

Romance också, jag har lyssnat riktigt 

mycket på dem sedan 2013, men 

det är så jävla pinsamt att jag helst 

inte säger det till någon. Men nu är 

hemligheten ute. Nu vet alla att jag är 

emo. Hjälp. 

Manfred: jag har lyssnat mycket på 

Garbochock, Union Carbide Productions, 

Kabinett Död, Massmedia, 

gammal hårdrock samt har jag nyss 

upptäckt bandet Hörförståelse. 

Simon: System of a Down är det band 

som jag har lyssnat mest på under 

2017. Har även lyssnat mycket på 

Lagwagon, The Velvet Underground, 

Bad Religon, Misfits, Foo Fighters, 

Soundgarden, Blue Öyster Cult och 

Mastodon. 

men också repat in en ny trummis eftersom 

Annie lämnade Hårdgnissel under året. 

– Hon tappade motivation för att spela 

den här typen av musik. De sista månaderna 

innan hon slutade gick väldigt segt, och 

hon ville nästan aldrig repa. Det märktes 

att hon inte ville spela längre. Någon gång 

under maj-juni skrev hon till oss och sa att 

hon ville hoppa av. Det kändes tråkigt, men 

samtidigt lite skönt. 

Johan Ek spelade trummor på festivalerna, 

men till slut hittade de en ny medlem. 

16-årige Simon Semb. 

- Han har spelat trummor i tre år, och 

vi tycker att det är jätteroligt att ha med 

honom. Simon lyssnar mest på 70-tals rock, 

punk och metal, och är inspirerad av John 

Bonham. 

OCH DEN NYA trion har en hel del planer 

inför framtiden. Det viktigaste... 

– ...att komma så långt bort från Sundsvall 

som möjligt, för det är så jävla deprimerande 

här. 

Förhoppningen är att få lira i större städer 

som Stockholm och Göteborg. 

– Det skulle vara roligt att sprida vår 

musik utanför Västernorrland. 

Hårdgnissel har ägnat en hel del tid åt att 

skriva nya låtar och siktar på att spela in 

någon gång under 2018. Och så jobbar de 

med merchet också. 

– Det hade varit roligt att kunna sälja lite 

merch också, typ t-shirts och pins (kanske 

reflexvästar, så man kan skydda sig från 

blinda mopedbilsförare). 





Underground 

Adrestia spelade i somras på vad som kan ha varit den första 

punkspelningen någonsin i Kosovo sedan landet blev självständigt 

för tio år sedan. Giget var på en squat som heter Termokiss 

och Adrestia fick giget tack vare kompisar i Makedonien. 

- Squatten vi spelade på ligger ganska centralt i Prishtina. Det är 

någon slags gammal lagerlokal som några ungdomar bröt upp 

dörren på och började rensa ur för ett par år sedan, säger sångaren 

och gitarristen Martin i Adrestia. 

– Squatten är ganska stor, men den består 

bara av ett rum, så vi var först lite rädda att 

det skulle vara tjugo betalande som stod 

och tryckte i ett hörn, samt att detta skulle 

se aningen löjeväckande ut i förhållande till 

lokalens storlek. Dock kom det massor av 

folk (uppskattningsvis mellan 150-200), så 

lokalen kändes inte alls för stor när vi väl 

spelade, berättar Martin och fortsätter. 

– Det hela började lite roligt då arrangörerna 

hade fixat två ljudkillar i 50-årsåldern, 

varav en deklarerade att ”we know 

how rock should sound like”. Dessa ljudkillar 

hade i sin tur hyrt ett monster-PA, 

som förutom att det spräckte budgeten för 

spelningen ganska rejält även måste ha 

spräckt alla gränser för ljudnivåer, eftersom 

det knappt gick att vistas i lokalen 

när de spelade musik innan soundcheck. 

Efter en del tjafs med ljudkillarna så kom vi 

och det lokala förbandet (till ljudkillarnas 

förtret) fram till att det faktiskt lät bäst om 

man förutom sången bara körde baskagge 

och virvel genom PA:t. 



Kosovo 

Adrestia lirade med det lokala bandet 

Frisson, vars sångare bott två år i Tidaholm 

och kunde en hel del svenska. 

– De var jättetrevliga. De spelade någon 

slags experimentell metal, som väl kanske 

inte riktigt var min grej, men de fick verkligen 

igång publiken. 

Hur var publiken? 

– Det var nog den bästa publik vi spelat 

för. Jag har sällan haft så kul under en 

livespelning. Folk röjde runt från det första 

trumslaget till det sista, och 

hade inte snuten kommit 

och avbrutit under våra 

extranummer så vet jag 

inte hur många gånger vi 

hade blivit inropade, säger 

Martin. 

– Jag gillade publiken, 

de var laddade till tusen, 

minns Fredrik! Det var en väldigt stor 

blandning av subkulturer, tror jag såg en 

Sex Pistols t-shirt på sin höjd. En av arrangörerna 

som jag pratade med efter att vi 

packat ihop ville att vi skulle ha spelat fler 

extranummer även fast snuten kom. Han 

sa att han lätt skulle suttit inburad, bara vi 

hade fortsatt. Han tyckte fängelse var värt 

så länge d-takten dånade ut över Prishtina 

genom monster-PA:t, kanske för första 

gången, vem vet. 

Hur upplevde ni scenen i Kosovo? 

– Efter att ha pratat med folk där så var 

intrycket att någon punkscen i dess vanliga 

bemärkelse inte riktigt existerar i Kosovo. 

Snarare handlar det kanske om att alla 

som har någon slags 

alternativ musiksmak 

kombinerat med någon 

slags frihetlig livsåskådning 

söker sig till, och 

arrangerar, sådana här 

tillställningar. Så som 

jag förstod det så är Termokiss 

den enda squatten 

i landet, så jag antar att just det stället 

fyller en ganska stor funktion. Många som 

var där pratade om att scenen för hård 

musik är på utdöende i Kosovo, men vi fick 

nästan motsatt intryck på grund av att det 

”Och hade inte snuten 

kommit och avbrutit 

under våra extranummer 

så vet jag inte hur 

många gånger vi hade 

blivit inropade.” 

var så mycket folk på spelningen, och att de 

var så dedikerade. En detalj som gjorde mig 

väldigt glad var att det både var serber och 

albaner på spelningen, och att de umgicks 

med varandra. Den konflikten är annars 

allestädes närvarande både i Kosovo och 

Serbien, så det var otroligt skönt att se att 

den inte hade fått fäste inom den alternativa 

musikscenen, säger Martin. 

KOSOVO ÄR ETT av Europas fattigaste länder. 

Nationen förklarade sig självständigt 

från Serbien den 17 februari 2008, men 

fortfarande har ganska många länder inte 

erkänt landet – förutom Serbien räknas 

bland annat Kina, Ryssland och Spanien in 

i den skaran. 

Det bor cirka 1,8 miljoner människor i 

Kosovo, med en snittålder på 30 år, och 

en fjärdedel av dem finns i huvudstaden 

Prishtina. 

– Vi lever i ett ungt land på Balkan. Vi 

har varit ockuperade av serberna, det blev 

krig och Nato bombade Serbien. Nu är vi 

självständiga. Men vi har många problem 


Pinkmetal 

”Det är grymt att vara 

ME TNJOFSHEM, MTNJ, ÄR troligen det 

mest spännande bandet i Kosovo idag. 

De har gett ut 21 (!) album, och låter 

ingen genrepolis begränsa dem i deras 

skapande. De satte igång 2010 för att de 

saknade riktig oipunk. 

– Vi hade spelat i flera olika band tidigare, 

men vi saknade just oipunksoundet 

och energin den typen av musik ger, 

berättar bandet i ett kollektiv svar till 

Turist i tillvaron. Så en dag beslöt vi oss 

för att göra en streetpunkskiva, ”Shume 

Cica”. 

– Vad vi upptäckte var att MTNj 

fungerade som ett blankt blad för oss, vi 

kunde fylla det med vad vi ville. Vi fick 

en möjlighet att uttrycka oss på ett sätt 

vi inte hade möjlighet till innan. 

– Vi har omfamnat spontaniteten sedan 

dess och vi låter alla bandmedlemmarnas 

idéer blomma. Det kan handla om att 

skriva texter strax innan ett gig eller att 

ha dockor på scenen. Vi antog den här 

utvecklingen med ett öppet hjärta och 

efter att vi spelat in vårt oi-streetpunkalbum 

släppte vi lös alla hämningar. 

DET ÄR INTE ATT säga för mycket. 

Friheten MTNj gett sig själva satte fart 

på kreativiteten som utmynnande i ”The 

Arc”-projektet. 20 album, 188 låtar på 

nio språk, bland annat svenska. Hip hop, 

grime, elektroniskt, punk, postpunk, 

dark wave, medeltida a’capella, metal, 

grunge, ambient – allt finns på de 20 

skivorna. 

– Efter att vi gett ut ”Shume Cica” 

pratade vi om vad vi skulle göra härnäst. 

Någon skojade och sa att vi gör 200 

låtar. Det blev under några år ett stående 

skämt. 

Men så helt plötsligt var de på väg. 

– Vi skrev låtar och testade nya idéer 

och insåg att vi inte behövde hålla oss till 

en genre. Vi är influerade av så många 

Elektorati Intelektual 

här, berättar trummisen i Pinkmetal Granit 

Halili. En arbetslöshet på fyrtio procent, 

korrupt regering och ett patriarkalt 

konservativt samhälle med en mentalitet 

från Orienten, totalt isolerade från resten 

av världen. Vår senaste skiva heter ”Lule 

e prisht”. Den reflekterar kring detta. Hur 

samhället är ruttet men väldigt få vill göra 

något åt det. 

PINKMETAL ÄR ETT av de få alternativa 

banden som finns i landet. De har gett ut 

två skivor. ”Sobashcial” kom 

2013 och nämnda ”Lule e 

prisht” kom ifjol. Ett tredje 

album är på gång. 

– Vi satte igång för sju år 

sedan, berättar gitarristen 

Adonis Kasneci. Vi ville spela 

punkrock. 

Influenserna stavades Joy 

Division, Bauhaus, Ramones, 

Sex Pistols och Pink Floyd. Idag har den 

listan utökats med Isis, Porcupine Tree och 

Refused.. 

– Idén med Pinkmetal är att ha kul, säger 

Granit. Vi är inte så fokuserade på en genre 

eftersom våra influenser är ganska mixade 

– men vi är inte mainstream. 

”Det finns inte 

jättemånga band 

här och spelningarna 

är väldigt 

få.” 

LIBURN JOPOLLI, sångare och pianist 

i ett av de mest intressanta banden Me 

Tnjofshem, berättar att rock’n’roll kom 

till Kosovo först 1963. Men musikscenen 

dominerades av den traditionella folkmusiken. 

Sedan sent -80tal har det funnits en 

jazz/funkscen och under -90talet dök en 

aktiv rap, pop och elektronisk musikkultur 

upp och. 

–Men om vi pratar den alternativa musikscenen 

så har det funnits två stora vågor 

med nya band, inspelningar och konserter, 

berättar Liburn. 

Den första kom efter kriget, 

runt 2000. 

– Det var många band som 

återbildades samtidigt som 

nya skapades. Jag tänker 

främst på Cute Babulja, Por- 

No, Retrovizorja, Humus och 

Jericho som alla var ledande 

och i många fall utvecklades 

till mainstream. 

Nästa våg kom åtta år senare. 

– Då var det The Freelancers, The Glasses, 

MadDog, Stoned, Enemy, Torch, Pinkmetal 

och vi i Me Tnjofshem som drog igång. 

Och i och med den här andra underjordiska 

vågen dök det upp nya gäng med nya 

genreöverskridande tankar och idéer, som 

postpunkiga Elektorati Intelektual, stoner 

i form av Sotap och mer elektronisk underground 

som Bialko och Oborri, medan 

Frisson och Shlem är mer fusion av olika 

metalskolor, säger Liburn. 

PRECIS SOM ADRESTIA noterade är scenen 

liten i Pristhina och Kosovo. Adonis i 

Pinkmetal tycker situationen är tuff. 

– Det finns inte jättemånga band här och 

spelningarna är väldigt få. På somrarna 

kan det vara en eller annan festival, men på 

vinter när det väldigt ovanligt. Det är tufft 

för de alternativa banden eftersom hip hop, 

elektronisk och annan kommersiell musik 

är så dominerande. 

Albani Abazi i Elektorati Intelektual 

håller med. 

– Det är väldigt få ställen som stödjer 

den typen av musik vi håller på med vilket 

hindrar oss från att spela och utvecklas. 

Elektorati Intelektual har spelat tillsammans 

i fem år och gav för några år sedan 

ut ep:n ”Demokroacia” som alla vänner 

av Balkan-KBD-punk borde spana in. Men 

sedan dess har sättningen genomgått flera 

förändringar och idag låter man inte som 

på den ep:n. 



ett punkband i Kosovo” 

en specifik tidsperiod. Det blev drygt åtta 

månader vi la ner på projektet, inklusive 

låtskrivande, inspelning, redigering och release 

från november 2015 till augusti 2016. 

– Vi uppfann nya lösningar under tiden 

som gick och vi lärde oss hur du bygger 

strukturer kring ett sådant här projekt. Det 

var mycket spännande och kreativt. 

”The Arc” kommer snart att ges ut online 

och en liten upplaga trycks upp. 

”The Arc” 

olika saker. Lis Balaj och Timur Xhabiri är 

inne på metal, grunge, rap, elektroniskt 

och psykadelisk pop. Liburn Jupolli är i 

grunden klassisk pianist och influeras av 

den samtida klassiska musiken men också 

av metal, jazz och traditionell orientalisk 

musik. Almir Fazlijevic har sina rötter i 

dark wave och hardcore och Timur Ibar är 

den ”klassiska” punkaren i gänget. 

– Vi gav oss själva utrymme att testa och 

våga. ”The Arc” skulle bli vår kollektion av 

alla de idéer och tankar som vi hade under 

ME TNJOFSHEM SER sig själva som ett 

punkband. 

– Det är grymt att vara ett punkband i 

Kosovo. Punken finns överallt här, som i så 

många andra delar av Balkan. För om du 

ser på punk som en bredare form för att 

uttrycka sig finns den på många sätt här i 

Kosovo. I ett ungt nytt land som vårt där 

det saknas struktur och sammanhang så 

öppnar det upp för kreativitet om du vill. 

Ifall punk handlar om personlig yttrandefrihet 

och möjligheten att växa och göra 

någonting av ingenting – ja, då finns den 

väldigt mycket här. 

Avslutningsvis berättar Me Tnjofshem att 

deras basist, Timur Ibari, bor i Karlskrona 

där han jobbar som kock. 

– Vi skulle älska att hälsa på och spela. 

Vi kanske kan promota ”The Arc” där och 

spela några av våra svenska låtar. 

 


– Inte alls, understryker Albani. Som 

istället berättar vilka de viktigaste influenserna 

är idag när bandet jobbar med sitt 

tredje album: 

– Swans, Einsturzende Neubaten och Joy 

Division. 

VARE SIG ALBANI, Granit eller 

Adonis var på giget med Frisson 

och Adrestia den där sommarkvällen 

i juni ifjol eftersom de 

jobbade. Men alla har hört talas om 

spelningen och att det var uppskattat. 

– Trummisen i Frisson sa att det hade 

varit väldigt bra, säger Adonis. 

Men på plats var några av medlemmarna 

i Me Tnjofshem. 

– Det var roligt att se dem, men allra bäst 

är det att vi knyter kontakter med varandras 

scener, kanske kan band från Kosovo 

komma till Sverige och spela senare, säger 

Liburn. 

Martin och Adrestia åker gärna dit igen. 

Och uppmanar fler att göra detsamma. 

– Vi skulle absolut rekommendera andra 

band att åka dit och spela. Scenen där 

behöver det, och i alla fall för oss så var det 

en fantastisk upplevelse att komma dit. 


Me Tnjofshem tipsar om bästa banden från Kosovo 

Por-No – alternative, Frisson– metal, Pinkmetal – postpunk, 

Elektorati Intelektual – postpunk, Bicalko – alternative, 

electronisk, Oborri – alternative, psykadelisk, Shlem 

– metal, Gillespie – alternative, Sotap - stoner 


”We are the riot girls, 

we are the rainbow gir 

Eldsjälen Canan Rosén (Twin Pigs/ 

Tiger Bell med flera) drog in nästan 

70 000 kronor i crowdfounding 

till sitt projekt The Riot Grrrl Sessions. 

I höstas gick tolv av landets 

coolaste musiker in i studion. Den 

23 februari släpps skivan. 

Det är sista kvällen i studion. De tre 

dagarna har varit intensiva och peppiga. 

Alla samlas i en ring för sista tagningen av 

refrängen till ”Grab em by the pussy”. Masskören 

dånar: ”We are the riot girls, we are 

the terror girls, we are the rainbow girls, 

we are the future”. 

– Mäktigt, säger Heavy Tigers Maja Samuelsson 

när hon några månader beskriver 

den där kvällen. Det var så mäktigt. 

Den stunden satte spår hos alla som 

medverkade i projektet, det är något som 

Canan Rosén, Tess Törner (Snake bland 

annat) och Frida Ståhl (The Baboon Show) 

vittnar om. 

– Det var en mäktig känsla när vi stod där 

och sjöng tillsammans, lycka genom hela 

kroppen att vi faktiskt åstadkommit en hel 

skiva tillsammans under tre fjuttiga dagar. 

Helt sjukt! säger Tess. 

– Jag hade skrivit den, vi bara vrålade ut 

texten, jag var så jäkla rörd efteråt, säger 

Frida. 

– Det var inte bara musikerna utan alla 

inblandade som ville vara med och vi 

skapade magi. Det kändes i varenda cell 

i kroppen. Tänk typ odödlighetskänsla, 

minns Canan. 

Hanna Engström och Maja Samuelsson. 

Peppade och stolta 

Det var Canan som drog igång projektet. 

Tess tyckte det var en grym idé när hon 

fick höra talas om den och är stolt över 

att få vara med. Frida och Maja delar den 

uppfattningen och känslan. 

– Jag blev superpepp, säger Frida. Det var 

genialt av Canan att dra ihop ett gäng grymingar 

som under en helg lirar in en platta. 

– Jag blev också fett peppad, instämmer 

”Det var en mäktig känsla 

när vi stod där och sjöng 

tillsammans, lycka genom 

hela kroppen att vi faktiskt 

åstadkommit en hel skiva 

tillsammans under tre 

fjuttiga dagar.” 



we are the terror girls, 

ls, we are the future” 

Maja Samuelsson, Klara Force och Canan Rosén. 

Foto: Anna Ledin Wirén 


Maja, och smickrad av att Canan ville ha 

med mig med alla andra coola musiker. 

Alla kände inte alla när de möttes i studion. 

Något de beskriver som roligt, spännanade 

och utmanande. Inte minst om en ska 

producera en skiva under en helg. 

– Det var lite svårt och ovant att spela 

med andra musiker som jag inte känner. 

Jag har i flera år spelat med samma personer 

i samma band och när man spelat länge 

tillsammans blir man väldigt samspelta 

och det blir en helt annan grej att då spela 

med andra musiker. Men det är spännande, 

säger Maja. 

– Det är alltid askul att skriva med andra. 

Alla har ju olika sätt att ta sig an låtskrivarprocessen 

och jag lär mig alltid oerhört 

mycket av att få krypa in i någons annan 

hjärna. Alltifrån i vilken ände de börjar 

med en ny låt till hur de tänker kring arr 

och låtuppbyggnad. Svinfett, tycker Canan. 

Hur kändes det att vara i studion tillsammans? 

– Jag hade ju ingen aning hur det skulle 

gå. Vi hade så lite tid och ett väldigt 

tidspressat schema. Men det var som att 

alla bara tände till och levererade tusen 

procent glädje, pepp och genialiska nivåer 

av musikalitet och professionalism. Det var 

nog väldigt bra att det bara var en helg på 

ett sätt för ingen hade nog kunnat behålla 

en så pass hög nivå under fler dagar än så. 

Jag blev helt golvad hur vänlig och bjussig 

stämning det var. Alla gav verkligen 100 

procent. Jag känner mig väldigt tacksam 

inför det och jag har fått massor med nya 

kompisar, säger Canan. 

Tess håller med. 

– Det var positiv stämning, alla peppade 

varandra och jag kände mig väldigt trygg i 

gänget. 

– Jag som inte gillar att vara i studion 

riktigt, kunde verkligen njuta av det. 

Kanske för att det var helt kravlöst och 

bara en sådan fin känsla av att vara där alla 

tillsammans och göra det bästa vi kunde av 

helgen, tror Frida. 

– Och så jäkla skönt att slippa alla snubbar, 

poängterar Maja. 

Frida Ståhl. 

”Det mesta går att göra” 

Det minns många lärdomar att dra av ett 

sådant här projekt. Canan får börja berätta. 

– Jag har lärt mig väldigt många olika saker 

vilket är mäktigt. Jag lärde mig hur det 

funkar att köra en crowdfunding. Jag lärde 

mig hur enkelt det är att spela i ett band 

med typ bara fyra personer jämfört med 

att rodda tolv musiker. Jag lärde mig, eller 

blev snarare påmind om, hur mäktigt riot 

grrrl är och vilken jävla power det finns 

bland folk runt omkring mig. Jag lärde mig 

att jag kanske inte är en så tokig projekt- 

”Och så jäkla 

skönt 

att slippa 

alla snubbar.” 

Kajsa Grytt. 



Katja Lindeberg. 

Tess Törner. 

Katja Lindeberg. 

Canan Rosén. 


ledare ändå. Jag lärde mig att det mesta 

går att göra om du är beredd att lägga ner 

energi och tid i det. Jag blev påmind om 

att de flesta i världen är grymma personer 

men att det finns några assholes out there. 

Framförallt så lärde jag mig att glädjen för 

musik och samskapande inte har några 

som helst gränser. Vi ville alla samma sak 

och vi fucking bulldozrade oss fram till 

målet som en helt sjuk union, omöjlig att 

stoppa. 

Frida och Maja tar framför allt med sig 

en sak. 

– Att när kvinnor går samman så är allt 

möjligt, säger Frida. 

– Det är så jäkla skönt att slippa snubbar 

och gubbar!! Det blir ju så bra utan dem, 

menar Maja. 

Tess pekar också på samspelet med nya 

människor men också: 

– Att ha sjukt kul, våga balla ur och bara 

köra! 

Maja 

Samuelsson. 

Riot Grrl som plattform 

Alla fyra hoppas att The Riot Grrl Sessions 

kommer att leva vidare i framtiden. Tess 

vill se det som ett återkommande projekt 

där kvinnliga musiker i Sverige skapar en 

skiva tillsammans. 

– Men kanske på lite fler än tre dagar, säger 

hon. Det var väldigt intensivt och hade 

vi haft mer tid så hade vi kunnat ”finputsa” 

lite mer på låtarna. Men detta var första 

gången och tid är pengar så jag tycker 

projektet blev guld. Det var helt sjukt att vi 

fick ihop 70 000 konor av crowdfundare, 

utan dem hade det inte blivit någon skiva, 

så all kärlek till dem. 

Maja ser också en framtid med fler utgåvor 

och hon hoppas också att den första 

skivan får den uppmärksamhet medialt 

som hon anser den förtjänar. Canan tror 

definitivt att hon kommer att göra fler plattor. 

”Skivan vi släpper nu heter The first 

session av en anledning”, deklarerar hon 

och fortsätter: 

– Sedan så vill jag att Riot Grrrl alltid 

kommer finnas som en plattform för 

kvinnor, transpersoner och icke-binära att 

uttrycka sig och utöva sin konst inom. Jag 

önskar att rörelsen kan anammas av en 

bredare målgrupp än punk- och rockpubliken 

vilket den är väldigt fokuserad inom 

nu. Det var till exempel asmäktigt att ha 

med Katja från Drömfakulteten i projektet 

och blanda in massor med synthar, 

beats och andra elektroniska inslag. Riot 

grrrl ska liksom alltid finnas där att ta 

till som en extra kraft eller sammanhang 

att befinna sig inom när det behövs eller 

önskas. Sammanhållning och sammanhang 

där värderingar och åsikter delas skapar 

oerhört starka krafter. 

 


”Våga 

balla ur 

och 

bara köra.” 



Nicki Wicked, Frida Ståhl 

och Kajsa Grytt. 




Grattis Göran, 

60 bast och punk! 

Hej Göran Hector, du fyller 60 år nu i 

januari. Hur känns det? 

– Helt bisarrt. Jag känner mig inte alls som 

de 60-åringar jag möter utanför punkvärlden. 

Och något jäkla kalas med strukna 

dukar och sju sorters kakor till kaffet med 

styrdans till Pär-Helgez med Louize på nån 

jävla bygdegård blir det inte! 

Hur blir det då? 

– Jag firar min födelsedag genom att dra 

ihop ett sanslöst gäng av grymma punkband 

jag lärt känna genom åren och älskar. 

Den 26 januari i Uddevalla spelar The 

Crash Landings (UK), Troublemakers, The 

Past, City Saints, Headons, Vänsternäven 

och The Headlines! Och dagen efter blir 

det West Coast Punk & Oi #2 med Boots n 

All (UK), Heroes 2 None (DK), On The Job, 

Grebol och Grå Vardag. 

Vad säger människor i din omgivning att 

du fortfarande är punk? 

– Det har i nåt sammanhang ansetts typ 

”omoget”. Fan, ungdomligt heter det! Jag 

har fått dåliga vibbar på 

nån anställningsintervju, 

av AF-personal bland 

annat. Men ändå förvånansvärt 

lite numer. 

Ja och så morsan dårå. 

Hon tjatar fortfarande 

om samma ” måste du 

spöka ut dig så”. Haha... Annars hamnar jag 

väldigt ofta i sjukt trevliga diskussioner om 

musik med folk ur alla läger, i alla åldrar, 

just på grund av att jag alltid ser punk ut. 

”Ja och så morsan 

dårå. Hon tjatar 

fortfarande om 

samma ”måste du 

spöka ut dig så”. 

Hur upptäckte du punken? 

– Jag vet exakt datum när jag lämnade 

hårdrocken bakom mig och blev punkfrälst. 

Jag var i London, mötte flicka. Åkte 

med henne till Brighton den 15 juni 1977. 

Vi drog till ett spelställe och jag blev jag 

helt jävla tagen av det jag såg. Wow!! The 

Damned. Det var inte bra. Det var underbart! 

Det var magiskt! Det var min grej! 

Jag älskade det! Jag avgudade det! Satan 

vad bra det var! Blundar jag och lyssnar på 

klippet som finns på youtube från giget så 

kan jag fan känna hur det doftade i lokalen, 

40 år senare. Punk sedan dess. 

Vad har fått dig att stanna kvar? 

– Vad som fick mig att stanna kvar? Det har 

gett mig en vacker fru, min punkdrottning 

och vår punkprinsessa, dottern Asta. Det 

har gett mig så otroligt mycket upplevelser 

under åren. Jag andas, lever, tänker musik 

typ 24/7. Älskar att uppleva musik, framför 

allt live! Det ger mig en sån kick. Om jag 

inte varit på punkgig på ett tag blir jag 

kinkig och rastlös. Det kryper i kroppen. 

Min fru säger ibland att nu får du fan ge dig 

ut gubbe! 

Du arrangerar en hel del gigs och festivaler. 

När började du med det? 

– Jag var med och hjälpte en kompis att 

arra en del smågig på 80-talet. Alltid svinfulla, 

strul, poliser, fodringsägare och kaos 

kantade vår väg. Men kul som fan var det. 

Sen kom familj, barn och eget företag så 

det avstannade helt i många år. Jag träffade 

min fru för sju, åtta år sen och tog hennes 

efternamn Hector. Jag var på Tyrolenparken 

där, som många av er vet, släkten 

Hector med flera i Tyrolens vänner kör 

bland annat Muskelrock.När jag kom dit så 

stannade jag till redan utanför entrén till 

denna magiska plats och i den sekunden, 

just där och då kände jag att härska det 

fanimig köras nåt punkgig om jag så ska 

dö på kuppen! Vilket ställe! Där föddes 

tanken om Tyrolenpunk, som jag och 

Jonna sedan arrangerade 2015. En 

tvådagarsfestival med 26 band. Det 

är det bästa, roligaste 

och grymmaste jag 

nånsin gjort! I min 

(partiska) värld är 

det en av de bästa 

punkfestivaler som 

gjorts i Sverige. Att 

det blev det så var 

långt ifrån vår förtjänst. Det 

var platsen, banden, Tyrolenparkens 

grymma crew och de 

underbara människor som var 

där som gjorde det så fantastiskt 

och rent magiskt! 

Något att tillägga? 

– Nu ser jag så mycket 

fram emot att bli ännu 

lite äldre. Jo faktiskt. Min 

ide, tanke, plan, dagdröm 

jag vill förverkliga är 

att gå ännu djupare in i 

punkträsket. Kanske bli 

agent/ promoter. Kränga 

merch. Rodda gig. Lite 

av varje bara det är 

punkrelaterat. 

– Få nån stackars spänn 

ur det löpande så jag 

faktiskt kan gå i pension 

redan om nåt år 

och bara göra det som 

jag borde gjort sen 

den 15 juni -77. Ägna 

mig på heltid åt punk! 

– Sen får jag väl tillsammans 

med andra 

dra igång ett rock/punkålderdomshem/ 

spelställe i Spanien eller nåt varmt place. 

Ta dit punk/oi-band från Sverige/UK , 

kränga billig bärs, dj:a o köra rollatormosh, 

ha kom-o-ljug om din ungdom standup, 

punkkaraoke med 

liveband på kvällarna 

och annat 

klämmigt. 

Ses i vimlet 

punkjävlar! 

Mikael 

Sörling 


GBG 

hardcore 

Goa gubbar och hardcorepunk. 

Kaos och melodi. 

Göteborgsscenen under 

1980-talet satte djupa avtryck. 

Vem kommer inte på 

sig själv nynnandes på någon 

av de klassiker som producerades 

av Skitslickers, Absurd, 

Anti-Cimex, Nisses Nötter 

eller Total Armsvett. Fråga 

bara Erik i USA. Han gjorde 

en hel tidning om Göteborg. 

Erik bor i South Chelmsford, cirka fem mil 

norr om Boston, och han är redaktör för 

fanzinet Negative Insight. Ifjol gav han ut 

ett specialnummer om Göteborgs hardcorescen 

under 1980-talet. 

– Ingen hade dokumenterat den här 

scenen på samma sätt som exempelvis 

Washington D.C., LA eller London – Göteborg 

förtjänade det, säger Erik. 

Zinet trycktes i 1550 exemplar, varav 

cirka 150 hamnade i Sverige. Upplagan 

tog slut snabt. Inte så konstigt. Det var ett 

gediget nummer som innehöll artiklar om 

Skitslickers, Disarm, Absurd och Anti- 

Cimex. Vi fick också följa med på Cimex 

och Agonis omtalade Englandsturné 1986. 



”Ingen hade dokumenterat den här scenen på 

samma sätt som exempelvis Washington D.C., LA 

eller London – Göteborg förtjänade det.” 

Och en presentation av fotografen Sebastian 

Tudors bilder. Jo, dessutom följde en 

nypress av Skitslickers-sjuan ”GBG 1982” 

med! Hygglig utgåva, om du frågar mig. 

– Som så många andra älskar jag banden 

som kom från Göteborg under 1980-talet. 

Det är rått och mäktigt, samtidigt som 

det är väldigt catchy. Några av de bästa 

banden någonsin kommer från Göteborg. 

Dessutom fanns det en mystik kring gäng 

som Skitslickers och Absurd. Ryktena och 

historierna jag hörde var galna. 

– Det var så många som var influerade av 

Discharge och den engelska vågen under 

-80talet men punkarna i Göteborg var de 

enda i hela världen som tog det ett steg till. 

De tog över soundet, gjorde det till sitt eget 

och en del skulle nog säga att de gjorde det 

bättre än någon annan. Och sedan var kulturen 

i Göteborgscenen något helt annat än 

den som fanns i England eller USA. Kaoset 

som exempelvis Skitslickers vittnar om gör 

allt så mycket intressantare. 

Lädernunnan nummer 1 

Erik har aldrig varit i Göteborg, han upptäckte 

scenen under 90-talet när han beställde 

skivor från Distortion, han berättar 

att han fortfarande har katalogerna kvar. 

Det räckte med att höra Anti-Cimex för att 

Erik skulle fastna. Och favoritlistan fylldes 

på med Skitslickers, Disarm, Absurd, Tatuerade 

Snutkukar för att nämna några få. 

Men allra bäst var ett annan band, från en 

tidigare era. 

– The Leather Nun är faktiskt min absoluta 

favorit. ”Slow death” är enastående. 

”No rule” och ”Ensam i natt” är några av 

de bästa låtar som gjorts – någonsin. Jag 

vet inte hur jag ska beskriva dem, briljanta. 

Och deras Abba-cover ”Gimme gimme 

gimme” är lysande, du kan inte tro att det 

är en Abba-låt – de bara tog den och gjorde 

den till sin egen. 

Millencolin och Diskonto 

Erik visar sig ha bra koll på scenen även utanför 

Göteborg. Han tycker att de svenska 

banden redan från början på 70-talet var 

inspirerande. 

– Helt ärligt gillar jag allt från Ebba 

Grön till Millencolin. Jag älskar verkligen 

Millencolins två första skivor. Och jag var 

verkligen förtjust i Uppsalas mangelscen 

under 90-talet tillsammans med crust- och 

thrashband från Stockholm som exempelvis 

Scumbrigade. Och jag får inte glömma 

tidiga Disfear eller de första Genocide 

S.S.-singlarna. Det känns som jag lyssnat 

på Abuse/Diskonto-tian minst en miljon 

gånger. Men mina favoritband måste vara 

The Leather Nun, de är nog nummer ett. 

Rude Kids, Skitslickers, Avskum, Totalitär, 

Asocial, Cimex och Mob 47. Jag gillar också 

Graveyardalbumen ”Hisingen blues” och 

”Lights out”. Utsökta. 

Unik DIY-scen 

Erik tror sig ha svaret på varför den 

svenska scenen fortfarande ter sig så stark 

utifrån hans perspektiv. 

– Det finns en sak som är unikt med 

Sverige. Många av dem som var aktiva på 

-80talet är det fortfarande på en DIY-nivå, 

det finns inte i USA. Folk från Aocial, Mob 

47, Filthy Christians, Totalitär, Avskum, 

Cimex, Svart Parad är fortfarande aktiva 

inom DIY. Det är mycket svårt att föreställa 

sig folk från exempelvis Minor Threat eller 

Bad Brains vara involverade i DIY hardcore 

idag. 



I pappersvarianten av 

Turist i tillvaron låg här 

5 sidor om det klassiska 

New York-bandet The 

Miamis, dessutom fick 

vi tillstånd av den 

legendariske fotografen 

Bob Gruens att publicera 

ett antal av hans 

bilder – det tillståndet 

gällde dock bara papperstidningen, 

så vill du 

läsa Mikael Ekströms 

feta reportage köper du 

ett exemplar av zinet. 

40:- plus porto 



ag kom i kontakt med Tom Wynbrandt 

när jag skrev en övningsbok för högstadiet, 

Tom hade nämligen som ung 

elevrådsrepresentant träffat John F. Kennedy 

och hamnat på en bild tillsammans 

planerar att ge ut inom kort och ställde sig 

Foto: © Bob Gruen www.bobgruen.com 

The Miamis 

– det bästa bandet du aldrig hört 

Det är inte alla band som får en chans att slå igenom. 

Bakom varje framgångsrikt band finns det hundratals 

band som vi aldrig hör talas om, band som många gånger 

är minst lika bra, eller bättre, än banden som får 

skivkontrakt och når stjärnorna. The Miamis var ett 

sådant band. 

J 

bra gig. Den kicken kunde vi leva på i flera 

dagar. 

Text: Mikael Ekström 


nummer 5 januari 2018 

turist i tillvaron fanzine 53 nummer 5 januari 2018 

med honom i en av de största tidningarna 

i USA. Jag bad Tom skriva om det mötet 

till min bok vilket han gjorde. Efter det så 

nämnde han att han även spelat i ett band 

i New York på 70-talet och att han umgicks 

flitigt med Johnny Thunders. Mitt intresse 

ökade naturligtvis dramatiskt och när jag 

fick tag på en skiva med hans band The 

Miamis kunde jag inget annat än att undra 

varför de inte slog igenom. Tom tog en paus 

i författandet av sina memoarer som han 

Vilket band var roligast att lira med? 

– Jag gillade alltid att spela med New 

York Dolls. Det garanterade mycket folk 

och en festliknande atmosfär. Jag tyckte 

också om att spela med Mink DeVille och 

Television, eftersom jag var ett stor fan av 

båda grupperna. Det fanns inga divor, alla 

delade omklädningsrum, vi bjöd varandra 

på marijuana, komplimanger utbyttes, vi 

musiker var alla på samma sida av linjen, 

publiken var på andra sidan. 

till förfogande för Turist i Tillvaron. 

Berätta lite om The Miamis? 

Tom Wynbrandt spelade i The 

Miamis. 

Kände du killarna i The Ramones? 

– Dee Dee och Tommy Ramone var goda 

vänner till mig. Dee Dee brukade klippa 

lemmarna från New York Dolls, Television, 

Blondie, Magic Tramps, Ramones och Mink 

DeVille var alla min brors och mina vänner. 

Vi träffade dem dagligen och hängde ofta 

tillsammans. Det var vi mot världen. Vi 

hade alla samma mål. 

Hur var det att spela i ett band då, var 

det svårt att få skivkontrakt? 

– Att vara i ett band gav oss en identitet 

och ett syfte. Det var väldigt svårt att få ett 

skivkontrakt i början av 70-talet. Vi har 

aldrig haft problem med att få spelningar, 

men de genererade inte så mycket pengar. 

Ingen var intresserad av den så kallade 

New York-scenen förutom vi själva. Den 

vanliga pressen ignorerade oss i största 

allmänhet, även om The New York Times 

en gång gav The Miamis en bra recension 

när vi headlinade en konsert med Blondie 

på CBGB’s 1976. Flera fanzines och 

underground publikationer som New York 

Rocker, förgyllde den lokala scenen. Dessa 

publikationer var som nyhetsbrev för alla 

inblandade, där alla band fick ett positivt 

omnämnande. Senare började många få 

skivkontrakt, först Patti Smith, sedan Television, 

Ramones, Blondie, Talking Heads 

och så vidare. Först hände ingenting sedan 

hände allt samtidigt. Plötsligt var centrala 

New York som Paris på 1920-talet och 

CBGB’s var Deux Magots. 

mitt hår och de var stora The Miamis fans, 

men jag kände inte Joey Ramone så bra. 

Han verkade alltid som en blyg nörd för 

mig. Folk säger att han var söt och det 

kanske han var. Jag var inte så stor fan 

av Johnny Ramone. Han verkade vara en 

mobbare. 

Johnny Thunders? 

– Johnny Thunders var inte så mycket 

gitarrist eller ens musiker som han var en 

stjärna. Hans stora talang kunde inte låta 

bli överväldigad av hans persona. Jag hade 

aldrig sett någon som han. Och tydligen 

inte många andra heller. Första gången 

Johnny kom till lägenheten som min bror 

och jag delade, var det som om kungen 

hade kommit på besök. Han hade på sig en 

läderjacka och jeans och han drog fram en 

flaska Jack Daniels ur en papperspåse. Det 

var en gåva för oss alla att dela på. I början 

av 1976 övergick Johnny från att vara 

”Gentleman Johnny”, som vi kallade honom, 

till ”Junkie Johnny.” Under resten av sitt liv 

var allt sekundärt för att säkerställa att han 

hade tillgång till heroin. För de av oss som 

hade känt honom tidigare var förvandlingen 

sorglig. 

Alan Vega? 

– Alan Vega var ett riktigt original: modig, 

galen och underbar. Första gången jag såg 

honom spelade han med Suicide i Oscar 

”I tried 

never to miss 

a Miamis show. 

I loved the songs, and 

the brothers in action 

was always a great 

night out.” 

Debbie Harry 

Foto: © Bob Gruen 

www.bobgruen.com 

Foto: © Bob Gruen www.bobgruen.com 

– Min bror James och jag startade bandet 

1974. Vi skrev låtarna och sjöng även de 

flesta. Vår stjärnmusiker var Tom Mandel, 

en lysande keyboardspelare som vi träffade 

i Paul Simons legendariska ”songwriting 

workshop”, som var en öppen audition. Han 

fick låtarna att låta så som vi hörde dem i 

våra huvuden. 

Men ni var alltså ett New York-band som 

heter The Miamis? 

– James och jag föddes i Chicago, men vi 

växte upp i Miami Beach. Sen så hade namnet 

sköna associationer; soligt, lite flashigt, 

lite anti. Namnet passade vår bakgrund, vår 

musik och vår attityd. Innan the Miamis, 

så var James och jag med i Wayne Countys 

första band, Queen Elizabeth. 

New York-scenen under 70-talet är 

numera klassad som en magisk tid för 

rock & roll och punk. Hur var det då? 

Kändes det som om ni var en del av 

något historiskt? 

– Det kändes inte som något speciellt. 

Tvärtom. New York var då i ett dåligt skick, 

övergivna hus, misär, droger och downtown 

var en ödemark. Vi försökte alla bara 

överleva och vi var tacksamma för varje 

tillfälle till att få spela vår musik. Även om 

CBGB’s var den mest kända klubben så 

fanns det många andra konsertlokaler för 

banden; Brandy’s, Broadway Charley’s, Coventry, 

Mothers, Club 82, The Underground 

och naturligtvis, Max’s Kansas City. Med- 

Vilket är ditt bästa minne från den 

tiden? 

– Det finns ingen specifik händelse som 

sticker ut. Det roligaste var att skriva låtar 

med min bror, när vi klickade det var magi. 

Den näst bästa delen var att spela live och 

det kändes underbart när vi hade gjort ett 

Wilde-rummet vid Mercer Arts Center 

1972. Musiken startade först, med Martin 

Rev som tryckte ett par synthesizerknappar 

för att initiera em repetitivt rytmiskt 

ljudbild i mörkret. Melodin var märklig, 

men vacker. Då kom ljusen, bara lite, och 

Alan intog scenen klädd i svart läder. Han 

gjorde några flamencosteg, och sedan 

”Ingen var intresserad av den så kallade New 

York-scenen förutom vi själva. Den vanliga 

pressen ignorerade oss i största allmänhet, 

även om The New York Times en gång gav The 

Miamis en bra recension när vi headlinade en 

konsert med Blondie på CBGB’s 1976.” 



turist i tillvaron fanzine 55 nummer 5 januari 2018 

Foto: © Bob Gruen 

www.bobgruen.com 

började han slå sig i ansiktet med mikrofonen. 

Från ljudet att bedöma måste det ha 

gjort ont. Han slängde sig ner på scenen 

och kröp på magen från den ena sidan av 

scenen till den andra när han sjöng. Han 

krossade ett glas och krälade över splittret. 

Han inbjöd inte avsky, han krävde det. Han 

försökte dra sig upp genom att ta tag i byxorna 

på en man på första raden, 

som efter ett ögonblick 

eller två av chock och förvirring 

sparkade Alan i bröstet 

så Alan flög ner på golvet 

igen. Detta hände två gånger 

till, till mannens uppenbara 

obehag. I slutet av showen 

tänkte jag, ”det där är en konstnär.” 

Vad tyckte du om de brittiska punkbanden 

som Sex Pistols? 

– Jag hade träffat Malcolm McLaren 

några år innan Sex Pistols bildades, när 

han var manager för New York Dolls. Sex 

Pistols och de andra hardcorebanden 

gav mig inget. Jag var nog inte tillräcklig 

arg, och jag antar att jag inte kände mig 

tillräckligt desillusionerad för att vara en 

riktig punkare. 

Varför splittrades ni? 

– Brist på framgång. I slutet av 70-talet, 

efter att den första generationen band 

hade blivit signade, började CBGB’s-scenen 

förändras. Jag blev äldre och det var inte 

lika kul att spela inför en publik som ville 

ha högre och argare musik. Mike Tysons 

manager och hans partner sponsrade oss 

så vi kunde spela in några demos, men när 

”Mike Tysons 

manager 

och hans partner 

sponsrade oss.” 

de inte kunde sälja dem till något skivbolag 

för att få ett skivkontrakt, så gick luften ur 

mig. Jag tyckte inte att producenten gjorde 

ett bra jobb, men jag var inte självsäker 

nog att kämpa hårdare för min vision. Jag 

började bli bitter mot de band som hade 

fått skivkontrakt och mot publiken som 

föredrog dem istället för oss. 

Vad gjorde du efter The 

Miamis? 

– Jag började skriva för 

The Soho Weekly News, 

en lokal tidning och sen 

gjorde jag karriär inom 

reklam. Min fru och jag 

bor på Upper East Side på Manhattan. Vi 

har haft vår egen marknadsföringsbyrå The 

Wynbrandt Company, Inc., i mer än 20 år, 

med fokus på kunder inom finanssektorn. 

Vi har haft några väldigt givande erfarenheter. 

Spelar du fortfarande? 

–Jag skriver fortfarande låtar och spelar 

live, men nuförtiden är det bara jag och 

min Telecaster, det är enklare så. Förresten, 

i dagarna fick jag min första royaltyutbetalning 

för The Miamis samlingsskiva; We 

Deliver: The Lost Band of the CBGB Era 

1974-1979 på Omnivore Records, som 

släpptes 2016. Även om pengarna var obetydliga 

så gladde jag mig att cd-skivan och 

nedladdningar har beställts och köpts över 

hela världen; Sydkorea, Japan, Norge, Brasilien, 

Tjeckien, Australien och många andra 

länder. Det får mig må bra att veta att folk 

fortfarande tycker om vår musik. 

Kathy njöt 

av The Miamis 

FLERA KVÄLLAR I VECKAN åkte Kathy 

Friery och hennes vänner den korta 

resan från New Jersey till New York 

City för att se de nya banden som fyllde 

tomrummet som New York Dolls hade 

lämnat efter sig. 

– Det var mitten av 70-talet, en 

tid då nedre Manhattan bevittnade 

uppkomsten av kreativa artister som 

Patti Smith, Talking Heads, Blondie, 

Ramones, Suicide och Television. Vi 

var selektiva om var vi gick och vem 

vi såg, och de bästa klubbarna för vår 

smak var CBGB’s och Max’s Kansas 

City. Och precis som fint vin, så passade 

The Miamis perfekt tillsammans med 

Johnny Thunders & The Heartbreakers. 

The Miamis mer än värdiga att dela 

scen med alla de samtida banden. Vår 

favoritlåt var ”Détente (That’s what I 

want). 





Nummer 1 Våren 2016 

Antirasism på läktaren 

F PUNK F ULTRAS F Oi! F ROLLER DERBY F 

TU IST 

R 

Patricia Elmqvist (känd från bland annat 

I TILLVARON 

Arre! Arre! 

No Idea 

Vi Subversa 

Charlie om Anti Cimex 

Kids på festival 

PUNK- 

GUIDE 

till Byen 

TU IST 

I TILLVARON 

”Jag älskade 

varje sekund” 

Slöa Knivar, Beyond Pink och Lawgiver) 

medverkade förra hösten i dokusåpan 

Big Brother. Hon gick hela vägen till 

finalen vilket innebar att hon 

vistades inte mindre än 71 dagar 

i BB-huset. Eftersom Patricia är 

en av scenens allra färgstarkaste 

personer ville Turist i 

tillvaron veta hur hon idag 

ser på sin medverkan. 

Mimikry 

Pike 

Umeå skinheads 

Vi minns The Dils 

Peking kazoopunx 

Smash It Up 

R 

Nummer 2 Hösten 2016 

City Saints 

84 

SIDOR 

PUNK 

Bästa plattorna 

Krönikor 

Rancids fullträff 

Punk i Kiruna 

Oldfashioned Ideas 

Svensk punk blir film 

Stort reportage 

om den svenska 

queerpunkscenen 

– En kan märka att det händer saker, queerpunkare har haft som en egen liten 

ficka ett tag men det senaste halvåret har fler andra HC-fans upptäckt 

banden, säger Sanna Adibzadeh – som driver queerskivbolaget Crush & Create 

tillsammans med Sabina Husberg Götlind. 

Kronofogdens knäppa turné 

Stolthet – så ligger det till 

Kidsen recenserar punk 

John Stabb och Freddie Wadling – rösterna som tystnade 

Punkgnagaren på företagsläktaren 

Henry Rollins 

Gigfixare i huvudstan 

Rövsvettprofilen bokdebuterar Tips från scenprofile 

Unni Drougge Nike Markelius Punkbibliotekarier Mörbultad G 

F PUNK F HARDCORE F Oi! F MANGEL F 

#1 är slutsåld, 

men det finns fortfarande 

en handfull exemplar kvar av 

#2, #3 & #4. 



Boken blev Darias revansch 

Alla 

löper 

amok till 

Urban 

Savage 

Nummer 4, sommaren 2017 

TURIS 

T 

I 

TILLVARON 

Disfear 

Filmtips 

Mad Nanna 

Foto: Jenny Plaits 

r 

BH 

84 

SIDOR 

PUNK 

Lowriders 

GBG Punk 

Kafka Prosess 

Belta 53 

Nike Giftigt Avfall 

Micky Fitz 

Asocial Youth Man 

Crime City Clothing 

Allvaret Brooke Delarco 

Ia listar bästa gigen 

Sixten Redlös Ragata 

Lädernunnan 

Riot Girl Sessions Luigi Scorcia 

Hårdgnissel 

Klubb Sthlm 

Yxans punkpodd Punkfiol 

Sonny Vincent 

Barbiepunkarna Call Cat 

Jutte om bupp-u-dupp-u-du 

Jutte sågar dagens vinyl RAS 

Megafett reportage från Puntala 

Svenskt mangel går hem i Tjeckien 

Thunders och Kramers Gang War 

Så sköter du om dina skivor Disfear 

Papa Franz om alienation i stereon Peter Kagerland om punklyrik 

Laddat Lugn – seriefigurerna talar ut 

Clara och Charlie om när band spricker 

Fotofrossa med Hugo Nabo, Ia Hammar, 

Martin Wilson och Roine Lundström 

84 

SIDOR 

PUNK 

10 sidor SKA 

Spökstan 

Ska’n’Ska 

T-Shirts AMTY 

Skandalites 

The Liptones 

Stockholm 1980 

Reinholds 

40:- 

styck plus porto. 


TOM BOMBO 

Ny Bombo varje helg på 

Turist i tillvarons facebooksida. 




”Människor var 

rädda för oss” 

1977 gav Johnny Thunders and 

The Heartbreakers ut sitt debutalbum; 

L.A.M.F. (Like a mother 

fucker), det skulle inte bli fler 

album. Droger och interna strider 

om pengar satte stopp för det. 

Johnny Thunders, gitarr och sång, 

dog 1991, Jerry Nolan, trummor 

och sång, dog 1992, Billy Rath, 

bas, dog 2014, vilket gör att Walter 

Lure är den medlemmen kvar från 

Johnny Thunders and The Heartbreakers. 

L.A.M.F. gavs ut på Track Records och redan 

från början led den av ett muddigt ljud. De 

försökte mixa om den, men slutresultatet 

hade mycket mer att önska. Jerry blev 

så pass frustrerad att han vid ett tillfälle 

hoppade av bandet. Det var som om en 

förbannelse vilade över vinylutgåvan, som 

genom åren nu blivit utgiven med olika försök 

att få en bättre ljudbild, vilket till slut 

har lyckats. Vad det dåliga ljudet berodde 

på verkar ingen veta, för kassettutgåvan 

som Track Records gav ut 1977 lät bra, faktiskt 

bättre än någon mix efter det, och som 

dessutom hade en annan låtordning. 

Walter var inte en helt lätt person att få 

tag på, han spelar fortfarande då och då 

med sitt band The Waldos, men han tog 

sig tid att besvara några frågor för Turist i 

Tillvaron. 

Vilka är dina musikaliska influenser? 

– Mina stora influenser var de brittiska 

gitarrspelarna från 1960-talet som Eric 

Clapton, Jeff Beck, Jimmy Page och speciellt 

då Mick Taylor som var min personliga favorit. 

Även Peter Green från tidiga Fleetwood 

Mac var en stor inspiration. Jag växte upp på 

60-talet och de brittiska banden var alltid 

mina favoriter, särskilt The Rolling Stones 

och Yardbirds. Senare så fick New York 

Dolls mig att vilja starta ett eget band och 

bli en del av punkscenen. Då visste jag att 

jag skulle spela med två av New York Dolls 

medlemmar i The Heartbreakers. 

Hur kom du i kontakt med Johnny Thunder, 

Jerry Nolan och Billy Rath? 

– Jag brukade se Johnny på varje konsert 

jag gick på i New York. Han var alltid på 

Fillmore och de andra konsertställena, vi 

var alltid på samma konserter och hade 

ganska likartad musiksmak. När jag gick 

med i The Demons 1974 var sångaren en 

vän till New York Dolls och han brukade 

även sälja droger till dem. Vi hade senare 

dessutom samma replokal. Efter The 

Demons första konsert så kom Johnny fram 

till mig och frågade om jag skulle vilja spela 

i ett nytt band med honom, Jerry Nolan 

och Richard Hell. Självklart sa jag ja och 

gick senare på en audition för dem. Cirka 

två månader efter det fick jag frågan att gå 

med i bandet. Billy Rath kom in i bandet 

sex månader senare efter att vi sparkade ut 

Richard Hell som försökte ta över bandet. 

Vi testade flera basister, men Billy var bäst. 

L.A.M.F. är nu ett ikoniskt album och 

omslaget, med den spraymålade logotypen, 

är verkligen en klassiker. Vad tyck- 

Walter Lure 

– den siste 

hjärtekrossaren 

”Efter The Demons första 

konsert så kom Johnny fram 

till mig och frågade om jag 

skulle vilja spela i ett nytt 

band med honom, Jerry 

Nolan och Richard Hell. 

Självklart sa jag ja. 



te du om omslaget då och vad tycker du 

om det idag? 

– Jag gillade omslaget då och jag tycker 

fortfarande om det idag. Det ser ut 

som några killar blickar ut från en mörk 

bakgård och som utmanar alla som vågar 

komma dit. 

Hade ni för avsikt att spela in några 

låtar som inte kom med på albumet? 

– Nej. Vi spelade in ganska exakt allt vi 

hade vid den tiden. Det fanns andra låtar 

senare som ”Too much junkie business” 

och ”London boys” som skulle ha varit bra 

tillägg, men de hade inte skrivits ännu när 

vi spelade in albumet. 

Var det någon annan albumtitel som 

diskuterade, eller var det L.A.M.F. från 

dag ett? 

– L.A.M.F. var den enda titeln vi någonsin 

tänkt på. Ingen i Storbritannien visste vad 

det betydde. De trodde det betydde ”Let´s 

all make friends”! 

Vad tycker du om albumet när du ser 

tillbaka på det idag? Finns det något 

som du skulle vilja ändra? 

– Jag gillar fortfarande albumet idag, 

särskilt efter att de löst de ursprungliga 

ljudproblemen på 80-talet. Det fanns andra 

låtar jag skulle ha velat ha med, men vi 

hade som sagt inte skrivit dem ännu när vi 

gjorde inspelningen. 

Hade ni någonsin några juridiskt 

namnproblem med Tom Petty and The 

Heartbreakers? 

– En gång när vi var i Storbritannien och 

Tom Petty turnerade där någonstans så 

skickade vårt management ett brev till 

hans management som bad honom att sluta 

använda vårt namn. Självklart lyssnade 

de inte och Tom Petty and The Heartbreakers 

blev mycket större medan Johnny 

Thunders and The Heartbreakers långsamt 

tynade bort. 

Vad är din åsikt om L.A.M.F. revisited, 

som Johnny Thunders och Tony James 

mixade i mitten av 80-talet? 

– Den versionen var mycket bättre ljudmässigt 

än den ursprungliga vinylversionen. 

Det enda jag inte tyckte om var att 

Johnny använde Jerrys sång på ”Can’t keep 

my eyes on you”. Jag sjöng på originalet. 

Du har spelat och turnerat mycket med 

Johnny, Jerry och Billy, hur förberedde 

ni er inför en turné? 

– Vi gjorde inte något speciellt, utom 

kanske att försöka få tag på tillräckligt med 

droger som förhoppningsvis skulle vara 

hela turnén. Vi turnerade aldrig riktigt i 

flera månader i taget som många band. De 

flesta av våra turnéer varade bara en vecka 

eller två. 

Hur var det att turnera med The Heartbreakers? 

– Jag kunde bli ganska galen ibland med 

alla droger och sånt. Jag delade rum med 

Jerry ibland och med Billy ibland. Vi var 

alla vanligtvis i tid för konserterna när vi 

var på turné, men om Johnny eller Jerry 

träffade en lokal droghandlare kunde de 

bli försenade när de försökte fixa mer 

droger. Johnny var vanligtvis den av oss 

som var värst med det där, men det hände 

inte så ofta. Det var faktiskt värre i våra 

hemorter som New York och London. Där 

kände vi alla droghandlare så blev vi lätt 

distraherade. 

Jag såg er aldrig live, men från bilder 

och videoklipp såg ni alla ut som väldigt 

tuffa killar som ingen muckade med. 

Har jag rätt? 

– Inte riktigt. Människor var så rädda för 

oss på grund av vårt rykte som knarkare 

och galningar, men den ende som verkligen 

kunde slåss var Jerry. Faktum är att 

Johnny brukade bli ohanterlig när han var 

i New York Dolls. Han kunde uppföra sig 

som en idiot och vara allmänt otrevlig, då 

brukade bandet säga till Jerry att ta hand 

om honom. Jerry tog då Johnny till ett rum 

och bankade skiten ur honom, efter det 

var Johnny trevlig och ödmjukt i några 

månader. I The Heartbreakers såg jag bara 

Jerry hota att göra det en gång och Johnny 

skärpte sig genast. Johnny kunde också 

vara aggressiv, men han brukade ha vänner 

eller livvakter som avslutade fighterna för 

honom. Jag kom aldrig i slagsmål om jag 

kunde undvika det. Precis som Billy. 

Jag tror att du alltid spelat på Gibson-gitarrer, 

vad är det bästa med det 

gitarrmärket? 

– Ja, jag spelade alltid en Les Paul och har 

alltid tyckt att de låter bäst. Innan The 

Heartbreakers använde jag en Gibson SG i 

några år, men när jag väl fick en Les Paul så 

spelade jag aldrig på någon annan gitarr. 

För mig så har den gitarren det bästa ljudet 

trots att det är en rätt otymplig gitarr. 

Jag gillade aldrig Fendergitarrerna, men 

”Jag gillade 

omslaget 

då och jag 

tycker fortfarande 

om 

det idag. Det 

ser ut som 

några killar 

blickar 

ut från en 

mörk bakgård 

och 

som utmanar 

alla som 

vågar komma 

dit.” 

massor av gitarrister får bra ljud från dem 

som Jeff Beck och Eric Clapton. 

Enligt legenden så drog Johnny upp alla 

kontrollerna på förstärkaren till 10 och 

så fick han sitt ljud. Jag har försökt det. 

Jag låter inte som alls som Johnny. Hur 

fick han och du ert sound? 

– Johnnys ljud var ganska unikt och jag har 

sällan hört någon komma nära att reproducera 

det. Mycket av det soundet kom på 

det sättet han spelade och han brukade 

mest använda Gibson Les Paul Junior. Hans 

förstärkare var vanligtvis en Fender eller en 

Marshall eller en kombination av båda precis 

som jag använde. Den enda skillnaden 

var att jag vanligtvis använde den vanliga 

Les Paul, min är från 1972, och han använde 

äldre Junior-modeller eller tv-modeller. De 

hade gamla pickuper som var en betydande 

faktor, men han hade också något helt unikt 

i sin spelstil. Några gånger under våra konserter 

när jag skulle bryta en sträng så gav 

Johnny mig hans gitarr att spela på medan 

han sjöng. Även med hans gitarr och hans 

förstärkare så kunde jag fortfarande inte 

komma i närheten av att få samma ljud som 

han fick. Jag tror att det var något om hur 

han pressade strängarna eller något. Ingen 

av oss använde några pedaler, vi hade våra 

gitarrer och våra förstärkare. Dessa dagar 

kommer gitarrister på scen med 20 olika 

ljudlådor som de spelar igenom. Vi använde 

aldrig sådana saker. 

Vad gör du idag? 

– Jag har precis avslutat ett nytt Waldos 

album som borde vara ute tidigt nästa år, 

2018, och jag har några L.A.M.F. jubileumskonserter 

i slutet av detta året i New York 

och i Kalifornien. Det är med en punksupergrupp 

med mig, Clem Burke från 

Blondie, Glen Matlock från Sex Pistols och 

Mike Ness från Social Distortion. Jag ska 

också spela i Tyskland i en vecka någon 

gång i slutet av maj nästa år. 

 



Staden som alltid legat i framkant i Punksverige 

LI NKÖ 

Mitt på den platta Östgötaslätten 

ligger residensstaden Linköping. 

En på sjuttiotalet medelstor 

svensk stad med flygindustri, 

regemente och universitet som 

stadens nav. En stad som skulle 

kunna stått still av tystnad, ett 

tryggt småborgerligt ingenting om 

en vill vara elak. Skulle kunnat. 

För här stod det inte still, och här 

var det inte tyst. Från och med 

sommaren 1977 spelades det punk 

i Linköping. Det spelades punk så 

in i helvete! Och fixades spelningar. 

Och gjordes fanzines. 

juli 1977 spelade Sex Pistols på nattklubben 

Orfi, och från det startskottet växte 

I 

det fram en musikalisk mylla som hade 

få motsvarigheter i Sverige de kommande 

åren. Åtminstone om vi pratar punk. 

Och pratade punk gjorde jag en regngrå 

oktobereftermiddag i Linköping, tillsammans 

med Peter Kagerland, Packe Sjösten 

och Coste Eriksson. Som inflyttad i staden 

1985 missade jag både den första och 

andra punkvågen 

i staden, så 

dessa herrar 

får vara Turist I 

Tillvarons guider 

till hur stadens 

scen föddes och 

frodades. 

Mitt i Linköping, 

i en källare 

under dagens 

McDonalds, 

”I Linköping 

hade vi alltid 

policyn att 

lokala band 

skulle få chans 

att spela förband 

när vi 

tog dit större 

namn.” 

spelade alltså Sex Pistols på sin beryktade 

sommarturné 1977. Om det var den tändande 

gnistan eller bara bensin på brasan 

låter jag vara osagt, men redan samma 

höst gjorde stadens första punkband, Tings 

of London, sin första spelning. Hoppa ett 

år framåt i tiden, och ovan nämnda band 

hade ombildats till IQ55 och Blitzen med 

nykomlingar som RAS och WBT hack i häl. 

Den första renodlade punkspelningen tog 

plats på den centralt belägna fritidsgården 

Arbis och sedan rullade det bara på. 

– Fritidsgårdarna var mycket viktiga 

för den tidiga Linköpingspunken, fastslår 

Kagerland. Det ordnades spelningar hela 

tiden, och du behövde inte skicka demos 

och hålla på, det var bara att kolla igenom 

deras kalender och boka in ditt band där 

det fanns en lucka. 

– Dessutom hade de ingen verksamhet 

under helgerna, fortsätter han, så vi ungar 

hade fri tillgång till lokalerna på helgerna. 

Vi kunde repa hur mycket vi ville, och 

ibland bodde vi över hela helgerna där. 

Just mängden spelningar är något alla tre 

lyfter fram som ett av argumenten för att 

Linköping genom åren varit en riktigt bra 

punkstad. 

– Det var väl egentligen bara en dipp andra 

halvan av åttiotalet, anser Coste, med 

hela den där thrash- och crossover-scenen. 

Annars har det alltid myllrat av band, och 

många inflyttade som jag själv hakade på. 

Mycket band och mycket spelningar, lägg 

där till en rik flora fanzines och gott om 

skivutgivningar. Så ja, Linköping har ofta legat 

i framkant när punkkartan Sverige ritats. 



Till minne 

av Martin Oi. 

P I NG 

Foto: Peter Kagerland 

Det tog några år i början innan punkarna, 

och övriga med intresse för alternativ 

rockmusik, började organisera sig och 

hitta fasta spelställen. 

– Mellan åren 78-80 fixades spelningar på 

Arbis och Grottan, berättar Kagerland. Sedan 

var jag med och bildade Rock d’Amour 

och det första året hade vi Kannan som fast 

scen. Efter det alternerade vi mellan Arbis 

och Grottan 

Han berättar också att ett gäng i Skäggetorp 

fixade spelningar på fritidsgården 

under tidigt åttiotal, under namnet Skrock 

(Skäggetorpsrock). 

Och Packe fyller i om spelningarna vid 

gamla bussterminalen där det snoddes 

ström från närmaste elcentral, och sedan lirades 

punk som bara sjutton. Kort och gott 

var det en stad som sjöd av ett blomstrande 

musikliv. Mer och mer hade Arbis också 

blivit den centrala punkten för livespelningar 

i staden, men i ett slitet industriområde 

bredvid Resecentrum började det 

snart hända saker som kom att betyda en 

hel del för stadens band. 

– I gamla Maskinskyltsfabriken huserade 

en ljuduthyrningsfirma, berättar Kagerland, 

och de tipsade Rock d’Amour om att 

det fanns lediga lokaler en trappa upp. 

– De första två-tre åren var det bara 

replokaler i Skylten, fortsätter Packe. Vi 

i Raped Teenagers kom in där 1984, och 

Skylten öppnade officiellt året därpå. 


LKPG 

PUNX 

Foto: Packe Sjösten 

Foto: Göran Lind 

Foto: Martin Sundell 

Foto: Patrik Södling 

Foto: Sussi Gustavsson 

Foto: Kent Öjersson 

Peter 

Kagerland, 

Packe 

Sjösten 

och Coste 

Eriksson 

pratar punk 

från Linköping. 

Initialt fanns ett gäng som kallade sig 

Husrådet som började fixa spelningar på 

Skylten. Och ofta var det inte mer avancerat 

än att de släpade ut grejerna från en av replokalerna 

och spelade i ett litet utrymme 

i slutet av korridoren. Efter det blev saker 

lite mer uppstyrda och det fixades en ordentlig 

scen i den större 

lokalen som då officiellt 

började användas som 

konsertlokal. 

– Utan replokalerna på 

Skylten hade inte häften 

hänt, menar Coste. 

Skylten har haft enorm 

betydelse för banden i 

Linköping, och då mer 

som ett ställe att repa 

på än som konsertlokal. 

– Replokaler var jättesvårt innan Skylten 

öppnade, inflikar Kagerland. 

– Dessutom var det en trygghet att repa 

”Skylten har haft 

enorm betydelse 

för banden i Linköping, 

och då 

mer som ett ställe 

att repa på än som 

konsertlokal.” 

där, berättar Coste, för var du väl inne där 

så hade du garanterat ett ställe att repa på, 

så länge du inte direkt misskötte dig där. 

En annan faktor alla tre lyfter fram som 

oerhört betydelsefull för Linköpingspunken, 

var Bosse Sound. Bo Granstam står 

det i passet, men han var Bosse Sound med 

stadens musicerande ungdomar. 

Genom sin inspelningsstudio 

gav han de flesta av stadens 

band möjlighet att spela in, 

liksom utomsocknes storheter 

som Norrköpings Bad Bones 

samt Pöbel Möbel och Anti- 

Hund Mina från Jönköping. Du 

som är intresserad av historiken 

och ett rikt bibliotek av 

mp3:or, rekommenderas kolla 

in B-Sounds hemsida. Det finns även en utmärkt 

samlings-cd utgiven av amerikanska 

Dionysius Records som samlar det bästa 

från dessa inspelningar. Och när du ändå 





är ute och surfar ska du naturligtvis även 

kolla in Packe och Kagerlands utmärkta 

sida ”Punk I Östergötland”! 

Vi fortsätter att prata om klassiska 

spelningar i Linköping, och Pistols gig 

där är naturligtvis det mest mytomspunna. 

Samt Johnny Thunders besök i staden 

1985. Två år tidigare hade han ställt in i 

sista sekund, men denna gång genomfördes 

spelningen och Johnny öppnade med 

orden ”Look, I can stand up!”. 

Om det berodde på att han och en i det 

svenska turnésällskapet stått och ringt på 

hemma hos Coste klockan elva på förmiddagen 

för att få tag på något som kunde 

hjälpa honom komma igång på kvällen ska 

låta vara osagt, men en bra spelning lär det 

ha varit! 

Herr Thunders var dock inte ensam att 

hitta ut till Ryd, även Cortex tittade förbi 

när de hade spelningar i Linköpingstrakten. 

Hos Coste kunde de ägna sig åt lite mer 

rock’n’roll-röj än på ett hotellrum, vilket 

uppskattades. Men nu 

handlade det om klassiska 

spelningar, och den mest 

klassiska av alla gig torde 

nog vara en spelning som 

inte ens gick av stapeln i 

Linköping! 

1985 uppträdde industribandet 

Njurmännen i 

Mjölby, en konsert som kom att ge många 

becksvarta rubriker i tidningarna. 

– Det var ett rent infall, berättar Coste 

som var där den kvällen. De stannade till 

på ett slakteri på vägen dit och lyckades få 

ett par säckar slaktavfall därifrån. 

Väl på plats hängdes säckarna upp på 

scenen, och under spelningen skar bandet 

upp dem, varvid blod, tarmar och annat 

gojs flöt ut över publiken. 

– När ett grishuvud studsade ner mellan 

mina fötter anade jag att det skulle sluta 

illa, skrattar Coste, så vi stack därifrån 

så fort vi bara kunde innan 

snuten dök upp. 

”När ett gris- 

Själv lyfter jag gärna fram 

huvud studsade ner den första spelning jag såg 

mellan mina fötter som nyinflyttad i Linköping. 

anade jag att det Stockholms Negrer var kvällens 

dragplåster, och förband 

skulle sluta illa.” 

var det nybildade En Tallrik 

Kräm. Gitarristen i nämnda 

band uppträdde inrullad i toalettpapper 

och sångaren lyckades slå ut en tand på 

sig själv. Spelningen fick ta en paus tills de 

hittade tanden, varvid den olycksdrabbade 

stoppade den i fickan och så körde de 

vidare! Obetalbart. 

– Sedan har vi Godfathers på Arbis, berättar 

Coste. Gitarristen förolämpade en tjej i 

publiken, så då spottade jag på honom. Och 

så blev det bråk… 

– …som slutade med att jag fick ett 



Arbis. 

mickstativ i huvudet, tillägger Kagerland. 

Och vi strök bandets gage direkt efter det, 

något de tog utan större protester. 

Och i avdelningen klassiska konserter 

avslutar Kagerland att berätta om Dom 

Dummaste som under sin spelning spred 

ut gödsel över hela scenen. 

– Ljuduthyrningsfirman var inte helnöjda 

med oss efteråt, ler han lite snett. 


Skylten. 

”Jag tror det handlar 

mycket om att 

ålderskillnaden var 

större bland punkarna 

i Linköping 

och därmed hade vi 

yngre äldre punkare 

att se upp till 

och lära oss av.” 

Coste fortsätter berätta om de band som 

fanns mellan punkarna i Linköping och 

de likasinnade i städer som Norrköping, 

Jönköping och Tranås. Jönköping åkte de 

ofta till för att se stora, utländska band 

som sällan kom till Linköping. Den egna 

livescenen hade däremot andra förtjänster 

framhåller de tre: 

– I Linköping hade vi alltid policyn 

att lokala band skulle få chans att spela 

förband när vi tog dit större namn, menar 

Kagerland. Något som gynnade de mindre 

banden, och därmed fick speltillfällen. 

Vad var då skillnaden mellan Linköping 

och grannstaden Norrköping, 

undrar jag? Trots att 

Norrköping hade gott om 

punkare så var känslan att 

det alltid var mer band i 

Linköping, fler spelningar, 

fler skivsläpp och fler 

fanzines. 

– Jag tror det handlar 

mycket om att ålderskillnaden 

var större bland 

punkarna i Linköping, 

menar Coste, och därmed 

hade vi yngre äldre punkare att se upp till 

och lära oss av. 

– Det var bra som inspiration, tycker 

Packe. De äldre fixade spelningar och 

gav ut egna skivor, vilket gav oss som var 

yngre en knuff att också göra saker själv. 

Något som kanske saknades i Norrköping? 

– I Norrköping kom det egentligen inte 

igång förrän alla gamla punkare växt upp 

och börjat med andra band och annan 

slags musik, menar Coste och tar skivbolaget 

Ceilidh och band som Sonic Surf City 

och Nashville Neurotics som exempel. 

Vilka Linköpingsband borde då nått 

ut till en större publik än de gjorde, 

undrar jag? 

– IQ55, svarar Packe blixtsnabbt. De 

hade sådan bredd, och var så genomtänkta. 

Och de hade en extremt häftig frontfigur 

i sångaren Leif Larsson. 

– Synd bara att de spelade in i dansbandet 

Flamingokvintettens studio, tycker 

Kagerland. Den inspelningen och mixningen 

gjorde verkligen inte låtarna rättvisa! 

– Jag var verkligen inget fan av Raped 

Teenagers när ni höll på, säger Coste med 

en nick åt Packe, men jag har lärt mig uppskatta 

er i efterhand och anser att ni borde 

blivit större än vad ni blev. 

Och slutligen enas trion om att ovan 

nämnda Njurmännen borde uppmärksammats 

mer även utanför Östergötland för 

sin innovativa industrimusik. 

Dagens scen i Linköping då? Ja, själv 

flyttade jag för sju år sedan. På vägen 

till vår sittning går jag förbi ett igenbommat 

Skylten och Arbis som idag erbjuder 

andra verksamheter än livemusik. De 

spelställen som jag har varmast minnen 

från är borta, men staden har naturligtvis 

gått vidare och bjuder idag på nya oaser 

för musikälskare. 

– Spelställen är inga problem, 

menar Coste. Även 

om du ofta får spela på 

dörren, det är inga pengar 

att hämta någonstans. Men 

vill du lira finns det ställen 

att göra det på. Palatset 

är bra och The Crypt har 

alltid bra ljud. 

– Sedan fixar Gaphals en 

hel del spelningar, fortsätter 

Packe. 

Lysande akter som Snake Tongue och 

Grå Vardag har inte undgått min radar, 

men annars är mina kunskaper om dagens 

bandutbud i staden rätt skrala. 

– Vi har ju Packes TV-Eye, säger Coste, 

och andra bra band som Systemkollaps, 

Zoo Party, First In Line och Jamesson. 

– Och Lowriders, passar Packe tillbaka 

till Coste. 

Återväxten är alltså god i staden på 

Östgötaslätten, och det är skönt att se att 

en trakt med så rika anor inom punk och 

skramlig rock fortfarande levererar. För 

det vore ju tråkigt om Linköping börjat stå 

still av tystnad, blivit ett tråkigt ingenting 

på äldre dagar, eller hur?! 

 


Linköping 

– en oas 

J 

ag 

var 14, gillade punk och bodde i 

Sveriges pissigaste håla – Motala. Den 

staden var rena tortyren för de få som 

på något sett stack ut från mängden. 

Busslinjerna 520 och 620 tog oss till 

något annat, tog oss till Linköping. Där 

fanns det skivaffärer med punkrock i 

backarna. Där fanns Zip där du kunde 

köpa nitar, pins, patches, coola t-shirts, 

ja – allt du kunde tänkas behöva. Och i 

Linköping kunde du gå på gig och träffa 

andra miffon. Grottan och Arbis blev 

mina oaser. 

Minnena är många. De flesta ganska 

fina. Som när Asta Kask skulle spela 

på Arbis. Jag hade luktat på en folköl 

och blev stoppad i dörren, fick blåsa 

och uppmanades därefter att gå hem. 

Det gjorde jag inte. På parkeringen 

strax utanför satt fyra Astor som jag 

beklagade mig för, de tyckte min story 

var mycket upprörande och någon 

minut senare hade jag blivit Bjurres 

trumpinnsbärare. Lyckan var stor när 

jag bakvägen kom in på Arbis. Lyckan 

var mindre stor när jag stunden senare 

blev utslängd igen. 

Och jag minns när Tony B tog med 

mig hem till Biffen, hur coolt jag tyckte 

det var, och hur vi senare fortsatte till 

Coste, som fortfarande låg kvar i sängen 

när vi ramlade in vid 15-tiden. Han 

tog någon klunk vin, fixade frukost – ris 

och ketchup, sedan var det fest. 

Jag minns hur Rebellen kom insusande 

på rullskridskor i en av stans 

skivbutiker för att kränga plattor och 

hur jag till skivhandlarens irritation 

lyckades norpa åt mig Negative Approachs 

”Tied down” innan de hunnit 

göra affär. 

Jag minns SOD-Görans fez. 

Jag minns hur Anette och några av 

hennes polare plockade upp mig efter 

att jag blivit nersparkad på Drottninggatan 

i Norrköping och tog med mig 

hem till Linköping. 

Jag minns en midsommar och en 

planka... 

Linköping var oftast fest, glädje och 

punkrock. Men inte alltid. 

Toy Dolls kom på besök. Naziskinsen 

från Stockholm också. De heilade sig 

genom stora delar av Raped Teenagers 

gig och fortsatte även när Toy Dolls 

spelade. 80-talet var inte alltid så ball. 

Jag flyttade till Bergslagen 1987 men 

några senare var jag tillbaka i Östergötland. 

Arbis och Grottan var döda. 

Däremot sprudlade det av aktivitet 

på Skylten. Jag vet inte hur många 

spelningar jag sett där. Det var alltid en 

speciell känsla att ta trapporna upp till 

konsertlokalen. Det var sannerligen en 

oas för oss som inte var som alla andra. 





Danny Marianino 

Författaren som 

sänkte Danzig 

Vi har alla våra favoritklipp på 

YouTube som vi kan titta på om 

och om igen. Mitt absoluta favoritklipp 

är när Danny Marianino från 

North Side Kings hamnar i en ordväxling 

med Glenn Danzig backstage 

varvid Glenn puttar Danny 

vilket resulterar i att Danny sänker 

Glenn med ett slag. Videon har 

över 3,5 miljoner visningar. Danzig 

getting knocked out heter den om 

du vill göra ett besök på YouTube. 

Jag är en fridens man själv, men jag har följt 

Glenn Danzigs karriär genom åren och har 

naturligtvis insett att han är en liten kaxig 

kille som gärna vill få alla att tro att han 

är en stor biffig slagskämpe. Videon när 

han får smörj är komisk på så många vis, 

speciellt Glenns bortförklaringar efteråt 

då han bland annat sa: Jag lät Danny slå 

mig. Ha den kommentaren i bakhuvudet 

när du tittar på klippet igen. Stor humor. 

Jag var ju bara tvungen att kontakta Danny 

Marianino. 

Glenn Danzig-episoden och videoklippet 

av er ”fight” är hysteriskt underhållande. 

Får du fortfarande arga mejl från 

Danzig fans? 

– Nej, jag tror att min bok ”Don’t ever 

punch a rockstar” med alla sinnessjuka 

meddelanden som jag fick genom åren 

hjälpte till att stoppa det! 

”Vänta inte 

på att något 

ska hända, du 

måste få det 

att hända.” 

Var det en bra träff du fick in? 

– Jag fick inget slag tillbaka så jag var nöjd. 

Har era vägar möts sedan dess? 

– Om jag säger så här, jag tror inte vi kommer 

att spela tillsammans på någon festival 

inom den närmsta framtiden. 

Berätta om North Side Kings? 

– Tja, vi var ett hardcore band från Arizona. 

Vi lirade från slutet av 90-talet fram 

till 2008. Vi släppte ett par plattor på några 

mindre bolag, hade väldigt roligt, spelade 

med några grymma band. Det är svårt att 

beskriva sitt eget band! Vi kom alla från 

olika bakgrunder så bandet hade en blandning 

av metall, old school hardcore och 

punk på varje album. 

Vilket är ditt bästa minne från den perioden 

av ditt liv? 

– Jag tror att jag skulle välja den tid vi 

spenderade tillsammans när vi skrev och 

spelade in skivorna. Jag har alltid gillat det. 

Du är tillsammans med dina vänner och ni 

skapar något tillsammans. Det finns inget 

bättre än det. 

Vad tycker du om hardcorescenen idag? 

– Jag tycker att scenen nuförtiden är 

starkare än någonsin. I synnerhet med alla 

dessa festivaler som finns där så många 

band som jag inte sett eller hört på åratal 

samlas. Band börjar jamma efter flera år av 

att inte spelat en show och sedan efter den 

enda planerade konserten blir de taggade 

att börja göra det på nytt. Så många 

härliga återföreningar pågår just nu. Det är 

fantastiskt. 

När upptäckte du att du var en talangfull 

författare? 

– Jag har alltid varit intresserad av att 

skriva. I skolan tog jag skrivkurser. Jag var 

väldigt intresserad av att skriva filmmanus 

så jag har alltid skrivit alltid på olika 

projekt. Jag har fortfarande mycket att lära 

mig, men jag njuter verkligen av att skriva 

böcker. 

Du har skrivit ett par böcker nu, hur 

lång tid tar det? 

– Det är svårt att säga, allt beror på om 

jag kommer in i rätt flyt. Det är som att 

skriva en låt, om du försöker tvinga fram 

det, kommer du troligtvis somna med 



KÖP 

gitarren i din famn utan att fått fram något. 

Jag måste vara på rätt humör. Jag jobbar nu 

med tre böcker samtidigt och jag arbetar i 

princip bara med den som jag får rätt känsla 

för när jag sätter mig för att skriva. 

Har du ett förlag intresserat innan du 

börjar skriva eller skriver du klart manuset 

först och letar bokförlag sen? 

– Jag startade mitt eget förlag. Ingen 

förläggare kommer ge mig ett stort förskott 

för att skriva en bok. Jag är ingen. Dessutom 

kommer bokförlaget att ta en stor bit av 

kakan och kanske ge mig en dollar per bok. 

Jag säljer mina böcker via Amazon och ett 

distributionsavtal som de har, samt på min 

egen hemsida. Jag äger mina egna saker. 

Det enda som ett bokförlag kan göra bättre 

än jag själv är att marknadsföra boken. De 

har resurser för att få rätt exponering. Det 

kräver mycket arbete för mig. 

Vad kommer din nästa bok att handla 

om? 

– Jag skriver just nu på ”The Mega book 

of revenge films Vol 2: Gleaming the cube”. 

Jag gav nyligen ut en biografi som heter: 

”To make matters worse” som är fylld av 

roliga och olämpliga berättelser från min 

barndom. Berättelser om att slåss, att vara 

på poolpartyn, att smyga in på nakenbadsklubbar, 

att springa från polisen med mera. 

Jag har inte bara tryckt boken, jag har även 

spelade in en ljudbok som finns tillgänglig 

via min hemsida dannymarianino.com! 

Spelar du fortfarande med North Side 

Kings? 

– Nej, och jag saknar det, vi har funderat 

på att spela någon enstaka konsert. Vi har 

fått några erbjudanden att delta på några 

festivaler, så vem vet, vi kanske kommer 

att böra jamma igen. Vi har inte spelat på 

länge, men vi är alla fortfarande riktigt bra 

kompisar. 

Vad gör du annars numera? 

– Jag har en bokidé som jag arbetar med 

ibland, om en 70-tals polis, typ en Telly Savalas-karaktär, 

men mer av en parodi. Tänk 

dig, Kojak möter en slapstick. Jag har även 

gjort lite stand-up komedi. Jag gillar det 

verkligen, det ger mig en chans att stå på 

scen utan att behöva skrika mig trött. Jag 

har så många roliga storys att berätta och 

jag har berättat dem i åratal så det verkade 

som en naturlig progression för mig. 

Har du något råd att ge till någon som 

vill satsa på sin konst? 

– Mitt råd skulle vara att bara göra vad 

du vill göra och inte kompromissa med ditt 

arbete på grund av någons åsikter. Ha tro 

på dig själv och bara kör. Vänta inte på att 

något ska hända, du måste få det att hända. 

Vänta inte på att någon ska knacka på din 

dörr, och anlita en redaktör! Jag gjorde inte 

det till min första bok, jag tänkte att jag 

kunde fixa det själv. Stort misstag! 

 


Sörlings Svinstia DLP 

Svintask, Hellshit, Nervös Reaktion, 

Pöbeln, Ugly Squaws, Skam, Morte 

Paura, Victims, The Quilpish, Pass 

Out, KKPA, Wildcat Strike, Epileptic 

Terror Attack, Chaotic Disorder, Dyke 

Hard, Psycho Poetry, Grudge, Undervattensmopederna, 

Bombfors, Heffa 

Klump, Gonorré, Bombastic, Total 

Assbreakers, Mind of hate, Antikapitalistiska 

Insatsstyrkan, Lebemäns, 

Amok, Unarmed, QK, Truckers, Flakes, 

Fudge Wax, The Mockingbirds, Dead 

Generation, Odd Company, Time Out, 

Kontrovers, Antabus, DS-13, Constipation 

(Up your ass), Moralens Väktare, 

Atomångest, Absolute Bastards, Jet 

Black Gasoline 

150:- + porto 

Turist i tillvaron vol 9 lp 

Beat up Betty, Distraktion, No Recede, 

Sista Försöket, Comminor, Nackskott, 

Bad dreams always, Fuck Frankie, 

Lycka Till, Giftgas, Perkulator, Toxo, 

Dtakters, Shitfucks, Grid, Groteskha, 

Snake Tongue, The Liptones + 20 

sidigt fanzine 

120:- + porto 

Swisha till 

0734264716 

Båda 

300:- 

inklusive 

porto 


DE DODAS 

OO 

OO 

HAMND 

– se upp med vilka skivor du spelar baklänges 

Jag var mitt uppe i att skriva 

på min artikel om Psychic TV 

när posten anlände. Endast 

ett kuvert från chefredaktören 

Mikael Sörling återfanns på 

hallgolvet. Innehållet var en 

seriebok på 32 sidor som gick 

under titeln BOMBO UNDER- 

GROUND, tecknad och målad 

av Mikael ”Mik” Ekström, som 

precis som jag är en av skribenterna 

för Turist i tillvaron, 

och manuset var författat av 

Stephen Atkins. På omslaget 

satt en rosa post-it lapp som 

löd: ”Gör något!” Chefredaktören 

var en begränsad lingvist 

när han var stressad. 

När jag 20 minuter senare hade läst 

klart BOMBO UNDERGROUND, som 

är en sorts bilderbok för vuxna punkare, 

blev jag mer än nyfiken på Stephen 

Atkins som var ansvarig för det 

minst sagt skruvade manuset, som i 

korthet handlar om Tom Bombo som 

är i London och köper en skiva med 

The Shangri- Las. Han spelar skivan 

baklänges och drar på sig ett helt 

koppel av demoner från punk- och 

rockvärlden. Efter ett relativt kort 

researchande hittade jag Stephen. 

Stephen 

Atkins 

Okej, vem är Stephen Atkins? 

– Jag beskrevs en gång av min mamma 

som en explosion i en färgfabrik, 

och det känns fortfarande som en 

hyfsat korrekt beskrivning fast jag har 

nog taggat ner lite med åren, kanske 

tack vare att jag tar mitt föräldraansvar 

på allvar, men jag har fortfarande en 

mycket ungdomlig inställning till livet, 

som naturligtvis både har sina bra och 

dåliga aspekter. 



Hur kom du i kontakt med Mik? 

– Jag tror att det var genom vår 

gemensamma vän Tom Bombo, den 

verkliga personen, inte seriefiguren. 

Jag hade kommit tillbaka till Facebook 

efter flera års frånvaro och såg dessa 

underhållande och intressanta inlägg 

från Mik, och började chatta och skickade 

en vänförfrågan och resten är som 

de säger: historia. 

Vems idé var det att ni skulle samarbeta 

i detta serieboksprojekt? 

– Det var genom Miks inbjudan, vi 

hade kommit till insikt om att vi hade 

samma humor och samma intressen i 

den så kallade ”underground kulturen”. 

Vi samarbetade på ett par Bombo-teckningar 

för Close-Up Magazine, som vi 

var nöjda med, även om mycket kan 

försvinna i översättning. Jag hade alltid 

haft Miks Bombo-böcker och jag tror 

att idén växte i Miks huvud att försöka 

göra en Bombo-bok helt på engelska. 

Hur gick själva samarbetat till? 

– Det gick långt bättre än jag hade 

förväntat mig. Jag trodde att vi skulle 

ha varit mer oense om den kreativa 

inriktningen, men vi hittade snabbt 

våra positioner. Mik bestämde sig för 

att låta mig ansvara för storyn och jag 

skickade riktigt ruffa skisser till honom 

om vad jag såg framför mig och hur det 

skulle se ut på sidan och han gjorde det 

till något presentabelt och lade till sina 

egna idéer. 

Om jag förstått det rätt så är det du 

som skrivit manus? 

– Ja, det stämmer, jag hade ett tomt 

ark och försökte bara komma fram till 

någonting som inkluderade några av de 

Steve Ignorant 

(Crass) har skrivit 

förordet till boken. 

ämnen och människor som har påverkat 

mig genom åren. 

Har du skrivit något tidigare? 

– Tja, bortsett från förolämpande 

brev till idioter som parkerat på min 

parkeringsplats, nej egentligen inte. Jag 

läser mycket och har den grundläggande 

idén om hur man bygger en historia, 

men det var egentligen bara att hoppa 

in och simma ... eller drunkna. 

Fanns det någon anledning till varför 

just GG Allin fick en central roll i 

berättelsen? 

– GG Allin – vilken karaktär. Jag hörde 

talas om GG i slutet av 80-talet då jag 

själv drogs till punk-scenen från mina 

tonår, och GG var värre än värst. Jag har 

alltid varit fascinerad av det extrema, 

av dedikerade människor, om det så var 

politiskt, andligt, kreativt, till och med 

mordiskt. Kampen i mitt sinne om att 

försöka hitta något att tro på har alltid 

varit en kamp och att se sådant engagemang 

och tro, även om det leder till 

skräck har alltid tilltalat mig. Hur och 

varför det, så att säga. Bokens huvudidé 

är en passning till kommersiell musik, 

en del av den musiken är så hemskt att 

även döda rockstjärnor skulle komma 

ut ur sina gravar för att klaga och GG 

som den ultimata musikaliska hämnaren 

passade den tanken perfekt. 

Hur kom det sig att Steve Ignorant 

från Crass skrev förordet? 

– Jag är född 1967 så jag var i den 

perfekta åldern när punkscenen 

exploderade. Jag hade växt upp med 

Pink Floyd, Led Zeppelin, David Bowie, 

Hawkwind och Queen då Sex Pistols tog 

över planeten, det var euforiskt, det var 

musik av min tid och talade om hur jag 

verkligen kände mig inuti, förbannad 

och arg på allt runt mig. Och när jag 

letade vidare upptäckte jag Crass, med 

den upprörda sångaren som kallades 

Steve Ignorant. Vilken höst han hade 

och han hade mycket mer att säga än 

bara ”dra åt helvete”. Han och Crass 

hade ett stort inflytande på mig, men 

konstigt nog inte politiskt, mer kreativt. 

Den självständiga aspekten av Crass 

talade verkligen till mig. Flera år senare 

när jag hade blivit intresserad av att 

samla på autografer, bestämde jag mig 

för att fråga Steve och be honom signera 

hans självbiografi till mig. Vi började 

kommunicera via e-post, och helt ärligt 

var jag förvånad att han tog sig tid att 

skriva till mig, detta var trots allt en 

person som jag hade lyssnat på i så 

många år som jag nu hade en konversation 

med. Mik har alltid haft olika gäster 

som skrivit en introduktion till hans 

tidigare böcker och jag föreslog att jag 

skulle prova att fråga Steve, eftersom 

Mik också var ett stort Crass-fan. Så jag 

frågade. Och till min förvåning så svarade 

han ja. Det var verkligen en dröm 

som kom i uppfyllelse. 

Har ni fler projekt på gång? 

– Absolut, jag hade redan från början 

av BOMBO UNDERGROUND en tanke 

att göra en trilogi och det har blivit ett 

faktum. Bok nummer två har vi redan 

ett manus till och bok nummer tre har 

vi börjat bolla idéer till. Toms problem 

är långt ifrån över som du förstår. 

Jag vill faktiskt veta hur det ska gå för 

antihjälten Tom Bombo. Det var ett 

trevligt avbrott i arbetet med artikeln 

om Psychic TV, som jag hoppas kommer 

i nästa nummer av Turist i tillvaron. 

Stephen berättar att den begränsade 

upplagan av Bombo Underground nästan 

är slutsåld, så vill du ha ett exemplar 

av denna framtida klassiker så kontakta 

Stephen på: stephen-ian.atkins@hotmail.com 

snarast och be om ett signerat 

exemplar. 

Simon Lack 


Richard Lloyd har skrivit sina memoarer 

Ord och inga 

Marquee Moon med Television är 

en skiva som alltid ligger på min 

topp 5 lista. Det är en sådan skiva 

jag aldrig tröttnar på, och det 

kändes naturligtvis fantastiskt 

att få tillfälle att ställa några frågor 

till Televisions gamla gitarrist 

Richard Lloyd som är aktuell 

med sin bok ”Everything Is Combustible: 

Television, CBGB’s and 

Five Decades of Rock and Roll: 

The Memoirs of an Alchemical 

Guitarist”. 

Du har skrivit dina memoarer, hur 

gick du till det? Har du skrivit dagbok 

genom åren? 

– Jag skrev den under en period av förmodligen 

nio år, sökte hjälp från yrkesverksamma 

författare, men alla sa att jag 

hade en bra skrivstil och att jag inte skulle 

störa det. Jag skriver förresten inte; Jag 

använder en röstigenkänningsprogramvara 

så jag talar in i datorn och den skriver 

för mig. Det kallas ”Dragon speak natural 

version 14” och den är ganska jävla bra, 

så boken är skriven ur synvinkel av någon 

”Min bok är halvt andlig 

och halvt praktisk, 

och belyser hela vägen 

från min födelse till 

slutet av inspelningen 

av ”Marquee Moon” och 

hur jag lämnade Television 

och mina vidare 

äventyr.” 

som bara berättar historier om sitt liv. Det 

var väldigt lätt att skriva de flesta episoderna. 

– Jag började som sagt för länge sedan 

och försökte få en spökskrivare. Det var en 

kille som jag arbetade med i tre år innan 

han insåg att han gjorde mig inte bra. Jag 

hade bett flera andra kända personer att 

arbeta med mig, men de sa alla samma sak; 

att min egen röst var ganska stark och att 

jag inte behövde någon annan redaktör, 

eller författare. 

Började du innan du hade en förläggare? 

– Lite tidigare. Jag skickade en del av 

det till en redaktör på ett stort förlag men 

innan de kunde säga nej, vilka de gjorde, 

kontaktade jag det mindre förlaget i Maine 

som heter Beech Hill Publishing, som skulle 

ge ut ett antal böcker baserade på ”Mr 

Gurdjieffs läror - det fjärde sättet”. Även om 

de hade gett ut mestadels andliga böcker 

letade de efter att bredda sin utgivning. 

Min bok är halvt andlig och halvt praktisk, 

och belyser hela vägen från min födelse till 

slutet av inspelningen av ”Marquee Moon” 

och hur jag lämnade Television och mina 

vidare äventyr. 

Det är synd att många böcker om rock 

nuförtiden är skrivna med samma 

inställning som The Dirt av Mötley Crüe 

och Please Kill Me av Legs McNeil och 

Gilliam McCain det vill säga mycket skitsnack, 

droger och sex. Du intervjuades 

av Legs för Please Kill Me. Kände du till 

hans agenda? 

– Jag kände verkligen till Legs agenda, 

men jag pratade med honom i 12 timmar 

och han fick mycket av mig som han inte 

använde. Det visade sig när jag läste boken 

att han letade efter the juicy bits - det vill 

säga skvallrande skvaller. Jag tycker att det 

var en strålande strategi som den har blivit 

den mest kända och mest läsbara boken 

om punkrörelsen. Jag ger dem stor kredit 

för det och vi är fortfarande goda vänner. 

Marquee Moon är ett av mina favoritalbum, 

vad tycker du om det idag? 

– Jag tycker att det är ett av de allra bästa 

inspelade klassiska rockalbumen någonsin. 

Jag är väldigt stolt över den skivan, även 

om jag inte fick skriva några av låtarna så 

låg jag bakom de grundläggande riffen som 

Tom Verlaine använde när han skrev resten 

av låtarna. Tom är tyvärr en ynklig person 



visor 

som aldrig ville vara i ett band och han 

ville att Elektra skulle signa honom som 

soloartist som Television, men skivbolaget 

avböjde, de signade band eller individer, 

men inte båda. Tom ville ha samma sak 

som Patti Smith hade med Arista, där hon 

ensam signades, och de behöll hennes 

bandmedlemmar som musiker. Vi var alltid 

ett band och aldrig anställda musiker. 

Har du någon kontakt med medlemmarna 

från Television idag? 

– Jag har väldigt lite kontakt med killarna 

i bandet, och så hade vi egentligen alltid 

det. Vi har aldrig riktigt besökt varandras 

hem eftersom vi var tillsammans så mycket 

på turné och så vidare. Vi var mer som The 

Who, vilket innebar att vi inte nödvändigtvis 

kom överens men vi visste att vår 

musik tillsammans var något speciellt. 

Vilken är din favoritgitarr? 

– Jag har alltid spelat på Fender, mestadels 

Stratocasters och ibland Telecasters. Under 

lång tid hade jag bara min Stratocasters. Jag 

använder Ernie Ball strängar .10 till .46. Jag 

använder en Supro Thunderbolt förstärkare 

eller om jag är för långt hemifrån och måste 

hyra en använder jag en Vox AC 30. 

Du är även gitarrlärare idag. Finns det 

någon gitarrist som imponerar på dig? 

– Jag gillar Jason Victor, som spelar med 

Matthew Sweet för tillfället och som även 

spelar en del med The Dream Syndicate, 

Jag lyssnar inte så mycket på ny musik så 

jag kan inte säga någon annan även om det 

finns många gitarrister som är imponerande. 

Problemet är att de alla låter likadant. 

Du målar också. Är det något du alltid 

har gjort? 

– Jag målade mycket från det jag var åtta 

år till jag fyllde tio, och slutade tvärt och 

började inte igen förrän för två år sedan 

när jag hade ett konstgalleri i samma hus 

där vi bodde, så började jag måla igen och 

sälja mina konstverk via Facebook på Richard 

Lloyd Painting Page. Jag har inte haft 

en konstutställning ännu, eftersom jag helt 

enkelt inte har haft tid. Jag har ett antal tavlor 

som jag inte har sålt eftersom jag tycker 

att de är för värdefulla, och sen vill folk inte 

lägga pengar på konst på grund av rädsla. 

Vilka konstnärer är dina förebilder? 

Jag tror att jag kan se Picasso och Klee i 

dina verk. 

– Picasso säkert och 

även alla moderna målare, 

även om jag inte 

var bekant med Klee 

eller Pollock tills jag 

hade en affär med Pollocks 

älskarinna, som 

sa att hon var flickvän 

till en berömd målare 

men jag visste inte ens 

hans namn. Jag gillar 

hans arbete nu. Jag 

hade också en gång i 

tiden ett dussin Andy 

Warhol teckningar 

ihoprullade i en bunt 

men de kom bort i 

en flytt. Jag har alltid 

undrat om de nya 

hyresgästerna har 

insett vad de hade i 

sin garderob. 

Hur hamnade du i Stockholm för inspelningen 

av Field of Fire? 

– Jag hade en vän som åkte till Stockholm 

för att komma ifrån sitt narkotikamissbruk 

och han pratade med ägaren till Mistlur 

Records och när han fick reda på att jag var 

en vän så bestämde han sig för att spela in 

ett album med mig. Så de flög över mig från 

New York, men de hade inte råd att betala 

flyget till alla medlemmarna i mitt band, 

så jag var tvungen att använda svenska 

musiker. Jag spelar fortfarande då och då 

med Sanken som spelade trummor på 

Field of Fire. 

Musikbranschen har förändrats mycket 

genom åren, hur tror du det kommer att 

se ut i framtiden för musiker? 

– Ganska dyster såvida du inte får med 

dina låtar i filmer eller tv-program eller 

reklamfilmer, synkroniseringsrättigheter 

heter det. Det är nästan det enda sättet att 

tjäna pengar, och även musiker måste äta. 

Har du ett nytt album på gång? 

– Jag är en långsam låtskrivare, men 

självklart har jag nya låtar skrivna, och 

minst sex eller sju låtar är färdiga men inte 

inspelade. Vi jobbar på det nu. 

Vad är ditt råd för en ung musiker som 

hoppas kunna slå igenom? 

– Glöm det, hälften av alla personer under 

30 år är med i ett band och de vill alla slå 

igenom, och det finns inget utrymme för 

någon annat än de mest desperata. Du 

måste lära dig att leva med fattigdom, inte 

gifta dig eller ha ett jobb, du måste marknadsföra 

dig själv innan någon kommer 

att bry sig om dig, och även då kommer de 

bara att ta dina pengar. Det finns inga fler 

stora feta erbjudanden kvar för den typ av 

musik jag spelar. 



Dokumentation Stockholm 

Vårt 80-tal är en bok som i text, 

men främst bild berättar om det 

sena 80-talets Stockholm. Om 

husockupationerna, demonstrationerna, 

bråken med skinsen och 

polisen – och konserterna på Ultrahuset 

i Handen. 

Mattias Kåks var då en av aktivisterna och 

är en av personerna bakom boken. Han 

berättar att det hela började som en tanke 

för ungefär fyra år sedan. 

– Vi var ett gäng gamla kompisar som var 

aktiva i ockupantscenen i Stockholm på 

80-talet och en hel del av oss fotade, gick 

på fotoskola eller liknande. Vi misstänkte 

att det måste ligga massa gamla negativ 

och samla damm på olika vindar och det 

vore synd att inte visa upp dem. 

Initiativtagarna till boken Mandra 

Wabäck och Ulrika ”Natte” Högberg var 

bara 14 år 1985 och ockupationen på 

Skaraborgsgatan blev startskottet på deras 

politiska engagemang 

– Att boken omfattar tiden fram till 1989 

har med det faktumet att göra att Mandra 

flyttade utomlands och vi bestämde oss för 

att det var en bra tidsram. 

Utställning blev en succé 

I november 2015 öppnade de en fotoutställning 

på S:t Paulsgatan i Stockholm, 

bara ett par hundra meter ifrån husen på 

Skaraborgsgatan. Då var det exakt trettio 

år sedan ockupationerna. 

– Utställningen var en jättesucce, med 

över tre tusen besökare, rundabordssamtal, 

stadsvandringar och fest. När vi 

försökte sammanfatta vad vi åstadkommit, 

kändes det som om det inte räckte, en 

utställning tar ju slut, men en bok kan ju 

vara längre. Vi letade förlag och till slut 

fick vi napp hos Stockholm Stads eget 

förlag, Stockholmia. Boken har fler bilder 

än vi kunde ha med på utställningen och 

dessutom en hel del texter som handlar om 

allt från vardagsliv i ett ockuperat hus, över 

Ultrahuset till personliga reflektioner. 

Det var framför allt två saker som de 

slogs av under arbetet med både boken och 

utställningen. 

– Vad kul vi hade det och hur fan hann 

vi med allt? Det var stormöten, plakatmålning, 

fester, ockupationer, vansinnesdemonstrationer 

och jag var dessutom 

medlem i Brands redaktion och drev 

Underjordiska Lyxtryckeriet, bredvid mitt 

lönarbete. Hur vi fick det att gå ihop förstår 

jag inte, men så var det då. 

Tiden går. Ockupanterna och aktivisterna 

gick åt skilda håll. Men Mattias menar att 

de för alltid kommer att vara nära vänner. 

–Det vi var med om då, kan man inte 

glömma bort och även om vi inte ses så ofta 

är det som om det var igår. 

 


Vårt 80-tal – Politisk kamp och punk 

i Stockholm, 1985-1989 

Stockholmia Förlag 

ISBN 9789170313011. 

Kan köpas på till exempel Bokia, cirkapris 170:- 

Vill du veta mer, kolla in http://vart80tal.se 

Skaraborgsgatan 1985, Foto: Katarina Ginsburg 



Demo mot polisvåld 1987 Foto: Helena Toss 

Klevgränd 1988 

Foto: Mandra Wabäck 

Brandredaktionen 1987 

Foto: Mandra Wabäck 

Ultrahuset 1988 Foto: Joachim Berggren

Skivor och kassetter 

Arsle 

Psykopater 7” 

(Adult-Crash) 

Svinrå old skool råpunk 

från Malmö. 

Sex låtar krångelfri 

vevrens i nitad 

skinnpaj med Skitslickers, Disclose 

och Discharge på ryggen. Grymt 

avgrundsvrålande av Love. Hoppas 

på mer kaos nästa gång. (3) 

Asocial 

Död åt kapitalismen 

lp (FOAD) 

Jösses, 33 år efter 

singeldebuten 

– den klassiska och 

likaledes briljanta 

”Det bittra slutet! – fullängdsdebuterar 

världens bästa dalmasar. 

Och som de gör det. 

OMG! som ett kosläpp (youtuba 

om ni inte fattar) på våren, fast i 

form av något äldre punks i en studio. 

Galen glädje. 

Asocial levererar fortfarande 

extremt spetsig och extremt rå hardcorepunk. 

Det är kängnäve, pogofest, 

wallofdeath och stadgedive to hell på 

en och samma gång. Löjligt bra.(4) 

Best Boys Electric 

Brett pop affairs 

10” (Dubcity) 

Tyska Best Boys 

Electric säger sig 

spela brett pop 

och är på jakt efter 

den perfekta poplåten. Kompassen 

är fylld med sådant de gillar bäst: 

Slade, Abba, Yum Yum och Ramones. 

Hur det låter? Som en avslagen 

Pripps Blå. Fint förpackad dock. Lila 

vinyl och gatefoldomslag. (1) 

Hårdgnissel 

Bleak Outlook 

Beggars can’t be 

choosers cd (Pipaluck 

Bolaget) 

Det var mycket 

trevligt att lära 

känna Eskiltunas 

Bleak Outlook. De var helt okända 

för mig tills Tragedi-Micke Ström 

skickade den här skivan – och den 

har gått varm sedan dess. ”Beggars 

can’t be choosers” är plattan för dig 

som främst gillar det som betecknas 

som 77-punk, för Bleak Outlook gräver 

i det förflutna bland punkgängen 

de växte upp med och älskade. Men 

det låter inte det minsta mossigt. 

Låtmaterialt är överlag fräscht och 

inspirerande. 

Och även om skivan får mig att 

tänka på The Jam, Buzzcocks, The 

Clash och Sex Pistols – så låter jag 

”Beggars can’t be choosers” snurra 

en vända till, istället för att gräva 

fram ”In the city”, ”Love bites”, ”Give 

em enough rope” eller ”Never mind 

the bollocks”. 

Kolla upp! (4) 

Brainbombs 

Inferno lp (Skrammel) 

Det är svårt att 

värja sig mot 

kraften när Brainbombs 

mindfuckar 

skallen på dig. 

Det hypnotiska, repetiva oljudet 

frammanar postapokalyptiska scener. 

Katastrofer, missväxt och ond bråd 

död tonsatt med träskigbluesig 

noiserock som andas Swans och 

Melvins. Älskar’t! (4) 

Bristles, The/ 

Rövsvett 

Split 7” (Just 4 

Fun) 

Kids of the 80:s 

här och nu. The 

Bristles och 

Rövsvett kommer garanterat turnera 

runt på ålderdomshemmen om 15-20 

år. Och gärna för mig. 

Det är två sympatiska gäng som låter 

olika nyanser av råpunk explodera 

på den här splitsjuan. 

Jag tycker The Bristles repat sig sedan 

halvsega fullängdaren ”Last days 

of capitalism” och Rövsvett tycker 

jag fortsätter att imponera med hur 

konsekvent de manglar. Och Jerker är 

fortfarande topp-tio på vokalistlistan. 

(3/3) 

Cat and the 

Underdogs 

The cops are 

coming 7” (Kite) 

Några gamla 

rävar från bland 

annat Ernst and 

the Edsholm Rebels och Avskum 

ligger bakom värmländska Cat and 

the Underdogs. 

”The cops are coming” är främst 

för dig som gillar 999, Chelsea och 

The Damned. Jag tycker titelspåret är 

klockrent, medan de övriga spåren 

inte kommer upp på samma nivå på 

den här röda vinylen.(3) 

Close Air Support 

Cas demo 1 cd 

(egen) 

Om du saknat The 

4-Skins eller The 

Business ska du 

absolut plocka upp 

Karlstadbandet Close Air Supports 

första utgåva. Fyra låtar enkel men 

väldigt effektiv Oi! som tar dig till 

London tidigt 1980-tal. Trevlig resa. 

(3) 

Crutches 

Såld lp (Not Enough) 

Jag gillar det desperata 

och smått 

galna i Crutches 

virvlande snabba 

råpunkmangel. Jag gillar Oskars 

maniska vrål och jag gillar de feta gitarrerna 

som bombar soundet. Såld? 

Jajamen! (3) 

Curse, The 

Calcutta sunrise lp 

(Beluga) 

När jag väl började 

lyssna på The 

Curse kunde jag 

inte sluta. Det är 

sant. ”Calcutta sunrise” snurrade i 

konstant i fyra-fem dagar. 

Jag blev helt bländad av den 

mustiga garagerocken. Kött och 

potatis-sväng. 

Enkelt och jävligt gott. Stooges, 

MC5, Thunders, The Who - hela 

gänget är där. Just nu gillar jag ”King 

of irritation” (magnifik ”Twist and 

shout” refräng) och Robert Johnsson 

& Punchdrunks surfet i titelspåret 

bäst. Men alla låtar har någon gång 

varit med på topplistan. (4) 

Data Fury 

Den kosmiska 

utlösaren 7” (Född 

igen) 

Rikard Johansson 

har tidigare spelat 

i två av mina favoritband 

(Stajnas Lobos och Truckers), 

dessutom var jag hans fadder när vi 

pluggade på folkhögskola back in the 

90:s. Så jag gillar den här snubben av 

flera skäl. 

Data Fury är ytterligare ett, de gav 

för något år sedan ut en utmärkt digital 

ep och är nu aktuella med vinyldebuten 

”Den kosmiska utlösaren”. Två 

låtar synthpunk med new wave-nerv 

och attityd, kall men ändå het. 

Data Fury har blivit jämförda med 

Stålfågel och som en korsning melllan 

Björn Skifs och Suicide. 

Det vet i tusan, jävligt bra är det i 

alla fall. (3) 

Diverse Artister 

Anarchy in Blekinge 

#1 cd (Blekinge 

Museum) 

En fin sammanställning 

som 

berättar om 

Blekinges punkscen från tidigt 80-tal 

i form av Arsenik och Brigad 45B 

genom 1990-talet till att avslutas 

långt in på 2000-talet med Sinners 

Since Birth. 

Jag tycker det är trevligt att få 

stöta på Processions Ministeriet, 

Ingron Hutlös, Svea Slakthus och No 

Solution igen. Dessutom kul att få 

höra Antonn’s, Kristi Stridsmän och 

Piss Vademecum. Ser redan fram 

emot #2. (3) 


Fyrtal i punkrock 

volym 2 lp (Second 

Class Kids) 

Den som vill ha 

koll på trallpunkscenen 

gör bäst i 

att hålla koll på Second Class Kids i 

allmänhet och samlingsserien ”Fyrtal 

i punkrock” i synnerhet. Jag var inte 

superpepp på den första volymen, 

men gillar den här bättre eftersom 

det är starkare namn som bjuder upp 

till trall – som långlivade skåningarna 

Sardo Numspa och KKPa, som gör bra 

ifrån sig. Jag tycker också att för mig 

okända Björnkajan i det här formatet 

är en trevlig bekantskap. (3) 



5 Klassiker 4 Utmärkt 3 Bra 2 Godkänt 1 Inget vidare 

OBS: Skicka inga lyssningslänkar eller downloads. Turist i tillvaron lyssnar gärna på er, men bara på fysiska skivor . Mejla för adress: turistitillvaronfanzine@gmail.com 


Hygget lp (Not 

enough) 

RF Svavel med Dom 

Där-Janne i spetsen 

har under flera 

års tid arrangerat 

DIY-festivalen ”Hygget” någonstans 

i Smålands mörkaste skogar. Jag har 

inte varit där, än, trots att festen 

lockar med mer än bara livemusik 

- eller vad sägs om punkdisco, 

terrängkrocket och SM i blandband? 

Ganska oslagbart. 

Nu har RF Svavel och Not Enough 

dokumenterat festivalen 2016 och 

plattan ”Hygget” bjuder på all crust 

och råpunk du orkar trycka i dig. Här 

medverkar Idiot Ikon, Dissober, Nuke 

from orbit, Gränslandet, Visions of 

war, Pure fucking joy, Soteld, Irritation, 

Myteri, Svaveloxid, Plaguefiend, 

Voidfiller, Styggelse, The Toilet, 

Socialstyrelsen och Slutet med varsin 

livelåt. Jag kan ärligt säga att det blir 

aningen för mäktigt att ta sig igenom 

den här plattan på en sittning. Jag 

fick kämpa för det och kände mig 

slutkörd när Slutet avslutade med 

”Gammal och rutten”. 

Plus till Pure Fucking Joy, när det 

deras låt dök upp trodde jag det var 

rejält med damm på stiftet – det var 

det inte... (2) 

Dårligt Selskab 

København lp (Not 

Enough) 

Den danska scenen 

har under 2000- 

talet haft en hel 

drös grymma band, 

som Paragraf 119, Gorilla Angreb 

och The Assainators för att nämna 

några extremt få. Dårligt Selskap 

tillhör också den skarvan och den här 

plattan som Not enough gav ut för 

snart ett år sedan har hållt formen 

hela året. Det är catchig anarkohardcorepunk 

i Köpenhamnsandan och 

låtar som titelspåret, ”Fuck Pet” och 

”Good cops” kommer räcka länge. (3) 

Ett steg närmare 

döden 

S/t 7” (Just 4 Fun) 

Småländska Ett steg 

närmare döden 

skivdebuterar med 

en smått genial 

fyralåtarssingel. Benhårda melodier, 

tajt röj och hög hytta-med-nävenpotential. 

Tänk Los Bohemos, Sixten 

Redlös och Rolands Gosskör – fast i 

modernare tappning. ”Bibelbältet” 

och ”Ett svart hål” är riktiga jäkla 

hits. Det ryktas om ett album under 

året. Jag längtar redan. (4) 

Giftigt Avfall 

Katla 7” (Egen) 

Giftigt Avfall/Fuck 

Frankie 

Maskrosbarn 7” 

(Egen) 

Giftigt Avfall är troligen 

Sveriges i dagsläget 

bästa band. 

Under 2017 gav de 

ut inte mindre än 

tre sjuor plus den 

här splitten med 

Fuck Frankie och allt var exceptionellt 

bra. Giftigt Avfall röjer runt i den 

klassiska åttiotalscenen i Göteborg 

och låter dig minnas band som Total 

Armsvett, Tatuerade Snutkukar och 

Disarm. Negative Insight kommer älska 

detta. Fuck Frankie medverkar på 

”Maskrosbarn” med två låtar från deras 

platta ”Twobeat continued” som 

jag inte hört. Jag gillar det desperata 

anslaget i råpunkiga ”Everywhere”, 

där Elvira Biras raspiga rännstensröst 

kommer till sin rätt. Inte alls lika tänd 

på hårdrockiga, eller kanske Seattlegrungeiga, 

avslutningen ”It’s gonna 

leave a stain”. (4/4/3) 

Headons 

… av ingenting 10” 

(AMTY) 

De här måste 

vara det bästa 

Halmstads Headons 

Headons 

gett ut så här långt. Nio låtar i ganska 

typisk svensk punktradition, inget 

trall bara klassisk punkrock med ett 

bultande hjärta och en ambition att 

aldrig någonsin bli som alla andra. 

Jag gillar råheten som ligger som en 

hinna över låtarna och vittnar om att 

det här är på allvar. 

Jag tycker ”Våran lilla stad” är en 

riktig fullträff, både till text och musik 

– gitarren är grym. De andra spåren 

är inte tokiga heller. (3) 

Hårdgnissel 

Befodran till härligheten 

cd (Egen) 

Jag tror ta mig 

tusan att Sundsvall 

är det bästa 

som kunde hända 

Hårdgnissel, för utan Sundsvall ingen 

trisstess och småstadsångest och 

utan den inget Hårdgnissel. Och det 

hade varit väldigt tråkigt. ”Befodran 

till härligheten” består av 16 hits, jo 

16, i ljuvlig KBD-anda. Det är skränigt, 

gapigt, argt, ärligt och upproriskt. 

Tack för det Sundsvall – och Hårdgnissel! 

(4) 

Jerrys Farsa 

Knallpulverpunk cd 

(Buzzbox) 

Jag är väldigt förtjust 

i Siken när han låter 

manglet explodera i 

Giftigt Avfall, men Jerrys Farsa går jag 

inte igång på. Det är lite för mycket 

spexerier och speedade trallerier 

för min smak. Smaka på några av 

titlarna på ”Knallpulverpunk”: 

”Ulla red till Ullared”, ”Ronny 

kan inte öppna syltburkar mer”, 

”Ralf och den flygande bussen” 

och ”Leffes lattjolajbanlåda”. 

Är det din grej så tveka inte. (1) 

Knægt 

Foto: Ia Hammar 

Katastrof 

S/t 7” (Adult-Crash) 

Aj då, det där med 

Poffen och Midas 

Touch fick sig en 

törn här. Jag blev 

inte alls så impad av 

den här sjuan från Katastrof. Ska man 

köra Dischargemangel så måste det 

antingen sticka ut på något sätt eller 

bara vara ûbersvinigt bra. Det är inte 

låtarna här. De är inte alls dåliga, de 

är okej. Men inte mer. (2) 

Knægt 

”Folkets ark” lp 

(Instigate) 

2018 bästa album 

redan här? Knægt 

lägger ribban 

högt när de fyrar av sina vrålarga 

hardcorebomber. Malmöpunksen 

vevar råpunk och rock’n’roll i ena 

studen för att senare blaffa på med 

meckvänlig kravallhardcore. Det är 

stenhård 214-attityd på den bredaste 

malmöitiska du kan tänka dig. Det är 

dödskallebalaclavas och bengalupplopp 

och no pasaran för hela slanten. 

(4) 

Kvicksand 

Sår cdr (Egen) 

Närjag fick den 

här skivan suckade 

jag lite. Jag lyssnar 

verkligen inte på 

könsrock eller fånerier 

som Onkel Kånkel. Låtlistan på 

”Sår” kändes som en lång kavalkad av 

underlivshumor och höhöhö-komik. 

När jag till slut lyssnar blir jag jävligt 

förvånad. Gotlands Kvicksand bombar 

ut rå och hämningslös punkrock, 

där det ges många chanser till såväl 

luftgitarrmanglande och leadvokalist- 



poser. Och vad det gäller låttitlar och 

texter så verkar de inte prata samma 

språk. Bra gjort! (3) 

Leadfoot Tea 

Cornet hemi 7” 

(Beluga) 

Hur mycket bra 

grejor finns det 

därute egentligen? 

Jag hade noll koll på 

Malmös Leadfoot Tea men det räckte 

med en lyssning på ”Cornet hemi” för 

att jag skulle beställa hem bakkatalogen. 

För den här snubben (yep, 

det ett enmansband) lirar svampig 

garageblues med doft av rockabilly 

som är svårt oemståndlig. Båda 

spåren på den här sjuan hade lätt 

kunnat vara ledmotiv till valfri David 

Lynch-rulle. (4) 

Makabert Fynd 

Systemkollaps…? 

Lp (Skrammel) 

Jag har inte sett 

Makabert Fynd 

live än, men jag 

är riktigt sugen 

på det. Jag undrar hur mycket mer 

det manglas live och hur det känns i 

kroppen efteråt. 

För på platta manglar Makabert 

Fynd så hårt att stjärnor exloderar 

och har så gjort sedan första plattan, 

”Ondskans ansikte”, gavs ut för snart 

tio år sedan. Det handlar alltid om 

kvalitetsmangel när det här gänget 

är i farten och bandets femta album 

”Systemkollaps...?” kommer ingen att 

bli besviken på. 

Jag verkligen älskar hur Makabert 

Fynd låter raseriet löpa amok under, 

det aningen motsägelsefulla, kontrollerade 

former. Jag tror att det är den 

där extrema tajtheten i kombination 

med råpunkhungern som gör’t. 

Massgrav 

Och så Poffen så klart. Han är alltid 

nummer 1. (4) 

Mary’s Kids 

Time has come 7” 

(Beluga) 

Don’t back down 

7” (Beluga) 

En minst sagt udda 

idé från Mary’s 

Kids, jag känner 

åtminstone inte till 

någon som gjort 

detta tidigare. 

Vadå? 

Spela in en lp, 

”Rotting out from the inside”, som 

först släpps som fyra singlar. De två 

första ”Time has come” och ”Don’t 

back down” kom ifjol och i år ska två 

till ges ut innan lp:n. 

Singlarna ger i alla fall ett ganska 

stort sug efter resten av låtarna. De 

åtta låtarna som presenteras här är 

fet gitarrmanglig punk någonstans i 

brytpunkten mellan new wave och 

garage med ett härligt uppkäftigt 

tilltal. Köp singlarna, köp plattan och 

dyrka Mary´s Kids. (4/4) 

Massgrav 

Stockholm Rockers 

cd (Selfmadegod) 

Massgrav gödslar 

inte direkt med sina 

album, det här är 

det fjärde sedan 

debuten, magiska, ”Napalm öfver 

Stureplan” 2005. Och då är det ju bra 

att varje platta verkligen ljuder av 

kvalitet. Massgrav är mangel, inget 

snack. Men som få andra bakar de in 

en övercool rock’n’roll-känsla i röjet, 

det svänger helt enkelt. ”Stockholm 

rockers” inleds med en näve i nyllet 

på Göteborg som beskrivs som ”Undergroundens 

Nordkorea” och slutar 

23 spår senare med ”Låt drömmarna 

dö”. Då vill du ha mer och trycker 

därför igång cd:n från början igen... 

och igen. (4) 

M.I.D. 

Tills pengarna 

skiljer oss åt c 

(Second Class Kids) 

För ett par år 

sedan överraskade 

långlivande Bollnäspunksen med 

den smått förtjusande tiotummaren 

”Den rike mannens börda”. Jag blev 

därför glad när en ny inspelning med 

bandet dök upp för en tid sedan. 

Men ”Tills pengarna skiljer oss åt” 

är inte speciellt troligt jag kommer 

att återkomma till så speciellt många 

gånger till de här sex låtarna. Det är 

Benny Hill-tempo och tjotjim-melodier 

för hela slanten. Sorry, men jag 

pallar inte. (1) 

Myteri 

Ruiner lp (Phobia/ 

Halvfabrikt/Alerta 

Antifascista/Svoboda/ 

Replenish/ 

Chaos Rural) 

Jag tänker hur skönt 

det måste kännas i kroppen när du 

ser Myteri live. Volymen dras upp på 

en nivå som får socialstyrelsen att 

gå bananas och du känner hur dina 

inre organ masseras hårt, hårdare, 

hårdast. Sedan släpper Myteri taget 

en kort stund, låter en skön atmosfär 

av black metal lägga sig som bomull 

runt dig... sedan sparkar de igång 

igen. Och det känns så skönt. Det 

fungerar fint att lyssna hemma också, 

helst med lurar på obscen volym. Då 

kommer Myteris crust till sin rätt, de 

ska kännas i hela kroppen. Smäll bara 

på. (4) 

Mørkt Kapittel 

Usnuelig ferd lp 

(Snackohm Tapes, 

5feetunder, The 

mind is everything, 

Punkerjartes, Lukket 

Avdeling, D-beat hjerte) 

Det finns en hel del likheter mellan 

ovannämnda Myteri och norska 

Mørkt Kapittel. Vi snackar två crustband 

som emellanåt sneglar åt ett 

black metal-sound, och norrmännen 

gör det aningen tydligare än Myteri. 

”Usnuelig ferd” ska, precis som ”Ruiner”, 

avlyssnas med lurar på mycket 

hög volym för allra bästa resultat. (3) 

Mäbe 

När rösten i radion 

sa hans namn cdr 

(Twofaced) 

Det finns ett väldigt 

sympatiskt drag 

över Mäbe och den 

musik han skapar. Han känns äkta i 

det han gör och i det han vill. ”När 

rösten i radion sa hans namn” ges ut 

som en tolvtumsvinyl med sex låtar 

i Thåströms anda. Det är uppenbart 

att Mäbe är ett stort fan av Pimme, 

men han sätter honom inte på 

piedestal, utan låter sig influeras för 

att berätta sina egna historier. Bra 

gjort. (3) 

Oi Polloi/Hergian 

Split-7” (Beluga) 

Jag minns en spelning 

med Oi Polloi i 

Finspång för många 

år sedan. De kom 

upp på scenen, 

sa hej och sedan körde de över oss. 

Jag har sedan dess alltid återvänt 

till Oi Polloi men ”Saorsa” från 2016 

har jag missat, men den får jag nog 

plocka upp. Oi Polloi låtarna på den 

här splitten med finska Hergian finns 

med på det albumet, fast i andra 

versioner. Tre spår med distinkt Oi 

Polloi-punk där första är en riktig 

godbit ”Soil yourself” där soil uttalas 

sOi!l. Mycket underhållande. 

Hergian är en ny bekantskap men 

jag tycker inte att de är så jättespännande, 

och den där metaltouchen 

som fungerade så bra för WDM på 

singeln ”Freedom of music” (1988) 

fungerar inte alls här. Dock plus för 

Terveet Kädet-arga ”Muuta ku vihaa” 

– där har Hergian något. (3/2) 

Ond Cirkel 

Sist av allt kassett 

(Never understand) 

Det tog ganska 

många lyssningar 

innan Ond Cirkels 

dystopiska postpunk 

fick sitt grepp om mig. Jag var 

ett tag på väg att ge upp, begrava 

tejpen i kassettlådan. Men det var 

något där som inte släppte taget. 

Kanske den aviga gitarren, kanske 

ångestmullret från basen eller det 

där svarta mörkret som kommer från 

sången. Avslutande ”Södra porten” 

är 8,39 minuter lång The Cure-psykos 

i ett öde Mad Max-landskap. Fenomenalt! 

(4) 

Pagans/The Hip 

Priests 

Split 7” (Just4Fun) 

The Pagans dök upp 

på scenen för 40 

år sedan och ifjol 

firades det bland annat med den här 

splitsjuan, som presenterar ett ganska 

såsigt och trist The Pagans – inget 

driv eller energi. Betydligt ballare är 

The Hip Priests.Stökig och oborstad 

punkrock för dig som gärna festar 

med Iggy och Johnny Thunders. (1/3) 

Personligt Kaos 

S/t kassett (egen) 

En kassett i kuvert 

utan avsändare. 

Suddig låtlista och 

omslagsbild. Jag 

lyssnar på de åtta 

låtarna och gillar det jag hör i främst 

”Idiot”, ”Personligt jävla kaos” och 

”Såna som ni”. Det finns en primitiv 



åhet som träffar helt rätt, men också 

ett gött sväng som griper tag i mig. 

Bra start. (3) 

Protestera 

Pengarna eller livet 

cd (Halvfabrikat) 

Jag gillade verkligen 

Protesteras förra 

släpp, splitsjuan 

med polska Massmilicja, 

och nya plattan ”Pengarna 

eller livet” lever upp till förväntningarna 

som skapades i förfjol. Tio 

låtar du gärna lyssnar på igen och 

igen samt en du hoppar över (”Bella 

Ciao”-tolkningen var lite to much för 

mig). Göteborgarna är aggro, men 

med melodikänsla. Det svänger faktiskt 

en hel del om den här anarkopunken 

och samspelet mellan sångarna 

Hanna och Johan är toppklass rakt 

igenom. Jag skrev sist att Protestera 

var som ett mindre snackigt Operation, 

tycker den beskrivningen håller 

fortfarande. (3) 

Pat Todd & The 

Rankoutsiders 

Known ta stumble 

7” (Beluga) 

Beluga släpper 

vansinnigt många 

coola skivor och 

”Known ta stumble” med Pat Todd 

& The Rankoutsiders är ytterligare 

en. Jag är inte bekant med Pat Todd 

sedan tidigare, men kommer att dyka 

ner i hans förflutna för det här en sjutumare 

som ger mersmak. Slummig 

rock’n’roll med countrykänsla och Pat 

Todd har en skön kantstött röst. (4) 

Rolf & Revoltörerna 

Demo EP 7” 

(Skrammel) 

Rolf Revålt har i en 

intervju en gång 

berättat om hur 

han hörde Discharge första gången 

1980 och vilket intryck det gjorde 

på honom. Samma år gav hans band 

Missbrukarna ut en splitsjua med 

Panik där två av den svenska hardcorepunkens 

råaste stunder finns 

med, ”Du är inte du” och ”De nakna 

och de döda”. 

Rolf kunde detta med med råpunk 

redan från början. Och han fick 

inte nog av att skriva historia med 

Missbrukarna. Han drog i gång studioprojktet 

Rolf & Revoltörerna också 

som existerade en kort stund under 

80-talets början och spelade in fyra 

låtar. ”Övervakad trisstess”, ”Stressad 

& pressad”, ”Sitt still (där du är)” och 

”Snuff movie”. 

Soundet ligger inte långt från 

Missbrukarna, men saknar lite av den 

kaosiga desperation som präglade 

dem. Jag tycker ”Övervakad trisstess” 

är en jävulskt bra låt, de andra tre 

ligger aningen efter. (3) 

Tommy & The 

Rockets 

Let’s have fun in 

the summer sun 7” 

(Beluga) 

Det var egentligen 

tänkt att den här 

singeln skulle getts ut när solen sken 

och temperaturen var mer behaglig, 

men jag tycker det inte var så tokigt 

att ”Let’s have fun in the summer 

sun” dyker upp i mörkaste december 

och sprider löften om en annan tid. 

Dansken Thomas Stubgaard 

förvandlar Fyn till Kalifornien och 

Odense till Hawthorne med sitt enmansprojekt 

Tommy & The Rockets. 

Jag tycker a-sidan är den starkare 

främst på grund av surfin’ bird soliga 

titelspåret men också den eleganta 

Beach Boys-tolkningen ”Little honda”. 

Surfpop för dig som längtar efter 

solen. (3) 

Sabotage 

Den nya värdegrunden 

10” (RPO) 

Det blir allt svårare 

att gilla Sabotage. 

Och det av flera 

skäl. 

Jag har alltid tyckt att Erik Sandahl 

varit en gitarrhjälte av rang, ingen 

kan som han sätta de där aviga slingorna 

som ger dig gåshud. Det där har 

ju varit lite av Sabotages signum sedan 

första dagen och även på ”Den 

nya värdegrunden” är det den som 

får musiken att sticka ut och skapa 

intresse. Men det har hänt något 

annat. Tempot är förfärande segt och 

låtarna känns överlag superlååånga. 

”Ni hatar oss, vi hatar er” hade 

kunnat vara en klassiker, men känns 

som ett maratonlopp, detsamma 

gäller ”Något måste brinna”. Vem 

pallar? Däremot är ”Seger” musikmässigt 

mer åt det Sabotage gjort 

tidigare och låter riktigt bra. 

Robban Lindelöw har oftast skrivit 

välformulerade texter som skavt en 

del. Det tycker jag är okej, den där 

stenen i skon kan ibland fylla sin 

funktion. 

Men nu alltså. 

”Ni hatar oss, vi hatar er” har sina 

poänger och även ”Något måste 

brinna” ställer en del frågor värda att 

fundera på. Däremot klarar jag mig 

väldigt bra utan det politiska budskap 

som manifesteras i ”Vedergällning” 

och ”Seger”. Det är Ann Heberlein 

och Josef Stalin på en och samma 

gång. 

”Starka kvinnor, starka män som 

skådat död och blod 

Har främjat goda tider genom kraft 

och genom mod 

Men goda tider, fred och välstånd 

ADULT 

CRASH 

WINTER 2017/18 

AC#48 SNOR 

“Scandinavian heartbreaker“ E.P. 

AC#49 PROFOSS “s/t“ E.P. 

WWW.ADULT-CRASH.COM 

AC#44 ARSLE “s/t“ E.P. 

AC#45 KATASTROF 

“s/t“ E.P. 

AC#46 GLORIOUS? 

“Neverending butchery“ E.P. 

AC#47 STRUL 

“Föredrar ju fest“ E.P. 



Screw 

skapar veka män 

Och veklingarna låter kaoset härja 

fritt igen” 

Jag tänker att är du av den uppfattningen 

borde du ju dra till Aleppo på 

stört eller Rwanda eller någon annan 

krigshärjad del av världen. För det 

borde rimligen vara där som starka 

kvinnor och män som skådat blod 

kommer att främja goda tider nu 

– vad nu det ska vara bra för, 

eftersom det i sin tur leder till fred 

och välstånd som i sin tur utmynnar i 

kaos. Analysen känns inte glasklar. 

Det gör den inte heller i ”Vedergällning” 

där Sabotage är trötta på 

kärlek och tolerans. De tycker det 

var för jävligt att Stockholmarna tog 

hand om varandra efter det vidriga 

terrorattentatet ifjol. Det hade varit 

bättre med lite random hat och våld 

istället. Men alltså, är det inte exakt 

det som de islamistiska terroristerna 

vill? Är inte det målet för spillrorna 

av Al-Qaida och Daesh? Öka motsättningarna. 

Radikalisera bådas sidor. 

Det här är på många sätt en platta 

för dig som klickar med Hanif Bali, 

läser Ann Heberlein och Katerina 

Janousch av ideologiska skäl och 

sympatiserar med GP och Svenska 

dagbladets ledarsidor. 

Sabotage har klivit ned från staketet. 

(1) 

Satan’s Little 

Helpers 

Another girl 7” 

(Beluga) 

Laguppställningen 

säger en del. Här 

finns bland annat Crimson Shadows, 

The Maharajas, Satans och Maggots 

representerade. 

”Another girl” är en förtjusande tvålåtarssingel 

med spänstig garagerock 

med en ettrig Stones-vibe. Jag gillar 

orgeln som tusan och tycker Ragnar 

Sjögren tillför extra spänning med sin 

röst. (4) 

Screw 

Demo 17 kassett 

(egen) 

Det är grymt de 

där kvällarna när 

du går på ett gig 

för att se ett band 

du gillar och efteråt minns du bara 

det där nya okända gänget du inte 

hört talas om innan. Så var det när 

Screw från Stockholm dök upp på ett 

arrangemang av Bouncing Sole Club 

ifjol. Det var fett jävla hardcoreröj 

med en trevlig oi-touch, dessutom 

med en femstjärnig hjälte bakom 

micken. Gaby lät som ett vidunderligt 

monster när hon tog ton och visade 

stor sympati när hon klev ner från 

scenen och istället skrek från golvet. 

”Demo 17” understryker allt det där. 

Missa inte! (4) 

Shaking Heads 

S/t 12” (Flyktsoda/ 

Sweken) 

Shaking Heads är 

äntligen tillbaka 

med en knippe nya 

låtar efter succékassetten 

för något år sedan. Göteborgarna 

fortsätter missionera och deras 

skramliga garageglädje ger angenäma 

endorfinkickar som räcker länge. Tio 

låtar är pressade på den här vinylen 

och den enda jag egentligen kan 

anmärka på är att plattan är aningen 

för kort – kom igen ge oss mer! (4) 

Slaktkniv 

Det sjunde inseglet 

cd (egen) 

Wow - vilken 

samling låtar 

Slaktkniv bjuder 

på. Jag kan inte 

minnas att de låter så här förbaskat 

bra tidigare. ”Det sjunde inseglet” 

är som ett argare Rolands Gosskör 

och Mats Pettersborg har en riktigt 

grym stämma. Jag gillar verkligen 

hur effektivt de jobbar med melodi 

kontra tuff punkrock. Inga meserier, 

pang på. Refränger som biter sig 

fast. ”Destruktiv” och ”Knivsudd” är 

sensationella. (4) 

Smisk 

”Ingen går fri” 7” 

(Kollektivet) 

Det blev sannerligen 

livat på högerflanken 

när Malmös 

Smisk några dagar 

före nationaldagen publicerade en 

videoteaser på ”Span på stan” med 

en brinnande svensk flagga. Yttrandefrihetsivrarna 

reste sig som en man 

och krävde censur, munkavle och 

pistol mot tinningen för detta brott 

mot mänskligheten. ”Span på span” 

är också den låt som inleder den här 

utsökta vinylsjuan, som även består 

av ”Basshunter” och ”Låt det brinna”. 

Det här är skevt, avigt, skrammligt, 

i-ditt-ansikte-punk hela vägen och 

det är minsat sagt svårt att inte gapa 

med i texterna. En av de starkaste 

singlarna 2017 om du frågar mig. (4) 

Sub Alert 

Obekväma 

människor 7” 

(Fight Back) 

Om jag minns rätt 

är det här första 

livstecknet från Sub 

Alert sedan splitsjuan med Angelpiss, 

som kom för sex år sedan. Jag tycker 

Skaraborgarna sedan dag 1 varit konsekventa 

och manglat rivig hardcore. 

”Obekväma människor” är inget undantag 

och gillar du tidiga Svart Snö 

och Paragraf 119 kommer du gilla alla 

åtta låtar på den här singeln. (3) 

Systemkollaps 

Är vi alla lika cd 

(egen) 

Sju låtar umpabumpapunk 

från 

Linköping. Charmigt 

och bra när du sitter 

med lurarna, men ganska flyktigt. 

Det är svårt att minnas hur ”Är vi 

alla lika” låter någon timme efter en 

lyssning. (2) 

Tant Grön Tant 

Brun och Tant 

Börjeahlin 

S/t cd (egen) 

Dalaprofilen Börje 

Ahlin fyllde 50 bast 

ifjol och firade 

bland annat med den här finfina 

plattan som ståtar med fyra spår i 

KSMB och Köttgrottornas fotspår. 

Det är snyggt gjort och jag hör gärna 

mer. (3) 

That Driving Beat 

Wishing and 

hoping 7” (AMTY) 

Storbandet (på den 

här sjuan ingår inte 

mindre än tolv personer) 

That Driving 

Beat tolkar två låtar från 60-talet: 

The Blue Aces ”That’s all right” och 

Billy Keenes ”Wishing and hoping”. 

Jag blev väldigt förtjust i förstnämnda 

där den rejäla blåssektionen verkligen 

får ta plats och där tempot är 

frejdigt, medan titelspåret känns mer 

easy listning och pianobar – och det 

blir jag ganska stressad av. (2) 

T-Shirts 

To my love 7” 

(AMTY) 

T-Shirts berättade 

i förra numret 

om hur det första 

embryot till bandet 

skapades redan 1977, men det var 

först några år senare de blev just 

T-Shirts och gav ut debutsingeln 

”Walk on water”. 

Nu är de tillbaka med en trevlig 

singel, där jag framför allt bäst gillar 

b-sidans ska-pralin ”Legal rights” 

som är tuffare och spänstigare än 

det reggaeosande titelspåret ”To my 

love”. (3) 

Unmanned Brain 

S/t 7” (Egen) 

En läcker sjutummare 

från Uppsalas 

Unmanned Brain. 

Jag gillar hur de 

lyckas omfamna 

77-punkinfluenser från båda sidorna 

av Atlanten och dessutom skicka en 

hälsning till Massmedia i ”Unmanned 

brain”. Men bäst gillar jag Flipper/ 

Iggy Pop-dånande b-sidan ”Yellow 

tubes”. Som att långsamt dra av ett 

plåster... (3) 

Urrke 

Vår tid 1977 7” 

(Artifact by Erik 

Axl Sund) 

”Vår tid 1977”är en 

av Magnus Ugglas 

bästa stunder. Den 

inleder hans lysande album ”Varför 

ska man ta livet av sig för när man 

ändå aldrig får höra snacket efteråt”. 

En skiva som gavs ut 1977 och med 

lätthet skulle kunna kategoriseras 

som punk. 

Jag har inte riktigt fattat varför 

Urrke gör en nyinspelning av den och 

varför han inte spetsar sin version lite 

mer, den är väldigt trogen originalet. 

Lite synd, även om Urrke gör det bra. 

B-sidans ”Nya tider” är en småcatchig 

truddelutt som du nynnar med i 

när du lyssnar. (2) 

Utanförskapet 

Skärvor från livet 

7” (Not enough) 

Jag undrar hur 

framtiden ser ut 

för Utanförskapet 

nu när TB gapar 

sig lycklig i Asocial. Pallar hans 

karaktäristiska röst fler uppdrag? 

Jag hoppas det. Asocial är yppersta 

kvalitet och det gäller även så klart 

det här gänget. 

”Skärvor från livet” är en ny 

råpunksuccé och det är imponerande 

att höra när maskineriet drar igång 

i nya hits som ”Kofot å käng” samt 

”Revolt II”. Grymt!(4) 

Zyfilis 

S/t kassett (Egen) 

Maffig råpunk från 

Malmö, som hämtat 

inspiration från 

den gamla skolan. 

Skönt aggressiv, tajt och rappt, ett 

och annat läckert superkort gitarrsolo 

och spottloskesång av förnämsta 

klass. Jag tänker mig ett hoppkok på 

tidiga Asta Kask, Huvudtvätt, Mob 47 

och Diablesse Grupp 6 när jag avnjuter 

den här självbetitlade debutkassetten. 

Jag vill ha mer. (4) 

Östra Aros 

Upsala (RPO) 

När Obnoxious 

Youth inte manglar 

speedad crossover 

i linje med RKL och 

Septic Death huserar 

tre av dem i hårda oi!-plutonen 

Östra Aros. 

”Hatets milis” och ”Östra Aros elit” 

sitter som varsin fläskläpp. Ett måste 

för alla som fortfarande lyssnar på 

Loikaemies två första plattor, men 

som också dyrkar Gatans Lag. (4) 




”Kassetter är verkligen DIY. Här har bandet spelat in musik och oftast själv 

studiokassetter som inhandlats billigt. Sedan har man gjort egna omslag, 

Skivsamlaren 

Kassetten – mycket 

När jag har folk hemma, som jag gillar, 

flippar de gärna igenom valda delar 

av min skivsamling. I en illa dold 

mallighet och överlägsenhet råkar jag säga: 

jo visst är det originalutgåvan av Skitslickers 

eller klämma ur mig att just det 

där textbladet till Minor Threat är den 

första versionen. Den har som ”du ser” 

fel adress på de första 40 textbladen de 

kopierade. Många polare reagerar oftast 

med ett lamt ”jaha?” med undantag för 

några true die hard-samlare som utvecklar 

resonemanget huruvida olika typer av 

kopieringspapper kan ha varit inblandat i 

detta första textblad, och 

om så vilken papperkvalitet 

som möjligen kan 

tillhöra de först kopierade 

och sålunda vara en 

äkta ”första pressning/ 

tryckning”. 

Om jag drar fram lådorna 

med kassettband 

reduceras antal medlemmar 

i intresseklubben. Oftast är det mer ett 

– va fan!! – håller du på med demokassetter! 

Varför då? 

Massor av argument mot kassettband 

”Ska du hålla på med 

kassettband skall du 

ha ett hyggligt kassettdäck 

som rengörs 

regelbundet. En tops 

med Ispopropanol gör 

susen.” 

staplas upp – de låter förjävligt, hur 17 vet 

du om det där är en originalkassett, spelar 

du ens kassetterna… är du dum i huvudet... 

idiot! 

Låt oss reda ut några saker. Jag är en inbiten 

samlare och jag gillar fysiska format, 

det må vara skivor, fanzines eller som i 

detta fall – kassettband. 

Kassetter är verkligen DIY. Här har 

bandet spelat in musik och oftast 

själv kopierat det till kassettband, 

företrädelsevis vita eller svarta så kallade 

studiokassetter som inhandlats billigt. 

Sedan har man gjort egna 

omslag, kopierat dem och 

omsorgsfullt vikt och lagt 

i kassettfodral. Mer äkta 

än så kan det inte bli. Det 

är än idag det enklaste 

analoga ljudformat som 

ett band kan distribuera 

sin musik på. 

Tyvärr har kassettband 

idag blivit ytterligare ett sätt för vissa bolag 

kräma ur mer pengar ur dig, företrädelsevis 

inom metal. Ett band släpper ett 

nytt album på både skiva (det heter inte 

vinyl) och kassett i förhoppning om att 

någon köper båda. Det är samma skit som 

att skivor släpps i olika färger. Om bandet 

endast släpper på kassett, som exempelvis 

demos, så är det ett billigt och lätt sätt att 

få tag i musik. 

Jo men, säger antagonisten, kassettband 

låter ju förjävligt. Okej – det kanske inte låter 

lika bra som en skiva, men det kan låta 

rätt bra. Att det låter skit beror mer på att 

man spelar kassettband på ett kassettdäck 

man hittat på en loppis för 20 spänn eller 

att man inte förstår att det finns olika typer 

av kassetter. 

Till kassettdäcket. Ska du hålla på med 

kassettband ska du ha ett hyggligt 

kassettdäck som rengörs regelbundet. 

En tops med Ispopropanol gör susen, 

kolla in Youtube. Välj ett kassettdäck av 

känt fabrikat så att det håller rätt bandhastighet 

(4,76 cm per sekund). Ett bra däck 

kostar 500 kronor hos någon hifi vintage 

butik. Superbra kassettdäck (läs Nakamichi) 

kostar en tusenlapp eller mer. Står 

det ”tipple-head” på kassettdäcket är det 

supergrejor. 

Man måste också hålla reda på de olika 



kopierat det till kassettband, företrädelsevis vita eller svarta så kallade 

kopierat dem och omsorgsfullt vikt och lagt i kassettfodral. 

Mer äkta än så kan det inte bli.” 

bättre än sitt rykte 

typerna av kassettband. Detta då EQ på 

vissa kassettdäck måste ställas in när man 

spelar. Varianterna är (i kvalitetsordning): 

Type 

1 (Ferro), Type 2 

(Chrome), Type 

3 (FerroChrome) 

och Type 4 

(Metal). Ferroband 

har taskigt 

ljud I diskanten, 

Chromeband låter 

sämre i basen 

och FerroChrome 

samt Metal är 

det bästa av båda 

sidorna. Vissa kassettdäck 

har en knapp 

för EQ som ställs in på 

70 eller 120. För Typ 1 

och 3 ska inställningen 

var 120 och för de andra 

skall den vara 70. Ibland 

ställer maskinen in detta själv 

då det finns lite fyrkantiga hål 

på ovansidan på kasseten som spelaren 

kodar av. För demos användes oftast de 

billigaste kassettbanden, Type 1 eller type 

2. Dessa kan vara svåra att skilja åt. Tricket 

är att kolla på själva magnetbandet. Om det 

är brunt är det Type 

1 (Ferro) och är det 

svart är det Type 2 

(Chrome). 

Inom metal, i 

synnerhet 

thrash-, dödsoch 

svartmetal, 

finns en stor 

samlarscen och 

sällsyna kassetter 

med intressanta 

band kan kosta 

mycket. Demos med 

band som Mayhem har 

sålts för över 5 000 

kronor. Inom punk finns det 

ett begränsat antal samlare men 

vissa kassetter kan gå dyrt. 

Tycker du om att bli blåst på pengar så 

är demos ett ypperligt samlarområde. 

Hur vet man att en vit studiokassett med 

hemmakopierat omslag är ett original? 

Sanningen är att det dräller av förfalskade 

kassetter på köp och säljsiter som Ebay och 

discogs och det är tragiskt att se hur folk 

blir blåsta. 

Jag håller mig till några enkla regler för 

att slippa bli blåst. Köp gamla demos av 

folk från scenen som var aktiva under 

den period bandet gav ut kassetten. 

Ovanliga kassetter som säljs från Chile eller 

Israel är garanterat förfalskningar. Detta 

gäller i synnerhet vita eller svara studiokassetter 

med kopierat omslag. Kassetter 

med tryckta etiketter och omslag är svårare 

att förfalska. Märkeskassetter är sådana 

som det exempelvis står Sony eller TDK på. 

Då kan man kolla om kassetten verkligen 

existerade när bandet gav ut demon. En 

kassett som tillverkades 1992 passar inte 

ihop med en demo från 1986. Det bästa är 

dock att ta kontakt med andra samlare av 

kassetter och att vara rejält misstänksam. 

För nya grejor tycker jag fortarande att 

kassetter är ett bra format. De är billiga, oftast 

säljs de direkt av bandet, de låter hyggligt 

bra och är rätt coola att plocka fram 

och spela. Men kom ihåg, de ska spelas, inte 

bara visas upp som något samlarkort – för 

då har du missat hela poängen. 

COD 


Hej SMiSK, ni orsakade rejält rabalder i 

somras, berätta vad det var som hände? 

– Det som hände var att vi släppte en låt 

på nationaldagen. För att uppmärksamma 

detta tog vi tillfället i akt och skändade den 

svenska flaggan lite i en kort videosnutt 

som vi la ut på vår Facebooksida. Det var 

nog ingen av oss som trodde att särskilt 

många skulle bry sig om det, men att elda 

upp den svenska flaggan får man tydligen 

inte göra i det här jävla landet (fast det är 

helt lagligt). Det upprörde en hel del så 

kallade ”sverigevänner” och klippet spreds 

i brinnande fart (hehe) bland rasisttrollen 

på sociala medier. Detta resulterade i 

en enorm skitstorm och vi fick dagligen 

hundratals hot och kränkningar och blev 

kallade allt från batikhäxor till landsförrädare 

(vilket vi så klart bara tog som komplimanger). 

Tyvärr hamnade låtsläppet lite i 

skuggan av flaggbränningen. Men publicitet 

fick vi i alla fall, på gott och ont. 

Hur tacklade ni skitstormen? 

– Till en början var vi ganska chockade 

och lite oroliga, inget vet ju vad vissa av de 

där trollen är kapabla till. Men efter ett tag 

insåg vi att det mest handlade om tomma 

hot från snubbar med hävdelsebehov. 

Mycket av vår energi gick åt att rensa och 

anmäla meddelanden och kommentarer 

men efter ett tag avtog skitstormen. Det 

händer fortfarande då och då att någon 

idiot hör av sig och förklarar hur han vill 

”curbstompa oss” men det kan vi leva med. 

Ni har nyligen släppt en singel, berätta! 

– Den heter ”Ingen går fri” och är en EP 

innehållande tre låtar som alla speglar 

olika sidor av SMiSK. ”Span på stan” är en 

peppig punkdänga om att hänga runt på 

stan medan ”Basshunter” är en ösig sexlåt 

om en väldigt konstig upplevelse. ”Låt det 

brinna” är en långsam domedagslåt med 

tung basgång och massa skräniga gitarrljud 

som började med en idé om att vi skulle 

starta en egen sekt. För alla som köper 

den fysiska skivan så finns även en liten 

överaskning inuti konvolutet. 

Vad händer 2018? 

– En massa kul! Om några veckor kommer 

en musikvideo till en av låtarna vi släppte 

på EP:n som vi är väldigt stolta över. Sen 

har vi har spelningar inbokade i Helsingborg, 

Göteborg och Stockholm i februari, 

förhoppnisvis även på fler ställen. Vi är 

väldigt taggade på att komma ut och spela! 

Sen har vi också ett gäng låtar inspelade 

som kommer ges ut på ett eller annat sätt 

och ännu fler låtar är på gång att spelas in. 

Så räkna med ett SMiSK-fyllt 2018! 

 


Foto: Gianluca La Bruna 



Frank Bergsten 

Tidigare nummer 

Nummer 1 Våren 2016 

Antirasism på läktaren 

F PUNK F ULTRAS F Oi! F ROLLER DERBY F 

TU IST 

R 

I TILLVARON 

Patricia Elmqvist (känd från bland annat 

Arre! Arre! 

No Idea 

Vi Subversa 

Charlie om Anti Cimex 

Kids på festival 

Bästa plattorna 

Krönikor 

Rancids fullträff 

Punk i Kiruna 

Oldfashioned Ideas 

Svensk punk blir film 

PUNK- 

GUIDE 

till Byen 

Stort reportage 

om den svenska 

queerpunkscenen 

TU IST 

I TILLVARON 

”Jag älskade 

varje sekund” 

Slöa Knivar, Beyond Pink och Lawgiver) 

medverkade förra hösten i dokusåpan 

Big Brother. Hon gick hela vägen till 

finalen vilket innebar att hon 

vistades inte mindre än 71 dagar 

i BB-huset. Eftersom Patricia är 

en av scenens allra färgstarkaste 

personer ville Turist i 

tillvaron veta hur hon idag 

ser på sin medverkan. 

Mimikry 

Pike 

Umeå skinheads 

Vi minns The Dils 

Peking kazoopunx 

Smash It Up 

R 

Nummer 2 Hösten 2016 

City Saints 

Kronofogdens knäppa turné 

Stolthet – så ligger det till 

Kidsen recenserar punk 

John Stabb och Freddie Wadling – rösterna som tystnade 

Gigfixare i huvudstan 

84 

SIDOR 

PUNK 

– En kan märka att det händer saker, queerpunkare har haft som en egen liten Punkgnagaren på företagsläktaren 

ficka ett tag men det senaste halvåret har fler andra HC-fans upptäckt 

Henry Rollins Rövsvettprofilen bokdebuterar Tips från scenprofiler 

banden, säger Sanna Adibzadeh – som driver queerskivbolaget Crush & Create 

tillsammans med Sabina Husberg Götlind. 

Unni Drougge Nike Markelius Punkbibliotekarier Mörbultad GBH 

F PUNK F HARDCORE F Oi! F MANGEL F 

Boken blev Darias revansch 

84 

SIDOR 

PUNK 

Alla 

löper 

amok till 

Urban 

Savage 

Disfear 

Filmtips 

Mad Nanna 

Lowriders 

GBG Punk 

Kafka Prosess 

Belta 53 

Nike Giftigt Avfall 

Micky Fitz 

Asocial Youth Man 

Crime City Clothing 

Allvaret Brooke Delarco 

Ia listar bästa gigen 

Sixten Redlös Ragata 

Lädernunnan 

Riot Girl Sessions Luigi Scorcia 

Klubb Sthlm 

Yxans punkpodd Punkfiol 

Sonny Vincent 

Barbiepunkarna Call Cat 

Jutte om bupp-u-dupp-u-du 

Jutte sågar dagens vinyl RAS 

Megafett reportage från Puntala 

Svenskt mangel går hem i Tjeckien 

Thunders och Kramers Gang War 

Så sköter du om dina skivor Disfear 

Papa Franz om alienation i stereon Peter Kagerland om punklyrik 

Hårdgnissel 

TURIS 

T 

Foto: Jenny Plaits 

Nummer 4, sommaren 2017 

I TILLVARON 

Laddat Lugn – seriefigurerna talar ut 

Clara och Charlie om när band spricker 

Fotofrossa med Hugo Nabo, Ia Hammar, 

Martin Wilson och Roine Lundström 

84 

SIDOR 

PUNK 

10 sidor SKA 

Spökstan 

Ska’n’Ska 

T-Shirts AMTY 

Skandalites 

The Liptones 

Stockholm 1980 

Reinholds 

#1 är slutsåld, men det 

finns fortfarande en handfull 

exemplar kvar av #2, #3 & #4. 


Du gör hela skillnaden! 

helårs- 

prenumeration 

330:- 

Expo är en tidning för dig som inte bara oroar dig 

för den växande rasismen, utan också vill förstå hur 

den kan motverkas. För dig som vet att demokratin 

inte kan tas för given, och som gör vad du kan för 

vända trenden. Du gör hela skillnaden!

Turist i tillvaron fanzine 5

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?